Sök i Ratio Lex

Forsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 1

1895-05-03 · 25 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 25 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1895:13, Forsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 1

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Forsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 1

'' VIW.* .-ifii Juni i! >'' • ;Vii> . •; i -<;f? • Vin t. r [i;

N:o 13.

, ■ i t, { ,:)

|''t '' !''w

Ank. till Riksd. kansli den 3 maj 1895, kl. 3 e. in.

Forsta Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande. n:o 7, i

anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Ma.j:t

‘i ■ • l-1 * * * -1 1 '' • . . \J . . . »./i v V) ’ i ; .

rnetZ begäran om utredning i fråga om ordnande af förhållandena

mellan arbetsgivare och arbetare beträffande

reglering af arbetstiden.

■i''jr •••? . Vili.n ‘.it-. '',no:u". 1 '' . • . ■ v -..--»f l

I en inom Andra Kammaren väckt motion har herr F. Berg föreslagit,

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes genom sakkuniga personer låta utreda, huruvida

och i hvad mån åtgärder äfven i vårt land kunna vara behöfliga och

lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare

beträffande reglerandet af arbetstiden, särskildt inom sådana fabriker och

andra industriella inrättningar, i hvilka arbetet genom sin art menligt

inverkar på arbetarens helsa.»

Andra Kammarens första tillfälliga utskott anför rörande denna

motion följande:

Motionären hänvisar såsom stöd för sin hemställan dels till de

motioner, han vid trenne föregående riksdagar (1891, 1893 och 1894)

i samma ämne väckt, dels till det tillstyrkande utlåtande, som vid senaste

riksdag af Andra Kammarens första tillfälliga utskott afgafs och af

samma kammare godkändes.

Hvad som i nämnda motioner, liksom äfven i den nu föreliggande, yrkats, är,

såsom motionären med styrka framhåller, icke införandet af en lagstadgad maximalarbetsdag,

vare sig på 8, 9, 10, 11 eller 12 timmar. Det är endast en utredning af

denna på dagordningen stående sociala fråga, vid hvilken utredning naturligtvis både

Bih. till Riksd. Vrot. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band 10 Käft. (N:o 13.) 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

skäl och motskäl borde blifva framlagda och mot hvarandra afvägda. Föremålet för

utredningen borde, såsom motionären vidare betonar, icke vara en “normalarbetsdag“

i den mening, hvari detta ord genom ett missförstånd understundom fattats, nemligen

såsom innebärande en viss likformig tidsnorm, skärande, så att säga, alla yrken och

yrkesgrenar öfver en kam. Den åtgärd, hvars tillrådlighet borde undersökas, vore

fastmer bestämmandet af vissa maxima för arbetstiden inom de olika industrierna,

genom hvilket bestämmande de svåraste och helsomenligaste öfverdrifterna i detta

hänseende kunde förhindras. Det säger sig sjelft, yttrar motionären, att utredningen

endast kan afse sådana förslag till reglering af arbetstiden, som äro tänkbara och

enligt erfarenhetens vittnesbörd genomförliga, samt att det följaktligen aldrig kunnat

vara tal om sådana saker som “att föreskrifva i fråga om sjöfarten, att sjömännen

efter 8—10 timmars arbete skulle få hvila och låta fartyget gå vind för väg" med

mera dylikt. De stadganden, hvilkas behöflighet och lämplighet för vårt land borde

pröfvas, skulle gifvetvis vara af samma art som de, hvilka för samma ändamål blifvit

antagna i andra civilicerade land.

Vidare påvisar motionären, huru krafvet på en lagstadgad reglering af arbetstiden

faktiskt uppkommit: den allt skarpare utpreglade täflingskampen har drifvit

arbetsgifvarne att söka nedbringa tillverkningskostnaderna till det lägsta möjliga; detta

mål hafva de i första hand trott sig vinna genom att i allt större utsträckning lägga

beslag på arbetarnes krafter; så länge denna sträfvan fått fortgå ohämmad, har arbetstiden

steg för steg blifvit förlängd: slutligen har man dock kommit till insigt om att

en gräns måste sättas för denna utveckling, och sedan andra utvägar blifvit anlitade

och pröfvade, har man omsider funnit sig nödgad att påkalla statsmagtens mellankomst.

