Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till föreskrifter i syfte att vid verkställande af frihetsstraff tillämpa s. k. vilkorlig frigifning.

1894-04-28 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:63, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om framläggande af förslag till föreskrifter i syfte att vid verkställande af frihetsstraff tillämpa s. k. vilkorlig frigifning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

1

N:o 63.

,:", . i'' ■ . • i i.r* ‘ '' n n*

Ant. till Riksd. kansli den 28 april 1894, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om framläggande af förslag till föreskrifter

i syfte att vid verkställande af frihetsstraff tillämpa

s. k. vilkorlig frigifning.

Vid sistlidne riksdag hemstäldes i en inom Andra Kammaren väckt

motion,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana föreskrifter om

verkställande af frihetsstraff, att den, som dömts till längre frihetsstraff,

måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad för närvarande i flere

utländska lagar vore stadgadt, efter att hafva undergått större delen af

straffet i straffanstalt, kunna få aftjena återstoden af straffet genom så kallad

vilkorlig frigifning.

Till stöd härför anfördes hufvudsakligen följande: Genom lagen den 29

juli 1892 angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum har

en väsentlig förbättring kommit vårt straffsystem till del. Utan tvifvel skall

den omständighet, att för framtiden så många jemväl bland dem, som

dömts till längre frihetsstraff, icke alls utsättas för gemensamhetsfängelsets

besmittelse och följaktligen ej heller vid återvunnen frihet i sin bestraffning

hafva en särskild anledning att uppsöka eller uppsökas af före detta

Bih. tiU Riksd. 1‘rot. 1894. 7 Samt. 39 Raft. (Nös 63—64.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

kamrater i straffanstalten, komma att utöfva ett gynsamt inflytande på

återfallsprocenten. Med fullt erkännande häraf lär väl dock ingen, som

närmare öfvertänkt detta ämne, vilja bestrida, att lagstiftaren fortfarande

hos oss allt för litet åtgjort för att förekomma återfall i brott, samt att

de erkännansvärda bemödanden i denna rigtning, hvilka fått sitt uttryck i

de privata fångvårdsföreningarna, under sakernas nuvarande ordning allt

för ofta blifva fåfänga, just emedan de sakna nödigt stöd i lagstiftningen.

Med hänsyn härtill borde Riksdagen, hvars initiativ man bar att tacka

för tillkomsten af 1892 års lag, äfven känna sig manad att påyrka fortsatta

reformer i samma rigtning.

Allmänt kändt är, att en bland de vanligaste anledningarna till återfall

i brott är den frigifnes oförmåga att efter utståndet frihetsstraff åter

finna sig till rätta i det borgerliga samhället, samt att i öfverensstämmelse

härmed de första åren efter strafftidens slut för honom äro de mest kri''

tiska. »Samhällets ordentliga element sky honom», säger en ansedd och

sakkunnig författare — K. Krohne: Lehrbuch der Gefängnisskunde —

»ingen vill upptaga honom, gifva honom arbete eller arbeta i hans sällskap.

Fångvårdsföreningarnas redligaste bemödanden stranda på dessa

svårigheter. I följd häraf förfaller den frigifne till arbetslöshet, ett kringstrykande

lefnadssätt och nöd; utstött ur samhällets ordentliga kretsar,

söker han ett hem i förbrytareverlden, som mottager honom med öppna

armar.»

Mot dessa vådor har man i nyare utländska strafflagar, efter hvad

det vill synas med framgång, sökt ett korrektiv: deri vilkorliga friqifningen.

I stället för att efter utståndet straff handlöst kasta den straffade ut i

samhället utan hänsyn till de svårigheter, hvilka der möta honom just på

grund af det undergångna straffet, har man stadgat, att, sedan brottslingen

i straffanstalten undergått större delen af det honom ådömda frihetsstraffet

samt dervid iakttagit ett tillfredsställande uppförande, må han frigifvas

på — försök och med risk att, derest han missbrukar sin frihet,

blifva återförd till straffanstalten för att der aftjena den del af strafftiden,

som vid hans lösgifvande återstod.

Äfven frånsedt denna risk är dock den vilkorligt frigifne icke en fri

man. Hans frihet är tvärt om inskränkt på flere sätt i syfte att hans

uppförande må kunna noggrant öfvervakas, att han sjelf må ständigt

känna den fara han löper, om han icke iakttager de honom gifna föreskrifterna,

samt att den enskilda hjelpsamheten må med större förtroende

och utsigt till framgång kunna taga sig af honom. Han är med ett ord

fortfarande eu till frihetsstraff hemfallen brottsling, ehuru han erhållit rätt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

att aftjena en del af sitt straff under en mildare form, som för honom

underlättar möjligheten att åter upptagas i samhället.

