Sök i Ratio Lex

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2

1895-04-04 · 63 sidor, varav 60 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 60 av 63 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2SärU 1895:2, Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

i

> i .... -} j. . /

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 4 april 1895, kl. 4 e. m.

Särskilda utskottets n:o 2 utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts

nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag

angående försäkring för beredande af pension vid varaktig

oförmåga till arbete samt afgifna motioner i ämnet.

Till förberedande handläggning har särskilda utskottet fått emottaga

en af Kongl. Maj:t den 14 sistlidne januari till Riksdagen aflåten

proposition, n:o 22, så lydande:

»Under åberopande af bifogade statsrådsprotokoll öfver civilärenden,

vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga närlagda förslagtill

lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga

till arbete.»

Det till denna proposition fogade lagförslag har följande lydelse:

“Förslag till Lag

angående

försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete.

§ i
I

ändamål att pension vid varaktig oförmåga till arbete må varda

de här nedan i § 2 nämnde arbetstagare beredd, skola dessa, män och

Bill. till Riksd. Frot. 1895. 8 Sami. 1 Afd. 2 Haft. f.N:o 2j. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

qvinno!1, från det de fylt aderton år försäkras enligt de närmare bestämmelserna

i denna lag.

Varaktig oförmåga till arbete skall anses vara för handen hos den,

som befinnes till följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet

eller lyte vara ur stånd att genom sådant arbete, som motsvarar

hans krafter och färdigheter, vidare sig försörja, eller som fylt sjuttio år.

§ 2-

Mom. 1. Arbetstagare, hvilka enligt denna lag skola försäkras,

äro hos arbetsgivare anstälde:

1) arbetare, gesäller, lärlingar, tjenstehjon, statkarlar samt andra,

hvilka i fråga om anställningen äro med dem jemförliga;

2) biträden vid utöfvande af handel, näring eller yrke, hvilka icke

afses i 1), samt arbetsförmän (verkmästare, inspektörer, rättare o. d.),

derest aflöningen ej uppgår till ett tusen åttahundra kronor, för år räknadt.

Mom. 2. Såsom med försäkringspligt förenad anställning skall

jemväl anses tillfällig sysselsättning, derest arbetstagaren varit under

alla söckendagar i en kalendervecka hos samma arbetsgivare sysselsatt.

§ 3.

År gift man försäkrad enligt denna lag, skall hustrun, äfven om

hon icke sjelf är enligt § 2 försäkringspligtig, ändock anses försäkrad

och sålunda vara berättigad att, enligt hvad här nedan närmare stadgas,

åtnjuta pension vid varaktig oförmåga till arbete.

§ 4.

Försäkringen omfattar ej i statens eller kommuns tjenst anstälde

tjenstemän eller betjente; ej befälhafvare eller besättning å fartyg; ej

dem, som för sin anställning icke åtnjuta annan ersättning än fri bostad

eller fritt underhåll eller båda dessa förmåner; ej heller dem, som

uppenbarligen äro till arbete varaktigt oförmögne.

Försäkringen omfattar ej heller dem, som, då denna lag träder i

kraft, fylt fyrtio år; dock gälle i fråga om försäkrad mans hustru stadgandet

i § 3 oberoende af hustruns ålder.

På Konungens pröfning ankomme, om och under hvilka vilkor

medlem af pensions- eller lifränteanstalt må kunna från försäkring enligt

denna lag undantagas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

3

§ 5.

De försäkrade indelas i tre pensionsklasser, hvilka omfatta:

Första pensionsklassen: män, hvilkas kontanta aflöning för vecka

uppgår till tio kronor eller derutöfver;

Andra pensionsklassen: män, hvilkas kontanta aflöning för vecka

ej uppgår till tio kronor; samt

Tredje pensionsklassen: qvinnor.

§ 6.

För hvarje kalendervecka, under hvilken med försäkringspligt. förenad

anställning egt rum, skall pensionsafgift erläggas:

inom första pensionsklassen med fyrtio öre;

inom andra pensionsklassen med tjugufem öre; och

inom tredje pensionsklassen med femton öre.

För den, som åtnjuter pension enligt denna lag, skall, ändå att

han innehar med försäkringspligt förenad anställning, pensionsafgift ej

erläggas.

§ 7-

Blifver den, som innehar med försäkringspligt förenad anställning,

på grund af sjukdom till arbete oförmögen, vare han, derest pensionsafgifter

derförinnan erlagts för tillhopa minst tvåhundrasextio veckor,

samt sjukdomen icke ådragits uppsåtligen eller vid föröfvandet af brott,

derför straff blifvit af domstol honom ådömdt, berättigad att för hvarje

hel kalendervecka, oförmågan varat, dock ej utöfver ett år, få pensionsafgift

sig tillgodoräknad såsom om den blifvit för honom erlagd.

För män skall dervid beräkning ske efter andra pensionsklassen.

§ 8.

År försäkrad man gift och är ej hustrun på grund af egen anställning

försäkringspligtig, skola de under äktenskapet för mannen erlagda

eller honom enligt § 7 tillgodoräknade pensionsafgift.er anses

såsom erlagda jemväl för hustrun, dock ej i annan klass än den tredje.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

§ 9.

Mom. 1. De i § 6 omförmälda afgifter skola gäldas af arbetstagaren

och arbetsgifvaren sålunda, att arbetstagaren bidrager med tjugufem

öre i första, femton öre i andra och tio öre i tredje pensionsklassen

och arbetsgifvaren med återstoden, eller således med femton öre i

första, tio öre i andra och fem öre i tredje pensionsklassen.

Mom. 2. Arbetsgifvare, hvilken för ett år icke påförts annan bevillning

än. antingen för fastighet till värde af högst tre tusen kronor

eller för inkomst af kapital och arbete, uppgående till högst åttahundra

kronor, må ega att af statsmedel återbekomma hvad på hans andel belöper

af de pensionsafgifter, som han visar hafva blifvit erlagda för en

hvar under samma år hos honom anstäld arbetstagare, derest anmälan

derom göres hos den i § 24 omförmälta pensionsnämnd i orten senast

inom två år efter utgången af det år, under hvilket afgiftema blifvit

erlagda.

Såsom bevis om erlagda pensionsafgifter skall godkännas intyg

derom, utfärdadt, i enlighet med faststäldt formulär, i stad af magistrat

eller kyrkoherde och å landet af kronofogden eller länsmannen i orten,

kyrkoherden i församlingen eller kommunalstämmans eller kommunalnämndens

ordförande eller ock, såväl i stad som å landet, af två män,

hvilkas trovärdighet blifvit vitsordad af sådan myndighet eller person,

som, enligt hvad nu är sagdt, sjelf eger utfärda dylikt intyg.

§10.

För det i § 11 angifna ändamål skall en hvar försäkringspligtig

arbetstagare vara försedd med en pensionsbok enligt faststäldt formulär.

Dylika pensionsböcker skola tillhandahållas allmänheten till pris,

som af Konungen bestämmes.

§ 11-

De i § 6 stadgade pensionsafgifter skola erläggas genom infästande

af pensionsmärken i den försäkrades pensionsbok, i hvilken jemväl

skall införas intyg om de pensionsafgifter, som enligt § 7 skola den

försäkrade tillgodoräknas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

5

§ 12.

Mom. 1. Pensionsmärken, hvarom i § 11 förmäles, skola genom

statsverkets försorg tillhandahållas allmänheten emot erläggande af dem

åsätta värden och skola vara försedda med beteckning för det år, under

hvilket de utgifvits. Ej må under något år andra pensionsmärken från

statsverket utgifvas än de, som bära det årets beteckning.

Mom. 2. Pensionsmärken för ett år må ej användas till erläggande

af pensionsafgifter för anställning, som egt rum längre tid tillbaka

än under nästföregående kalenderår.

§ 13-

Mom. 1. Det åligger arbetsgifvare att anskaffa pensionsmärken

och senast, då aflöning utbetalas till arbetstagaren, ombesörja att pensionsmärken

varda till behörigt belopp i arbetstagarens pensionsbok infästa

samt makulerade genom påteckning enligt faststäldt formulär.

Af de sålunda infästa pensionsmärkenas belopp skola arbetsgifvaren och

arbetstagaren vidkännas hvar för sig den andel, som det enligt § 9

mom. 1 åligger honom att gälda.

Mom. 2. Genom arbetsgivare^ försorg skall pensionsbok senast,

då pensionsmärke första gången i densamma infästes, förses med anteckning

om den försäkrades fullständiga namn, födelse-år och dag samt

födelse- och boningsort. År arbetstagaren ej med pensionsbok försedd,

skall sådan på hans bekostnad af arbetsgifvaren anskaffas.

§ 14-

Har pensionsbok blifvit med pensionsmärken fullsatt eller eljest för

sitt ändamål obrukbar, eller har pensionsbok förkommit, skall ny pensionsbok

på den försäkrades bekostnad anskaffas och deri, på anmälan

hos pensionsnämnden, införas intyg om de pensionsafgifter, som kunna

visas hafva blifvit'' för den försäkrade inom de särskilda pensionsklasserna

erlagda eller honom enligt § 7 tillgodoräknade.

Pensionsbok, som af anledning nu är sagd blifvit till pensionsnämnd

ingifvon, skall af nämnden insändas till den i § 24 nämnda pensionsstyrelse

för att der förvaras under tid, som varder af Konungen bestämd.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

§ 15.

Försäkrad, för hvilken pensionsafgifter ej erlagts för inalles tvåhundrasextio

veckor då han fyller femtio år, vare från försäkringen

skild; dock eger sådan person rätt att återbekomma det belopp, hvarmed

han, jemlikt § 9 mom. 1, till de för honom erlagda pensionsafgifter

bidragit, derest anmälan derom göres hos pensionsnämnden i orten

inom två år från det han uppnått sagda ålder.

Rätt till återbekommande af pensionsafgifter tillkommer ej den,

som är å utrikes ort bosatt.

§ 16-

Den, som varit försäkrad under minst tvåhundrasextio veckor, eger

att äfven derefter, ändå att han icke innehar med försäkringspligt förenad

anställning, fortsätta försäkringen genom att erlägga de i § 6 stadgade

afgifter, dock man endast i andra och qvinna i tredje pensionsklassen.

Vid sådant fortsättande af försäkringen skola de afgifter, som

för gift man erläggas, icke gälla för hans hustru.

§ 17-

Mom. 1. För åtnjutande af rätt till pension erfordras, förutom att

varaktig oförmåga till arbete är för handen, att pensionsafgifter blifvit

erlagda för minst tvåhundrasextio veckor, oberoende af kortare eller

längre afbrott i försäkringstiden.

Mom. 2. År varaktig oförmåga till arbete orsakad af olycksfall,

som inträffat under tid, då med försäkringspligt förenad anställning af

den försäkrade innehades, vare den försäkrade berättigad till pension,

ändå att pensionsafgifter icke blifvit för tvåhundrasextio veckor erlagda.

Mom. 3. Har i det fall, som i § 7 afses, sjukdomen fortgått ett

år, må den försäkrade åtnjuta pension för den tid, oförmågan till arbete

derutöfver varar.

§ 18.

Pension skall för år utgå med ett belopp af femtio kronor med

tillägg af: för hvarje vecka, för hvilken pensionsafgift blifvit erlagd

eller enligt § 7 tillgodoräknad,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

tio öre i första pensionsklassen;

fem öre i andra pensionsklassen; ock

två öre i tredje pensionsklassen.

Skall pension utgå enligt § 17 mom. 2, beräknas densamma såsom

om pensionsafgifter blifvit för tvåhundrasextio veckor erlagda, dervid

de pensionsafgifter, som sålunda tillgodoräknas manlig försäkrad, anses

erlagda inom andra pensionsklassen.

§ 19-

Då försäkrad man aflider, skall, derest pensionsafgifter för minst

tvåhundrasextio veckor blifvit för honom erlagda, uppfostringshjelp utgå

för hvarje efterlefvande minderårigt äkta barn med trettio kronor för år,

intill dess barnet uppnått femton års ålder.

Har dödsfallet orsakats af olycksfall, som i § 17 mom. 2 säges,

skall dylik uppfostringshjelp utgå, ändå att pensionsafgifter ej blifvit

för tvåhundrasextio veckor erlagda.

§ 20.

Har försäkrad uppsåtligen ådragit sig varaktig oförmåga till arbete,

vare hans rätt till pension förverkad.

Har försäkrad gift man af anledning, som nu är sagd, förverkat

rätt till pension, må sådant ej inverka på den rätt, hustrun eljest tillkommer,

eller den förmån, som enligt § 19 är tillförsäkrad hans barn.

- ■ ♦ • ■ i

§ 21.

Flyttar någon, som är berättigad till pension enligt denna lag, ur

riket, eger han ej uppbära pension för tid, under hvilken han är å utrikes

ort bosatt.

Ej heller utgår pension för tid, under hvilken pensionsberättigad

undergår frihetsstraff, som ej understiger en månad, eller är å tvångsarbetsanstalt

intagen.

§ 22.

Befinnes någon, som fått pension sig beviljad, icke längre vara till

arbete varaktigt oförmögen, må pensionen indragas.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

§ 23.

Mom. 1. Pension utgår till försäkrad från den dag, varaktig oförmåga

till arbete inträdt, hvilket, då annat förhållande ej visas, anses

hafva skett den dag, pensionen sökes. Uppfostringshjelp utgår från

den dag, fadern aflidit.

Mom. 2. Pension upphör med utgången af den månad, under hvilken

pensionstagaren aflidit eller pensions indragning beslutats. Uppfostringshjelp

upphör med utgången af den månad, under hvilken barnet

fylt femton år eller aflidit.

§ 24.

Årenden rörande den försäkring, hvarom i denna lag stadgas, skola

handläggas af en för hela riket gemensam pensionsstyrelse samt af

särskilda pensionsnämnder i orterna.

Pensionsstyrelsens organisation och sättet för dess verksamhet bestämmas

af Konungen.

§ 25.

Mom. 1. Hvarje socken å landet samt hvarje stad eller köping,

som har egen kommunalförvaltning, utgör ett pensionsdistrikt.

Hafva två eller flera socknar på landet eller lands- och stadskommun

gemensam kommunalförvaltning, skola de samfäldt såsom ett pensionsdistrikt

anses.

Mom. 2. Två socknar inom samma län må ock, ändå att de hafva

hvar för sig egen kommunalförvaltning, förena sig att för viss tid eller

tillsvidare utgöra ett pensionsdistrikt. Beslut härom skall tillika innehålla

bestämmelse om antalet ledamöter i pensionsnämnden samt om

grunderna för fördelningen socknarna emellan af de i §§ 30 och 36

omförmälta kostnader.

Mom. 3. Der på grund af kommuns vidsträckthet eller folkmängd

eller andra förhållanden så pröfvas lämpligt, må kommun fördela sig

i två eller flera pensionsdistrikt. Beslut om sådan fördelning äfvensom

om upphäfvande eller förändring deraf fattas, å landet af kommunalstämma

och i stad af stadsfullmäktige eller, der sådana ej finnas, af allmän

rådstuga.

Mom. 4. Beslut, hvarom i mom. 2 och 3 förmäles, skall underställas

Konungens befallningshafvande, som egen att detsamma antingen

oförändradt fastställa eller ock ogilla.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande 1ST:o 2.

9

§ 26.

; 1.'' i! 1 i • *. - i • . • I •»; i » , ; • ; <! .! n '' i. ■ ■ • 11 < 11 i . > • . j j <• , 4 , .

För hvarje pensionsdistrikt skall finnas en pension snämnd, bestående

af en ordförande och ett jemnt antal ledamöter, minst fyra; dock

må, med hänsyn till pensionsdistriktets omfattning och folkmängd, ledamöternas

antal kunna inskränkas till två, derest sådan inskränkningbeslutas,

å landet af kommunalstämma och i stad af stadsfullmäktige

eller, der sådana ej finnas, af allmän rådstuga samt beslutet varder af

Konungens befallningshafvande godkändt.

§ 27.

Ordförande i pensionsnämnd och suppleant för honom förordnas af

Konungens befallningshafvande för fyra år i sänder.

Uppgift å ordförandens och suppleantens namn och bostad skall

till pensionsstyrelsen insändas samt i länskungörelserna införas.

Ledamöterna i pensionsnämnd jemte ett lika antal suppleanter för

dem väljas hvarje gång för fyra år, å landet af kommunalstämma och

i stad af stadsfullmäktige eller, der sådana ej finnas, af allmän rådstuga;

skolande dervid iakttagas dels att halfva antalet ledamöter och deras

suppleanter utses bland arbetsgivare samt halfva antalet bland försäkringspligtige

arbetstagare, dels ock att hvarje röstande har en röst.

Åro två socknar enligt § 25 mom. 2 förenade till ett pensionsdistrikt,

väljas lika många arbetsgivare och arbetstagare af hvardera socknen.

Der icke ledamöternas antal är inskränkt till två, skall halfva antalet af

de utsedde ledamöterna, deraf lika många arbetsgivare och arbetstagare,

samt halfva antalet af suppleanterna, jemväl lika många arbetsgivare och

arbetstagare, afgå efter lottning vid slutet af andra året, från det denna

lag vunnit tillämpning. Afgår ledamot eller suppleant under den för

honom bestämda tjenstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda

valde tjenstgöra under den tid, som för den afgångne återstått.

Sedan val af ledamot eller suppleant i pensionsnämnd egt rum,

har valförrättaren att om den valdes namn och bostad ofördröjligen

underrätta pensionsnämndens ordförande.

§ 28.

Ordförande eller ordförandes suppleant samt ledamot eller ledamots

suppleant i pensionsnämnd må endast den vara, som är i kommunen

Bill. till Iliksd. Prat. 1H95. it Hand. 1 Afd. 2 llätt. ''2.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Särskilda Utskott* (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

eller distriktet boende och som råder öfver sig och sitt gods samt är

i besittning af medborgerligt förtroende.

Ej må annan, som blifvit förordnad till ordförande i pensionsnämnd

eller suppleant för honom eller vald till ledamot eller ledamots suppleant,

kunna uppdraget sig afsåga än: embets- eller tjensteman, som af sin

befattning är hindrad att uppdraget fullgöra; den, som under de fyra

sistförflutna åren tjenstgjort, såsom ordförande, ledamot eller suppleant

i pensionsnämnd; den, som uppnått sextio års ålder; samt den, som

eljest uppgifver förhinder, som, i fråga om ordförande och suppleant

för honom, af Konungens befallningshafvande och eljest af vederbörande

kommunalstämma, stadsfullmäktige eller allmän rådstuga godkännes.

§ 29.

Pensionsnämnd har, förutom att i allmänhet öfvervaka det stadgandena

i denna lag inom pensionsdistriktet efterlefva^,

1. att afgöra uppkommande frågor, huruvida arbetstagare skall

enligt denna lag försäkras eller icke, samt om hvem som skall såsom

arbetsgifvare rätteligen anses;

2. att afgöra, huruvida pensionsafgifter skola enligt § 7 försäkrad

tillgodoräknas, samt ombesörja införandet i den försäkrades pensionsbok

af de i §§ 11 och 14 omförmälta intyg;

3. att äfven eljest, då sådant begäres, granska pensionsbok äfvensom

att, på begäran af hustru, meddela intyg om de pensionsafgifter,

som enligt § 8 skola anses vara för henne erlagda;

4. att i anledning af gjorda ansökningar om pension eller uppfostringshjelp

äfvensom i fråga om indragning af pension förfara på

sätt i §§ 42, 43 och 44 stadgas; samt

5. att i öfrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som pensionsnämnder

af Konungen meddelas.

§ so.

