Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 71

1894-05-05 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:71, Lagutskottets Utlåtande N:o 71

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

1

N:o 71.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1894, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner ej mindre om ändring

af dels vissa paragrafer i 17 kap. rättegångsbalken, dels

2 § i 23 kap. rättegångsbalken, dels 2 § i 1 kap. rättegångsbalken

och dels 9 § i förordningen angående ändring

i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den

17 maj 1872 än äfven om antagande af lag om sakkunnige

biträden åt domstolarne.

Till lagutskottets handläggning hafva af vederbörande kammare

hänvisats två särskilda motioner om ändring af vissa paragrafer i 17

kap. rättegångsbalken, hvilka motioner afgifvits, inom Första Kammaren

af herr Hasselrot, n:o 10, samt inom Andra Kammaren af herrar Olof

Jonsson i Hof., Anders Persson, friherre Bonde och friherre von Scliwerin,

n:o 91. I den senare motionen föreslås derjemte ändring af 23 kap.

2 § rättegångsbalken i syfte att utvidga nämndens befogenhet i vissa

frågor, såsom här nedan vidare omförmäles.

Sistnämnde fyra motionärer hafva vidare hemstält dels i motion

n:o 92 om antagande af en lag om sakkunnige biträden åt domstolarne

och dels i motion n:o 93 om ändrad lydelse af 1 kap. 2 § rättegångsbalken

och 9 § i förordningen angående ändring i vissa fall af gällande

bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872; och hafva dessa

båda motioner likaledes öfverlemnats till lagutskottets behandling.

Bill. till liihd. Vrot. 181)4. 7 Sami. 42 Höft. (N:o 71.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

Derjemte tiar lagutskottet fått mottaga en af herrar John Olsson,

J. Bromée, P. Norberg, och D. Persson i Tallberg inom Andra Kammaren

väckt motion, n:o 121, hvari, såsom i ofvannämnda motion n:o

91, hemställes om ändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

Samtliga dessa motioner har utskottet förehaft i ett sammanhang;

och vill utskottet här lemna en redogörelse för deras närmare innebörd.

I motionen n:o 10 inom Första Kammaren anför herr Hasselrot:

Efter det vid sistlidne riksdag väckt förslag till lag om bevisning

inför rätta icke vunnit Riksdagens bifall, hade uti »Nytt juridiskt arkiv»

för år 1893 offentliggjorts en afhandling, åsyftande att påvisa, att i 17

kap. rättegångsbalken skulle kunna inrymmas åtskilligt af hvad i berörda

lagförslag upptagits och som ej mött egentligt motstånd; och då

motionären hyste den uppfattning, att åtminstone något af hvad man

med den ifrågasatta lagen velat vinna skulle på den sålunda anvisade

vägen kunna ernås, hade motionären velat för Riksdagen framlägga ett

förslag i dylik syftning.

Genom en sådan anordning blefve visserligen innehållet af några

paragrafer väl tungt, och man förlorade den systematiska uppställning

af frågorna, som lagförslaget i fråga erbjöd, men dessa olägenheter

torde uppvägas deraf, att denna form för en ändring torde vara den

enklaste och lättaste att genomföra samt att man i de delar af nämnda

kapitel, som ej berördes af de föreslagna ändringarna, finge behålla

den gamla välkända lagtexten.

Motionären hemställer alltså,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande förslag till

Lag

angående förändrad lydelse af 3, 4, 5, 7, 8, 11, 15, 29 och 30 §§,

första punkten af 32 § samt 33 och 34 §§ i 17 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 3, 4, 5, 7, 8, 11, 15, 29 och 30 §§, första

punkten af 32 § samt 33 och 34 §§ i 17 kap. rättegångsbalken skola

hafva följande förändrade lydelse:

3 §•

Vill någon sin talan med vittne fästa; läge det sjelf med sig eller

läte det lagligen till rätten stämma. Beropar sig någon å flera vittnen

i samma sak, de må genom en stämning inkallas, om det beqvämligen

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

ske kan. Vittne må ock i högre rätt höras, ändå att det i den nedra

ej nämndt varit. Kommer ej vittne, som stämdt är, och visas ej laga

förfall, böte från och med tio till och med två hundra daler; och lägge

rätten sedan viss dag och vite »före. Sådant föreläggande skall vittnet

delgifvas. Kommer vittnet ej ändå, må vittnet till rätten hemtas. I

brottmål, deri den tilltalade hålles häktad, må rätten genast låta hemta

vittne, som utan styrkt laga förfall uteblifvit. Förfaller frågan om

vittnets hörande, må det ej sedan till böter eller vite fällas. Nöjes ej

vittne med utslag, hvarigenom det blifvit till böter eller vite fäldt, ege

deri söka ändring genom besvär. >

4 §•

År något vittne fjerran eller kan det för annan laga orsak ej komma

till den domstol, der det nämndt och godkändt är, eller finnes inställelsen

medföra oskälig kostnad; då skall det i begge parternas eller deras

ombudsmäns närvaro höras inför närmaste rätt, der det vistas, i staden

eller på landet, allt som det snarast ske kan. År vittne sjukt, varde

då hemma afhördt. År vittnet utomlands och begär part att det derstädes

höras skall, må, då skäl dertill äro, rätten tillåta, att det höres

vid utländsk domstol, inför svensk beskickning eller inför svensk konsul,

som enligt lag eller Konungens bemyndigande eger anställa sådant förhör.

