Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af en arrendelag.

1894-03-02 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:20, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af en arrendelag.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

5

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 2 mars 1894, kl. 1 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af

en arrendelag.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 38, hafva herrar Anders Olsson i Ornakärr och P.

Truedsson, med hvilka herrar Au g. Henricson och Jöns Andersson instämt,

framhållit behofvet af en lagstiftning rörande jordegares och

arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden.

Svårigheter kunde finnas, säga motionärerna, att i denna fråga få

till stånd en fullt ändamålsenlig lagstiftning, men jordegares och arrendatorers

intressen kunde rättvist tillgodoses och förenas, derest det stadgades,

att de förbättring ar, som af en arrendator med jordegarens samtycke

nedlades på den arrenderade jorden, skulle för den förre medföra

en skälig ersättning af jordegaren antingen under arrendetiden eller vid

dess upphörande.

Enligt nu gällande lag vore arrendator tillerkänd ersättning endast

i ett fall. I jordabalkens 16 kap. 15 § stadgades: »Säljer man bort

hemman å landet, eller hus och tomt i staden; då bryter köp legostämma,

och hafve köparen magt landbo och hyresman i rättan tid uppsäga, dock

sitte qvar till laga fardag. Varder egaren husvill, och tränger jord sin

å landet eller hus i staden sjelf nyttja; vare om uppsägning och fardag

lag samma. I dessa fall gifves landbo så mycket af städjan åter, som

svarar emot den tid honom i legostämma brister, och fylles honom bevislig

skada.»

Den rättsprincipen, att jordegare borde ersätta arrendator, då denne

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

nödgades lemna arrendet före den i kontraktet bestämda tiden, för gjorda

förbättringar å den arrenderade egendomen, vore icke ny i svenska lagstiftningen,

om än den i 1734 års lag saknades utom i nyssnämnda fall.

De gamla landskapslagarne lemnade tydliga bevis härom. Enligt östgötalagen

skulle landbo, när han nödgades afträda sitt arrende före den

föreskrifna arrendetidens slut, återfå sin städja eller så stor del deraf,

som svarade mot den resterande delen af arrendetiden. Detsamma välförhållandet

med den s. k. »vängåfvan», som erlades vid kontraktets

upprättande. Också denna skulle återbetalas, om kontraktet bröts af

jordegaren. Liknande bestämmelser förekom me i alla landskapslagarne.

Men icke blott detta, äfven för det arbete landbon nedlagt på uppbruten

trädesjord både han rättighet att erhålla ett bestämdt belopp (hel

eller half trädeslön). Om landbon vid arrendetidens slut flyttade, var han

berättigad till godtgörelse för de hus och den stängsel, som han sjelf

egde och som jordegaren ville inlösa. Enligt helsingelagen skulle jordegaren

sjelf eg a husen, och landbon var berättigad till ersättning för

nybyggnad och vägförbättringar; och enligt den yngre vestmannalagen

var han berättigad till ersättning för trädesplöjning. Östgötalagen stadgade

för arrende af oodlad jord, att landbon fick under nämnda förhållande

utan betalning rättighet att taga tre skördar af den odlade jorden

utan någon ersättning till jordegaren. Bebyggde och inhägnade han jorden,

fick han, såvida han ej flyttade före de tre årens slut, ersättning

för hus och stängsel kring inhägnad jord.

Landskapslagarne visade, att bortarrendering af jord var en fri

sak. Der visade sig en tendens till beskydd för landbon, en öfvergång

från det ursprungliga osäkra bortarrenderandet för ett år till längre, för

viss tid bestämda kontrakt, företrädesrätt till förnyadt arrende för afgående

landbo, ersättning för hus och jordförbättringar.

Rättsprincipen om ersättning för utförda nyttiga arbeten vore lika

rättvis, när det vore fråga om ersättning för gjorda förbättringar, utförda

af en arrendator å en jordegendom med egarens samtycke, som då det

vore fråga om att ersätta en arbetare för ett utfördt arbete enligt arbetsgifvarens

önskan. Denna rättsprincip blefve aldrig i lagstiftningen föråldrad

eller otidsenlig. —- Att den icke blifvit förbisedd utan erkänd

äfven under detta århundrade af svenska lagstiftare, derom funnes bevis

i kagkomiténs arbete af 1826.

I »förslag till allmän civillag», 2 uppi. 1838, jordabalken, 6 kap.

(om lega), vore paragraferna 14—17 af följande lydelse: »(14 §) Åro gårdens

byggnader bristfällige, vid brukares tillträde; bättre dem ägaren

sjelf, eller gälde till brukaren bättringskostnaden, der ej dem emellan

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

annorledes aftaladt är. (15 §) Brukare underhåll de byggnader, jordegaren

viser honom hafva i godt stånd emottaga, eller för hvilka han

bättringskostnad njutit, men vare från nybyggnad fri, der han ej dertill

sig förbundit. (16 §) Har brukare, utan att han dertill sig förbundit,

uppfört byggnad, som för hemmanet nödig är; njute derföre ersättning

vid afträdet: äro byggnadsämnen tagne å hemmanet, eller å skog, den

hemmanet eger utan betalning begagna; gånge endast arbetet i beräkning.

