Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9

1894-04-26 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1894:9, Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1894, kl. 1 e. m.

\

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om

ändrad lydelse af § 87: 2 regeringsformen.

Då genom kongl. förordningen angående allmänt kyrkomöte den

16 november 1863 rätt till en särskild representation tillförsäkrades

svenska kyrkan, meddelades beträffande den nya institutionens verksamhetsområde

i. § 9 af nämnda författning den föreskrift, att mötet tillkomme

att upptaga kyrkliga mål, som Konungen till detsamma öfverlemnade

eller hvarom fråga af någon dess ledamot väcktes, dock att

mötet icke egde att utöfver hvad i grundlag kunde varda medgifvet,

annat eller mera besluta än underdåniga utlåtanden.samt föreställningar

och önskningar att hos Konungen anmälas. Kyrkomötet saknade alltså

till en början sin numera i grundlagen stadgade vetorätt i kyrkolagsoch

privilegiefrågor och var en allenast rådgifvande församling. Detta

förhållande upphörde emellertid, såsom kändt är, redan år 1866, då

genom de i samband med ståndsförfattningens upphäfvande beslutade

ändringarna af §§ 87, 88 och 114 regeringsformen kyrkomötets behörighet

erhöll sin nuvarande omfattning. Till denna väsentliga rubbning

af grundsatsen, att lagstiftningsmagten tillkommer allenast Konungen

och Riksdagen, innehålla motiven till kongl. propositionen om antagande af

ny riksdagsordning och dermed sammanhängande ändringar i regeringsformen,

hvad kyrkolagstiftningen angår, intet annat skäl, än att, derest

Bih. till Riksd■ Prof. 1894. 3 Sami. 9 Höft. (N:o 9.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

förslaget till ny riksdagsordning blefve antaget, statskyrkan skulle upp- .

höra att genom ett särskilt stånd vara representerad i nationalförsamlingen.

Det torde emellertid böra uppmärksammas, att före representationsreformen

endast tre stånds bifall erfordrades för att förslag till

sådana lagar, som i §§ 87 och 88 regeringsformen omförmäldes, skulle

anses vara af Rikets Ständer antagna, och att grundlagen icke till presteståndets

förmån medgaf något undantag från denna regel med afseende

å kyrkolagsfrågor, hvadan kyrkomötet numera eger vida större myndighet

i dylika frågor än fordom presteståndet.

Vid flera föregående riksdagar (1881, 1882, 1883 och 1885) hafva

väckts motioner, innefattande förslag om upphäfvande af eller inskränkning

i kyrkomötets vetorätt. Bland dessa förslag har det, som år 1882

för första gången framlades af herr C. J. Svensén samt vid sistnämnda

och nästpåföljande års riksdagar med stor röstöfvervigt bifölls af Andra

Kammaren, inom representationen vunnit den största anslutningen. Enligt

detsamma skulle det i §87:2 regeringsformen förekommande

ordet »samtycke» utbytas mot »utlåtande», och kyrkomötets vetorätt således

inskränkas till frågor angående förklaring af kyrkolag och presterskapets

privilegier.

I eu inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion,

n:o 159, har herr C. F. Wallbom återupptagit herr Svenséns förslag.

Till stöd för sin framställning anför motionären hufvudsakligen följande:

Genom den i sammanhang med representationsreformen ändrade lydelsen

af § 87 regeringsformen, jemlörd med §§ 88 och 114 af samma

grundlag, hade kyrkomötet från eu blott rådgifvande församling blifvit

upphöjdt till en tredje statsmagt, som med Konung och Riksdag delade

lagstiftningsmagten i kyrkliga frågor. För att en så stor magt skulle

få orubbad ega bestånd, måste det vara högeligen vigtiga skål, som

talade till dess förmån. Ty den utgjorde i sjelfva verket en egendomlighet

för vår lagstiftning, som, motionären veterligen, saknade motstycke

i något annat land. Det syntes ligga i sakens natur, att en

kyrka, allt efter som den vore statskyrka eller frikyrka, hade att låta

sin lagstiftning ordnas på ettdera af två sätt. Inom en frikyrka borde

otvifvelaktigt den lagstiftande magten utöfvas af en representativ församling,

såvida den ej i likhet med den katolska kyrkan vore underkastad

ett enväldigt andligt öfverhufvud, men en statskyrka åter hade

i sin egenskap af statsinstitution att, i likhet med alla andra dylika

institutioner, rätta sig efter de lagar, som för dess räkning stiftades af

statens vanliga lagstiftande organer. Då den svenska kyrkan å ena

sidan ville fortvara såsom statskyrka, men å andra sidan ville åt sin

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

3

representation se inrymd en sjelfständig lagstiftande magt, läge deri

en motsägelse, som förr eller senare måste upphöra, antingen på det

sätt, att statskyrkan öfverginge till frikyrka med ett för dess räkning

lagstiftande kyrkomöte, eller ock på det sätt, att den underordnade

sig den lagstiftande magt, som inom staten utöfvades af Konung och

Riksdag.

