Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående ordnandet af pensionsförhällandena vid intendentur corpsen.

1894-04-10 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1894:39, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående ordnandet af pensionsförhällandena vid intendentur corpsen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

1

N:o 39.

Ank. till Riksd. kansli den 10 april 1894, kl. 3 e. ra.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen

angående ordnandet af pensionsförhällandena vid intendentur

corpsen.

(l:a U. A.)

Uti en den 26 sistlidne januari till Riksdagen aflåten proposition

(n:o 34) har Kongl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet

öfver landtförsvarsärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen

att medgifva, att fältintendenter, intendenter och förvaltare vid

intendenturcorpsen måtte få förklaras berättigade att, under de vilkor

i öfrigt, som för åtnjutande af fyllnadspension finnas stadgade uti cirkuläret

den 22 juni 1877 angående ny pensionsreglering för armén, vid

fylda 60 lefnadsår tillträda den dem enligt samma cirkulär tillkommande

pension.

Af förenämnda statsrådsprotokoll inhemtas, att departementschefen

vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t till en början erinrat, huru

som Kongl. Maj:t genom proposition den 17 februari 1893 föreslagit

nämnda års Riksdag att medgifva, att fältintendenter, intendenter och

förvaltare vid intendenturcorpsen måtte få förklaras berättigade att under

de vilkor i öfrigt, som för åtnjutande af fyllnadspension funnes stadgade

uti nådiga cirkuläret den 22 juni 1877 angående ny pensionsreglering

för armén, vid fylda 60 lefnadsår erhålla dylik pension.

Den gjorda framställningen hade alltså icke afsett att åt de omnämnda

tjenstemännen vid den nya intendenturcorpsen utverka rätt till

fyllnadspension. En dylik framställning var ej heller af nöden, ty då,

jemlikt första, punkten i de af -Kongl. Maj :t och Riksdagen antagna nya

Bill. till Riksd. Prof. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 26 Höft. (N:o 39). I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

grunderna för pensioneringen af arméns befäl med vederlikar, pension

enligt nämnda grunder tillkomme de till armén börande embets- och

tjenstemän af militär-, läkare- och civilstaterna, följde det af sig sjelf,

att tjenstemännen vid ifrågavarande nya civilmilitära corps i och med

sin anställning vid densamma blefvo berättigade till fyllnadspension,

och den enda fråga, som beträffade deras pensionsförhållanden återstod

att reglera, var den rörande åldern, då nämnda rättighet skulle inträda.

Några tjenstebefattningar med de i staten för intendenturcorpsen förekommande

benämningar funnos nemligen ej, då de nya pensionsgrunderna

af Kongl. Maj:t och Riksdagen antogos, och följaktligen kunde

dessa grunder, i hvilka pensionsåldern för alla då vid armén anstälda

tjenstemän noggrant angafs, icke heller innehålla något om de nya

tjenstemännens pensionsålder. Det var bestämmelser derom, som med

omförmälda proposition åsyftades.

Första Kammaren biföll Kongl. Maj:ts framställning, hvaremot

Andra Kammaren afslog densamma; och förklarade Riksdagen med anledning

deraf i underdånig skrifvelse den 5 maj 1893, att, jemlikt 63 §

riksdagsordningen, frågan för 1893 års riksdag förfallit.

Deraf ansåge departementschefen emellertid framgå, att beslut i

saken måste fattas. Rättighet till fyllnadspension tillkomme obestridligen

ifrågavarande tjenstemän, hvilka numera jemväl blifvit delaktige

i arméns pensionskassa, och uppenbarligen kunde under sådana förhållanden

frågan, när denna rättighet skulle inträda, icke lemnas oafgjord.

Han ansåge sig derför böra hos Kongl. Maj:t hemställa, att proposition

i ämnet måtte till nu pågående Riksdag varda å ny o aflåten; och hade

han dervid- ingen anledning att frångå de åsigter rörande pensionsåldern

för meranämnda tjenstemän, som han i sitt anförande till statsrådsprotokollet

den 17 februari 1893, då ärendet senast föredrogs, hade tillfälle

uttala.