Har vederparten uppgifvit ombud å den utländska ort, der förhöret skall

hållas, bör ombudet i god tid förut underrättas om förhöret.

5 §.

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld

fråga, pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt utslag deröfver.

Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad, men tredskas

vittnet ändå; förelägge rätten vittnet vid vite och, der vittnet deraf ej

låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra sin skyldighet. Ej

må af anledning, som nu är sagd, någon i samma mål ådömas viten

till högre sammanlagdt belopp än ett tusen daler eller hållas i häkte

under längre tid än sammanlagdt sex månader. Vittne, som blifvit i

häkte insatt, skall åter för rätten inställas vid häradsrätt inom sex veckor

och vid annan domstol inom fjorton dagar; erfordras för den skull

urtima ting, gälle derom hvad om urtima ting för ransakning med häktad

finnes stadgadt. Förfaller frågan om vittnets hörande, må det ej sedan

till vite fällas; och förordne rätten, att vittne, som är i häkte insatt,

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 71.,

genast skall ur häktet lösgifvas. I beslut, hvarigenom rätten förklarat

vittnets vägran att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga

icke vara lagligen grundad, ege vittnet söka ändring genom besvär.

Utan hinder af sådan klagan, må tvångsmedel, hvarom här ofvan sägs,

mot vittnet användas, der rätten finner omständigheterna dertill föranleda

och förbud från högre rätt ej kommer. Har vittne enligt denna

§ fälts att utgifva vite, ege vittnet söka ändring i beslutet genom besvär;

och gälle angående klagan öfver beslut om vittnets hållande i

häkte hvad om klagan öfver beslut rörande häktning är för brottmål

stadgadt.

7 §•

Ej må den vittna, som är yngre än femton år eller saknar förståndets

fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende; ej den,

som eger del i saken, ändå att han ej förer talan i målet; ej den, som

kan af målets utgång vänta synnerlig nytta eller skada; ej i brottmål

målsegande, ändå att han afsagt sig rätt till talan; ej angående brottslig

gerning den, som skäligen misstankes för brottet eller delaktighet deri;

ej den, som med part eller någon, hvilken på grund af sin ställning

till saken enligt hvad här ofvan sägs deri ej vittna må, är eller vant

förenad i äktenskap eller är trolofvad eller är i rätt ned- eller uppstigande

skyldskap eller svågerlag eller är i den skyldskap, att den

ene är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn,

eller är i svågerlag, i ty att den ene är eller varit gift med den andres

syskon; ej heller må den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång

eller deri honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras

såsom vittne om hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt

eller någon utan parts medgifvande såsom vittne höras om hvad

parten för honom i förtroende och mellan fyra ögon omtalat. År genom

allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara

hvad han på grund af embete, tjenst eller annan befattning fått sig

bekant; må han ej om sådant höras såsom vittne, der han ej blifvit i

laga ordning löst från sin förpligtelse. Huruvida fosterföräldrar eller

fosterbarn till part eller någon, som på grund af sin ställning till målet

är jäfvig att deri vittna, må i målet vittna så ock huruvida den, som

är under tilltal för brott, det der kan medföra förlust af medborgerligt

förtroende, må såsom vittne höras eller, der ett brott blifvit mot två

eller flere begånget, den ena må vittna om det, som händt den andra,

pröfve rätten efter omständigheterna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

5

8 §•

Åberopas till vittne någon, som ej är känd, eller förekommer anledning

att den, som åberopas till vittne, är yngre än femton år eller

saknar förståndets bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende; förelägge

rätten den part, som äskar vittnets hörande, att angående vittnet

förebringa den upplysning, rätten finner nödig. Ej må vittnet höras

innan sådan upplysning vunnits. Gör part mot vittne annat jäf och

förekommer anledning att jäfvet är lagligen grundadt, ändå att ej kan

strax fulltygas; pröfve rätten, om vittnet må genast höras eller om förhöret

skall anstå till annan dag, och förelägge rätten den part, som

gjort jäfvet, att det styrka, der vittnet blifvit strax hördt, å viss dag

och, der med förhöret skall anstå, å den dag, till hvilken förhöret uppslå

utits, vid äfventyr att vidare rådrum för sådant ändamål ej med#

gifves. År jäfsanmärkning ej afgjord, innan vittne afhöres, pröfve

rätten, när dom i saken gifves, hvad verkan vittnets utsaga ega må.

