Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion, angående upphäfvande af fideikommisstiftelser i fast egendom på landet.

1894-04-03 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:41, Utlåtande, i anledning af väckt motion, angående upphäfvande af fideikommisstiftelser i fast egendom på landet.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

N:o 41.

Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1894, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion, angående upphäfvande af

fideikommisstiftelser i fast egendom på landet.

Uti en inom Andra Kammaren af herr E. Åkerlund väckt, till lagutskottes

behandling hänvisad motion, n:o 79, hemställes,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom de i riket

bestående familjefldeikommisstiftelser i fast egendom på landet upphäfvas, äfvensom

förslag till sådana lagbestämmelser, som för ordnande af rättsförhållandena

vid sista innehafvarens död må erfordras.

Till stöd för detta sitt förslag anför motionären i hufvudsak följande:

Sedan Riksdagen genom bifall till motionärens framställning om beredande

af lättnader för den mindre bemedlade delen af vårt folk att kunna

förvärfva sjelfständig jordegendom och Kongl. Maj:t genom tillsättande af

en komité för denna frågas närmare utredning hufvudsakligen biträdt de af

motionären deri uttalade åsigter, ville motionären å nyo taga Riksdagens

uppmärksamhet i anspråk för en fråga, som enligt hans förmenande nära

sammanhängde dermed. Såsom ledamot af ofvanberörda komité hade motionären

kommit till den öfvertygelse, att inom flera af våra folkrikaste län,

hvarest behofvet af lättnader för erhållande af dylik egendom torde vara

störst, icke synnerligen mycket torde kunna utträttas för ändamålet genom

statens direkta mellankomst, emedan derstädes hvarken statsdomänerna eller

tillgångarna på odlingsbara utmarker å fritt disponerade hemman relativt

vore af synnerlig betydenhet, och att man derför å sådana orter hufvud
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 5

sakligen vore hänvisad till att söka för saken intressera och underlätta den

enskilda företagsamheten.

Derest de förändringar uti gällande lagstiftning om hemmansklyfning

och jordafsöndring, som föreslagits, i hufvudsak af statsmagterna skulle gillas

och antagas till lag, trodde motionären, att mycket skulle vinnas för ändamålet

genom enskildes initiativ, ehuru visserligen ganska stora hinder för

upplåtelser af jordlägenheter under full eganderätt i större skala torde komma

att förorsakas utaf de inteckningar, hvilka graverade större delen af Sveriges

jord, der den innehades under eganderätt, hvarför också näppeligen någon

annan åtgärd från statsmagternas sida i så hög grad syntes kunna främja

tillväxten af den bofasta sjelfegande befolkningen inom vissa orter som upphäfvandet

af fideikommissinstitutionen i hvad den berörde jordbruksfastighet,

dels emedan dessa egendomar i allmänhet häftade i jemförelsevis ringa gäld,

dels emedan å desamma, åtminstone inom mellersta Sverige, mycket ofta

förefunnes högst betydliga odlingsbara utmarker, hvilka förblifvit obrutna

kanske främst i följd af innehafvarnes oförmåga att anskaffa erforderliga

rörelsekapital för de mången gång rent af besvärligt stora gods, de måst

bibehålla alldeles ostyckade.

Motionären vore fullt förvissad att, om fideikommissjorden öfverginge

till vanlig arfvejord, det icke skulle dröja länge, förr än betydliga delar af

densamma med för brukning till hufvudgårdarne olämpliga lägen o. s. v.

skulle komma att försäljas, och atf sådant tillvägagående icke allenast i hög

grad komme att främja befolkningens bofasthet, utan derjemte för vederbörande

fideikommissarie!’ vore vida att föredraga framför att uti mänga fall

nödgas fortgå på den inslagna vägen och genom skuldsättning så småningom

få institutionen häfd.

