Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 50

1894-04-17 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:50, Lagutskottets Utlåtande N:o 50

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

1

.it>f n ''» • »T ''kW r * ! i i >

JV:o JO. ,

oi v» i . !- .• i .! nu!.-n : / >:i7o uU:-- .. 1 *

Ank. till Riksd. kansli den 17 april 1894, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af gällande

bestämmelser i fråga om rätt att utträda ur svenska statsr,

kyrkan.

Till lagutskottet har från Andra Kammaren hänvisats en inom

nämnda kammare väckt motion, n:o 44, om ändring af bestämmelserna

i 3 § af förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande trosbekännare

och deras religionsöfning, hvilket lagrum för närvarande

lyder:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära

och vill för den skull ur kyrkan utträda; gifve sin afsigt till känna för

kyrkoherden i den församling, han tillhör; uppgifve ock det trossamfund,

hvartill han vill öfvergå. Framhärdar han i sin afsigt; inställe sig,

sedan minst två månader förflutit, personligen hos kyrkoherden samt

anmäle sig till utträde ur kyrkan; och göre kyrkoherden derom anteckning

i kyrkoboken. Ej må någon på grund af anmälan, som skett

innan han fylt aderton år, anses från svenska kyrkan skild. I främmande

församling må ej heller någon före nämnda ålder upptagas.»

Förevarande motion, afgifven af herr J. M- Erikson, med hvilken

herrar John Olsson, Fjällbäck, Fridtjuf Berg, E. J. Ekman och Oskar

Eklund instämt, är af följande lydelse:

Under en följd af år har frågan derom, att medlem af svenska

statskyrkan, som omfattat icke kristen lära, måtto tillåtas utträda ur

Bih. till Likså. Prof. 1894. 7 Sand. 29 Höft. (N:is 50—52.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

kyrkan, samt om borttagande af gällande föreskrift, att den utträdande

skall uppgifva det trossamfund, hvartill han vill öfvergå, stått på dagordningen.

Hon har derför upprepade gånger dragits under såväl

Riksdagens som kyrkomötets pröfning. Som en sådan ändring i vår

lagstiftning det oaktadt icke kommit till stånd, kunde det möjligen

synas bäst, att förslag i sådan rigtning icke för närvarande framkomme.

Men i betraktande af ämnets vigt, och då förslaget om en sådan lagförändring

vunnit allt större sympatier, då Riksdagens lagutskott ansett

sig böra tillstyrka en sådan reform, och denna utskottets åsigt vid fjorårets

riksdag inom Andra Kammaren godkändes med 118 röster mot

70, då samma åsigt delades af ett afsevärdt antal utaf Första Kammarens

ledamöter, i det att 26 af 83 röstade för utskottets utlåtande, och

då en motion i liknande syfte vid sist hållna kyrkomöte erhöll 15 röster

af 54, finner jag lämpligt att å nyo upptaga mitt vid förlidet års riksdag

väckta förslag.

De skäl, som tala för den åsyftade reformen, hafva under frågans

behandling vid upprepade tillfällen blifvit så tydligt framhållna, att jag

i det afseendet kan inskränka mig till att hänvisa till den grundliga

utredning, som finnes i protokollen för de riksdagar, vid hvilka denna

fråga varit före.

Det häftigaste motståndet mot ifrågavarande reform synes hafva

föranledts af fruktan för, att efter dess genomförande utträde ur kyrkan

skulle komma att ega rum i så stor skala, att de inkomster, som anses

behöfliga för bestridande af presterskapets underhåll, derigenom skulle

väsentligen förminskas, då de, som utträdt ur kyrkan, icke längre skulle

befinnas villiga att till henne lemna bidrag. Men jag hemställer, huruvida

man har skäl eller rätt att hysa en sådan betänklighet. Frågan

om skyldigheten för från statskyrkan utträdda personer att till denna

kyrka lemna bidrag bör naturligtvis bedömas alldeles för sig; tv hvilka

skyldigheter eu medborgare än kan hafva mot den stat, han tillhör,

böra dessa icke få utöfva inflytande på denne medborgares frihet att

bestämma öfver sitt förhållande till Gud och kyrkan.

