Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till vissa ändringar i 3 kap. ärfdabalken. Istadarätten, — hvarmed förstås rättighet att i stället för en afliden, från hvilken man härstammar, taga arf jemte dem, med hvilka den döde skulle ärft, om han lefvat, — upphörde enligt 1734 års lagvid arftägt emellan sidoarfvingar med syskons barn.

1894-03-09 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:25, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till vissa ändringar i 3 kap. ärfdabalken. Istadarätten, — hvarmed förstås rättighet att i stället för en afliden, från hvilken man härstammar, taga arf jemte dem, med hvilka den döde skulle ärft, om han lefvat, — upphörde enligt 1734 års lagvid arftägt emellan sidoarfvingar med syskons barn.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

5

N:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1894, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af

förslag till vissa ändringar i 3 kap. ärfdabalken.

Istadarätten, — hvarmed förstås rättighet att i stället för en afliden,

från hvilken man härstammar, taga arf jemte dem, med hvilka

den döde skulle ärft, om han lefvat, — upphörde enligt 1734 års lagvid

arftägt emellan sidoarfvingar med syskons barn. Genom förordningen

den 19 maj 1845 utsträcktes emellertid denna rätt till syskons

afkomlingar utan inskränkning till något visst led.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 22, hemställer herr J. Eliasson om en ytterligare

utvidgning af istadarätten, i det han föreslår, att Riksdagen måtte

besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga »förslag till sådana ändringar

af 3 kap. ärfdabalken, hvarigenom barn och afkomlingar, i hvilka fall

som helst, tillerkännas samma arfsrätt, som föräldrar eller förfäder haft,

om de lefvat, äfvensom ock att detta kapitel i öfrigt och såsom en

följd af det nyssnämnda undergår den omarbetning, hvilken, för tydlighets

vinnande, blifver af nöden».

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets• Utlåtande N:o 25.

Till stöd för den föreslagna ändringen anför motionären hufvudsakligen

följande:

Uti 2 § af 3 kap. och i fråga om de fall, då en af föräldrarne

är död och syskon eller afkomlingar af dem finnas, stadgas, att de

senare äro arfsberättigade jemte den af föräldrarne som lefver. Barns

och afkomlingars arfsrätt är, efter 3 § af sistnämnda kapitel, äfven

gällande i deruti omförmälda fall. Den grundsats, som angifves i slutet

af 1 kap., hvilket ju kan räknas såsom grundläggande, då dess öfverskrift

är om arf i gemen, liksom i 2 kap. om bröstarf, att barn och

deras afkomlingar hafva samma rätt till arf som deras föräldrar, der

de senare aflidit förut, är således i omnämnda bestämmelse angående

sidoarf iakttagen.

Men när det blir fråga om sidoarf, som efter 5 § skall gå till

den dödes föräldrars syskon, är denna grundsats öfvergifven. Barn

och afkomlingar få i sådana fall icke njuta den rätt som deras föräldrar

eller förfäder haft om de lefvat. Samma förhållande, som nu nämnts,

gäller äfven vid arftagande efter fjermare slägtingar.

Uti såväl sist omnämnda 5 § som äfven §§ 6, 7, 8 och 9 åsyftas

det möjligast minsta antal af arftagare. Dess stadganden förutsätta

ock, att bakarfvingar gå framför sidoarfvingars afkomlingar. Men uti

§ 10 förekommer i motsats härmed en föreskrift om tjermare arfvingar

än de i §§ 5—9 omnämnda, hvilken säger: Äro både bakarfvinge och

sidoarfvinge i lika led, gånge sidoarfvinge till och bakarfvinge ifrån.

Detta vill jag kalla inkonseqvent. En del af bestämmelserna i senare

delen af 3 kap. synes mig dessutom vara svårförstådd, och detta förhållande

har efter min uppfattning gifvit anledning till olika tolkning,

synnerligen af dem, som äro i saknad af juridisk bildning, jemte deraf

uppkomna rättegångar. För mig — som, i likhet med en aktningsvärd

författare, hyllar den åsigten, det till en rätt lagstiftning hörer att inse

och pröfva hvad för det allmännas bästa bör göras eller låtas, att afpassa

sådant efter naturlig billighet och rättvisa, att så jemka författningarne,

att verkställigheten deraf blir, såvidt ske kan, helsosam, tillräcklig

och ofelbar, samt att vid lagens författande söka träffa den

kortaste tydlighet och bestämdhet, så att meningen ligger öppen och

är påtaglig — är således en stor del af 3 kap. icke tillfredsställande.

