Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 1 '' i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

1894-04-30 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:65, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 1 '' i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

1

N:o 65.

Ank. till Riksd. kansli den 1 maj 1894, kl. 10 f. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af § 1

'' i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871.

I 1 § i förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 stadgas:

Befinnes minderårig eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller

sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva

hvad till lifvets uppehållande oundgängligen erfordras, sakna

egna medel samt underhåll och vård af annan; då skall nödtorftig fattigvård

honom lemnas.

Med minderårig förstås i denna förordning den, som yngre är än

femton år.

CJti en inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 19, hvilken

till lagutskottets behandling hänvisats, erinrar herr Schönbeck, hurusom

ordalydelsen af berörda paragraf utvisar, att minderårig för att kunna

tillerkännas fattigvård, skall icke allenast vara i saknad af egna medel,

utan jemväl af vård och underhåll af annan.

Så länge, anför motionären vidare, de dömande myndigheterna icke

tolkade denna bestämmelse allt för restriktivt, utan ansågo behofvet af

understöd enligt § 1 vara för handen, då styrkt vore, att den, som

vården och underhållet ålågo, till följd af sin fattigdom och ringa inkomst

vore oförmögen att uppfylla sin pligt i förevarande afseende,

Bih. till Jliksd. Prot. 1894. 7 Sami. 40 Höft. fN:is 65—69). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

kunde paragrafen gerna i oförändradt skick bibehållas. Annorlunda

vore dock förhållandet numera, då myndigheterna fäste ett så liufvudsakligt

afseende å paragrafens ordalydelse, att fall förekommit, som

utvisat, att, äfven om en enka varit alldeles utblottad på existensmedel

och haft fem minderåriga barn att försörja, hon likväl ansetts icke vara

i behof af fattigvård för sig och barnen enligt § 1, då hon icke af

ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte varit till

arbete alldeles oförmögen.

Att ett sådant tydningssätt. icke gerna kunde anses öfverensstämmande

med det ursprungliga syftemålet med fattigvården, att vara ett

barmhertighetsverk i stort, ett kärlekens verk af lyckligare lottade till

förmån för den arma och ofta lidande nästan, syntes motionären uppenbart.

Enligt motionärens förmenande kunde nemligen ingen vara i större

behof af att komma i åtnjutande af ett sådant kärlekens offer än eu

fattig enka med flera barn. Ty för henne vore det icke allenast ett

lekamligt lidande att svälta tillsammans med barnen, utan jemväl en

den mest tärande sorg att se sig stå i vägen för barnens erhållande

af fattigvård, då hon icke sjelf förmådde att underhålla dem.

En förändring af ifrågavarande paragraf vore fördenskull numera

högst nödig.

Visserligen kunde man invända, att, enligt § 2, fattigvård ssamhälle

eger bestämma de grunder, som böra af fattigvårdsstyrelse iakttagas

för beviljande af fattigvård i andra fall än dem, hvilka i § 1 omförmälas.

Men i allmänhet öfverlemnades det nog åt styrelsen att äfven

derom fatta beslut och dervid iakttaga den största möjliga sparsamhet

med kommunens medel. Dessutom kunde icke regresstalan om ersättning

för sålunda beviljadt understöd föras emot annat fattigvårdssamhälle,

inom hvilket understödssökanden hade hemortsrätt. Och motionärens

erfarenhet vore, att fattigvårdsstyrelserna såväl som de respektive

fattigvårdssamhällena vore högst obenägna att bevilja understöd åt

en familj, som hade hemortsrätt inom annan kommun, då hvarje utsigt

saknades att utfå ersättning för lemnadt understöd, som icke utgått på

grund af § 1. Under sådant förhållande hade utan tvifvel mången nyvorden

enka med minderåriga barn kommit att rent af lida nöd. Och

gent emot en församlings vägran att i sådant fall lemna understöd,

stode Konungens befallningshafvande magtlös, ehuru det ålåge denna

myndighet på grund af gällande instruktion att vaka deröfver, att behöfvande

erhölle vård och det understöd, som omständigheterna påkallade.