Genom en öfverblick af nu gällande skyddlagstiftning för arbetsklassen i fråga

om arbetstiden visar motionären dernäst, att af samtliga stater med europeisk odling

så godt som alla på ett mer eller mindre verksamt sätt reglerat arbetstiden för barn

och halfvuxna, att de ojemförligen flesta i någon mån utsträckt tidsregleringen äfven

till de vuxna, samt att lagstadgad maximalarbetsdag för vuxna redan blifvit införd i

England, Australien, Förenta staterna, Schweiz, Österrike, Frankrike, Tyskland och

Holland, antingen blott för qviunor eller ock för både män och qvinno!-. Krafvet på

eu sådan lagstadgad maximalarbetsdag, säger han, betraktas och behandlas af nutidens

statsmän ej längre som en utopi, utan som nn praktisk-politisk fråga, hvilken redan

är på väg att steg för steg finna sin lösning, och hvilken man äfven i vårt land har

allt skäl att noga öfverväga.

De synpunkter, som vid detta öfvervägande hufvudsakligen bör tagas i betraktande,

synas motionären vara följande: 1) önskvärdheten af arbetstidens begränsning,

2) den ekonomiska möjligheten af en sådan åtgärd och 3) lämpligheten af densammas

genomförande medelst lag.

Med afseende å den första synpunkten framhåller han, att enligt en af tyska

riksförsäkringsanstalten utarbetad statistik olycksfallens antal växer utomordentligt

raskt under arbetsdagens lopp, så att lång arbetsdag medför många olycksfall, att en

mängd industrier till sjelfva sin art äro sådana, att de måste utöfva eu skadlig verkan

på organismen: genom helsovådligt dam, för torr eller för fuktig luft, för ytterlig eller

för häftigt växlande värme, giftiga materialier, ångor eller gaser, naturvidriga arbetsställningar

eller omåttliga kraftyttringar m. in., att enligt helsovårdsvetepskapens åsigt

de skadliga verkningarna häraf endast genom arbetsdagens förkortning kunna nog

kraftigt begränsas, att den n uinom många näringsgrenar vanliga arbetsdagen emellertid

är onaturligt lång, att följden häraf visar sig i de talrika yrkessjukdomar, hvaraf

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Förda Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande A’:o 13.

arbetsklassen hemsökes, samt i dess jemförelsevis låga medellifslängd o. s. v., hvilket

allt synes honom häntyda på, att nu i allmänhet gängse arbetstid, icke är afpassad

efter menniskokroppens normala förmåga och derför i längden verkar nedbrytande och

undergräfvande på densamma.

I närmaste samband med denna ogynsamma inverkan i fysiskt hänseende står.

såsom motionären vidare framhåller, dess lika ogynsamma inverkan äfven på arbetsklasseus

moraliska och intellektuella tillstånd. “Tryckt af en arbetsbörda, som icke

motsvarar menniskonaturens normala förmåga, löper arbetaren i allmänhet fara att

nedsjunka till en rent fysisk varelse. Tidigt på morgonen, medan hans barn ännu

sofva, vandrar han till arbetet, och då han sent på aftonen åter kommer hem, stå de

små redan i begrepp att gå till hvila. I de många fall, då fadern arbetar om natten

eller på skift, ställa sig förhållandena ännu ogynsammare, och der äfven söndagshvilan