Det skall invändas emot mig, att lagens bestämmelser om sidoarf

äro urgamla och häfdvunna. På samma gång som jag i viss mån

erkänner denna anmärknings befogenhet, vill jag likväl bemöta deri

med anförandet af det faktum, att då 1734 års lag, liksom förut gällande

lagar, innehålla, att endast syskons barn äro med den af den dödes

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskotteis Utlåtande N:o 25.

föräldrar som lefver samarfva, så stadgar 1845 års förordning afkomlingar

i stället för barn. Derigenom har det i detta fall efter mitt förmenande

till en del erkänts den grundtanke, som jag vill förfäkta, och

hvilken jag anser vara förenlig såväl med naturlig billighet och rättvisa

som ock andra lagstadganden angående arf, att barn och deras afkomlingar

ega samma rätt som deras föräldrar eller förfäder, i hvilka fall

som helst.

Om samhället kan ega någon förmån af att arfsrätt efter fjermare

slägtingar tillkommer ett fåtal, är tvifvelaktigt. Det framkallar hat och

afund, om icke mer, att t. ex. arflåtarens föräldrars efterlefvande syskon

taga hela arfvet, och förut aflidne föräldrasyskons barn bli utan; att

kusiner få ärfva, men icke förut aflidne kusiners afkomlingar. Tvärtemot

tror jag, att om fjermare slägtings qvarlåtenskap delas i smådelar,

så väcker det belåtenhet hos flere. Min öfvertygelse är, att nu gällande

bestämmelser angående sidoarf verka ett missnöje med lagarne, hvilket

i mer än detta fall och i vår tid tyckes öka sig. En utsträckning af

den så kallade istadarätten, en förändring och på samma gång ett förtydligande

i åtskilliga delar af 3 kapitlets bestämmelser synas mig af

dessa och andra omständigheter vara af behofvet påkallade.

i

I likhet med hvad utskottet yttrade vid ett föregående tillfälle, då

en motion i liknande syfte förevar till behandling, synes det utskottet

vara klart, att i fråga om arfslagarne, hvilka mindre än de flesta andra

grenar af lagstiftningen äro beroende af landets och folkets fortgående

utveckling, någon rubbning i allmänhet ej bör eg a rum, med mindre

vigtiga skäl dertill föranleda; likasom utskottet icke kan finna, att någon

inkonseqvens vidlåder ifrågavarande stadganden. Inkonseqvens i lagstiftningen

eger nemligen rum endast så vidt ett stadgande strider mot

den grundsats, hvarifrån lagstiftaren utgått, men sådant är icke förhållandet

här. Af det i gällande lag följda arfssystem framgår oförtydbart,

att man velat utstaka och bestämma arfsrätten efter presumtionen af

det närmare förhållande, som egt rum emellan den aflidne och den, åt

hvilken hans egendom skall öfvergå; och utan tvifvel har lagstiftaren i

detta afseende träffat det rätta, då han gifvit istadarätten den begränsning,

som lagen nu innehåller.

Utgående från berörda princip har lagstiftaren bestämt arfsföljden

efter det slägtled, hvari arfvingarna stå till den döde, med iakttagande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

deraf att sidoarfvinge går framför bakarfvinge och att istadarätt eger

rum endast till förmån för den dödes afkomlingar, hans syskon och

deras afkomlingar, emellan hvilka och den döde ett innerligare samband

måste antagas vara för handen. Att nu utsträcka förutsättningen af

ett sådant innerligare slägtskapsband torde sakna stöd i den allmänna

meningen.

För öfrigt bör bemärkas, att det enligt förordningen den 21

december 1857 är en hvar obetaget att, oberoende af ifrågavarande

lagbud, medelst testamente förordna om sin egendom så som honom

bäst synes.

På grund af det anförda får utskottet hemställa,

att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 9 mars 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herr Näslund har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.