Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 40

1894-04-03 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:40, Lagutskottets Utlåtande N:o 40

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

1

N:o 40.

Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1894-, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kong!. Mqf.ts ''proposition med förslag till

lag om ändrad lydelse af 227 § sjölagen.

Kong!. Maj:t. har den 2 sistlidne februari till Riksdagen aflåtit en så

lydande proposition, n:o 40:

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen förda

protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå

Riksdagen att antaga följande förslag till

»Lag

om ändrad lydelse af 227 § sjölagen.

Härigenom förordnas, att 227 § sjölagen skall erhålla följande ändrade

lydelse:

Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade,

med bergarne öfverenskommit om viss bergarlön, ege ändock den, som skall

utgifva bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt öfverstiger

hvad skäligt är, vid domstol deri erhålla jemkning; instämme dock, der

bergarelönen jemväl guldits, medan nöden ännu varade, klander inom sex

månader, efter det betalning erlades, eller hafve förlorat sin talan. Innefattade

öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp skulle bestämmas af

skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal ej bindande för den, som

skall utgifva bergarelönen, der han inom fjorton dagar, efter det öfverenskommelsen

slöts, hos bergarne uppsäger aftalet.

Bill. till Riksd. Prot. 1894. 7 Samt. 22 Höft. (N:is 40, 41.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1894, men egen ej tillämpning

i fråga om öfverenskommelse, som före nämnda dag träffats derom, att

bergarelönens belopp skall bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt.»

Denna proposition har af båda kamrarne blifvit till utskottet hänvisad.

Såsom af det propositionen bilagda utdrag af statsrådsprotokollet inhemtas,

är densamma föranledd af Riksdagens skrifvelse den 29 april nästlidna

år, deri Riksdagen på anförda skäl anhöll, att Kongl. Maj:t måtte

taga i öfvervägande, i hvad mån bestämmelserna i 227 § sjölagen borde

undergå förändring i syfte att ett vid olyckstillfället ingånget aftal derom,

att bergarelönens belopp skulle bestämmas af skiljemän, tillerkändes bindande

kraft, under förutsättning, att i lagen intoges bestämmelser, som beredde

verksamt skydd mot missbruk af sådana aftal, samt derefter för Riksdagen

framlägga förslag i ämnet.

Vid ärendets föredragning i statsrådet framhöll föredragande departementschefen

önskvärdheten af att vid en ifrågasatt förändring af sjölagen

densammas stadganden bringades till öfverensstämmelse med motsvarande i

Norge och Danmark gällande föreskrifter, hvilket kunde ske genom att i

lagen upptaga den bestämmelse, som innehölles i sista punkten af det förslagtill

227 § sjölagen, som genom Kongl. Majrts proposition förelädes 1891 års

Riksdag. Ett med detta förslag till innehållet fullkomligt öfverensstämmande

stadgande förekomme nemligen såväl i den danska sjölagen af den 1 april

1892 som i den norska af den 20 juli 1893.

Yäl hade erinrats, att den i förslaget förekommande bestämmelsen,

att aftalet kunde hos bergarne »uppsägas», borde utbytas mot någon föreskrift

om anmälan eller protest hos någon offentlig myndighet.

Häremot torde dock enligt föredragande departementschefens åsigt

kunna invändas, dels att det naturligaste syntes vara, att, då af två kontrahenter

den ene vore berättigad bryta ett träftädt aftal, sådant borde ske

genom uppsägning hos den andre och icke genom anmälan inför offentlig

myndighet, dels ock att det sannolikt skulle för bergarne blifva förenadt

med åtskilliga olägenheter att hos offentlig myndighet efterforska, om dylik

uppsägning skett, hvarförutom ej borde lemnas obeaktad den olikhet i bestämmelser,

som härigenom skulle komma att finnas i vår lag mot i Danmarks

och Norges, en olikhet, som otvifvelaktigt i många fall skulle komma att

medföra olägenheter och fara för rättsförluster. Att i stället för »uppsägningen»

införa anmälan eller protest, syntes derför icke vara välbetänkt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 40.

3

Vidare hade anmärkts, att den i förslaget stadgade tiden för uppsägningen,

14 dagar efter det öfverenskommelsen slöts, vore allt för kort och

borde förlängas. Om det än ej kunde förnekas, att fall skulle kunna tänkas,

då det för den, som skulle betala bergarelönen, kunde vara förenadt med

svårighet att inom 14 dagar hos bergarne, helst der de vore flere, uppsäga

aftalet, syntes dock, att numera, då bergning så godt som uteslutande verkstäldes

af för detta ändamål tillkomna bolag, hvilka hade kontor och styrelse

å viss ort, sådana fall komme att blifva mycket sällsynta. Vid sådant

förhållande och då både Danmarks och Norges sjölagar innehölle enahanda

tidsbestämmelse, som i Kongl. Majts år 1891 framlagda förslag, syntes det

föredraganden lämpligast, om denna tidsbestämmelse äfven i vår lag inflöte.

Slutligen hade jemväl erinrats, att i lagen borde intagas bestämmelser,

som beredde verksamt skydd mot missbruk af skilj eaftal i fråga om bergarlön.

Det torde emellertid vara förenadt med synnerliga svårigheter att i

lagen införa detaljerade stadganden, egnade att i hvarje fall förekomma

dylika befarade missbruk; och i allt fall syntes föredraganden ett ganska

verksamt korrektiv mot missbruk af skiljeaftal ligga redan i den rätt att

uppsäga aftalet, som skulle tillkomma den nödstälde.

Öfver ifrågavarande lagförslag inhemtades högsta domstolens utlåtande;

och hafva dess flesta ledamöter lemnat förslaget utan anmärkning.

I likhet med hvad af vederbörande departementschef anförts, finner

utskottet det vara synnerligen önskvärdt att i förevarande ämne vinna enhet

i lagstiftningen mellan vårt land, å ena, samt Norge och Danmark å andra

sidan; och då derjemte det nu föreliggande lagförslaget synes utskottet på

ett tillfredsställande sätt afhjelpa de olägenheter för bergningsrörelsen, som

gifvit anledning till Riksdagens framställning i ämnet, får utskottet följaktligen

hemställa,

att propositionen må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 3 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herr Brmelius har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1894:61 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj.ts proposition n:o 40 med förslag till lag om ändrad lydelse af 227 § sjölagen. a1 i texten