är honom beröfvad eller till och med hustrun indragen i industriarbetet, kan man

knappast längre tala om något samlif, någon familj eller någon inbördes förädling och

uppfostran. Hemmet blir blott det ställe, dit man efter slutadt arbete, utpinad och

utsläpad, drager sig tillbaka för att äta och sofva. Arbetarens hela lif blir mycket

ofta en oafbruten kedja af de Henne, evigt sig återupprepande leden arbete, mat och

sömn och nästa dygn åter arbete, mat och sömn och så vecka efter vecka och år efter

år. Då nu menniskonaturen är så inrättad, att en ytterlighet åt ena hållet framkallar

såsom bakslag en ytterlighet åt det motsatta, så är det ej att undra på, att just

samme arbetare, som pressas tyngst af en omåttlig arbetsbörda, äfven är den, som vid

tillfälle hejdlosast kastar sig i omåttliga och råa njutningar. Huru förslöad han än

må vara, har dock äfven han inom sig ett djupt behof att någon gång, åtminstone

för en stund, känna lifvets sorger lättare och sin förmåga att dem bära större. Den

återställelse af sinnets spänstighet, som bättre lottade kunna söka i ett uppfriskande

hemlig i ett odladt och förfinadt umgänge, i litteratur och konst m. m., den finnes

ju ej för honom. Hvad är då naturligare, än att han söker sin trefnad på krogen

och sin vederqvickelse i rusets slöa dvala? På så sätt samt genom den sedeslöshet i

sexuelt afseende, som enligt erfarenhetens vittnesbörd alltid åtföljer fabriksarbetet och

särskildt qvinnans inkastande i detta, bidrager den omåttliga arbetstiden äfven medelbarligen

att försämra arbetsklassens fysiska tillstånd.“

Att en begränsning af arbetstiden skulle vara önskvärd, finner motionären på

grund häraf uppenbart. Men med uppvisandet af önskvärdheten anser han frågan

ingalunda vara afgjord; dertill måste komma en pröfning af huruvida begränsningen äfven

är ekonomiskt möjlig och lämplig. Det skulle nemligen låta tänka sig, att den nuvarande

långa arbetsdagen vore en visserligen hård, men dock oafvislig nödvändighet, att varutillverkningen

icke utan densamma skulle kunna hållas uppe vid erforderligt belopp,

samt att de näringsdrifter, som blefve underkastade tidsbegränsningen, skulle komma

att gå under, i hvilket fall förändringen naturligtsvis blefve till skada för arbetsklassen

i stället för till nytta.

Att dessa befarade följder af tidsbegränsningen ingalunda skulle komma att inträffa,

söker motionären visa genom framhållande deraf, att den genom arbetet alstrade

varumängden ingalunda står i rakt förhållande till den använda tiden, att inom vissa

gränser arbetsdagens förkortning ofta kan uppvägas, ja, mer än uppvägas af den genom

hvilan ökade arbetsdugligheten och arbetsenergien, att detta bestyrkes genom de af en

mängd arbetsgifvare (Mather, Allan m. fl.) gjorda experimenten samt af den praktiska

erfarenheten från de land, der eu lagstadgad maximalarbetsdag blifvit införd, att en

dylik maximalarbetsdag icke verkat nedtryckande på varutillverkningen, men väl i någon

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

mån reglerande på densamma, så att dess fördelning på årets olika tider blifvit jemnare,

att den måste visa sig ekonomiskt fördelaktig äfven genom att medföra färre olycksfall,

minskad sjuklighet och lättad fattigbörda, samt att ökad fritid måste höja icke

allenast arbetsklassens produktionsförmåga, utan äfven dess konsumtionsförmåga, hvilken

åter är sjelfva hufvudvilkoret för en kraftigt uppblomstrande produktion.

