Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 54

1894-04-20 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:54, Lagutskottets Utlåtande N:o 54

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

1

N:o 54.

Ant. till Riksd. kansli den 20 april 1894, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om vissa tillägg

i lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889.

., i!A ,i\- ■ '' ... t

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 137, i hvars syfte herrar Fridtjuv Berg, John Olsson, J. A.

Fjällbäck, Oskar Eklund och Johannes Svensson förklarat sig instämma,

anför herr D. Bergström:

»Lagen angående skydd mot yrkesfara, af den 10 maj 1889, har

visserligen endast varit tillämpad i något öfver tre och ett hälft år,

men enligt hvad yrkesinspektörernas berättelser och kommerskollegiets

sammandrag af desamma gifva vid hand, har man dock redan hunnit

göra samma erfarenheter som i andra länder rörande vissa oeftergifliga

- vilkor, för att åt arbetarne kunna bereda verksamt skydd mot faror för

lif och helsa vid deras arbete. De af staten anstälde yrkesinspektmrerna

ha funnit och framhållit, att de hittills stadgade skyddsbestämmelserna

äro i flere punkter otillräckliga och otillämpliga,'' och de ändringar

och tillägg de påyrkat hafva åtminstone delvis tillvunnit sig

kommerskollegiets understöd. Det synes mig under sådana förhållanden

vara skäl, att Riksdagen ju förr dess hellre tager ifrågavarande lag under

förnyad profning, och tillåter jag mig att med ledning af de åberopade

embetsmyndigheternas framställningar och ytterligare upplysningar, som

jag personligen inliemtat, här nedan påyrka ändrade lagbestämmelser

i syfte att:

Bih. till Riksd. Prat. 1894. 7 Sami. 31 Eäft. (N:is 54, 55.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 . Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

l:o) utsträcka ifrågavarande lags giltighet till statens och kommunernas

verkstäder och arbetsställen;

2:o) erhålla fullständigare kännedom om antalet olycksfall i arbetet

och derigenom befrämja yrkesinspektionens och skyddslagstiftningens

utveckling;

3:o) tillvinna lagens bestämmelser och yrkesinspektörernas anvisningar

större uppmärksamhet från arbetsgifvarnes sida, än hittills ofta

varit fallet».

Beträffande den första af motionärens här ofvan gjorda framställningar,

vore icke, anför motionären vidare, någon utförligare motivering

af nöden.

Såväl i arbetareförsäkringskomiténs den 28 juli 1888 afgifna förslag

i ämnet, som i Kongl. Maj:ts proposition till 1889 års Riksdag

med förslag till förordning om åtgärder för skyddande af arbetarnes lif

och helsa i arbetet, var den l:a paragrafen så affattad, att ingen tvekan

kunde råda om lagens giltighet och tillämplighet i lika grad vid statens

och kommunernas verkstäder och arbetsställen som vid bolags och enskildes.

Det syntes varit rent oafsigtlig^ som ifrågavarande paragraf

vid 1889 års lagutskotts och Riksdags omredigering af densamma erhållit

en lydelse, som kunnat tolkas — och enligt hvad upplyst blifvit

äfven af yrkesinspektörernas öfverordnade tolkats — så, att statens

och kommunernas verkstäder och arbetsställen skulle vara från lagens

bestämmelser uteslutna.

Det vore dock alldeles påtagligt, att statens och kommunernas verk

och inrättningar i detta fall borde stå under samma lag och samma

kontroll som andra verk och inrättningar. Med allt fog kunde man

nemligen uppställa den fordran, att staten och kommunen skulle tjena

de enskilde arbetsgifvarne såsom mönster, när det gälde att åvägabringa

nödigt skydd för deras arbetare, och den omständigheten, att vissa af

statens inrättningar och vissa kommunala myndigheter sjelfva påkallat

yrkesinspektörernas bistånd, vittnade om att ett lagstadgande här vore

på sin plats.

Till stöd för sin i andra punkten gjorda framställning erinrar

motionären, huru som genom alla hittills afgifna inspektörsberättelser

ginge en befogad klagan öfver att åtgärder icke vidtoges för att bereda

yrkesinspektörema en mera skyndsam och fullständig kunskap om inträffade

olycksfall inom deras distrikt. »Samtlige yrkesinspektörema

— hette det sålunda redan i kommerskollegii sammandrag för år 1890

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

— framhålla, huru nödvändigt det vore för inspektionens rätta handhafvande,

att de kunde på ett mera effektivt sätt erhålla kännedom om

timade oh^ksiäll.» Och detta upprepades i liknande form i hvarje

följande årssammandrag.