De farhågor, man vid bekämpandet af denna reform uttalat med

afseende på barnauppfostran, synas mig också oberättigade. Har staten

rätt att bestämma, huru denna uppfostran och särskilt religionsundervisningen

skall bedrifvas, så må väl denna rätt kunna häfdas på annat

sätt än genom att tvinga personer, af hvilka många icke äro föräldrar,

att qvarstå inom en kyrka, hvars läror de icke gilla. Skulle emellertid

med anledning af den lagförändring, jag nu föreslår, äfven några ändringar

i de stadganden, som förekomma i den s. k. dissenterlagen,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

behöfva göras, kan ju sådant lätt ske t. ex. på det af mig i min motion

vid sistlidna års riksdag angifna sätt.

Jag tillåter mig derför föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t begär utarbetande och

framläggande för Riksdagen af förslag till sådan ändring af förordningen

den 31 oktober 1873, att § 3 af denna förordning erhåller

följande lydelse:

»Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande lära och

vill för den skull ur kyrkan utträda, gifve sin afsigt till känna för

kyrkoherden i den församling, han tillhör. Framhärdar han i sin afsigt,

inställe sig, sedan minst två månader förflutit, personligen hos

kyrkoherden och anmäle sig till utträde ur kyrkan, och göre kyrkoherden

derom anteckning i kyrkoboken. Ej må någon — — —--

--upptagas»; samt

■ att förordningen i öfrigt underkastas den omarbetning, som kan

blifva af nöden i följd af den för § 3 föreslagna ändrade lydelse.

Då utskottet går att afgifva utlåtande öfver ifrågavarande motion,

vill utskottet till en början erinra, hurusom ändring i nu föreslagen

rigtning af den s. k. dissenterlagens bestämmelser uti förevarande ämne

varit föremål för framställningar vid flere föregående riksdagar. Redan

vid 1877 års riksdag väcktes inom Första Kammaren motion om rätt

för hvarje statskyrkans medlem, hvilken omfattat en främmande troslära,

att utträda ur statskyrkan utan att behöfva uppgifva det trossamfund,

hvartill han ämnade öfvergå, och utan hinder deraf, att den

lära, han omfattar, till äfventyrs icke kunde anses såsom kristen. Motionen,

hvilken var väckt af en bland vår kyrkas mera framstående

målsmän och i öfrigt hvilade på eu synpunkt, hvilken utskottet får anledning

att här nedan närmare beröra, vann icke Riksdagens bifall, och

samma öde rönte en vid 1882 års riksdag inom Andra Kammaren väckt

motion i enahanda syfte. Vid 1883 års kyrkomöte var frågan om borttagande

af skyldigheten för den, som ville utträda ur statskyrkan, att

uppgifva det kristna trossamfund, hvartill han ämnade öfvergå, föremål

för en enskild motionärs framställning, och tillstyrktes densamma af det

tillfälliga utskott, till hvars behandling den varit hänvisad, men lyckades

icke vinna mötets bifall. Vid såväl 1885 som 1886- årens riksdagar

gjordes af herr Erikson framställningar i samma syfte, som utmärker

hans nu väckta motion. Lagutskottet vid 1885 års riksdag afstyrkte

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

bifall till motionen, hvilken också afslogs af Första Kammaren, men

bifölls af Andra Kammaren med betydande röstöfvervigt. I sitt vid

följande riksdag afgifna utlåtande n:o 14 tillstyrkte lagutskottet motionärens

framställning, i hvad den afsåg upphäfvande af ofvan berörda

skyldighet, men ansåg sig fortfarande icke kunna förorda bifall till

förslaget om borttagande af det vilkor för rätten att utträda ur statskyrkan,

att den troslära, som den utträdande omfattat, vore att anse

såsom kristen. Motionens öde i kamrarne blef emellertid detsamma som

vid 1885 års riksdag.

Vid 1891 års riksdag förnyade samme motionär sin framställning

i ämnet, och lagutskottet tillstyrkte i anledning häraf, i dess utlåtande

n:o 15, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådan ändring af förordningen den 31 oktober 1873, angående främmande

trosbekännare och deras religionsöfning, att det må lemnas fritt

för hvarje svensk undersåte, som fylt aderton år, att utträda ur den

svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva något trossamfund, hvartill

han ämnar öfvergå.

Utskottets hemställan blef äfven denna gång af Första Kammaren

afslagen.