Pensionsnämnd sammankommer till ordinarie sammanträde minst

en gång hvar tredje månad å tid och ställe, nämnden bestämmer. Dessutom

må, der sådant är nödigt, extra sammanträde hållas. Till extra

sammanträde kallas ledamöterna af ordföranden. Tid och ställe för

sammanträde läte ordföranden kungöra i kyrkan minst fjorton dagar

före sammanträdet; hvarjemte sådant ombud, som i § 52 omförmäles,

skall om sammanträdet genom ordförandens försorg i god tid derförinnan

underrättas.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Ordföranden och ledamöterna skola för sin inställelse vid sammanträdena

af kommunen åtnjuta ersättning till belopp, som af kommunen

bestämmes, och som ej må sättas lägre för hvarje sammanträde än till

fem kronor för ordföranden och en krona 50 öre för ledamot.

Der två socknar äro förenade till ett pensionsdistrikt enligt § 25

mom. 2, gälle i fråga om ersättningens fördelning socknarne emellan

hvad som är stadgadt i det uti nämnda lagrum omförmälta beslut.

• i • ‘; (;*i • >i}/0 • r/ii J #,..>>''• 4 vt l i ;•» •»i} •i P t D • *

§ 31.

Pensionsnämnd må ärende ej handlägga, der icke, förutom ordföranden,

minst två ledamöter, deraf en arbetsgifvare och en arbetstagare,

äro tillstädes.

§ 32.

Inträffar för ordförande eller ledamot sådant hinder, att han ej kan

vid sammanträde sig inställa, åligger det honom att derom ofördröjligen

underrätta, ordföranden sin suppleant samt ledamot vederbörande suppleant;

och vare sålunda underrättad suppleant skyldig att utan vidare

kallelse sig infinna.

§ 33.

Ordförande, ledamot eller vederbörligen kallad suppleant, som utan

af pensionsnämnden godkändt förhinder från nämndens sammanträde

sig afliåller, äfvensom ordförande eller ledamot, hvilken vid inträffadt

förhinder uraktlåter att underrätta suppleant, på sätt i § 32 föreskrifves,

skall bota, ordföranden eller hans suppleant tjugufem kronor sapjt ledamot

eller hans suppleant fem kronor. Derest sammanträdet i anseende

till de närvarande ledamöternas fåtalighet måste inställas eller upplösas,

böte ledamot eller suppleant dubbelt.

§ 34.

Å pensionsnämnds ordinarie sammanträde skola till pröfning företagas

de sedan näst föregående ordinarie sammanträde inkomna ärenden,

som oj blifvit å extra sammanträde deremellan slutligen afgjorda;

och skall ärende, ehvad det å ordinarie eller extra sammanträde till

behandling företages, genast afgöras, der icke nämnden för vederböra!!-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

des hörande eller eljest i följd af särskilda omständigheter skulle finna

uppskof oundgängligen erfordras. Dock skall i sådant fall ärendet bringas

till slut sist å näst derpå följande ordinarie sammanträde.

§ 35.

Omröstning i pensionsnämnd sker öppet, och tillkommer hvarje

röstande en röst. Åro rösterna lika delade, galle den mening, ordföranden

biträder.

§ 36.

Pensionsnämnds ordförande åligger att öfver gjorda framställningar

och inkomna ansökningar hålla register enligt faststäldt formulär.

Han förer protokoll vid nämndens sammanträden eller är för dess ordentliga

förande ansvarig, ombesörjer skriftvexlingen, emottager alla till

nämnden stälda skrifvelse!'' och framställningar samt vårdar nämndens

handlingar, allt utan annan ersättning, utöfver hvad honom enligt § 30

tillkommer, än godtgörelse för skrifmaterialier, postporto samt skrifvareoch

räkenskapshjelp, hvilken godtgörelse skall af kommunen gäldas.

Der två socknar äro förenade till ett. pensionsdistrikt enligt § 25

mom. 2, gälle i fråga om ersättningens fördelning socknarne emellan

hvad som är stadgadt i det uti nämnda lagrum omförmälta beslut.

§ 37.

I det i § 36 omförmälta register skall ordföranden anteckna hvad

som beträffande hvarje ärende af pension snämnden beslutas, hvarvid

särskildt skall iakttagas, dels att för ärende, som tillika upptages i

protokollet, hänvisning till detta skall ske, dels ock att, då intyg, hvarom

i § 29 punkterna 2 och 3 omförmäles, införes i pensionsbok eller

eljest meddelas, i registret göres sådan anteckning, att deraf må framgå

antalet veckor, för hvilka pensionsafgifter sammanlagdt blifvit för den

försäkrade inom de särskilda klasserna erlagda eller honom enligt § 7

tillgodoräknade under hela den tid, han varit försäkrad, äfvensom antalet

veckor, för hvilka pensionsafgifter skola enligt § 8 anses vara för

hustru erlagda.

§ 38.

Protokollet skall innehålla uppgift å de vid sammanträdet närvarande

ledamöterna af pensionsnämnden samt i korthet angifva dels

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

de ärenden, om hvilka icke kan erhållas tillräcklig upplysning genom

anteckningarna i registret, dels ock i de fall, då omröstning inom

nämnden egt rum, huru denna utfallit. Ärende angående beviljande af

pension eller uppfostringshjelp eller pensions indragning äfvensom angående

återbekommande af pensionsafgifter skall alltid i protokollet

upptagas.

Eu hvar, som det åstunda!-, eger att af protokollet taga afskrift.

§ 39.

Registret och protokollet för hvarje sammanträde skola genast

justeras; dock kan pensionsnämnd, som består af flera än två ledamöter,

särskildt för hvarje gång uppdraga åt två ledamöter att jemte ordföranden

justeringen verkställa sist inom åtta dagar efter sammanträdets

slut.

Sedan registret och protokollet för sammanträdet justerats, åligger

det ordföranden att ofördröjligen till vederbörandes kännedom anslå

utdrag af registret å förut kungjordt ställe.

§ 40.

Framställning om vidtagande af åtgärd, som på pensionsnämnd

ankommer, göres i fråga om ärende, som i § 29 punkten 1 säges, hos

ordföranden för nämnden i arbetsorten och eljest hos ordföranden för

nämnden i det pension sdistrikt, der sökanden vistas. Sådan framställning

må jemväl göras vid pensionsnämndens sammanträde. Ansökning

om pension eller uppfostringshjelp samt om återbekommande af pensionsafgifter

skall göras skriftligen.

§ 41.

Vid ansökning om pension skola fogas följande handlingar, nemligen

:

1) prestbevis angående sökandens ålder samt, i fråga om pension

åt hustru på grund af mannens försäkring, angående den tid, äktenskapet

varat; 1

2) läkareintyg angående sökandens helsotillstånd, eller, å landet,

der anskaffande af läkareintyg skulle vara förenadt med synnerliga

svårigheter, intyg af två trovärdige, af nämnden kände män, hvilka

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

äro inom distriktet, boende; skolande intyget, ehvad det utfärdas åt

läkare eller annorledes, tillika innehålla uppgift, huruvida sökanden

må anses vara till arbete varaktigt oförmögen på sätt i § 1 säges;

samt

3) de handlingar i öfrigt, som erfordras till utredande af sökandens

pensionsrätt.

Har sökanden fylt sjuttio år, är sådant intyg, som i punkt 2) omförmäles,

ej erforderligt.

§ 42.

År ansökning gjord om pension och finner pensionsnämnden

ansökningen ej böra afslås, skall nämnden pröfva rigtigheten af de

pensionsafgifter, hvilka ej förut blifvit af pensionsnämnd granskade,

samt på grund häraf, åberopade handlingar och lör nämnden kända

förhållanden fatta beslut angående den pension, som må sökanden tillkomma.

Sedan den i § 45 stadgade besvärstid gått till ända, skall beslutet

jemte utdrag af nämndens protokoll samt de till ärendet hörande handlingarna

af ordföranden insändas till pensionsstyrelsen, som har att

beslutet pröfva. Beviljas pension, skall pensionsstyrelsen derå utlärda

pensionsbref, som genom pensionsnämndens försorg tillställes pensionstagaren.

§ 43.

Då fråga väckts om indragning af pension, skall pensionsnämnden

gifva pensionstagaren tillfälle att i ärendet sig yttra samt efter utgången

af för sådant ändamål förelagd tid insända handlingarna i ärendet

jemte eget yttrande till pensionsstyrelsen, som har att deri latta beslut.

§ 44.

Vid ansökning om uppfostringshjelp skola fogas:

1) prestbevis angående dagen för dödsfallet samt barnets ålder och

börd; och

2) de handlingar i öfrigt, som erfordras till utredande af rättigheten

till uppfostringshjelp. ■ - . '' ‘ ''■

Vid behandling af dylik ansökning skola bestämmelserna i § 42 i

tillämpliga delar lända till efterrättelse.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande Nio 2.

15

§ 45,

Ändring i pensionsnämnds beslut må af den, hvilkens rätt är af

beslutet beroende, samt af sådant pensionsstyrélsens ombud, som i § 52

omförmäles, sökas bos pensionsstyrelsen genom besvär, hvilka skola

till pensionsnämndens ordförande ingifvas eller i betaldt bref med allmänna

posten vara till denne inkomna sist å trettionde dagen efter

beslutets meddelande, den dagen oräknad, då sådant skedde.

Till ordföranden inkomna besvär skola af denne efter besvärstidens

utgång, jemte utdrag af nämndens protokoll eller register samt de till

ärendet hörande handlingar, äfvensom, der sådant finnes erforderligt,

yttrande af nämnden, ofördröjligen till pensionsstyrelsen insändas.

Ordförande ege ock att öfver nämndens beslut anföra besvär hos

pensionsstyrelsen inom tid, som här ofvan är stadgad.

• . §46- :r''

I pensionsstyrelsens beslut må ändring sökas hos Konungen senast

före klockan tolf å sextionde dagen efter delfående^ dagen, då detta

skedde, likväl oräknad.

§ 47.

Utbetalning af pension eller uppfostringshjelp verkställes å postanstalten

i den ort, der pensionstagaren eller den uppfostringshjelpen

tillkommer vistades, då ansökning om pension eller uppfostringshjelp

gjordes, derest icke i ansökningen uppgifvits annan postanstalt. Anvisning

å den postanstalt, dor utbetalningen sker, skall i pensionsbrefvet,

eller, i fråga om uppfostringshjelp, motsvarande handling lemnas.

Afflyttar pensionstagare eller den uppfostringshjelpen tillkommer till

annan ort, eller önskar sådan person eljest pensionens eller uppfostringshjelpens

utbetalande å annan än förut angifven postanstalt, må, på ansökning

hos pensionsstyrelsen, anvisning meddelas om utbetalningens

verkställande å annan postanstalt.

Pension eller uppfostringshjelp må lyftas för hvarje kalendermånad

efter ingången af derpå följande månad.

§ 48.

Rätt till pension eller uppfostringshjelp enligt denna lag kan ej

öfverlåtas och må förty ej för gäld i mät tagas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

§ 49.

Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra livad honom enligt § 13

åligger, straffes med böter från och med fem till och med femtio

kronor.

r ; v ■ § 50- . v;

Talan om ådömande af de i § 33 stadgade böter må väckas hos

pensionsstyrelsen af ordförande eller ledamot i vederbörande pensionsnämnd

äfvensom af pensionsstyrelsens ombud i orten.

Förseelse, som i § 49 omförmäles, åtalas af allmän åklagare vid

allmän domstol.

§ 51.

Böter enligt § 33 ingå till den i § 53 omförmälta fond.

Böter, som eljest enligt denna lag ådömas, tillfalla till ena hälften

kronan och till andra hälften åklagaren. Saknas tillgång till sådana

böters gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

§ 52.

För hvarje pensionsdistrikt skall finnas ett af pensionsstyrelsen

förordnadt ombud; dock må samma person kunna förordnas till ombud

för flera pensionsdistrikt.

Ombuden hafva att tillhandagå pensionsnämndcrna med råd och upplysningar

samt att i allmänhet öfvervaka försäkringsväsendets rätta

handhafvande i orterna; skolande de i öfrigt ställa sig till efterrättelse

de särskilda föreskrifter, som varda dem meddelade.

Ombud eger att vid vederbörande pensionsnämnds sammanträden

närvara och i öfverläggningarna, men ej i besluten deltaga.

§ 53. . i:; . ■ ''I ;; , ■ ''

Pensionsafgifterna skola ingå till en fond, som förvaltas i enlighet

med de närmare föreskrifter, som derom utfärdas.

Till nämnda fond skall för hvarje år af statsmedel ingå ett lika

stort belopp som sammanlagda beloppet af arbetsgifvarnes andelar i

de pensionsafgifter, hvilka för samma år erlagts för försäkrade i första

och andra pensionsklasserna. Detta belopp anses utgöra hvad som er
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

fordras till bestridande af kostnaden för de i §§ 3 och 19 stadgade förmåner

äfvensom till betäckande af den förlust, som för fonden kan uppstå

derigenom, att försäkrad för längre eller kortare tid upphör att vara

i sådan ställning, som, jemlikt §§ 2 och 3, grundlägger försäkringsförhållande

enligt denna lag.

Till samma fond skall jemväl af statsmedel ingå hvad som utöfver

ofvan omförmälta afgifter och statsbidrag erfordras till bestridande af

kostnaden för upptagande i försäkringen af män och ogifta qvinnor,

som, då lagen träder i kraft, befinna sig i en ålder af från och med

18 intill 40 år, äfvensom af hustrur, hvilka, jemlikt § 4, oberoende af

deras ålder omfattas af försäkringen.

... i. bv . § 54.

Mom. 1. Inom fem år efter det lagen trädt i kraft och sedermera

minst en gång hvart tionde år skall, efter Konungens bestämmande,

anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning,

huruvida pensionsafgifterna äro tillräckliga till bestridande af pensioner

åt dem, som på grund af bestämmelserna i § 2 derefter inträda

i försäkringen. Framgår af denna undersökning behof af förändring i

gällande bestämmelser rörande försäkringsvilkoreu, må sådan förändring

eg a rum endast i fråga om pensionernas i § 18 omförmälta tilläggsbelopp

och efter af Konung och Riksdag derom fattadt beslut.

Med afseende å dem, som då äro försäkrade, må ändringen endast gälla

för de pensionsafgifter, som derefter varda erlagda eller tillgodoräknade.

Mom. 2. I sammanhang med sådan undersökning, som i mom. 1

är nämnd, skall tillika verkställas utredning, huruvida fonden är minst

så stor, att den motsvarar kapitalvärdet af alla de utbetalningar, som

med dess medel skola bestridas, minskadt med kapitalvärdet af alla

påräknade inkomster.

Visar sig härvid brist, skall denna ersättas af statsmedel.

§ 55.

Förutom hvad som enligt §§ 30 och 36 åligger kommunerna att

gälda bestridas kostnaderna för försäkringsväsendets förvaltning af

staten.

§ 56.

Till erhållande af lifränta vid sådan varaktig oförmåga till arbete,

som i § 1 säges, vare det en hvar svensk man eller qvinna, som fylt

Bih. till Rikad. Prot. 1890. 8 Sami. 1 A/d. 2 lltift. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

femton år, medgifvet att hos pensionsstyrelsen eller annan myndighet,

som af Konungen bestämmes, erhålla försäkring genom erläggande af

försäkringsafgifter, hvilkas sammanlagda belopp under ett kalenderår

dock icke för någon må öfverstiga etthundra tjugu kronor. Dessa medel

må icke ingå till den i § 53 omnämnda fond, utan skola såsom en särskild

fond bokföras och förvaltas.

Lifräntas årliga belopp skall utgöra för hvarje erlagd försäkringsafgift

en sextiondedel af afgiftens belopp för hvarje helt år, som efter

afgiftens erläggande förflyter till dess lifräntan beviljas.

Beträffande försäkring, hvarom i denna § säges, lände i tillämpliga

delar till efterrättelse hvad § 54 innehåller om verkställande af undersökning

å vissa tider af försäkringsvilkor och fond, om ändring af

vilkoren och om godtgörelse med statsmedel af möjligen uppkommen

brist.

§ 57.

De närmare föreskrifter, som, utöfver hvad denna lag innehåller,

finnas erforderliga för lagens tillämpning, utfärdas af Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1897.»

Förutom den kongl. propositionen hafva till utskottet för förberedande

handläggning hänvisats fyra särskilda, i anledning af samma

proposition inom Andra Kammaren väckta motioner, uti hvilka yrkas:

i motionen n:o 161, af herr E. Svensson från Karlskrona,

»att Riksdagen behagade för sin del besluta sådan ändring uti det

af Kongl. Maj:t framlagda förslag till lag angående försäkring för beredande

af pension vid varaktig oförmåga till arbete, att derutaf tydligen

framgår, att jemväl i statens och kommuns tjenst anstälde arbetare må

varda försäkringspligtige och pension sberättigade»;

i motionen n:o 167, af herr C. G. Thor m. fl.,

»att ett tillägg göres till § 24 i omförmälda lag af innehåll, att

för försäkringsärendena upprättas ett valdt råd, hvars organisation och

befogenhet m. m. bestämmes i lag, stiftad af Riksdagen och Kongl. Maj:t»;

i motionen n:o 168, af herr A. H. Göthberg m.

»att, i händelse en lag angående försäkring för beredande af pension

vid varaktig oförmåga till arbete i anslutning till nämnda förslag

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

af Riksdagen antages, detta må ske med vidtagande af ändringar i nedan

nämnda afseenden:

1. att i § 2 mom. 1 ordet ''anstälde’ utbytes mot i ''arbetet sysselsatte’

;

2. att bland försäkringspligtige i § 2 mom. 1 upptages torpare,

samt att i § 9 införes bestämmelse, att arbetsgifvare-andelen i pensionsafgifter

skall för torpare och desses tjenare bestridas af jordegaren för

den tid, de äro i hans arbete sysselsatta;

3. att mom. 2 i samma paragraf utgår och ersättes af föreskrift, att

försäkringen gäller från och med de försäkringspligtiges inträde i arbetet;

4. att i följd häraf jemte pensionsmärken för vecka äfven må finnas

sådana för dag, afsedda för de arbetare, som ej varit sysselsatta hela

veckan hos en och samma arbetsgifvare;

5. ,>att i § 4 föreskrifves, att i statens eller kommuns tjenst sysselsatte

tjensteman, betjente eller arbetare under den i § 2 angifna aflöningsgränsen

skola utan erläggande af pensionsafgifter af staten eller

kommun åtnjuta pension till första klassens i denna lag stadgade belopp,

och i öfrigt enligt de i denna lag bestämda grunder, för såvidt de äro

tillämpliga, derest ej genom annan förordning eller lagligt gällande

beslut lika eller större understöd är dem tillförsäkradt;

6. att i § 9 mom. 1 andra raden ordet ''arbetstagaren’ utbytes

mot ’arbetsgifvaren’ och i fjerde raden ''arbetsgifvaren’ mot ''arbetstagaren’

eller, om detta ej finnes lämpligt, att pensionsafgifterna delas

lika på arbetare och arbetsgifvare;

7. att § 9 mom. 2 ändras derhän, att de arbetsgifvare, som der

äro i fråga, ej behöfva utbetala och följaktligen ej heller af staten

återkräfva någon arbetsgifvareandel i pensionsafgifterna, samt att pensionsnämnd

må till dessa arbetsgifvare i förskott utlemna pensionsmärken,

för hvilka arbetsgifvarne qvartalsvis inbetala arbetstagareandelen;

8. att då § 10 gifver tillfälle att, enligt väl bekanta föredömen,

införa ett faktiskt förlag smonopol till vinning för enskilda personer, paragrafen

må erhålla följande förändrade lydelse:

För det i § 11 angifna ändamål skall eu hvar försäkringspligtig

arbetstagare vara försedd med en pensionsbok. Dylika böcker skall

det stå en hvar fritt att enligt formulär och till maximipris, som af

Konungen bestämmes, och senast sex månader före lagens ikraftträdande

kungöras, utgifva och tillhandahålla allmänheten.

