Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och framläggande af förslag afseende införande af vilkorliga straffdomar.

1894-04-28 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:64, Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och framläggande af förslag afseende införande af vilkorliga straffdomar.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.

Maj:t ville låta utreda, huruvida i vår lagstiftning kunde

införas föreskrift om så kallad vilkorlig frigifning, samt,

derest Kongl. Maj:t skulle finna sådant lämpligt, låta

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag i nämnda

syfte.

Stockholm den 28 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

l. annerstedt:

N:o 64.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om utredning och framläggande af

förslag afseende införande af vilkorliga straffdomar.

I en vid sistlidne riksdag väckt motion anförde herr O. Andersson i

Hasselbol:

Det vilkorliga domfällandet för mindre förbrytelser vunne allt mera

erkännande uti de civiliserade länderna och har senast blifvit lagfäst äfven

i Frankrike. •

I staten Massachusetts i Nordamerika och i Belgien, der det vilkorliga

domfällandet varit längst bepröfvadt, hade det lemnat ett särdeles

godt resultat, i det att icke mer än omkring 2 % af de sålunda dömde

hafva återfallit i brott.

Att resultatet af ett sådant domfällande i synnerhet för första resan

Bill. till Rikad. Prut. ISO i. 7 /Sand. SO lläft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

brott och mindre förbrytelser skall verka så välgörande, det synes vara

helt naturligt, ty i en sådan dom är inlagd en tydlig kärleksbevisning,

hvilket alltid verkar välgörande på den, som deraf blifver delaktig, äfvensom

att en sådan dom skulle stå som en varnande väktare öfver den

brottslige, alltid manande honom att vandra ostraffligt sin väg fram, om

han vill undgå att drabbas af den dom, som, i händelse han ännu en gång

komme i delo med strafflagen, med dubbel tyngd faller öfver hans hufvud.

Deremot synes det korta fängelsestraffet icke allenast onyttigt, utan genomgående

skadligt; det nedsätter personen i egna och andras ögon, försvagar

hans känsla af egen värdighet, och hans moraliska spänstighet är nedbruten.

Efter undergånget straff återvänder han till sitt hem vanärad;

stundom kan han ej mera finna sitt lefvebröd, han har förlorat sin plats

hos landtmannen eller på verkstaden, eller ock hafva kunderna öfvergifvit

honom. Dagsverkaren har sin enda styrka i arbetets regelbundenhet, endast

denna gör det möjligt, att hans dagliga behof kan tillfredsställas.

Dömes han nu till fängelset, rubbas alla vilkoren för hans existens; från

denna stund har han förlorat sitt fotfäste i lifvet; modlöshet inställer sig,

och han söker sin tröst i glaset. Han befinner sig redan på det sluttande

plan, som leder till lösdrifveri och återfall i brott.

Det vilkorliga domfällandet deremot är först och främst eu varning,

jemväl i betydelse af tillrättavisning; men det är äfven mycket mera, ty

det fastställer det straff, hvartill den tilltalade gjort sig skyldig, och hotar

honom att, första gången han å nyo begår en straffbar förseelse, det

ådömda straffet skall i hela dess vidd gå i verkställighet. Straffet eftergifves

icke, det endast uppskjutes, men är dock såsom straff i allmänhet

underkastadt preskription, eller med andra ord lemnar den brottslige tillfälle

att på fri fot genom sin obrottsliga vandel aftjena detsamma, och

genom uppskofvet förringas icke straffet i och för sig, ty om den vilkorligt

dömde under preskriptionstiden gör sig skyldig till nytt straff och det

vilkorligt ådömda straffet således utan reduktion sammanlägges med det

senare, så blir straffeflfekten större och känbarare, än om hvartdera straffet

verkstälts på sin tid.

Chefen för det belgiska fångvårdsväsendet, som varit i bästa tillfälle

att på nära håll studera det vilkorliga domfällandet, rekommenderade detsamma

på det varmaste till efterföljd. Hotet om verkställighet i händelse

af återfall, hade Rån bland annat vid ett tillfälle yttrat, vore en vida starkare

tygel på brottsligheten än det verkliga straffet. Sjelfva domen vore

tillräckligt repressiv emot ringare bedrägerier, obetydliga tjufnadsbrott,

våldsamheter och injurier, och saknade ej heller preventiv verkan emot

personer, som ännu bära fruktan för att stå tilltalade inför domstol. La
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

11

gen vore ett korrektiv emot öfverdrifterna i ett straffsystem, hvars resultat

vore att fylla fängelserna med en hop menniskor, som helt hastigt passerade

dem, ofta till ohjelplig skada för deras egen framtid, alltid utan

något gagn för samhället, och bland alla de olika medel, som blifvit föreslagna

till inskränkning i användandet af de gagnlösa och skadliga fängelsestraffen

af kort varaktighet, vore det vilkorliga domfällandet det enda

praktiska.

