Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8

1894-04-16 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1894:8, Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

i

'':;n lr./uf • ■ i•.f7-»!»

,|, ,J,i ,,! )u ,''t o,jii

J‘‘l !.)!''»> | • >1 tf i! Ci 5 i<i''T ''ti

no / li; / , . ( ,. i ,

• "ti i <: (. s i*!. > I > ■ j H - fr‘esni: ,ii ■Mogen *!?

N:o 8. o;,

■'' ;• ■< ir>b -,«''i .«j,f

i ; lö''1 ■; • >•''. ii Fn V.! :''f:

Ank. till Riksd. kansli den 16 april 1891, kl. I>b. «.

• • i'' i-Ti-i i bl»/Aä

■ ''• ii- • . afl}: •)(>,!:.:. J.-r. f, i.i i f- > , t-i •'' ■ 1 f l.WH

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af § 26 riksdagsordningen.

" ’ 1'' ’ ‘ ! ‘ ‘ till! *»»;■:, « i/, <

^ ; > \ • f .. ■ -i;!;,; : ‘

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad

motion, n:o 1, har herr 0. R. Themptander under erinran, hurusom

uppmärksamheten under senare tiden blifvit fäst vid behofvet af en

ändring i § 26 riksdagsordningen i syfte, att en persons blotta tilltalande

för vanfrejdande brott ej måtte medföra hans obehörighet till

riksdagsmannakallet, frattohållit, att den nu gällande bestämmelsen kunde

missbrukas under tider, upprörda af partistrider. Äfven om ett politiskt

parti såsom sådant icke ville nedlåta sig att söka anordna ett öbefogadt

åtal för att oskadliggöra en politisk motståndare, torde det med

den hänsynslöshet, som under dylika tider plägade göra sig gällande,

lätt kunna inträffa, att enskilde partimedlemmar i politiskt intresse villigt

uppträdde såsom tillskyndare i fråga om ett obefogadt åtal eller

stämningspåstående mot en eller flere för partiet misshaglige män samt

till åtalets eller åtalens anställande förskaffade sig legda redskap. I

andra fall kunde tilltalet vara förestafvadt af enskild hämdlystnad eller

tillkommet af rent oförstånd. I hvilket fall söm'' helst kunde en enskild

persons partihätskhet, hämdlystnad eller oförstånd vara till fyllest

att göra en oförvitlig medborgare obehörig till de vigtigaste medborgerliga

uppdrag, och äfven om utgången af rättegången blefve en fullBih.

till Riksd. Prof. 1894. 3 Sand. 8 Haft. (N:o 8.) \

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Konstitutionsutskottets "Utlåtande N:o 8-

ständigt frikännande dom, vore i detta afseende dermed föga hulpet,

då det varit med sjelfva tilltalandet, som obehörigheten. inträdde att

mottaga eller innehafva dessa förtroendeuppdrag, från hvilka den tilltalade

derför uteslutits, och hvilka sedermera lemnats i andra händer.

