Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 55

1894-04-19 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:55, Lagutskottets Utlåtande N:o 55

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

9

N:o 55.

Ank. till Riksd, kansli den 20 april 1894, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om meddelande

af lagbestämmelser i syfte att vid slagt af husdjur minsta

möjliga lidande måtte tillfogas djuren.

En af herr Treffenberg inom Företa Kammaren väckt motion, n:o 16,

som blifvit till lagutskottets behandling hänvisad, är afföljande lydelse:

För befrämjande af ett humanare förfarande vid slagt af kreatur

hafva, efter hvad kändt är, under de senare åren flerehanda åtgärder

vidtagits, såväl från enskildes och de s. k. djurskyddsföreningarnas sida

som af offentliga myndigheter.

I sådant syfte utfärdades nemligen i december månad år 1891 ett

af tahika framstående personer ur skilda samhällsklasser i de nordiska

länderna undertecknadt upprop till allmänheten med uppmaning att

genom slagtmasker eller andra ändamålsenliga apparater låta bedöfva

de djur, som slägtas, < Vidare och för samma ändamål hafva djurskyddsföreningarna

sökt verka genom spridande af skrifter och understöd åt

tidskrifter i djur sky dds vänligt syfte, hvarjemte särskildt svenska allmänna

djurskyddsföreningen uti till landshöfdingarne i länen stäld skrifvelse

den. 19 februari 1892, med öfverlemnande af ofvannämnda upprop, anhållit

om deras kraftiga medverkan för befordrandet af ett mildare behandlingssätt

af slagtdjuren. I degna skrifvelse yttras följande:

liih. till Riksd. Prot. 1894. 7 Sami. 31 Håft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

»I många trakter af vårt land tillgår ännu slagtningen på det sätt,

att djuren kullkastas genom rep, hvilka fästas ofvanom djurets klöfvar,

hvarefter och sedan djuret lagts på rygg med fotterna bundna uppåt,

djurets hals utan vidare uppskäres och matstrupen utdrages samt ombindes,

för att det blod, som kommer från halsåbrorna, ej skall blifva

förorenadt — hela denna hemska operation utan all föregående bedöfning.»

Åndtligen hafva nästan alla länsstyrelser, delvis med anledning åt

förenämnda skrifvelse, i utfärdade kungörelser fäst allmänhetens uppmärksamhet

på grymheten och lagstridigheten uti ofvannämnda förfarande

samt förständigat kronobetjeningeu att, der goda råd och varningar

lemnas utan afseende, bereda allvarlig tillämpning af stadgandet i 18

kap. 16 § strafflagen.

Oaktadt man torde kunna antaga, att, till följd af en stigande upplysning

och här ofvan omnämnda förenade bemödanden från myndigheternas,

djurskyddsföreningarnas och enskildes sida, på många ställen

i vårt land ett humanare tillvägagångssätt vid slagt af kreatur under de

senare åren gjort sig gällande, måste det dock befaras, att det öfvervägande

flertalet af djur ännu slägtas på ett sätt, som långt ifrån öfverensstämmer

med de kraf, som pligt och barmhertighetskänsla ställa på

menniskan i hennes förhållande till djuren; och sant erinrar svenska

allmänna djurskyddsföreningen i sin ofvannämnda skrifvelse derom: att

urgamla bruk i detta fall, huru grymma de än äro, dock icke lätt låta

förändra sig; att en stor del af den befolkning i vårt land, hvilken

växt upp, utan att dess tanke blifvit fäst på djurens lidanden, ogerna

öfverger dessa bruk samt att samma bruk än mera ogerna öfvergifvas,

då ett mildare behandlingssätt af djuren blir förenadt med någon, om

ock ringa kostnad och omsorg.

Betydelsen likväl af ett sådant mildare behandlingssätt, eller vigten

af hvarje anordning, som afser att i möjligaste mån vid slagt bereda

kreaturen en smärtfri död, framgår bäst af en beräkning öfver det antal

djur, som årligen slägtas i vårt land. I sådant afseende inhemtas af

Stockholms stadsfullmägtiges beredningsutskotts för någon tid sedan

afgifna utlåtande öfver väckt förslag till lagbestämmelser om slagthustvång

och kontroll öfver animaliska födoämnen i hufvudstaden, att år

1889 endast i Stockholm och dess närmaste grannskap slagtades, enligt

slagtarnes egna uppgifter, 23,430 stycken storboskap, 18,998 kalfvar,

13,335 får, 19,655 svin samt 1,603 hästar, eller tillsammans öfver 77,000

djur. Vidare och enligt i England uppgjorda statistiska beräkningar

förbrukas i medeltal något öfver 39 kg kött pr individ och år i Sverige.