Då motionären äfven till fullo instämde i de öfriga skäl, hvilka för

fideikommissinstitutionens upphäfvande blifvit anförda uti tillförene väckta

motioner, hölle motionären före, att statsmagterna, vida förr än att fortfarande

hägna om stora jordkomplexers fortvara, borde, så långt sådant utan

våldsamma åtgärder kunde ske, underlätta åtkomst af jordegendom för den

stora massan af vårt folk genom slitandet af de onaturliga band, hvilka hölle

ifrågavarande gods tillsammans, samt sådan lagstiftning, som kunde förhindra

hopandet af huru stora arealer som helst på en hand. Derest icke snart

dylik lagstiftning komme emellan torde det icke dröja så synnerligen länge,

innan de, hvilka egentligen endast hade till yrke att placera penningar,

skulle nödgas nedlägga dessa äfven uti jordegendom, såsom det för resten

redan nu skedde i stor skala inom Amerikas stater, och att, om så blefve

fallet, ingen lycklig utveckling deraf torde följa, derpå gåfve i våra dagar

Norrland, Irland och, som det tycktes, snart hela Storbritannien sorgliga

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

bevis, ehuru visserligen helt andra orsaker inom Storbritannien ofta omöjliggjorde

åtkomst af sjelfständig jordegendom.

Om det också icke vore den enskilde förmenadt att genom fabriksanläggningar,

kommunikationsleders astadkommande, handel m. m., så långt

det vore förenligt med statens sanna intressen samla och föröka förmögenhet,

så borde dock jorden framför annat skyddas från penningmännens allt för

vidt gående spekulationer, emedan i motsatt fall hela folks tillvaro kunde blifva

helt beroende af ett fåtals godtycke.

Visserligen kunde tyckas, det jordbruksfideikommissens bibehållande

borde utgöra ett kraftigt korrektiv emot spekulation med åtminstone dessa

egendomar, men dels vore ju gärdet redan uppgifvet,, sedan de numera finge

belånas, dels torde nog staten kunna finna andra och lämpligare utvägar till

förhindrandet af dylik spekulation än bibehållandet af en så synnerligen

otidsenlig, ofta ur nationalekonomisk, politisk och social synpunkt skadlig

och upprörande orättvis institution som den ifrågavarande. Man hade, då

fråga tillförene väckts om fideikommissinstitutionens upphäfvande, städse

såsom skäl emot vidtagandet af en sådan åtgärd främst anfört den vördnad,

som allt fortfarande borde egnas aflidnes yttersta vilja, och deremot vore

väl intet att invända, för så vidt de bestämmelser, hvilka derigenom kunde

vara gjorda, främjade statens välförstådda intressen samt icke lade hinder i

vägen för sådan utveckling, som man icke ostraffad kunde eller borde förhindra,

men dels lade just ifrågavarande institution högst beaktansvärda

hinder för sådan utveckling, särskildt inom de orter, hvarest densammas

främjande vore af största vigt, dels hade ju staten här, likasom uti så synnerligen

många andra fall i fråga om aflidnes förordnanden, genom den skuldsättning

af fideikommiss, som allt sedan år 1810 varit tillåten, handlat så

fullkomligt i strid med alla eller åtminstone nära nog alla fideikommissförordnanden,

att man knappast hade skäl vidare så synnerligen orda om dessas

helighållande. Det hade äfven anförts, att ordnandet af de rättsförhållanden,

som skulle uppstå i omedelbart sammanhang med fideikommissrättens upphörande,

skulle möta oöfvervinneliga svårigheter, men motionären vågade

ifrågasätta, om förhållandena verkligen kunde vara sådana inom just vårt

land, då flera andra folk, hvilkas kultur och rättskänsla icke varit vår

underlägsen, hvarken funnit så synnerligen stora svårigheter emot institutionens

afskaffande eller dragit sig för att åsidosätta vederbörande fideikommisstiftares

vilja, då statens väl och medmenniskors bästa derigenom främjades.