Vid 1890 års riksdag väckte motionären förslag, att Riksdagen ville

besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t om utarbetande och framläggande

för Riksdagen af ett förslag till sådan ändring af strafflagen, att vilkorlig

framtidsdom blefve införd för första resan begångna mindre brott och förseelser.

Denna motion blef af samma Riksdags lagutskott behandlad i

utlåtandet n:o 49, deri utskottet erkänner, att förslaget vore förtjent af

lagstiftarens uppmärksamhet, men ansåg sig icke kunna för närvarande

tillstyrka en skrifvelse, och ansåg en sådan skrifvelse mindre behöflig, då

frågan redan understälts Kongl. Maj:ts pröfning genom en den 24 februari

1890 till Kongl. Maj:t ingifven framställning af chefen för fångvårdsstyrelsen.

Men som det icke försports, att Kongl. Maj:t tagit saken i öfvervägande,

och som motionären vore fast öfver ty gad om nyttan af en lagändring

i det syfte han framstält, och sakens framgång skulle väsentligen

befordras, om Riksdagen uttalade sig för en lagändring i angifna syftet,

har han icke tvekat att å nyo väcka förslag i detta ämne, under åberopande

jemväl af motiveringen till motionen vid 1890 års riksdag.

Motionären vore emellertid ingalunda okunnig om, att just under de

sista åren i utlandet mycket tvistats om ändamålsenligheten af vilkorligt

domfällande samt att dervid bland ansedda fackmän stridiga meningar

förekommit, äfvensom att en högt aktad svensk jurist sökt ådagalägga, att

frågan för närvarande saknade betydelse för den svenska lagstiftningen.

Möjligen skulle man häruti vilja finna ett skäl för att antingen ännu en

gång undanskjuta förslaget eller ock alldeles afvisa det. Motionären tilllåter

sig då framhålla, att dock ingen gittat bestrida, att de kortvariga

frihetsstraffen äro förknippade med så stora olägenheter och vådor, att det

måste te sig som en bjudande pligt att taga denna fråga i snart och allvarligt

öfvervägande. Hvad åter beträffar påståendet, att särskild! frågan

om vilkorligt domfällande skulle sakna betydelse för oss, så år detta påståendes

rigtighet ingalunda bevisad dermed, att man, såsom den ofvan

nämnde författaren, framhåller, att många framstående utländske förkämpar

för det vilkorliga domfällandet anse denna straffårt icke vara tillämplig,

då fråga är om böter, som skola förvandlas till fängelse, samt uppvisar,

att hos oss i olikhet med i utlandet ojemförligt största delen kortvariga

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

frihetsstraff just är förvandlingsstraff. Ty till eu början är dock ett faktum,

att just i det land i Europa, der man först infört denna straffart och

sedermera äfven mycket prisat den, eller Belgien, tillämpas vilkorligt domfällande

äfven på bötesstraff. Men vidare och framför allt lär det väl

vara oemotsägligt, att ett kortvarigt frihetsstraff är en lika olämplig straffart

äfven då straffet uppkommit genom förvandling af böter, samt att

derför sjelfva hufvudfrågan, eller minskningen af de kortvariga frihetsstraffens

användning, ingalunda hos oss har mindre betydelse än i andra land.

Deremot hade motionären ansett, att på grund af det ofvan anförda

förslaget borde få en något vidsträcktare omfattning, så att regeringen anmodades

att undersöka frågan om de kortvariga frihetsstraffen i hela dess

vidd samt föreslå lämpliga åtgärder till de nuvarande missförhållandenas

afhjelpande, der sådant kunde ske, genom införandet af vilkorligt domfällande,

och eljest, om sådant funnes lämpligt-,'' genom andra straffarter.

Slutligen tillät sig motionären framhålla, att då Sverige hittills ansetts

sta sa högt på fångvårdens område, borde man väl i en så vigtig fråga

som denna icke endast vänta på utlandets utredningar och rön, utan anse

sig mägtig att sjelf taga saken i öfvervägande med ledning af vår inhemska

erfarenhet.