Det hade anmärkts, att den säregna magtställning, som i vårt

land tillkomme kyrkomötet, icke kunde detsamma frånhändas utan

dess eget medgifvande, emedan den blifvit lemnad såsom ett vederlag

åt den svenska kyrkan för den minskning i politisk magt, som den

fick vidkännas genom presteståndets frånträdande af sin ställning såsom

riksstånd. Denna dess egenskap af vederlag för en afträdd, men

icke förverkad rättighet, förmenades skola medföra, att kyrkomötets

rätt till veto mot Konungs och Riksdags beslut måste ega bestånd i

all framtid, såvida ej svenska kyrkans ombud sjelfvilligt afstode derifrån.

Kyrkomötets vetorätt hörde emellertid icke till presterskapets

privilegier, hvadan Konung och Riksdag kunde i vanlig ordning derom

besluta, utan att någons rätt dermed träddes för nära. Våra grundlagar

innehölle icke några bestämmelser derom, att ett i laga ordning

gifvet vederlag för frånträdd politisk magt skulle ega samma helgd

som ett privilegium. Derest det allmänna bästa fordrade, att ett dylikt

vederlag upphörde, vore statsmagterna oförhindrade att derom besluta.

De hade också helt nyligen i ett synnerligen vigtigt fall gjort bruk af

denna rätt. Genom det beslut, som Riksdagens båda kamrar den 14

och den 28 februari innevarande år samstämmigt fattat, i hufvudsaklig

enlighet med Konungens förslag, vore i trots af bestämda protester

från städernas riksdagsmän faststäldt, att de grunder för utseende af

städernas ombud i Andra Kammaren, som i gällande riksdagsordning

införts såsom vederlag för borgarståndets frånträdande af sin politiska

magt, skulle upphöra att gälla och ersättas af andra. Den princip vore

alltså fastslagen i vår statsrätt, att ett vederlag för frånträdd magtställning,

medgifvet ett af de forna riksstånden eller dess rättsinnehafvare,

endast så länge borde ega bestånd, som statsmagterna funne

dess fortvaro förenlig med det allmänna bästa, men kunde af dem utan

rättsinnehafvarens samtycke återtagas, så snart de funne ändrade tidsförhållanden

det påkalla. Vid afgörande af frågan om kyrkomötets

vetorätt hade statsmagterna alltså numera endast att taga i öfvex-vägande,

huruvida fortvaron af denna rätt vore förenlig med det allmänna bästa,

eller dess upphörande påkallades af ändrade tidsförhållanden.

Redan från början af kyrkomötets tillvaro hade det med hvarje

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o ,9.

