Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af It köp. 13 § strafflagen.

1894-04-10 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:48, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af It köp. 13 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

N:o 48.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af It köp.

13 § strafflagen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion n:o 95^anföra herrar Anders Olsson i Mårdäng och Jonas

Andersson i Ölsund hufvudsakligen följande:

»I en vid 1893 års riksdag väckt motion, n:o 65, hemstälde vi om.

ändring af 13 § 11 kap. strafflagen i syfte att åtalsrätt för hemfridsbrott

enligt 10 och 12 §§ samma kap. måtte tillerkännas allmän åklagare äfven

i de fall, då målseganden uraktlåter att till åtal angifva den brottslige.

Som motiv för denna hemställan anförde vi dels att brott, hvarom

nämnda §§ handla, icke varda beifrade på grund af okunnighet och dels

att den förorättade af fruktan för hämnd uraktlåter att till åtal angifva

den brottslige.

Den ringa uppmärksamhet, vårt yrkande rönte i så väl lagutskottet

som Riksdagens båda kamrar, skulle kunna tydas så, ätt vårt förslag innebure

något oberättigadt,^hvarför det således icke borde förnyas. Men då

vi af de skäl, som lades till grund för afstyrkande och afslag, ej ..kunnat

öfvertygas om den föreslagna ändringens obehörighet eller obehöflighet,

tillåta vi oss å nyo göra framställning i ämnet.

Lagutskottet ville hålla före, att de brott, hvarom 10 och 12 §§

11 kap. strafflagen handla, äro af den beskaffenhet, »att målseganden bör

tillerkännas rätt att pröfva, huruvida rättskränkningen» bör beifras eller icke,

i det man med rätta bör kunna fordra yrkande på rättskränkningens be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

straffande såsom ett kännetecken derpå, att rättskränkningen varit af så

allvarlig art, »att statens ingripande i och för dess bestraffande bör inträda».

»Samhällets intresse i hernfridsbrottens beifra,nde torde enligt, utskottets

åsigt vid sådant förhållande vara tillräckligt tillgodosedt, med nuvarande

bestämmelse», att allmän åklagare är pligtig åtala sådana brott, som hos

honom af målseganden angifvas.

Hvad först angår det påståendet, att målseganden bör tillerkännas

pröfningsrätt för att undersöka, huruvida rättskränkningen är af den art,

att den bör beifras, tillåta vi oss i anledning deraf draga den slutsatsen,

att., då i berörda paragrafer bestämmes, hvilka brott af törenämnda beskaffenhet

äro med straff belagda, den pröfning målseganden skall företaga,

innan han yrkar på åtal, måste bli en pröfning, huruvida rättskränkningen

är att hänföra till hvad i nämnda §§ benämnas brott, och ej huruvida den

är af mer eller mindre allvarlig- beskaffenhet. Eljest måste man ur detta

resonnement. draga den slutsatsen, att pröfningen gäller att utröna, huruvida

brottet är ett brott enligt 10 och 12 §§, som skall åtalas, eller om

det är ett brott enligt samma §§, som icke skall åtalas.

Med afseende på denna pröfning anse vi det ingalunda vara förenad!

med någon fara, att äfven allmän åklagare tillerkännes rätt att anställa

den, ty med kännedom af strafflagens tydliga, föreskrift angående

hemfridsbrott borde allmän åklagare vara så pass qvalificerad, att han ej

framställer olagligt ansvarsyrkande.

Hvad angår det påståendet, att samhällets intresse i fråga om dessa

brott »torde» vara »tillräckligt tillgodosedt», tillåta vi oss hysa en derifrån

afvikande mening. Samhällets intresse och skyldighet sträcker sig, enligt

vår åsigt,'' icke blott dertill, att goda och nödiga föreskrifter lemnas till

ledning för dess medlemmar, och att det stadgas straff för brott mot så

väl den enskilde som ock mot statens eller samhällets lagar; samhället

bör ock tillse, att icke hinder förefinnas, så att dessa icke blifva tilllämpade.

»Då de i lag stadgade straffens ändamål utan tvilvel är att bekämpa

brottsligheten såsom eu social och samhällelig företeelse», anse vi det vara

i samhällets intresse att ställa, den under allmänt åtal.