Väl hade man ansett ett korrektiv mot missbruk i sådant afseende

ligga i det lagstadgade ansvaret för falsk angifvelse, men äfven om

gällande ansvarsbestämmelser i detta fall skulle på ett eftertryckligt

sätt vinna tillämpning, och man framdeles icke skulle vid lagtillämpningen

gå så långt som ofta hittills i benägenhet att låta falska angifvelse^

tillkomst skrifvas på räkningen af angifvarens obetänksamhet,

hvarigenom ansvarspåföljden för honom ofta blifvit af helt lindrig art,

kunde angifvarens bestraffande icke i detta fall bereda den förfördelade

upprättelse för den skada, honom redan afsigtligt eller af oförstånd

tillskyndats genom förlusten af hans fulla medborgerliga qvalifikationer

under tiden från åtalets anhängiggörande. Man hade ock velat se ett

visst skydd mot missbruk af denna art deri, att i flera fall icke hvem

som helst, utan endast målsegande kunde, der ej allmän åklagare förde

talan, anställa sådan rättegång, hvarom här vore fråga, och att det

derför skulle vara förbundet med svårighet att åvägabringa^ sådana

rättegångar genom dertill legda personer. Erfarenheten från våla domstolar

gåfve emellertid alltjemt vid handen, både att personer läte väifva

sig att genom rättegångar chikanera en person och för den skull förskaffade

sig formel behörighet att uppträda såsom målsegande, och äfven

att verklige målsegande af hämdkänsla, processlystnad eller oförstånd

kunde framställa obefogade, men på samma gång synnerligen grava

ansvarspåståenden mot en person. En ökad fara i detta afseende uppstode

derigenom, att nu gällande strafflag, i olikhet med 1734 ais lag,

dels angåfve brottens karakter i mycket omfattande allmänna oidalag

och dels bestämde en vidsträckt latitud för straffmätningen, så att ansvaret

för ett brott enligt samma lagrum kunde vexla mellan de obetydligaste

böter och några års straffarbete jemte vanfrejd.

Enligt motionärens åsigt behöfde man i regeln icke frukta, att,

en person, hvars anseende vore verkligen komprometteradt, vare sig

i en pågående rättegång eller eljest, hedrades med medborgerliga föitroendeuppdrag,

och äfven om så skulle någon gång inträffa, voie

olägenheten deraf, att en sådan person bibehölle ett dylikt uppdrag

under någon tid, till dess domstols utslag ostridigt gjorde honom obehörig,

icke att jemföra dermed, att en oskyldig disqvalificerades blott

genom en intrig eller en enskild persons illvilja eller enfald, bedan

derefter motionären lemnat en kortfattad redogörelse för äldre bestäm
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

3

nelser af likartadt innehåll samt erinrat, att riksdagsordningens stadgande

i förevarande afseende närmast torde vara hemtadt från kommunallagarne,

hvarest ungefär enahanda bestämmelser meddelades rörande

behörigheten till vissa medborgerliga uppdrag inom kommunen,

anmärker han, att såväl grundlag som kommunallagar i denna del tarfva

ändring, då hvarken med afseende å det ena eller andra slaget af uppdrag

kunde vara lämpligt att stämpla en person såsom obehörig blott

med anledning af ett mot honom framstäldt ansvarsyrkande. På grund

häraf föreslår motionären, att § 26 riksdagsordningen i nu förevarande

del må erhålla följande förändrade lydelse:

»Riksdagsmannabefattning — — — — — — — — —

Ej må såsom riksdagsman godkännas:

c) den som för vanfrejdande brott blifvit till ansvar dömd eller

under framtiden stäld;

— — — — — — — — _ —. — — — —.»

Med framhållande af att momenten c) och d) i nyssnämnda paragraf,

då de med hvarandra sammanställas, förete vissa oegentligheter,

om än dessa icke torde vara af så stor praktisk betydelse, tillägger

motionären slutligen, att, derest utskottet funne skäl att jemväl i öfrigt

omarbeta nämnda två moment, sådant kunde bidraga till en korrektare

uppfattning af detta grundlagsbud i dess helhet.

Det af motionären framlagda förslaget afser sålunda allenast upphäfvande

af grundlagens bestämmelse, att blotta tilltalet för vanfrejdande

brott medför obehörighet till riksdagsmannakallet, hvaremot öfrig3

stadganden i § 26 riksdagsordningen af detsamma lemnas oberörda.

Med afseende å hvad motionären slutligen anfört, anser utskottet

sig till en början böra anmärka, att föreskrifterna i momenten c) och

dj af ifrågavarande paragraf redan från början torde hafva saknat nödig

tydlighet, och att, sedan de straffbestämmelser, hvilka vid tiden för

riksdagsordningens författande voro gällande, genom den nya strafflagens

införande undergått genomgripande förändring, en väsentlig brist

på öfverensstämmelse mellan dessa grundlagsstadganden och nu gällande

kriminallagstiftning ytterligare tillkommit.