ii §•

Embets- eller tjensteman eller den, som är förordnad eller vald att

förrätta offentligt tjensteärende eller utöfva annan allmän befattning

eller tillhandagå vid offentlig förrättning, vare ej i egenskap af målsegande

jäfvig att vittna om brott, som blifvit emot honom under utöfningen

af embetet, tj ensten eller uppdraget begånget, der ej annat vittne

är att tillgå. I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare

medlem eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig

att vittna, der han ej är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig

för samfällighetens förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta

eller skada af målets utgång. I tvistemål skall ej heller räknas för jäf

att vittne står i sådant förhållande, som i 7 § omförmäles, till någon

som val å tjenstens vägnar feber i egenskap af förmyndare eller såsom

syssloman för kommun, bolag eller förening förer talan i målet, men

sjelf icke eger sådan del i saken, som utgör laga jäf, eller kan af målets

utgång vänta synnerlig nytta eller skada.

15 §.

Den vittne påkallat, ersätte vittnet dess resekostnad, uppehälle och

tidspillan. Sämjas ej parterna och vittnet om beloppet, bestämme

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

rätten ersättningen efter ty skäligt pröfvas. Vittne, som enligt rättens

beslut blifvit hemtadt, skall sjelf vidkännas liemtningskostnaden. Kallas

någon att aflägga vittnesmål vid annan domstol än den underrätt, inom

hvars domvärjo vittnet bar sitt hemvist, och är detta beläget på längre

afstånd än fem nymil från det ställe, der förhöret skall hållas; vare den

part, som påkallat vittnet, skyldig att i förskott till vittnet utgifva

skjutspenningar för en häst fram och åter eller, der jernvägs- eller

ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del deraf begagnas, afgift

för billigaste plats å bantåg eller ångbåt. Om ersättning till vittne,

som i brottmål af allmän åklagare eller enligt rättens förordnande

inkallats, är särskildt stadgadt. I rättens beslut angående vittnesersättning

ege såväl vittnet som den, hvilken dömts att till vittnet utgifva

ersättningen, söka ändring genom besvär, dock må beslutet genast

verkställas.

29 §.

Två vittnen, åt hvilkas utsagor rätten finner tillit böra sättas, äro

fullt bevis, deri de sammanstämma. Ett sådant vittne gälle ock för

fullt bevis, der dess utsaga af bindande omständigheter och liknelser

styrkes; så ock dylika omständigheter och liknelser, der de öfvertygande

äro.

30 §.

År ej fullt bevis, men finner rätten sådane skäl hafva förekommit,

att hvad part uppgifvit synes sannolikt, må vederparten dömas att

med ed sig värja; men ej må det ske utom i nödfall och då sanning

ej annars utletas kan. I mål angående för brytelse,som ej kan försonas

med böter, må ej till värjemålsed dömas.

32 §.

Nu är i brottmål, der ej värjemålsed ådömas må, sannolika skäl

mot den, som anklagas, men dock ej så öfvertygande, att full bevisning

kan anses åvägabringad; förklare rätten den tilltalade ej kunna till

ansvar i saken fällas eller lemne i svårare brottmål saken till framtiden,

då den kan uppenbar varda. Der — — berättigad.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

7

34 §.

Bjuder en part den andra ed och nöjes han deråt, som eden

bjudes; då må denne sin utsaga med ed fästa, äfven om bevisningen i

målet till dylik edgång ej föranleder; men ej må det i brottmål ske.

Jemväl i ofvannämnda motion n:o 91 inom Andra Kammaren erinras

derom, att Kongl. Maj:ts proposition till 1893 års Riksdag med förslag

till lag angående bevisning inför rätta icke lyckades vinna Riksdagens

bifall, hvarefter framhålles angelägenheten deraf, att denna vigtiga lagstiftningsfråga

å nyo upptages under en sådan form, som kan tillförsäkra

densamma ett gynsammare mottagande. De förslag, som framlagts i

omförmälda afhandling, hvilken bilagts motionen, syntes motionärerna

på ett tillfredsställande sätt lösa denna uppgift. Motionärerna hemställa

derför, att Riksdagen må för sin del besluta en lag af följande

lydelse:

»Lag angående förändrad lydelse af 3, 4, 5, 7, 11, 15, 29 och 30 §§, första

punkten af 32 § samt 33 § i 17 kap. äfvensom 2 §

i 23 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 3, 4, 5, 7, 11, 15, 29 och 30, §§, första

punkten af 32 § samt 33 § i 17 kap. äfvensom 2 § i 23 kap. rättegångsbalken

skola erhålla följande lydelse:

17. Kap.

3 §•

Vill någon sin talan med vittne fästa; tage det sjelf med sig eller

läte det lagligen till rätten stämma. Beropar sig någon å flera vittnen

i samma sak, de må genom en stämning inkallas, om det beqvämligen

ske kan. Vittne må ock i högre rätt böras, ändå att det i den nedra

ej nämndt varit. Kommer ej vittne, som stämdt är, och visas ej laga

förfall, höte från och med tio till och med två hundra daler; och lägge

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

rätten sedan viss dag och vite före. Sådant föreläggande skall vittnet

delgifvas. Kommer vittnet ej ändå, må vittnet till rätten hemtas. I brottmål,

deri den tilltalade hålles häktad, må rätten genast hemta vittne, som

utan styrkt laga förfall uteblifvit. Förfaller frågan om vittnets hörande,

må det ej sedan till böter eller vite fällas. Nöjes ej vittne med utslag,

hvarigenom det blifvit till böter eller vite fäldt, ege deröfver sig besvära

såsom öfver slutligt utslag i brottmål.

4 §-

År något vittne fjerran, eller kan det för annan laga orsak ej

komma till den domstol, der det nämndt och godkändt är, eller finnes

inställelsen medföra oskälig kostnad; då skall det i begge parternas, eller

deras ombudsmäns, närvaro höras inför närmaste rätt, der det vistas

i staden eller å landet, allt som det snarast ske kan. År vittne sjukt,

varde då hemma afhördt. År vittne utomlands, och begär part, att det

derstädes höras skall, må, då skäl dertill äro, rätten tillåta, att det höres

vid utländsk domstol eller behörig svensk myndighet utomlands.

5 §•

Ej må någon, som till vittne nämnd är, draga sig vittnesmålet

undan: gör han det; hafve domaren våld att hålla honom dertill genom

vite. Låter han sig ej deraf rätta, förelägge honom domaren äfventyr af

häkte. Ej må af anledning, som nu är sagd, någon i samma mål ådömas

viten till högre sammanlagdt belopp än ett tusen daler eller hållas i

häkte under längre tid än sammanlagdt 6 månader. Har vittne blifvit

i häkte insatt, skall det åter för rätten ställas vid rådstufvurätt och hofrätt

inom fjorton dagar och vid häradsrätt inom sex veckor; tarfvas förty

urtima ting, vare lag, som om urtima ting för ransakning med häktad.

Förfaller frågan om vittnets hörande, må ej till vite fällas, och varde vittne,

som är i häkte insatt, derur genast lösgifvet. Nöjes ej vittne åt rättens

beslut, hvarigenom det till vite fälts, ege sig besvära, på sätt i 3 § sägs.

Vill vittne klaga öfver rättens beslut, till följd hvaraf det i häkte hålles,

gälle hvad för klagan öfver beslut om häktning i brottmål stadgadt är.

7 §•

Ej må den vittna, som är yngre än femton år eller saknar förståndets

fidla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende; ej den, som eger

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

del i saken, ändå att han ej förer talan i målet; ej den, som kan af målets

utgång vänta synnerlig nytta eller skada; ej i brottmål målsegande,

ändå att han afsagt sig rätt till talan; ej angående brottslig gerning den,

som misstänkes för brottet eller delaktighet deri; ej den, som med part eller

någon, hvilken har sådan del i saken, att han förty ej vittna må, är eller

varit förenad i äJctenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande

skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene

är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn, eller är i

svågerlag, i ty att den ene är eller varit gift med den andres syskon; ej

må ock den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri

honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne Om

hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt. År genom

allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad

han på grund af embete, tjenst, eller annan befattning fått sig bekant; må

han ej om sådant höras såsom vittne, der han ej blifvit i laga ordning löst

från sin förpligtelse. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn till någon,

som har sådan del i saken, att han förty är jäfvig, må såsom vittne i målet

höras, så ock huruvida den, som är under tilltal för brott, det der kan

medföra förlust af medborgerligt förtroende, må såsom vittne höras, eller,

der ett brott blifvit mot två eller flera begånget, den ene må vittna om det

som händt den andre, pröfve domaren efter omständigheterna.

11 §•

Embets- eller tjensteman eller den, som är förordnad eller vald att

förrätta offentligt tjensteärende eller utöfva annan allmän befattning eller

tillhandagå vid offentlig förrättning, vare ej i egenskap af målsegande jäfvig

att vittna om brott, som blifvit emot honom under utöfningen af embete},

tjensten eller uppdraget begånget, der ej annat vittne är att tillgå. I

mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem eller delegare

i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna, der han ej är enligt

lag omedelbart och personligen ansvarig för samfällig hetens förbindelser

eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af målets utgång.

15 §.