Med afseende på lämpligheten af arbetstidens begränsning genom lag hänvisar

motionären till skyddslagstiftvingens historiska utveckling, hvilken synes honom otvetydigt

ådagalägga, att begränsningen endast i undantagsfall kan tänkas genomförd

genom klarsynta och humanat arbetsgifvares eget initiativ, enär arbetsgifvarne såsom

klass betraktade visserligen snart kommit till insigt om maximalarbetsdagens förenlighet

med deras intressen, men detta först sedan den redaii blifvit införd, att å andra sidan

arbetarnes ordnade sammanslutning visserligen i många fall visat sig kunna hejda

arbetstidens fortgående utsträckning, ja, inom åtskilliga industrier något reducera densamma,

men att arbetstiden på denna väg icke kan blifva reglerad rättvisligen, d. v. s.

efter arbetets svårighet och helsomenlighet, utan efter arbetspersonalens talrikhet och

kampduglighet, samt att statens ingripande derför slutligen öfverallt visat sig vara

nödvändigt. Hänvisningen till arbetarne att uteslutande genom sjelf hjelp söka genomdrifva

sina önskemål är ju för öfrigt endast en uppmaning att sätta all sin förtröstan

till strejkens tveeggade svärd; den innebär etablerandet af ett evigt krigs- och osäkerhetstillstånd,

der man aldrig kan hafva någon trygghet för att de träffade öfverenskommelserna

skola ega bestånd längre än jernnt upp till det ögonblick, då någon af

de kämpande parterna tror sig kunna vinna någon fördel af att bryta dem. Följden

af ett sådant oaflåtligt krigstillstånd mellan samhällets båda hufvudklasser måste åter

blifva en ohygglig skärpning af den sociala ofriden och en tilltagande andlig förvridning.

Gent emot den invändningen, att arbetet liksom alla andra varor borde bero endast

på tillgång och efterfrågan och sålunda öfverlåtas endast åt det s. k. fria aftalet samt

att statens inblandning i arbetsförhållandena innebure eu kränkning af den individuella

frihetens oantasteliga princip, invänder motionären, att arbetet, såsom oupplösligen

bundet vid arbetarens person, vore en vara af helt annan natur än alla andra varor,

samt att “låt gå-principen“ på ifrågavarande område nu vore fullkomligt utdömd.

Hvad särskilt vårt land angår, påvisar motionären, att grundsatsen om statens

icke-inblandning i arbetsförhållandena aldrig varit af lagstiftningen erkänd samt att

principiella lagbestämmelser till arbetarnes skyddande mot omättligt och helsomenligt

arbete ingalunda saknats, men att felet med dessa lagbestämmelser läge deri, att de

varit för obestämda, samt att deras efterlefnad ej varit kontrollerad. Alldeles oförtydbart

hade svenska staten angifvit sin rätt och sin pligt att i mån af behof reglera

den tid, under hvilken arbetaren finge utsättas för de helsomenliga inflytelserna af

vissa slags arbeten, genom förordningen af den 18 februari 1870 rörande skyddsåtgärder

inom tändsticksindustrien. I hvilken omfattning, på hvilket sätt och till hvilken grad

regleringen sedan skedde, utgjorde en fråga för sig; grundsatsen vore i alla fall en

gång för alla erkänd.

Såsom stöd för sin mening, att en lagstadgad reglering af arbetstiden borde

äfven i vårt land allvarligen påtänkas, hänvisar motionären slutligen till den omfattande

statistik öfver arbetstiden inom den svenska industrien, som blifvit lemnad af 1875,

1884 och 1891 års arbetareskydds- och arbetareförsäkringskomitéer, hvilken statistik

han finner i synnerligen hög grad egnad att för hvar och en ådagalägga önskvärdheten

af en sådan reglering.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 5

I hufvudsak samma motion som den nu föreliggande väcktes,

såsom redan blifvit nämndt, af samme motionär vid 1891, 1893 och

1894 års riksdagar.