Med stöd af hvad sålunda anförts har motionären hemstält, att

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Riksdagen ville för sin del besluta, att § 1 af förordningen den 9 juni

1871, angående fattigvården, erhåller följande ändrade lydelse:

Befinnes minderårig, eller enka med minderåriga, obemedlade barn,

eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet

eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets

uppehållande oundgängligen erfordras, sakna egna medel samt underhåll

och vård af annan; då skall nödtorftig fattigvård honom eller henne

lem nas.

I det ämne, ifrågavarande framställning afser, innehöll förut gällande

fattigvårdsförordning af den 13 juli 1853 följande bestämmelse:

»Hvarje socken å landet och hvarje stad skall lemna nödtorftig vård

och försörjning åt sådana dess nödstälda medlemmar, som, i anseende

till bristande arbetsförmåga, vanförhet eller sjukdom, äro urståndsätta

att sig sjelfva försörja». Den utsträckta tillämpning af den obligatoriska

eller, såsom den äfven blifvit benämnd, legala fattigvårdens begrepp,

som genom dessa bestämmelser vann lagligt erkännande, visade sig

emellertid snart nog vara en mindre välbetänkt anordning, som långt

ifrån att verka i åsyftad rigtning alstrade en ökad fattigvårdstunga,

och då slutligen 1869 års Riksdag, med anledning af åtskilliga framställningar

rörande en omarbetning af 1853 års fattigvårdsförordning

och dermed sammanhängande författningar, i skrifvelse den 13 maj

samma år anhöll om en ny lagstiftning i ämnet, ansåg sig Riksdagen

böra framhålla en begränsning af den legala fattigvården såsom eu af

.de synpunkter, Indika vid det ifrågasatta lagstiftningsarbetet företrädesvis

borde komma i beaktande. Sålunda erinrades, huru som den omständighet,

att meddelandet af hjelp vore obligatoriskt och kunde af

den fattige såsom en honom ovilkorligt tillkommande rättighet påfordras,

icke kunde undgå att alstra likgiltighet för arbete, sparsamhet och

ordningssinne och såsom en följd häraf lätteligen leda till lätja och

den moraliska förnedring, som icke funne någon betänklighet i att hellre

tigga än förtjena sitt bröd. Väl funnes det fall, då samhället måste

träda hjelpande emellan, men dessa fall vore ganska få och kunde sålunda,

enligt Riksdagens uppfattning, sägas vara för handen allenast

då fråga vore om föräldralösa minderåriga barn och personer, som

genom sinnessjukdom beröfvats förmåga att förvärfva sitt uppehälle

och saknade egna tillgångar. I alla andra fall borde meddelandet af

fattigvård göras beroende af föregående pröfning från gifvarens, fattigvårdssamhällets,

sida.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

Den komité, hvilken erhöll uppdrag att på grundvalen af ofvan

berörda skrifvelse utarbeta förslag till ändrade bestämmelser rörande

fattigvården och hvilken den 5 december 1870 afgaf betänkande i

ämnet, förklarade sig deri, i likhet med Riksdagen, hysa den uppfattning,

att den legala fattigvården icke borde gifvas någon större utsträckning,

men fann å andra sidan den gräns, som Riksdagen velat

uppdraga, vara allt för trång. Komitén höll sålunda före, att giltig

anledning saknades att från legal fattigvård utesluta den, som af ålderdom,

vanförhet, lyte eller annan sjukdom än sinnessjukdom vore till

arbete oförmögen, derest han tillika saknade egna medel samt vård

och underhåll af annan. Likaledes syntes barn, som väl hade föräldrar

i lifvet, men blifvit af dessa öfvergifvet, böra ega lika befogadt anspråk

på samhällets hjelp som barn, hvars föräldrar vore okända.

