Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt motion om lastpenningarnas afskaffande.

1895-04-22 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1895:17, Betänkande, i anledning af väckt motion om lastpenningarnas afskaffande.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

1

N:o 17.

Ank. till Riksd. kansli den 2G april 1895, kl. 12 in.

Betänkande, i anledning af väckt motion om lastpenningarnas

afskaffande.

(l:a A.)

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 73, föreslår herr

O. Melin, att Riksdagen ville besluta afskrifning af den på sjöfartsnäringen

hvilande beskattning, som kallas lastpenningar.

Motionären erinrar derom, att enahanda förslag af honom framlagts

vid 1893 års riksdag, och anser sig med afseende derå, att frågan så

nyligen förevarit, kunna inskränka sig till att åberopa den utredning,

hvilken dervid kom densamma till del. »Förut åberopade skäl för afskaffande

af nämnda afgift» — yttrar motionären vidare — »bibehålla

alltjemt sin fulla kraft, och kunna dessa i korthet angifvas som följer:

Afgiftens oegentlighet, såsom pålagd sjöfartsnäringen utan motsvarande

fördel eller godtgörelse och derför orättvis.

Den indirekt menliga inverkan på landets öfriga näringar, hvilka

måste hafva fördel af att sjelfva transportmedlen blifva i möjligast

minsta grad betungade med afgifter.

Afgiftens af regering och Riksdag erkända sammanhang med

grundskatterna, hvarigenom densamma längesedan bort, i likhet med

dessa, afskrifvas.

Sjöfartsnäringens fortfarande ytterligt betryckta ställning.»

Bill. till Riksd. Vrot. 1895. ö Samt. 1 Afd. 16 Höft. (N:o 17.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

Nu anförda skäl för afskaffande af ifrågavarande pålaga finner

motionären visserligen i och för sig tillfyllestgörande, men anser sig

dock böra till ytterligare stöd för sitt förslag åberopa vissa omständigheter,

som tillkommit efter det berörda, vid 1893 års riksdag väckta,

motion afslogs, och genom hvilka sjöfartsnäringens redan förut afsevärda

betryck ytterligare ökats. Angående dessa sistberörda omständigheter

anför motionären:

»Ej nog med att oegentliga och orättvisa direkta pålagor drabba

näringen, utan man har också ökat dess bördor genom ytterligare höjd

tullbeskattning å för näringen nödvändiga proviantartiklar, hvarigenom

driftkostnaderna högst betydligt stigit.

Då dertill kommer, att våra grannländer söka att genom nedsatta

fartygsumgälder locka till sig trafiken, bör man taga sig väl till vara,

innan man genom bibehållande af onaturliga afgifter på transportmedlen

tvingar varuomsättningen att gå förbi landets egna hamnar.

På goda grunder kan man således fråga, hvarför transportmedlet

till sjös, fartyget, som är betraktadt som lösegendom, skall i beskattningsväg

behandlas annorlunda än transportmedlen på land, såsom jernvägsoch

spårvagnar, samt befordringsmedel för gods och passagerare af olika

slag. De hafva alla samma uppgift, och sjötrafiken är minst lika vigtig

som de öfriga befordringsmedlen.

Ej heller får man glömma, att på senare tiden har sjötrafiken fått

en ny konkurrent genom den samtrafik, som möjliggjorts mellan in- och

utländska jernvägar, sedan ångfärjor börjat användas.

Redan länge har Kristiania genom låga afgifter på gods och fartyg

erbjudit vestra Sveriges industriorter en beqväm skeppningsväg och deruti

lyckats, och nu upptager Köpenhamn genom sin frihamn en skarp och

antagligen framgångsrik täflan med vestra och södra Sveriges förnämsta

hamnar -— dervid klokt beräknande, att lockbetet måste vara: ett minimum

af hamnumgälder.

En annan omständighet, som ej heller bör glömmas vid frågans

bedömande, är den, att Nord-Östersjökanalen inom kort når sin fullbordan,

hvarigenom nya konkurrenstillfällen uppstå.»

Bestämmelserna rörande lastpenningarne innehållas i § 4 af underrättelserna

till gällande tulltaxa och lyda sålunda:

»Lastpenningar till Kongl. Maj:t och kronan utgöras till lika belopp

af svenska som af främmande fartyg med 10 Öre för hvarje ton,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 3

beräknad efter gällande luktbref, samt betalas hvarje gång både vid inkommande

och utgående; dock, om ett fartyg under loppet af ett

kalenderår gör liera resor mellan Sverige och utrikes ort, erläggas dessa

umgälder för utgåendet allenast första resan och vid förnyadt inkommande

endast när fartyget innehar last samt större eller mindre del deraf lossar,

och må härvid jemväl såsom barlastade anses fartyg, hvilkas lastqv antitet

är i förhållande till deras drägtighet af ringare betydenhet; i hvilket

hänseende bestämmelserna uti § 44 i kongl. förordningen angående

lotsverket den 15 februari 1881, sådant detta lagrum lyder enligt kongl.

kungörelsen den 17 november 1882 rörande ändringar i vissa delar af

nämnda förordning, skola lända till efterrättelse.

Då lossning och lastning på flera ställen egt rum, erläggas lastpenningar

endast å första lossnings- eller lastningsstället, derom bevis

på märkrullan eller passet meddelas.

Från lastpenningars erläggande befrias:

fartyg med eller utan destination till svensk hamn, som inkommer

och åter utgår i barlast;

fartyg, som, under resa utrikes orter emellan, anlöper svensk

hamn och der endast aflemnar medförde resande jemte deras

effekter eller ock endast aflastar gods i annat fartyg för

export;

fartyg, som af tvingande orsaker eller till inhemtande af ordres

för vidare resa anlöper svensk hamn och der icke verkställer

lossning ocvh icke heller företager annan lastning än af förnödenheter

för besättning, medförde resande och fartyg;

fartyg, som i följd af liden sjöskada, hvarom sjöförklaring afgifves,

anlöper svensk hamn och der lossar sin last samt efter

verkstäld reparation densamma åter intager och utför;

fartyg, som af nyss omförmälda anledning lossar sin last och

densamma till större eller mindre del försäljer, då sådan försäljning

inskränkes till hvad för bestridande af reparationskostnaderna

bevisligen erfordrats; samt

fartyg, som, under resa mellan utrikes orter, i svensk hamn

lossar eller lastar varor till högst fjerdedelen af fartygets

lastdrägtigliet, för beräknande hvaraf fartygets skeppshandlingar

skola tjena till grund.