Väl är att märka, att de handlingar, genom hvilka den vilkorligt

frigifne kan förverka sin rätt att vistas på fri fot, icke äro egentligen

brottsliga gerningar — begår han brott, blifver han derför lagförd på vanligt

sätt och får särskildt aftjena straffet för detta och derjemte aftjena

den återstående delen af det äldre straffet — utan endast handlingar, som

antyda, att han icke förstår att begagna sin frihet. Sålunda kan han återföras

till straffanstalten, om han för ett supigt och oordnadt lefverne, umgås

med illa beryktade personer eller med ett ord visar sig vara på väg

att förfalla till ett lif, som måste leda till brottslighet.

Den vilkorliga frigifningen lär först hafva tillämpats i Australien å

de dit från England deporterade brottslingarne. Men äfven sedan deportationsstraffet

upphäfts, har England bibehållit denna strafform, som sedermera

upptogs såsom sista länken i det kända irländska progressivsystemet

och som utgör nästan den enda del af detta system, hvilken

inför en längre tids erfarenhet stått profvet. Efter England lär Oldenburg

först hafva infört vilkorlig frigifning, derefter Sachsen 1862, Serbien 1869

samt åtskilliga kantoner i Schweiz. Sedermera har exemplet följts af bland

andra Tyska riket, strafflagen af den 15 maj 1871, Danmark, förordningen

af den 13 februari 1873, Ungern, strafflagen af den 27 maj 1878,

Holland, strafflagen af den 3 mars 1881, Frankrike, lagen af den114

augusti 1885, samt Belgien, lagen af den 31 maj 1888. Slutligen har

detta institut upptagits i den för Finland den 19 december 1889 utfärdade

förordningen om verkställighet af straff äfvensom i Italiens nya

strafflag af samma år.

Omdömet om de resultat, hvilka vunnits genom den vilkorliga frigifningen,

har allestädes varit gynsamt, och de anmärkningar, som förekommit,

hafva galt icke sjelfva principen utan endast sättet för dess tillämpning

i vissa länders lagstiftning. Såsom ett afsevärdt uttryck för detta

erfarenhetens vittnesbörd må här erinras om, att den internationella fångvårdskongressen

i Stockholm år 1878 med mycken styrka uttalade sig för

den vilkorliga frigifningen såsom hvarken stridande mot straffrättens principer

eller på något sätt minskande domens betydelse samt för öfrigt erbjudande

fördelar för såväl samhället som de dömde.

Nuvarande chefen för svenska fångvården har äfven i ett år 1890 till

Kongl. Maj:t ingifvet memorial uttalat sig för den vilkorliga frigifningen.

Sedan härefter erinrats om de bestämmelser rörande den vilkorliga

frigifningen, som upptagits i ofvan berörda för Finland gällande lag af

den 19 december 1889, och hvilka hufvudsakligen innehålla, att den vil
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

korliga frigifningen endast kan förekomma vid längre frihetsstraff, öfverstigande

tre år, och endast der tre fjerdedelar af på viss tid ådömdt frihetsstraff

och minst tolf år af tukthusstraff på lifstid aftjenats, samt att straffanstaltens

direktion eger, med hänsyn till fångens uppförande under strafftiden

och hans utsigt till framtida ärlig försörjning, rätt att hos den

högsta statsmyndigheten föreslå sådan frigifning, fortsättes:

I England, der vilkorlig frigifning blott förekommer vid »penal servitutey

motsvarande vårt straffarbete och hvars minimum är fem år, medgifves

vilkorlig frigifning för män intill V, af strafftiden och för qvinnor

intill y3 deraf. Enligt den franska lagen åter kunna alla, som äro dömda

till ett eller flere frihetsstraff, vilkorligt frigifvas efter tre månaders fängelse,

om straffet är kortare än sex månader, men eljest efter att hafva

uttjent hälften af straffet i straffanstalt. Längre tid fordras dock för

recidivister. Enligt den ungerska lagen fordras för tillämpning af den

vilkorliga frigifningen, att domen lyder å straffarbete under minst tre år

eller annat frihetsstraff på mer än ett år samt att 3/t af tiden tillbragts i

straffanstalt. För lifstidsfångar fordras minst 15 års vistelse i dylik anstalt.