Den vittne påkallat, ersätte det dess resekostnad, täring och tidspillan.

Sämjas de ej derom; lägge dem så domaren emellan, som

skäligt pröfvas. Har rätten låtit hemta vittnet, gälde det hemtningskostnaden.

Stämmer part vittne till rätt, under hvilken det ej har sitt hemvist,

hih. m Riksd. Prut. 181)4. 1 Samt. 42 Haft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 71

och hav det längre väg derifrån till rätten än femtio kilometer, gälde parten

vittnet i förskott skjutspenningar för en häst eller, der jernväg eller ångbåt

kan för resan eller någon del deraf begagnas, afgift för billigaste plats å

bantåg eller ångbåt, fram och åter. Om ersättning till vittne, som i brottmål

af allmän åklagare eller enligt rättens förordnande inkallats, är särskilt

stadgadt. Den, som ej nöjes åt rättens beslut angående vittnesersättning,

må deröfver sig besvära, såsom i 3 § sägs; men beslutet gånge ej

dess mindre i verkställighet.

29 §.

Två trovärdiga vittnen äro fullt bevis, deri de sammanstämma.

Ett vittne gälle ock för fullt bevis, der dess utsaga af bindande omständigheter

och liknelser styrkes; så ock sådana omständigheter och liknelser, der

de öfvertygande äro.

30 §.

År ej fullt bevis, men finner domaren sådana skäl hafva förekommit,

att hvad käranden uppgifvit synes sannolikt, må svaranden dömas att med

ed sig värja. Men ej må det ske utan i nödfall och då sanning ej annars

utletas kan. I urbota mål må ej till värjemålsed dömas.

32 §.

Nu äro i urbota mål sannolika skäl emot den, som anklagas, men finner

domaren honom ej kunna emot sitt nekande åt saken fällas, lemne saken

åt framtiden, dä den kan uppenbar varda. Der — — — — — — —

berättigad.

33 §.

Käranden åligger sitt käromål lagligen bevisa; eller vare svaranden

fri. Vänder svaranden någon omständighet före att sig dermed värja;

bör ock han med bevis den styrka. Gitter käranden ej styrka värdet af

skada, som honom tillskyndats, sätte rätten ändock ut skadeståndets belopp,

som skäligt pröfvas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

11

23 Kap.

2§. -

När dom å häradsting fällas skall; underrätte häradshöfdingen

nämnden om saken, och de skäl deri äro, så ock hvad lag i ty fall

säger. Sedan säge häradshöfdingen sin mening. År nämnden ej ense med

häradshöfdingen om hvad i målet skall anses bevisadt, eller om till värjemålsed

dömas skall, eller om skadestånds belopp, galle derutinnan den

mening, hvarom tvä tredjedelar af nämnden sig förenat. Varder i annan

fråga nämnd från häradshöfding skiljaktig och äro alla i nämnden ense,

gälie nämndens mening. I ty fall svare hvar man i nämnden för sin

dom. Eljest stånde vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar, och

svare han för domen.

För den händelse, att det af motionärerna framlagda förslaget till

ändring af 23 kap. 2 § rättegångsbalken skulle befinnas medföra svårigheter

vid tillämpningen, och att det till undvikande deraf vore lämpligare

att låta nämndens ökade befogenhet gälla i alla fall utan undantag,

hade motionärerna icke något att deremot invända och föresloge

för den skull alternativt följande lydelse af ifrågavarande lagrum :.

När dom å häradsting fällas skall; underrätte häradshöfdingen

nämnden om saken och de skäl deri äro, så ock hvad lag i ty fall säger.

Sedan säger häradshöfding sin mening. År nämnden ej ense

med häradshöfdingen, gälie den mening hvarom två tredjedelar af

nämnden sig förenat. I ty fall svare hvar man i nämnden för sin

dom. Eljest stånde vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar, och

svare han för domen.

Jemväl i motionen n:o 121 inom Andra Kammaren har, såsom

ofvan anförts, ifrågasatts ändring i sistnämnda lagrum.

I denna motion yttras bland annat:

När Andra Kammaren förliden riksdag afslog Kongl. Maj:ts då

framlagda förslag till lag angående bevisning inför rätta, skedde det

bland annat af det under öfverläggningen uttalade skiil, att eu utvidgning

af den principiell rigtiga grundsatsen om domarens fria bevispröf
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

ning förutsatte en omorganisation af särskildt våra landtdomstolar. Det

angafs ock så väl af flere reservanter inom lagutskottet som under

diskussionen, huru man tänkte sig att åtminstone en början till en

dylik omorganisation skulle kunna ske, nemligen genom en vidgad befogenhet

för nämnden att deltaga i besluten.