För närvarande funnes det endast en officiel väg för yrkesinspektörerna

att erhålla dylika uppgifter, nemligen den, som kong! cirkuläret

af den 20 juni 1890 till öfverståthållareembetet och samtliga Konungens

befallningshafvande utstakade. Det ålåge enligt detta cirkulär polismyndigheterna

att till yrkesinspektörerna i de skilda distrikten insända

afskrift af protollen vid polisförhör, som hölles rörande inträffade olycksfall

i arbetet inom de yrken, på hvilka lagen angående skydd mot

yrkesfara vore tillämplig. På denna väg hade rikets tre yrkesinspektörer

vunnit kännedom om:

11 olycksfall under senare halfåret 1890;

53 )) » år 1891;

39 » » » 1892.

På andra, icke officiella vägar hade de visserligen samtidigt erhållit

kännedom om 51 olycksfall år 1891 och 252 år 1892, men då enligt

arbetareförsäkringskomiténs statistiska utredningar och den officiella

statistiken de årliga olycksfallen i arbetet i vårt land vore att räkna i

tusental, vore det i alla händelser endast en försvinnande del, som

komme till yrkesinspektörernas kunskap.

Redan under den svenska yrkesinspektionens första år hade kommerskollegium,

efter yrkesinspektörernas hörande, den 17 oktober 1890

afgifvit utlåtande jemte förslag i frågan, men detta utlåtande, till hvilket

kommerskollegium allt fortgent hänvisade, hade hittills icke ledt

till någon åtgärd från regeringens sida. Man syntes hafva återhållits från

hvarje steg i den i utlåtandet förordade rigtningen af fruktan att ytterligare

betunga inspektörerna med nya göromål. Då emellertid yrkesinspektörerna

med allt skäl framhölle, att kännedom om olycksfallen

och tillfälle att studera dem vore oeftergifliga vilkor för att kunna

uttänka och konstruera dugliga skyddsanordningar, och då de sjelfva

vore villige underkasta sig de ökade göromålen för att göra sig mera

kompetenta såsom rådgifvare och inspektörer, förefölle det motionären,

som om man icke längre borde dröja med att vidtaga åtgärder till det

ifrågavarande ändamålets vinnande.

»I fall en inspektion göres omedelbart efter en inträffad olyckshändelse

— anförde en inspektör i en af sina årsberättelser — har jag

funnit beredvillighet till att fullgöra meddelade skyddsåtgärder mycket

god.» Bland skäl, som talade för att yrkesinspektörerna måtte erhålla

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

fullständigare kännedom om de inträffade olycksfallen, vore detta icke

det minsta.

Alla länders inspektörsberättelser, liksom all annan hithörande litteratur,

betonade, att arbetsgifvarens anmälningspligt i fråga om inträffade

olycksfall vore en nödvändig förutsättning för en verksam inspektion

och skyddslagstiftning. Af hänsyn till våra arbetares lif och helsa

syntes man också böra, ju förr dess hellre, införa en sådan anmälningspligt

äfven i vårt land, och motionären hade derför såsom sitt yrkande

upptagit det hufvudsakliga af yrkesinspektörernas förslag i detta afseende,

sådant det funnes återgifvet i kommerskollegii ofvan omförmälda utlålande.

Såsom skäl för motionärens i tredje punkten gjorda framställning

anföres slutligen:

En af yrkesinspektörerna har gång på gång framstält såsom ett

önskemål, att yrkesidkare inom näring, underkastad lagen angående

skydd mot yrkesfara, skulle vara ansvarspligtig för skada, som personer

lede genom olycksfall i arbete i följd af hans uraktlåtenhet att

efterkomma af yrkesinspektören meddelad skyddsanvisning. Gent emot

denna framställning har emellertid kommerskollegium i sitt senaste

årssammandrag, för år 1892, framhållit, att ett dylikt stadgande af

ansvarspligt i vissa fall för yrkesidkare icke torde vara af behofvet

påkalladt, i betraktande af innehållet i 14 kap. 9 och 17 §§ strafflagen,

jemförda med 6 kap. samma lag.

