Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. Till behandling af lagutskottet har Andra Kammaren hänvisat en af herr C. A. Kumlin inom kammaren väckt motion, n:o 36, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till ändring af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.

1894-03-09 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:24, Utlåtande i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. Till behandling af lagutskottet har Andra Kammaren hänvisat en af herr C. A. Kumlin inom kammaren väckt motion, n:o 36, angående skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till ändring af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

1

N:o 24.

Ank. till Biksd. kansli den 9 mars 1894, kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse

af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet

den 21 mars 1862.

Till behandling af lagutskottet har Andra Kammaren hänvisat

en af herr C. A. Kumlin inom kammaren väckt motion, n:o 36, angående

skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och

framläggande af förslag till ändring af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 mars 1862.

Sedan motionären till en början påpekat, att enligt föreskrifterna

i 57 och 58 §§ af nämnda förordning staten icke är pligtig att erlägga

kommunalutskylder för densamma tillhörig fastighet på landet, som

icke omfattar jordbruksfastighet, erinrar han, dels att 1892 års Riksdag

på grund af två motioner — uti hvilka framhållits det obilliga deruti,

att ursprungligen enskilda jordbruksfastigheter, derigenom att de kommit

i statens ego och af staten disponerades såsom kronoparker, blefvo

befriade från kommunalutskylder — besluta i skrifvelse hos Kongl.

Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring i samma förordnings 58 §, att ej

mindre för de hemman eller hemmansdelar, hvilka staten från enskilda

Bill. till Biksd. Prof. 1894. 7 Sami. 13 Häft. (Näs 24—26). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N-.o 24.

personer inköpt och förvandlat till kronoparker, än äfven för de jordbruksdomäner

eller de delar af sådana, af hvilka kronoparker blifvit

bildade, fyrktal skulle, med hänsyn till kommunalutskylders utgörande,

påföras efter de belopp, som, derest bevillning för nämnda fastigheter

skulle enligt gällande bevillningsförordning utgå, på grund af taxeringsvärdet

svarade mot sådan bevillning, dels ock derom, att uti en vid

1893 års riksdag väckt motion framhållits ett annat slag af fastigheter,

som på samma sätt vore befriade från erläggande af kommunalutskylder,

nemligen sådana fastigheter, som staten förvärfvat till lägerplats,

exercis- eller skjutfält, hvilken motion dock icke föranledde någon

åtgärd af Riksdagen, enär Riksdagen ansåg, att Kongl. Maj:t icke

skulle underlåta att vid omarbetande af ifrågavarande lagstadgande

jemväl taga i öfvervägande det i motionen åberopade förhållandet.

Motionären fäster nu Riksdagens uppmärksamhet på ytterligare ett

slag af fastigheter, tillhöriga staten, hvilkas befrielse från utskylder

till vederbörande kommun synes honom minst lika obillig, som den,

hvilken förut nämnda fastigheter ännu åtnjuta, nemligen sådana fastigheter,

som af staten innehafvas för bedrifvande af bruks- eller fabriksrörelse.

Å detta slag af fastigheter sysselsattes i allmänhet ett stort

antal arbetare; och då, om dessa råkade i nöd, det vore vederbörande

kommuners skyldighet att lemna dem fattigvård, så vore det mer än

obilligt att kommunen undandroges inkomsten af kommunalutskylder

från dylika fastigheter.

För belysning af detta sitt påstående anför motionären ett exempel

från sin hemtrakt, der staten egde en fastighet af det slag, som i motionen

afsåges, nemligen Åkers krutbruk. Der vore för närvarande

mantalsskrifna icke mindre än 69 personer, af hvilka 18 öfver 60 år

gamla och 21 minderåriga barn. Faran för kommunen, som vore

jemförelsevis liten, att blifva betungad af en dryg fattigvård vore således

redan nu stor, och då bruket — såsom med all sannolikhet i den

närmaste framtiden komme att ske — utvidgades, blefve denna fara

än större, samtidigt med att kommunens inkomster minskades, derigenom

att bruket inköpte enskildas fastigheter; och obilligheten deraf, att

bruket vore befriadt från kommunalutskylder, vore så mycket större,

som derstädes tillverkades krut ej allenast för allmänt behof utan jemväl

till försäljning åt enskilda.