år allt tydligare visat sig, att en tredelning af den lagstiftande magten

på det kyrkliga området redan i och för sig vore egnad att fördröja

och försvåra det helsosamma utvecklingsarbete, som på detta liksom

på alla andra områden måste anses högst nödigt och nyttigt. Ensamt

för sig inneburé detta intet klander mot kyrkomötets verksamhet såsom

lagstiftande församling. Proceduren för allt lagstiftningsarbete vore

redan dessförinnan tung och omständlig nog i vårt land. Ett lagförslag,

som vanligen behöft lång tid för att arbeta sig fram genom

kamrarnes mogna pröfning, måste dessutom genomgå ytterligare granskning

dels.i komitéer m. in., dels ock i högsta domstolen, innan det

understäldes Konungens pröfning. En så mångsidig granskning af

olikartade institutioner, som betraktade saken från hvar sin olika synpunkt,

medförde lätt ett virrvarr af hvarandra korsande meningar, som

icke vore egnadt att främja en sundt och jemnt fortgående verksamhet

på lagstiftningens område. Komme nu dertill i afseende å kyrkliga

lagfrågor ännu eu institution, nemligen kyrkomötet, som egde ej blott

rådgifvande, utan äfven beslutande röst, vore det uppenbart, att kyrkomötet

måste vara i synnerligen hög grad utrustadt med vilja och förmåga

att främja ett kraftigt utvecklingsarbete på det kyrkliga området,

om ej redan dess blotta tillvaro i och för sig skulle utgöra ett hinder

mot detta utvecklingsarbetes behöriga fortgång. Kyrkomötets goda

vilja torde väl ingen ega rätt att sätta i fråga, men erfarenheten hade

numera ådagalagt, att dess förmåga att föra det kyrkliga utvecklingsarbetet

framåt visat sig vara så godt som ingen. I trots af att denna

församling inom sig slutit så många verkligt betydande personer, funnes

det knappast någon enda kyrklig reformfråga, hvars framgång legat

det svenska folket om hjertat, som blifvit af kyrkomötet ens i minsta

mån förd framåt, och det, skulle icke vara svårt att härpå anföra en

mängd exempel. Att skrifva historien om det svenska kyrkomötet,

skulle blifva detsamma som att skrifva historien om idel ofruktbara

och resultatlösa reformsträfvanden.

Efter att hafva erinrat om vid föregående riksdagar väckta förslag

om upphäfvande af kyrkomötets vetorätt, fortsätter motionären:

Sedan den sista af dessa framställningar (1885) var föremål för Riksdagens

behandling, hade två kyrkomöten varit samlade, och det

minsta, som om dem kunde sägas, vore, att de icke bidragit att

häfva den gamla nedslående erfarenheten i fråga om verkningarna

af kyrkomötets lagstiftningsmagt och vetorätt mot Riksdagens beslut.

Särskilt under 1893 års kyrkomöte hade denna vetorätt utöfvats på

ett gent emot både Konung och Riksdag synnerligen utmanande sätt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

5

För att styrka detta påstående behöfde man endast hänvisa till det

tvära afslag, som kyrkomötet satte emot den af Riksdagen bifallna

kong], propositionen om ändring af kap. 1 § 1 kyrkolagen, som åsyftade

att vinna reda och enkelhet i bestämmelserna om hvad med svenska

kyrkans lära borde förstås, och samma kyrkomöte visade en föga lofvärd

benägenhet att på sidan om tydlig lag inblanda sig i ärenden,

som ej komme det vid. I uppenbar strid mot kyrkomötesförordningens

§ 9, som endast tilläte mötet att till behandling upptaga kyrkliga

mål, företog sig mötet att besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t om

det förfarande, som borde iakttagas, då skollärarinna trädde i gifte, ett

ärende, som icke rörde kyrkan, och der kyrkomötet alltså obehörigen

inblandat sig i Konungens och Riksdagens rätt att allena besluta.

Tiden syntes motionären alltså vara inne att å nyo upptaga det af

Andra Kammaren två gånger bifallna förslaget om upphörande af kyrkomötets

vetorätt, hvarigenom hela frågan blefve löst på det enklaste

sätt. Han hemstälde således,

att Riksdagen måtte för sin del och i grundlagsenlig ordning

besluta, att i 87 § 2 mom. regeringsformen ordet »samtycke» måtte utbytas

mot ordet »utlåtande».

Lika med motionären anser utskottet grundlagens stadganden om

rätt för statskyrkan att genom en särskild representation med Konungen

och Riksdagen dela lagstiftningsmagten i kyrkliga frågor i och för

sig innebära en motsägelse, ty lika sjelfkärt, som det synes utskottet,

att en frikyrka må ega att utan annan inblandning från statens sida,

än som för den allmänna ordningens och sedlighetens upprätthållande

kan finnas erforderlig, genom dertill utsedde representanter eller på

annat sätt sjelf ordna sina angelägenheter, lika orimligt är det enligt

utskottets uppfattning, att de lagar, som reglera statskyrkans organisation

och verksamhet, skola stiftas af andra organer än dem, hvilka det

tillkommer att meddela dylika föreskrifter med afseende å öfriga statsinstitutioner.

På samma gång stadgandet, att statskyrkans representation

eger andel i lagstiftningsmagten beträffande kyrkliga frågor,

synes utskottet ur principiel synpunkt ohållbart, hade, enligt utskottetB

åsigt, den omständigheten, att i vår kyrkolag finnas inblandade en

mängd stadganden af civillags natur, hvarigenom kyrkomötets lagstiftningsmagt

kommit att omfatta äfven sådana frågor, som alls icke be
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

röra de rent kyrkliga intressena, bort särskilt mana grundlagsstiftarne

att icke utsträcka mötets befogenhet utöfver en rådgifvande församlings.