9. att i § 15 sådan ändring vidtages, att den försäkrade ej uteslutes

från försäkringen i det fall, att genom felaktigt förfarande å de

enligt § 13 för försäkringsafgifternas erläggande ansvarige arbetsgifvar
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Särskilda, Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

nes sida arbetstagaren ej vid 50 års ålder uppnått det föreskrifna

beloppet af erlagda pensionsafgifter;

10. att i § 17 mom. 2 dels efter orden ''olycksfall som’ tillägges

''i eller utom arbete’, dels sådan ändring vidtages, att under någon tid,

t. ex. en månad, efter det med försäkringspligt förenad anställning

upphört, pension i följd af olycksfall tillkommer den förut försäkrade;

11. att samma uppfostringshjelp, som enligt § 19 skall tillfalla

minderårigt barn, i händelse dess fader är försäkrad och aflider, äfven

må tillförsäkras minderårigt barn, i händelse dess moder är försäkrad

och aflider, samt att den i § 19 stadgade såväl som den nu föreslagna

uppfostringshjelpen må tillfalla såväl oäkta som äkta barn;

12. att bestämmelsen i andra stycket af § 20 utsträckes att gälla

till förmån för hustru och barn, i de fall, hvarom stadgas i § 21;

13. att i § 27 föreskrifves, att suppleant för pensionsnämnds

ordförande skall utses bland nämndens ledamöter;

14. att i § 29 tillägges föreskrift om åliggande för pensionsnänmd,

att en gång årligen till granskning infordra samtliga pensionsböcker från

pensionsdistriktet, samt å ett hos nämnden för sådant ändamål fördt

register anteckna beloppet af de intill den dag, då pensionsboken företes,

för dess egare erlagda eller honom tillgodoräknade pensionsafgifter;

15. att i § 54 införes en bestämmelse, som tillförsäkrar arbetare,

hvilka redan äro försäkrade, att ingen höjning vidtages i deras pensionsafgifter

eller sänkning i deras pensionsförmåner;

16. att i lagen stadgas, att arbetare, sedan han fylt 55 år, icke

längre behöfver erlägga pensionsafgift, dock att arbetsgifvares bidrag

till pensionsafgiften fortfarande utgår;

17. att i lagen införes en bestämmelse om arbetsgifvarens ansvar

af hufvudsakligen samma lydelse, som andra punkten af § 23 i det

ursprungliga, af komiterade utarbetade lagförslaget eger;

18. att § 57 ändras derhän, att de hufvudsakliga föreskrifter, som,

utöfver hvad denna lag innehåller, finnas erforderliga för lagens tillämpning,

skola stadgas i af Riksdagen och Kongl. Maj:t gemensamt stiftad lag»;

samt i motionen n:o 170 af herr D. Bergström in. fl.

»att, derest Riksdagen antager regeringens förslag till lag angående

försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga till

arbete, den ändring dock må vidtagas i § 27:

att val af ledamöter och suppleanter i pensionsnämnd må verkställas

å landet af kommunalstämma och i stad af allmän rådstuga,

samt att hvarje röstande skall ega en röst.»

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Såsom allmänt känd t är, har arbetareförsäkringsfrågan på senare

tider i de flesta af nutidens kulturländer varit föremål för särskild

uppmärksamhet från de lagstiftande magternas sida. Att afgöra, efter

hvilka grunder lagstiftningen på detta område bör lämpligast ordnas,

har emellertid visat sig mycket svårt. Om än derför frågan ännu

endast i ett fåtal länder hunnit vinna en högre utveckling, torde dock

kännedomen om de vigtigaste lagstiftningsåtgärderna i utlandet kunna

verka i väsentlig mån underlättande för bedömandet af nu ifrågasatta

lagbestämmelsers ändamålsenlighet och derigenom jemväl för frågans

lyckliga lösning i vårt land.

Innan utskottet öfvergå!- till granskningen af förevarande lagförslag,

har utskottet derföre ansett sig böra meddela en kortfattad öfversigt af

lagstiftningen rörande arbetareförsäkring i några främmande länder och

i sammanhang dermed af frågans uppkomst och utveckling i Sverige.

Uti intet land har arbetareförsäkringsfrågan nått en sådan utveckling

som uti Tyskland, och detta lands lagstiftning på ifrågavarande

område förtjenar derföre att något särskildt uppmärksammas. Denna

lagstiftning är i sin helhet grundad på principen om obligatorisk försäkring.

Sålunda har genom lagar af den 15 juni 1883, den 28 maj

1885 och den 5 maj 188G obligatorisk sjukförsäkring påbjudits för

personer i vissa yrken. Vissa personer äro berättigade att taga del i

sjukförsäkringen, hvaremot å andra sidan försäkringspligtiga personer,

för hvilka ett behof af sjukförsäkring icke anses förefinnas, hafva rätt

att under gifna förutsättningar blifva fritagna från försäkringstvånget,

likasom vissa personer, anstälde i rikets eller de särskilda staternas

tjenst, äro alldeles uteslutna från sjukförsäkringen. Till försäkringsafgifterna

bidraga i regeln arbetarne med två tredjedelar och arbetsgifvarne

med en tredjedel. Sjukhjelpen består i allmänhet, förutom af

fri läkarevård och läkemedel äfvensom andra hjelpmedel, af en sjukpenning,

motsvarande för hvar arbetsdag hälften af en vanlig daglönares

dagspenning å orten samt upphör med utgången af trettonde

veckan efter sjukdomens början.

Den lagstiftning angående försäkring för olycksfall i arbetet, som

genom lagarne den 6 juli 1884, den 28 maj 1885, den 15 mars och

den 5 maj 1886 samt den 11 och den 13 juli 1887 kommit till stånd,

gäller i dessa lagar angifna rörelser eller företag och afser att åt personer,

hvilka i samma rörelser äro sysselsatta eller deras anhöriga,

bereda ersättning vid kroppsskada eller dödsfall, förorsakade genom

olycksfall i arbetet, samt hvilar på grundsatsen att vederbörande arbetsgivare

skola vara skyldige att ombesörja och bekosta härtill er
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

forderlig försäkring. Förstnämnda två lagar, hvilka afse den egentliga

industrien och transportväsendet till lands m. m., innehålla, bland andra,

följande stadganden. Vid kroppsskada utgår ersättningen uti godtgörelse

af kostnaderna för skadans behandling från och med fjortonde

veckan efter olycksfallet samt uti en ränta till den skadade från samma

tid, om och så länge han är till arbete oförmögen, samt utgörande

högst 66 V3 procent af hans förutvarande årliga arbetsförtjenst. Vid

dödsfall lemnas ersättning till den aflidnes anhöriga, nemligen godtgörelse

för begrafningskostnad samt vissa räntor, hvilka i intet fall

kunna öfverstiga 60 procent af den aflidnes förutvarande årliga arbetsförtjenst.

För olycksfallsförsäkringen skola i allmänhet bildas föreningar

mellan vederbörande arbetsgivare, så kallade yrkessamfund. Medel till

ersättningar, förvaltning m. m. upptager yrkessamfundet af sina medlemmar

genom årlig utdebitering.

Till ett yrkessamfund hörande rörelser indelas i vissa farlighetsklasser

efter graden af deras farlighet. Med hänsyn till denna bestämmas

afgifterna.

Åt administrativa myndigheter är inrymd en ganska omfattande

kontroll öfver och delaktighet i yrkessamfundens förvaltning. Högst

bland dessa myndigheter står förbundsrådet. Dessutom är till den

obligatoriska olycksfallsförsäkringens närmare ordnande en embetsmyndighet

inrättad under inrikesministeriet, nemligen riksförsäkringsembetet,

hvilket har sitt säte i Berlin och består af en ordförande

samt ett antal ordinarie och tillfälliga ledamöter. Kostnaden för detta

embetsverk bestrides af riket.

Genom lagarne af den 15 mars och den 5 maj 1886 samt den 11

och den 13 juli 1887 har införts försäkring för olycksfall i arbetet förvissa

uti Tyska rikets tjenst anstälda personer, för personer sysselsatta

i landtbruk och skogshushållning, för vissa vid byggnadsarbeten sysselsatta

personer samt för sjöfolk. Dessa lagar afvika väl beträffande

försäkringens organisation i vissa afseenden från 1884 och 1885 års

lagar, men ansluta sig till dessa i afseende å ersättningarna, vilkoren

för dem, deras belopp m. m.

Slutligen har i Tyskland den 22 juni 1889 utfärdats lag angående

invaliditets- och ålderdomsförsäkring. Lagens hufvuduppgift, är att

betrygga arbetsklassen mot följderna af inträffad varaktig oförmåga till

arbete eller invaliditet i alla de fall, der så ej redan skett genom lagarne

om olycksfallsförsäkring. Härtill sluter sig ålderdomsförsäkringen

såsom ett komplement. Lagen hvilar likasom de förut omnämnda på

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

principen om försäkringstvång. Försäkringspligtige på grund af lagens

omedelbara stadgande äro i allmänhet hos arbetsgifvare anstälde personer.

Någon minimitid, under hvilken arbetet skall fortvara innan försäkringspligt

inträder, är ej bestämd, utan förbundsrådet eger bestämma

i hvad mån tillfälligt arbete må anses ej medföra försäkringspligt. Försäkringstvång

kan derjemte genom beslut af förbundsrådet åläggas dels

vissa mindre yrkesidkare, dels ock utöfvare af så kallad hemindustri.

Ålägges icke sådant tvång, äro desse personer berättigade att under

vissa förutsättningar försäkra sig sjelfve.

Försäkringspligtig, för hvilken försäkringstvånget upphör, är berättigad

att frivilligt fortsätta försäkringen.

Invalidpension erhålles, oberoende af ålder, då försäkrad ej vidare

kan förvärfva ungefär en tredjedel af sin förutvarande normala arbetsförtjenst,

ålderdomspension vid fylda 70 år.

De försäkrade indelas i vissa löneklasser med hänsyn till den årliga

arbetsförtjensten i medeltal inom den arbetarekategori, den försäkrade

tillhör.

För erhållande af pension erfordras, förutom uppvisande af invaliditet

eller af den i lagen stadgade ålder, att hafva under viss tid

erlagt de föreskrifna försäkringsafgifterna. Denna tid utgör i fråga

om invalidpensionen fem och i fråga om ålderdomspensionen trettio

afgiftsår, hvarje år räknadt till 47 af gifts veck or.

Afgifterna, hvilka ej äro i lagen bestämda för mer än de närmaste

tio åren, uppsamlas i försäkringsanstalter, skola bäras till hälften hvar

af arbetsgifvare och arbetare, beräknas för kalendervecka samt erläggas,

'' då aflöning utbetalas, af den arbetsgifvare, hos hvilken den försäkrade

under veckan arbetat. År försäkrad i tjenst hos flere under samma

vecka, erlägges afgiften af den arbetsgifvare, i hvilkens tjenst han

under veckan först arbetat. Erläggandet sker genom infästande af

märken å ett qvittenskort.

Riket bidrager med 50 mark årligen till hvarje utbetald pension.

Derjemte erlägger riket den del af pension, som belöper på tid, hvarunder

försäkrad fullgjort sin värnpligt.

Invalidpensionen utgöres af två fasta beståndsdelar, lika för alla,

samt en vexlande. De fasta beståndsdelarne utgöra tillhopa 110 mark,

deraf 50 mark betalas af riket och återstoden utgår af vederbörande

försäkringsanstalts kassa. För hvarje vecka, afgift erlagts, stiger pensionen

med olika belopp i de olika löneklasserna. Minsta invalidpensionen

utgör 114 mark 70 pfennige i lägsta och 140 mark 55

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande K:o 2.

pfennige i högsta löneklassen. Efter 50 afgiftsår utgör densamma 157

mark i lägsta och 415 mark 50 pfennige i högsta löneklassen.

Ålderdomspensionen består af rikets bidrag 50 mark samt ett rörligt

element, vexlande efter de olika löneklasserpa. Denna pension

utgör i lägsta löneklassen 106 mark 40 pfennige och i högsta löneklassen

191 mark. Ålderdomspensionen är sålunda mindre än invalidpensionen

och utbytes mot sådan, om invaliditeten inträffar först efter

det försäkrad redan erhållit ålderdomspension.

Upphör en person, som börjat uppbära invalidpension, att vara invalid

i den mening lagen afser, kan pensionen indragas.

Försäkringens genomförande är öfverlemnad åt särskilda för territoriella

områden upprättade försäkringsanstalter, hvilka omfatta alla de

inom anstaltens distrikt anstälda försäkringspligtiga personer, utan afseende

å deras yrke.

För hvarje försäkringsanstalts område skall af vederbörande förbundsstats

regering och rikskansleren gemensamt utses en s. k. statskommissarie,

hvilken har att bevaka rikets och de öfriga forsäkringsanstalternas

intressen.

För afgörandet af besvär öfver beslut, som fattas af försäkringsanstalternas

styrelser, finnas inrättade särskilda skiljedomstolar. Öfver

dessa står riksförsäkringsembetet.

Utbetalningen af pensionerna sker genom postanstalterna, och riket

förskotterar genom postverket de dertill nödiga medlen.

Angående sjöfolks försäkring innehåller lagen vissa särskilda bestämmelser.

I Frankrike hafva omfattande försök gjorts att på frivillighetens

väg bereda lösning åt arbetareförsäkringsfrågan. Sålunda inrättades

genom en lag af den 18 juni 1850 en allmän statsförsäkringsanstalt

afseende ålderdomsförsäkring. Lagen är byggd på principen om sjelfhjelp

och frivillighet, och anstalten erbjuder lifränta vid 50—60 års

ålder. Det har emellertid visat sig, att denna anstalt ej med sina verkningar

träffade dem, som den var afsedd att hjelpa. Den blef till nytta

för andra, men ej för kroppsarbetarne. Erfarenheten har lärt att det

icke i allmänhet är arbetarne, som betala till kassan, utan andra personer,

och att de arbetare, som äro der tillförsäkrade pensioner, hafva

denna rätt hufvudsakligen, emedan de stora jernvägsbolagen och andra

större industriella företag m. fl. gjort insättningar till förmån för sina

arbetare. Härtill kommer att räntefoten för kassans beräkningar gång

efter annan måst nedsättas, och ehuru staten garanterar kassans förbindelser,

hafva insättningarne under de senare åren icke nämnvärdt ökats.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 25

Likaledes har franska staten genom en förordning af den 11 juli

1868 anordnat en lifförsäkrings- och eu olyckfallsförsäkringsanstalt, afsedda

att komma de mindre bemedlade till godo. Försäkringarne äro

helt och hållet frivilliga. Dessa anstalters verksamhet har emellertid

ej lyckats vinna någon synnerlig omfattning.

Äfven privata kassor i Frankrike med styrelser, utsedde af arbetare

och arbetsgivare, hafva lemnat mindre goda resultat. Af 12 millioner

arbetare, sorn kunnat blifva delaktiga i dessa kassor, har endast omkring

1 million sökt inträde, och af dem, som vunnit inträde, fullgöra

endast ''/i0 sina betalningsskyldigheter.

Med dessa resultat för ögonen hafva såväl enskilde som regeringen

framlagt förslag till arbetareförsäkring på obligatorisk grundval. Dylika

förslag, afseende dels arbetsgivares ersättningsskyldighet vid olycksfall

i arbetet, dels ålderdomsförsäkring, föreligga ock för närvarande.

Det förra förslaget innehåller att hvarje olycksfall, som i och under

arbetet träffar arbetare eller annan person, som innehar anställning

i vissa i förslaget närmare angifna företag, skall berättiga den af

olycksfallet träffade eller hans efterlefvande att erhålla ersättning enligt

lagens närmare bestämmelser.

Kostnaderna för försäkringen skulle bäras af arbetsgifvarne. I afseende

å ersättningarne, vilkoren för dem och deras belopp in. m.

företer lagförslaget väsentliga likheter med den tyska olycksfallsförsäkringslagstiftningen.

Detta lagförslag har af franska deputeradekammaren

antagits och är under behandling uti senaten.

Det föreliggande förslaget till ålderdomsförsäkring går en medelväg

mellan obligatorisk och frivillig försäkring. Enligt förslaget skulle

hvarje arbetare, arbetsförman, torpare eller tjenstehjon, som har

fransk infödingsrätt och hvilkens årliga förtjenst ''icke uppgår till 3,000

francs, försäkras för ålderdomen, såvida han ej hos mären i boningsorten

anmäler att han ej önskar blifva delaktig af försäkringen. Till

afgifterna för försäkringen skulle arbetsgifvare och arbetstagare bidraga

med lika mycket, och staten skulle tillskjuta två tredjedelar af deras

sammanlagda bidrag. Förslaget afser beredande af iifräntor vid 55

års ålder.

Ehuru det obligatoriska försäkringstvånget i Frankrike mött ett

synnerligen starkt motstånd, har dess principiella antagande likväl på

senaste tiden genomdrifvits. Den 29 juni 1894 promulgerades nemligen

en lag om försäkring för grufarbeture, benämnd »loi sur les caisses

de secours et de retraites des ouvriers mineurs». Enligt denna lag skall

Bih. till It iksd. Prot. 1895. 8 Sand. 1 Afd. 2 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

af hvarje grufarbetares lön, för så vidt den understiger 2,400 francs,

ett afdrag af 4 procent ega rum, deraf hälften afser hjelpkassan och

hälften pensionskassan. Grufegaren skall till försäkringen bidraga med

3 procent å arbetarens lön. Pension erhålles vid 55 års ålder eller

senare, i hvilket fall den blifver större. Medelpensionen beräknas blifva

226 francs.

I Österrike har genom en lag af den 28 december 1887 obligatorisk

olycksfallsförsäkring stadgats för arbetare i vissa yrken. Försäkringen

skall bereda ersättning för förlust, som uppstått genom en

försäkrad persons kroppsskada eller död i följd af olycksfall, som i

arbetet har sin orsak. Ersättningarne utgå hufvudsakligen i form af

räntor till den skadade eller till efterlefvande anhöriga. Högsta ränta,

som utgår, är till skadad 60 procent och till efterlefvande anhöriga

sammanlagdt högst 50 procent af den skadades eller aflidnes förutvarande

årliga arbetsförtjenst. Af försäkringsafgifterna skola arbetsgifvarne

betala 90 procent och de försäkrade sjelfve 10 procent. Den

obligatoriska olycksfallsförsäkringen i Österrike har genom en lag af

den 20 juli 1894 utsträckts till åtskilliga nya yrken.

Vidare har i Österrike den 30 mars 1888 en lag om arbetares

sjukförsäkring kommit till stånd. Försäkringen är obligatorisk för vissa

i lagen närmare angifna arbetare och tjenstemän eller arbetsförmän

samt afser att bereda sjuk- och begrafningshjelp. Till afgifterna skola

arbetsgifvare i regel biträda med en tredjedel och arbetstagare med

återstoden.

. I Schweiz har genom folkomröstning den 21 november 1890 beslutits

följande nya artikel i förbundsförfattningen:

»Förbundet skall på lagstiftningens väg införa sjuk- och olycksfallsförsäkring

och dervid taga hänsyn till redan befintliga sjukkassor.

Försäkringen kan göras obligatorisk för hela befolkningen eller

ock för särskilda klasser af densamma.»

Särskilda förslag till sjuk- och olycksfallsförsäkring äro jemväl

uppgjorda, men hafva veterligen ännu ej slutbehandlats.

Såväl i Italien som Belgien hafva förslag till obligatorisk försäkring

för olycksfall i arbetet under de senaste åren framkommit, men hafva

ej ännu haft någon legislativ påföljd.

I England har frågan om sättet för de kroppsarbetande klassernas

försörjande vid inträffande arbetsoförmåga på senare tider alltjemt varit

på dagordningen. Förslag till obligatorisk försäkring hafva jemväl

framkommit men hafva icke ledt till något resultat. Det lagstadgade

försäkringstvångets berättigande bär nemligen ej blifvit erkändt i Eng
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

land. Frivilligheten är den enda basen för den der inrättade försäkringen,

om än i vissa fall på enskild väg modifierad. Sålunda har genom

en lag af den 18 augusti 1882 anordnats en med postsparbanken

sammanhängande försäkring för beredande af lifförsäkringar och lifräntor.