I alla dessa fall skall dock fartygets skeppare ställa sig till efterrättelse

de i tullstadgan gifna föreskrifter om anmälan hos närmaste

tullbetjent äfvensom om märkrullans aflemnande samt i tillämpliga delar

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

jemväl iakttaga hvad i nämnda stadga finnes anbefaldt rörande uttagande

af tullpass.»

Lastpenningarne utgöra en sjöfartsnäringen af ålder åliggande afgift.

Första gången uppbörd deraf påbjöds var genom ett kongl. bref

af den 30 april 1647. Afgiften bestämdes då till två öre silfvermynt

per läst af in- och utlöpande skepp, men var tills vidare anslagen för visst

särskildt ändamål. Först längre fram, under frihetstiden, fingo lastpenningame

karakteren af med tullafgifterna likstälda skeppsumgälder,

och blefvo bestämmelserna derom i tulltaxeunderrättelserna intagna. Afgiftens

belopp höjdes under tidernas lopp och var för öfrigt olika allt

efter den större eller mindre »frihet», särskilda slag af fartyg åtnjöto,

beroende på huruvida de voro utländska eller svenska, och i senare fallet

huruvida de voro byggda på kravel eller på klink. Slutligen, under

loppet af innevarande århundrades första hälft, medgafs lättnaden, att,

då ett svenskt eller dermed i afseende å behandling likstäldt utländskt

fartyg under samma kalenderår gjorde flera resor mellan Sverige och

utrikes ort, lastpenningar betalades för utgåendet allenast första resan

och vid förnyadt inkommande endast då fartyget innehade last till viss,

i förhållande till drägtigheten bestämd minimiqvantitet.

Fråga om lastpenningarnes afskaffande har vid flera tillfällen förevarit

hos Riksdagen. Redan vid 1840 års riksdag framlades af enskild

motionär förslag i sådant syfte. 1863 års tullkomité framhöll i sitt betänkande

såsom ett önskningsmål borttagandet af eller åtminstone nedsättning

i denna afgift. Fn vid 1865—1866 års riksdag i ämnet väckt

motion vann af statsfinansiella hänsyn icke afseende. Sedermera aflät

Kongl. Maj: t till 1872 års Riksdag proposition om upphörande af ifrågavarande

afgift, men detta förslag blef, ehuru af bevillningsutskottet tillstyrkt,

afslaget af Riksdagen. År 1876 blef frågan åter, men utan

framgång, af enskild motionär understäld Riksdagen. Emellertid hade

det förhållande, att år 1874 nya bestämmelser rörande mätning af handelsfartyg

utfärdats, genom Indika bestämmelser fartygens i ton uttryckta utrymme

för fraktgods och passagerare lagts till grund för drägtighetens bestämmande,

föranledt antagandet vid 1875 års riksdag af ett särskildt stadgande

rörande lastpenningarnes beräknande för fartyg, hvilka blifvit i

ton uppmätta, och då man icke åsyftade någon ändring i skattens belopp,

sådant detta förut var bestämdt med hänsyn till lästetalet, blef

deraf en följd, att lastpenningarne, beräknade efter ton, kommo att bestämmas

till olika belopp för ångfartyg och för segelfartyg, nemligen

respektive 15 öre och 22 öre per ton. Berörda olikhet i avgifter ansågs

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

emellertid olämplig, och denna omständighet tillika med en vid samma

tid åvägabragt tillökning i andra sjöfarten åliggande afgifter bestämde

Kongl. Maj:t att till 1877 års Riksdag framlägga förslag om en för

segelfartyg och ångfartyg gemensam, nedsatt lastpenningeafgift af 14

öre per ton, hvilket förslag äfven Riksdagen godkände.

Frågan om lastpenningarnes afskaffande togs derefter under ompröfning

af skatteregleringskomitén, som dock, vid det förhållande, att

frågan vore i väsentlig mån beroende af beskaffenheten af de mellan

Sverige och en del främmande magter afslutade sjöfartstraktater, fann

sig icke böra framlägga något förslag i angifna. syfte. Vid 1883 och

1885 årens riksdagar framlades kongl. propositioner i ämnet. Förstnämnda

år föreslog Kongl. Maj:t, att ifrågavarande afgift, hvilken borde

helt och hållet upphöra, dock endast genom successiva nedsättningar,

på sätt Kongl. Maj:t vid samma riksdag föreslagit i fråga om en de!

andra skatter, måtte från och med år 1884 utgå med ett till 10 öre

per ton nedsatt belopp. Då den vid samma riksdag ifrågasatta genomgripande

reformen af vårt skatteväsende i öfrig! föll, blef äfven Kongl.

Maj:ts berörda framställning angående lastpenningarna för det dåvarande

lemnad utan bifall, men, förnyad vid 1885 års riksmöte, blef densamma

af Riksdagen godkänd. Någon ändring i bestämmelserna om ifrågavarande

afgift har sedermera icke vidtagits, ehuruväl åren 1886, 1887

och 1893 förslag om afgiftens upphäfvande blifvit af enskilda motionärer

inom Riksdagen framstälda. Anmärkas bör slutligen, att sjöfartsnäringskomitén

i sitt den 12 september 1890 afgifna underdåniga betänkande

äfven yttrat sig angående frågan om lastpenningarne, hvarvid komitén,

som föreslog åtskilliga andra åtgärder för sjöfartens upphjelpande, emellertid

icke fann skäl att förorda denna afgifts borttagande.