I Tyskland fordras fängelse- och tukthusstraff på mer än ett år

samt aftjenandet af 2/3 af den ådömda strafftiden. I Belgien slutligen kan

vilkorlig frigifning medgifvas vid alla frihetsstraff, så snart 1/J af strafftiden

aftjenats, derest denna tredjedel öfverstiger tre månader, eller vid

återfall sex månader. Vid straffarbete på lifstid fordras, att den i straffanstalt

tillbragta tiden öfverstiger tio och vid återfall fjorton år.

I allmänhet synes man dock numera vara ense derom, att vilkorlig

frigifning icke bör förekomma annat än vid något längre frihetsstraff, men

att å andra sidan England satt sin fordran på strafftidens längd för högt.

Vidare förekomma skiljaktigheter med afseende å den tid, som skall

förflyta från frigifvandet till dess den frigifne blir verkligt fri, men synes

man äfven här i allmänhet vara ense derom, att ett ej allt för kort minimum

bör fastställas för denna pröfvotid. Olika bestämmelser och åsigter

finnas i fråga om huruvida den vilkorliga frigifningen bör medgifvas för

alla kategorier af brottslingar, hvarjemte de inskränkningar i friheten, som

den vilkorligt frigifne måste underkasta sig, äro mer eller mindre skiftande.

Någon närmare redogörelse härför torde dock i detta sammanhang

ej vara erforderlig.

En synnerligt vigtig bestämmelse förekommer i de här ofvan berörda

finska stadgandena. För att en fånge skall ifrågasättas till vilkorlig

frigifning fordras bland annat visshet, att han har utsigt till »ärlig försörjning».

Denna bestämmelse torde under en eller annan form förekomma

i alla lagar rörande vilkorlig frigifning och kan med fullt skäl betecknas

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

såsom sjelfva grundvalen för detta institut. Att lösgifva en fånge utan

denna visshet är allt för ofta detsamma som visshet, att han förr eller

senare skall återföras till fängelset. Tillämpningen af den vilkorliga frigifningen

ställer derför ett stort kraf på den enskilda hjelpsamheten. Men

ett sådant kraf kan ställas, emedan institutet äfven i hög grad underlättar

denna hjelpsamhets sträfvanden. Den vilkorligt frigifne, som tages

om händer af en fångvårdsförening eller en enskild person, kommer i ett

helt annat förhållande till sin välgörare än den definitivt frigifne. Mot

frestelsen att bryta de ordnade förhållanden, i hvilka han af den enskilda

hjelpsamheten försättes, och åter hängifva sig åt forna förvillelser, står

ständigt hotet om att i sådant fall blifva återförd till fängelset och der få

aftjena det ådömda stratfet till fullo. Genom detta hot har lagstiftningen

gifvit den, som vill taga sig af eu vilkorligt frigifven, en viss garanti för

dennes goda uppförande; och en sådan frigifven är mer än andra beroende

af sin välgörares hjelp och derför äfven lättare att hjelpa. Erfarenheten

har också, enligt hvad sakkunnige författare intyga, ådagalagt, att den vilkorligt

frigifne långt lättare än den definitivt frigifne finner arbete och

utkomst bland ordentliga menniskor. För våra redan ganska talrika fångvårdsföreningar

skulle derför införandet af vilkorlig frigifning utan tvifvel

blifva ett det kraftigaste och mest välkomna stöd i deras menniskovänliga

och för hela samhället så vigtiga arbete.

Slutligen torde böra framhållas, att införandet af vilkorlig frigifning

skulle dels medföra en ej obetydlig besparing för statsverket, som befriades

från kostnaden för de vilkorligt frigifnes underhåll, dels ock bereda ett

önskvärdt ökadt utrymme i våra straffanstalter.

Af skäl, som här nedan antydas, hemstälde emellertid lagutskottet,

att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, och

blef denna hemställan af Första Kammaren bifallen, hvaremot Andra

Kammaren biföll motionen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

I en vid innevarande riksdag inom Andra Kammaren väckt motion,

n:o 39, som hänvisats till lagutskottet, anför herr C. Falk med hvilken

herr O. Andersson i Hasselbol instämt, efter erinran om frågans behandling

vid sistlidne riksdag, hufvudsakligen följande:

Att ofvannämnda vid sistlidet års riksdag väckta motion, i trots af

lagutskottets enstämmiga afstyrkande, antogs af Andra Kammaren, syntes

i och för sig utgöra ett talande skäl för dess återupptagande redan vid

innevarande riksdag. Och har motionären, lifligt öfvertygad om den ifrågasatta

reformens stora betydelse och gagnelighet, så mycket hellre ansett

sig böra draga frågan under Riksdagens förnyade ompröfning, som man

af hvad vid fjolårets riksdag passerade icke lär kunna draga den slutsats,

att någon obenägenhet emot nämnda reform förefunnits vare sig inom

Första Kammaren eller lagutskottet.