Att jordbruksfideikommissen egde synnerligen betydligt omfång, särskildt

inom åtskilliga ganska tätt befolkade län, inom hvilka beredandet af tillfällen

att förvärfva sjelfständiga fastigheter för mindre bemedlade otvifvelaktigt

skulle visa sig mest välsignelsebringande, framginge bäst deraf, att inom

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 7

Malmöhus, Kristianstads, Östergötlands, Södermanlands, Stockholms, Upsala,

Örebro och Vestmanlands län dessa fideikommiss intogo nära nog 10 procent

af den privata jorden efter hemmantal räknadt, deraf inom Malmöhus län

omkring 14, inom Kristianstads omkring 10, inom Södermanlands omkring 16

samt inom Stockholms omkring 13 procent.

På dessa grunder ansåge motionären icke blott, det fideikommissinstitutionen

i hvad den berör fast egendom oftast verkade skadligt ur social, politisk

och nationalekonomisk synpunkt, utan, hvad värre vore, att den i fråga om

jordbruksfastigheter verkade synnerligen hämmande för vårt lands sunda utveckling

genom främjandet af den sjelfegande befolkningens ökning å landsbygden,

särskildt inom de orter, hvarest sådan ökning vore mest af behofvet

påkallad.

Ifrågavarande ämne har förut vid flere riksdagar varit föremål för

lagutskottets uttalande. Vid 1889 års riksdag har sålunda utskottet öfver

eu af enskild motionär inom Andra Kammaren gjord framställning, gående ut

på upphäfvande af fideikommisstiftelser i fast egendom såväl å landet som i

stad, afgifvit ett så lydande yttrande:

»Det ämne, som i denna motion upptagits till behandling, har vid 1882,

1883, 1884 och 1886 årens riksdagar varit föremål för kamrarnes pröfning,

och har Andra Kammaren vid de tre förstnämnda riksdagarne uttalat sig

för fideikommissinstitutionens afskaffande, hvaremot Första Kammaren vid

samtliga omförmälda tillfällen bifallit lagutskottets i ämnet afgifna utlåtanden,

i hvilka utskottet afstyrkt åtgärd i berörda syfte. Att Andra Kammaren

år 1886 biföll utskottets afstyrkande utlåtande, torde hafva berott på den

mindre tillfredsställande form för institutionens upphäfvande, som då var

föreslagen.

Beträffande uppkomsten af ifrågavarande art af testamentariska förfoganden,

vill utskottet erinra om följande, af föregående riksdagars lagutskott

omförmälda förhållanden.

Fideikommiss har sin upprinnelse i den romerska rätten och betyder

der den egendom, en person, på grund af förhållanden, egendomliga för denna

rätt, testamenterat till en annan person med ett på förtroende till denne

grundadt uppdrag att utlemna egendomen till en viss uppgifven tredje. Man

kunde nu bestämma, att efter denne tredje egendomen skulle tillgodokomma

en fjerde, efter denna en femte o. s. v. (så kallade fideikommissoriska substitutioner).

Till sådana fideikommiss kunde göras hela förmögenheten, en

viss qvotdel deraf eller en viss särskild förmögenhetsdel.

IJr successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget bar, under den

utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland, familjejideikommisset

framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom — fast eller lös

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

eller båda tillika — vid en viss slägt, att inom densamma öfvergå från en

slägtmedlem till en annan efter viss bestämd ordning.

Den germaniska benägenheten att fästa jorden vid slägten är bekant.

Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo derför i Tyskland,

jemte de adliga »stamgodsen» och de borgerliga »arfgodsen», hvilka båda

hade sin grund uti lag eller häfd, familj efideikommissen i fast egendom till

följd af gällande privata dispositioner. I andra land framträdde likartade

anordningar. Successionen blef af naturliga skäl vanligen begränsad till män,

och med afseende på grunden för denna blefvo godsen majorat, minorat, seniorat,

primo-, secundo-, tertiogeniturer o. s. v.

Samma motiv som i öfriga land, nemligen omtanken om »familjens

heder och konservation» föranledde äfven i Sverige stiftande af familjefidei
kommiss

i fast egendom, hvilka här uppkommo ej mycket senare än i Tysk
land

och antagligen redan vid medlet af det sjuttonde århundradet. Stadgan

angående testamenten den 3 juli 1686 omtalar institutionen såsom något redan

kändt och lemnar uti sin 5 § om densamma närmare bestämmelser. I 1734

års lag omnämnes den icke uttryckligen, utan säger denna lag endast i 16

kap. 1 § ärfdabalken, att »vill någon, man eller qvinna, göra testamente,

kåfve våld göra det — — med eller utan vilkor.»