Efter denna kortfattade historik rörande ifrågavarande skattetitels

tidigare öden tillåter sig utskottet, som i förevarande fråga ansluter

sig till den åsigt, hvilken omfattades af 1893 års Riksdags bevillningsutskott,

att återgifva innehållet af dess yttrande i samma fråga, hvilket,

med undantag af‘ ingress och hemställan, var af följande lydelse:

»Att vår sjöfartsnäring länge arbetat under synnerligen ogynsamma förhållanden,

erkännes allmänt. De dryga pålagor af mångfaldig art, lagstiftningen ålagt denna näring,

bidraga naturligen i icke ringa man att försvåra densammas höjande till ett kraftigare lif.

Åtskilliga af dessa pålagor kunna näppeligen anses ega någon motsvarighet inom andra

näringsgrenar. Sålunda utgå, enligt i sjöfartsnäringskomiténs den 12 september 1890

afgifna betänkande lenmade uppgifter, årligen i tonafgifter till sjömanshusen omkring

95,000 kronor, förutom de hyresafgifter, som befälhafvare och besättningar dit erlägga

och hvilka utgöra ungefär 55,000 kronor, i konsulatafgifter omkring 160,000 kronor, i fyroch

båkafgifter öfver 1,400,000 kronor, i lotspenningar ungefär 600,000 kronor och i last
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkelse N:o 17.

penningar nära 450,000 kronor. Rederierna få dessutom i regel bekosta fartygens mätning,

hvarjemte de i stor omfattning äro föremål för stämpelbeskattning. Om ock nämnda

afgifter i allmänhet äro påkallade af anordningar, specielt träffade för sjöfartens nytta,

måste det dock medgifvas, att sjöfarten mer än andra näringar får vidkännas kostnader

till den för näringen erforderliga förvaltning, och att denna förvaltning, ehuru den i vissa

fall nästan helt och hållet bekostas af sjöfartsnäringen, dock delvis tjenar och är till gagn

äfven för andra intressen än sjöfartens. Så underhåller t. ex. sjöfartsnäringen fyr- och

båkinrättningen, ehuru denna är af största betydelse såväl för vår örlogsflotta som ock

för fiskerinäringen.

En lättnad i de sjöfarten åliggande afgifter synes derför utskottet billig och af

behofvet synnerligen påkallad.

Förslag om lastpenningarnes borttagande hafva, som bekant, vid fyrfaldiga tillfällen

framstälts och varit föremål för Riksdagens bepröfvande. Dervid har framhållits orättvisan

och oegentligheten af ifrågavarande beskattningsform. Vid 1885 års riksdag framlades

kong! proposition om lastpenningarnes nedsättning från 14 till 10 öre för hvarje

ton af fartygets drägtighet. Bevillningsutskottet tillstyrkte detta förslag. Vid föredragning

af punkten i kamrarne bifölls densamma utan votering af Första Kammaren, hvaremot

punkten af Andra Kammaren till utskottet åtterremitterades. Då ärendet å nyo

företogs till behandling af sistnämnda kammare, bifölls Kongl. Maj:ts proposition med 140

röster mot 49. Vid aflåtande! af nämnda proposition till Riksdagen anförde dåvarande

herr statsministern, för att närmare motivera sin åsigt om oegentligheten ur skattesynpunkt

af ifrågavarande pålaga, till statsrådsprotokollet den 9 januari sistnämnda år, bland annat,

följande, som utskottet tillåter sig här återgifva:

»Ifrågavarande afgift, hvilken bör noga särskiljas från fyr- och båkafgift och andra

liknande umgälder, som af skeppsfarten utkräfvas såsom direkt godtgörelse för inrättningar

och anstalter till sjöfartens gagn, hvilar på en grand, som ur statshushållningens synpunkt

måste anses oegentlig, enär den utgör en beskattning icke på den af skeppsrederirörelsen

härflytande inkomst, utan på sjelfva fartyget eller det fortskaffningsmedel, genom hvilket

varan tillföres förbrukaren. I följd häraf verkar den ogynsamt på den för vårt land så

naturliga sjöfartsnäringen, på samma gång den utgör en tunga på sjelfva varuomsättningen

och derigenom bidrager att menligt inverka på prisen såväl å det egna landets

produkter, som öfverföras till den utländska marknaden, som å de vigtiga konsumtionsartiklar,

råämnen, redskap m. m., som från utlandet tillföras oss. Uppenbart är nemligen,

att, då vid uppgörande af fraktslut lastpenningar^ måste ingå såsom en faktor vid

fraktens bestämmande, denna i allmänhet stegras med ett mot berörda afgift svarande

belopp, hvilken stegring åter i de flesta fall drabbar den fraktade varan. Dels är afgiften

således att betrakta såsom en tilläggsafgift utöfver de faststälda tullsatserna å tullpligtiga

varor, dels ock tynger den jemväl å tullfria artiklar. — — — — — — -— — — —

Icke heller må man hängifva sig åt den föreställningen, att i fråga om varautförseln

denna afgift icke skulle drabba den svenske säljaren. Denne måste nemligen nöja sig

med det på den utländska marknaden gällande priset, och huruvida detta pris kan möjliggöra

en försäljning med vinst, beror ofta derpå, att kostnaderna för varans transporterande

till utlandet kunna nedbringas så mycket som möjligt.

Ett ytterligare skäl mot ifrågavarande skatt förefinnes i den ofvan antydda omständigheten,

att afgiften kan verka såsom en obillighet mot de inhemska skeppsredarne,

för så vidt nemligen dessa i följd af den rådande täflan mellan sjöfartens idkare vid vissa

tillfällen äro hänvisade till mindre gynsamma fraktvilkor. Då verkar skatten väl icke till

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

varans fördyrande, utan i stället såsom en dubbel beskattning till staten för rederirörelsen,

hvilken ju i likhet med all annan näring drabbas af inkomstbevillning och i fråga om de

skattebidrag, hvilka derutöfver skäligen kunna för densamma ifrågakomma, torde böra behandlas

på samma sätt som andra näringar, d. v. s. genom en tillämpning af stämpelskatten.