Man har såsom skäl för stadgandena om kyrkomötets lagstiftningsmagt

anfört, att hos nationalrepresentationen icke skulle i tillräcklig grad

förefinnas de speciella insigter i kyrkliga frågor, som för vården af kyrkans

intressen vore af nöden. Med afseende härå anser utskottet sig

endast böra erinra om mångfalden af de ärenden, för hvilkas allsidiga

pröfning särskilda kunskaper synas vara i ej mindre grad erforderliga,

men som det oaktadt utan olägenhet pröfvas allenast af Konungen och

Riksdagen.

Det ligger i sakens natur, att delningen af lagstiftningsmagten i

kyrkliga frågor på tre särskilda organer ingalunda kan vara egnad att

befordra genomförandet af tidsenliga reformer i vår föråldrade kyrkolag,

och grundlagens stadganden i förevarande afseende verka än mera

hämmande på utvecklingen, derigenom att kyrkomötet sammanträder

endast hvart femte år. Olägenheten häraf är påtaglig i synnerhet i

det fall — hvilket i vigtigare frågor ej sällan torde förekomma — att

de olika lagstiftande myndigheterna fatta skiljaktiga beslut, mellan

hvilka sammanjemkning lämpligen skulle kunna ega rum. Bestämmelserna

om kyrkomötets vetorätt måste således äfven i praktiskt afseende

anses föga tillfredsställande.

Uppkomsten af denna rätt härleder sig från presterskapets genom

ståndsförfattningens upphäfvande minskade inflytande på Riksdagens

sammansättning. Den i motiven till förstnämnda kongl. proposition

till stöd för ändringarna af §§87 och 88 regeringsformen åberopade omständighet,

att, derest förslaget till ny riksdagsordning blefve antaget,

statskyrkan skulle upphöra att genom ett särskildt stånd vara representerad

i nationalförsamlingen, utvisar tydligt, att denna grundlagsändring

afsåg att åt statskyrkans presterskap bereda ersättning för förlusten af

dess dåvarande magtställning inom Riksdagen och derigenom vinna presteståndets

bifall till representationsförslaget. Då emellertid, såsom kändt

är, ståndet knappast kan anses hafva otvunget biträdt reformen, än mindre

understödt densamma på grund af den kyrkomötet sålunda tillförsäkrade

lagstiftningsmagten, synes det faktiska syftemålet med förevarande

ändringar i regeringsformen redan från början hafva varit i viss mån

förfeladt. Dét torde tillika böra framhållas, att grundlagstiftarne svårligen

kunna anses hafva afgifvit någon som helst försäkran, att den

förmån, som enligt § 87 regeringsformen blifvit tillförsäkrad statskyrkans

presterskap såsom godtgörelse för frånträdda politiska rättig
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

7

heter, skulle för all framtid blifva beståndande, och att de i hvarje fall

dertill saknat befogenhet. Varaktigheten af detta stadgande bör derför,

enligt utskottets uppfattning, vara beroende derpå, huruvida detsamma

kan anses fortfarande befordra sitt egentliga ändamål. Hvilken den

faktiska anledningen till införande i vår statsrätt af ifrågavarande bestämmelse

nu än må hafva varit, torde dock meningarna ej vara synnerligen

delade derom, att befrämjandet af kyrkans sanna intressen

och rättigheter måste anses utgöra dess hufvudändamål. Ernås icke

vidare detta syfte, anser utskottet hvarje giltigt skäl saknas för bibehållandet

af förevarande stadgande, som hvilar på grundsatser, hvilka

synas främmande för hela vårt statsskick.

En granskning af det sätt, på hvilket kyrkomötet uppfylt denna

sin bestämmelse, torde emellertid gifva vid handen, att det nu angifna

ändamålet med ifrågavarande stadgande ingalunda blifvit förverkligadt.

Under det kyrkomötet, som till följd af sin stela hierarkiska karakter

saknar stöd i folkmedvetandet, ådagalagt ett ganska ringa intresse att

för egen del söka afhjelpa de påtagliga bristerna i vår tvåhundraåriga

kyrkolagstiftning på samma gång som en uppenbar afvoghet mot vår

tids friare uppfattning af kyrkliga frågor, har mötets grundlagsstadgade

vetorätt visat sig vara ett verkligt hinder för den utveckling, som utgör

ett nödvändigt vilkor, för att statskyrkan skall kunna fortfarande

rätt befrämja det svenska folkets sanna välfärd, och utan hvilken ytterligare

söndringar inom samma kyrka svårligen torde kunna förekommas.