Hvad först anginge den talrikaste gruppen af de nya tjenstemännen,

intendenterna, måste ihågkommas, att de i allo skulle öfvertaga de åligganden,

som för närvarande tillkomme de på de olika regementenas

stater anstälda regementsintendenterna, hvadan, och då för dessa senare

tjenstemän pensionsåldern vore bestämd till 60 år, något skäl att för

intendenterna fastslå en annan och högre pensionsålder så mycket mindre

förefunnes, som regementsintendenterna redan nu blefve berättigade till

pension icke mindre än 10 år senare än de militära gradkamraterna och

skilnaden emellan dessa tjenstemäns uppgifter i fält ingalunda vore så

stor, att ett ytterligare framflyttande af pensionsåldern för intendenturtjenstemännen

kunde vara att förorda. Det torde tvärt om, derest man

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

3

gjorde sig reda för den betydelsefulla roll, som i fråga om fälthärens

operationer tillkomme fältförvaltningen, och de stora fordringar på såväl

fysisk rörlighet och uthållighet som kraftigt initiativ, hvilka i vår tids

massarméer måste ställas på de förvaltande organen vid trupperna,

kunna ur mer än en synpunkt ifrågasättas, om ej nu gällande pensionsbestämmelser,

- hvarigenom möjliggjordes att personer om ända till 63 års

ålder måste användas i aktiv förvaltningstjenst vid de olika i fält opererande

härafdelningarna, måhända kunde tarfva ändring i syfte att något

sänka denna ålder. Derom kunde emellertid ej nu vara tal, men

å andra sidan afstyrkte departementschefen på det kraftigaste hvarje

åtgärd, som kunde leda till höjande af de till tjenstgöring i fälthären afsedda

intendenternas ålder. Förglömmas måste ej heller, att om man

fäste sig endast vid de tjenstemän, som hade att bestrida intendenturgöromålen

vid arméns lägsta sjelfständiga truppförband, regementena

och corpserna, 1892 års urtima Riksdags beslut medfört en minskning

i utgifterna för intendenturpersonalens pensionering. Regementsintendenterna,

hvilka vore berättigade till ett ålderstillägg, åtnjöte nemligen

såsom följd deraf i pension och fyllnadspension 2,640 kronor, under det

att motsvarande pensionsförmån för de tjenstemän, intendenterna af

första och andra klassen, som i mån af intendenturcorpsens uppsättande

skulle träda i regementsintendenternas ställe, uppginge till allenast

2,240 kronor resp. 1,440 kronor.

Hvad vidare beträffade den andra stora grupp af tjenstemän vid

intendenturcorpsen, förvaltarne, om hvilkas pensionsålder nu vore fråga,

vore hvad anförts angående den för intendenterna erforderliga rörlighet

och uthållighet i fysiskt afseende tillämpligt jemväl på förstnämnda

tjenstemän. Äfven deras tjenstgöring vore af beskaffenhet att icke

kunna anförtros åt personer, som närmade sig den högre åldern med

dess bräckligheter och försvagade kroppskrafter. Deremot kunde ej

nekas, att såsom följd af dessa tjensters inrättande statsverkets pensionsutgifter

komme att ökas. Nuvarande förrådsförvaltare vore nemligen i

regeln underofficerare på stat, som sålunda vid afskedstagande! komme

i åtnjutande af den för redan vid armén befintliga underofficerare bestämda

pension. En och annan förrådsförvaltare, som ej varit underofficer

på stat, hade emellertid redan nu, på särskild framställning af

Kongl. Maj:t, fått sig af Riksdagen tillerkänd pension på indragningsstat.

Hvad slutligen anginge de 9 fältintendenter af första och andra

klassen, som vid intendenturcorpsen skulle anställas och som, på grund

af stadgandena i ofvannämnda pensionsgrunder, komme att pensioneras

som öfverstelöjtnanter och majorer, motsvarades, såsom väl vore be
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

kant, deras befattningar icke af någon förut vid armén befintlig beställning.

