Sök i Ratio Lex

Betänkande angående vilkoren för försäljning af bränvin.

1895-03-04 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,7 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1895:4, Betänkande angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 4 mars 1895, kl. 11 f. m.

Betänkande angående vilkoren för försäljning af bränvin.

(2:a A.)

I en inom Andra Kammaren vackt motion, n:o 103, har herr A. F.

Broström anfört följande:

»Då lagstiftaren skrifver lagar, synes mig, att lagen bör vara så affattad,

att den gäller lika för alla samhällsklasser. Detta är icke förhållandet

med kongl. förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin

och andra brända eller distillerade spirituösa drycker den 29 maj 1885, i

det att stadgandet i sagda förordnings 26 § mom. 4 medgifver rätt för

Konungens befallningshafvande att utsträcka försäljningstiden. Denna rätt

begagnas så allmänt, att de »särskilda omständigheter», som skola ligga till

grund för eu dylik rätt, synas förefinnas öfver allt, så att mig veterligt

icke finnes en stad. knappast en köping inom hela riket, der ej rätt förvärfvats

att långt inpå nätterna hålla de s. k. »bättre» utskänkningsställena

öppna.

Genom den praxis, som i denna fråga nu allmänt tillämpas, sker,

att på administrativ väg allmän lag annulleras, och det som i lag är regel

göres till undantag, och undantaget — hvilket aldrig borde finnas — göres

till regel.

Att aktning för lag och rätt genom en dylik lag undergräfves, äfvensom

att sedlighet och sund moral förderfvas, är uppenbart, då, såsom i

detta fall, olika lagar för samma sak skola gälla för s. k. »bättre och

sämre folk».

Med åberopande jemväl af hvad i en vid förra årets riksdag i samma

ämne väckt motion anförts, hemställer motionären, att § 26 mom. 4 i bränvinsförsäljningsförordningen

må erhålla följande förändrade lydelse:

»Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens

inskränkning, eger Konungens befallningshafvande att, på framställning af

Bill. till Riksd. Prot. 1895. 5 Sami. I Afd. 4 Uäft. (N:o 4).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N-.o 4.

kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds hörande,

derom förordna.»

Under förutsättning, att denna framställning bifalles, hemställer

motionären derjemte, att de i mom. 2 och 3 af förutnämnda § förekommande

orden »i allmänhet» måtte borttagas.

§ 26 i gällande förordning, angående försäljning af bränvin och andra

brända eller distillerade spirituösa drycker, hvilken förordning är utfärdad

den 31 december 1891 och icke, såsom motionären synes hafva antagit,

den 29 maj 1885, lyder i sin helhet sålunda:

§ 26.

1. Minuthandel med bränvin må ega rum endast söcknedagar från

klockan 8 förmiddagen till klockan 7 eftermiddagen.

2. Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna tidigast

klockan 9 förmiddagen och i stad eller köping i allmänhet ej fortfara längre

än till klockan 10 och å landet till klockan 8 på aftonen.

3. Under sön- och helgdagar vare i allmänhet utskänkning af bränvin

tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.

4. Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens

inskränkning eller utsträckning, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande att

på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds

hörande derom förordna.

5. Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.

Förslag i enahanda syfte som det nu föreliggande hafva många gånger

förut, särskilt vid de två senaste riksdagarne, blifvit framstälda. Bevillningsutskottet,

som alltid afstyrkt bifall till dessa förslag, har dervid såsom

skäl härför framhållit, hurusom, enligt utskottets åsigt, ett fastslående för

hvarje fall af de uti ifrågavarande § meddelade tidsbestämmelser utan alla

hänsyn till de å olika orter förefintliga olika förhållanden skulle komma

att i många fall verka såsom ett högst onaturligt tvång; och har utskottet

derjemte uttalat förmodan, att en bestämmelse om ifrågavarande försäljningstiders

ovilkorliga tillämpning skulle, oafsedt att den nog kotnme att på mångfaldigt

sätt kringgås, medföra, att superiet i hemmen eller i för tillfället

förhyrda lokaler komme att, till ej mindre skada för nykterheten, i väsentlig

mån tilltaga.

Utskottet delar de åsigter, som sålunda blifvit i frågan af föregående

års bevillningsutskott framhållna. Gent emot motionärens nu gjorda ut
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 3

talanden vill utskottet anmärka, att den i motionen omförmälda praxis

innebär, icke, såsom motionären framhållit, en annullering, utan tvärtom en

tillämpning af gällande lag; och den omständigheten, att myndigheterna,

beträffande vissa utskänkningsställen, hvilka till äfventyr företrädesvis besökas

af mindre bemedlade personer, funnit sig ej böra medgifva undantag

från de allmänna tidsbestämmelserna, kan ej anses innebära, hvad motionären

förmenat, att i förevarande afseende olika lagar för samma sak gälla

för olika samhällsklasser. Utskottet vill derjemte påpeka, att, ehuru motionären

synes anse hvarje slags undantagslagstiftning i förevarande ämne förkastlig,

hans yrkande emellertid går ut på att borttaga allenast rätten att

medgifva utsträckning af de allmänna tidsbestämmelserna, men deremot ej

afser att upphäfva stadgandet om befogenhet att förordna om inskränkning

af nämnda tidsbestämmelser. En undantagslagstiftning i förevarande hänseende

skulle alltså, äfven vid bifall till motionärens förslag, qvarstå.