Försäkringen är helt och hållet frivillig. Någon verklig tillslutning

af de engelske kroppsarbetarne till försäkringsväsendet lär

emellertid icke hafva ernåtts i sådan omfattning, att den kan anses stå

i ett rigtigt förhållande till arbetarnes antal.

I Danmark utfärdades den 9 april 1891 en lag, innehållande bestämmelser

om ålderdomsförsörjning för obemedlade.

Enligt denna lag är under vissa förutsättningar en hvar, som fylt

sextio år och är ur stånd att sjelf förskaffa sig och dem, hvilka han

är lagligen pligtig att försörja, hvad som erfordras till nödigt uppehälle

eller vård under sjukdom, berättigad till ålderdomsunderstöd, derest

han har infödingsrätt i Danmark.

Understödet är ej bestämdt till något visst belopp, utan lagen stadgar

att det skall utgöra hvad som erfordras till understödstagarens och

hans familjs nödiga .underhåll samt till vård under sjukdom. Understödet

lemnas af den kommun, inom hvilken understödstagaren är bosatt.

Af kommunernas utgifter för ålderdomsunderstöd tillskjuter statskassan

hälften.

Förslag till obligatorisk försäkring för olycksfall i arbetet har äfven

under senare åren varit under behandling af de lagstiftande magterna

i Danmark, men har ännu ej antagits.

På Island har frågan om ålderdomsförsörjning, efter att under en

längre tid hafva varit under ompröfning, genom en af Altinget år 1890

antagen »Lov om Understöttelseshasser för Almuesfolk» vunnit sin lösning.

Enligt denna lag skola hemmavarande barn, tjenstehjon äfvensom

lösa arbetare — familjeförsörjare undantagna — från det de fylt

20 år och till sitt sextionde år erlägga en årlig afgift af en krona för

man och 30 öre för qvinna. Afgifterna erläggas af vederbörande husfader

eller arbetsgivare, som eger att afdraga desamma å de afgiftspligtiges

lön, derest de uppbära sådan. Af dessa afgifter, hvilka göras

räntebärande genom insättning uti en viss bankinrättning, med tillagda

räntor bildas under de 10 första åren efter lagens trädande i kraft för

hvarje stad och härad en försörjningskassa. Efter utgången af nämnda

tid lägges blott hälften af afgifterna och räntorna till kapitalen, under

det den andra hälften utdelas till sjukliga och åldriga behöfvande, dock

endast till sådana, hvilka erlagt. minst en afgift och hvilka icke åtnjuta

fattigunderstöd. Utdelningen ombesörjes af vederbörande kommunala sty
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

relser, och försörjningskassorna stå jemväl i öfrigt under dessas förvaltning.

I Norge har den 23 juli 1894 utfärdats en lag om olycksfallsförsäkring

för arbetare i fabriker m. fl. Enligt lagen skola alla arbetare

och arbetsförmän uti vissa yrken vara försäkrade mot följderna af olycksfall,

som kunna drabba dem i arbetet. Lagen afser att åt de försäkrade

eller deras anhöriga bereda ersättning vid kroppsskada eller dödsfall,

förorsakade genom dylikt olycksfall. För försäkringen skall upp
rättas

en af staten garanterad offentlig försäkringsinrättning för hela

landet. Vid kroppsskada lemnas till den skadade ersättning, som består

uti godtgörelse för skadans behandling äfvensom uti en ränta, som

utgår med högst 60 procent af den skadades arbetsförtjenst, om och

så länge han är till arbete oförmögen. Vid dödsfall lemnas till den

aflidnes anhöriga, förutom godtgörelse för begrafningskostnad, vissa

räntor, bvilka i intet fall kunna öfverstiga 50 procent af den aflidnes

arbetsförtjenst. Försäkringsafgifterna skola betalas af vederbörande arbetsgivare.

Förslag till lag om arbetares sjukförsäkring bär jemväl af norska

regeringen framlagts för stortinget såväl åren 1893 och 1894 som innevarande

år men bar ännu ej kommit under stortingets behandling.

Enligt förslaget, sådant det nu föreligger, skola efter lagens bestämmelser

vara försäkrade alla fasta arbetare och arbetsförmän, hvilkas årliga

arfvode eller lön icke öfverstiger 1,200 kronor och hvilka icke äro

sysselsatta i landtbruk, skogsskötsel, sjöfart eller fiske. Försäkringen

afser att vid sjukdom bereda en penningehjelp, som icke må understiga

hälften eller öfverstiga tre fjerdedelar af försäkringstagares medelaflöning

för dag. Sjukhjelpen utgår för en tid af intill 13 veckor under

hvarje halfår. Försäkringen skall tagas antingen i en för hela landet

upprättad, af staten garanterad sjukförsäkringskassa eller uti någon,

med lagens föreskrifter öfverensstämmande, dertill godkänd privat sjukkassa.

Afgiftema för försäkringen utbetalas af vederbörande arbetsgifvare,

som likväl eger att afdraga desammas belopp å de försäkrades

aflöning.

Fråga om anordnande af invaliditets- och ålderdomsförsäkring har

äfven blifvit väckt i Norge, och stortinget tillsatte den 20 juli 1894 en

särskild kommission med uppdrag att taga denna fråga under öfvervägande

samt till ett senare storting inkomma med utlåtande och lagförslag.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 29

Frågan om arbetareförsäkringens ordnande i vårt land genom de

lagstiftande magternas ingripande har först framkommit från Riksdagens

sida.

Med anledning af en inom Riksdagen väckt motion anhöll nemligen

Riksdagen uti underdånig skrifvelse den 11 maj 1884 att Kongl.

Maj:t täcktes låta utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas

lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare

beträffande möjliga olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring

åt arbetare och med dem jemförliga personer samt

derefter göra de framställningar till Riksdagen eller vidtaga de anordningar

i öfrigt, till livilka förhållandena kunde föranleda.

Sedan Kongl. Maj:t den 3 oktober nämnda år tillsatt en komité

med uppdrag att verkställa den af Riksdagen sålunda begärda utredning

samt derefter afgifva de förslag, hvartill utredningen gåfve anledning,

aflemnade denna komité under loppet af åren 1888 och 1889 åtskilliga

lagförslag, af hvilka tvenne föranledt till utfärdande af lagar,

nemligen lagen om skydd mot yrkesfara af den 10 maj 1889 och lagen

om sjukkassor af den 30 oktober 1891. I enlighet med den senare

voro under år 1893 344 registrerade sjukkassor i verksamhet. Delegarne

voro vid årets slut 41,243, och under året hade utbetalts i kontant

sjukhjelp 258,982 kronor 67 öre och i begrafningshjelp 33,429

kronor 65 öre.

Ett tredje af komitén afgifvet förslag afsåg försäkring för olycksfall

i arbetet. Enligt detta förslag skulle samtliga hos arbetsgifvare i

vissa rörelser anstälde personer vara försäkrade för följderna af i arbetet

inträffande olycksfall. Afgifterna för försäkringen skulle bekostas

af vederbörande arbetsgifvare. Ersättning skulle utgå vid kroppsskada

till den skadade med högst 60 procent af den skadades förutvarande

årliga arbetsförtjenst samt vid dödsfall till efterlefvande anhöriga med,

förutom begrafningshjelp, högst 50 procent af den aflidnes årliga arbetsförtjenst.

Detta förslag blef af Kongl. Maj:t lagdt till hufvudsaklig grund för

särskilda propositioner till Riksdagen dels år 1890 och dels år 1891.

Framställningarne behandlades vid båda riksdagarne af särskilda utskott

(se 1890 års särskilda utskotts utlåtande n:o 2 samt 1891 års särskilda

utskotts utlåtanden n:is 1 och 3). Vid intetdera tillfället vann

framställningen bifall inom någon af kamrarne.

Ett fjerde af förenämnda komité afgifvet författningsförslag afsåg

en lag om ålderdomsförsäkring. Enligt detta förslag skulle en hvar

svensk undersåte, som vore i riket mantalsskrifven, vara pligtig att ge
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

(§ D
-

30 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2-

nom försäkring i en särskild anstalt, benämnd Riksförsäkringsanstalten,

till hvars anordnande komitén afgaf ett särskildt förslag, bereda sig eu

årlig lifränta för ålderdomen. Genom erläggande i försäkringsafgift af

25 öre för vecka eller 13 kronor för år från och med det kalenderår,

då han fylde 19 år, till och med det, då han fylde 28 år, skulle en hvar

ega att vid uppnådda 60 år från nämnda anstalt utbekomma en lifränta

af 72 kronor. Genom frivilliga afgifter kunde lifränta till högre belopp

eller vid tidigare ålder erhållas. För vissa personer skulle kommunerna

erlägga afgift.

Sistnämnda förslag blef, enligt hvad statsrådet och chefen för civildepartementet

uti det nu föreliggande kong!, proposition bilagda protokollet

öfver civilärenden för den 14 januari innevarande år erinrar,

den 30 oktober 1891 för Kongl. Maj:t föredraget, dervid, med åberopande

af anmärkningar, som mot förslaget från deröfver hörda myndigheter

och andra framstälts, samt på i öfrigt anförda skäl, framhölls, att

frågan om en lagstiftning rörande ålderdomsförsäkringen då ännu icke

kunde anses hafva vunnit den utredning, att ett tillfredsställande förslag

i ämnet kunde derpå grundas, samt att denna försäkring likasom äfven

olycksfallsförsäkringen möjligen borde sättas i samband med och hufvudsakligen

grundas på invaliditetsprincipen, hvarigenom jemväl den

fördel syntes kunna vinnas, att den mot de för Riksdagen framlagda

lagförslag om olycksfallsförsäkring gjorda invändning, som grundats

derpå, att man icke kunde öfverskåda hvilka kostnader arbetareförsäkringen

i dess helhet komme att medföra, borde förlora sin betydelse.

Med anledning häraf uppdrog Kongl. Maj:t åt en, samma dag tillsatt,

ny komité att, efter utredning af hithörande förhållanden, inkomma med

underdånigt yttrande i ämnet och de lagförslag, hvartill en sådan utredning

funnes böra föranleda. Denna komité aflemnade den 30 mars

1893 af motiv och utredningar åtföljdt förslag till lag angående försäkring

för beredande af pension vid varaktig oförmåga till arbete.

Detta förslag, i vissa delar inom civildepartementet omarbetadt,

ligger till grund för Kongl. Maj:ts nu ifrågavarande proposition till

Riksdagen.

Föreliggande lagförslag, som är bygdt, på principen af obligatorisk

försäkring, afser beredande af pension vid hvarje slag af invaliditet

eller varaktig oförmåga till arbete, hvilken anses vara för handen hos

den, som befinnes till följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom,

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ar:o 2-

vanförhet eller lyte vara ur stånd att genom sådant arbete, som motsvarar

hans krafter och färdigheter, vidare sig försörja, eller som fylt sjuttio

år. De afgifter, som erläggas för försäkrad man, gälla äfven för hans

hustru, och om man dör, efter att viss tid hafva varit försäkrad, finnas

uppfostringsbidrag till minderårigt barn. Äfven lemnas pension, då

sjukdom varar längre än ett år, allt på sätt här nedan närmare angifves.

Förslaget utgår från att de försäkrade böra bidraga till sin försäkring

och har begränsat försäkringen till dem, hvilka hafva en arbetsgivare,

genom hvilken afgifter na uppbäras. Från försäkringen uteslutas

härvid alla de, hvilka för sin anställning ej åtnjuta annan ersättning än

fri bostad eller fritt underhåll eller båda dessa förmåner.

Arbetstagare, hvilka enligt lagen skola försäkras, äro hos arbetsgivare

anstälde:

1) arbetare, gesäller, lärlingar, tjenstehjon, statkarlar samt andra,

hvilka i fråga om anställningen äro med dem jemförliga;

2) biträden vid utöfvande af handel, näring eller yrke, hvilka icke

afses i 1), samt arbetsförmän (verkmästare, inspektörer, rättare o. d.),

derest aflöningen ej uppgår till ett tusen åttahundra kronor, för år

räknadt.

Såsom med försäkringspligt förenad anställning skall enligt förslaget

jemväl anses tillfällig sysselsättning, derest arbetstagaren varit under

alla söckendagar i en kalendervecka hos samma arbetsgifvare sysselsatt.

Försäkringspligten gäller såväl män som qvinnor från det de fylt 18 år.

Försäkringen omfattar icke i statens eller kommuns tjenst anstälde

tjenstemän eller betjente, ej befälhafvare eller besättning å fartyg,

ej dem, som uppenbarligen äro till arbete varaktigt oförmögne, ej

heller dem, som, då lagen träder i kraft, fylt 40 år. På Kongl. Maj:ts

pröfning ankommer, om och under hvilka vilkor medlem af pensionseller

lifränteanstalt må kunna från försäkringen undantagas. Att sjöfolk

uteslutes har sin grund i de svårigheter, som äro förbundna med

uppbörden af afgifterna för dem.

Det är beräknadt att försäkringen efter hand skulle komma att omfatta

— folkökningen oafsedt — omkring 875,000 försäkrade förutom omkring

250,000 personer, som lemnat försäkringspligtig anställning men

dessförinnan förvärfvat rätt till pension. Läggas härtill 250,000 pensionärer,

skulle lagen således beröra omkring 1,375,000 af landets till omkring

3 millioner uppgående befolkning af mer än aderton års ålder.

De försäkrade indelas i tre pensionsklasser. Pensionsafgifterna

skola utgå: för manlig arbetstagare, hvars kontanta aflöning för vecka ''

uppgår till minst 10 kronor (= första ponsionsklassen), med 40 öre för

(§2.)

(§ 4.)

5 och C.)

s. 32 Kontrollera mot PDF

(S 9.)

(§ lo.)

(§ 7.)

(§ 17

inom. 3.)

(§ 8.)

(§ 19)

(§ 17

mom. lock 2.

(§ 22.)

(§ 18)

I

32 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

kalendervecka; för manlig arbetstagare, hvilkens kontanta aflöning för

vecka ej uppgår till 10 kronor (= andra pensionsklassen) med 25 öre

för kalendervecka; samt för qvinlig arbetstagare (= tredje pensionsklassen)

med 15 öre för kalendervecka. Af dessa afgifter skall arbetstagaren

betala 25 öre i första, 15 öre i andra och 10 öre i tredje pensionsklassen

och arbetsgifvaren återstoden. Vissa arbetsgivare kunna

dock af statsmedel återbekomma utgifna bidrag.

För att komma i åtnjutande af försäkringens fördelar erfordras, att

afgifter blifvit erlagda för viss tid. Denna tid, den s. k. väntetiden,

är i förslaget bestämd till 5 år eller 260 veckor.

Försäkrad, för hvilken pensionsafgifter ej erlagts för inalles 260

veckor, då han fyller 50 år, är från försäkringen skild, men eger rätt

att återbekomma det belopp, hvarmed han bidragit till de för honom

erlagda pensionsafgifter.

I händelse försäkrad, för hvilken erlagts afgifter för 260 veckor,

blifver, då han innehar försäkringspligtig anställning, af sjukdom till

arbete oförmögen, eger han dock för hvarje hel kalendervecka, oförmågan

varat, att få pensionsafgift sig tillgodoräknad, såsom om den

blifvit för honom erlagd, likväl ej med högre belopp än efter andra

pensionsklassens afgifter. Fortfar oförmågan till arbete längre än ett

år, anses han, så länge oförmågan derutöfver varar, såsom invalid och

erhåller på grund deraf tills vidare pension.

Försäkrad mans hustru, som ej sjelf innehar försäkringspligtig anställning,

åtnjuter på grund af mannens försäkring rätt till pension i

tredje klassen; och, om försäkrad man aflider sedan pensionsafgifter

för honom erlagts för minst 260 veckor eller derförinnan genom olycksfall,

utgår understöd med ett belopp af 30 kronor för år till ett hvart

af hans minderåriga äkta barn, intill dess det uppnått femton år.

Pension erliålles, när helst varaktig invaliditet inträffar eller 70 år

uppnåtts, derest för den försäkrade derförut erlagts eller tillgodoräknats

pensionsafgifter för tillhopa minst 260 veckor, oafsedt om dessa veckor

följt omedelbart på hvarandra eller äro skilda genom kortare eller längre

afbrott; och har invaliditeten orsakats af olycksfall under tid, då försäkringspligtig

anställning innehades, är den försäkrade berättigad till

pension, äfven om afgifter för 260 veckor ej erlagts.

Befinnes någon, som fått pension sig beviljad, icke längre vara till

arbete varaktigt oförmögen, må pensionen indragas.

Pensionens belopp utgöres dels af en konstant summa, lika i alla

pensionsklasserna, nemligen 50 kronor, dels ock af en summa, som står

i visst förhållande till pensionsklass och antalet veckor, för hvilka af
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 3 B

gifter erlagts eller skola tillgodoräknas, sålunda, att för hvarje sådan

vecka pensionsbeloppet bestämmes till 10 öre i första, 5 öre i andra

och 2 öre i tredje pensionsklassen.

Den, som i följd af olycksfall under första veckan af sin verksamhet

drabbas af invaliditet, kommer ändock i åtnjutande af en pension

för hela sin lifstid af 63 kronor i första och andra pensionsklasserna

samt 55 kronor 20 öre i tredje klassen.

Den lägsta pensionen, nemligen den, som erhålles, då för någon,

som träffats af invaliditet, erlagts blott tillhopa 5 års veckoafgifter,

utgör

i l:a pensionsklassen: 260 tioöringar med tillägg af 50 kr. d. v. s. kr. 76: —

»2:a » 260 fem- » » » » » » » 63:—■

j>3:e » 260 två- » » » » » » » 55:20

Den största pension, som kan uppnås, svarar mot eu inträdesålder

af 18 år och uppnådd ålder af 70 år utan derförut inträffad invaliditet,

samt med 52 arbetsveckor för hvarje år (= 2,704 veckor) och uppgår,

derest den försäkrade hela tiden tillhört

första pensionsklassen, till något öfver..................... 320 kronor,

andra » » ,i» » 185 » ,

tredje » » » » 104 »

Har den försäkrade under sin arbetstid tillhört olika pensionsklasser,

beräknas pensionen efter de veckoafgifter, som i hvarje klass

erlagts.

Enligt gjorda beräkningar skulle medelpensionerna, d. v. s. pensioner

för personer, som tillhört försäkringen 40 år med 50 arbetsveckor

om året (= 2,000 veckor), blifva 250 kronor i första, 150 kronor

i andra och 90 kronor i tredje pensionsklassen.

Pensionsafgifterna erläggas genom arbetsgifvarens försorg genom (§§6,io-is

infästande af pensionsmärken uti en pensionsbok. Märkena försäljas å nch 4/ )

postanstalterna, genom Indika äfven utbetalningen af pensionerna sker.

Afgifterna äro afsedda att ingå till en fond. Till denna fond skall (8 r>3-)

hvarje år af statsmedel ingå ett lika stort belopp som sammanlagda

beloppet af arbetsgifvarnes andelar i de pensionsafgifter, hvilka för

samma år erlagts för försäkrade i första och andra pensionsklasserna.

Detta belopp anses utgöra hvad som erfordras till bestridande af kostnaden

för hustru- och barnpensioneringen äfvensom till betäckande af

den förlust,, som för fonden kan uppstå derigenom, att försäkrad för

Bill. till IliUt. Prut. 1SP.5. a tittut/. 1 A/il. 2 Uii/t. u

s. 34 Kontrollera mot PDF

(§§ 30, 36

och 55.)