På grund af hvad sålunda anförts, föreslog motionären,

att Riksdagen måtte hos Konungen anhålla, att Konungen ville låta

utreda och undersöka, i hvad mån de hos oss förekommande kortvariga

fängelsestraffen må kunna ersättas med det i vissa utländska lagar stadgade

vilkorliga domfällandet eller andra lämpliga straffarter, samt till Riksdagen

inkomma med det förslag, hvartill en sådan undersökning kunde föranleda.

Uti en vid innevarande riksdag väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 40, förnyar herr Andersson sin vid sistlidet års riksdag

väckta motion med erinran att densamma blifvit af Andra Kammaren

bifallen, och åberopas till stöd för motionen hufvudsakligen följande:

Det vilkorliga domfällandet har, såsom förut erinrats, numera under

olika former införts i flera länder. Öfverallt, der man pröfvat dess verkningar,

har man varit mycket till fr edsst äld dermed och mycket prisat dess

välsignelsebringande inflytande. Förunderligt är det då i sanning, att man

här i landet icke ens vill anse saken förtjena en närmare utredning. Ty

obestridligt lär väl vara, att vi ingalunda sakna anledningar dertill.

Lagutskottet vid 1893 års riksdag har visserligen, under hänvisning

till diskussioner vid juristmötet i Köpenhamn, sökt bestrida detta, och der
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 64. 13

vid bland annat uppgifvit, att den förnämsta anledningen till det vilkorliga

domfällandets införande i främmande länder varit att söka i oviljan

deröfver, att äfven den första gången till ett kortare fängelsestraff dömde

i dessa länder utsatts för gemensamhetsfängelsernas besmittande inverkan.

Detta är dock till en början icke rigtigt, ty hvarken i Amerika eller ännu

mindre i Belgien och, efter hvad jag tror, icke heller i England lär något

dylikt förekomma. Men derjemte innebär detta påstående, enligt mitt förmenande,

ett fullständigt förbiseende af sakens rättsliga innebörd, som

ligger deruti, att det första straffet så ofta verkar raka motsatsen mot

hvad det borde verka, alldeles oberoende af, att den dömde icke insättes

i gemensamhetsfängelse. Detta fängelsestraff är nemligen ej tillräckligt

långt och kan ej heller af lätt insedda skäl göras tillräckligt långt för att

hos den brottslige alstra eu djup ånger och en fast föresats att börja ett

nytt lif. Men det är deremot fullt tillräckligt för att på den sakfäldes

panna, ofta för lifstid, sätta brottets kainsmärke. Huru ofta inträffar det

icke, att en yngling just vid den ålder, då lagen anser honom fullt tilli’äknelig

för sina gerningar och i öfverensstämmelse dermed mot honom

rigtar sitt straff hot i hela dess vidd, faller offer för de frestelser, som just

vid denna tidpunkt i så rikt mått möta honom i lifvet, och mot hvilka

han just då ofta eger så ringa motståndskraft, och att han i följd häraf

och i saknad af ett godt föräldrahem, eller kanske rent af under inflytande

af ett dåligt sådant, råkar i dåligt sällskap och slutligen i ett ögonblick

af lättsinne förledes att deltaga i ett brott, som på några månader förflyttar

honom inom fängelsets murar? Det kan ju hända, att han genom

denna akt af rättvisa blir en bättre menniska. Men allt för ofta, olyckligtvis,

blir resultatet ett helt annat. När han utträder ur fängelset, mötes

han icke blott af samma frestelser och samma omgifning som förut;

han står derjemte inför något, som icke fans tillförene. Han har blifvit

brännmärkt såväl i sina egna som i andras ögon, och den som kommer

ut från fängelset finner svårligen någon lönande arbetsförtjenst; arbetslösheten

alstrar hos honom nöd, förtviflan och trots, och inom kort hamnar

han åter i fängelset, och sedan går resan raskt utföre, till dess man står

inför den förhärdade vane brottslingen, det straffande samhällets mest hopplösa

företeelse.

Motionären ansåg derför, att man ingalunda med fog kunde påstå, att

vi icke i vårt lands lagstiftning och deraf alstrade företeelser hafva anledning

att taga den väckta frågan i allvarligt öfvervägande.

Motionären erinrade om ett beaktansvärdt uttalande i frågan under

debatten i Andra Kammaren. En dåvarande ledamot af kammaren, som

vore chef för eu af våra största fångvårdsanstalter, och som egde erfaren
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

het på detta område, yttrade nemligen bland annat: »Om en sådan lag,

som den nu ifrågasatta, skulle komma att införas, är jag alldeles förvissad

om, att en stor del af dessa unga brottslingar, som nu dömas till fängelsestraff

för mindre tjufnadsbrott, aldrig skulle återkomma till domstolen.