För att klargöra innebörden af dessa två moment torde det vara

nödigt att något beröra förut gällande stadganden i detta afseende samt

i korthet redogöra för äldre och nuvarande straffbestämmelser, med

hvilka ifrågavarande grundlagsbud ega samband.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

Enligt 1810 års riksdagsordning kunde icke såsom riksdagsman

i något stånd godkännas den, hvilken laga kraftvunnen dom förklarat

ovärdig medborgerligt förtroende eller att föra andras talan eller för

något nesligt brott till straff skyldig. Grundsatsen att allenast en fällande

laga kraftvunnen dom borde medföra obehörighet till riksdagsmannakallet

gälde emellertid endast med afseende å ledamöterna af de

ofrälse stånden, hvaremot i fråga om ridderskapet och adelns medlemmar

riddarhusordningarna innehöllo ytterligare bestämmelser i förevarande

hänseende, som skärpte de i riksdagsordningen upptagna allmänna

behörighetsvilkoren. 1810 års två riddarhusordningar stadgade

sålunda, att blotta anklagelsen för urbota förbrytelser utestängde en

adelsman från riddarhuset. Sedan emellertid denna grundsats öfvergifvits

i 1823 års riddarhusordning, infördes i riddarhusordningen af år

1829, hvars bestämmelser i förevarande afseende bibehöllos i riddarhusordningen

den 4 januari 1855, föreskrift, att från säte och stämma å

riddarhuset vore den adelsman utesluten, hvilken för nesligt brott genom

behörigt, sedermera icke lagligen upphäfdt utslag antingen blifvit

till straff fäld eller med mer än halfva skäl besvärad, så att domaren

funnit saken böra till framtiden lemnas.

Med afseende å innebörden af bestämmelserna i § 26 riksdagsordningen,

enligt den vid tiden för denna grundlags författande gällande

strafflagstiftning, anser utskottet sig böra erinra, att såsom vanfrejdande

eller nesliga, hvilka ord synas hafva varit liktydiga, ansågos

förbrytelser, som medförde antingen den påföl jd, att den brottslige dömdes

från äran, eller ock vanärande straff, äfvensom sådana brott, som

åtföljdes af förlust af behörighet att vittna eller medförde den påföljd,

att den dömde förklarades oberättigad att deltaga i val eller väljas till

sådana förrättningar, som innefattade medborgerligt förtroende (jemför

kongl. förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 november

1841). Såsom vanfrejdande synas äfven hafva ansetts vissa konkursförbrytelser

(se 1830 års konkurslag, § 45), hvilka medförde en påföljd

af likartad beskaffenhet med den sistnämnda. Dock torde, enligt äldre

straffbestämmelser, icke alla de förbrytelser, som åtföljdes af förlust af

medborgerligt förtroende, ansetts vanfrejdande (t. ex. brott enligt ansvarighetslagen

för fullmägtige i riksbanken för ar 1845, § 3).. Häraf

synes framgå, att före strafflagens införande bestämda föreskrifter om

vanfrejdsbegreppets omfattning saknades, hvilken brist gaf anledning

till en synnerligen stor utsträckning af detta begrepp. Dertill bidrog

i väsentlig mån presterskapets förfarande att vid anteckning i prestbetygen

om personers Hejd utan vidare följa de uppgifter, som dom
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

5

stolarne lemnade på de personer, hvilka begått sådant brott, att de ej

utan enskild skrift fingo begå Herrens nattvard, och en dylik anteckning

om vanfrejd qvarstod sedermera allt framgent.

Hvad vidare angår strafflagens stadganden i nu ifrågavarande

hänseende, föreskref 2 kap. 19 § i denna lag enligt sin ursprungliga

lydelse, att den, som blifvit dömd till förlust af medborgerligt förtroende,

skulle under den tid, påföljden honom ådömd vore, anses såsom

vanfrejdad och förty vara utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner,

för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordrades. I motiverna till

strafflagen framhöll justitiestatsministern angelägenheten af att visshet

egde rum, huruvida en påföljd skulle anses vanfrejdande, och under

erinran om bristerna i då gällande lagstiftning i förevarande afseende

yttrade lagutskottet vid 1862 — 1863 års riksdag angående denna del

af lagförslaget, bland annat, följande: »Genom att i strafflagen införa

definitionen på vanfrejd gifvés deremot ej allenast åt detta begrepp

en nödig begränsning, utan äfven åt den sakfälde den förmånen att

kunna återvinna sina genom brottet förverkade medborgerliga rättigheter.

