Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 60

1894-04-28 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:60, Lagutskottets Utlåtande N:o 60

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

1

I; t IT:.''

N:o 60.

Auk. till Riksd. kansli den 28 april 1894, kl. 12 midd.

Utlåtande i anledning af väckta motioner dels om ändring af

7 kap. 3 § strafflagen, dels ock om förklaring af samma

paragraf.

Till lagutskottets handläggning hafva hänvisats tre inom Andra

Kammaren väckta motioner, en af herr Hedin, en af herr J. M. Erikson

och en af herr E. J. Ekman, om dels ändring, dels förklaring af 7 kap.

3 § strafflagen.

Nämnda lagrum är af följande lydelse:

»Idkar någon å sön- eller högtidsdag emellan klockan sex om morgonen

och klockan nio om aftonen, handtverk eller annat arbete, som

uppskof tåla kan: straffes med böter högst tjugo riksdaler, utan det

sker till egen eller annans nödtorft. Lag samma vare, om kramlåda

eller annan dylik bod å sådan sabbatstid till salu öppnas.»

I samtliga tre ifrågavarande motioner afsos sista punkten af detta

stadgande.

I motionen n:o 107 anför herr Hedin:

»Användningen i en strafflagstext af ordet »kramlåda» syntes gifva

vid handen, att det allmänna föreställningssättet vid detsamma fäste en

åtminstone någorlunda bestämd betydelse. Så vore dock, åtminstone

numera, ingalunda förhållandet, och det torde ej på länge ha varit

fallet, kanske ej ens, när strafflagen skrefs. I sjelfva verket hade

ordet »kramlåda» för länge sedan så försvunnit ur det vanliga språkBih.

till lliksd. Prof. 1804. 7 Sami. 36 ljuft. (N:o 60j. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

bruket, att man näppeligen någonsin hörde det, utom vid tillämpning

af ifrågavarande lagrum eller vid tvist om dess rätta mening. Det

torde derför ej kunna bestridas, att ett sådant uttryck användt i en

lagtext, som ej förklarade dess betydelse, vore i hög grad olämpligt.

Det vore också för Riksdagen väl bekant, att rätta betydelsen af ordet

»kramlåda eller annan dylik bod» vore föremål för mycken ovisshet,

och ett nytt exempel härpå vore anledningen till ifrågavarande motion.

I lagutskottets utlåtande n:o 15 vid 1893 års riksdag påpekades,

att anledningen, hvarför lagutskottet vid 1862—1863 års riksdag föreslog

och rikets ständer godkände tillägget af ordet »dylik» framför

»bod» i den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelsen af 3 § i 7 kap. af nya

strafflagen, var den, att sådana försäljningsställen, som brödbodar, mjölkmagasiner,

sockerbagerier och andra dylika butiker, hvaruti eu handel

drefves, som till rörelsens omfång och art ingalunda vore jemförlig

med den, som idkades i egentliga kramlådor, ofta hölles öppna å sabbat,

utan att, såvidt utskottet försport, någon förargelse derigenom åstadkommes.

Föränd lingens syfte hade således varit att från strafflagens

förbud mot öppenhållande å sön- eller högtidsdag undantaga nyss angifna

slag af försäljningsställen.

Nu hade emellertid inträffat, att i hufvudstaden ett stort antal

»diversehandlande», hvilkas affärer i väsentlig mån folie under den

undantagskategori, som 1862—1863 års riksdag ville uppställa, drabbats

af åtal och blifvit fälda till böter för öfverträdelse af förbudet mot

öppenhållande å sön- eller högtidsdag af »kramlåda eller annan dylik bod».

Men icke nog dermed: dessa talrika åtal hade (med ett enda undantag)

endast träffat diversehandlande — dock ej alla — inom två församlingar,

medan deras yrkeskamrater inom öfriga församlingar icke

antastats af åklagaremagten, ehuru de senare icke mindre än de förra

idkat söndagshandel.

Det syntes motionären vara lagstiftarens pligt att afhjelpa den

rättsosäkerhet, hvarom dessa förhållanden vittnade.