Lagutskottet afstyrkte nemligen motionen på den grund, att Kongl

Maj:ts uppmärksamhet redan blifvit fäst på frågan genom en den 24

februari 1890 af chefen för fångvårdsstyrelsan ingifven skrifvelse, deruti

han förordat den vilkorliga frigifningen; vid hvilket förhållande utskottet

ansåg den närmare utredning, hvartill nämnda skrifvelse kunde föranleda,

böra afvaktan, innan Riksdagen afgåfve något bestämdt uttalande i ämnet.

Detta skäl torde visserligen kunna försvaras såsom motiv för utskottet att

under många och hopade göromål för en gång undanskjuta pröfningen

af en fråga, hvilken utskottet icke anser höra till de mest brådskande,

men lär i öfrigt svårligen kunna anses hållbart, särskildt som det icke

alls finnes någon säkerhet för att chefens för fångvården skrifvelse framkallar

någon utredning eller eljest någon åtgärd från Kongl. Maj:ts sida,

enär denna skrifvelse i sjelfva verket icke innehar något förslag i ämnet,

utan endast utgjorde en framställning af vissa moderna reformer inom

strafflagstiftningen, hvilka chefen för fångvårdsstyrelsen funnit beaktansvärda

och på grund deraf ansett böra bringas till Kongl. Maj:ts kännedom;

samt chefen för fångvårdsstyrelsen derjemte i sin skrifvelse uttryckligen

betonade, att hvad han anfört icke finge anses såsom någon framställning

från fångvårdsstyrelsen. Någon åtgärd med anledning af nämnda skrifvelse

har också icke heller under år 1893 eller hittills blifvit af Kongl.

Maj:t vidtagen.

Utan tvifvel erfordras det, såsom lagutskottet i fjol framhöll, för att

den vilkorliga frigifningen skall medföra de dermed åsyftade fördelar, att

bestämmelsen om återkallandet af den medgifna friheten, i händelse den

straffade återfaller i brott eller eljest öfverträder de föreskrifter, som äro

fästa vid åtnjutandet af den honom erbjudna lindringen i straffet, strängt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

7

upprätthålles, hvilket icke lär kunna ske, med mindre den frigifne underkastas

en särskild tillsyn och vissa förpligtelser åläggas honom för att

möjliggöra en verksam utöfning af denna tillsyn. Men utarbetande af de

härför nödiga föreskrifterna lära för visso icke erbjuda sådana svårigheter,

att Riksdagen bör tveka att derom framställa begäran till regeringen.

På nu anförda skäl hemstälde motionären, att Riksdagen måtte i

skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till sådana föreskrifter om verkställande af frihetsstraff,

att den, som dömts till längre frihetsstraff, må, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med hvad för närvarande i flere utländska lagar är stadgadt,

efter att hafva undergått större delen af straffet i straffanstalt, kunna få

aftjena återstoden af straffet genom så kallad vilkorlig frigifning.

I likhet med 1893 års lagutskott finner utskottet den fråga, som nu

sålunda ånyo väckts, väl värd att blifva föremål för en noggrann undersökning

från lagstiftarens sida.

Såsom ofvan antydts, har Kongl. Maj:ts uppmärksamhet redan fästs

på de förhållanden, som i motionen beröras, genom omförmälda af chefen

för fångvårdsstyrelsen till Kongl. Maj:t ingifna skrifvelse, i hvilken anfördes,

bland annat, följande:

Frågan om införande af föreskrift om s. k. vilkorlig frigifning hade

sedan lång tid tillbaka varit före. I den mån man uppskattat svåidgheten

för den under ett fullständigt yttre tvång i fängelset inspärrade fången

att såsom frigifven rätt bruka friheten, hade man ock redan länge bemödat

sig att utfinna något sätt, på hvilket man skulle kunna göra öfvergången

från fångenskap till frihet för honom mindre bråd; man hade för

att minska frestelsen till missbruk af en nyvunnen frihet sökt att bereda

honom denna så småningom.