Komiténs i enlighet härmed atfattade förslag till bestämmelser i

fråga om den legala fattigvårdens omfång vann i hufvudsak Kongl.

Maj:ts godkännande.

I öfverensstämmelse härmed gafs åt § 1 i Kongl. Maj:ts till 1871

års lagtima Riksdag framlagda förslag i ämnet följande lydelse:

Befinnes någon, i saknad af egna medel samt vård och underhåll

af annan, vara så nödstäld, att han lider brist på hvad han till lifvets

uppehållande oundgängligen behöfver, och är han minderårig eller till

följd af ålderdom, själs- eller kroppssjukdom, vanförhet eller lyte urståndsatt

att genom arbete förvärfva hvad för beliofvets afhjelpande

erfordras, då skall nödtorftig fattigvård honom lemnas.

Lemnadt utan erinran af lagutskottet vid nämnda riksdag, godkändes

berörda förslag af Andra Kammaren oförändradt. Första Kammaren

ansåg deremot, lika med eu reservant inom utskottet, skyldigheten

att lemna fattigvård åt nödstäld minderårig böra göras beroende

deraf, att den minderårige tillika vore oförmögen att genom arbete afhjelpa

sin nödstälda belägenhet, hvarjemte kammaren ansåg, att en

säkrare grund borde gifvas för bedömandet, huruvida oförmåga af sjelfförsörjning

vore för handen, än som Kongl. Maj:ts förslag syntes

innebära.

Första Kammaren antog följaktligen 1 § i Kongl. Maj:ts förslag

med följande ändrade lydelse: Nödtorftig fattigvård skall lemnas den,

som är minderårig, ålderstigen, sinnes- eller kroppssjuk, vanför eller

lytt, derest han, i följd af oförmåga till arbete och i saknad af egna

medel samt vård och underhåll af annan, befinnes lida brist å hvad till

lifvets uppehållande oundgängligen erfordras.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 65.

I ändamål af sammanjemkning hemstälde härefter lagutskottet, att

åt ifrågavarande lagrum måtte gifvas den lydelse, lagrummet för närvarande

eger, och blef denna hemställan af båda kamrarne bifallen.

Af den redogörelse utskottet här ofvan lemnat för tillkomsten af

1 § i gällande fattigvård sförordning framgår, att lagstiftningen i fråga

om den legala fattigvården — den fattigvård, hvarför ersättning af en

kommun kan utkräfvas af annan kommun — ansetts böra gå i en retning

motsatt den, som af motionären förordats. Men denna fattigvård

är icke den enda, som gällande fattigvårdslagstiftning ålägger ett fattigvårdssamhälle.

I 2 § stadgas, att för beviljande af fattigvård i andra

fall än dem i föregående paragraf omförmäles fattigvårdssambället eger

bestämma de grunder, som böra af fattigvårdsstyrelsen iakttagas, och

att, der sådant bestämmande ej skett, på styrelsen ankommer att meddela

fattigvård i den mån styrelsen pröfvar nödig. I motsats till motionären

synes utskottet den farhåga vara ogrundad, att i sådana fall,

der för enka med minderåriga barn verkligt behof af understöd förefinnes,

vederbörande fångvårdsstyrelse skulle undandraga sig att lemna

det behöfliga understödet i öfverensstämmelse med föreskriften i sistnämnda

paragraf. Men giltigt skäl har enligt utskottets uppfattning

icke blifvit af motionären anfördt för att förvandla ett dylikt understöd

till ett sådant, som skulle berättiga fattigvårdssambället att derför kräfva

ersättning af annan kommun.

Då utskottet således håller före, att den enligt utskottets uppfattning

väl afvägda ståndpunkt, som lagstiftaren i förevarande ämne intagit,

icke bör frånträdas, föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Scliönbecks motion icke må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 30 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.