Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring dels i 22 kap. 1 § ärfdabalken och dels i lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1881.

1894-04-10 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:45, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring dels i 22 kap. 1 § ärfdabalken och dels i lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1881.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N'':o 45.

1

Jf:« 45.

Ank. till Riksd. kansli den 10 april 1894, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring dels

i 22 kap. 1 § ärfdabalken och dels i lagen angående

tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom

den 18 april 1881.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 28, anför herr Zotterman, med hvilken herr Oscar

Larsson instämt, hufvudsakligen följande:

I kap. 22 ärfdabalken bestämmes, hvad som är en förmyndares pligt

och skyldighet. Genom § 1 ålägges han noga underrätta sig om den

omyndiges arf i löst och fast; genom § 8 förbjudes han bortsälja omyndiga

barns jord och fasta gods, utan i nöd och trångmål, äfvensom att

dem skifta, utan till barnens nytta, och han ålägges taga närmaste fränders

råd och domarens samtycke till det köpet eller skiftet,-allt på sätt som

i jordabalken sägs; och genom § 4 föreskrifves, huru den omyndiges lösören

och redbara penningar skola af förmyndaren handhafvas. Denna §

är af följande lydelse: »De lösören, som omyndig ej sjelf behöfver, böra

till hans nytta föryttras, och hans redbara penningar skall förmyndaren

så förränta och förkofra, som bäst och säkrast pröfvas. Men ej må förBih.

till Riksd. Prof. 1894. 7 Sami. 25 Häft. (N:o 45). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

myndaren sjelf handla till sig något af den omyndiges gods, löst eller

fast.»

Af dessa bestämmelser finner man en betydlig skilnad i frihet för

förmyndaren, meddelad honom genom § 4, än genom § 3.

Onekligen är uppdraget att vara andras förmyndare ett ganska grannlaga

och inagtpåliggande förtroendeuppdrag. Om det också under vissa

omständigheter kan vara kinkigt nog att finna en lämplig förmyndare, så

lyckas man dock i vanliga fall att erhålla personer, som till detta uppdrag

äro fullt qvalificerade. Men det händer icke så sällan, att förmynderskapet

eftersträfvas af egoistiska bevekelsegrunder.

Om någon är i behof af lagens skydd mot öfvergrepp, så är det

visserligen den omyndige. Lagstiftaren har också visat sig vara angelägen

att hägna om den omyndiges rätt, Men huru väl man än sökt

hägna, har alltid något kryphål funnits, genom hvilket man sökt draga

sig till godo fördelar på den omyndiges bekostnad.

Ett sådant kryphål har man funnit uti nyss citerade •§ 4, i den bestämmelsen

nemligen, att den omyndiges »redbara penningar skall förmyndaren

så förränta och förkofra, som bäst och säkrast pröfvas». Det

har nemligen visat sig, att då den ene förmyndaren ansett sin myndlings

penningar bäst och säkrast förräntas och förkofras, om de utlånades mot

första inteckning i jordbruksfastighet, så har hans efterträdare ansett sig

böra säga upp dessa medel och sedan låna ut dem åt en af sina mycket

skuldsatta vänner, och det mot vanlig revers och en persons borgen.

Måhända vill man, med åberopande af lagen angående tillsyn å förmyndares

förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884, framhålla,

att omyndigs egendom genom denna lag skyddats i den mån sådant

skydd genom lag kan ges. För min del erkänner jag värdet af

denna lag, men erfarenheten lägger i dagen, att denna lag ensam ej kan

lemna tillräckligt skydd i det fall, hvarom nu är fråga.

Förmyndaremedel böra, synes det mig, på inga vilkor få utlånas mot

vanlig revers eller af förmyndaren personligen disponeras, utan bör förmyndare

vara skyldig att i den omyndiges namn utlåna sådana mot

första inteckning i fastighet eller ock att deponera medlen i säker bankinrättning.

Genom en sådan åtgärd skulle man, utom den trygghet man derigenom

beredde den omyndige, betaga förmyndaren många obehag och

ledsamheter likasom i betydlig mån inskränka jagten efter förmynderskap

för penningarnes skull.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

3

Jag tillåter inig derför härmed hemställa,

att Riksdagen för sin del behagade bestämma, att § 4 kap. 22 ärfdabalken

måtte få följande förändrade lydelse:

De lösören, som omyndig ej sjelf behöfver, böra till hans nytta

föryttras, och hans redbara penningar skall förmyndaren i den omyndiges

namn antingen genom utlåning mot första inteckning i fastighet eller genom

deposition i säker hankinrättning så förränta och förkofra, som bäst och

säkrast ske Jean. Men ej må förmyndaren sjelf handla till sig något af

den omyndiges gods, löst eller fast.