På grund af denna bestämmelse, som dock näppeligen kan anses innefatta

ett uttryckligt fastslående af enskildes rätt att för all framtid upprätta

dylika stiftelser, ansågos emellertid fideikommissförordnanden äfven rörande

fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills de sociala och ekonomiska olägenheter,

som kunde vara förenade med en obegränsad rätt att genom privata

dispositioner för all framtid förfoga öfver fast egendom, föranledde, hos oss

likasom uti flera andra land, inskränkning uti en sådan förfoganderätt. Första

steget till denna inskränkning togs af Rikets Ständer, hvilka i skrifvelse till

Konungen den 27 mars 1810 anförde följande:

»De mångfaldiga missbruk, som varit följder af en oinskränkt donationsoch

dispositionsrättighet, hafva hos Riksens Ständer föranledt till öfverläggningar,

huruvida en inskränkning i friheten att göra fideikommisstiftelser

kunde vara nödig och med samhällets fördel öfverensstämmande.

Genom sådane stiftelser föreskrifves för alla tider en successionsordning,

enligt hvilken en enda arfvinge, äfven en oskyld, skall på lifstid innehafva

fastigheter, utan afseende på, om förre innehafvaren skulle derigenom

nödgas lemna de flesta eller alla sina barn i saknad af nödig uppfostran och

understöd i deras omyndiga år, och en så inskränkt egare, som hvarken af

allmänna lagens vissa stadganden om arf, eller af något sitt förordnande kan

hoppas skydd för de lottlöse, utan förutser, att egendomen skall tillfalla en

oskyld eller till äfventyrs den af barnen, som gifver minsta hopp om med
-

t

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

9

lidsamhet och omvårdnad för uteslutna, kan icke annat än anse egendomen

mera för en annans än för sin, i följd hvaraf hans intresse blifver att fördubbla

och i förtid upptaga afkomsterna till skada för jordens nyttiga odling,

egendomens förbättring och samhällets deraf beroende styrka.

Man har för everdeliga tider föreskrifvit lagar för hvarje innehafva^

frihet att egendomen förvalta, utan att tänka derpå, att slika

inrättningar ofta blifva genom tiders förändrade skick för egendomens förmånliga

häfd hinderlige.

Man har för all framtid förbjudit egendomens föryttrande och förpantning,

hvarigenom dels fordringsegares lidande beredes, dels all utväg betages

innehafvaren att till medarfvingars utlösen eller egendomens häfd och förbättring

erhålla de nödvändigaste lån.

Man har gjort fideikommiss, hvilkas innehafvare varit ålagda att använda

godsets afkastning till egendomens förökande under enahanda fideikommiss-vilkor,

eu inrättning, som, om ock dess skadlighet i politiskt afseende

åsidosättes, i alla fall synes vara den mest illa beräknade, då ofelbart

är, att en allt för stor egendom i en mans hand gifver mindre afkastning

och föder vida mindre menniskor, än om den vore emellan flere egare delad.

Icke mindre skadliga hafva de stiftelser varit, som, ehuru aflägse samt

för odling och samhäfd obeqvämliga flera gods kunnat vara, likväl föreskrifvit,

att de skola hållas tillsammans och icke ens få bortbytas; och de

stiftelser, enligt hvilka vissa egendomar bort för alltid innehafvas af flere

samegare, utan rätt för någon till skiftes vitsord, hafva varit en källa till

obehagliga rättegångar och till en olycklig oenighet inom familjer.

Man har äfven sett förordnanden, som föreskrifvit beständig delning,

utan rätt för delegare att lösa hvarandra ut, som för egendomens besittning

gjort till everldeligt vilkor, att innehafvaren skall lefva ogift, ej får bekläda

någon statens tjenst och mera dylikt, och till hvilka andra orimligheter en

sådan oinskränkt frihet kan föranleda, är af dessa exempel lätt att inse,

äfvensom att slika inrättningar hafva för jordens nyttiga häfd och egendomens

förbättring det skadligaste inflytande.