Ty jag öfvertygas derom, att den vilkorliga domen skulle innebära

ett tillräckligt korrektiv för dem, och på samma gång äfven fästa

föräldrarnes och målsmännens uppmärksamhet på, hvilken väg de brottslige

beträda och göra dem mera angelägna att följa och öfvervaka dem».

Detta anförande af den erfarne fångvårdsmannen torde äfven utgöra ett

tillfyllestgörande svar på den af lagutskottet förlidet år mot det vilkorliga

domfällandet anförda invändningen, att det icke vore nog kraftigt för

att »göra intryck» på den brottslige. På ett annat, af utskottet jemväl

anför dt skäl, eller att den genom brottet förorättade skulle känna sig upprörd

öfver att »lagöfverträdaren lemnades utan näpst», tillät sig motionären

svara, att, om den förorättade kan vara så tanklös och oförståndig,

att han harmas öfver att den brottslige behandlas på det sätt, som bäst

synes möjliggöra hans förbättring, så bör staten lemna detta utan allt afseende,

enär det för staten måste vara oändligt mycket vigtigare, att en

ung brottsling blir räddad från lastens bana, än att en dylik målsegande

icke känner sig fullt tillfredsstäld. Och hvad slutligen beträffar utskottets

jemväl anförda invändning, att det vilkorliga domfällandet skulle gifva

anledning till en rättsolikhet i behandlingen af lika svåra,förbrytare, hvilken

ej kunde undgå att såra det allmänna rättsmedvetandet, anmärkte

motionären, att ett sådant omdöme icke kunde fällas, med mindre man

totalt förbisåge såväl syftet med som motivet för det vilkorliga domfällandet,

samt att det allmänna rättsmedvetandet i alla händelser antagligen

icke skulle uppröras öfver detta mer än öfver den så ofta förekommande

företeelsen, att två under lika omständigheter begångna och i öfrigt lika

brott af olika domstolar ådömas med högst olika straff.

På grund häraf och med vördsamt hänvisande i öfrigt till hvad motionären

förut i sina vid 1890 och 1893 års riksdagar i ämnet väckta

motioner anfört, hemstälde motionären,

att Riksdagen måtte hos Konungen anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta

utreda och undersöka, i hvad mån det i vissa utländska lagar stadgade

vilkorliga domfällandet må finnas lämpligt att i vår lagstiftning införas,

samt till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill en sådan undersökning

kunde föranleda.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

I sitt utlåtande n:o 51 vid sistlidet års riksdag yttrade utskottet:

»Det vilkorliga domfällandet (condemnation conditionelle) har endast

en kort tid varit tillämpadt i den utländska lagstiftningen. Systemet infördes

nemligen första gången i Amerika genom en lag för staden Boston

år 1878, hvilken lag 1880 efterföljdes af en lag för hela staden Massachusetts.

Enligt dessa lagar kan domstolen, när den i ett mål af straffrättslig

beskaffenhet finner grund för det antagandet, att brottslingen

utan straff skall för framtiden uppföra sig väl, underlåta att afkunna

straffdomen och i stället för viss tid ställa brottslingen under polisuppsigt.

Uppför han sig oförvitligt under pröfningstiden, bortfaller straffet definitivt.

Gör åter brottslingen under nämnda tid sig skyldig till någon ny

förseelse, dömes han till straff äfven för det först begångna brottet. Det

amerikanska systemet, som jemväl erhållit en något modifierad tillämpning

i England, kännetecknas sålunda deraf, att domaren icke från början bestämmer

straffet utan inskränker sig till att uppskjuta domens afkunnande,

så länge som den tilltalade uppför sig klanderfritt. I andra länders lagstiftning,

och särskildt i Belgien, har systemet antagit den form, att icke

sjelfva straffdomen men väl straffets verkställighet uppskjutes. I Belgien

bestämmer lagen den 31 maj 1888, att, då ett — vare sig omedelbart

eller efter förvandling -—- ådömdt straff icke öfverstiger sex månader, och

den dömde ej förut straffats, må i domen föreskrifvas, det straffet ej skall

verkställas under viss af domstolen bestämd tid, ej öfverstigande fem år

från domens dag. Har under denna tid ingen ny straffdom blifvit utfärdad

mot den dömde, är han fri från hvarje påföljd af den förra domen.

I motsatt fall sammanlägges det i den första domen bestämda straffet med

det i den senare ådömda och båda verkställas.