»

Dessa uttalanden synas utvisa, att, ''enligt lagstiftarnes mening,

endast den, hvilken är förlustig medborgerligt förtroende, skall anses

såsom vanfrejdad. Rigtigheten af denna åsigt vinner ytterligare bekräftelse

af kongl. förordningen angående förändrade stadganden i afseende

å frejdbetyg den 20 januari 1865. I denna förordning stadgas

nemligen, att i de fall, då, enligt särskilda författningar, det är presterskapet

anbefaldt att meddela betyg om personers frejd, dermed allenast

förstås intyg, huruvida den ifrågavarande personen, vid den tid

då frejdbetyget meddelas, är i följd af domstols utslag, deri ändring ej

skett, förlustig medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid.

Genom lagen af den 20 juni 1890 borttogs ur 2 kap. 19 § strafflagen

bestämmelsen, att den, som blifvit dömd till förlust af medborgerligt

förtroende, skulle under den tid, påföljden honom ådömd vore, anses

såsom vanfrejdad. Denna ändring afsåg dock icke att rubba bestämmelserna

i fråga om vanfrejdsbegreppets omfattning.

Det anförda synes visserligen innefatta synnerligen starka skäl

för rigtigheten af deras mening, hvilka hålla före, att allenast den, som

är förlustig medborgerligt förtroende, skall anses såsom vanfrejdad.

Dock lärer i allt fall tvifvel kunna råda, huruvida icke de förbrytelser,

som medföra den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets

tjenst vidare nyttjas, böra betraktas såsom vanfrejdande. Den, hvilken

drabbas af denna påföljd, som endast ådömes i förening med afsättning,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

skall nemligen, enligt 2 kap. 16 § strafflagen, äfven hafva förlorat annat

embete, som han innehar, och må ej vidare utöfva embete, tjenst eller

annan allmän befattning. I 18 § af samma kapitel stadgas, att hvad

om embete i 16 § sagdt är gälle ock om tjenst eller annan allmän befattning,

ehvad den af förordnande eller medborgares val beror. Till

sistnämnda slag af befattningar torde väl riksdagsmannakallet böra hänföras.

Då emellertid nu förevarande påföljd icke finnes såsom särskild

obehörighetsgrund i riksdagsordningen upptagen, och det tillika måste

anses alldeles stridande mot grundlagen att på sidan af densamma

skapa nya qvalifikationsvilkor, synes för dem, hvilka hålla före, att de

personer, som förklarats ovärdiga att i rikets tjenst vidare nyttjas, i

öfverensstämmelse med strafflagens föreskrifter icke böra såsom riksdagsmän

godkännas, någon annan utväg knappast återstå än att såsom

vanfrejdande betrakta jemväl de förbrytelser, som medföra nyssnämnda

påföljd. Det torde på samma gång förtjena framhållas, att, ehuru

kommunallagarne icke upptaga påföljden såsom obehörighetsgrund till

kommunala befattningar, den meningen synes af flertalet omfattas, att

den, som förklarats ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas, är obehörig

att utöfva dylika uppdrag. Åsigten att äfven de personer, hvilka

denna påföljd blifvit ådömd, skola betraktas såsom vanfrejdade, torde

således icke sakna allt fog.

Men äfven om någon otydlighet i detta afseende icke förefunnes,

utan det kunde anses otvifvelaktigt, att allenast de, hvilka icke åtnjuta

medborgerligt förtroende, äro att betrakta såsom vanfrejdade, torde

dock uttrycket vanfrejdande brott kunna blifva föremål för olika tolkningar.

Att sådana förbrytelser, som ovilkorligen medföra förlust al

medborgerligt förtroende, äro vanfrejdande, lider visserligen intet tvifvel,

men tvekan kan deremot råda, huruvida brott, som kunna men icke

under alla förhållanden måste medföra denna påföljd, böra såsom sådana

anses. Af hvad sålunda blifvit anfördt synes framgå, att uttrycket vanfrejdande

brott med afseende å tydlighet lemnar rum för anmärkningar,

men, oafsedt detta, torde det i och för sig vara särdeles olämpligt att

i grundlagen bibehålla ett för den nuvarande strafflagstiftningen främmande

uttryck.