34 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

läugre eller kortare tid uppkör att vara i sådan ställning, som grundlägger

försäkringsförhållande.

Såsom förut nämnts afser försäkringen ej dem, hviska, då lagen träder

i kraft, uppnått 40 år. För upptagande i försäkringen af män och

ogifta qvinnor, som, då lagen träder i kraft, befinna sig i en ålder af

från och med 18 intill 40 år, äfvensom af hustrur, Indika oberoende af

deras ålder omfattas af försäkringen, skall bidrag lemnas af statsmedel.

Kostnaderna för försäkringsväsendets förvaltning skola till större

delen gäldas af staten och till en mindre del af kommunerna.

Enligt uppgjorda beräkningar skulle totalkostnaden för försäkringen,

bortsedt från kommunernas bidrag till förvaltningen, blifva:

Vid försäkringens början:

Arbetarnes bidrag.......................................................... 3,414,000 kronor

Arbetsgifvarnes bidrag.............................................1,813,000 »

Summa, enskildes bidrag: 5,227,000 kronor.

Statens bidrag:

till afgifterna (för hustru- och barnpensioneringen samt

de en gång försäkrades qvarstående i försäkringen,

oaktadt de öfvergått till icke försäkrings
pligtig

anställning) .. .................,............... 1,606,000 kronor

» ersättning åt de mindre arbetsgifvarne.................. 201,000 »

» amortering för upptagande af nuvarande genera
,

tionen ...........................................;.■................................ 1,383,000 i>

» förvaltningen.................................................... 200,000 »

Summa, statens bidrag: 3,390,000 kronor.

Efter 30 år och derefter till 80 år:

Arbetarnes bidrag......................................................... 4,927,000 kronor

Arbetsgifvarnes'' bidrag ............................ 2,631,000 »

Summa, enskildes bidrag: 7,558,000 kronor.

Statens bidrag:

till afgifterna......................................AL!...:........................ 2,423,000 kronor

» ersättning åt de mindre arbetsgifvarne................... 292,000 »

» amortering.................................................................. 1,383,000 »

» förvaltning..................................................... 300,000 »

Summa, statens bidrag: 4,398,000 kronor.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

35

Efter denna tids förlopp skulle staten, under förutsättning att beloppet

1,383,000 kronor eller i rundt tal 1,400,000 kronor år för år

till försäkringen erlades, vara befriad från amorteringen af den för den

nuvarande generationens intill 40 år intagande i försäkringen beräknade

kostnaden, 37 millioner, i följd hvaraf statsbidraget derefter skulle nedgå

till 3,015,000 kronor om året, oafsedt den inverkan härå, som folkmängdens

ökning komme att medföra.

Förutom nu omförmälda bidrag skulle staten ikläda sig dels full

garanti i afseende på redan beviljade pensioner och dels viss begränsad

garanti i afseende på beloppet af blifvande pensioner.

Pensionsinrättningen skötes af dels en pensionsstyrelse i Stockholm,

dels pensionsnämnder, i regeln en inom hvarje kommun.

Vid sidan af den obligatoriska försäkringen innehåller lagen äfven

stadganden om frivillig försäkring.

Dels skulle nemligen möjlighet beredas för den, som förvärfvat rätt

att komma i åtnjutande af pension enligt den obligatoriska försäkringen,

att, äfven om han, på grund af öfvergång till ej försäkringspligtig anställning

eller på annat dylikt sätt, utgått ur försäkringen, genom fortsatt

erläggande af afgifter förvärfva sig höjning i det pensionsbelopp,

som eljest skulle tillkomma honom, dels ock skulle det vara en hvar

svensk man eller qvinna, som fylt femton år, medgifvet att, till erhållande

af lifränta vid varaktig oförmåga till arbete, hos pensionsstyrelsen

eller annan myndighet, som af Kongl. Maj:t bestämdes, erhålla försäkring

genom erläggande af försäkringsafgifter, hvilkas sammanlagda belopp

under ett kalenderår icke för någon finge öfverstiga 120 kronor.

Dessa medel skulle såsom en särskild fond bokföras och förvaltas. Lifräntas

årliga belopp skulle utgöra för hvarje erlagd försäkringsafgift

en sextiondedel af afgiftens belopp för hvarje helt år, som efter afgiftens

erläggande förflöte till dess lifräntan beviljades.

Beträffande förslaget i öfrigt äfvensom motiven till detsamma

tillåter sig utskottet hänvisa, förutom till lagförslagets innehåll, till nya

arbetareförsäkringskomiténs betänkande del I samt till det vid Kongl.

Maj:ts proposition fogade statsrådsprotokoll öfver civilärenden för den

14 sistlidne januari jemte tillhörande bilaga.

Innan utskottet öfvergår till granskningen af lagförslaget, torde utskottet

slutligen böra något närmare redogöra för innehållet af ofvanomförmälda,

uti ifrågavarande ämne inom Andra Kammaren väckta

motioner.

Till stöd föi'' sitt i motionen n:o 161 framstälda yrkande har herr

C§ 54)

(§§ 24-26.)

(§ 16-)

(§ 56.)

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

E. Svensson från Karlskrona, under åberopande af. den uti § 4 af lagförslaget

förekommande bestämmelse, att försäkringen ej omfattade i

statens eller kommuns tjenst anstälde tjensteman och betjente, erinrat

att tveksamhet möjligen kunde komma att uppstå huru vidsträckt ordet

betjente skulle tagas, om under detta ord skulle hänföras hvad man

menade med vanliga arbetare eller icke.

Att — yttrar motionären — denna af motionären ifrågasätta tveksamhet

icke vore inbillad, framginge deraf, att motionären efter samtal

med personer, hvilka borde vara väl insatta i frågan, fatt höra alldeles

motsatta åsigter. Under det en ansett att med ordet betjente icke kunde

menas arbetare i vanlig mening, utan att dessa vore försäkringspligtige

och pensionsberättigade, hade en annan påstått att i detta ord innefattades

hvar och en, som erhölle aflöning af stat eller kommun.

Om — fortfar motionären — denna senare meningen vore den

rätta, skulle den hos staten anstälde arbetaren komma i eu betydligt

sämre ställning än den hos en enskild arbetsgifvare anstälde. Detta

framginge genom en jemförelse emellan bestämmelserna uti det af Kongl.

Maj:t nu framlagda lagförslag och Kongl. Maj:ts nådiga reglemente för

pensionering af flottans och lotsverkets gemenskap af den 31 oktober

1879.,

Uti sistnämnda reglemente stadgades i § 2:

»Pensionsberättigadt, manskap delas i fyra klasser och upptages

i första klass:

den, som af erhållen blessur i krig mot rikets fiender, annan

kroppsskada, uppkommen i följd af olyckshändelse under utöfning

af kronans tjenst, eller obotlig, genom tjenstgöringen

ådragen, sjukdom eller annan åkomma blifvit oförmögen till

vidare verksamhet;

i andra klass:

c) den som tjenat i fyratio år;

i tredje klass:

c) medlem af sjömanscorpsen, som tjenat i 30 år och uppnått

femtio års ålder, samt annan, som tjenat i trettio år och uppnått

femtiofem års ålder;

i fjerde klass:

medlem af sjömanscorpsen, som tjenat i tjugu år och uppnått

femtio års ålder, samt annan, som tjenat i tjugu är och uppnått

femtiofem års ålder.»

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Hvarjemte uti samma reglementes § 3 årspensionen för daglönare

vore bestämd till 150 kronor i l:a, 100 kronor i 2:a, 75 kronor i 3:e

och 50 kronor i 4:e klassen.

Häraf syntes motionären framgå, att — om den af motionären omnämnda

senaste tolkningen af ordet »betjente» vore den rätta — under

det, enligt Kongl. Maj:ts förslag, en bos enskild arbetsgifvare anstäld

arbetare komme efter 40 års anställning, med beräkning af 50 arbetsveckor

pr år, att erhålla en årspension af 250 kronor samt för hustru

90 kronor, och dessutom vid hans frånfälle hvarje minderårigt barn 30

kronor om året till fylda 15 år, eu i statens tjenst anstäld arbetare för

samma tjenstetid erhölle endast 100 kronor i årspension, men deremot

enka och barn icke ett enda öre.

Så — anför motionären — stälde sig förhållandet hvad flottans

•arbetare beträffade, och förhållandena gestaltade sig antagligen icke gynsammare

för arbetarne vid andra statens verk och inrättningar.

Uti motionen n:o 167 hafva herr C. G. Thor in. fl. till en början

erinrat hurusom första arbetareförsäkringskomitén föreslagit, att vid

sidan af riksförsäkringsanstalten — som skulle hafva att genomföra

olycksfallsförsäkring för industriarbetare och för sjöfolk samt allmän

ålderdomsförsäkring äfvensom i åtskilliga hänseenden taga befattning

med inregistrerade och erkända sjukkassor — borde upprättas ett särskilt

råd, för att »med uppmärksamhet följa riksförsäkringsanstaltens

verksamhet i dess olika rigtningar, öfvervaka efterlefnaden af de för

denna verksamhet utfärdade författningar samt föreslå åtgärder till afhjelpande

af deri sig företeende brister, äfvensom för en vidare utveckling

af denna del af lagstiftningen och förvaltningen», hvarjemte det,

när sådant af Kongl. Maj:t pröfvades lämpligt, skulle afgifva yttrande

i frågor, som genom besvär öfver riksförsäkringsanstaltens beslut droges

under Kongl. Maj:ts pröfning, äfvensom i öfriga på Kongl. Maj:t

beroende ärenden. Det skulle ock ega att hos Kongl. Maj:t göra do

framställningar, hvartill dess verksamhet kunde föranleda, äfvensom att

från riksförsäkringsanstalten infordra behöfliga upplysningar. Rådet

skulle bestå af ledamöterna i den nämnd för ersättningsfrågors afgörande,

hvarom stadgades i lagförslaget angående försäkring för olycksfall i

arbete, samt af aderton ledamöter, utsedda åtta af Kongl. Maj:t och tio

af Riksdagen.

Enligt hvad motionärerne ytterligare erinra anfördes, när Kongl.

Maj: t för 1890 års Riksdag framlade förslag angående olycksfallsförsäkring,

* i motiveringen till den kong], propositionen, att det ifrågasatta

rådet voro alldeles obehöflig!. Detta yttras vidare i motionen —

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande \N:o 2.

kunde ock medgifvas, då hvarken ålderdomsförsäkring eller sjukförsäkring

ifrågasattes, och då olycksfallsförsäkringen icke blott inskränktes

till industriarbetarne, med uteslutande af sjöfolket, utan ock väsentligt

reducerades i jemförelse med komiténs förslag.

Icke litet annorlunda stälde sig enligt motionärernes åsigt saken

nu, då Kongl. Maj:t föresloge eu tvungen försäkring, som vore afsedd

att för eu betydlig del af rikets befolkning utgöra på samma gång

olycksfalls-, sjuk- och ålderdomsförsäkring. Härmed skulle, om lagförslaget

antoges, ett mycket vanskligt företag försökas å ett föga utforskadt

lagstiftningsområde. I ovanligt hög grad gälde om ett sådant

företag, att det vore experimental-politik, och det vore en otillåtlig illusion

att tro, att ej erfarenheten skulle snart sagdt oaflåtlig^ blotta brister,

som påkallade rättelse.

Emellertid hade Kongl. Maj:t i det nu framlagda lagförslaget ansett

ledningen af ett så vidtutseende och svårt företag kunna anförtros åt

en sedvanlig byråkratisk organisation, eu styrelse, hvilkens organisation

bestämdes af Kongl. Maj:t och hvilkens samtliga ledamöter förmodligen

skulle tillsättas af Kongl. Maj:t. All erfarenhet förutsade, att man åt

en sådan förvaltning icke hade att vänta några reforminitiativ.

Vore det fråga om eu frivillig försäkring, skulle motionärerne ej

göra anmärkning mot bestämmelser, som uteslöte de försäkrade från

hvarje inflytelse på förvaltningen. Men att så förfara vid en tvängsfförsäkring,

som ålägges vissa klasser af befolkningen, syntes motionärerne

alldeles förkastligt.

En rådgifvande myndighet, med ungefär samma befogenhet som

det af första arbetareförsäkringskomitén föreslagna rådets, syntes motionärerne,

då dess tillsättning genom val af de försäkrade skulle vara

förenad med synnerligen stora svårigheter, lämpligen kunna utses åt

landstingen och de städers stadsfullmägtige, som ej i landsting deltaga.

För de af herr A. H. Göthberg m. fl. uti motionen n:o 168 och

af herr D. Bergström in. fl. uti motionen n:o 170 påyrkade ändringar

i lagförslaget hafva icke några särskilda motiv af motionärerne anförts.

På sätt statsrådet och chefen för civildepartementet uti sitt anförande

till statsrådsprotokollet för den 14 sist.lidne januari jemväl erinrat,

framkallar den ekonomiskt otrygga ställning, i hvilken den arbetande

s. 39 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

39

klassen till stor del befinner sig, hos denna klass ett tillstånd af oro,

som icke kan annat än skadligt återverka på samhället i dess helhet,

hvarför det ock måste betraktas såsom en uppgift af framstående vigt

att, så långt det står i samhällets förmåga, medverka dertill, att de talrika

arbetarefamiljerna frigöras från det osäkerhetstillstånd, som är eu

följd deraf att, om familjefadern eller den, af hvars verksamhet familjen

i första hand är för sin bergning beroende, genom olycksfall, sjukdom

eller ålderdom beröfvas sin arbetskraft, familjen står utan de nödvändigaste

existensmedlen. Redan uti den omständigheten, att initiativet

till arbetareförsäkringsfrågans lösning i vårt land tagits af Riksdagen,

ser utskottet ett talande bevis för att jemväl Riksdagen till fullo insett

nödvändigheten af att genom det allmännas försorg åtgärder vidtagas

till afhjelpande af de olägenheter, ett dylikt osäkerhetstillstånd hos eu

väsentlig del af samhällets medlemmar naturligen måste medföra. Rorande

behofvet af sådana åtgärders vidtagande lärer fördenskull tvifvel

icke kunna råda, och utskottet torde derföre kunna omedelbart öfvergå

till att tillse, huruvida detta behof kan anses vara genom det föreliggande

lagförslaget behörigen och på ett ändamålsenligt sätt tillgodosedt.

På sätt utskottet redan förut framhållit, är bestämmandet af

de grunder, efter hvilka lagstiftningen på ifrågavarande område bör

lämpligast ordnas, förenadt med stora svårigheter, och erfarenheten från

främmande länder, särskild! från Tyskland, der, såsom förut omnämnts,

arbetareförsäkringen nått sin högsta utveckling och der dess verkningar

äfven mest gjort sig känbara, visar nogsamt, hurusom vid fastslåendet

af dylika grunder den största försigtighet och förtänksamhet äro af

nöden, på det icke försäkringen skall medföra olägenheter så stora, att

det nästan kan synas tvifvelaktigt, om de icke fullt motsvara eller till

och med öfverväga de fördelar, som genom densamma stå att vinna.

Om derföre i Sverige, der arbetareförsäkringsfrågan är jemförelsevis

ny, de förberedande arbeten, utan hvilka en lycklig lösning af frågan

icke lärer vara att vänta, ännu icke kunna få anses afslutade,

finner utskottet detta helt naturligt; och om utskottet, såsom redan antydts,

å ena sidan icke kan lemna förevarande lagförslag ett odeladt

erkännande, måste utskottet å andra sidan utan tvekan vitsorda, att detsamma

genom sina obestridliga förtjenster fört frågan i dess helhet ett

betydande steg framåt och derigenom jemväl ingifvit berättigade förhoppningar

om dess snara lösning.

Såsom af den meddelade redogörelsen för lagstiftningen rörande

arbetareförsäkring i utlandet framgår, har man i allmänhet ansett särskilda

lagstiftningsåtgärder böra vidtagas till arbetarnes skyddande mot

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

följderna af dels sådan tillfällig arbetsoförmåga, som orsakas af sjukdom,

dels arbetsoförmåga, vare sig tillfällig eller varaktig, som har sin grund

uti olycksfall i arbetet, och dels sådan varaktig oförmåga till arbete,

som enligt naturens ordning för hvarje arbetare inträffar vid inträdandet

i ålderdomen eller när helsa och krafter eljest svika honom.

Genom det föreliggande lagförslaget har man inslagit på en ny

väg genom att låta försäkringen omfatta hvarje slag af varaktig

arbetsoförmåga, sålunda äfven sådan, orsakad af olycksfall. Deremot

afser förslaget icke att bereda skydd mot någon art af tillfällig oförmåga

till arbete, utan komme på detta område inga andra lagbestämmelser

att gälla än 1891 års, på frivillighetens grund byggda sjukkasselag,

som i förslaget lemnas fullkomligt oberörd.

Att, på sätt Kong!. Maj:t sålunda föreslagit, låta försäkringen omfatta

icke blott ålderdomspensionering och ersättning vid inträffad oförmåga

till arbete, förorsakad af olycksfall, utan äfven på annan grund

inträffad varaktig oförmåga till arbete, innebär onekligen ganska stora

fördelar, och en sådan fullt genomförd invaliditetsförsäkring kan derföre

icke synas annat än tilltalande, om än svårigheterna att på ett praktiskt

sätt afgöra när varaktig invaliditet föreligger måhända icke böra

alldeles förbises.

Med större betänksamhet måste man mottaga bestämmelsen om

försäkringens byggande på obligatorisk grund, då det är i hög grad

beroende på det sätt, hvarpå en sådan försäkring anordnas, huruvida

fördelarne af berörda princips användande motväga de olägenheter, som

deraf blifva en följd.

Det kan väl icke nekas att om, såsom här ifrågasatts, de försäkrade

sjelfve skola bidraga till afgifterna för försäkringen, den fördelen

vinnes genom försäkringstvång, att försäkringen blifver mera allmän

och effektiv, än om man vädjar endast till frivilligheten. Endast genom

ett allmänt tvång kan man hoppas, att försäkringens fördelar skola tillgodokomma

äfven den stora mängden af de fattigaste och sämst aflönade

arbetarne, då tvånget just genom sin allmännelighet bör kunna

så ingripa uti gällande arbetsvilkor, att de minsta aflöningarne måste

höjas derhän, att de, äfven efter afdrag af bidragen till försäkringsafgifterna,

uppgå till det s. k. existensminimum.

På samma gång är det dock obestridligt, att ett dylikt försäkringstvång

medför beaktansvärda faror och olägenheter.

Endast genom individernas eget arbete för deras och deras familjers

uppehälle och genom deras omtanke och planmessiga ordnande

för framtiden kan man vänta, att samhället skall kunna litskraftigt ut
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

veckla sig. Hvarje social anordning, som bär till följd, att arbetaren

uppbör att lita till sin egen kraft och sitt eget förutseende och i dess

ställe af det allmänna väntar fullt understöd, så snart en motgång möter,

måste derföre verka undergräfvande på samhällets bestånd och vara

till skada äfven för dem, till hvilkas förmenta fördel den införts.

Redan uti att öka antalet af de ingrepp uti individernas frihet,

som det moderna samhället sett sig tvunget att göra, ligger något motbjudande,

men äfven om man bortser härifrån och ej på denna grund

vänder sig bort från tanken på tvångsförsäkring, måste man dock häri

se en kraftig maning att noga tillse, att icke de fördelar, en sådan försäkring

medför, uppvägas af dess olägenheter.

