Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande Nio 43

1894-04-03 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:43, Lagutskottets Utlåtande Nio 43

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nio 43.

9

r

• ’ • •:'' : \

N:o 43.

T » !•••''• ‘ '' '' '' 1! < ,'':N - ''

Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1894, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj;ts proposition med förslag

till förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen

angående fattigvården den 9 juni 1871.

Till lagutskottets behandling hafva kamrarne hänvisat en den 26

sistlidne januari till Riksdagen aflåten proposition, n:o 37, så lydande:

Under åberopande af hvad bifogade utdrag af protokoll, förda i statsrådet

och högsta domstolen, innehålla, vill Kongl. Maj:t i nåder inhemta

Riksdagens yttrande öfver följande förslag till

Förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående

fattigvården den 9 juni 1871.

Härigenom förordnas, att 49 § i förordningen angående fattigvården

den 9 juni 1871 skall erhålla följande ändrade lydelse:

öfver kammarrättens beslut i fattigvårdsärenden må ej klagan föras.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1895; dock skall i

afseende å talans fullföljande i ärende, som af kammarrätten före nämnde

dag afgjorts, gälla hvad förut varit stadgadt.

Klagan öfver kammarrätts beslut i fattigvårdsmål, hvilken före antagandet

af förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 skulle

fullföljas hos Kongl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet, skall numera enligt

49 § i samma förordning pröfvas af högsta domstolen. Såsom skäl för

denna förändring anfördes, dels att fattigvårdsmålen vore af öfvervägande

tvistemåls egenskap, om än icke i första instansen af domstol handlagda,

och således lämpade för enahanda behandling som andra ärenden af blandad

Bih. till Riksd. Prot. 1894. 7 Sami. 23 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

judiciel och administrativ beskaffenhet, som redan tillhörde högsta domstolens

pröfning, dels ock att behofvet kräfde en minskning i mängden af

de besvärsmål, som skulle inför Kongl. Maj:t i statsrådet anmälas.''

Fattigvårdsmålens förläggande under högsta domstolen har emellertid

i sin mån bidragit dertill, att antalet af de vid hvarje års slut oafgjorda

mål allt mer och mer ökats, i följd hvaraf den rättsökande allmänhetens

befogade anspråk på skyndsam handläggning af de under högsta

domstolens pröfning dragna tvister icke kunnat såsom önskvärd! varit

tillgodoses.

Det synes visserligen utskottet antagligt, att en förändring till det

bättre i nämnda hänseende skulle åtminstone i någon mån kunna vinnas

genom den af Kongl. Maj:t nu föreslagna bestämmelse, att klagan icke må

föras mot kammarrättens beslut uti ifrågavarande mål.

Utskottet anser emellertid hänsyn till denna omständighet, huru

vigtig den än är, icke böra vara hufvudsakligen bestämmande, än mindre

afgörande, för bedömande af frågan, huruvida faitigvårdsmålen skola stanna

i kammarrätten såsom sista instans. Härvid bör man enligt utskottets

åsigt egentligen fästa sig vid målens beskaffenhet och betydelse, och enligt

utskottets uppfattning kunna förevarande mål ofta nog vara af lika invecklad

beskaffenhet som åtskilliga andra af de mål, särdeles af brottmåls

natur, som af högsta domstolen pröfvas. Jemväl i ekonomiskt afseende

kunna de vara af så stor vigt och betydelse, att vederbörande kunna hafva

befogadt anspråk på att få dem skärskådade af den högsta dömande myndigheten,

dervid man ej heller bör förbise det i allmänna uppfattningen

djupt rotade anspråk, man i vårt land har att få sina angelägenheter i

sista hand pröfvade af Kongl. Maj:t.

Det har visserligen bland andra skäl för den föreslagna ändringen

åberopats, att någon våda eller olägenhet icke försports af det i 192 §

utsökningslagen förekommande stadgande, att hofrätts utslag i mål om

lagsökning för,gäld ej får hos Konungen öfverklagas. Man torde emellertid

dervid icke hafva fästat behörigt afseende å den rätt, som enligt 32 §

i nämnda lag tillkommer gäldenär, som ej hos öfverexekutor erkänt skulden,

att till vederbörlig domstol stämma om återvinning och dymedelst

få krafvets befogenhet pröfvad i alla instanser.

Man har vidare till stöd för den föreslagna ändringen anfört, att

kammarrättens beslut i fa ttigvård smål endast i få fall ändrats af högsta

domstolen. Detta förhållande har dock först under senare år inträdt, och

äfven om antalet af de beslut, som af högsta domstolen ändrats, ej varit

synnerligen stort, skulle dock saknaden af högsta domstolens pröfning i

dessa fall vållat, att vederbörande fått nöja sig med ett beslut, som enligt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43. 11

högsta domstolens derom uttalade olika mening torde få antagas hafva

varit origtigt.

Utskottet kan icke heller tillerkänna någon afgörande betydelse åt

den i högsta domstolens utlåtande öfver förslaget åberopade omständighet,

att genom högsta domstolens mer än tjuguåriga praxis de allra flesta hithörande

fall skulle erhållit en lösning som för framtiden kunde vid dessa

måls behandling tjena till ledning, ty samma omständighet skulle säkerligen

kunna anföras med afseende å åtskilliga andra rättsområden och

följaktligen tjena såsom grund för att dithörande mål skulle handläggas af

hofrätt såsom sista instans. Nuvarande bestämmelser i fattigvård sförordningen

kunna för öfrigt, ändras, och den praxis, som hittills kan hafva utbildat

sig, förlorar då all betydelse.

En afsevärd minskning i de till högsta domstolen fullföljda målens

antal torde kunna vinnas genom en föreskrift, som förut varit ifrågasatt,

nemligen att allmän åklagare ej skulle ega att fullfölja talan mot hofrätts

utslag i brottmål, utan att dessförinnan hafva inhemtat justitiekanslerns

yttrande och dertill erhållit hans bemyndigande. En sådan utväg för vinnande

af en snabbare rättskipning i högsta domstolen synes utskottet

långt mera tilltalande än den nu föreslagna.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att propositionen icke må af Riksdagen godkännas.

Stockholm den 3 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation:

af herrar Annerstedt, von Krus enstj erna, C. H. Lundström, Pehrsson,

Bruzelius och Kardell, hvilka ansett, att propositionen bort af utskottet

tillstyrkas.

Herr Olander har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1894:53 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 37 med förslag till förordning om ändrad lydelse af 49 § i förordningen angående fattigvå a1 i texten