År 1891 hänvisades motionen till Andra Kammarens första tillfälliga

utskott, som fann frågan väl värd en utredning, men ansåg,'' att den i

förväg borde i sin helhet underkastas en omfattande pröfning inom

utskottet och kamrarne, så att Riksdagen, på samma gång den anhölle

om nämnda utredning, kunde bestämdt angifva, dels huruvida staten

öfver hufvud borde ingripa på detta område eller icke, dels i förra

fallet på hvilka allmänna grunder en lagstiftning i ämnet borde hvila

och hvilka yrkesgrenar som borde vara underkastade densamma. För

en dylik omfattande pröfning saknades emellertid erforderlig tid, enär

motionen blifvit allt för sent väckt. Utskottet hemstälde derför, att

den ej »för närvarande» måtte till någon åtgärd föranleda, hvilken hemställan

äfven blef af kammaren bifallen.

År 1893 förnyades motionen i ungefär samma formulering, men

med en mera omfattande motivering. Den hänvisades nu till Andra

Kammarens tredje tillfälliga utskott. Äfven detta egnade den en välvillig

uppmärksamhet, men fann sig af tvenne skäl ej kunna tillstyrka

densamma. För det första skulle frågan om en maximalarbetsdag för

qvinnor redan hafva varit föremål för en af Kongl. Maj:t anordnad utredning,

hvari medelbart berörts äfven maximalarbetsdag för vuxna män,

och utskottet trodde anledning finnas att framdeles från Kongl. Maj:t

förvänta framställning till Riksdagen på grund af denna utredning. Vidare

hade Andra Kammaren nyligen beslutat en skrifvelse till Kongl. Maj:t

med begäran om förslag rörande lämpligaste sättet för åstadkommande

af en arbetsstatistik, och till denna — om och när den en gång komme

till stånd -- skulle bland annat äfven höra insamlandet och offentliggörandet

af statistiska uppgifter rörande den faktiska arbetstiden inom

olika yrken, hvilket vore att betrakta såsom en förberedande åtgärd

för den af motionären begärda utredningen. Slutligen hade för ej länge

sedan yrkesinspektörer blifvit tillsatta, och dessas vunna erfarenhet om

arbetstiden borde afvaktas, innan någon närmare granskning af den

vigtiga frågan företoges. På grund af dessa skäl hemstälde utskottet,

att motionen ej heller nu måtte till någon åtgärd föranleda, hvilket ock

blef kammarens beslut.

Vi 1894 års riksdag remitterades motionen åter till Andra Kammarens

första tillfälliga utskott, som nu hemstälde om bifall till densamma

i något modifierad form. Tillstyrkandet föregicks af en motivering,

innehållande dels en sammandragen redogörelse för motionen,

Föregående

motioner med

samma

yrkande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

G Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

dels en mera utförlig framställning af de hygieniska förhållandena inom

svenska industrien, sådana dessa visat sig enligt de undersökningar, som

blifvit verkstälda af arbetareförsäkringskomitén af 1884 och arbetareskyddskomitén

af 1891. De af nämnda komitéer insamlade och bearbetade

statistiska uppgifterna hade ådagalagt,

att inom svenska industrien förekomma synnerligen långa arbetstider

samt en ganska vidsträckt användning af nattarbete och söndagsarbete,

detta för såväl män som qvinnor,

att de sanitära förhållanden, under hvilka de svenska industriarbetarne

utöfva sitt arbete, ej sällan äro ganska ogynsamma, långt

ogynsammare än de inom jordbruksnäringen rådande,

att dödlighets- och sjuklighetsförhållandena bland våra svenska

industriarbetare äro sämre än bland rikets manliga befolkning öfver

hufvud taget och, hvad de helsomenligare industrierna angår, ofta sämre

än bland motsvarande industriarbetare i utlandet, samt

att särskilda skyddsåtgärder mot helsomenligt industriarbete visserligen

ej vore hos oss alldeles okända eller opröfvade, men på grund af

sin öfverklagade kostsamhet och hinderlighet ganska sällsynta.