En sådan lagändring som den af motionären ifrågasatta skulle, enligt

utskottets mening, icke vara välbetänkt. Med afseende å den låga

ränta, som i allmänhet erhålles å penningar, hvilka insättas på deposition

i bankinrättningar, äfvensom å första klassens inteckningar, skulle det

nemligen icke vara till de omyndiges fördel, om i lagen infördes ett stadgande,

hvarigenom förmyndaren hindrades att »som bäst och säkrast pröfvas»

förränta och förkofra myndlingens medel. Hvad särskildt angår den

af motionären föreslagna bestämmelsen, att förmyndare icke skulle ega

utlåna sin myndlings penningar annorledes än mot »första» inteckning,

hvarmed motionären torde förstå en sådan inteckning, som gäller med

främsta rätt, kan en dylik bestämmelse vid tillämpningen leda till orimligheter.

Om två fastigheter, värda den ena 20,000 kronor och den andra

30,000 kronor, intecknats, den förra på en gång för ett belopp af

10,000 kronor och den senare först för ett belopp af 1,000 kronor och

derefter för 10,000 kronor, skulle förmyndaren icke ega utlåna sin myndlings

penningar mot den senare inteckningen i sistnämnda fastighet, oaktadt

denoerbjöde större säkerhet än inteckningen i den förstnämnda fastigheten.

A andra sidan skulle ifrågavarande bestämmelse ingalunda trygga

myndlingen mot en lättsinnig förvaltning af hans medel, enär ju en

»första» inteckning kan lyda å belopp vida öfverstigande fastighetens verkliga

värde.

Till sist vill utskottet erinra derom, att det på icke få orter skulle

vara för det ekonomiska lifvet, ofördelaktigt, om alla de medel, som tillhörde

omyndige, undandroges lånebehöfvande inom orten, hvilkas redbar
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

het och vederhäftighet förmyndaren, om han är derstädes bosatt, lätt bör

kunna pröfva.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o) att herr Zottermans ifrågavarande motion icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft en af

herr ''Waldenström inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 18, hvari

hemställes,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t måtte låta utarbeta samt för en kommande Riksdag så snart som

möjligt framlägga förslag till sådan ändring i Lag angående tillsyn å för
myndares

förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884,

a) att förmyndares förvaltning underkastas en obligatorisk årlig revision,

b) att förmyndare förpligtigas att ställa godkänd säkerhet för omyndigs

medel, som han till förvaltning mottager, samt att denna säkerhet

sättes icke i hans egen utan i annan hand enligt de närmare bestämmelser,

som kunna finnas för ändamålets vinnande lämpliga.

Till stöd härför anföres följande:

Med lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs

egendom den 18 april 1884 afsågs att bereda de omyndiga större trygghet

mot förlust af sin egendom, än de förut haft. Att ock lagen verkat

åtskilligt godt i nämnda syfte, torde ej med skäl kunna förnekas. Men

att den icke verkat allt hvad man af en sådan lag haft rätt att vänta,

derom kan svårligen vara mer än en mening. Att det ock är af stor

vigt, att den göres så effektiv som möjligt, hoppas jag, att hvar man erkänner.

Skall lagstiftningen med all sin kraft skydda någons rätt, så bör

det väl vara deras, som icke kunna skydda sig sjelfva, och hvilkas ekonomiska

välfärd lagen sjelf lägger i annans hand.

I § 6 af nämnda lag föreskrifves, att förmyndare skall hvarje år

inför gode män redovisa för sin förvaltning af omyndigs medel samt

dervid »uppgifva den säkerhet, mot hvilken den omyndiges reda penningar

äro utsatta». Detta är nu godt och väl. Men att den uppgifna »säker
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

5

heten» verkligen finnes till, det behöfver han icke styrka, derest icke gode

männen »finna nödigt att taga kännedom af omyndigs värdehandlingar» (§ 10).

Denna vigtiga sak är alltså helt och hållet beroende på deras godtycke.

Men om den uppgifna säkerheten verkligen finnes till och förevisas i dag,

så finnes ingenting, som hindrar förmyndaren att i morgon använda densamma

för annat ändamål.

Nu är sant, att omyndigs medel i händelse af förmyndares konkurs

utgå med förmånsrätt, men före denna ligga så många andras förmånsrätter,

att, sedan dessa fått ut sitt, i alltför många fall ingenting återstår

för den värnlöse omyndige att taga. Ingen är, som icke känner, huru

det ofta går till. Sålunda varda många omyndiga totalt utblottade, trots

det att omtänksamma föräldrar genom träget arbete och stor sparsamhet,

för att ej säga försakelse, vinnlagt sig om och äfven lyckats att åt dem

lemna, hvad de kunnat behöfva för sin uppfostran och sitt underhåll, tills

de förmådde att reda sig sjelfva.