Att i följd af dessa befattningars inrättande statsverkets pensionsutgifter

komme att ökas, måste således medgifvas, men med afseende

å befattningarnas fåtalighet vore emellertid den deraf föranledda förhöjda

kostnad för armébefälets pensionering ej af den betydenhet, att för dess

skull något afsteg borde göras från hvad ur andra synpunkter måste

betecknas såsom det rätta i fråga om dessa tjenstemäns pensionsålder.

Äfven de skulle nemligen åtfölja trupperna i fält, och i stort sedt komme

deras göromål föga att i fråga om kroppsansträngningar och fysiska

umbäranden skilja sig från intendenternas. Framför allt befunnes den

jemförelse, man vid riksdagen gjort emellan den kommenderande generalens

och fältintendentens uppgifter i fält och som åberopats såsom

skäl för att beträffande pensionsåldern likställa dessa båda tjenstemän,

vid närmare öfvervägande sakna berättigande. Innehafvarne af svenska

arméns nio generalsbefattningar borde, just med anledning af dessa

befattningars ringa antal, samtliga få sig i fält tilldelade befälsplatser

af den beskaffenhet, att de kunde behörigen fyllas jemväl i det fall,

att mot den kroppsliga rörligheten och uthålligheten skulle vara något

att erinra. Detta förhållande vore anledningen till att man tilltrott sig

kunna bestämma pensionsåldern för generalspersoner till 65 år, men

det nämnda skälet träffade ingalunda in på fältintendenterna, hvilka,

såsom af jemförelsevis underordnad rang, ej komme under fälttjenstgöring

i tillfälle att förskaffa sig de relativa beqvämligheter, som helt

naturligt följde med den kommenderande generalens eller den högste

vapenchefens ställning, och deras göromål vore i hvarje fall af den beskaffenhet,

att de svårligen läte sig utföras af eu person med genom

hög ålder försvagade kroppskrafter.

Dessutom, fortsätter departementschefen, måste ihågkommas, att

vid bestämmande af pensionsåldern såväl för fältintendenterna som för

öfrige intendenturtjenstemän tvenne ej inom riksdagen särskildt beaktade

förhållanden spelade en mycket stor roll. Dels hade nemligen i

följd af den utaf 1892 års urtima Riksdag vidtagna inskränkningen i de

högre intendenturtjenstemännens antal befordringsförhållandena vid corpsen

blifvit så ogynsamma, att det med skäl kunde befaras, att, om genom

förhöjd pensionsålder för de äldre tjenstemännen utsigterna till befordran

än ytterligare förringades, den redan nu med stor svårighet försiggående

rekryteringen af corpsen skulle visa sig omöjlig eller åtminstone gifva

resultat, som ur ingen synpunkt kunde för det vigtiga förvaltnings väsendet

vid armén anses tillfredsställande, och dels vore uppenbart, att

i samma mån pensionsåldern för corpsens tjenstemän höjdes, i samma

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 39.

5

mån skulle dess mobiliseringsförmåga minskas. De afskedade intendenturtjenstemännen

skulle nemligen, liksom annan vid armén anstäld

personal, jemväl efter afskedstagande! stå till krigsstyrelsens förfogande

i händelse af krig och större rustningar, och den ofta och med rätta

af vederbörande myndigheter framhållna omständigheten, att den nuvarande

anordningen af arméns pensionsväsende hade till uppgift icke

endast att försäkra arméns tjensteman om ett måttligt underhåll för

ålderdomen, utan måhända i ännu högre grad att åt armén skapa en

pålitlig befälsreserv, borde för ingen af arméns truppförband eller corpser

ega så stor betydelse som just för intendententurcorpsen. Mera än

någon annan af arméns öfriga formationer måste den nemligen vid

mobilisering, taga i anspråk arbetskrafter, som ej i fred stode till corpsens

disposition, och det kunde under sådana omständigheter ej vara

för corpsen likgiltigt, om den genom höjande af pensionsåldern för

samtliga intendenturtjenstemän från 60 till 65 år skulle gå i mistning

af 5 årsklasser dylika tjenstemän, helst den intendenturpersonal, som

sålunda skulle frångå corpsen, genom långvarig anställning i densamma

och derunder vunnen erfarenhet förvärfva! egenskaper, hvilka gjorde

den särskild! lämplig för de olika uppgifter, som vid mobilisering skulle

tilldelas den.