Kommerskollegium har onekligen rätt i, att dessa lagrum stadga

en ansvarspligt, som kan eg a tillämpning på det fall, som här är i

fråg\a. Men det, som den ifrågavarande yrkesinspektören synbarligen

närmast afsett genom sina upprepade framställningar, nemligen att i

sjelfva lagen angående skydd mot yrkesfara få inrymd en tydlig bestämmelse,

som vid behof kunde af yrkesinspektören åberopas, är dermed

icke vunnet.

De af kommerskollegium utarbetade årssammandragen gifva ej någon

klar föreställning om, i hvad mån lagens föreskrifter och yrkesinspektörernas

anvisningar leda till efterföljd eller icke. Går man till de

särskilda inspektörsberättelserna, erhåller man ej heller der någon fullt

klar bild af ställningen, och detta af det enkla skälet, att inspektörerna

i många fall icke varit i tillfälle att utröna, huruvida de anbefalda

skyddsanordningarna blifvit verkstälda eller fått stanna på papperet. Men

så mycket ser man dock, att åtskilligt återstår att önska i fråga om

lagens och de utfärdade cirkulärens efterlefnad.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

Att nu i lagen angående skydd mot yrkesfara föreskrifva någon

ny ansvarspligt för försumliga yrkesidkare, på sätt den ifrågavarande

yrkesinspektören synes hafva afsett, torde emellertid icke vara lämpligt

eller behöflig!. Men deremot synes det mig vara skäl att på lämpligt

ställe i lagen angående skydd mot yrkesfara inrycka en hänvisning

till allmänna lagens bestämmelser, en hänvisning, som i vissa fall kunde

gifva yrkesinspektörerna ett behörigt stöd i deras verksamhet.

I öfverensstämmelse med hvad han sålunda andragit hemställer

motionären, att Riksdagen ville besluta följande tillägg till §§ 1, 2 och

9 i lagen om skydd mot yrkesfara:

■ § 1-

Denna lags bestämmelser ega äfven tillämpning på såväl statens

som kommunernas verkstäder och arbetsställen.

§ 2.

5 mom. Då olycksfall i arbetet, medförande döden eller oförmåga

till arbete minst 8 dagar, inträffar vid de under denna lag hörande

verkstäder och arbetsställen, åligger det arbetsgifvaren (arbetschefen)

att i förra fallet omedelbart efter dödsfallets inträffande och i senare

fallet omedelbart efter de åtta dagarnes förlopp härom göra anmälan,

enligt utfärdadt formulär, hos polismyndigheten i orten, hvilken myndighet

i sin ordning är pligtig att med första post till vederbörande

yrkesinspektör afsända dylik inkommen anmälan.

Den arbetsgifvare (arbetschef), som försummar att göra dylik anmälan,

straffas med böter från och med 5 till och med 100 kronor.

§ 9.

Inträffar, till följd af yrkesidkares uraktlåtenhet att efterkomma af

yrkesinspektör skriftligen honom meddelad skyddsanvisning, dödsfall

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

eller kroppsskada, straffas deri försumlige efter 14 kap. 9 eller 17 §§

strafflagen, jemförda med 6 kap. samma lag.

Lika med motionären anser utskottet det vara stäldt utom allt

tvifvel, att de författningsförslag i ämnet, Indika föregingo lagen den

10 maj 1889, afsågo att bereda tillämpning för de ifrågasatta skyddsföreskrifterna

jemväl å industriel rörelse, som för statens eller kommuns

räkning bedrefves och att följaktligen äfven sådan rörelse skulle

vara underkastad inspektion. För rigtigheten af denna uppfattning

talar otvetydigt såväl sjelfva affattningen af de bestämmelser rörande

den ifrågasatta författningens tillämpningsområde, som innehållas i

första paragrafen af Kongl. Maj:ts till 1889 års Riksdag aflåtna förslag

i ämnet som åtskilliga under ärendets beredning gjorda uttalanden.

Likaledes saknas enligt utskottets förmenande hvarje anledning till antagande,

att den förändring i hufvudsakligen redaktionelt syfte, som

nämnda paragraf i Kongl. Maj:ts förslag undergick vid förslagets behandling

af lagutskottet vid 1889 års riksdag och hvilken förändring

af såväl Riksdagen som Kongl. Maj:t godkändes, skulle afsett att från

det för lagen utstakade tillämpningsområde utesluta företag, der staten

eller kommun uppträdde såsom arbetsgivare.