Det vore emellertid synnerligen vanskligt att åstadkomma det önskvärda

förtydligandet af 7 kap. 3 § strafflagen medelst en kortfattad

bestämmelse, som, med bibehållande af den nuvarande paragrafens hufvudsyfte,

derjemte tillräckligt fullständigt och klart angåfve de undantag

från regeln, Indika kunde finnas höra medgifvas. Lämpligare syntes

det låta sig göra, att uti en särskild lag, till hvilken strafflagen

hänvisade, förtydliga regeln i nämnda lagrum genom uppräknande af

de undantag i afseende å vissa slag af varor, som under viss del af

sabbatstiden skulle få försäljas. Och då det måhända icke vore nöd
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

3

vändigt, att i detta hänseende alldeles enahanda bestämmelser gälde

inom samtliga kommuner, kunde det äfven med något skäl ifrågasättas,

om ej i en sådan särskild lag åt kommunalmyndigheterna borde medgifvas

rätt att, inom vissa gränser, närmare bestämma om undantagen

från regeln.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer motionären, det Riksdagen

måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t

täcktes låta utarbeta och för nästkommande'' Riksdag framlägga förslag

dels till ändrad lydelse af 7 kap. 3 § strafflagen af ungefär följande

innehåll:

»Idkar — -— — — nödtorft. Lag samma vare, om i bod eller

annat dermed jemförligt försäljningsställe handel å sabbatstid idkas med

andra varor eller å andra timmar än i särskild af Kongl. Maj:t och

Riksdagen stiftad lag är medgifvet»,

dels till särskilda lagbestämmelser, hvartill den sålunda ändrade

föreskriften i strafflagen komme att hänvisa.

Det torde icke kunna» förnekas, att ordet »kramlåda»'' — om det

också vid nu gällande strafflags tillkomst haft eu otvetydig betydelse

— numera icke hör till dem, som förekomma i det gängse språkbruket,

och att till följd häraf såväl den stora allmänheten, som särskildt

de, hvilka hafva att ställa sig ifrågavarande lagbud till efterrättelse,

hafva svårt att rätt tyda lagens uttryck »kramlåda eller annan

dylik bod». Det är också utskottet väl bekant, att dessa ord tolkats

olika af olika domstolar. Då lagrummet i fråga således synes tarfva

ett förtydligande i det af motionären ifrågasatta hänseende, hemställer

utskottet, som emellertid i frågans nuvarande skede anser sig icke böra

tillstyrka Riksdagen afgifva ett bestämdt uttalande i ämnet,

l:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det

Kongl. Maj:t ville taga under öfvervägande, huruvida

nu gällande stadgande i 7 kap. 3 § strafflagen angående

förbud mot handel i kramlåda eller annan

dylik bod under sabbatstid må kunna ersättas eller

förtydligas genom närmare bestämmelse om beskaffenheten

af de försäljningsställen, som under sådan

tid, dock ej under gudstjenst, må hållas öppna, samt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

derest Kong]. Maj:t skulle finna sådant lämpligt, låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i nämnda

syfte.

I motionen n:o 97 anför herr J. M. Erikson:

Stadgandet, att »kramlåda eller annan dylik bod» icke finge å sabbatsdag

mellan klockan sex om morgonen och nio om aftonen till salu

öppnas, hvarmed uppenbarligen åsyftades att främja helighållandet af

sabbaten och tillförsäkra handelsidkare en välbehöflig söndagshvila, vore

ur flera synpunkter berättigad!

Men de ordalag lagstiftaren valt hade i tillämpningen visat sig

icke nog tydliga, hvilket framginge deraf, att de af ordningsmagten på

olika ställen uppfattats olika, i det att en del ansett, att sådana försäljningsställen,

å hvilka matvaror liölles till salu, icke kunde hänföras

till »kramlåda eller annan dylik bod», utan att handel med nämnda

varor snarare hörde till det arbete, »som sker till egen eller annans

nödtorft» och hvilket enligt samma paragraf finge betraktas såsom jemväl

å sön- och helgdag tillåtet, då deremot andra vore af motsatt åsigt.

Denna olika uppfattning af lagens mening hade i Stockholm framkallat

ett oefterrättlighetstillstånd, då af två nära intill hvarandra men likväl

inom olika polisdistrikt belägna matvarubodar den ena finge hållas

öppen hela söndagen, med undantag af de timmar, under hvilka allmän

gudstjenst påginge, men den andra måste vara stängd hela dagen, allt

efter som poliskommissarierna i de olika distrikten ansåge att lagens

föreskrift borde uppfattas. Äfven i landsortsstäderna egde ett liknande

förhållande rum i så måtto, att i somliga af dessa städer lagen tillämpades

på ett sttt och i andra på ett annat, så att hvad som i den ena

staden vore förbjudet kunde, under för öfrigt lika omständigheter, i

den andra vara tillåtet.