Vid betraktande häraf, och då det hopp en egare häfver derom, att

hans barn och närmaste skola njuta frukten af hans mödor, befordrar flit,

hushållning och medborgerliga tänkesätt, samt för samma ändamål, jemte

befrämjande af föräldrars och husfäders anseende, en egare bör hafva magt,

att dels genom aftal, dels genom testamente utnämna sin efterträdare, och

obestridligt är att, ehuru den, som sjelf innehar disponibel egendom, kan i

en oinskränkt dispositionsfrihet för sin person finna dessa uppmuntringar och

förmåner, desamma deremot alldeles försvinna för alla hans efterträdare, om

han gör egendomen till fideikommiss; då eu oinskränkt frihet för enskilda att

Bih. till Likså. Prat. 1894. 7 Sami. 22 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

ändra arfs- och eganderättslagarne för tillkommande tider icke kan stå tillsammans

med syftemålet af vid denne riksdag af Riksens Ständer tagne

beslut om frihet för en hvar, att all slags jord genom laga fång förvärfva;

då en sådan frihet skulle göra vår allmänna lag i dess vigtigaste delar

onyttig, och i stället för tydliga lagar, som beständigt kunna förbättras och

fullkomnas, anskaffa för särskilda gods speciella förordnanden, hvilka, ehuru

orimlige, otydlige och äfven oläslige de kunna vara, likväl göra anspråk på

en varaktighet, som icke en gång för våra grundlagar, enligt nu gällande

regeringsform, funnits nödvändig, och det för öfrigt skulle lända till fäderneslandets

heder, om, sedan de mest hyfsade nationer redan upphäft dessa

lemningar eller nya telningar af feodalismen, svear och göther, som aldrig

varit af främmande nationer med våld tvungne till sådane inrättningar, icke

vore de siste att förekomma ytterligare härmningar deraf, hafva Riksens

Ständer ansett oftanämnda oinskränkta dispositionsfrihet böra jemkas inom

billiga och för samhällets allmänna nytta afpassade gränser, samt till följd

deraf trott sig böra hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om

nådigste sanktion och bekräftelse af följande närmare bestämmelse och tillägg

vid det för detta ämne lämpliga lagens rum i 16 kap. 1 § ärfdabalken:

Vill någon man eller qvinna göra Testamente, hafve wåld göra det

mundteliga eller skrifteliga, med eller utan willkor, och wittne twänne gode

män att thet Testamente tå var gjordt med sundt och fullt förstånd och af

fri vilja: Stånde ock honom fritt att låta wittnen veta dess innehåll eller

ej. Äro ej wittnen att tillgå, och utredt warder, att Testator intill sin död

varit utur stånd satt wittnen anskaffa, äge ock då Testamentet laga kraft,

så framt det finnes med egen hand skrifvit och underskrifva. Bortgifver

någor fäst egendom, äge ej makt om willkoren för dess förvaltning sträcka

förordnandet längre än förste emottagare^ och dess makas lifstid, eller om

ägande rätten widare än till utnämnande af Testaments- eller Gåfvotagarens

nästa efterträdare, uti hvilken sistnämndes hand fastigheten ikläder sig egenskap

af arfvejord, hvarmed i allt efter allmän lag förhålles. Ej eller må i

andre afhandlingar och contracter om fast egendom sådane willkor inflyta,

hvarigenom förvaltnings- och ägande-rätten för en framtid vidare inskränkes,

än nu sagt är. Men angående städja och arrende, gälle hvad derom särskildt

stadgadt är.»

Det sålunda af Rikets Ständer framlagda förslaget vann Kongl. Maj:ts

godkännande och erhöll enligt förordningen den 27 april 1810 kraft af gällande

lag.