Nu deremot träffas den inhemska rederirörelsen, utom af inkomst- och stämpelskatt,

jemväl af en särskild skatt i lastpenningarne, hvilket måste innebära en oegentlighet.

»

Utskottet delar i allo den uppfattning, som i detta anförande uttalats.

Då vid riksdagen den 2 maj—9 juli 1887 fråga väcktes om lastpenningarnes fullständiga

borttagande, framkastades tvifvel, huruvida en sådan åtgärd skulle lända vår

svenska sjöfart till gagn. Man förmenade nemligen, att frakterna på grund af den lifliga

täflan på detta område mycket snart skulle sjunka med så stort belopp, som möjliggjordes

genom lindringen i beskattning. Utskottet kan icke dela dessa betänkligheter. Tvärtom

synes det utskottet sannolikt, att en sådan lindring som den föreslagna skulle lända vår

inhemska sjöfart i allmänhet till förmån. Särskilt för våra regelbundna exporttrader, för

hvilkas uppehållande så låga fraktkostnader som möjligt äro af utomordentlig betydelse,

vore lastpenningarnes borttagande tvifvelsutan en ganska afsevärd hjelp i konkurrensen

med de utländska rederierna.

Såsom bekant hafva lastpenningarne vid flera tillfällen, då frågan om deras afskaffande

eller nedsättning varit å bane, till sin natur jemförts med de å jorden hvilande

grundskatterna. Den nedsättning i lastpenningarne, som, enligt hvad ofvan omförmälts,

skedde år 1885, sattes också i samband med den då gjorda afskrifningen af vissa procent

af grundskatterna. Sedan fullständig afskrifning af dessa sistnämnda skatter i samband

med försvarsverkets ordnande numera beslutits, torde det hinder för nu ifrågavarande afgifts

borttagande, som mången velat se i grundskatternas tillvaro, numera hafva bortfallit.

Lastpenningarne hafva, enligt utskottet tillhandahållna statistiska uppgifter, under

åren 1886—1892 utgjort

År 1886 .............................................................. 415,033 kronor

„ 1887 ............................................................ 405,271

., 1888 ............................................................. 445,534 „

„ 1889 .......................................................... 469,842

„ 1890 ............................................................ 476,198

„ 1891 .......................................................... 488,991 „

„ 1892 ............................................................. 484,473 „ .

Att från afgiften befria de svenska fartygen, men låta den qvarstå för de utländska,

derför utgöra de med flertalet länder ingångna sjöfartstraktater ett hinder, i det genom

dessa tillförsäkrats berörda länders fartyg enahanda förmåner som svenska. Att åter bibehålla

afgiften endast för de länders fartyg, med hvilka sjöfartstraktater icke äro afslutade,

torde icke vara lämpligt, helst den inkomst, som derigenom skulle bevaras åt statsverket,

blefve mycket ringa.

Med hänsyn till det icke obetydliga belopp, hvartill lastpenningarne, enligt hvad

ofvan nämnts, årligen uppgår, och i betraktande af de svårigheter, som möjligen skulle

kunna resa sig emot att omedelbart på ett tillfredsställande sätt fylla den brist, som för

statsverket skulle uppstå, derest denna afgift i sin helhet på eu gång borttoges, anser sig

utskottet endast böra tillstyrka en afskrifning af densamma under loppet af tio år med

eu tiondedel hvarje år.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

Bifogande den upplysning, att lastpenningar^ uppgått år 1893

till 501,961 kronor och år 1894 till 528,917 kronor, anser äfven utskottet

sig på de sålunda anförda skälen böra tillstyrka lastpenniugarnes afskrifning

under loppet af tio år med en tiondedel hvarje år.

Med afseende derå, att ifrågavarande afgift alltså, enligt utskottets

förslag, icke skall genast upphöra och att följaktligen bestämmelser

derom skola tills vidare i tulltaxan qvarstå, anser sig utskottet böra

föreslå ett par smärre ändringar i berörda bestämmelser. I dessa förekommer

för närvarande, såsom här ofvan synes, i fråga om när fartyg

må anses såsom barlastadt, en hänvisning till § 44 i kongl. förordningen

angående lotsverket den 15 februari 1881, sådant detta lagrum lydde

enligt kongl. kungörelsen den 17 november 1882. Då emellertid samma

lagrum genom kongl. kungörelsen den 14 juni 1894 blifvit ändradt så,

att numera beträffande fyr- och båkafgiftens utgörande någon skilnad

icke eger rum mellan lastadt och barlastadt fartyg, samt följaktligen de

förutvarande bestämmelserna i ämnet blifvit ur förordningen angående

lotsverket uteslutna, torde motsvarande bestämmelser böra, i stället för

den nuvarande hänvisningen, upptagas i stadgandena om lastpenningarne.

För närvarande äro från erläggande af lastpenningar befriade,

bland andra, »fartyg, som under resa utrikes orter emellan anlöper

svensk hamn och der endast ajlemnar medförda resande». Denna bestämmelse

torde böra utsträckas äfven till fartyg, som endast emottager resande.