På det att denna oegentlighet måtte blifva afhjelpt och då det

vore motionärens öfvertygelse, att de olägenheter, som understundom

förmenades skola blifva en följd af bestämdt förbud för all söndagshandel,

med god vilja kunde undanrödjas äfven i fråga om matvaror,

såsom utlandets, bland annat Englands, exempel gåfve vid handen, vore

önskligt, att sådant förbud måtte komma till stånd.

Då det likväl, i synnerhet i hufvudstaden, skulle möta många svårigheter

att med ens införa ett sådant förbud hvad beträffade de lifs
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

förnödenheter, hvilka man ansåge böra dag för dag tillhandahållas allmänheten,

nemligen bröd, mjölk och grädde, torde det för närvarande

vara nödigt att med afseende å dessa göra det undantag, att de finge

hållas till salu på morgonen före början af allmän högmessogudstjenst.

Med stöd häraf hemställer motionären,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen

af förslag till sådan ändring af § 3 i kap. 7

af gällande strafflag, att handel i bod må å sön- och

högtidsdag vara förbjuden, dock med den inskränkning,

att här ofvan angifna lifsförnödenheter må kunna

under den tid på morgonen, som föregår allmän högmessogudstjenst,

till salu hållas.

Uti motionen n:o 46 har herr E. J. Ekman väckt förslag om förklaring

af ifrågavarande lagrum.

Sedan motionären till en början erinrat derom, att genom Kongl.

förklaringen den 9 juni 1893 Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med

1893 års Riksdags beslut, lemnat den förklaring af samma lagrum, att

med »kramlåda eller annan dylik bod» jemväl afses bod der tobak, eller

hvad deraf är förfärdigadt, hålles till salu, fortsätter motionären:

Genom detta tillägg till ofvannämnda lag hade all handel med

tobaksvaror i så kallade cigarrbodar blifvit förbjuden från klockan 6 på

morgonen till klockan 9 på aftonen sön- och högtidsdagar. Detta stadgande

i och för sig sjelf syntes ock hafva helsats med belåtenhet af

cigarrhandlarne sjelfva, synnerligen emedan biträdena i cigarraffärerna

derigenom vunnit en välbehöflig hvilodag.

Men den erfarenhet, man redan vunnit, visar tydligt nödvändigheten

af att fortgå med lagstiftningsarbetet på''detta område, tilldess

man kommit derhän, att lika lag blefve gällande för alla, som befatta

sig med försäljning af tobaksvaror, så att intet undantag gjordes för

några enskilda till skada för de öfriga. Endast på sådant sätt kunde

aktning för lag och rätt upprätthållas.

Det hade visat sig, att efter tillämpningen af kongl. förklaringen

af den 9 juni 1893 cigarrhandeln under sön- och högtidsdagar väsentligen

tilltagit på restauranter, schweizerier, kaféer, rakstugor med flera

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

dylika ställen, hvarförutom man sökt kringgå lagen på allehanda sätt

till förfång för dem, som hade handel med tobaksvaror till sitt lagliga

yrke. Förbrukarne af cigarrer och cigarretter behöfde alls icke på lördagen

i cigarrbodarne förse sig med det behöfliga förrådet af dessa artiklar,

ty de finge sina behof fullkomligt tillfredsstälda på söndagarna,

ehuru cigarrbutikerna då vore stängda. Och det hjelpte icke, att de

så kallade kioskerna vid de större restauranterna eller schweizerierna

äfven träffats af nämnda kongl. förklaring, ty försäljningen bedrefves

i så mycket större skala inne i sjelfva serveringslokalerna både till gäster

och icke gäster. Och den försäljningen ansåge myndigheterna sig

icke kunna hindra.

Ett exempel kunde tjena till belysning häraf. Sedan kongl. förklaringen

af den 9 juni 1893 utkommit, hvarigenom cigarrbutikerna

stängdes under sön- och högtidsdagar, hade ett kafé i Stockholm medelst

skjdtar tillkännagifvit, att cigarrer såldes der till fabrikspris.

Denna försäljning hade egt rum både hvardagar och sön- och högtidsdagar.