De uttalanden, som i omförmälda skrifvelse gjordes af Rikets Ständer,

innefattade i sjelfva verket ett ogillande af hela fideikommissinstitutionen,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 11

ehuru man då icke ansåg sig böra gå längre än att hindra uppkomsten af

nya fideikommiss i fast egendom. Dock utfärdades samma är den 3 april

en förordning, hvarigenom bestämdes, att i de fall, då någon innehaivare

af fideikommissegendom kunde komma i behof att derå emot inteckning göra

lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte af till fideikommisset

hörande jord eller ock finna sig föranlåten att söka häfvande af vissa

uti fideikommisstiftelser innehafvaren föreskrifna vilkor, ansökningar i dessa

eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tilllämpning

och som icke rörde frågor, hvilka mellan fideikommissarie!’ och

medarfvingar kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste

behandlas, borde hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att

Kongl. Maj:t med dess högsta domstol, i likhet med annan förklaring öfver

allmänna lagar och författningar, måtte dervid, efter sig företeende omstän

digheter, kunna förfara. Genom de sålunda meddelade bestämmelserna tillerkändes

Kongl. Maj:t med högsta domstolen befogenhet att i viss mån rubba

grunderna för en bestående fideikommisstiftelse, en befogenhet, som, särskildt i

fråga om tillåtelse att inteckna fideikommissegendom, i enskilda fall kan leda

till fideikommissrättens upphörande.

De i Rikets Ständers ofvannämnda skrifvelse omförmälda olägenheter,

som äro förenade med tillvaron af fideikommiss i fast egendom, qvarstå

ännu, och — med den utveckling, som ej mindre lagstiftningen än äfven

den allmänna uppfattningen i politiska och sociala frågor undergått sedan

1810 — hafva de undantagsbestämmelser, som gälla i detta ämne, kommit

att allt mera framstå såsom oegentliga och stridande mot sunda lagstiftningsgrundsatser.

Ur politisk och social synpunkt lärer det icke kunna anses

fördelaktigt, att stora jordegendomar äro hopade och allt jemt bibehållas i

en enda persons eller familjs hand, likasom det, ur nationalekonomisk syn

punkt sedt, måste lända till skada, att sådana egendomar alltjemt inneliafvas

af personer, hvilkas förfoganderätt öfver desamma är så begränsad som vid

fideikommiss är förhållandet. Ser man äter saken från rättvisans och billighetens

sida, så ligger det onekligen något för rättskänslan upprörande deruti,

att, såsom fallet är vid de flesta fideikommisstiftelser, en enda person

skall på sin lott erhålla den värdefullaste, möjligen enda qvarlåtenskapen

efter en afliden, till hvilken han icke stått i närmare slägtskapsförhållande

än andra, som af qvarlåtenskapen bekomma föga eller intet. Detta sistnämnda

missförhållande framträder numera, sedan den lika arfsrätten mellan

syskon blifvit införd såsom allmän regel, så mycket skarpare. Det har ock

ej sällan föranledt fideikommissinnehafvare att bruka fideikommissegendom på

sådant sätt, att den på kort tid lemnat största möjliga afkastning, som kunnat

bilda ett till fördelning mellan hans öfriga arfvingar tillgängligt kapital,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

utan att hänsyn dervid tagits till egendomens framtida bestånd. Det har

ock stundom framkallat grof misshushållning med dylik egendom under fardagstiden,

då en afliden fideikommissaries sterbhusdelegare sökt bereda sig

största möjliga fördel af densamma, innan den skulle af ny fideikommissarie

tillträdas. Om förekomsten af dylika missbruk vittnar en afgifven motion

om inskränkning af den rätt, som i afseende på fideikomissfastighet tillkommer

delegare i boet efter afliden fideikommissarie.