Utskottet hemställer alltså:

l:o) att Riksdagen ville besluta att på det sätt

bifalla ifrågavarande motion, att den sjöfarten under

namn af lastpenningar åliggande afgift måtte under

loppet af tio år afskrifvas sålunda, att densamma måtte

från och med början af år 1896 utgå med allenast

9 öre för ton;

från och med början af hvarje derpå följande

år till och med år 1904 med 1 öre mindre per ton

än det närmast föregående året; och

från och med början af år 1905 alldeles upphöra;

samt

2:o) att Riksdagen ville besluta följande ändrade

lydelse af § 4 i tulltaxeunderrättelserna, att gälla för

år 1896:

»Lastpenningar till Kongl. Maj:t och kronan

utgöras till lika belopp af svenska som af främmande

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

fartyg med 9 öre för hvarje ton, beräknad efter

inkommande och utgående; dock, om ett fartyg under

loppet af ett kalenderår gör flera resor mellan Sverige

och utrikes ort, erläggas dessa umgälder för utgåendet

allenast första resan och vid förnyadt inkommande

endast när fartyget innehar last samt större eller

mindre del deraf lossar, och må härvid jemväl såsom

barlastadt anses fartyg, då dess last uppgår till mindre

än en tiondedel af fartygets afgiftspligtiga drägtighet;

skolande vid beräkning häraf en ton anses motsvara för

varor, som i fartygets skeppshandlingar äro upptagna i

volym, 2,83 kubikmeter och för varor, som äro upptagna

i vigt, 1,360 kilogram.

Då lossning och lastning på flera ställen egt

rum, erläggas lastpenningar endast å första lossningseller

lastningsstället, derom bevis på märkrullan eller

passet meddelas.

Från lastpenningars erläggande befrias:

fartyg med eller utan destination till svensk

hamn, som inkommer och åter utgår i barlast;

fartyg, som, under resa utrikes orter emellan,

anlöper svensk hamn och der endast aflemnar

eller emottager resande jemte deras effekter

eller ock endast aflastar gods i annat fartyg

för export;

fartyg, som af tvingande orsaker eller till inhemtande

af ordres för vidare resa anlöper

svensk hamn och der icke verkställer lossning

och icke heller företager annan lastning

än af förnödenheter för besättning,

medförde resande och fartyg;

fartyg, som i följd af liden sjöskada, hvarom

sjöförklaring afgifves, anlöper svensk hamn

och der lossar sin last samt efter verkstäld

reparation densamma åter intager och utför;

fartyg, som af nyss omförmälda anledning

lossar sin last och densamma till större

eller mindre del försäljer, då sådan försäljning

inskränkes till hvad för bestridande

5 Sami. 1 Afd. IG Höft. 2

Bill. till liiksd. Prat. 1895.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

af reparationskostnaderna bevisligen erfordrats;

samt

fartyg, som, under resa mellan utrikes orter,

i svensk hamn lossar eller lastar varor till

högst fjerdedelen af fartygets lastdrägtighet,

för beräknande hvaraf fartygets skeppshandlingar

skola tjena till grund.

I alla dessa fall skall dock fartygets skeppare

ställa sig till efterrättelse de i tullstadgan gifna föreskrifter

om anmälan hos närmaste tullbetjent äfvensom

om märkrullans aflemnande samt i tillämpliga

delar jemväl iakttaga hvad i nämnda stadga finnes

anbefaldt rörande uttagande af tullpass.»

Stockholm den 22 april 1895.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

s. 11 Kontrollera mot PDF

t

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 11

Reservation

af herrar Cavalli, Rudebeck, Misser, Stop liens, Weinberg, Almström,

Philipson, friherre Al strömer, af Buren och Röhss, hvilka ansett, att

betänkandet bort hafva följande lydelse:

»I en inom Andra kammaren väckt motion, n:o 73, föreslår herr

O. Mehn, att Riksdagen ville besluta afskrifning af den på sjöfartsnäringen

hvilande beskattning, som kallas lastpenningar.

Motionären erinrar derom, att enahanda förslag af honom framlagts

vid 1893 års riksdag, och anser sig med afseende derå, att frågan

så nyligen förevarit, kunna inskränka sig till att åberopa den utredning,

hvilken dervid kom densamma till del. »Förut åberopade skäl

för afskaffande af nämnda afgift» — yttrar motionären vidare — »bibehålla

alltjemt sin fulla kraft, och kunna dessa i korthet angifvas som

följer:

Afgiftens oegentlighet, såsom pålagd sjöfartsnäringen utan motsvarande

fördel eller godtgörelse och derför orättvis.

Den indirekt menliga inverkan på landets öfriga näringar, hvilka

måste hafva fördel af att sjelfva transportmedlen blifva i möjligast

minsta grad betungade med afgifter.

Afgiftens, af regering och Riksdag erkända sammanhang med

grundskatterna, hvarigenom densamma längesedan bort, i likhet med

dessa, afskrifvas.

Sjöfartsnäringens fortfarande ytterligt betryckta ställning.»

Nu anförda skäl för afskaffande af ifrågavarande pålaga fiuner

motionären visserligen i och för sig tillfyllestgörande, men anser sig

dock böra till ytterligare stöd för sitt förslag åberopa vissa omständigheter,

som tillkommit efter det berörda, vid 1893 års riksdag väckta,

motion afslogs, och genom hvilka sjöfartsnäringens redan förut afsevärda

betryck ytterligare ökats. Angående dessa sistberörda omständigheter

anför motionären:

»Ej nog med att oegentliga och orättvisa direkta pålagor drabba

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

näringen, utan man har också ökat dess bördor genom ytterligare höjd

tullbeskattning å för näringen nödvändiga proviantartiklar, hvarigenom

driftkostnaderna högst betydligt stigit.

Då dertill kommer, att våra grannländer söka att genom nedsatta

fartygsumgälder locka till sig trafiken, bör man taga sig väl till vara,

innan man genom bibehållande af onaturliga utgifter på transportmedlen

tvingar varuomsättningen att gå förbi landets egna hamnar.

På goda grunder kan man således fråga, hvarför transportmedlet

till sjös, fartyget, som är betraktadt som lösegendom, skall i beskattningsväg

behandlas annorlunda än transportmedlen på land, såsom

jernvägs- och spårvagnar, samt befordringsmedel för gods och passagerare

af olika slag. De hafva alla samma uppgift, och sjötrafiken är

minst lika vigtig som de öfriga befordringsmedlen.

Ej heller får man glömma, att på senare tiden har sjötrafiken fått

en ny konkurrent genom den samtrafik, som möjliggjorts mellan inoch

utländska jernvägar, sedan ångfärjor börjat användas.