För den händelse, att storboskap uteslutande användes, skulle enligt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o .55.

denna beräkning omkring 760,000 sådana djur årligen slägtas, men all

den stund slagtdjuren till ett öfvervägande antal (öfver två tredjedelar)

utgöras af mindre husdjur, kommer summan af årligen inom Sverige

slagtade djur att belöpa sig till omkring 4 millioner, allt lågt beräknadt.

På kontinenten har man redan på många ställen egnat slagtfrågan

nödig uppmärksamhet. I hertigdömet Sachsen-Meiningen stadgades

genom lag af den 23 maj 1891 och i konungariket Sachsen i mars

månad år 1892, att blodaftappningen vid slagt af alla husdjur skall

föregås af bedöfning, och för öfrigt förefinnas vid alla offentliga slagthus

i Tyskland och Österrike särskilda bestämmelser för slagtsättet,

hvarigenom humanitetens fordringar tillgodoses. Äfven i Schweiz är

slagt utan bedöfning förbjuden. I vissa reglementen, t. ex. i Bernburger

slagthusförordningen, äro bestämmelserna synnerligen noggranna,

såsom framgår af följande i denna förordning förekommande paragrafer

:

§ 4. Plvarje rå och plågsam behandling af slagtboskap är förbjuden.

§ 7. Boskap, som ställes in i slagthus för längre tid än 24 timmar,

skall af egaren förses med tillräckligt foder, i annat fall sörjer

slagthusförvaltningen för utfodringen.

§ 10. Dödandet af djuren skall verkställas på ett möjligast snabbt

och smärtfritt sätt. Magistraten bestämmer, huru det ändamålsenligast

bör ske. Slagten får verkställas blott af öfvadt och tillräckligt kraftigt

folk, kontrolleradt af uppsyningsmannen; oöfvadt folk är en gångför

alla förbjudet att befatta sig dermed.

§11. Slagtdjuren få införas i slagtrummet först sedan alla förberedelser

för slagten äro vidtagna.

Derjemte stadgas, att dödandet af nötkreatur och hästar skall ske

medelst användande af slagtmask, samt att småboskap och svin skola

före slagten medelst klubba eller hammare döfvas o. s. v.

Liknande föreskrifter hafva slagthusen i Bremen, Wiirzburg, Hannover,

Chemnitz, Muhlheim, Iserlolm, Erfurt m. fl.

Hvad åter vårt land angår, så har väl frågan om lagstiftningens

ingripande till åstadkommande af ett mildare behandlingssätt af slägtkär

en gång tillförene blifvit inom Riksdagen väckt genom en år 1887

i Riksdagens Andra Kammare af herr P. Zimdahl i ämnet afgifven

motion angående ändring af 18 kap. 16 § strafflagen; men sedan lagutskottet

i deröfver afgifvet utlåtande upplyst, att förarbeten redan

blifvit vidtagna till den af Kongl. Maj: t i skrifvelse den 15 november

1884 lagberedningen ålagda revision af strafflagens straffbestämmelser,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

vid hvilket förhållande det syntes utskottet olämpligt, att Riksdagen

för det dåvarande skulle vidtaga någon åtgärd till åstadkommande af

ändring i strafflagen, blef utskottets afstyrkande utlåtande af Riksdagens

begge kamrar bifallet.

Nu hafva emellertid Dalarnes, Karlshamns, Borgholms, Hernösands,

Gotlands, Vexiö, Göteryds, Linköpings, Strengnäs, Karlskrona, Sköfde

och Göteborgs djurskyddsföreningar, »Djurvännernas nya förening» och

många enskilda djurvänner anmodat mig att att vid riksdagen väcka

motion i syfte: dels att få slagt af åtminstone större husdjur utan föregående

fullständig bedöfning betraktad såsom grymt djurplågeri, dels

att den i 18 kap. 16 § strafflagen befintliga bestämmelsen, som gäller

uppenbar grymhet mot egna eller andra kreatur, måtte utsträckas att

gälla äfven för andra djur än husdjuren, och dels att bötesbeloppet för

ifrågavarande lagbrott icke finge understiga 15 kronor.