Ehuru ofvan antydda olägenheter, till hvilka utan tvifvel ytterligare

andra skulle kunna läggas, äro förenade med tillvaron af fideikommiss

i fast egendom, har likväl mot alla förslag till dessa stiftelsers upphäfvande

anmärkts, att lagstiftaren icke skulle kunna utan rättskränkning upphäfva

desamma, då de tillkommit under skydd af en lagstiftning, som tillät deras

bildande, och att ordnandet af de rättsförhållanden, som skulle uppstå i

omedelbart sammanhang med fideikommissrättens upphörande, skulle möta

oöfvervinneliga svårigheter. Det har visserligen medgifvits, att verkligt

nödtvång kan berättiga lagstiftaren att bryta dispositioner åt ifrågavarande

art, men tillika anförts, att förhållandena i vårt land, särskild! med afseende

å omfånget af de bestående fideikommisstiftelserna, icke vore sådana,

att de påkallade en slik åtgärd.

Hvad då först angår frågan om fideikommiss-stiftelsernas omfång i vårt

land, tillåter sig utskottet att hänvisa till de uppgifter, hvilka lemnats af

kongl. statistiska centralbyrån och äro grundade på Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

senast afgifna femårsberättelser. Af dessa uppgifter framgår, att

taxeringsvärdet å samtliga fideikommissfästigheter i riket vid 1885 års slut

utgjorde till hopa 109,404,407 kronor, deraf den å landet befintliga fasta

egendomen af fideikommiss-egenskap uppskattades till 106,965,907 kronor.

Detta utvisar, enligt utskottets mening, att frågan om fideikommiss-stiftelsernas

bibehållande eller upphäfvande i vårt land ingalunda är ur det allmännas

synpunkt af så ringa betydelse, som man stundom förmenat, utan fastmer

egnad att tilldraga sig lagstiftarens allvarliga uppmärksamhet.

Beträffande vidare frågan om helgden af enskildes dispositioner, gjorda

i enlighet med de vid tiden för deras tillkomst gällande lagbestämmelser,

erkänner utskottet visserligen, att lagstiftaren dertill bör taga all skälig

hänsyn, men hyser för sin del den bestämda öfvertygelse, att, der dylika

dispositioner under den tid, som förflutit från deras tillkomst, uppenbarligen

kommit i strid med det allmänna rättsmedvetandet och uppfattningen af

hvad samhällets sunda utveckling kräfver, de böra och måste vika för hänsynen

till statens väl. Denna åsigt har. såsom utskottet nedan skall visa,

i fråga om fideikommiss i fast egendom gjort sig till fullo gällande i åt
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 13

skilliga andra länders lagstiftningar, och att den ej heller är främmande för

vår egen lagstiftning, torde ganska otvetydigt framgå af ofvan anförda förordning

af den 3 april 1810, som, på sätt utskottet redan anmärkt, tillåter

ganska väsentliga modifikationer af de förordnanden, på livilka dessa stiftelser

äro grundade.

I fråga om sättet för tillämpningen af allmänna eganderätts- och arfsgrundsatser

på sådan egendom, som nu utgör familjefideikommiss, kunna

åsigterna vara ganska delade, och detta ämne kräfver för visso en sorgfällig

utredning och undersökning. Utskottet vill här erinra om de åtgärder,

som härutinnan vidtagits i några stater, der familjefideikommissen blifvit

upphäfda. I Frankrike är genom lagen den 17 januari 1849 stadgadt, att

alla af privata gods hildade majorat, som redan från förste innehafvaren

räknadt, gått i två successiva led, upphäfvas; att de gods, som bilda dessa

majorat, blifva fria gods uti innehafvarnes hand, och att för framtiden succession

i dylika majorat, begränsad till två led, från förste innehafvaren

räknadt, endast får ega rum för personer, födde eller aflade innan tiden för

lagens promulgation. I Nederländerna har lagen den 1 oktober 1833 visserligen

förbehållit den närmaste fideikommissarien hans rätt, men tråntagit

de efterföljande, om än redan födde, deras utsigt att erhålla fideikommisset;

och i Italien har lagen den 30 november 1865 upphäft alla då bestående

fideikommiss, majorat och andra fideikommissoriska substitutioner samt tilllagt

den dåvarande innehafvaren full eganderätt till halfva fideikommissförmögenheten

och den närmaste arfvingen full eganderätt till andra hälften,

dock med förbehåll af nyttjanderätt för dåvarande innehafvaren under hans

lifstid. I 1866 års danska grundlag 93 § stadgas, likasom i den äldre

grundlagen af 1849, att intet län, stamhus eller fideikommissgods kan

för framtiden upprättas och att genom lag skall närmare ordnas, huru de

nu bestående kunna öfvergå till fri egendom, ehuru sistnämnda bestämmelse

ännu icke genom statsmagternas samverkan ledt till någon påföljd.