I sitt ofvannämnda utlåtande n:o 15 erinrade utskottet, beträffande

förslaget om borttagande af den föreskrifna skyldigheten att

uppgifva det trossamfund, hvartill man ämnar öfvergå, om lagutskottets

vid 1886 års riksdag afgifna utlåtande, som bland annat innehöll:

»Enligt förordningen den 23 oktober 1860 fordrades, för att en

person skulle anses från svenska kyrkan skild, ej blott att han skulle

uppgifva det främmande religionssamfund, till hvilket han önskade öfvergå,

utan ock att han blifvit i ett i riket tillåtet religionssamfund upptagen.

Detta sistnämnda vilkor borttogs genom 1878 års förordning, som endast

fordrar uppgift å det trossamfund, hvartill den ur kyrkan utträdande

vill öfvergå. Vid tillämpningen af detta stadgande har någon

tvekan yppats,_ huru vida det trossamfund, hvartill den utträdande förklarade

sig vilja öfvergå, ovilkorligen borde vara, såsom i 1860 års

förordning uttryckligen föreskrefs, ett i riket tillåtet, således af staten

erkändt trossamfund. Denna tvekan synes dock numera hafva blifvit

undanröjd, och bestämmelsen tolkas så, att medlem af svenska kyrkan

kan öfvergå till hvilket historiskt befintligt, kristet trossamfund som

helst. Emellertid qvarstår, äfven med den tolkning, som sålunda gifvits

åt paragrafen, den inskränkning, att en person, hvilkens religiösa uppfattning

i en eller flera punkter skiljer sig från svenska kyrkans, icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

kan utträda ur denna kyrka, så vida han icke kan uppgifva ett bestämdt

trossamfund, till hvilket han vill ansluta sig. Det kan icke förnekas,

att, oaktadt den brokiga mångfald af olika trossamfund, som vår

tids religiösa lif framkallat, mången kan finnas, som icke känner sitt

samvete tillfredsstäldt med att öfvergå till något af dessa samfund.

Denne har då att välja mellan att qvarstå inom svenska kyrkan,

hvilkens åskådning lian i till äfventyrs väsentliga delar ogillar, eller

att öfvergå till ett annat religionssamfund, i hvars läror han icke heller

kan instämma.

Härvid har erinrats, att 1873 års förordning, såsom ofvan blifvit

påpekadt, icke fordrar öfvergång, utan endast uppgift om tillämnad

öfvergång till ett visst trossamfund. Men den sålunda antydda utvägen

att undvika ett val af nyssnämnda beskaffenhet är onekligen föga tilltalande,

åtminstone för personer med mera känsligt samvete. Följden

af den ifrågavarande inskränkningen har också blifvit, att många qvarstannat

inom kyrkan, hvilka icke blott afvika från hennes läror, utan

mot henne hysa ett rent hatfullt sinnelag, hvilket, om ej framkallas,

åtminstone i väsentlig mån ökas af tvånget att qvarstå inom kyrkan.

Ett sådant förhållande står, enligt utskottets tanke, i strid mot

religionsfrihetens grundsatser och kan ej vara annat än till skada för

kyrkan sjelf. Denna sistnämnda synpunkt har ock blifvit af kyrkans

egna målsmän framhållen.»

Vidkommande åter det ifrågasatta utsträckandet, af rätten att utträda

ur statskyrkan jemväl till den, som omfattat en icke kristen lära,

anförde utskottet vid 1891 års riksdag följande:

»Emot en dylik åtgärd hade väsentligen framstälts den anmärkning,

att densamma skulle innebära ett statens uppgifvande af sin ställning

såsom kristen stat, och att, då kärleken vore kyrkans högsta lag

och innersta drifkraften för all hennes verksamhet, kyrkan icke borde

upphöra att upplysande och förädlande inverka på dem af hennes medlemmar,

som i religiöst hänseende affalla derhän, att de antingen omfattade

trosläror, för hvilka kristendomens grundsanningar voro främmande

eller ock intogo den rena gudsförnekelsens ståndpunkt. Kunde

dessa aftallingar också icke återföras till kyrkans sköte, vore det i allt

fall hennes pligt att söka bibringa dem en kristlig livsåskådning.