Det af motionären åberopade exemplet må i detta afseende anses

tillräckligt belysande. Tillika torde förtjena beaktas, att kyrkomötets

obenägenhet för reformer i kyrkolagstiftningen nödvändigt måste

verka hämmande äfven på Konungens och Riksdagens utöfning af

dem tillkommande rätt till initiativ i dylika frågor.

Utskottet har af dessa skäl ansett tydligt, att grundlagens föreskrifter

om mötets beslutanderätt i kyrkolagsfrågor icke äro med kyrkans

och samhällets sanna intressen förenliga. Enligt det af motionären

framlagda förslaget skulle deremot frågan vinna en under för handen

varande omständigheter tillfredsställande lösning. Visserligen borde

en foljdrigtig tillämpning af den grundsats, på hvilken motionärens

framställning hvilar, påkalla en liknande förändring af § 88 regeringsformen,

men dermed torde dock utan olägenhet kunna tillsvidare

anstå. Godkännes det ifrågavarande förslaget, skulle kyrkomötet,

frånsedt de mera betydelselösa förmåner, som omförmälas i §§ 88

och 114 regeringsformen, åter komma att intaga den ställning till

lagstiftningen, som från början var detsamma anvisad. Då i kyrkolags
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

frågor mötets utlåtande allt framgent skulle inhemtas, komme detsamma

jemväl fortfarande att utöfva inflytande på denna lagstiftning, livilket

skulle blifva verksammare, i den mån dess yttranden förestafvades af

en lefvande nitälskan för kyrkans och religionens intressen samt grundades

på speciella insigter i förevarande frågor. Med afseende härå

anser utskottet sig böra erinra om lagutskottets yttrande vid 1862—1863

års riksdag, att, äfven om den särskilda kyrkorepresentationens röst

endast vore konsultativ, torde deraf ingalunda följa att den skulle sakna

en afgörande vigt. Äfven Rikets Ständers röst i ekonomiska lagstiftningsfrågor

vore endast konsultativ, men att de af Ständerna derutinnan

uttalade åsigter ändock hade sin tyngd, vore obestridligt.

På grund af hvad sålunda blifvit aufördt hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte, med bifall till herr Wallboms

förevarande motion, antaga följande förslag till förändrad

lydelse af § 87:2 regeringsformen att hvila till

vidare grundlagsenlig behandling:

§ 87.

(Nuvarande lydelse:)

2:o Riksdagen ege ock

gemensamt med Konungen

stifta, förändra eller upphäfva

kyrkolag; dock att

dervid erfordras samtycke

jemväl af allmäntkyrkomöte.

öfver förslag angående

dylik lag skola, på sätt i

mom. 1 sägs, Statsrådets

och Högsta domstolens tankar

inhemtas och jemte

Konungens proposition, då

sådan göres, Riksdagen

meddelas. Har ej förslag,

hvarom nu fråga är, före

början af Riksdagen näst

efter den, som framstält

eller antagit förslaget, blifvit

såsom lag genom all
-

(Föreslagen lydelse:)

2:o Riksdagen ege ock

gemensamt med Konungen

stifta, förändra eller upphäfva

kyrkolag; dock att

dervid erfordras utlåtande

jemväl af allmänt kyrkomöte.

öfver förslag angående

dylik lag skola, på

sätt i mom. 1 sägs, Statsrådets

och Högsta domstolens

tankar inhemtas

och jemte Konungens proposition,

då sådan göres,

Riksdagen meddelas. Har

ej förslag, hvarom nu fråga

är, före början af Riksdagen

näst efter den, som

framstält eller antagit förslaget,

blifvit såsom lag

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 9.

9

män kungörelse utfärdadt,

vare det förfallet, och Konungen

underrätte då Riksdagen

om de skäl, som

hindrat förslagets antagande.

genom allmän kungörelse

utfärdadt, vare det förfallet,

och Konungen underrätte

då Riksdagen om de

skäl, som hindrat förslagets

antagande.

Stockholm den 26 april 1894.

På utskottets vägnar:

O. BERGRIS.

Reservationer:

af herr Bergius, som, i hufvudsak anslutande sig till konstitutionsutskottets

vid 1885 års riksdag afgifna, af begge kamrarne godkända

utlåtande n:o 5, velat hemställa,

att motionen icke måtte föranleda någon Riksdagens

åtgärd;

af herrar von Strokirch, friherre Wrangel von Brehmer, Helander,

Samzelius och Nyström, som instämt med herr Bergius;

af herr Alin; samt

åt herrar Ljungman och Johnsson mot motiveringen.

Herr Gustaf Berg har velat tillkännagifva, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd- Frot. 1894. 8 Sami. 9 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.