Då lagutskottet sålunda för sin del anser, att vigtiga och obestridliga

skäl tala för upphäfvande af nu bestående fideikommiss i fast egendom, samt

att en sådan åtgärd icke är oförenlig med redan godkända lagstiftningsgrundsatser,

äfvensom eger föredömen i främmande lands lagstiftningar, får

utskottet, som visserligen icke förbiser de svårigheter, hvilka kunna vara

förenade med frågans lösning, och derför anser en fullständig utredning, som

endast af Kongl. Maj:t kan åstadkommas, böra föregå framläggande af förslag

i ämnet, hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag,

hvarigenom de i riket bestående familjefideikommisstiftelser i fast egendom

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

på landet och i stad upphäfvas, äfvensom förslag till sådana lagbestämmelser,

som för ordnande af rättsförhållande vid siste innehafvarens död må erfordras».

Utskottets berörda hemställan blef af Andra Kammaren bifallen, hvaremot

densamma, dock med en ringa röstöfvervigt, afslogs af Första Kammaren.

Enahanda framställning gjordes vid 1890 års riksdag, men afslogs

äfven då af Första Kammaren, och samma utgång erhöll utskottets tillstyrkande

hemställan vid 1893 års riksdag i anledning af en motion, af lika

lydelse med den nu ifrågavarande, väckt äfven den af samme motionär, som

nu ånyo bragt frågan på tal.

I likhet med lagutskottet vid 1889 års riksdag och med anslutning

i hufvudsak till hvad nämnda utskott i ämnet anfört, anser utskottet,

att ett upphäfvande af bestående fideikommiss i fast egendom skulle lända

till båtnad för samhället; och gäller detta först och främst fideikommissstiftelserna

i fast egendom på landet, dels emedan dessa hafva för frågan

den ojemförligt största betydelsen — enligt officiella uppgifter utgjorde år

1890 taxeringsvärdet å fast egendom på landet af fideikommiss-natur

104,427,107 kronor eller omkring VM af värdet utaf all svensk enskild jord,

under det att taxeringsvärdet å dylik egendom i stad icke uppgick till högre

belopp än 2,598,300 kronor —, dels ock emedan utan tvifvel de öfverklagade

olägenheterna af fideikommissinstitutionen äro särskilt känbara på landsbygden.

Utan att närmare ingå i pröfning af den svårlösta frågan, på hvad

sätt ifrågavarande bestående fideikommisstiftelser kunna, utan att enskildes

rätt obehörigen kränkes, på lagstiftningens väg upphäfvas, och huru de

genom en dylik lagstiftningsåtgärd uppkommande nya rättsförhållanden böra

rätteligen ordnas, hemställer utskottet i anledning af motionen,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t,

efter verkstäld utredning om beskaffenheten och omfånget

af bestående familje-fideikommisstiftelser rörande fast egendom

å landet, täcktes taga under öfvervägande, huruvida

gällande bestämmelser om dylika stiftelser må kunna upphäfvas

eller så förändras, att, enligt öfverenskommelse

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

15

med vederbörande slägt, eller under andra lämpliga vilkor

och förbehåll, dessa stiftelser må kunna upphöra, samt för

Riksdagen framlägga förslag till de stadganden, hvartill

den verkstälda utredningen kan föranleda.

Stockholm den 3 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation:

af herrar Annerstedt, C. H. Lundström och C. F. Pettersson, hvilka

ansett, att motionen bort af utskottet afstyrkas;

samt af herrar Kardell och E. Svensson.

Herrar von Ktusenstjerna, Fröberg, Pehr sson., Öländer och Näslund

hafva begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling

inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.