Af den åberopade omständigheten att för de förutvarande regementsintendenterna

varit stadgad rätt att vid fyllda 60 lefnadsår tillträda

fyllnadspension, synes utskottet icke ovilkorligen böra följa, att för den

nya intendenturcorpsen i dess helhet samma bestämmelse skall antagas,

enär af corpsens ifrågavarande tjenstebefattningar icke alla ärolikstälda

med de förutvarande regementsintendenternas. Om det också må befinnas

lämpligt, att de 54 intendenterna i denna corps erhålla rätt till

fyllnadspension vid samma ålder som de med dem likstälda regementsintendenterna,

d. v. s. vid 60 lefnadsår, och att således dem ålägges

att .afgå från tjensten vid 63 års ålder, för att man må hafva visshet, att

de i tjenst varande intendenterna ega den kroppsliga rörlighet och uthållighet,

som utan tvifvel deras tjenst i synnerhet i krig fordrar, äfvensom

att bland de pensionerade vid mobilisering finnes någon tillgång till

reserver, har utskottet deremot i afseende å de 9 fältintendenterna och

de 53 förvaltarne, hvilkas befattningar icke i allmänhet kräfva samma

rörlighet och spänstighet som intendenternas utan synas mera likstälda

med vanliga civila tjenster, ansett rätten till fyllnadspension böra inträda

först vid 65 år och skyldighet att afgå från tjensten med sådan pension

vid 68 lefnadsår, hvilket skulle medföra en väl behöflig besparing i de

Dill. till Riksd. Prof.. 1894. 4 Sami. 1. Afd. 26 Häft. 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

iStatsutskottets Utlåtande N:o 39.

betydande kostnaderna för arméns pensionering. Utskottet styrkes i

denna uppfattning af det förhållandet, att medelpensionsåldern för de

civile tjensteinnehafvarne är omkring 67 år och att ett ganska stort

antal af dem, nemligen de, som innehafva de ansträngande domareembetena,

har skyldighet att afgå från tjensten först vid 70 lefnadsår samt

att andra civila embets- och tjensteman kunna qvarstå i tjenst äfven

efter denna, tid.

Härtill kommer, hvad särskilt förvaltarne angår, att, då i alla

händelser vid mobilisering deras antal måste genom anställande af

reservförvaltare betydligt ökas, svårighet icke torde uppstå att för de

poster, som möjligen skulle kräfva större mått af kroppslig rörlighet,

använda de yngre af de ordinarie förvaltarne samt i öfrigt reservförvaltare

och deremot låta de äldre förvaltarne, som ju ej kunna vara så

särdeles många, qvarstanna vid den mera lugna tjenstgöringen vid

depöterna.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Kongl. Maj:ts förevarande framställning må

på det sätt bifallas, att fältintendenter, intendenter

och förvaltare vid intendenturcorpsen må förklaras

berättigade att, under de vilkor i öfrigt, som för åtnjutande

af fyllnadspension finnas stadgade uti cirkuläret

den 22 juni 1877 angående ny pensionsreglering

för armén, få, intendenter vid fylda 60 lefnadsår samt

fältintendenter och förvaltare vid fylda 65 lefnadsår,

tillträda den dem enligt samma cirkulär tillkommande

pension.

Stockholm den 10 april 1894.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Herr C. E. Casparsson har begärt_ få antecknadt, att han icke

deltagit i förestående ärendes behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1894.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1894:73 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående ordnandet af pensionsförhållandena vid intendenturcorpsen. a1 i texten