Utskottet hemställer

l:o) att herr Broströms ifrågavarande motion icke

måtte bifallas.

§ 47 i bränvinsförsäljningsförordningen lyder sålunda:

§ 47.

Husbonde ansvarar för förbrytelse, som,p med hans vetskap, mot

denna förordning begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen

person, likasom vore förbrytelsen af husbonden sjelf gjord.

1 en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 31, anför herr E. A.

Zotterman, efter att hafva omförmält innehållet af ofvanintagna §, följande:

»Sådan ordalydelsen i denna § nu är, kan den åsyftade förbrytelsen,

utskänkning under olaga tid, i vid utsträckning ega rum. Husbonden,

hotellvärden eller värdinnan har blott att vid åtal förklara, att förbrytelsen

skett utan hans vetskap, och han går fri. Erkänner biträdet förbrytelsen,

bötar detta, och upprepas förbrytelsen, är det ju så lätt att få ett annat

biträde, som åtager sig ansvaret utan att följden blir den, som § 42 i

nämnda förordning stadgar, det vill här säga rättighetens förlust.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

För att lagbestämmelsen skall få största möjliga effekt, torde ansvaret

för lagöfverträdelsen i detta fall böra träffa husbonden.

Husbondeansvar hvital- ju också på hvarje hyresvärd i stad enligt

t. ex. nu gällande ordningsstadga och helsovårdsstadga för rikets städer.

Om anmärkning göres eller åtal väckes mot en person för bristande efterlefnad

af dessa stadgar, icke lärer anmärkningen eller åtalet träffa tjenaren,

oaktadt denne möjligen är den felande, utan husbonden, som har att se

till, att tjenaren gör sin pligt. Rigtigheten af mitt påstående framgår ur

den dagliga erfarenheten och af §§ 13, 14, 15, 16 och 17, jemförda med

§§ 24 och 26 i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868. Och

dessa §§ stå i full öfverensstämmelse med jemförliga delar af helsovårdsstadgan

för rikets städer den 25 september 1874.

Särskild! förtjenar bestämmelsen i § 13 stycket 4 i ordningsstadgan

att, såsom fullt jemförlig med hvad som i denna motion åsyftas, framhållas.

Deri heter det nemligen bland annat, som följer: »försummar egare

eller innehafvare af lokal eller plats, som för tillställning komma att begagnas,

att före tillställningens början göra sig förvissad att tillställningen

blifvit vederbörligen anmäld eller i fall, der sådant erfordras, tillåten, böte

från och med 5 till och med 100 kronor».

Kan det nu vid rätt stort vitesansvar åläggas egare eller innehafvare

af lokal eller plats, der tillställning skall hållas, att se till att laga föreskrifter

iakttagas, lärer det väl icke heller vara mer än billigt, att en

hotellvärd ser till, att den i hans tjenst för rörelsens bedrifvande anstälda

personalen iakttager laga föreskrifter.»

På grund af hvad sålunda anförts och då enligt motionärens förmenande

en ändring i förevarande § 47 vore af behofvet påkallad, hemställer

motionären, att Riksdagen ville för sin del besluta, att denna § måtte

erhålla följande förändrade lydelse:

■ yi;:;,. • , ; <r

§ 47.

Husbonde ansvarar för förbrytelse, som mot denna förordning begås

af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, ‘likasom vore

förbrytelsen af husbonden sjelf gjord.

. • : *•. . - dFi''. ;•.* :• '' •.r: . i *. ,> ,; y {.; t; ''hnn * $ i • ;>i •

Utskottet kan ingalunda finna, att de i ordningsstadgan för rikets

städer eller i helsovårdsstadgan för riket förekommande, af motionären åberopade

bestämmelser äro i förevarande hänseende jemförliga med det nu

föreslagna stadgandet. Särskildt vill utskottet härutinnan framhålla, att

möjligheten till kontroll och till förekommande af lagöfverträdelser i ena

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillning sutskottets Betänkande, N:o 4. 5

eller andra fallet ju är väsentligen olika. Medan det sålunda torde vara

jemförelsevis lätt att öfvervaka, att de i nämnda två förordningar meddelade

ordningsföreskrifter, för hvilkas eftersättande ansvaret drabbar husbonden,

behörigen efterlefvas, lärer det deremot i många fall vara omöjligt för en

husbonde — detta ord taget i dess vidsträcktaste bemärkelse — att tillse,

att icke någon af de i hans arbete antagna personer till äfventyrs gör sig

skyldig till öfverträdelse af ett eller annat slag mot bränvinsförsäljningsförordningen.

Genom att åt ifrågavarande § gåfves den lydelse, motionären föreslagit,

skulle, enligt utskottets förmenande, ett allt för stort ansvar påläggas husbonde;

och följden af ett sådant stadgande skulle säkerligen blifva den, att

i många fall personer, hvilka ej någon som helst brottslighet kunde läggas

till last, komme att drabbas af det i bränvinsförsäljningsförordningen i

hvarje fall stadgade ansvar.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

2:o) att herr Zottermans förevarande motion icke

måtte bifallas.

Stockholm den 4 mars 1895.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

Reservation

af herrar G. Jansson och S. M. Olsson, hvilka ansett, att utskottet bort

tillstyrka bifall till den i punkten l:o) behandlade motion. p

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.