Sätter han upp byggnad, som ej förut varit vid gården och ej

eller der nödig är; hafve våld föra den bort, der han och jordegaren om

lösen sig ej förena: är byggnaden af gårdens timmer eller andra deltagna

byggnadsämnen uppförd; då må jordegaren den behålla, der han

arbetskostnaden betalar: vill han ej det; vare timrets och byggnadsämnenas

värde honom godtgjordt. Har brukare, i de fall, nu sagde äro,

å hemmanet tagit timmer eller sågvirke, utan tillstånd eller utsyning,

som i 21 § sägs; vare arbetskostnaden förverkad. (17 §) Ligger jord i

vanhäfd: äro vägar, broar, hägnader, diken, grafvar, dammar, brunnar

eller vattenledningar förfallne, eller finnas andra sådana brister å hemman,

då brukare det tillträder; varde kostnaden till bättrande deraf

honom godtgjord.»

Ofvan angifna rättsprincip hade blifvit följd vid stiftandet af flera

europeiska länders arrendelagar.

I Preussens lag om arrende förekomme sålunda bland andra föreskrifter

äfven följande:

»För hvarje bortarrendering af jord uppsättes kontraktet skriftligen.

År den årliga afgiften öfver 200 thaler, skall kontraktet ingås

i rättslärd mans närvaro, som är pligtig att tillse, att det innehåller

tydliga bestämmelser angående rättigheter och skyldigheter, utgifter och

ansvar för begge parterna.

För förbättringar af jorden har arrendator icke rätt att kräfva

ersättning af jordegaren utom i det fall, att de äro utförda med dennes

uttryckliga samtycke; eljest kan arrendatorn endast återtaga hvad som

utan skada kan skiljas från jorden. Dock kan han alltid fordra godtgörelse

för de förbättringar, som blifvit utförda till följd af offentliga

påbud för det allmännas bästa, äfvensom för en del af arrendetiden, när

han utan eget förvållande måst lemna arrendet. Vidare kan en arrendator

fordra ersättning för utsäde och arbetshjelp till plöjning, gödsling

otc., när han uppdrifvit jordbruket så, att mera blifvit användt än hvad

som blifvit beräknadt, dock under vilkor, att eu noggrann specifikation

om jordbrukets förra tillstånd och fullständig räkning öfver bruknings
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

kostnaderna föreligger. Aflemna!- han jordbruket i ett försämradt tillstånd,

är han skyldig att lemna jordegaren ersättning.»

I Danmarks lagar om arrende funnes bland annat följande bestämmelser:

»När arrendetiden upphör, skall gården öfverlemnas till

jordegaren genom formlig syneförrättning. Befinnas dervid brister å

byggnader étc., måste arrendatorn gifva ersättning derför, såvida nämnda

föremål blifvit öfverlemnade vid laglig syneförrättning. Enligt lagen af

den 25 mars 1872 har jordegaren förmånsrätt i arrendatorns bo för

ersättningskraf af nämnda anledning. Arrendatorn och hans sterbhus

(»bo») kan göra kraf på ersättning icke allenast för iståndsättande af

äldre och uppförande af nya byggnader på gården, nödvändiga för dess

brukande, utan också för tillbyggnader och mur- och »nagelfasta» inventarier,

som, äfven om de icke strängt taget kunna anses nödvändiga för

arrendeegendomens bruk, dock måste erkännas vara ändamålsenliga, när

de oemotsägligen hafva förökat gårdens handelsvärde. Ersättningsrätten

sträcker sig vidare icke blott till sådana grundförbättringar af gården

tillhörande jord, som otvifvelaktigt föröka gårdens värde, såsom odling

af utmarker, hedar, mossar eller kärr, rödjande af stenbunden jord, utdikning

af moras etc., utan också till de nyttiga och ändamålsenliga

mindre förbättringarna t. ex. mergling, omfattande dikning, brunnsgräfning

och dylika, hvaraf arrendatorn och hans arfvingar på grund af

arrendets upphörande ej blifvit i tillfälle att erhålla den af dem förväntade

nyttan. (Lov den 19 februari 1861.)

Erhållandet af nämnda ersättning är emellertid betingadt af att

arrendatorn har följt ett af lagen noga bestämdt förfaringssätt. Vid ersättningars

bestämmande måste icke blott hänsyn tagas till den värdeförökning

egendomen erhållit vid den företagna förbättringen, utan tilllika

till den fördel, som arrendatorn genom den kortare eller längre tid,

som förlupit sedan förbättringens utförande, sjelf erhållit af densamma.