Vidkommande den i mom. d) af ifrågavarande § intagna bestämmelsen,

att förlust af medborgerligt förtroende medför obehörighet till

riksdagsmannakallet, innefattas, enligt gällande strafflag, detta stadgande

i den uti nästförestående moment meddelade föreskriften, att den, som

blifvit dömd till ansvar för vanfrejdande brott, ej må såsom riksdags
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

7

man godkännas. Detta stadgande i mom. d) utgör således numera

endast ett onödigt upprepande af en redan meddelad föreskrift.

Om än de formella brister, hvilka vidlåda förevarande grundlagsbud,

synas vara af svår beskaffenhet, torde dock de anmärkningar,

som ur principal synpunkt kunna deremot framställas, ega ännu större

betydelse. Vidkommande först bestämmelsen, att blotta tilltalet för vissa

brott medför obehörighet till riksdagsmannakallet, lärer detsamma icke

i väsentlig mån öka de nödiga garantierna för att allenast fullt oförvitliga

personer blifva i representationen invalde, men inedför deremot,

på sätt motionären påvisat, särdeles under politiskt upprörda tider synnerlig

fara för missbruk.

Utskottet anser emellertid förevarande stadganden äfven enligt

den af motionären föreslagna lydelsen strängare, än behofvet synes påkalla:

nemligen dels med afseende derå, att äfven ett utslag, som icke

vunnit laga kraft, kan medföra obehörighet till riksdagsmannakallet,

dels ock derutinnan att åt desamma kan gifvas den tolkning, att behörighet

till ifrågavarande befattning icke återvinnes samtidigt med

upphörandet af den påföljd, som verkat disqvalificerande. Hvad angår

anmärkningen, mot grundlagens föreskrifter i förstnämnda hänseende,

så torde den i § 26 .riksdagsordningen uttryckta grundsatsen, att äfven

vissa icke laga kraltvunna utslag böra medföra obehörighet till riksdagsmannaskapet,

hafva sin grund i den uti dylika fall starka anledning

till antagande, att den tilltalade verkligen gjort sig skyldig till det brott,

för hvilket lian blifvit lagförd, men ett sådant antagande kan vid högre

rätts pröfning befinnas förhastadt. Således kan en riksdagsman till

följd af en utaf underrätt eller hofrätt uttalad uppfattning, hvars laglighet

sedermera underkännes af högre domstol, gå förlustig sitt förtroendeuppdrag.

Beträffande derefter frågan, huruvida den, hvilken

blifvit dömd till sådan påföljd, som för honom medför obehörighet att

väljas till riksdagsman, bör äfven efter utgången af den tid, för hvilken

påföljden blifvit honom ådömd, fortfarande vara disqvalificerad, anser

utskottet giltiga skäl dertill saknas, helst man synes kunna förutsätta,

att valmännens anspråk på oförvitlighet hos representanterna innebär

tillräckliga garantier i detta afseende.

l a grund af hvad sålunda blifvit anmärkt, har en genomgripande

föi ändring af dessa stadganden i såväl formelt som principielt afseende

synts utskottet vara högst nödig och nyttig. Utskottet, som af ofvan

anförda skäl funnit orden »vanfrejdande brott» icke lämpligen kunna i

riksdagsordningen bibehållas, har sålunda ansett, att i det fall, ett liknande

uttryck kan finnas erforderligt, dessa ord böra utbytas mot

s. 8 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

8

uttrycket »brott, som medför förlust af medborgerligt förtroende». Da

vidare, enligt utskottets uppfattning, det förefinnes desto mindre skäl

att i fråga om riksdagsmannakallet medgifva ett undantag från den

obehörighet till medborgerliga förtroendeuppdrag i allmänhet, som

påföljden, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets tjenst vidare

nyttjas, enligt strafflagen medför, som man torde ega giltig anledning

att just med afseende å det nu förevarande uppdraget uppställa de

högsta fordringarna på innehafvarens medborgerliga anseende, har utskottet

ansett i riksdagsordningen böra införas stadgande, att den, hvilken

nyssnämnda påföljd är ådömd, ej ma såsom riksdagsman godkännas.