Denna tanke om utvidgning af nämndens befogenhet hade sedermera

till behandling upptagits i förenämnda i »Nytt juridiskt arkiv» för

år 1893 offentliggjorda afhandling. I denna uppsats förekomme, bland

annat, ett förslag till lag angående förändrad lydelse af 23 kap. 2 §

rättegångsbalken, hvilket syntes motionärerna på ett synnerligen lyckligt

sätt angifva det steg framåt i nyss angifna rigtning, som för närvarande

lämpligen skulle kunna tagas.

Då motionärerna till fullo instämde i detta förslag, hemstälde de,

under åberopande af de skäl, som uti ifrågavarande afhandling anförts,

att Riksdagen måtte för sin del antaga följande

Lag

angående förändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 23 kap. 2 § rättegångsbalken skall hafva

följande förändrade lydelse:

§ 2.

När dom å häradsting fällas skall; underrätte häradshöfdingen nämnden

om saken, och de skäl deri äro, sä ock hvad lag i ty fall säger.

Sedan säge häradshöfding en sin mening. År nämnden ej ense med häradshöfdingen

om hvad i målet skall anses bevisadt, eller om till värjemålsed

dömas skall, eller om skadeståndsbelopp, gälle derutinnan den mening, hvarom

tvä tredjedelar af nämnden sig förenat. Varder i annan fråga nämnd

från häradshöfding skiljaktig och äro alla i nämnden ense, gälle nämndens

mening. I ty fall svare hvar man i nämnden för sin dom. Eljest

stånde vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar, och svare han

för domen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

I omförmälda af herrar Olof Jonsson, Anders Persson, friherre

Bonde och friherre von Schwerin väckta motion, n:o 92, hemställes, att

Riksdagen måtte för sin del besluta följande

Lag om sakkunniga biträden åt domstoiarne.

Härigenom för ordnas, som följer:

»

1 §•

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss

vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta yttrande

af sakkunnig; höre rätten öfver frågan myndighet, embets- eller tjensteman

eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne, frågan

rörer, eller nämne en eller flere för redbarhet och för skicklighet i ämnet

kända personer att afgifva yttrande.

2 §.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas

någon, som till saken eller någondera parten är i sådant förhållande, att

derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

3 §•

Hämnes till sakkunnig någon, som icke på grund af embete, tjenst eller

annat allmänt uppdrag har att afgifva yttrande i frågan; förordne rätten

tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande eller

skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

4 §. .

Ej må någon, som icke å embetets vägnar eller eljest på grund af

allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja

dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan

giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas han, ege rätten hålla

honom dertill medelst vite.

Sakkunnig, som blifvit fäld att utgifva vite, ege söka ändring i beslutet

genom besvär och gälle dervid hvad i fråga om klagan öfver slutligt utslag

i brottmål är stadgadt.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

5 §•

Sakkunnig, hvars yttrande afgifves å embetets vägnar eller eljest på

grund af allmänt uppdrag, skall, der rätten sä förordnar, med hand å

bok aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans

heliga evangelium, att jag skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra

det uppi drag, som mig i detta mål lemnats; sä sant mig Gud hjelpe till lif

och själ.»

År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet, varde eden derefter

lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den underrätt, som för den

sakkunnige är lägligast.

6 §■

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter ty rätten bestämmer.

Om ersättning till sakkunnig, som å embetets vägnar eller eljest

på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, gälle hvad särskildt

stadgas.

Ersättning skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre rätt

fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid sakens slut rätten

finner dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar

förer talan, skall ersättningen förskottsvis utgå af allmänna medel.

I rättens beslut angående ersättningen ege såväl den sakkunnige som

den, hvilken dömts att till honom utgifva ersättningen, söka ändring genom

besvär, på sätt i 4 § sägs; dock må beslutet genast verkställas.

’< §■

Hvad här ofvan är stadgadt skall ock ega tillämpning ifall, dd rätten

finner nödigt att vid besigtning eller undersökning af visst föremål anlita

biträde af sakkunnig.

8 §•

Hvad i allmän lag eller särskild författning är föreskrifvet angående

sakkunnigs hörande i visst fall länder fortfarande till efterrättelse.

Till stöd för motionen anföres:

I Kongl. Mapts proposition till 1893 års Riksdag med förslag

till lag angående bevisning inför rätta förekommo i 3 kap. af nämnda

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

lag bestämmelser »om sakkunnige», hvilka af lagutskottet i dess utlåtande

n:o 25 lemnades utan anmärkning och likasom lagförslaget i

dess helhet af Första Kammaren godkändes, men af Andra Kammaren

förkastades på skäl, som dock icke i någon mån voro rigtade emot

eller ega tillämpning å denna del af lagförslaget.