Att tvekan härutinnan kunnat uppstå, måste utskottet emellertid

finna förklarligt i betraktande deraf, att gällande lag i ämnet uttryckligen

angifver sig afse allenast sådana i lagens första paragraf uppräknade

industriella yrken, hvilka bedrifvas såsom näring.

För att undanrödja denna tveksamhet, torde ett tillägg till förevarande

lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad motionären

derutinnan föreslagit vara erforderligt; och utskottet, som emellertid

funnit vanskligt att framlägga ett formuleradt förslag till en dylik

tilläggsbestämmelse, har följaktligen ansett sig höra i anledning af motionärens

framställning i denna del här nedan hemställa om aflåtande af

en skrifvelse till Kongl. Maj:t i ofvan angifvet syfte.

Hvad deremot angår motionärens förslag om stadgande för arbetsgivare

af ovilkorlig skyldighet att, då olycksfall af viss beskaffenhet

inträffat, sådant i föreskrifven ordning anmäla, finner utskottet berörda

framställning icke böra föranleda till någon åtgärd från Riksdagens sida.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

7

På sätt motionären sjelf erinrat, bär nemligen Kongl. Maj:ts uppmärksamhet

sedan någon tid tillbaka vant fästad å denna fråga, och det

synes vid sådant förhållande utskottet icke lämpligt, att Riksdagen genom

ett mer eller mindre bestämdt uttalande i ämnet går den allsidiga

pröfning i förväg, som Kongl. Maj:t icke lärer underlåta att egna samtliga

de omständigheter, som för en lösning af frågan i hela dess vidd

kunna ega betydelse. Särskild! tillåter sig utskottet i detta sammanhang

erinra, huru som enligt utskottets uppfattning det åsyftade målet

ingalunda vinnes allenast genom meddelande af föreskrifter, om än aldrig

så detaljerade, i fråga om fullgörande af den ifrågasatta anmälningspligten,

utan att det i främsta rummet gäller att åvägabringa en

fullt effektiv kontroll, enär man eljest, på sätt kommerskollegium i dess

ofvan omförmälda utlåtande framhållit, äfventyrar, att der icke, såsom

flerestädes i utlandets lagstiftning på förevarande område är förhållandet,

ifrågavarande skyldighet sammanhänger med arbetsgifvarens lagstadgade

ersättningsskyldighet för olycksfall i arbetet, allenast ett fåtal olycksfall

bringas till vederbörandes kunskap.

Beträffande till sist motionärens förslag att till 9 § i lagen om

skydd mot yrkesfara foga ett nytt moment, innehållande, hvad motionären

benämnt en hänvisning till strafflagens bestämmelser om vållande

till annans död eller till kroppsskada, har icke heller detta förslag kunnat

tillvinna sig utskottets bifall. Med den affattning, motionären gifvit

den ifrågasatta hänvisningen, kan denna svårligen anses såsom en sådan,

utan måste fast hellre betraktas såsom angifvande en viss art af straffbart

vållande. Framgent såsom hittills lärer det emellertid böra vara

förbehållet de dömande myndigheterna att efter de omständigheter, som

i hvarje särskild! fall äro för handen, pröfva, huruvida dylikt vållande

föreligger eller icke, och en erinran derom, att arbetsgifvare, som genom

någon sin uraktlåtenhet gifvit upphof till olycksfall af svårare eller

lindrigare art, derigenom gör sig saker till ansvar, synes utskottet temligen

obehöflig.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen måtte, i anledning att herr Bergströms

motion, i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t

ville framlägga förslag om tillägg till lagen om skydd

mot yrkesfara den 10 maj 1889 i syfte att bestämmelserna

i samma lag må förklaras eg a tillämpning

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 54.

jemväl å industriel rörelse, som för statens eller kommuns

räkning idkas, ändå att idkandet icke sker såsom

näring.

Stockholm den 20 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.

Herrar L. O. Larsson, Hasselrot och Öländer hafva begärt få här

antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

;-,r

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1894:93 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om tillägg till lagen angående skydd mot yrkesfara den 10 maj 1889. s. 6 i texten