Såväl i vårt land som i åtskilliga främmande länder har man sökt

skydda arbetaren för den brist och nöd, som tillfällig sjukdom kan

bringa öfver honom, genom att förmå honom att tillsammans med likstälda

sammansluta sig till föreningar, sjukkassor, från hvilka understöd

lemnas i mån af behof. Den framgång, hvarmed dessa bemödanden

krönts, synes vara så stor, att något tvifvel ej kan råda om att

man icke här inslagit på rätt väg. Äfven då tvång användts, såsom

exempelvis i Tyskland, har något undertryckande af individens egen

omtanke och omvårdnad ej ifrågakomma, utan de enskilde arbetarne

äro satta i tillfälle att sjelfve öfvervaka det sätt, hvarpå kassorna handhafvas

och deras bidrag användas. Genom kontroll på hvarandra kunna

de tillse, att ej orättrådig hjelp utdelas för låtsad sjukdom; de hafva

omedelbart intresse af och kunna, åtminstone i någon mån, befordra,

att arbetet utföres under sådana omständigheter, att sjukdoms- och

olycksfallsanledningarne så vidt möjligt inskränkas samt att på de platser,

der arbetet utföres, sådana skyddsåtgärder vidtagas, som kunna lända

sjukkassorna till godo och derigenom minska deras egna försäkringsafgifter.

Då man i Tyskland, efter sjukkassornas ordnande, öfvergick till

vidtagande af åtgärder för olycksfallsförsäkringens införande, sökte man

i viss mån gå till väga på ett liknande sätt. De olika industrierna

sammanslötos efter deras inre likhet till föreningar, yrkessamfund,

hvilkas medlemmar visserligen voro spridda öfver det vidsträckta landets

olika delar, men hos hvilka man kunde vänta likartade intressen.

Endast för jordbruksarbetame och några andra senare tillkomna grupper

af arbetstagare blef man tvungen att tillgripa mera lokala indelningar.

Äfven vid olycksfallsförsäkringen sökte lagstiftaren befordra

individernas intresse och omtanke för försäkringen och att så mycket

som möjligt framhålla förhållandet mellan å ena sidan de afgifter, som

Bih. till Rikad. Blot. 1825. 8 Sami. 1 Afd. 2 Jläft. G

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

vid försäkringen skulle erläggas, och å den andra de skyddsåtgärder, som

kunde förekomma olycksfallen och sålunda nedbringa afgifternas belopp.

Staten och dess funktionärer ingripa ock endast medelbart i olycksfallsförsäkringens

handhafvande.

Den efter hvad det vill synas utskottet synnerligen sunda grundsatsen

att anordna försäkringen så, att de närmast af densamma berörda

personerna kunna öfvervaka den och ingripa i dess handhafvande samt

hafva intresse utaf att vid behof göra detta, har vid den tyska invaliditets-

och ålderdomsförsäkringen i allt väsentligt lemnats å sido, och

om äfven det nu föreliggande lagförslaget sökt att undvika detta fel,

har sådant dock icke lyckats, utan har man åstadkommit en särdeles

tungrodd och oöfverskådlig försäkringsinrättning, arbetande på ett mekaniskt

sätt och medförande synnerligen höga förvaltningskostnader.

Hvarken arbetsgifvare eller arbetstagare kan bilda sig en föreställning

om, huruvida en dylik inrättning arbetar på ett tillfredsställande sätt

eller ej. Den enskilde arbetarens intresse blifver blott att med minsta

möjliga uppoffring få så stort tillskott från statskassan som möjligt, och

han har intet omedelbart intresse att på något sätt öfvervaka vare sig

kamrater eller arbetsgifvare. Den senare åter ser ingen utväg att genom

omtanke för sina arbetare nedbringa omkostnaderna för dessas underhåll

vid varaktig oförmåga till arbete, utan ju förr han kan göra sig

af med en ej fullt duglig arbetare och kasta honom på statens pensionsinrättning,

dess större fördel skördar han deraf.

Ehuru utskottet visserligen icke tilltror sig att utan närmare utredning

göra ett bestämdt uttalande om möjligheten af den föreliggande

frågans lösning på antydt sätt, vill det dock synas utskottet

uppenbart, att det eftersträfvade målet att betrygga arbetarnes uppehälle

under varaktig arbetsoförmåga skulle på ett långt mer välsignelsebringande

sätt än genom förevarande lagförslag vinnas, om man kunde

bereda arbetsgifvare och arbetstagare tillfälle att inom trängre kretsar

genom egen omtanke och eget öfvervakande ingripa uti och kontrollera

försäkringens handhafvande.

Förslaget har äfven i andra afseenden, än nu nämnts, väckt utskottets

betänkligheter. Sålunda kan utskottet på intet sätt gilla, att försäkringen

inskränkts till att omfatta allenast de grupper af arbetstagare, hvilka finnas

uppräknade i § 2 mom. 1 af förslaget. Härigenom hafva nemligen från

försäkringen uteslutits en mängd arbetare, hvilka äro minst lika mycket

värda att komma i åtnjutande af försäkringens fördelar som de förra

och hvilkas ekonomiska ställning är lika osäker som dessas. Utskottet

torde endast behöfva erinra derom, att från försäkringen skulle vara

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

uteslutna så betydande grupper af arbetare som alla de så kallade lösa

arbetarne — hvilka ej lära kunna påräknas i regel vara anstälde hos

samme arbetsgifvare under alla söckendagar i veckan och på den grund

blifva enligt bestämmelsen i mom. 2 af nämnda paragraf delaktige af

försäkringen — betings- och styckarbetare, jordtorpare samt mindre

sjelfförsörjare, såsom handtverkare med flere, för att utskottets betänkligheter

i detta afseende skola finnas fullt motiverade. Oegentligheten

af ett sådant tillvägagående framträder än tydligare, då man vid efterseende

finner, hvilket betydande antal personer de sålunda uteslutna

arbetarekategorierna omfatta. På begäran af utskottet bär försäkringsinspektören,

professoren And. Lindstedt, sökt verkställa en uppskattning

af detta antal och dervid beräknat de manlige arbetarne inom

nämnda kategorier till inemot 300,000 och de qvinliga, medföljande

hustrur inberäknade, till ungefär samma antal. Efter denna beräkningskulle,

då enligt lagförslaget försäkringen skulle till en början omfatta

omkring 700,000 personer, och detta antal — äfven under förutsättning

af oförändrad folkmängd — småningom skulle stiga till inemot 900,000

personer, genom de uteslutna arbetarekategoriernas medtagande i försäkringen

antalet försäkringspligtige stiga med ungefär 75 procent,

men då ett större antal särskildt af sjelfförsörjarne kunna antagas genom

tidigare anställning i försäkringspligtigt yrke hafva inkommit i

försäkringen äfven enligt lagförslaget, torde tillökningen icke kunna

skattas högre än till omkring 50 procent.

Beträffande vissa af förenämnda enligt förslaget från försäkringen

uteslutna personer har uti det propositionen åtföljande statsrådsprotokollet

visserligen ifrågasatts, att de framdeles skulle inbegripas i försäkringen,

men några beräkningar om kostnaderna härför hafva icke

framlagts, och ej heller har någon antydan gjorts om huru en sådan

försäkring skulle kunna genomföras, om äfven för dessa personer försäkringstvång

skulle användas. Det är ej lätt att utan särskild utredning,

äfven om man anser sig känna antalet af de sålunda tillkommande

arbetarne, sluta sig till de ekonomiska uppoffringar, som skulle betingas

af deras upptagande i försäkringen. Sålunda torde en del af dem,

särskildt sjelfförsörjarne, komma att inträda i försäkringen vid icke

oväsentligt högre ålder, än som antagits för de uti lagförslaget upptagne

arbetarne, och omkostnaderna för försäkringen genom deras medtagande

att växa uti betydligt högre grad, än som angifves genom

antalets ökning med 50 procent. Svårligen skulle man för dessa nytillkommande

kategorier af arbetare kunna tillämpa förslagets bestämmelser

om sättet för försäkringsafgifternas uppbärande, utan komrae

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

försäkringens utvidgande till dem icke osannolikt att nödvändiggöra en

väsentlig förändring i hela uppbörden. Det torde under sådana förhållanden

icke kunna låta försvara sig att förorda ett sådant förslag som

det nu föreliggande utan att åtminstone kunna öfverskåda, hvilka ekonomiska

uppoffringar skulle betingas af den utvidgning af försäkringen,

som enligt det ofvan anförda med nödvändighet måste följa, och på

hvad sätt denna utvidgning skulle kunna anslutas till den nu föreslagna

försäkringen.

Den erfarenhet, man i Tyskland, såsom uti det propositionen bifogade

statsrådsprotokollet jemväl framhålles, vunnit om svårigheterna

att hoparbeta olika slag af försäkring, som historiskt följt på hvarandra

utan att man från början haft klart för sig, huru de skulle kunna

sättas i samband med hvarandra, varnar jemväl kraftigt för att äfven

vi skulle utsätta oss för samma svårigheter.

Förutom den möjlighet, som uti statsrådsprotokollet antydts att

framdeles bereda plats uti försäkringen äfven för andra arbetare än de

nu medtagna, synes, efter hvad af samma protokoll framgår, den uti

förslaget anordnade frivilliga försäkringen vara hufvudsakligen afsedd

att komma de från försäkringen uteslutna arbetarekategorierna till godo.

Utskottet, som senare återkommer till denna försäkring, vill i detta

sammanhang allenast erinra, att, då de fördelar, som erbjudas genom

den frivilliga försäkringen, ordnad på sätt förslaget bestämmer, äro högst

obetydliga i jemförelse med dem, som tillförsäkrats de arbetare, hvilka

inbegripits i försäkringstvånget, orättvisan mot de från detta undantaga

arbetarne qvarstår i det närmaste oförminskad.

En annan af de hufvudanmärkningar, utskottet har att framställa

mot förslaget, gäller det finansiella underlag, hvarpå förslagets matematiska

beräkningar delvis hvila.

Om man bortser från statens bidrag och de enligt beräkningarne

på dessa gmndade pensionerna, äro försäkringsafgifterna och pensionerna

så valda, att enligt vanliga försäkringstekniska grunder de förra

skulle kunna betäcka de senare, om på den under de första årtiondena

efter försäkringens trädande i kraft samlade, efter hand till flera hundra

millioner kronor uppgående försäkringsfonden kunde beräknas en afkastning

af 3 Vi procent. Redan den sålunda vid beräkningarne begagnade

räntefoten har icke kunnat undgå att hos utskottet väcka stora

betänkligheter. Då man nemligen betänker, å ena sidan, att det här är

fråga om beräkningar, som skola gälla åtminstone ett århundrade framåt,

och, å andra sidan, att räntan sedan en menniskoålder tillbaka är uti

ständigt fallande och, på grund af den starka kapitalbildning, som, äfven

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Särskilda TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

under för industrien och näringarna tryckta förhållanden, uti våra dagar

eger rum, sannolikt kommer att än ytterligare falla, om icke dess mer

omstörtande krig eller sociala olyckor lägga hinder i vägen, synes i

detta fall den största försigtighet vara af nöden vid valet af räntefoten,

helst, såsom bekant, de stora kulturländernas statspapper löpa med räntor,

till och med understigande 3 procent, och äfven i vårt land 3 V2

procents statspapper börja blifva begärliga. Till jemförelse må nämnas

att den tyska försäkringsanstalten vid 1893 års början ej kunde placera

sina fonderade medel, som då likväl ej uppgingo till mer än omkring

147 millioner, mot högre medelränta än 3,67 procent; antagligen är denna

ställning i denna stund ej obetydligt sämre. Belysande är äfven att

den uti England redan under medlet af 1880-talet införda, genom postsparbanken

anordnade försäkringen är baserad på en räntefot af allenast

2 Va procent.

Uti det den kongl. propositionen bifogade statsrådsprotokollet bar

ej heller bestridts, att möjligen den begagnade räntefoten kunde komma

att visa sig för hög, men har det framhållits att detta ej för staten

vore af så stor betydelse, då det vid de tid efter annan skeende matematiska

beräkningarne af försäkringsinrättningens ställning kunde tagas

i betraktande och pensionsbeloppen rättas derefter. Detta må väl vara

sant. För pensionstagarne deremot är frågan af den allra största betydelse.

En sänkning af räntefoten till 3 procent skulle nemligen medföra

en sänkning af pensionernas medelbelopp med ungefär 14 procent,

och genom en sänkning i räntefoten till 2 Vs procent skulle medelpensionerna

ytterligare minskas med inemot 14 procent. Pensionsbeloppen

skulle således kunna skattas i medeltal uppgå inom de olika pensions
-

klasserna:

1 kl. 2 kl. 3 kl.

kr. kr. kr.

vid 3 Va procents räntefot till .................. 250 150 90

» 3 » » » ................. 210 130 80

» 2 Va » » » ................. 185 110 70.

En dylik sänkning af pensionernas belopp blefve så mycket känbarare,

som med räntefotens fall helt naturligt följer ett lägre penningvärde.

Utskottet anser, att det är af största vigt att icke från början

ingifva förhoppningar om en högre ränta och deraf följande pensionsbelopp,

än sannolikheten talar för.

1 nära samband med frågan om räntefoten står den om fondbildningen.

Vill man bygga en invaliditetsförsäkring för arbetare på rena

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

försäkmi^tekniska grunder, liknande dem, som användas vid privata

försäkringsbolag, är det visserligen oundvikligt, att oerhörda kapital hopsamlas

för att genom förräntning bidraga till pensionsbeloppens åstadkommande,

men ett sådant till vägagående, hvilket otvifvelaktigt medför

högst betänkliga olägenheter, synes utskottet i detta fall, då fråga är

om eu statsförsäkring, icke nödvändigt.

Med tillämpning af det föreliggande lagförslaget skulle fonden efter

hand —t oafsedt den möjliga folkökningen i landet — stiga till närmare

600 millioner kronor, och denna fond skulle med beräkning af 3 V2 procent

ränta lemna ett årligt bidrag till pensionsbeloppens bestridande af omkring

20 millioner kronor. Upptagas derjemte i försäkringen ofvan

omförmälda, derifrån enligt förslaget uteslutna arbetarekategorier, skulle,

såsom redan antydts, de angifna summorna ökas med antagligen mer

än 50 procent. Fonden skulle sålunda stiga till närmare en milliard

kronor med en ränteafkastning af mer än 30 millioner kronor.

Huruvida det kan anses möjligt att här i landet inom den derför

bestämda tiden samla ett så stort kapital är en fråga, till hvilken

utskottet längre fram återkommer. I detta sammanhang vill utskottet

endast i korthet angifva hvilka verkningar en dylik fondbildning enligt

utskottets förmenande skulle medföra.

Chefen för civildepartementet söker visserligen uti sitt anförande

till ofta åberopade statsrådsprotokoll göra antagligt att den föreslagna

fondbildningen ej skulle i någon väsentligare mån nedtrycka den allmänna

räntefoten i landet eller i öfrigt inverka störande på landets

finanser. Rigtigheten af ett sådant antagande synes emellertid utskottet

ganska tvifvelaktig. Utskottet finner mycket möjligt, att icke säga

sannolikt, att en dylik kapitalbildning, sammanstäld med den enskilda

kapitalbildning, som, oberoende af den förra och i ständigt växande grad

måste ega rum, om landet får normalt utveckla sig, kan komma att i

hög grad påverka landets finansförhållanden. Finansiella svårigheter

komme utan tvifvel att visa sig redan vid försök att från utlandet i

större skala inköpa de stats- och hypoteksbankspapper, uti hvilka, bland

annat, fondens tillgångar ansetts kunna nedläggas. Men äfven ur andra

synpunkter anser utskottet allvarliga betänkligheter möta mot att i så

väsentlig mån, som här föreslagits, grunda försäkringen på en stor fondbildning.

Redan en obetydlig sänkning af räntefoten skulle, såsom

ofvan framhållits, komma att medföra afsevärdt mindre ränteafkastning

och minskning uti pensionsbeloppen. Med skäl synes det derför utskottet

kunna ifrågasättas, om det är med god statsklokhet förenligt att

under vår tid med begagnande af tvångslagstiftning från industri och

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

näringar uppsamla ofantliga kapital, som i hufvudsak ej komma till

omedelbar användning förr än vid en tid, då deras penningvärde torde

hafva i väsentlig mån sjunkit och de lemna en afkastning, som antagligen

såväl på grund af en lägre räntefot som till följd af penningvärdets

fall är mindre än den, som de nu lemna.

Härvid förtjenar jemväl att omnämnas den risk, som alltid när

stora kapitalsamlingar stå under statens vård, äfven om denna är endast

medelbar, ligger deruti att vid ett inträffande krig eller på grund af

andra tvingande omständigheter dessa kapital sammanblandas med statens

egna affärer och försvinna såsom fond, mot det att staten ikläder

sig vissa förbindelser att utbetala räntebeloppen helt eller delvis.

Då det första förslaget till invaliditets- och ålderdomsförsäkring

framlades i Tyskland, var det grundadt på liknande fondbildning, men

denna del af förslaget förkastades genast af tyska riksdagen, och den

nu gällande tyska lagen är grundad på ett helt annat sätt för pensionernas

åstadkommande, ett sätt, som ur försäkringsteknisk synpunkt är

betydligt underlägset det, som begagnats vid föreliggande lagförslag,

men hvarigenom fondbildningen begränsats till mindre dimensioner. Under

det enskilda försäkringsinrättningar ej kunna undgå stor kapitalbildning

trots den osäkerhet och de svårigheter, som blifva en följd

deraf, vill det synas utskottet, som om för samhället, der den ena generationen

ej kan fritagas från ekonomiska förbindelser till den andra, utvägar

borde finnas att lösa samma uppgifter på annan väg, och utskottet

kan icke annat än anse högeligen önskvärdt, om vid arbetareförsäkringens

ordnande i vårt land fondbildningen kunde begränsas till

betydligt mindre belopp, än nu blifvit ifrågasatt.

Beträffande de uti lagförslaget förekommande bestämmelserna rörande

pensionsafgifterna har utskottet jemväl några erinringar att göra.

Dessa utgifter hafva beräknats så, att de ensamma skulle enligt försäkringstekniska

grunder lemna tillräckliga medel för pensionernas bestridande

för alla de försäkrade, som regelbundet erlagt utgifter från

omkring 20 års ålder, till dess de erhålla pension eller aflida, under

det att statsbidraget, såsom redan förut nämnts, skulle anses täcka såväl

hustru- och barn pensioneringen som de tilläggsafgifter, hvilka erfordras,

för att den nuvarande generationen, med vissa inskränkningar, skulle

få inträda i försäkringen utan höjda utgifter och för att den förlust,

som åsamkas försäkringsfonden derigenom att den, som inträdt i försäkringen,

af en eller annan anledning ej oafbrutet erlägger utgifter,

ej skall inverka på de öfrige försäkrades pensionsrätt.

Hvad först beträffar afgifternas storlek inom de olika pensions
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

klasserna, har det ej kunnat undgå utskottet, att någon ojemnhet emellan

de olika klasserna finnes till förmån för de högre. Sålunda har

den tredje pensionsklassen kommit att intaga en något sämre ställning

än de båda öfriga genom de statsbidrag till hustru- och barnpensionering,

som komma de försäkrade inom sistnämnda klasser till godo, och den

första pensionsklassen blifvit något gynnad i förhållande till den andra,

då ett väsentligt större antal af de försäkrade inom första klassen äro

gifta. (58 procent gent emot 40 procent).

Om dylika ojemnheter ej kunnat undvikas, hvarom utskottet icke

är i tillfälle döma, hade det emellertid synts utskottet lämpligare, om

en lägre klass kommit att intaga en något gynsammare ställning gent

emot en högre.

I sammanhang härmed anser utskottet sig böra omnämna att inom

utskottet framkastats den åsigten, att den uti förslaget upptagna klassindelningen

borde förändras derhän, att endast två klasser funnes, den

ena omfattande män, den andra qvinnor.