På grund af hvad sålunda anförts och då det syntes motionären

vara i öfverensstämmelse med Riksdagens förut uttalade åsigt, att

kommunalskatt rättvisligen borde erläggas äfven för det af motionären

åsyftade slag af fastigheter, tillhöriga staten, men detta slags fastig
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

heter icke kunde anses fullt jemförliga med de fastigheter, som omtalades

uti 1892 års skrifvelse, och det på grund häraf icke kunde

anses visst, att Kongl. Maj:t vid den omarbetning af ifrågavarande

lagstadgande, som kunde varda föranledd af nämnda skrifvelse, jemväl

komme att taga det af motionären åberopade förhållande i öfvervägande,

hemstälde motionären, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att

Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådan ändring af 58 § i förordningen om kommunalstyrelse på

landet den 21 mars 1862, att för den fastighet, som af staten innehades

för bedrifvande af bruks- eller fabriksrörelse, fyrktal skulle med

hänsyn till kommunalutskylders utgörande påföras efter det belopp,

som, derest bevillning för nämnda fastighet skulle enligt gällande bevillningsförordning

utgå, på grund af taxeringsvärdet svarade mot sådan

bevillning.

I afseende å annan fastighet å landet, än jordbruksfastighet,

gäller regeln, att kommunalutskylder, enligt 57 § i förordningen om

kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, derför utgöras endast

om den är taxerad till allmän bevillning. Hvad åter jordbruksfastighet

å landet angår, skola, jemlikt 58 § i nämnda förordning, kommunalutskylder

erläggas äfven för jordbruksfastighet, från hvilken allmän

bevillning icke utgår.

I tredje stycket af sistnämnda paragraf stadgas nemligen: »För

sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges, påföres

fyrktal efter det belopp, som, derest bevillning för densamma enligt

Art. II i bevillningsstadgan utgå skulle, på grund af taxeringsvärdet

mot sådan bevillning svarar.»

Den skilnad, som i fråga om skyldighet för staten att erlägga

utskylder till vederbörande kommun sålunda gjorts mellan jordbruksfastighet,

och annan fastighet, finner utskottet vara i princip rigtig;

och vid sådant förhållande synes den utsträckning af statens skyldighet

att deltaga i kommunalutskylderna för vissa slag af jordbruksfastighet,

som af Riksdagen 1892 och 1893 förordades, icke kunna — på sätt af

motionären antagits — åberopas till stöd för en sådan skyldighet jemväl

för annan fastighet. Af sådana industriella anläggningar, som i

motionen afses, draga nemligen kommunerna på mångahanda andra

sätt än genom direkta utskylder inkomst och fördel i öfrigt, hvilket ej

i samma grad är fallet i fråga om jordbruksfastigheter. Till bestyr
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

kände häraf torde det vara tillfyllest att erinra om de utskylder, som

den vid dylika anläggningar anstälda personalen erlägger till kommunen,

äfvensom den derstädes ökade omsättning, som genom anläggningarna

måste blifva en följd.

Visserligen låter det icke förneka sig, att, såsom motionären med

det af honom anförda exemplet velat visa, en större industriel anläggning

kan verka tillökning af fattigvårdstungan inom den kommun, der

den är belägen, men denna olägenhet torde mer än uppvägas af de

fördelar utaf olika slag, som enligt hvad ofvan antydts genom en

dylik anläggning beredas kommunen.

Motionens bifallande skulle för öfrigt, enligt hvad utskottet

föreställer sig, medföra följder ,af särdeles omfattande beskaffenhet.

Om statens skyldighet uti förevarande afseende utsträcktes till sådana

å landet belägna statens fastigheter, der för dess räkning bedrifves

bruks- eller fabriksrörelse, skulle nemligen med all säkerhet anspråk

— grundade på lika goda skäl som de af motionären anförda — komma

att framställas om dylik bestämmelse ej mindre från städernas sida,

rörande de mångahanda för statens räkning i dem bedrifna företag af

industriel art, än äfven beträffande den jernvägsdrift, som af staten

utöfvas.

På grund af det anförda får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.