Hvad nu de båda sistnämnda önskningsmålen angår, så och då befaras

kan, att förslaget om den i 18 kap. 16 § strafflagen förekommande

skyddsbestämmelsens utsträckning äfven till andra djur än husdjur skulle,

om samma förslag blefve lag, i tillämpningen kunna medföra stora svårigheter

och mången gång leda till missbruk och trakasserier, samt då förslaget

att höja bötesminimum för vissa arter af djurplågeri icke torde

kunna påräkna framgång med mindre än att styrkas kunde — hvarom dock

all utredning saknas — att domsitolarne i allmänhet allt för mildt bedömde

hithörande förseelser, så har jag icke ansett mig hafva tillräckliga

skäl för att tillmötesgå de respektive djurskyddsföreningarnas framställningar

i ofvanberörda båda hänseenden. Deremot, och beträffande

det återstående af samma föreningar framstälda förslaget om att få

slagt af åtminstone de större husdjuren utan föregående bedöfning betraktad

såsom djurplågeri, så och enär det kulturintresse, som är fäst

vid denna del af djurskyddsfrågan, icke synes mig hafva blifvit genom

vår nu. gällande lagstiftning tillgodosedt i den omfattning, som af

samma intresse kräfves och af befolkningens nuvarande bildningsgrad i

allmänhet -torde medgifvas, har jag trott ett försök böra göras för att

söka utverka lagstiftningens mellankomst till befrämjande af nyssnämnda

syftemål. Endast derom har jag hyst någon tvekan, huruvida ändamålet

bäst må kunna uppnås, antingen på den Kongl. Maj:t förbehållna

ekonomiska lagstiftningens väg eller i den ordning, som för stiftande

af kriminallag är stadgad, genom ett tillägg till 18 kap. 16 § strafflagen;

men bedömandet häraf lärer lämpligen böra öfverlemnas till

Kongl. Maj:t, derest Riksdagen öfver hufvud anser motionen förtjena

afseende.

opaginerad Kontrollera mot PDF

131

Lagutskottets„ Utlåtande■ iWj, 55.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört och) jemväl i enlighet

med svenska allmänna djurskyddsföreningens och svenska allmänna

qvinnoföreningens till djurens skydd önskan, får jag föreslå,

att Riksdagen behagade till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse

med begäran, att Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande,

om och till hvilken utsträckning lagbestämmelser må kunna meddelas i

syfte att vid slagt af husdjur minsta möjliga lidande, medelst förutgående

bedöfning eller på annat ändamålsenligt sätt, tillfogas djuren.

Det lärer ej kunna förnekas, att våra husdjur vid slagtning understundom

utsättas för onödigt lidande, som lätteligen skulle kunnat

besparas dem, och utskottet gifver sitt fulla erkännande åt de varmhjertade

sträfvanden, Indika syfta åt det mål, som med ifrågavarande

motion ytterst afses, eller att — här i ett specielt afseende — skydda

de värnlösa djuren.

Att i strafflagen — hvarest i 18 kap. 16 § finnas allmänna bestämmelser

om straff för grymhet mot djur, hvilka bestämmelser naturligen

hafva sin tillämpning jemväl i fråga om grymhet vid slagtning

införa stadganden om hvad som under särskilda förhållanden må

anses såsom grymhet, synes emellertid utskottet hvarken behöflig! eller

öfverensstämmande med strafflagens affattning i öfrigt. Utskottet är

derjemte af den mening, att motionens syfte, siikrare än genom nya

lagbestämmelser, vinnes på öfvertygelsens och upplysningens väg. Såväl

enskilda personer som de många inom landet verkande djurskyddsföreningarna

hafva, såsom motionären också påpekat, utöfvat eu kraftig

verksamhet i detta hänseende, i det de — i synnerhet på senare tider

— egnat särskild uppmärksamhet åt frågan om det ur djurskyddsvänlig

synpunkt rigtigaste sättet för husdjurens slagtning. Härigenom spridas

så småningom. bland folket kunskap om lämpliga slagtsätt och känslan

af det orätta .i att vid slagtningen tillfoga djuren onödigt lidande; och

att redan mycket vunnits på denna väg, derom lärer icke råda något

tvifvel.

Bill. till Riked. Frat. 1894. 7 Sami. 31 Uäft.

3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 55.

På dessa grunder hemställer utskottet,

att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 19 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation

af herrar Öländer och Bruzelius, hvilka ansett, att motionen bort

af utskottet tillstyrkas.

Herrar Hasselrot och L. O. Larsson hafva begärt få här antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckman, 1894.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.