Utskottet fann på grund af dessa omständigheter, att man äfven

i vårt land hade skäl att öfverväga, huruvida ej lagstiftningen genom

fastställande af vissa maxima borde söka något begränsa den tid, under

hvilken våra svenska industriarbetare finge utsättas för de helsomenliga

inflytelsernas inverkan, och det hemstälde derför, »att Andra Kammaren

för sin del ville besluta, det Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl.

Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunniga personer låta

utreda, huruvida och i hvad mån åtgärder äfven i vårt land kunna vara

behöfliga och lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetare beträffande reglerandet af arbetstiden, särskildt inom sådana

fabriker och andra industriella inrättningar, i hvilka arbetet genom sin

art menligt inverkar på arbetarens helsa.»

Då utskottets utlåtande den 24 april föredrogs i Andra Kammaren,

uppstod der en ganska långvarig öfverläggning, hvarunder genom anföranden

eller instämmanden bifall till utskottets förslag yrkades af 38

bland kammarens ledamöter, representerande skiljaktiga politiska åsigter,

liksom äfven olika lefnadsställningar, deribland såväl fabriksidkare som

kroppsarbetare. Mot utskottets förslag uppträdde blott en enda talare,

hvilken emellertid icke heller intog någon absolut afvisande hållning till

motionens syfte. Efter slutad öfverläggning blef utskottets hemställan

med 101 röster mot 89 af Andra Kammaren bifallen.

Beslutet delgafs medkammaren, som hänvisade ärendet till sitt

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

andra tillfälliga utskott. Detta hemstälde, under framhållande att tiden

icke medgifvit någon närmare pröfning, att Första Kammaren icke måtte

biträda Andra Kammarens beslut, hvilken hemställan den 7 maj gaf

anledning till en kort debatt, hvarunder en talare yrkade bifall till Andra

Kammarens beslut och tvenne andra uttalade sina sympatier derför,

medan åter tre talare yrkade bifall till utskottets afstyrkande hemställan.

Utan votering godkändes sistnämnda yrkande.

; ., f. i; n’ ■ \r i r!! i: ! I: .‘I tf 1

Då utskottet efter denna redogörelse för motionen och dess föregående

behandling inom riksdagen nu går att skärskåda frågan om den

begärda utredningens behöflighet och lämplighet, anser det sig i främsta

rummet böra fästa sin uppmärksamhet vid den mest principiella af alla

de betänkligheter, som mot förslaget blifvit framstälda, nemligen att

staten icke skulle ega befogenhet att i afseende pa arbetstiden binda den

enskildes aftalsfrihet.

Arbetarefrågan — har det blifvit sagdt — har hittills förts fram

på »det fria aftalets väg», och så borde allt fortfarande ske. »I främsta

rummet» — yttrade i denna syftning Första Kammarens andra tillfälliga

utskott — »synes man kunna ifrågasätta befogenheten af att staten i

förevarande hänseende binder den enskildes aftalsfrihet. Äfven om staten,

som måste skydda den svagare, bestämmer någon tid, utöfver hvilken

minderåriga och qvinnor icke få användas till arbeten inom vissa yrken,

följer ej deraf, att staten på samma sätt må göra sig till förmyndare

för vuxne och myndige män.»

Med afseende på detta uttalande torde man kunna anmärka, dels

att detsamma i alla händelser icke synes vilja proklamera »låt gå-principens»