Då innehafvarinnan af nämnda kafé härför lagfördes, hade hon

inför polisdomstolen härstädes den 27 juli 1893 erkänt rigtigheten af

de gjorda angifvelserna. Hon hade erkänt, att hon icke gjort någon

anmälan om idkande af handel med cigarrer och att hon plägat sälja

cigarrer jemväl till andra personer än dem, som å restauranten intogo

förtäring. Vidare hade hon erkänt, att biträdena hvarje månad fingo ett

visst antal cigarrer sig tillräknade, hvilka de plägade förvara i skilda

skåp, samt att å restauranten funnos cigarrpåsar, försedda med tryckt

uppgift, hvarest cigarrerna blifvit köpta. Åklagaren hade visserligen

yrkat ansvar på henne härför, men polisdomstolen hade genom utslag

den 31 juli 1893 förklarat henne fri från ansvar, emedan nämnda försäljning

icke kunde anses hänförlig till sådan handel, hvarom 9 § 1

mom. af kongl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18

juni 1864 och 7 kap., 3 § i strafflagen handlade. Efter den frikännande

domen hade klockan 1 på middagen en söndag en hel ko af

personer stått utanför nämnda kafé för att der göra sina cigarruppköp

för dagen och under tiden hade cigarrbutikerna i närheten vid laga påföljd

varit stängda. Kunde man säga, att på detta sätt »land bygges

genom lag»?

Äfven på rakstugor hade cigarrhandeln på söndagarna, sedan oftanämnda

förordning utkommit, tilltagit. Så t. ex. hade en rakstuga, som

före nämnda förordnings tillkomst hade direkt ingång från gatan till

raksalongen, numera ändrat detta rum till en fullständig cigarraffär och

flyttat raksalongen till ett rum innanför, öfver dörren åt gatan fun
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

nes en skylt med inskrift: cigarrer, och på hvar sin sida om dörren

en skylt med inskrift: rakstuga. Här försåldes under söndagar obehindradt

tobaksvaror.

För öfrigt försåldes, synnerligen i Stockholm, utan att ordningsmagten

ansett sig kunna inskrida, under sabbatstid tobaksvaror i såväl

mjölk- som brödmagasin, å tidningskontor, i vattenkiosker, i salustånd

in. m. dylikt. Under den blidare årstiden utbures tobaksvaror af kringvandrande

försäljare synnerligen under söndagarna. Enligt uppgift från

Malmö utbjödes der af omkring 200 gossar under sådan tid cigarrer,

cigaretter, snus och tobak.

På tvenne kaféer i Stockholm hade man börjat sälja till ock med

snus på sön- och helgdagar.

Äfven cigarrhandlarne sjelfva sökte kringgå lagen. I Vaxholm

förhyrde en cigarrhandlare hvarje sön- och helgdag ett slagtarestånd

samt serverade der läskedrycker, på samma gång han sålde cigarrer

och tobaksvaror, utan att vederbörande ansåge sig kunna ingripa. Cigarrboden

måste vara stängd under söndagen, men emedan »stånd!) icke

vore detsamma som bod, så finge cigarrhandel der opåtaldt ega rum.

I Helsingborg hade cigarrhandlare under den blida årstiden utanför sina

egna butiker under söndagarna anbragt försäljningsbord eller, der utrymmet

sådant medgåfve, upprest tält, der cigarrhandeln obehindradt

påginge till kl. 9 e. in., då förbudstiden slutade och då försäljningen

åter förlädes till butiken.

Häraf framginge, huru oefterrättligt det tillstånd vore, hvari vi,

beträffande tobakshandeln på sön- och helgdagar, befunne oss. Om

man besinnade, att det vore ganska tvifvelaktigt, huruvida tobakshandel,

hvartill särskild anmälan skulle ske, finge i strid mot 8 § mom. c) af

förordningen angående utvidgad näringsfrihet af den 18 juni 1864 och

5 § mom. 1 af förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin

och andra brända eller destillerade drycker af den 31 december

1891 under någon tid af året försäljas å restauranter och schweizerier,

så blefve det närvarande oefterrättlighetstillståndet ännu mer i ögonen

fallande. Ty då blefve förhållandet, att de, som lagligen innehade

tobakshandel såsom sitt näringsfång, icke finge sälja på sön- och helgdagar,

under det deremot intet hinder mötte för dem att idka en dylik

handel i ganska stort omfång, som saknade rättighet att under någon

tid af året bedrifva denna näring; och att rättskänslan kände sig på

det djupaste kränkt af ett sådant förhållande, vore helt naturligt.