Den fråga, som sålunda genom sin sammanbindning med andra

mera tvifvelaktiga ämnen föll, sjmes emellertid vara i behof af en snar

lösning. Man har hittills varit nödsakad att i brist på annan laglig

form använda vittnesbeviset såsom medel att bibringa domstolen nödig

sakkunskap i mål af mera speciel natur. Men denna form är utan

tvifvel alldeles olämplig. Vittneseden innebär i sjelfva verket ingen

förpligtelse för en sakkunnig; ty denne har icke att berätta hvad han

»vet händt och sant vara» utan att meddela sitt omdöme om konseqvenserna

af utredda faktiska förhållanden. Redan ordalagen i den

första paragrafen i nämnda kapitel visa, att den sakkunnige är domstolens

biträde vid pröfningen af eu fråga, till hvilkens bedömande erfordras

särskilda tekniska insigter, att han således intager en helt annan

ställning till parterna och domaren än vittnet. En lagstiftning i detta

ämne synes sålunda icke stå i något nödvändigt inre sammanhang med

lagstiftningen om vittnesbeviset eller om bevisningen i allmänhet, utan

lämpligen kunna behandlas såsom fristående ämne. Genom en sådan

ordning för frågans behandling torde man också kunna hoppas att utan

vidare dröjsmål få faststälda allmänna regler om domstolarnes befogenhet

att tillkalla sakkunnige. Vid sådant förhållande kan och bör man

lemna alldeles å sido de s. k. »sakkunnige vittnena», om hvilka 46 § i

lagutskottets berörda förslag handlar; ty dessa åberopas af parterna

för att bestyrka sakförhållanden af vetenskaplig eller teknisk natur och

skilja sig i intet annat afseende än sakkunskapen från vanliga vittnen.

Det följer således af sig sjelft, att om dem gälla de vanliga vittnesreglerna.

I vissa slags mål, såsom vatten- och sjörättsmål, är det redan genom

speciallagar sörjdt för, att sakkunskapen står till domstolarnes förfogande,

och dessa föreskrifter torde fortfarande böra få gälla, men,

derest en allmän lag om sakkunnige blir utfärdad, lärer det för framtiden

blifva både onödigt och olämpligt att vidare meddela sådana

specialstadganden.

Hvad slutligen angår motionen n:o 93 i Andra Kammaren, som

väckts af sistnämnda fyra motionärer, yttras i densamma.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 71.

Om det också finge antagas, att en ökad befogenhet för häradsnämnden,

på sätt motionärerna i en annan motion föreslagit, komme att höja

folkets här och der nu slappade intresse för att i nämnden insätta sina

bästa män och dermed nämndens anseende och häradsrättens duglighet,

så borde derför icke förbises, att äfven i andra fall häradsrättens sammansättning

för tjenstgöring kunde och borde förbättras. Sålunda måste

det anses i hög grad önskvärdt, att samma nämndemän i regel deltoge

i ett måls handläggning från dess hörjan till dess slut, och otvifvelaktigt

vore, att nämndens betydelse såsom integrerande del af häradsrätten i

väsentlig mån berodde på genomförandet af denna grundsats. Detta

hindrades återigen till en del af rättigheten för nämndeman att efter

två års tjenst afgå och till eu del af valperiodens korthet, men alldeles

absolut i de fall, der på grund af förordningen den 17 maj 1872 två

eller flera tingslag blifvit förenade till ett. Det stora antalet nämndemän

omöjliggjorde nemligen der hvarje kontinuitet i tjenstgöringen. I

sådant fall blefve nämndemännens tjenstgöring så ambulatorisk, att i

regel aldrig samma nämndemän kunde öfvervara ett mål från dess början

till dess slut, och der blefve nämndens uppfattning helt och hållet beroende

af den mer och mindre knapphändiga redogörelse, hvarmed

häradshöfdingen inledde öfverläggningen till dom.

Dessa missförhållanden kunde afhjelpas genom att dels förlänga

den tid, för hvilken nämndeman valdes, likasom den tid, efter hvilken

han hade rätt att afgå, och dels genom en sådan ändring af 9 § i förut

åberopade förordning, att antalet valde nämndemän ej blefve flere i de

på grund af denna förordning sammanslagna tingslag än i andra.

Motionärerna hemstälde alltså, att Riksdagen måtte för sin del

besluta:

l:o. Lag angående förändrad lydelse af 1 kap. 2 § rättegångsbalken.