giltighet äfven för de qvinlig a industriarbetarne (för Indika en

tidsreglering alltså skulle ligga inom statens befogenhet), dels att denna

princip numera icke på något håll lärer vara erkänd såsom norm vid

bedömandet af statens rättigheter och skyldigheter, särskildt icke inom

den nuvarande svenska representationen. Den blef ock genast, såsom

motionären påpekar, af tvenne talare inom Första Kammaren på det

bestämdaste bestridd. Den ene förklarade det vara statens ovilkorliga

pligt att se till, det »industrien drifves under sådana vilkor, att, den icke

blifver af menlig beskaffenhet för dem, som deri arbeta». »Denna synpunkt»,

tilläde han, »har i vår liksom i andra länders fabrikslagstiftning

redan mer eller mindre blifvit erkänd; hos oss visserligen hittills i begränsad

mån — med afseende å minderårigas och kvinnors arbete. Men

Statens befogenhet

att i

händelse af

behof reglera

arbetstiden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

jag får för min del säga, att det redan visat sig, att vissa industrigrenar,

som hos oss idkas, äro af den beskaffenhet, att en inskränkning

i fråga om arbetstiden med afseende å dem skulle kunna vara behöflig

äfven med hänsyn till äldre arbetare.»

Den andre talaren yttrade sig på följande sätt: »Utskottet erkänner,

att det tillhör staten att skydda den svagare. Såsom dessa svagare,

hvilka staten har att skydda, nämner utskottet minderåriga och qvinnor,

men, åtminstone så vidt af betänkandet synes, tyckes utskottet icke vilja

till denna kategori hänföra äfven vuxne och myndige män. Mig förekommer

det likväl, som om det svårligen kan nekas, att den enskilde

arbetaren, äfven om han är vuxen och myndig, dock är att betrakta

såsom den svagare gent emot en kapitalstark industri, och att således

äfven en sådan kan hafva anspråk på skydd från statens sida. Jag

måste erkänna, att det gör mig ondt om desse vuxne och myndige

män, särskilt när de äfven äro familjefäder. Det gör mig ondt, att de

efter ett allt för träget dagsarbete skola nödgas sakna den glädje, hemlifvet

skulle bereda dem. När en sådan arbetare, uttröttad efter dagens

arbete, kommer till sitt hem, har han föga tid att till sin egen och sin

familjs nytta och vederqvickelse egna sig åt dem, med hvilka han skulle

hafva sin hvila och sin glädje efter dagens mödor. Han har föga tid

att egna åt samvaro med barnen och uppfostran af dem. För visso skall

ett sådant förhållande göra ett djupt ingrepp i familjelif vet, och detta

ingalunda till dess båtnad. Man måste frukta, att härigenom banden af

kärlek skola lossna, särskilt hvad beträffar barnen, när det visar sig,

att deras fader har så föga tid att sysselsätta sig med dem. Men när

familjelifvet blifver undergräfdt, bäfva statens grundvalar.»

I likhet med anförda båda talare finner utskottet det vara alldeles

obestridligt, att staten måste ega full befogenhet att reglera arbetstiden,

sd vida nemligen det allmänna bästa finnes sådant kräfva.

Om den

liyyienUka

behöfligheten

af eu reglering.

Frågan blir då, huruvida de hos oss rådande förhållandena verkligen

äro af den art att göra en reglering af arbetstiden önskvärd.

Första Kammarens andra tilllfälliga utskott vid förlidet års riksdag

gaf härå följande svar: »Till ett sådant ingripande synes ej heller skäl

kunna hemtas i arbetsklassens nuvarande ställning, som efter hand torde

allt mera hafva förbättrats.»

Rättaste sättet att komma till eu någorlunda grundad öfvertygelse

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

1 denna vigtiga fråga synes emellertid vara att med stöd af nyaste

pålitliga uppgifter rörande arbetsklassens ställning söka få veta, huruvida

inom vår svenska industri några större och allmännare öfverdrifter

med hänsyn till arbetstiden faktiskt förekomma.

Ett försök till utredning härom framlades ock i fjor af Andra

Kammarens första tillfälliga utskott.