Såsom en anmärkningsvärd oegentlighet måste utskottet vidare

framhålla att åt den del af försäkringen, som afser beredande af uppfostringshjelp

till minderåriga barn, gifvits en så begränsad omfattning

att dylik hjelp skulle utgå endast till försäkrade mäns efterlefvande

äkta barn. Enligt hvad uti statsrådsprotokollet upplysts, har denna

begränsning haft sin grund uti rena kostnadsskäl. Någon giltig anledning,

hvarför man vid meddelande af bestämmelser af den art, hvarom

här är fråga, skulle göra annan skilnad mellan äkta och oäkta barn,

än som möjligen kan betingas af praktiska svårigheter, hvilka måhända

kunna uppstå vid tillämpningen med afseende på de senare af sådana

bestämmelser, torde icke finnas, och vid sådant förhållande synes det

utskottet, att det skulle innebära en alltför uppenbar orättvisa om de

för en försäkrad man erlagda utgifter skulle komma endast hans äkta

barn till godo, för att hänsynen till kostnaden i detta fall bort blifva

afgörande. Lika oegentligt anser utskottet vara att uti förslaget försäkrade

qvinnors efterlefvande faderlösa barn lemnats helt och hållet

utan afseende. Utskottet kan icke inse hvarför staten, om den anses

böra bekosta de till understöd åt försäkrade mäns barn erforderliga

medel, icke skulle ikläda sig enahanda förpligtelser beträffande försäkrade

qvinnors faderlösa barn. Genom de af utskottet sålunda ifrågasatta

förändringar skulle visserligen denna del af försäkringen blifva

af en helt annan och vida större betydelse än enligt lagförslaget, men

utskottet ser häruti icke någon olägenhet, utan tvärtom en fördel för

hela försäkringen. Särskilt skulle den fördelen vinnas att den ojemn
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

het i afseende å pensionsklassernas ställning till hvarandra, som här

ofvan antydts, kunde i väsentlig mån minskas.

Icke heller har utskottet kunnat gilla de uti lagförslaget angifna

grunder för fördelningen af veckoafgifterna mellan arbetsgivare och

arbetstagare. Särskildt om, såsom utskottet ansett nödvändigt, försäkringen

utsträcktes till samtlige arbetare och mindre sjelfförsörjare, skulle

veckoafgifterna komma att så ingripa uti aflöningsförhållandena, att

hvarken på praktisk eller teoretisk väg någon möjlighet skulle finnas att

afgöra, till huru stor del de verkligen drabbade arbetsgivaren eller arbetstagaren.

Beroende på omständigheterna för tillfället skulle afgifterna

den ena gången falla tyngre på den förre och den andra gången

på den senare. Utskottet kan derföre icke se något talande skäl, hvarför

i lagen bestämmes, att den ene anses erlägga större andel än den

andre.

Beträffande pensionsafgifterna vill utskottet vidare framhålla att en

sådan afgift, hvarom här är fråga, obligatoriskt uttagen öfver allt, delarbete

af vissa slag utföres, icke bör uteslutande betraktas såsom en

lifförsäkringspremie, utan jemväl ur den synpunkten, att det är en

beskattning af hvarje sådant slag af arbete för att skydda de deri

sysselsatte arbetarne med familjer från nöd och brist vid inträffande

invaliditet. Såsom en reservant inom den nya arbetareförsäkringskomitén

framhållit, torde vid sådant förhållande ej kunna anföras fullgiltiga

skäl hvarför det så godt som uteslutande skulle påläggas de i

lagen angifna formerna af arbete att sörja för arbetarnes skyddande i

nämnda hänseende, då, under förutsättning att försäkringen utsträcktes

på sätt utskottet ansett nödigt, de grupper af arbetare med deras

familjer, hvilka komme att af försäkringen omfattas, torde kunna anses

motsvara så godt som hela den mindre bemedlade delen af samhället,

och då hittills omvårdnaden af dessa arbetare vid inträffande nöd och

brist ansetts tillhöra hela samhället, om ock under den mindre tilltalande

formen af den allmänna fattigvården.

Att ur denna synpunkt det föreslagna sättet för afgifternas erläggande

måste drabba de skattdragande ytterst ojemn t i förhållande till

deras förmåga att utgöra skatten, är påtagligt. Den store kapitalisten

å ena sidan och den mindre handtverkaren eller hemmansegaren, till

och med arbetaren, å andra sidan kunna ofta häfta samma antal tjenare

i sin tjenst och hafva då samma afgifter att erlägga. Industriidkare^

som kanske med ringa eller ingen egen behållning sysselsätter ett hundratal

arbetare, har att i försäkringsafgifter erlägga tusentals kronor,

under det att mången affärsman med stor förtjenst kanske ej har att

Bih. till Kilad. Brot. 181)5. 8 Sami, 1 A/d. 2 Haft. '' 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

erlägga många flera tiotal kronor. Utskottet kan icke se annat än ett

erkännande af den sålunda uttalade åsigten i den ökning af det utaf

nya arbetareförsäkringskomitén föreslagna statsbidragets storlek, som

af Kongl. Maj:t vidtagits.

Om det ock af påtagliga skäl, särskild! med tanke på olycksfallen

i arbetet, torde böra åligga näringarne och industrien äfvensom de öfriga

slagen af arbete att i främsta rummet lemna bidrag till de i deras tjenst

sysselsatta arbetarnes skyddande mot följderna af inträffad invaliditet,

så torde bidrag i samma syfte af allmänna medel, uttaxerade efter andra

grunder, vara berättigade, äfven utan sådan begränsning af dessa

bidrags användande, som uti lagförslaget afses. Huruvida man för

öfrigt i förslaget lyckats att träffa det rigtiga förhållandet mellan de

sålunda efter olika grunder beräknade bidragen till försäkringens genomförande,

är en fråga, på hvars besvarande utskottet knappast lärer nu

behöfva ingå, då icke oväsentliga förändringar i hela planen för försäkringen

torde blifva nödvändiga för iakttagande af de utaf utskottet

redan mot förslaget framstälda anmärkningarne.

Uti komiténs förslag hade från försäkringen undantagits de arbetare

af den nuvarande generationen, som vid lagens trädande i kraft fylt

55 år. Denna åldersgräns har af Kongl. Maj: t, för nedbringande af

kostnaderna för denna generations medtagande, nedsatts till 40 år.

Denna begränsning af de försäkrade har emellertid enligt utskottets

förmenande icke varit till fördel för förslaget. Om en så stor del af

den nuvarande generationen beröfvas försäkringens fördelar, torde nemligen

ock intresset för åtgärders vidtagande väsentligen minskas. Genom

att, såsom utskottet ifrågasatt, nedbringa fondbildningen, skulle äfven

medel lättare kunna genast användas för upptagandet i försäkringen af

större delar af den nuvarande generationen, än af Kongl. Maj:t afsetts.

Eif för det föreliggande lagförslaget betecknande drag är att uti

detsamma upptagits det så kallade märkessystemet, eller bestämmelse

derom, att försäkringsafgifterna skola erläggas genom infästande af

märken uti särskilda böcker. Såsom allmänt bekant, har den motsvarande

föreskriften uti den tyska invaliditetslagen i hög grad bidragit att

göra hela lagen impopulär. Inom stora delar af Tyskland har man

från arbetsgifvarne till sjukkassorna öfverflytta! märkesklistringens verkställande,

och kraftiga röster höjas för genomgripande förändringar.

Svårigheterna att genomföra sådana, sedan man en gång inslagit på en

viss väg, äro emellertid synnerligen stora. Utskottet anser derföre, att

ett starkt nödtvång skall föreligga, innan man bestämmer sig för det

ifrågavarande sättet för afgifternas upptagande. Det är icke nog med

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

att arbetsgivare!! pålägges ett stort och ofta maktpåliggande besvär,

utan äfven för arbetarne medför systemet stora olägenheter. Särskildt

torde stora förluster och ledsamheter komma att för de senare uppstå

genom försäkringsböckernas bortkommande.

Dessutom torde märkessystemet blifva mycket svårt att systematiskt

genomföra såväl för betings- och styckarbetarne samt de så kallade

lösa arbetarne som för de mindre sjelfförsörjarne. I många fall torde

ingen bestämd arbetsgivare kunna åläggas att för personer, tillhörande

nämnda grupper af arbetare, verkställa märkenas infästande, och

hela försäkringen skulle derföre ock säkerligen blifva i hög grad ineffektiv

för dessa arbetare.

Äfven torde bestämmelsen om. afgifternas erläggande för vecka

samt den betydelse antalet erlagda veckoafgifter enligt förslaget skulle

utöfva på pensionsbeloppen komma att medföra oegentligheter. Det

finnes nemligen hela klasser af bofaste och högst aktningsvärda arbetare,

hvilka på grund af sitt yrkes beskaffenhet endast periodvis arbeta

och hvika under arbetstiden äro nödsakade att skaffa sig tillräckliga

inkomster för att de skola kunna äfven under de tider, då de äro utan

arbete, uppehålla sig och de sina. Med tillämpning af bestämmelserna

uti lagförslaget skulle dessa arbetare, om icke utestängas från försäkringen,

dock beröfvas åtskilliga af dess fördelar. Den tidrymd, inom hvilken

de kunde förvärfva det för pensions erhållande erforderliga antalet veckomärken,

skulle betydligt utsträckas och deras pensioner skulle blifva

väsentligt mindre än de arbetares, hvilka innehaft mera ständig anställning.

Ifrågasättas kan, huruvida det icke öfver hufvud måste betraktas

såsom olämpligt att ofrivillig arbetslöshet skall verka nedsättning uti

invaliditetsunderstöden. Oundviklig vid en enskild försäkring, är en

dylik nedsättning i understödet ej lika nödvändig när detta utgår af

allmänna medel, dessa må uttagas af arbetet direkt eller uttaxeras på

andra sätt.

Enligt förslaget skulle de mindre bemedlade arbetsgifvarne ega

rätt att under vissa förhållanden återbekomma sina andelar af de utaf

dem utbetalade försäkringsafgifterna. Under allt erkännande af det

behjertansvärda uti denna tanke, kan utskottet dock icke undgå att

aktgifva på den besvärliga omväg, hvarpå desse arbetsgifvaro skulle

komma i åtnjutande af berörda fördel, och som i många fall sannolikt

skulle förtaga bestämmelsen all betydelse. Äfven i detta afseende skulle

en betydlig förenkling kunna åvägabringas genom märkessystemets

öfvergifvande.

Utan att göra något bestämdt uttalande, huru pension safgifter 11 a

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

skulle kunna på något annat sätt lämpligare upptagas, vill utskottet

dock omnämna, hurusom från flera håll framkastats möjligheten af att

inom de särskilda pension sdistrikten längder fördes öfver såväl arbetsgivare

som arbetare och med tillhjelp af dessa längder dels afgifter

upptoges af arbetsgifvarne i förhållande till det antal arbetare, en hvar

sysselsatte, och till den tid, anställningen varat, och dels arbetarnes

pensionsbelopp bestämdes och utbetalades. Vid den tyska olycksfallsförsäkringen

begagnas ett något liknande förfaringssätt; och om ett

sådant sätt för försäkringens genomförande än onekligen skulle erbjuda

stora svårigheter, synes det utskottet, som om detsamma vid

försäkringens oundvikliga utsträckning till sådana arbetare, som ej

hafva någon bestämd arbetsgivare, knappast kan undgås. Måhända

kunde ock på den vägen lättare åstadkommas ett sådant samarbete

mellan arbetsgifvare och arbetstagare för försäkringens -genomförande

och öfvervakande, hvarom utskottet förut talat, och som enligt utskottets

åsigt skulle blifva i hög grad välsignelsebringande, om det kunde

på ett praktiskt sätt genomföras.

Med det föreliggande förslaget afses allenast att åt arbetarne bereda

understöd vid inträffande varaktig arbetsoförmåga äfvensom barnunderstöd

vid inträffande dödsfall. De ekonomiska uppoffringar, som

härför förutsättas från samhällets sida dels i form af afgifter utaf

arbetsgifvare och arbetstagare och dels i form af statsbidrag, uppgå enligt

de uppgjorda beräkningarne i början till närmare 9 millioner kronor

för att efter hand växa till 12 millioner kronor om året. Med den

enligt utskottets förut uttalade åsigt oundgängliga utvidgningen af försäkringens

omfattning, skulle dessa belopp stiga med antagligen icke

obetydligt mer än 50 procent och sålunda närma sig respektive 15

och 20 millioner kronor, bortsedt från de bidrag till pensionerna, som

vore att påräkna från den samlade fonden. Dessa bidrag skulle, såsom

nämnts, med antagande af samma utvidgning af försäkringen slutligen

uppgå till omkring 30 millioner kronor om året och de årliga utgifterna

för försäkringen skulle sålunda sammanlagdt blifva omkring 50

millioner kronor. Enligt utskottets åsigt äro ekonomiska uppoffringar af

sådan storlek så djupt ingripande särskild! uti näringarnes och industriens

utveckling, att fråga kan vara, om de icke öfverstiga hvad landet förmår

bära. För arbetarne är icke blott af vigt att vid tillfälle af sjukdom eller

invaliditet få understöd, utan af än större vigt är att för honom finnes

tillfälle till arbete under den tid, han är frisk och arbetsför. Nödvändigt

är att tillse, det ej sådana pålagor läggas på de olika slagen af arbete,

att tillfällena till beredande af arbetsförtjenst minskas och arbetarnes

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

ställning på sådan väg undergräfves. De olika länderna stå i våra

dagar i sådan konkurrensställning till hvarandra med afseende å industri

och näringar, att det ena landet ej kan vidtaga sådana åtgärder,

hvarom här är fråga, utan att afseende fästes äfven härå.

Utskottet anser sig visserligen ej i frågans föreliggande skick böra

göra något bestämdt uttalande om landets förmåga att genomföra en

sådan ekonomisk anordning, som nu ifrågasatts, men med hänsyn jemväl

tagen till den ökning af kostnaden för försäkringen, som, genom

vidtagande af de utaf utskottet ifrågasatta förändringarne af lagförslaget

skulle blifva en oundviklig följd, befarar utskottet högeligen, att någon

inskränkning i de uti tvångsförsäkringen ingående pensionsbeloppen

och afgifterna blifver nödvändig, derest förhoppning om försäkringens

genomförande skall finnas. Då emellertid de sålunda minskade pensionerna

skulle blifva mindre än det årsunderhåll, hvarpå en arbetare,

som genom ett redbart, dugligt och omtänksamt arbete under sin krafts

dagar sökt bereda sig en något så när sorgfri existens, då arbetsoförmåga

inträder, bör kunna hafva anspråk, anser utskottet att såsom

eu fyllnad till den obligatoriska försäkringen den frivilliga bör utvecklas

långt kraftigare, än som vore möjligt uteslutande på grund af § 56 i

lagförslaget.

Man hör ej sällan, då fråga är om att arbetare eller tjenare böra afsätta

medel för lifräntas beredande, den invändningen göras, att de i allt

fall ej kunna afsätta så mycket, att lifräntans belopp skulle uppgå till

den storlek, att den motsvarade hvad som vid behof kunde komma

dem till del från den allmänna fattigvården. Arbetarens sträfvan skulle

sålunda i do flesta fall ej åstadkomma mer och ofta mindre, än hvad

han utan sparsamhet skulle kunna komma i åtnjutande af, om ock på

ett mindre tilltalande sätt. Denna invändning skulle dock förlora en

stor del af sin betydelse, om genom försäkringstvång under en eller

annan form arbetaren sattes i tillfälle att vid invaliditet erhålla ett, låt

vara helt nödtorftigt, Amderstöd. Han skulle då antingen genom frivillig

försäkring kunna bereda sig ökning uti detta understöd eller ock,

hvilket för öfrigt för arbetaren torde blifva den betydelsefullaste utvägen,

genom insättningar uti sparbank förskaffa sig en samlad penning

att efter behof användas då pensionen visade sig otillräcklig.

Den större lifslängd, som de burgnare klasserna af samhället i medeltal

hafva i jemförelse såväl med större delen af arbetsklassen, särskild!

inom de industriella yrkena som med de mindre bemedlade i

allmänhet, gör behöflig!, att särskilda mått och steg vidtagas för att

göra en frivillig försäkring fördelaktig för de sistnämnda samhälls
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

klasserna, och då statens ingripande torde vara nödvändigt för vinnande

af ett sådant mål, bör staten ordna den frivilliga försäkringen för smärre

försäkringsbelopp och helst på sådant sätt, att den så enkelt som möjligt

ansluter sig till den obligatoriska, till hvilken den bör vara en vigtig

fyllnad. Befordrandet af en sådan frivillig försäkring för de mindre

bemedlade torde vara ett så vigtigt statsändamål, att direkt statsunderstöd

till densamma kan motiveras, åtminstone till den grad, att förvaltningskostnader

och dylikt bestridas af statsmedel.

Af hvad utskottet sålunda anfört lärer framgå att utskottet icke

kan tillstyrka Riksdagen att antaga det nu föreliggande förslaget till

lag angående försäkring för beredande af pension vid varaktig oförmåga

till arbete, men att utskottet, i likhet med Kongl. Maj:t, ej blott anser

att en lagstiftning, afseende att bereda understöd vid inträffande invaliditet,

orsakad vare sig af ihållande sjukdom, olycksfall eller ålderdom,

är önskvärd, än äfven håller före att en sådan lagstiftning, för att de fördelar,

hvilka genom densamma kunna erbjudas, skola komma den stora

mängden af arbetare till godo, icke kan anordnas uteslutande på frivillighetens

grund utan måste innehålla bestämmelser, som tillförsäkra

understöd åt samtliga de arbetare, för hvilka sådant bör beredas, med

iakttagande dock att anordningarna i möjligaste mån så träffas, att

icke individernas omtanke och arbete på eget framtida uppehälle slappas.

Vidare torde framgå att utskottet ansett sig böra förorda att vid

utarbetandet af ett nytt lagförslag i ämnet afvikelser från grunderna

till det nu föreliggande förslaget göras i så måtto:

att lagen kommer att omfatta, utöfver de i § 2 mom. 1 af förslaget

upptagne arbetarne, äfven så kallade lösa arbetare, betings- och styckarbetare,

jordtorpare samt mindre sjelfförsörjare, såsom handtverkare

med flere;

att vid meddelande af bestämmelser rörande uppfostringshjelp åt

minderåriga barn afseende fästes äfven vid dt? oäkta barnen i de fall,

der sådant låter sig göra;

att såsom eu fyllnad till de genom lagen tillförsäkrade invaliditetsunderstöden

och i så nära samband med dessa som möjligt anordnas

en frivillig försäkring, som är för arbetarne mera fördelaktig än den

uti § 56 af lagförslaget ifrågasatta; samt

att vid de matematiska beräkningarnes utförande en lägre räntefot

begagnas än den vid detta lagförslags uppgörande använda.

Ytterligare har utskottet, såsom jemväl uti det ofvan anförda framhållits,

ansett förändringar af åtskilliga bestämmelser i lagförslaget höge
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

ligen önskvärda, men af antydda skäl funnit sig icke böra tillstyrka, att

dessa förändringar vidtoges utan att en utredning åstadkommits, i hvad

mån afvikelser från förslaget i de angifna hänseendena lämpligen kunde

ega ruin. De önskningsmål, rörande möjligheten af livilkas uppnående

en dylik utredning synes utskottet erforderlig, äro:

att bidragen så afpassas, att fondbildningen väsentligen minskas;

att det möjliggöres för arbetsgivare och arbetstagare att på ett

verksammare sätt än enligt den nu föreslagna anordningen deltaga i

förvaltningen och kontrollera understödens utgående;

att afgifter och understöd så afvägas, att statens omedelbara

bidrag komma understödstagarne i möjligast lika mått till godo;

att, med hänsyn till den fyllnad i samma understöd, som genom

frivillig försäkring eller förvärfvande af en sparpenning kan beredas,

nyssnämnda afgifter och understöd sänkas i den mån sådant kan

finnas behöfligt, med afseende fästadt särskildt på landets förmåga att

bära de med en anordning af ifrågavarande art förenade uppoffringar;

att åldersgränsen för den nuvarande generationen för delaktighet

i invaliditetsunderstöden höjes exempelvis till 55 år eller den af nya

arbetareförsäkringskomitén föreslagna åldern; samt

att sättet för uppbörden af afgifterna medelst infästande af märken

i en pensionsbok utbytes mot något på samma gång beqvämare och

tillförlitligare sätt.