Dock bortfaller ersättningsrätten för större grundförbättringar efter 30

och vid mindre grundförbättringar efter 10 års förlopp efter deras utförande,

och får ersättning icke under något förhållande öfverstiga penningevärdet

af det af arrendatorn använda arbetet och materialiernas

gängse pris på den tid, då förbättringarna blifvit utförda.»

Englands »Agricultural Holdings Act 1883» upptoge i ett bihang

till förordningen alla förbättringar, som kunde blifva föremål för ersättning,

och indelade dem i Henne klasser. Till första klassen hörde de förbättringar,

till hvilkas utförande erfordrades jordegarens samtycke nemligen:

uppförande och utvidgande af byggnader, anbringande af i jorden

murade förvaringsrum, igenläggande af jord till beständig betesvall, an
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 20. >

läggning af planteringar och videsängar, anläggning af vattsilningsängar

och bevattniugsverk, anläggning åt blomstergårdar, anläggning och förbättring

af vägar och broar, anläggning och förbättring åt kanaler,

dammar, brunnar, reservoarer eller af verk i och för användande af

vattenkraft eller för att förskaffa vattenförråd för jordbruket eller husbehof,

anläggning af häckar, plantering af humle, anläggning af fruktträdgårdar,

förbättring af förut ej brukade egor, jords försättande under

vatten, anläggning af dammar och slussar mot öfversvämningar.

Till andra klassen hörde sådana förbättringar, som icke finge utföras

med mindre jordegaren derom underrättades. Under denna klass

innefattades täckdikning.

Till tredje klassen hörde sådana förbättringar, till hvilka jordegarens

samtycke icke erfordrades. Denna klass innefattade de förbättringar,

som åstadkommes genom jordens gödning med icke upplöst bengödning,

krita, bränd lera, lera, kalk, mergel, artificiella gödningsämnen

och andra köpta gödningsämnen samt förbrukning vid arrendeegendomen

af foderkakor eller annat gödande ämne, ej framalstradt vid arrendegården.

Nämnda lag innehölle äfven utförliga föreskrifter om hvad arrendatorer

hade att iakttaga för att erhålla ersättning för gjorda förbättringar

samt under hvilka förhållanden ersättning alldeles upphör att af

jordegaren utbetalas etc.

Sedan motionärerna lemnat denna redogörelse, fortsätta de:

Motionärerna hafva icke anfört dessa lagbestämmelser ur främmande

arrendelagar i den afsigten, att lagstiftningen i vårt land skulle utan

förändring antaga någon af nämnda länders arrendelagar, utan för att

visa, att i andra länder arrendelagar stiftats i enlighet med rättvisa

principer, hvilka lagar måste lända icke blott arrendatorn utan ock jordegaren

till gagn samt bidraga till ett rationelt jordbruk.

Utom föreskrifter om ersättningar till arrendator för förbättringar,

som utförts enligt jordegarens samtycke, och ersättningar till jordegaren

af arrendator för vanskötsel af den arrenderade jorden etc. borde ock

en tidsenlig arrendelag innehålla: föreskrift dels att arrendevilkoren böra

skriftligen uppsättas, dels ock vara bestämda, så att icke jordegaren godtyckligt

på grund af obestämda arrendevilkor må kunna ålägga arrendatorn

ökade utgifter, körslor, arbete etc.

Dessutom borde en tidsenlig arrendelag innehålla bestämmelser,

som skyddade arrendatorns nyttjanderätt. Hvilken skada det medförde,

icke endast för arrendatorns ekonomi, utan ock för sjelfva jordbruket,

Bill. till Rilcsd. Rot. 1894. 7 Samt. 11 Raft. ^

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

när arrendetiden vore obestämd och arrendatorn nödgades afflytta, då

jordegaren funne för godt att uppsäga honom, vore lätt att inse.

Men då endast Kongl. Maj.-t torde kunna ingå i den djupgående

och vidtomfattande undersökning och utredning af jordbruksförhållandena,

som vore nödig för att framlägga för Riksdagen ett för vårt land lämpligt

förslag till arrendelag, hemstälde motionärerna,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.

Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till en

arrendelag så beskaffad, att den på ett tidsenligt sätt ordnade jordegares

och arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden.