Någon tid före utlupen strafftid hade man sålunda i det ena landet

efter det andra låtit inträda den vilkorlig a frigifning, under hvilken en

väl vitsordad och till det bättre påverkad fånge lemnades tillfälle att, ännu

icke fri, fastän från fängelsetvånget befriad, i känslan af sitt beroende

och med den varsamhet häraf förorsakades, möta frestelserna i det fria

samhället och lära sig att undvika eller besegra dem. Mägtade han det

icke, återfördes han till fängelset för att der till fullo aftjena sin strafftid,

från hvilken hans försökstid såsom vilkorligt frigifven icke afdroges. Så

länge han deremot uppförde sig oförvitligt, vore han fortfarande fri, och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 63.

efter förloppet af viss tid upphörde samhällets rätt att vidare utkräfva

den återstående delen af straffet.

Knappt torde behöfva påpekas den vigtiga skilnad, som förefunnes

mellan vilkorlig frigifning och vanlig benådning. Den senare kunde icke

ofta användas utan att menligt inverka på fångpersonalen och på samma

gång skada domstolarnes auktoritet. Det straffmått, som ådömts, blefve

genom mellankommen benådning upphäfdt; den vilkorliga frigifningen

erkände deremot fortfarande det ådömda straffmåttets befogenhet, om den

än inedgåfve fången en möjlighet att under en mildare form få aftjena

någon del deraf eller ock uppsköte denna dels utkräfvande.

I åtskilliga länder medgåfves den vilkorliga frigifningen under form

af benådning. En sådan vilkorlig benådning förekomme ock af gammalt

här i Sverige, i sådana fall då Kong! Maj:t af nåd återgåfve lifstidsfångar

friheten med föreskrift, att, om de beginge brott, somfstörde den allmänna

säkerheten, de skulle fortsätta dem ådömdt lifstidsstraffarbete, dertill de

ock, sedan domstol i det nya målet ransakat och dömt, i sammanhang

härmed förklarades skyldige. Att ikläda den vilkorliga frigifningen denna

form, kunde dock icke vara lämpligt. Den torde böra, för att ej förlora

sin rätta karakter af en straffverkställighetsåtgärd, hållas fullkomligt inom

de administrativa myndigheternas råmärken.

Äfven torde böra erinras, att den vilkorliga frigifningen icke borde

vid kortare strafftider ifrågakomma. Att medgifva vilkorlig frigifning efter

blott ett års strafftid eller ännu mindre, ansåges dock af erfarne fångvårdsmän

vara lika oklokt som att för länge undanskjuta frigifningen.

Hvad chefen för fångvårdsstyrelsen i ofvannämnda skrifvelse sålunda

anfört, finner utskottet vara särdeles beaktansvärdt.

Skall den vilkorliga frigifningen medföra • de dermed åsyftade fördelar,

är det likväl ett oundgängligt vilkor, att bestämmelsen om återkallandet

af den medgifna friheten, i händelse den straffade återfaller i brott eller

eljest öfverträder de föreskrifter, som äro fästade vid åtnjutandet af den

honom erbjudna lindringen i straffet, strängt upprätthålles; och detta

blifver, efter hvad utlandets erfarenhet gifvit vid handen, förenadt med

mycken svårighet, derest icke den frigifne underkastas en särskild tillsyn

och vissa förpligtelser åläggas honom för att möjliggöra en verksam utöfning

af denna tillsyn.

En fråga af så genomgripande betydelse som den förevarande, der

det gäller en väsentlig förändring i det hittills antagna sättet för verkställighet

af frihetsstraff, påkallar emellertid en omsorgsfull utredning,

hvilken endast Kongl. Maj:t torde kunna åstadkomma.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.

Maj:t ville låta utreda, huruvida i vår lagstiftning kunde

införas föreskrift om så kallad vilkorlig frigifning, samt,

derest Kongl. Maj:t skulle finna sådant lämpligt, låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i nämnda

syfte.

Stockholm den 28 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

l. annerstedt:

N:o 64.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utredning och framläggande af

förslag afseende införande af vilkorliga straffdomar.

I en vid sistlidne riksdag väckt motion anförde herr O. Andersson i

Hasselbol:

Det vilkorliga domfällandet för mindre förbrytelser vunne allt mera

erkännande uti de civiliserade länderna och har senast blifvit lagfäst äfven

i Frankrike. •

I staten Massachusetts i Nordamerika och i Belgien, der det vilkorliga

domfällandet varit längst bepröfvadt, hade det lemnat ett särdeles

godt resultat, i det att icke mer än omkring 2 % af de sålunda dömde

hafva återfallit i brott.

Att resultatet af ett sådant domfällande i synnerhet för första resan

Bill. till Rikad. Prut. ISO i. 7 /Sand. SO lläft. 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1894:98 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion angående framläggande af förslag till föreskrifter i syfte att vid verkställande af frihetsstraff tillämpa s. 17 i texten