Redan länge har Kristiania genom låga afgifter på gods och fartyg

erbjudit vestra Sveriges industriorter en beqväm skeppningsväg och

deruti lyckats, och nu upptager Köpenhamn genom sin frihamn en skarp

och antagligen framgångsrik täflan med vestra och södra Sveriges förnämsta

hamnar -— dervid klokt beräknande, att lockbetet måste vara:

ett minimum af hamnumgälder.

En annan omständighet, som ej heller bör glömmas vid frågans

bedömande, är den, att Nord-Östersjökanalen inom kort når sin fullbordan,

hvarigenom nya konkurrenstillfällen uppstå.»

Bestämmelserna rörande lastpeningarne innehållas i § 4 af underrättelserna

till gällande tulltaxa och lyda sålunda:

»Lastpenningar till Kongl. Maj:t och kronan utgöras till lika belopp

af svenska som af främmande fartyg med 10 öre för hvarje ton,

beräknad efter gällande mätbref, samt betalas hvarje gång både vid

inkommande och utgående; dock, om ett fartyg under loppet af ett

kalenderår gör flera resor mellan Sverige och utrikes ort, erläggas dessa

umgälder för utgåendet allenast första resan och vid förnyadt inkommande

endast när fartyget innehar last samt större eller mindre del deraf

lossar, och må härvid jemväl såsom barlastade anses fartyg, hvilkas

lastqvantitet är i förhållande till deras drägtighet af ringare betydenhet;

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 13

i kvilket hänseende bestämmelserna uti § 44 i kong], förordningen

angående lotsverket. den 15 februari 1881, sådant detta lagrum lyder

enligt kongl. kungörelsen den 17 november 1882 rörande ändringar i

vissa delar af nämnda förordning, skola lända till efterrättelse.

Då lossning och lastning på flera ställen egt rum, erläggas lastpenningar

endast å första lossnings- eller lastningsstället, derom bevis

på märkrullan eller passet meddelas.

Från lastpenningars erläggande befrias:

fartyg med eller utan destination till svensk hamn, som inkommer

och åter utgår i barlast;

fartyg, som, under resa utrikes orter emellan, anlöper svensk

hamn och der endast aflemnar medförde resande jemte deras

effekter eller ock endast aflasta!- gods i annat fartyg för

export;

fartyg, som af tvingande orsaker eller till inhemtande af ordres

för vidare resa anlöper svensk hamn och der icke verkställer

lossning och icke heller företager annan lastning än af förnödenheter

för besättning, medförde resande och fartyg;

fartyg, som i följd af liden sjöskada, hvarom sjöförklaring afgifves,

anlöper svensk hamn och der lossar sin last samt efter

verkstäld reparation densamma åter intager och utför;

fartyg, som af nyss omförmälda anledning lossar sin last och

densamma till större eller mindre del försäljer, då sådan försäljning

inskränkes till hvad för bestridande af reparationskostnaderna

bevisligen erfordrats; samt

fartyg, som, under resa mellan utrikes orter, i svensk hamn

lossar eller lastar varor till högst fjerdedelen af fartygets

lastdrägtighet, för beräknande hvaraf fartygets skeppshandlingar

skola tjena till grund.

I alla dessa fall skall dock fartygets skeppare ställa sig till efterrättelse

de i tullstadgan gifna föreskrifter om anmälan hos närmaste

tullbetjent äfvensom om märkrullans aflemnande samt i tillämpliga delar

jemväl iakttaga hvad i nämnda stadga finnes anbefaldt rörande uttagande

af tullpass.»

Lastpenningarne utgöra eu sjöfartsnäringen af ålder åliggande afgift.

Första gången uppbörd deraf påbjöds var genom ett kongl. bref

af den 30 april 1647. Afgiften bestämdes då till två öre silfvermynt

per läst af in- och utlöpande skepp, men var tills vidare anslagen för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

visst särskildt ändamål. Först längre fram, under frihetstiden, fingo

lastpenningarne karakteren af med tullafgifternalikstäldaskeppsumgälder,

och blefvo bestämmelserna derom i tulltaxeunderrättelserna intagna.

Afgiftens belopp höjdes under tidernas lopp och var för öfrigt olika allt

efter den större eller mindre »frihet», särskilda slag af fartyg åtnjöto,

beroende på huruvida de voro utländska eller svenska, och i senare

fallet huruvida de voro byggda på kravel eller på klink. Slutligen,

under loppet af innevarande århundrades första hälft, medgafs lättnaden,

att, då ett svenskt eller dermed i afsende å behandling likstäldt utländskt

fartyg under samma kalenderår gjorde flera resor mellan Sverige och

utrikes ort, lastpenningar betalades för utgåendet allenast första resan

och vid förnyadt inkommande, endast då fartyget innehade last till viss,

i förhållande till drägtigheten bestämd minimiqvantitet.