Man finge ej heller förglömma, att förhållandena gestaltat sig helt

annorlunda nu än förr. Förr tillhandahölles på restauranter och schwei
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

zerier cigarrer åt gäster till ett pris, som var betydligt högre än priset

i cigarr butikerna. Respektive innehafvare af dylika utskänkningsställen

hade då cigarrer mera för att tillmötesgå kunderna än såsom en egentlig

affär. Nu deremot hade förhållandet blifvit helt annorlunda. Cigarrer

och cigaretter såldes numera å restauranter och schweizerier icke

blott styckevis utan partivis och till fabrikspris, hvadan cigarraffären

på dylika ställen blifvit den mest lönande affär, som gjorde det svåraste

afbräck i de egentliga tobakshandlarnes affär. Då härtill vidare

komme, att de förra nästan fått ett monopol på handel med cigarrer

under sön- och helgdagar, då största omsättningen voro strax före kl.

11 f. m. och strax efter kl. 1 på middagen, så syntes hög tid vara, att

lagstiftarne egnade den största uppmärksamhet åt denna sak. Hellre

än att det skulle vara olika lag för personer, som bedrefve samma

näring, finge förbrukarne af tobak skaffa sig sitt erforderliga förråd på

lördagarna; lagen skulle sålunda blifva lika för alla. För ett dylikt

stadgande torde icke heller möta några oöfvervinneliga svårigheter vid

lagtillämpningen.

I en adress, undertecknad af 230 cigarrhandlare, som innehafva

273 tobaksaffärer i 25 af Sveriges förnämsta städer, och stäld till motionären,

hade dessa gifvit uttryck åt sina bekymmer och sin önskan, att

en rättvis lagstiftning måtte komma till stånd.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer motionären,

att Riksdagen för sin del måtte besluta ytterligare följande förklaring

af 7 kap. 3 § strafflagen:

Hvad om bod, der tobak eller hvad deraf är förfärdigadt hålles

till salu, stadgadt är, gäller om all försäljning af tobaksvaror äfven å

andra ställen såväl inom som utom hus.

Då båda sist anförda motionerna åsyfta båda en inskränkning i

rätten att å sabbatstid försälja varor. I den förra motionen liemställes

om förbud mot all handel i bod under sabbatstid — med undantag för

försäljningen af bröd, mjölk och grädde under viss kort tid af sabbaten

— och i den senare föreslår herr Ekman Riksdagen att för sin del förklara

att all försäljning af tobaksvaror under sabbatstid såväl inom som

utom hus och således äfven å andra ställen än i bod skall såsom sabbatsbrott

straffas.

Utskottet, som hvad särskildt beträffar herr Ekmans motion, vill

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 60.

erinra derom, att det af honom föreslagna stadgandet ingalunda skulle

kunna anses innebära en förklaring af utan måste betraktas såsom ett

tillägg till lagens stadganden om religionsbrott, och redan af denna

formella grund finner sig icke kunna tillstyrka samma motion, är i motsats

till motionärerna af den åsigt, att nu gällande bestämmelser visat

sig tillräckligt värna om sabbatsfriden och att stadganden härutinnan,

åläggande ytterligare inskränkningar för den enskilda, icke äro af behofvet

påkallade. Särskilt hvad handeln med tobaksvaror angår finner

utskottet icke någon anledning förekomma att tillstyrka ytterligare begränsningar

i detta afseende. Ett bifall till herr Eriksons motion skulle

derjemte enligt utskottets uppfattning, verka alltför inskränkande, särskilt

i afseende på handel med lifsförnödenheter.

På grund häraf hemställer utskottet

2:o) att herr Eriksons motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda; och

3:o) att jemväl herr Ekmans motion må af Riksdagen

lemnas utan afseende.

Stockholm den 28 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation

af herrar Annerstedt, Fröberg, Fehrsson, Öländer och Bruzelius, hvilka ansett

att utskottet bort afstyrka jemväl den af herr Hedin väckta motion.

Herr Fiss Olof Larsson bär begärt få här antecknadt, att han icke

deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bih. Ull Rikad. Prot. 1804. 7 Samt. 36 Haft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.