Det synes derför nödvändigt, att en ändring sker i det syfte, att förmyndares

förvaltning underkastas en obligatorisk revision, och att den

säkerhet, som skall finnas för den omyndiges penningar, icke lägges i

förmyndarens egen hand utan i en annans, helst en offentlig myndighets.

Sedan justitieombudsmannen i sin till 1881 års riksdag afgifna embetsberättelse

väckt förslag om förändrade föreskrifter rörande förvaltningen

af omyndiges medel och dervid förordat, att den svenska förmynderskapslagstiftningen

borde ordnas efter förebild af den norska, enligt hvilken

de omyndiges egendom är stäld under omedelbar förvaltning af offentlig

myndighet, förklarade Riksdagen sig icke kunna biträda justitieombudsmannens

sålunda gjorda framställning, men tillkännagaf emellertid, att

vissa af Riksdagen anmärkta bristfälligheter i förordningen den 24 september

18G1 borde föranleda utarbetande på samma förordnings grundval

af bestämmelser, som kunde bereda nöjaktig trygghet för förvaltningen af

omyndiges medel. Vid föredragning af detta ärende i statsrådet anförde

föredragande departementschefen, att han funnit det i första rummet böra

tagas i öfvervägande, huruvida en förändring af grunderna för den gällande

lagstiftningen om förvaltning af omyndiges medel vore af behof

påkallad och möjlig att genomföra. Om det än icke kunde förnekas, att

ur synpunkten af de omyndiges säkerhet vigtiga skäl talade för en an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

ordning, hvarigenom hos oss, liksom i flere främmande länder och särskilt

Norge, de omyndiges egendom stäldes under omedelbar förvaltning

af offentlig myndighet, betviflade dock föredraganden möjligheten att

genomföra en sådan lagstiftning. Man hade i Sverige hittills nöjt sig med

en af domstolarne och kommunala förtroendemän utöfvad kontroll å förmyndarnes

förvaltning; och detta system hade en så fast rot i folkets

vanor, likasom ock resultatet af dess tillämpning i allmänhet ansetts så

tillfredsställande, att de röster, som höjts för en systemförändring, icke

lyckats göra sig gällande inom Riksdagen. I ett ämne, som berörde så

många och ömtåliga intressen, torde man derför, enligt föredragandens

mening, åtminstone för närvarande ej kunna komma längre än till en

revision af förordningen den 24 september 1861.

I enlighet med denna åsigt utarbetades sedermera det lagförslag angående

tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, som framlades

för 1884 års Riksdag och den 18 april samma år upphöjdes till lag.

Att Riksdagen, då någon allmännare önskan om förändring af de

grunder, på hvilka sagda lag är byggd, icke yppats, skulle frånträda den

ståndpunkt i ämnet, som af 1881 och 1884 årens Riksdagar sålunda häfdats,

synes utskottet icke antagligt.

Såsom motionären sjelf erinrat, stadgas i 6 § af ifrågavarande lag,

att förmyndare skall hvarje år inför gode män redovisa för sin förvaltning

af omyndigs medel samt dervid uppgifva den säkerhet, mot hvilken den

omyndiges reda penningar äro utsatta, hvarjemte i 10 § föreskrifves, att,

derest gode männen för granskning af förmyndareräkningar finna nödigt

att taga kännedom af omyndigs värdehandlingar, förmyndaren är pligtig

att hålla dem gode männen till hända.

En årlig granskning af förmyndares förvaltning finnes sålunda i

gällande lag stadgad, och om det än icke kan förnekas, att omyndige

vid några tillfällen gjort förluster genom bristande betalningsförmåga hos

förmyndare, torde dock ofvan angifna bestämmelser tillika med öfriga i

förenämnda lag upptagna stadganden i allmänhet visat sig vara i stånd

att på ett tillfredsställande sätt skydda myndlingars egendom. Den utsträckning

af gode männens granskningsskyldighet, hvarom motionären

hemstält, torde i öfrigt icke lämpligen kunna åläggas dem, utan att dem

beredes en mot det ökade arbetet svarande ersättning. En sådan ersättning,

hvilken skulle komma att utgå af de omyndiges medel, synes

emellertid icke utan tvingande nödvändighet böra föreskrifvas.

Då en hvar, som ej har laga ursäkt, kan förpligtas öfvertaga för
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

mynderskap, utgör detta förhållande ett hinder för antagande af en lagbestämmelse

om ovilkorlig skyldighet för förmyndare att ställa godkänd

säkerhet för omyndigs medel, enär det icke alltid torde vara förmyndaren

möjligt att anskaffa dylik säkerhet, och det föreslagna stadgandet, att den

af förmyndaren stälda säkerheten skulle ställas i annans hand, förutsätter

en anordning, mot hvilken, på sätt ofvan blifvit anfördt, Riksdagen såväl

år 1881 som år 1884 uttalat sig.

Utskottet får alltså hemställa,

2:o) att herr Waldenströms motion icke må till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.