Med ändring af förordningen den 19 juli 1872 förordnas, att 1

kap. 2 § rättegångsbalken skall lyda, som följer:

2 §. Till nämndeman är valbar hvarje inom valkretsen bosatt man,

som är tjugufem år gammal och sjelf vid nämndemannaval rösträtt eger;

dock ej den, som står under förmynderskap eller annans husbonde välde

eller som all sin egendom till borgenärer afträdt och icke, på sätt lag

förmår, visa gitter, att han från deras kraf fri är; ej den, som är tilltalad,

eller blifvit under framtiden stöld eller fäld till ansvar för brott,

som medför förlust af medborgerligt förtroende, eller dömd ovärdig att

föra andras talan inför rätta, ej heller den, som är i Konungens eller

rikets tjenst. Nämndeman väljes för åtta år, dock med rätt för den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 71. 1 7>

valde att efter fyra år afgå. Flyttar nämndeman ur valkretsen eller

visar eljest giltigt hinder, då må rätten honom entlediga, ändå att han

ej fyra år tjenstgjort. Nämndeman, som berättigad är att från tjensten

afgå, skall tjensten fortfarande bestrida, till dess besked till domaren

inkommit, att annan vald blifvit. Den, som fylt sextio år, vare ej skyldig

att i nämnd tjenstgöra. Ej heller vare någon pligtig att, sedan

han ur nämnden afgått, åter inträda förr, än efter åtta år; samt -

2:o. Lag angående förändrad lydelse af 9 § i förordningen angående

ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den

17 maj 1872.

Härigenom förordnas, att 9 § i förordningen angående ändring i

vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872

skall erhålla följande förändrade lydelse:

9 §. I allt hvad till rättegången hörer skall om tingslag gälla hvad

genom lag eller författningar angående härad stadgadt är. Åro eller

varda två eller flera tingslag af Konungen förenade till ett, skola likväl

i tjenst varande nämndemän fortfarande bibehålla sina befattningar, intill

dess de af laga anledning derifrån afgå eller aflida och, sedan häradsrätten,

så snart ske kan, indelat tingslaget i distrikt för val af nämnd,

bestående endast af tolf ledamöter, val af ny nämndeman i afgåendes

ställe ej anställas förr än ett distrikt tillhörande äldre nämndemäns antal

nedgått till det, som enligt nya distriktsindelningen derå sig belöper.

Intill dess nämndemännens antal nedgått till tolf, fördele häradshöfdingen,

efter samråd med nämnden, tjenstgöringen dem emellan.

Utskottet, som hittills hufvudsakligen varit upptaget af behandlingen

utaf Kongl. Maj:ts propositioner, bland Indika åtskilliga varit af ej ringa

omfattning, har icke kunnat medhinna att verkställa granskningen af

ifrågavarande omfattande och vigtiga lagförslag.^

Men härtill kommer ett annat skäl, hvarför utskottet icke anser

sig höra företaga en dylik granskning. Utskottet delar visserligen

motionärernas uppfattning derutinnan, att åtskilliga af de utaf motionärerna

anmärkta stadgande!! i 17 kap. rättegångsbalken böra undergå

förändring - och att det är af bchofvet pakalladt, att en lagstiftning

rörande sakkunniga biträden åt domstolarna kommer till stånd.

Bill. till Rikeil. Prat. 1894. 1 Sund. 42 Hiift.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 71:

Men dessa stadganden synas utskottet stå i den nära förbindelse

med öfriga bestämmelser i 17 kap. rättegångsbalken, att de icke lämpligen

kunna pröfvas utan i sammanhang med ett fullständigt förslag till lagom

bevisning inför rätta i dess helhet; och utskottet anser sig så mycket

mindre hafva skäl att frångå en sådan uppfattning, som ett fullständigt

lagförslag i ämnet sistlidet år varit af Kongl. Maj:t framlagdt.

Det väckta förslaget till ändrade bestämmelser angående nämndens

befogenhet angifves af motionärerna sjelfva såsom framkalladt af ifrågasatt

förändring af stadgandena angående bevisningen, och de föreslagna

ändringarna i fråga om nämndemännens val och tjenstgöring synas

jemväl lämpligast kunna tagas i öfvervägande vid behandlingen af ett

lagförslag angående bevisning inför rätta.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och då det är angeläget,

att en förbättrad lagstiftning i detta ämne, länge förberedd, snart blifver

genomförd, finner utskottet frågan härom böra medelst en skrifvelse

öfverlemnas till Kongl. Maj:t, som ensam torde vara i stånd att efter

allsidig pröfning af de på frågan inverkande omständigheter framlägga

ett antagligt förslag.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen med anledning af förenämnda motioner

måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t ville å nyo för Riksdagen framlägga förslag

till lag om bevisning inför rätta.

Stockholm den 5 maj 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation

af herrar Hasselrot, Erickson och friherre Bonde, och

af herr J. Anderson beträffande vissa delar af motiveringen.

Herr F. Andersson har begärt få här antecknadt, att han på grund

af dödsfall inom sin familj icke deltagit i ärendets behandling inom

utskottet. *

Stockholm, K. L. Beckman, 1894.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1894:125 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner ej mindre om ändring af .dels vissa paragrafer i 17 kap. rättegångsbalken, dels 2 § i 23 kap. rättegång s. 10 i texten