Utskottet ansåg emellertid, att, huru beaktansvärda dessa skäl än

måtte synas, starkare skäl likväl anförts och kunna anföras för rigtigheten

af den uppfattning, motionären velat göra gällande. Den af honom

ifrågasatta bestämmelse innebure endast ett följdriktigt genom
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 50.

förande af den Bamvets- och trosfrihetens stora grundsats, å hvilken

lagstiftningen i förevarande ämne blifvit byggd.

Vid sidan af denna synpunkt af individens rätt att i trossaker

vara fri från alla tvingande band och i religiöst hänseende slippa gälla

för annat eller mer än han verkligen vore hade man ock att i likhet

med motionären vid 1877 års riksdag ställa en icke mindre vigtig synpunkt,

nemligen synpunkten af kyrkans i dess egenskap af samfund

grundade rätt att vara till och sålunda äfven dess rätt att värna sig

för fiendtliga angrepp från dess egna medlemmar. Vore kyrkan ett

samfund, som för sitt bestånd kräfde enhet i öfvertygelse och handlingssätt,

äfvensom ett utveckladt kraftigt och sammanslutet församlingslif,

torde det äfven vara hennes obestridliga rätt att få från sin gemenskap

skilja olika tänkande, hvilka till äfventyrs funne sig manade att med

hela styrkan af en lefvande öfvertygelse arbeta på hennes undergång.

Att personer, som, på sätt erfarenheten från senaste tider visar, dragit

i öppen härnad mot vår kyrka, fortfarande skulle räknas till kyrkans

medlemmar, syntes utskottet vara ett missförhållande, som i kyrkans

och statens intresse borde undanrödjas. Vidare komme här i betraktande,

att, såsom jemväl flera gånger framhållits, vår tids skiftande

mångfald af trosläror hade att framvisa mer än en dylik lära, hvars

beskaffenhet att vara kristen eller icke kunde vara tvifvel underkastad,

och vid sådant förhållande torde det mången gång vara en vansklig

sak för en samvetsgrann själasörjare att efter ett, låt vara äfven grundligt,

förhör med den församlingsmedlem, som anmält sig vilja utträda

ur statskyrkan, afgöra, om den lära, denne sade sig hafva omfattat,

kunde anses vara kristen, och det begärda utträdet sålunda enligt nu

gällande bestämmelser finge beviljas. Med fog torde äfven kunna sättas

i fråga, om kyrkan kunde på något mera verksamt sätt öfva inflytande

på dem af dess medlemmar, som i sin religiösa uppfattning stält sig

utom kristendomens råmärken eller till och med afsvurit all religion,

men hvilka mot sin vilja hölles qvar inom kyrkans murar och sålunda

påtvingades ett visst sken af religiositet, som de i sjelfva verket måste

förakta.»

Vid 1893 års riksdag förnyade motionären sin framställning, och

lagutskottet gjorde i anledning deraf samma hemställan som vid 1891

års riksdag.

Såsom motionären erinrat, blef emellertid utskottets hemställan

afslagen af Första Kammaren.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutslcottets Utlåtande N:o SO.

Utskottet har icke funnit skäl att frångå den ståndpunkt i denna

fråga, som utskottet intagit vid 1891 och 1893 årens riksdagar; och

får utskottet följaktligen hemställa, -

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring af förordningen den 31

oktober 1873, angående främmande trosbekännare och

deras religionsöfning, att det må lemnas fritt för hvarje

svensk undersåte, som fylt aderton år, att utträda ur

den svenska statskyrkan utan att behöfva uppgifva

något trossamfund, hvartill han ämnar öfvergå.

Stockholm den 17 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

. 11. ?>li • *• ''•* * Ur v in il;- f\s >.i; 7 U ''.‘‘i V.: U (Tils /f. >.''U i A /Tf XV f>.*? ;

E. von Krusenstjerna. '' .

-tiir.’ i •(■>;• /i .t! Vi.bj 1 '' u n-- i- W. «?fi

:: i: » .• i! ;<; . i. ’ •: •:•••.,!!.■ ■ •. v-i . ■'' ! • i''.;.'' ■■ ii< ■

Reservation:

af herrar Fröberg, Pehrsson, Öländer, Piss Olof Larsson, Lundin och

C. F. Pettersson, som ansett, att motionen bort af utskottet afstyrkas;

af herr Hasselrot rörande vissa delar af utskottets motivering;

samt , ,

af herr Näslund. i . u
-

Herr G. H. Lundström har begärt få här antecknadt, att han icke

deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

t

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.