Af hvad utskottet sålunda har att föreslå beträffande den kongl.

propositionen anser utskottet gifvetvis följa, att de i ämnet inom Riksdagen

väckta motionerna böra anses hafva förfallit.

Slutligen får utskottet, med erinran att Kongl. Maj:t uti den till

Riksdagen den 15 sistlidne januari aflåtna nådiga propositionen angående

statsverkets tillstånd och behof, under åberopande deraf att uti

det nu behandlade lagförslaget förutsattes att, på det. de deri ifrågasatta

pensionsförmånerna måtte i så vidt möjligt lika mån komma till godo

den nu lefvande generationen som kommande generationer, staten skulle

åtaga sig de dermed förenade ökade kostnader, föreslagit Riksdagen

medgifva att för nämnda ändamål finge i riksstaten för år 1896 afsättas

ett belopp af 1,400,000 kronor att tills vidare af statskontoret

förvaltas och göras fruktbärande till förmån för den blifvande pensionsfonden,

enligt de närmare grunder, som af Kongl. Maj:t blefve meddelade,

uttala önskvärdheten deraf, att, vare sig lagförslaget af Riksdagen

antages eller ej, medel till det af Kongl. Maj:t angifna beloppet

afsättas för att komma en blifvande arbetareförsäkring till godo.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlät ande N:o 2.

Utskottet hemställer alltså:

l:o) att Riksdagen, med förklarande, att Kongl.

Maj:ts proposition i dess nu föreliggande form icke

kan af Riksdagen bifallas, måtte i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t behagade låta föranstalta

om ny utredning rörande lämpligaste sättet

att bereda arbetare och med dem jemförliga personer

understöd vid ålderdom, skada genom olycksfall eller

eljest inträffande varaktig oförmåga till arbete samt

till Riksdagen afgifva det förslag, som deraf kan

föranledas; och

2: o) att

a) herr E. Svenssons från Karlskrona motion n:o 161,

b) herr C. G. Thors med fleres motion, n:o 167,

c) herr A. H. Göthbergs med fleres motion, n:o 168, och

d) herr D. Bergströms med fleres motion, n:o 170,

måtte anses hafva förfallit.

Stockholm den 4 april 1895.

På utskottets vägnar:

ROBERT DICKSON.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

57

Reservationer

vid punkten l:o:

af herrar Dickson och Ekenman, som ansett, att utskottet bort tillstyrka

Riksdagen att antaga §§ 1—8, 9 mom. 1, 10—24, 25 mom. 1,

3 och 4, 26, 28 och 29, 31—35, 37—53, 54 mom. 2, samt 55—57,

jemte slutorden i förslaget till lag angående försäkring för beredande

af pension vid varaktig oförmåga till arbete samt att i stället för §§ 9

mom. 2, 25 mom. 2, 27, 30, 36 och 54 mom. 1 i förslaget antaga

stadgande!! af denna lydelse:

§ 9 mom. 2. Utöfvar arbetsgivare näring eller yrke eller idkar

han landtbruk å egendom, som icke i bevillningsafseende åsatts högre

värde än tre tusen kronor, och har honom för ett år icke påförts högre

bevillning än för fastighet till värde af tre tusen kronor eller för inkomst

af kapital och arbete till belopp af åtta hundra kronor, må han

ega — — — afgifterna blifvit erlagda.

Såsom — —''— dylikt intyg.

§ 25. mom. 2. Två eller flera socknar — — kostnader.

§ 27. Ordförande — — — i sänder.

Uppgift — — — införas.

Ledamöterna i pensionsnämnd jemte ett lika antal suppleanter för

dem väljas hvarje gång för fyra år, å landet af kommunalstämma och

i stad af stadsfullmäktige eller, der sådana ej finnas, af allmän rådstuga;

skolande dervid iakttagas, dels att halfva antalet ledamöter och

deras suppleanter utses bland arbetsgivare samt halfva antalet bland

försäkringspligtige arbetstagare, dels ock att jemväl å kommunalstämma

eller allmän rådstuga hvarje röstande har en röst. Åro två eller flera

socknar enligt § 25 mom. 2 förenade till ett pensionsdistrikt, väljas

lika många arbetsgivare och arbetstagare af hvardera socknen. Der

icke ledamöternas antal är inskränkt till två, skall halfva antalet af de

utsedda ledamöterna samt halfva antalet af suppleanterna afgå efter

lottning vid slutet af andra året, från det denna lag vunnit tillämpning.

Afgår ledamot eller suppleant under den för honom bestämda

tjenstgöringstid, anställes fyllnadsval; och bör den sålunda valde tjenstgöra

under den tid, som för den afgångne återstått.

Sedan val af ledamot eller suppleant i pensionsnämnd egt rum,

har valförrättare!! att om den valdes namn och bostad ofördröjligen

underrätta pensionsnämndens ordförande.

Bih. till Biktd. Prat. IHliö. 8 Rami. / Afl!. 2 Iläft.

8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåt ande N:o 2.

§ 30. Pensionsnämnd — — — underrättas.

Ordföranden — — — för ledamot.

Der två eller flera socknar — — — beslut.

§ 36. Pensionsnämnds — — — gäldas.

Der två eller flera socknar — — — beslut.

§ 54 mom. 1. Inom 5 år efter det lagen trädt i kraft och sedermera

minst en gång hvart tionde år, skall efter Konungens bestämmande

anställas en på vetenskaplig sannolikhetsberäkning grundad undersökning,

huruvida pensionsafgifterna äro tillräckliga för bestridande

af de deraf beroende pensionerna jemte uppfostringshjelp. Visar sig

dervid behof af förhöjning af pensionsafgifter eller nedsättning af understödsbelopp,

må dock sådan förändring för dem, hvilka, då förändring

vidtages, äro försäkrade, endast afse de pensionsafgifter, som derefter

erläggas, eller de i pensionerna ingående tilläggsbelopp, hvilka afse

sistnämnda pensionsafgifter;

af herr Hedin:

»Ehuru jag varit och är af den mening, att sjelfva hufvudgrundsatsen

i Kong!. Maj:ts förslag, eller den s. k. invaliditetsprincipen, är

förfelad -— derest man nemligen ej vill fullständiga den med sådana

specialbestämmelser om skadestånd vid olycksfall, att de i alla afseenden

och af alla skäl hellre borde sammanfattas i eu särskild, fristående

lag — så har jag likväl icke stält mig principielt afvisande mot förslaget.

I högre grad, än om de flesta angelägenheter äfven af den

allra största vigt, som äro föremål för lagstiftningsmagtens åtgärder,

gäller om den förevarande, att vi med den komma in på experimentalpolitikens

fält, och hur öfvertygad jag än är om min egen åsigts rigtighet,

tilltror jag mig ej att, i en sådan sak af den allra vanskligaste

art och i strid med många insigtsfull och för ämnet upprigtigt

intresserade personers omdöme om mål och medel, bidraga till att äfven

detta försök blifver alldeles resultatlöst. Jag har för öfrigt tänkt

mig, att erfarenheten snart nog skulle skapa en allmän öfvertygelse om

nödvändigheten att fullständiga Kongl. Maj:ts pensioneringslag med en

lag om försäkring för olycksfall i arbetet, och att således på det hela

mer skulle vinnas för den uppfattning af frågan, som jag förfäktar,

genom accepterande af Kongl. Maj:ts förslag, visserligen med icke få,

delvis mycket betydande förändringar, än genom ett nytt uppskof.

Detta uppskof må nu väl inklädas i en mängd af principuttalanden och

önskemål till ledning vid eventuel! omarbetande af förslaget. Men, om

äfven godkända af denna Riksdag, skola de ej binda en kommande. I

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

min tanke vore långt bättre att en gång börja att, låt vara, famla sig

fram så godt man förstår och förmår, och sedan afhjelpa uppdagade

fel och brister, än att vänta på en fullkomlighet, som man i alla fall

endast kan närma sig genom — begångna och rättade misstag. Derför

har jag hållit före, att utskottet bort i vissa delar omarbeta förslaget

och tillstyrka Riksdagen att antaga det i sålunda förändradt

skick. Då utskottets flertal emellertid ej ansett detta möjligt, har jagvelat

såväl gifva denna min mening till känna, som ock åtminstone

delvis påpeka i hvilka afseenden jag — oafsedt frågan om olycksfallförsäkringen

— filmer förslaget böra undergå större eller mindre ändringar.

I främsta rummet nämner jag då förslagets § 54, i afseende hvarå

jag vidhåller utskottets, under den förberedande behandlingen, utan

votering meddelade bifall till mitt yrkande om sådan ändring, att möjligheten

af någon rubbning i redan försäkrad persons rättigheter och

skyldigheter blefve förebyggd. Vore här fråga om en frivillig försäkring,

ej om en tvångsförsäkring för vissa klasser af personer, skulle jag mot

förslaget ingenting annat hafva att invända, än att den frivilliga försäkringen

genom statens försorg är ett onyttigt företag, en illusion af

socialpolitisk lagstiftning. Men lagförslaget ålägger försäkriugspligt,

och inga skäl och förklaringar skola någonsin lyckas att betaga de

försäkrade, när de komma underfund med paragrafens verkliga innebörd,

den föreställningen, att de blifva offer för successiva tvångsackord,

som staten — hvilken de komma att betrakta såsom inför dem

ansvarig, såsom deras gäldenär — låter dem undergå. Jag förbiser

naturligtvis ej de finansiella kraf på staten, den ifrågasatta förändringen

skulle medföra, och håller dem ej för afskräckande. Skulle de emellertid

anses öfverstiga statens förmåga, då är bättre, då är det hederligare

att helt och hållet öfvergifva förslaget, än att på framtiden vältra

öfver bördan af en rättmätig förbittring, som skall mer bidraga till

social ofred, än den nya institutionen, i sin begynnelse och innan allmänheten

hunnit att göra sig fullt förtrogen med dess beskaffenhet,

skulle medverka till social fred.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

De hufvudsakliga förändringar, jag i Öfrigt förordat, äro följande:

Försäkringen bör gälla hvarje tillfällig sysselsättning från och med

det ögonblick arbetstagare, hörande till en försäkringspligtig kategori,

inträder i arbete hos arbetsgivare. Betydelsen af denna förändring

vore ej ringa med hänsyn till de otaliga fall, då stadgandet i § 2

mom. 2 om »en kalendervecka» såsom försäkringspligtig tillfällig sysselsättnings

minimum komme att paralysera lagens syfte. Och särskild!,

är förändringen påkallad deraf, att den föreslagna lagen vill ersätta en

särskild olycksfallsförsäkring. Jag erinrar om stadgandena i första arbetareförsäkringskomiténs

förslag till lag om försäkring för olycksfall i arbetet,

§ 2, och förslag till lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i

tjensteu, § 2, hvilka lyda, den förre: »försäkringen gäller till förmån

för de i § 1 nämnda personer från och med deras inträde i arbete»,

och den senare: »försäkringen gäller från tjensteför hållandets början till

dess slut, eller till dess att fartyget upphör att vara svenskt».

Med särskild hänsyn till att Kongl. Maj:ts pensionsförslag vill

gälla för ett förslag till olycksfallsförsäkring, har jag yrkat, att försäkringsafgifterna

skola gäldas enligt en annan proportion än den i § 9

föreslagna, nemligen af arbetsgifvaren med respektive 25, 15 och It)

öre, af arbetstagaren med respektive 15, 10, 5. Jag erinrar härvid,

att första arbetareförsäkringskomiténs olycksfallsförsäkringsförslag ålade

arbetsgifvaren hela försäkringsafgiften, att enligt den tyska olycksfallsförsäkringslägstiftniugen

arbetsgifvaren bär hela kostnaden, och det ehuru

enligt tyska sjukkasselagen obligatoriska bidrag till sjukförsäkringen

äfvenledes åligga arbetsgifvaren, samt att i Österrike arbetstagarne

visserligen bidraga till olycksfallsförsäkringen, men endast med 10 procent

af premien.

Det synes mig uppenbart, att en åldersgräns, efter hvilken försäkringsafgift

ej vidare må af arbetstagaren knifvas, måste fastställas.

Derest den, såsom måhända torde vara nödvändigt, finnes böra bestämmas

lika för alla utan hänsyn till olika yrken, lärer den ej kunna sättas

högre än 55 år.

I fråga om den i § 4 mom. 2 och 53 mom. 3 nämnda åldersgräns

har jag instämt i utskottets provisoriska beslut, att föreslå 55 i stället

för förslagets 40 år.

Jag har instämt i det af utskottet provisoriskt godkända yrkandet

om uteslutning af ordet »kontanta» ur § 5. Såsom motiv för denna

förändring hänvisar jag till första arbetareförsäkringskomiténs förslag

till lagar om olycksfallsförsäkring, § 6. Samma komités redogörelse

(III. Statistiska undersökningar. 4 Sjömanshusen och Handels
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

flottans pensionsanstalt. Sid. 19. Jemför 1. Utlåtande och förslag. 2.

Sjömanshusen. Handelsflottans pensionsanstalt. Sid. 47 ff.) för det

missbruk, som inritat sig, att befälhafvarnes hyresafgift utgår endast

af månadshyran, och ej af den vanligen mångfaldigt större kaplaken,

gifver anledning att befara, att förslagets bestämmelse om den »kontanta»

veckoaflöningen såsom norm för de försäkrades indelning i pensionsklasser

kan gifva anledning till afsigtliga missbruk — om än visserligen

ej i sådan skala, som vid upptagandet af hyresafgifterna—jemte

de orättvisor, som bestämmelsen äfven derförutan måste medföra.

I statens eller kommuns tjenst anstälda tjenstemäns eller betjentes

uteslutande från försäkringen (§ 4) finner jag ej välgrundadt

i andra fall, än då lika eller större förmån är dem på annat sätt af

staten eller kommunen tillförsäkrad. Uttrycket »tjensteman eller betjente»

är till sin omfattning omtvistligt, och bör utbytas mot: »i statens

eller kommuns tjenst eller arbete anstälde personer». Jemför arbetareförsäkringskomiténs

förslag till försäkring för olycksfall i arbetet, § 3.

För den händelse att utskottsflertalets önskan om förslagets omarbetning

vinner afseende, lärer böra tagas i öfvervägande en af förslagets

svagaste punkter, nemligen att pensionsnämnder och pensionsstyrelsens

ombud, som enligt förslagets §§ 29 och 52 hafva sig ålagdt,

de förre att »öfvervaka det stadgandena i denna lag efterlefvas», de

senare att, »öfvervaka försäkringsväsendets rätta handhafvande i orterna»,

icke af lagförslaget utrustas med någon magt och myndighet att utföra

detta vigtiga åliggande. Trots de allbekanta, oräkneliga erfarenheterna

om kommunala myndigheters brist på vilja, på intresse, på mod att

fullgöra sina skyldigheter — exempelvis i afseende å helsovården, minderåriges

fabriksarbete och så vidare — har man i lagförslaget nöjt

sig med en alldeles tom fras, der det vore högst angeläget att tydligt

bestämma rättigheter å ena, skyldigheter å andra, ansvar å båda hållen.

Utan eu fullständig revision af hithörande bestämmelser med utsträckt

befogenhet för »ombud» eller inspektörer, alldeles oberoende af kommunerna,

skall lagens tillämpning brista sönder i missbruk och godtycke.

Lydelsen af § 10 öppnar tillfälle till ett faktiskt monopol af samma

slag, hvarå redan de mest afskräckande exempel förekommit. Jag vidhåller

utskottets ändringsbeslut: »det står enhvar fritt att utgifva och

tillhandahålla allmänheten sådana pensionsböcker till pris, som ej må

öfverstiga af Kongl. Maj:t faststäldt maximipris».

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Likaledes vidhåller jag de af utskottet i § 28 beslutade tvenne

tillägg af innehåll, det ena att »qvinna må till ledamot eller ledamots

suppleant i pensionsnämnd utses, men ege att när som helst afsåga sig

uppdraget», det andra att det skall åligga försäkrad person att årligen

till pensionsnämnd inlemna, och pensionsnämnd att dervid låta i sitt

register anteckna sammanlagda beloppet af de i pensionsboken infästa

märken. — Det är tydligt att, genom det senare tillägget, skulle i åtminstone

mycket betydlig mån förebyggas förlust af pensionsrätt i följd

af pensionsboks förkommande.

I §§ 25 mom. 4, 30, 35 och 38 har jag yrkat följande ändringar:

i § 25 inom. 4: »Vid fattande af beslut, hvarom i mom. 2 och 3

förmäles, ege jemväl å allmän rådstuga eller kommunalstämma hvarje

röstande eu röst. Beslutet skall — — — — — — eller ock ogilla.»;

i § 30: att pensionsnämnds sammanträde skall — åtminstone i stad

— genom tidningarna kungöras;

i § 35: »omröstning sker med slutna sedlar, och tillkommer hvarje

röstande en röst. Åro rösterna lika delade för olika meningar, skilje

lotten dem emellan.»;

och i § 38: »Enhvar som det åstundar eger att af protokollet samt

nämndens öfriga handlingar taga afskrift, få densamma utan lösen af

ordföranden bestyrkt, samt att mot lösen bekomma afskrift af nämndens

protokoll och handlingar.»

Att inrymma qvinliga arbetare i en särskild pensionsklass tinner

jag ej vara på giltiga skäl grundadt.

I öfrigt hänvisar jag, i afseende å några här ofvan ej berörda frågor,

till den af mig med-undertecknade, i Andra Kammaren väckta motionen

n:o 168. I afseende å det under punkt 18 i denna motion framstälda

förslag påpekar jag, att då motionärerna utgingo från den förutsättningen

att lagen skulle blifva vid innevarande riksdag antagen, det

för dem var oundvikligt att begära förslag till en särskild verkställighetslag,

som ju kunde föreläggas 1896 års Riksdag, men att det, om pensionslagförslaget

skulle komma att i omarbetadt skick åter framläggas för

Riksdagen, visserligen är lämpligare att komplettera den med de hufvudsakliga

tillämpningsbestämmelser, som motionärerna afse.

Kommer eu omarbetning att företagas, så torde åtskilliga språkliga

brister i en lag, som skall läsas och begrundas af hundratusentals personer,

böra afhjelpas. Sålunda må anmärkas:

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Särskilda Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

att i § 42 förekommer ett från komitébetänkandets § 47 lånadt språkfel,

som bringar en hel rad af texten utom allt syntaktiskt sammanhang;

att samma § är affattad på ett sätt, som synes gifva pensionsnämnd

den anvisningen att först på fri hand afgöra, om en pensionsansökan

bör afslås eller bifallas, och derefter företaga pröfning af de handlingar

och de omständigheter, som bort bestämma beslutet — ett förfarande

som förefaller mer än lofligt bakvändt;

att i § 5 bestämmes om de försäkrades indelning i pensionsklasser,

hvilket är mycket missledande, då i sjelfva verket, hvad första och

andra klassen vidkommer, väl pensionerna, men ej de försäkrade, förrän

de blifvit pensionerade, kunna i klasser indelas;

att det förekommer mycket underligt att i en lagparagraf, den 53:e,

berättas, hur ett statsbidrag till pensionsfonden bör »anses»; hvilket möjligen

må hafva sin plats i lagförslagets motivering, men är ej mindre

betydelselöst än besynnerligt såsom ett af Riksdag och Kongl. Maj:t.

stiftadt lagbud.

Flere exempel å behofvet af en något mera vårdad språkbehandling

och stil kunde anföras.

Slutligen vill jag anmärka, att en kontrollerande institution af ungefär

sådan beskaffenhet, som föreslagits i den af mig med-undertecknade

motionen n:o 167, synes mig oeftergiflig.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.