Angående rigtigheten af detta nya system har emellertid under den tid,

detsamma varit i tillämpning, mycket skiljaktiga meningar gjort sig gällande

ej blott bland vetenskapsmännen inom straffrättens område utan

äfven bland dem, Indika sysselsätta sig med lagskipning^! inom samma

område.

Utskottet tillåter sig särskildt erinra om den behandling, frågan erhållit

vid senaste nordiska juristmötet i Köpenham år 1890, der ändamålsenligheten

af införlifvandet af detta system med vår svenska straffrätt

blef starkt ifrågasatt.

Sålunda blef der framhållet, att den framgång, som mångenstädes i

utlandet kommit den vilkorliga straffdomens idé till de], läte förklara sig

af den alltjemt växande oviljan mot kortvariga frihetsstraff. I de land,

der man för allehanda förseelser slösade med frihetsstraff på mycket korta

tider, och der dessa frihetsstraff utstodes i gemensamhetsfängelse, vore en

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 64.

sådan ovilja ganska förklarlig. Man hade upprörts deröfver, att personer

för undergående af straff, hvilka såsom straff betraktade icke kunde antagas

vara synnerligen verksamma, prisgåfves åt fängelselifvets besmittande

inverkan med dess ödesdigra följder för den bestraffades hela lif. I vårt

land existerade emellertid ick,e samma missförhållanden. Frihetsstraff på

kort tid förekomme ej här i jemförlig utsträckning, och alla kortvariga

fängelsestraff, vare sig omedelbart ådömda eller förvandlingsstraff, verkstäldes

sedan mera än trettio år tillbaka i enrum. Hvad särskildt anginge

de mera betydande förbrytelser, som betingade omedelbart frihetsstraff eller

drygare bötesansvar, så lade anhängarne af det nya systemet en utomordentlig

vigt på det hot med framtida bestraffning, som genom den vilkorliga

straffdomen komme att hvila öfver förbrytaren, och som skulle blifva

en verksam sporre till afhållande från nya brott. Men det vore ej tillräckligt

att, i stället för att verkligen straffa, nöja sig med en blott hotelse

beträffande framtiden. Brottslingen hade i gerning visat, att ett blott

straffhot i och för sig — ty för ett sådant hade han ju varit föremål

genom det i lagen stadgade allmänna straffhot — icke gent emot honom

vore tillräckligt verksamt. Det fordrades tvärt om kraftigare åtgärder för

att göra intryck på honom; man måste låta honom personligen erfara,

huru straffet kändes, på det han för framtiden måtte taga sig bättre i akt.

Hänsyn måste jemväl tagas till den förorättade, som ej sällan lifligast

skulle känna det otillfredsställande deri, att lagöfverträdaren lemnades utan

näpst. Systemet skulle slutligen gifva anledning till en rättsolikhet i behandlingen

af lika svåra förbrytare, som ej kunde undgå att såra det allmänna

rättsmedvetandet, ity att institutets tillämpning skulle bero på särskida

personliga förhållanden, som ingalunda behöfde angifva någon skilnad

i brottslig skuld.

Motionären har i sin förevarande framställning föreslagit, att Riksdagen

.skulle i ämnet aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Frågan kan

emellertid ingalunda ännu anses hafva erhållit den utredning, särskildt

hvad vårt lands förhållanden beträffar, att utskottet finner sig kunna tillstyrka

Riksdagen att förorda den ifrågasatta lagändringen; och en skrifvelse

till Kong!. Maj:t med begäran blott om utredning i ämnet synes utskottet

icke vara erforderlig eller lämplig, då Kongl. Maj:ts uppmärksamhet,

på sätt motionären sjelf erinrat, redan blifvit fästad på de förhållanden,

som i motionen beröras, genom den skrifvelse, hvilken chefen för

fångvårdsstyrelsen den 24 februari 1890 till Kongl. Maj:t ingifvit.»

De skäl för sin afstyrkande hemställan, som utskottet i sitt berörda utlåtande

anfört, synas utskottet fortfarande ega full giltighet, och utskottet har

icke af den förnyade framställning i förevarande ämne, som vid denna riks
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

I

Lagutskottets Utlåtande N:o 64. 17

dag förelegat till utskottets behandling, funnit sig böra frånträda den

ståndpunkt, som af 1893 års lagutskott intogs.

Utskottet får alltså hemställa,

att hvad herr O. Andersson i förevarande motion

föreslagit icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation

af herrar Kardell och friherre Bonde, hvilka ansett att motionen bort af

utskottet tillstyrkas.

Bill. till Rikad. Prot. 1894. 7 Sami. 39 Haft,

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.