Utskottet anser visserligen särskild! med hänsyn till den utveckling,

hvartill det svenska jordbruket hunnit under de sista decennierna,

de nuvarande bestämmelserna i jordabalken rörande arrendeaftal för

jord icke vara så fullständiga, att. ej en omarbetning af desamma skulle

medföra nytta vid afgörande af jordegares och arrendatorers ömsesidiga

rättsförhållanden i synnerhet för de fall, då fullständigt aftal emellan

upplåtare och brukare saknas. Rättsförhållandet dem emellan bör likväl

i främsta rummet bestämmas genom det fria aftalet; och skall lagstiftning

undantagsvis inom detta rättsområde träda emellan i något hänseende

absolut påbjudande eller förbjudande, bör behofvet af ett dylikt

ingripande vara af erfarenheten så tydligt vitsordadt, att fara för misstag

är utesluten. Enligt utskottets uppfattning har af motionärerna

icke åstadkommits någon utredning, utvisande att utöfver de ovilkorlig

bestämmelser, hvilka i gällande lag redan finnas stadgade i fråga

om lega af jord å landet, ytterligare sådana äro af verkligt behof påkallade;

och då motionärerna angifva såsom föremål för ett ovilkorlig!

lagstadgande, att de förbättringar, som af arrendatorn med jordegarens

samtycke nedlades på den arrenderade jorden, skulle för den förre

medföra en*? skälig ersättning af jordegaren, synes deremot med skäl

kunna erinras, att ett lagstadgande, hvarigenom, oberoende af vexlande

förhållanden, arrendator tillerkändes ovilkorlig rätt till sådan ersättning,

skulle antagligen verka till stor varsamhet och återhållsamhet från jordegarnes

sida i fråga om upplåtande af jord till nyttjande och sålunda

icke utöfva en obetingadt nyttig inverkan på ifrågavarande förhållanden.

I följd af den tänjbarhet, som utmärker ordet förbättring, torde

dessutom — såsom lagutskottet vid 1891 års riksdag anmärkte i fråga

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:0 2b.

om en i viss mån likartad motion, som då var föremål för utskottets

handläggning — en bestämmelse i den ifrågasatta rigtningen mången

gång blifva anledning till misshälligheter emellan dem, hvilkas intressen,

om de rätt förstås, med hvarandra sammanfalla.

Då härtill kommer, att motionärerna icke angifvit, i hvilka afseenden

i öfrigt lagstiftningen angående arrendeaftal skulle förbättras

och i hvilken rigtning en förbättring skulle ske, synes det utskottet

icke vara lämpligt, att Riksdagen nu beslutar en skrifvelse i ämnet

till Kongl. Maj:t; och får utskottet följaktligen hemställa,

att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 2 mars 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation:

af herr P. G. Petersson, som anfört:

»Om än vid tiden för nu gällande arrendelags antagande don

kunde vara lämplig för dåvarande jordbruksförhållanden och ännu

möjligen tillfredsställande för jordegare, då de genom densamma tillerkännas

förmånsrätt i arrendator:^ gods för afrad, husröta och vanhäfd;

så förhåller sig dock helt annorlunda numera för en arrendator,

alldenstund han i många fall ingen säkerhet har för utbekommandet

af ersättning för sina å den arrenderade gården gjorda förbättringar.

Jag skall blott nämna ett af dessa fall. En arrendator mottager på

arrende under 20 års tid eu gård, hvars åbyggnader äro förfallna, och

hvars jord är vanskött; egaren och brukaren öfverenskomma, att vid

tillträdet ingen husesyn skall förrättas; det årligen utgående arrendet

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

betingas billigt, men med skyldighet för arrendatorn att under arrendetiden

sätta gården till såväl byggnader som jord i fullgod!, stånd och

dessutom verkställa nyodlingar. Under förlitande på att den utsatta

arrendetiden skall ega bestånd företager arrendatorn genast både nybyggnader

och odlingar, hvarigenom hau måhända uppoffrar hela sin

förmögenhet i tanke att med vinst återfå det nedlagda kapitalet under

de återstående arrendeåren. Men sedan brukaren innehaft gården till

exempel en fjerdedel af den betingade arrendetiden och under samma

tid hunnit sätta hemmanet i stånd, så säljes detsamma exekutivt, och

arrendatorn måste genast afträda det utan ersättning för sitt nedlagda

kapital och arbete. Att ett sådant förhållande skall få fortfara utan skydd

af lag kan väl icke vara förenligt med billighet och rättvisa. I öfrig!

hafva, efter mitt förmenande, motionärerna framlagt så talande skäl

för en tidsenlig arrendelag, särskild! med hänsyn till behofvet af föreskrifter

dels att garantera arrendatorerna skälig ersättning för förbättringar,

som de med jordegarens samtycke nedlagt på den arrenderade

jordbruksfastigheten, dels att arrendevilkoren böra skriftligen

uppsättas och vara bestämda, hvarför jag anser, att motionen bort af

utskottet tillstyrkas»;

af herrar Kardell och J. A. Lundström, hvilka jemväl ansett, att

utskottet bort tillstyrka åtgärd i motionens syfte.

Herrar von Krusenstjerna och Bruzelius hafva begärt få här antecknad!,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.