Hvad angår det undantag, vi i vår motion vid 1893 års riksdag

gjorde angående § 11, hemställa vi nu, att allmän åklagare tillerkännes

åtalsrätt, äfven i der omnämnda fall.

Innan vi framställa vårt yrkande, tillåta vi oss uttala såsom välmening,

att bestämmelserna rörande de fall, då allmän åklagare är pligtig

att ingripa och då häri är förhindrad att göra det utan särskild angifvelse,

icke äro fullt konseqventa.

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

Om t. ex. för att nu icke gå utom 11 kap. strafflagen — allmän

åklagare å allmän väg påträffar en drucken person, som dessutom förer

oljud utan att på något sätt göra skada, då är han berättigad att väcka

åtal, men vet han, att en niding slagit sönder dörrar och fönster i grannens

gård, då måste han invänta angifvelse, innan åtal kan väckas. Utebliver

angifvelsen, går den enligt vår åsigt större brottslingen fri, under

det den för mindre brott åtalade blir dömd och straffad.

Detta förhållande är efter vårt förmenande icke fullt öfverensstämmande

med det allmänna rättsmedvetandet, som fordrar likhet inför lag.

Såsom ett ytterligare stöd för nödvändigheten af här åsyftade lagförändring

tillåta vi oss nämna, att Gefleborgs läns landsting på länsstyrelsens

förslag tillsatt eu komité för utredning af frågan, hvilka orsakerna

till de i vissa delar af detta län allt för ofta föröfvade våldsbragderna

kunna vara. Nämnda komité hade i sitt till samma landstings senaste

sammanträde afgifna utlåtande förordat ändring angående åtalsrätten såsom

ett af de medel, komiterade förordat till bot mot de öfverklagade förhållandena.

\ i våga ock nämna, att vårt vid sistlidet års riksdag framlagda förslag

i våra respektive valkretsar omfattades med stora sympatier.

På grund af hvad vi här anfört, få vi yrka,

att Riksdagen ville för sin del besluta följande ändrade lydelse af

13 § 11 kap. strafflagen.

§ 13.

Drott, som i 10, 11 och 12 §§ sagd! är, må åtalas af allmän åklagare

eller målsegande».

I det utlåtande, 1893 års lagutskott afgaf i anledning af herrar Anders

Olssons och Jonas Anderssons då i ämnet väckta motion yttrades:

»Med afseende å ifrågavarande brott anser sig utskottet böra framhålla,

att desamma måste anses vara af den beskaffenhet, att målseganden

bör tillerkännas pröfningsrätt, huruvida rättskränkningen skall beifras eller

icke, i det man synes med rätta kunna fordra målsegarens yrkande på

rättsk rån k ningens bestraffande såsom ett kännetecken derpå att rättskränkningen

varit af den allvarliga beskaffenhet, att statens verksamhet i och för

dess bestraffande bör inträda. Samhällets intresse i hemfridsbrottens benande

torde, enligt utskottets åsigt, vid sådant förhållande vara tillräckligt

tillgodosedt med nuvarande bestämmelse, enligt hvilken allmän åklagare är

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 48.

7

pligtig åtala sådana brott, som hos honom af målseganden angifvas. Den

af motionärerna anmärkta omständighet, att endast ett fåtal hemfridsbrott

pläga beifras, torde vidare icke — såsom motionärerna förmena — hafva

sin grund deri, att dessa brott äro undantagna från allmänt åtal, utan beror

fast hellre derpå, att de vanligast förekommande formerna af hemfridsbrott

nemligen de, som omförmäla^ i 12 §:s senare moment, så nyligen som

genom 1890 års lagstiftning belagts med ansvar ifrån att förut hafva varit

straffria.»

Då den förnyade framställning i förevarande ämne, hvilken vid denna

riksdag förelegat till utskottets behandling, icke kunnat öfvertyga utskottet

om lämpligheten att frånträda den ståndpunkt i ämnet, som af senaste lag«

utskott intagits, samt hvad i ofvannämnda utlåtande yttrats, enligt utskottets

mening, jemväl måste ega tillämpning i fråga om förbrytelse

enligt 11 § af förevarande kapitel, eller brytande af hemfrid genom'' husransakan

af obehörig person eller i olaga ordning, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 10 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.