Fråga om lastpenningarnes afskaffande har vid flera tillfällen förevarit

hos Riksdagen. Redan vid 1840 års riksdag framlades af enskild

motionär förslag i sådant syfte. 1863 års tullkomité framhöll i sitt

betänkande såsom ett önskningsmål borttagandet af eller åtminstone

nedsättning i denna afgift. En vid 1865—1866 års riksdag i ämnet

väckt motion vann af statsfinansiella hänsyn icke afseende. Sedermera

aflät Kongl. Maj:t till 1872 års Riksdag proposition om upphörande af

ifrågavarande afgift, men detta förslag blef, ehuru af bevillningsutskottet

tillstyrkt, afslaget af Riksdagen. År 1876 blef frågan åter, men utan

framgång, af enskild motionär understäld Riksdagen. Emellertid hade

det förhållande, att år 1874 nya bestämmelser rörande mätning af handelsfartyg

utfärdats, genom hvilka bestämmelser fartygens i ton uttryckta

utrymme för fraktgods och passagerare lagts till grund för drägtighetens

bestämmande, föranledt antagandet vid 1875 års riksdag af ett

särskildt stadgande rörande lastpenningarnes beräknande för fartyg, hvilka

blifvit i ton uppmätta, och då man icke åsyftade någon ändring i skattens

belopp, sådant detta förut var bestämdt med hänsyn till lästetalet, blef

deraf en följd, att lastpenningarne, beräknade efter ton, kommo att

bestämmas till olika belopp för ångfartyg och för segelfartyg, nemligen

respektive 15 öre och 22 öre per ton. Berörda olikhet i afgifter ansågs

emellertid olämplig, och denna omständighet tillika med en vid samma

tid åvägabragt tillökning i andra sjöfarten åliggande afgifter bestämde

Kong]. Maj:t att till 1877 års Riksdag framlägga förslag om en för

segelfartyg och ångfartyg gemensam, nedsatt lastpenningeafgift af 14

öre per ton, hvilket förslag äfven Riksdagen godkände.

Frågan om lastpenningarnes afskaffande togs derefter under ompröfning

af skatteregleringskomitén, som dock, vid det förhållande att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N.-o 17. 15

frågan vore i väsentlig mån beroende af beskaffenheten af de mellan

Sverige och en del främmande magter afsilande sjöfartstraktater, fann

sig icke böra framlägga något förslag i angifna syfte. Vid 1883 och

1885 årens riksdagar framlades kongl. propositioner i ämnet. Förstnämnda

år föreslog Kongl. Maj:t, att ifrågavarande afgift, hvilken borde

helt och hållet upphöra, dock endast genom successiva nedsättningar,

på sätt Kongl. Maj:t vid samma riksdag föreslagit i fråga om en del

andra skatter, måtte från och med år 1884 utgå med ett till 10 öre

per ton nedsatt belopp. Då den vid samma riksdag ifrågasatta genomgripande

reformen af vårt skatteväsende i öfrigt föll, blef äfven Kongl.

Maj:ts berörda framställning angående lastpenningarna för det dåvarande

lemnad utan bifall, men, förnyad vid 1885 års riksmöte, blef densamma

af Riksdagen godkänd. Någon ändring i bestämmelserna om ifrågavarande

afgift har sedermera icke vidtagits, ehuruväl åren 1886, 1887

och 1893 förslag om afgiftens upphäfvande blifvit af enskilda motionärer

inom riksdagen framstälda. Anmärkas bör slutligen, att sjöfartsnäringskomitén

i sitt den 12 september 1890 afgifna underdåniga betänkande

äfven yttrat sig angående frågan om lastpenningarnes bibehållande eller

afskaffande.

Efter denna kortfattade historik rörande ifrågavarande skattetitels

tidigare öden öfvergår utskottet till granskning af de skäl, som hufvudsakligen

anförts för dess afskaffande.

Man har i sådant afseende förnämligast anfört, att ifrågavarande

beskattning icke vore förenlig med billighet och rättvisa. Det

kunde icke anses rättvist, att en särskild afgift uttoges af sj elfva

fartyget, då den behållna inkomst, fraktrörelsen lemnade, beskattades

genom allmän bevillning i likhet med inkomst af all annan rörelse.

Visserligen komme denna olägenhet oftast icke att i sista hand drabba

sjöfarten, i ty att den stegring i fraktkostnaden, som lastpenningarne förorsakade,

i de flesta fall drabbade den fraktade varan; men i dylika fall

inverkade skatten menligt på prisen såväl å de svenska produkter,

hvilka öfverfördes till den utländska marknaden, som å de vigtiga konsumtionsartiklar,

råämnen, redskap in. m., hvilka från utlandet tillfördes

oss, och vid sådant förhållande vore den ifrågavarande beskattningen

statsekonomi^ oklok.

Äfven de, som ifra för denna skatts borttagande, medgifva sålunda,

att densamma i de flesta fall kan antagas drabba den fraktade varan.

Med afseende å dessa fall bär emellertid framhållits och, såsom det vill

synas utskottet, på fullt tillfredsställande sätt visats, att lastpenningarne

äro i jemförelse med de mångahanda andra faktorer, som inverka på

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

exporterade och importerade varors pris, af så försvinnande liten betydelse,

att afgiften icke utöfvar något nämnvärdt inflytande derå. Inför

detta faktum torde förberörda, emot ifrågavarande skatteform framstälda

anmärkningar förlora en god del af sin praktiska betydelse. För öfrigt

har utskottet så mycket mindre skäl att närmare skärskåda frågan från

denna synpunkt, som motionären nästan uteslutande betonat skattens

inverkan på sjöfartsnäringen.

Det torde i allmänhet endast under låga eller nedgående fraktkonjunkturer

inträffa, att sjöfartsnäringen icke öfverflyttar lastpenningeafgiften på

varuomsättningen, utan nödgas i sista hand vidkännas densamma. Sedt

från sjöfartsnäringens synpunkt gäller frågan alltså, huruvida med afseende

å tider af betryck för denna näring en afskrifning af ifrågavarande

skattetitel kan anses påkallad. Af statsverkets inkomst af lastpenningarne

— uppgående till inemot 500,000 kronor årligen — inflyter såsom

kändt är, ungefär 60 procent för de främmande fartyg, h vilka besörja

varuforsling mellan Sverige och utlandet och endast ungefär 40 procent

för svenska fartyg. Förutsatt att lastpenningama i sista hand drabba

rederierna, hvilket emellertid, såsom nyss anmärkts, ingalunda kan antagas

vara regel, skulle alltså den vinst, den svenska sjöfarten komme

att skörda af den ifrågasatta åtgärden, uppgå till inemot 200,000 kronor

årligen, under det att utländingen komme att deraf hemta en vinst af

inemot 300,000 kronor om året. Man kunde nemligen, till följd af de

med flera länder ingångna sjöfartstraktater, icke borttaga lastpenningarne

endast för de svenska fartygen.