Hvad angår bestämmelserna, att den, som blifvit stäld under framtiden

för vanfrejdande brott, äfvensom den, som förklarats ovärdig att inför

rätta föra andras talan, äro obehöriga att väljas till riksdagsmän, anser

utskottet dessa stadganden böra i grundlagen bibehållas med. vidtagande

af de förändringar, hvartill ofvan framstälda anmärkningar

kunna föranleda. Utgående från grundsatsen att endast den, som

genom laga kraftvunnet utslag blifvit och fortfarande är underkastad

viss påföljd, bör vara från riksdagsmannakallet utesluten, får utskottet,

i enlighet med hvad ofvan blifvit anfördt, hemställa,

att Riksdagen måtte antaga följande förslag till

ändrad lydelse af § 26 riksdagsordningen att hvila

till vidare grundlagsenlig behandling:

(Nuvarande lydelse:)

Riksdagsmannabefattning kan

endast af svensk medborgare utöfvas.

Ej må såsom riksdagsman godkännas:
a)

den som står under förmynderskap;
b)

den som till borgenärer all

sin egendom afträdt och icke, på

sätt lag förmår, gitter visa, att han

från deras kraf befriad är;

(Föreslagen lydelse:)

Riksdagsmannabefattning kan

endast af svensk medborgare utöfvas.

Ej må såsom riksdagsman godkännas:
a)

den som står under förmynderskap;
b)

den som till borgenärer all

sin egendom afträdt och icke, på

sätt lag förmår, gitter visa, att han

från deras kraf befriad är;

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

9

c) , den som för vanfrejdande brott

är under tilltal, eller blifvit för sådant

brott till ansvar dömd eller under framtiden

stöld;

d) den som är förlustig medborgerligt

förtroende eller förklarats ovärdig

att inför rätta föra andras talan;

é) den som blifvit förvunnen att

hafva vid riksdagsmannaval med

penningar eller gåfvor sökt värfva

röster, eller emot vedergällning afgifvit

sin röst, eller genom våld

eller hot stört valfriheten.

Stockholm den 16 april 1894.

c) den som till följd aj laga kraftvunnet

utslag är förlustig medborgerligt

förtroende, eller stöld under framtiden

för brott, som medför förlust af sådant

förtroende;

d) den som genom laga kraftvunnet

utslag är förklarad ovärdig att i rikets

tjenst vidare nyttjas eller att inför rätta

föra andras talan;

e) den som blifvit förvunnen att

hafva vid riksdagsmannaval med

penningar eller gåfvor sökt värfva

röster, eller emot vedergällning afgifvit

sin röst, eller genom våld

eller hot stört valfriheten.

På utskottets vägnar:

O. Bergius.

_ *'' ; 1 '' : / '' * . M

Reservationer:

af herrar Bergius, Ljungman, Behm och Gustaf Berg, som ansett,

att utskottet bort tillstyrka Riksdagen att till hvilande för vidare grundlagsenlig

behandling antaga följande förslag till ändrad lydelse af § 26

riksdagsordningen:

§ 26.

Riksdagsmannabefattning

Ej må såsom riksdagsman godkännas:

Bih. till Riksd. Prof. 1894. 3 Sand. 8 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 8.

c) den, som är förlustig medborgerligt förtroende eller genom

utslag, hvilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till förlust af sådant

förtroende, eller den, som är stäld under framtiden för brott,

hvilket medför nämnda påföljd;

d) den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan

eller att i rikets tjenst vidare nyttjas;

af herr Alin, som ansett, att utskottet bort tillstyrka Riksdagen

att till hvilande för vidare grundlagsenlig behandling antaga följande

förslag till ändrad lydelse af § 26 riksdagsordningen:

§ 26.

Rikdagsmannabefattning — — — — — — — — —

Ej må såsom riksdagsman godkännas:

c) den som är under tilltal och häktad för brott, hvarå förlust

af medborgerligt förtroende kan följa, eller för dylikt brott är under

framtiden stäld ;

d) den som dömts förlustig medborgerligt förtroende eller förklarats

ovärdig att inför rätta föra andras talan eller att i rikets tjenst

vidare nyttjas;

af herrar Bengtsson, Dahn, Vahlin och Elowson mot viss del af

motiveringen; samt

; i(''Ctr ,y Vkjl "•. • •* •<. V . v - rf

af herr Hedin mot motiveringen.

Öl* £ !• '' _• '' : • , - - • ~ '' ‘'' r *• • c-h •

Herr Samzelius har velat tillkännagifva, att han icke deltagit 1

ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1894,

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.