Det är emellertid ingalunda antagligt, att vinsten komme att

motsvara nyss angifna siffror; ty ganska sannolikt komme åtgärden att

föranleda nedgång i frakterna, och derjemte bör märkas, att den vinst,

de svenska rederierna till äfventyrs kunde förvänta af lastpenningarnes

borttagande, icke skulle, fördelad på de särskilda fartygen eller rederierna,

kunna blifva nämnvärd i annat fall, än då fartygen gjorde tätare

turer mellan Sverige och utlandet. Det blefve sålunda i alla händelser

endast för de reguliera traderna på utlandet, som åtgärden kunde få

någon betydelse; och det synes utskottet, att man icke för att i bästa

fall ernå ett så ofullkomligt resultat bör uppoffra den ifrågavarande,

för statsverkets behof väl behöfliga inkomsten. Lämpligare torde då

denna inkomst kunna användas till att på annat, verksammare sätt

gagna den svenska sjöfartsnäringen, för hvars tillgodoseende väl under

sista tiden vissa åtgärder vidtagits — såsom statens åtagande af kostnad

för sjöfolks hemförskaffning i vissa fall, förändrade bestämmelser

rörande skeppsmätning, lindring i fyr- och båkafgiften, upphäfvande

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17. 17

af fartygstullen och förändrade bestämmelser rörande tullrestitution för

fartygsmaterialier — men som detta oaktadt visserligen ännu befinner

sig i så tryckt belägenhet, att ytterligare åtgärder i samma rigtning

kunna anses erforderliga.

Med afseende å de skäl, som sålunda enligt utskottets åsigt tala

emot lastpenningarnes afskaffande, kan utskottet icke förorda bifall till

motionärens förslag.

Deremot finner sig utskottet böra föreslå ett par smärre ändringar

i tulltaxeunderrättelsernas förevarande § 4. I denna paragraf förekommer

för närvarande, såsom här ofvan synes, i fråga om när fartyg

må anses såsom barlastadt, en hänvisning till § 44 i kongl. förordningen

angående lotsverket den 15 februari 1881, sådant detta lagrum lydde

enligt kongl. kungörelsen den 17 november 1882. Då emellertid samma

lagrum genom kongl. kungörelsen den 14 juni 1894 blifvit ändradt så,

att numera beträffande fyr- och båkafgiftens utgörande någon skilnad

icke eger rum mellan lastadt och barlastadt fartyg, samt följaktligen de

förutvarande bestämmelserna i ämnet blifvit ur förordningen angående

lotsverket uteslutna, torde motsvarande bestämmelser böra, i stället för

den nuvarande hänvisningen, upptagas i stadgandena om lastpenningar^.

För närvarande äro från erläggande af lastpenningar befriade,

bland andra, »fartyg, som under resa utrikes orter emellan anlöper

svensk hamn och der endast aflemnar medförda resande». Denna bestämmelse

torde böra utsträckas äfven till fartyg, som endast emottager resande.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, med afslag å den väckta motionen

om lastpenningarnes afskaffande, måtte besluta, att de

angående denna afgift gällande, i § 4 af tulltaxeunderrättelserna

intagna bestämmelser skola erhålla

följande förändrade lydelse :

»Lastpenningar till Kongl. Maj:t och kronan

utgöras till lika belopp af svenska som af främmande

fartyg med 10 öre för hvarje ton, beräknad efter

gällande mätbref, samt betalas hvarje gång både vid

inkommande och utgående; dock, om ett fartyg under

loppet af ett kalenderår gör flera resor mellan Sverige

och utrikes ort, erläggas dessa umgälder för utgåendet

allenast första resan och vid förnyadt inkommande

Bill. till Riksd. Vret. 1895. 5 Sami. 1 Afd. 16 Raft. 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

endast när fartyget innehar last samt större eller

mindre del deraf lossar, och må härvid jemväl såsom

barlastadt anses fartyg, då dess last uppgår till mindre

än en tiondedel af fartygets afgiftspligtiga drägtighet;

skolande vid beräkning häraf en ton anses motsvara för

varor, som i fartygets skeppshandlingar äro upptagna

i volym, 2,$s kubikmeter och för varor, som äro upptagna

i vigt, 1,360 kilogram.

Då lossning och lastning på flera ställen egt

rum, erläggas lastpenningar endast å första lossningseller

lastningsstället, derom bevis på märkrullan eller

passet meddelas.

Från lastpenningars erläggande befrias:

fartyg med eller utan destination till svensk

hamn, som inkommer och åter utgår i barlast;

fartyg, som, under resa utrikes orter emellan,

anlöper svensk hamn och der endast aflemnar

eller emottager passagerare jemte deras effekter

eller ock endast aflastar gods i annat fartyg

för export;

fartyg, som af tvingande orsaker eller till inhemtande

af ordres för vidare resa anlöper

svensk hamn och der icke verkställer lossning

och icke heller företager annan lastning

än af förnödenheter för besättning,

medförde resande och fartyg;

fartyg, som i följd af liden sjöskada, hvarom

sjöförklaring afgifves, anlöper svensk hamn

och der lossar sin last samt efter verkstäld

reparation densamma åter intager och utför;

fartyg, som af nyss omförmälda anledning

lossar sin last och densamma till större

eller mindre del försäljer, då sådan försäljning

inskränkes till hvad för bestridande

af reparationskostnaderna bevisligen erfordrats;

samt

fartyg, som, under resa mellan utrikes orter,

i svensk hamn lossar eller lastar varor till

högst fjerdedelen af fartygets lastdrägtighet,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 17.

för beräknande hvaraf fartygets skeppshandlingar

skola tjena till grund.

I alla dessa fall skall dock fartygets skeppare

ställa sig till efterrättelse de i tullstadgan gifna föreskrifter

om anmälan hos närmaste tullbetjent äfvensom

om märkrullans aflemnande samt i tillämpliga

delar jemväl iakttaga hvad i nämnda stadga finnes

anbefaldt rörande uttagande af tullpass.))

Herr Swartling har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i

den slutliga behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.