Hvad i fråga om arbetstid bör betraktas såsom öfverdrift — yttrade detta

utskott — är naturligtvis icke lätt att ens ungefärligen angifva. Enligt af motionären

åberopade hygieniska auktoriteter skalle i allmänhet åtta-timmars-dagen närmast motsvara

helsolärans fordringar, och — om dessa under nuvarande ekonomiska förhållanden

ej öfverallt läte sig genomföra — skulle en arbetsdag på tio till elfva timmar,

måltidsstunderna häri inräknade, vara det högsta, som ur sundhetsvårdens synpunkt

kunde anses “tillständig!". Af den öfversigt från utlandet, som motionären lemnat,

framgår emellertid, att en maximalarbetsdag på 8 timmar finnes införd endast i

Australien och Amerika, att i England maximum för qvinnor satts till 10 timmar, i

Tyskland till 11, i Schweiz och Österrike för både män och qvinnor till 11 samt i

Frankrike (enligt den gamla lagen af 1848) till 12 timmar, allt utan inberäkning af

måltidsstunderna.

Jemföras härmed förhållandena hos oss, så finner man, att inom svenska industrien

förekomma arbetstider, som långt öfverskjuta nu anförda maxima.

Enligt de statistiska uppgifter, som meddelades af 1891 års arbetareskyddskomité,

och som omfattade 94,290 manliga och qvinliga industriarbetare, utgjorde

längden af de vuxna arbetarnes dagliga arbets- och rastetid mindre än 11 timmar

endast för 2,860, 11 timmar för 7,645, 11 4 timmar för 5,431, 12 timmar för 26,137,

12 4 timmar för 11,208, 13 timmar för 23,187, 13 | timmar för 5,023, 14 timmar

för 10,969, 14 | timmar för 923 och 15 till 15 4 timmar för 748; ja, inom åtskilliga

industrier (särskild! inom närings- och njutningsmedelsindustrierna) uppgick den i

vissa rörelser till 16, 16 \ eller 17 timmar, och till och med för de qvinliga industriarbetarne

förekommo så "höga tider som 16 timmar.

Frånräknas måltidsstunderna, hvilka af komitén upptogos till i det närmaste

2 timmar, så finner man, att den effektiva arbetstiden utgjorde mindre än 9 timmar

endast för 2,275 arbetare, 9 timmar för 1,967, 9 \ timmar för 3,662, 10 timmar för

28,109, IO4 timmar för 12,204, 11 timmar för 23,567, 11 4 timmar för 8,010, 12

timmar för 13,280, 12 4 timinar för 739 och 13 timmar för 399; ja inom näringsoch

njutningsmedelsindustrierna steg den för vissa rörelser till 13 4, 14 eller 14 J

timmar, och till och med för qvinnor kunde den uppgå till 13 4 timmar. — I sådana

fall, der primäruppgifterna ej varit uttryckta i jemna halftimmar, äro dessa tal jemnade

nedåt, hvadan verkliga effektiva arbetstiden för mer än 2,500 arbetare öfversteg

den i tabellerna angifna med eu qvarts timme.

Af de i förevarande statistik medtagna industriarbetarne uppgåfvos 29,967

hafva nattarbete, de llesta 6 eller 7 nätter i hvar eller hvarannan vecka, hvarje sådan

natt i allmänhet innefattande 10 timmars effektivt arbete. 1 ungefär tiondedelen af

de rörelser, hvarom i tabellerna föreligga uppgifter, förekom regelmessigt söndagsarbete,

i många fall uppgående till 12 timmar och deröfver.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1895. 8 Sami. ti Afd. 1 Band. 10 Iluft. 2

Medel arbe Istiderna

inom

svenska industrien.

s. 10 Kontrollera mot PDF

De hygieniska

förhållandena

inom den

svenska industrien.

10 Forsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

Samtliga nu anförda uppgifter om arbets- och måltidsstundernas längd härröra

uteslutande från arbetsgifvarne.

Hvad man vid denna statistik särskildt bör lägga märke till, är, att det för

hvarje rörelse angifna tidmåttet afser att uttrycka ett medeltal af de olika arbetstider,

som inom rörelsen förekomma. Då sålunda för en stor fabrik med 700—800 arbetare

uppgifves en effektiv arbetsdag af 10 \ timmar (eller med rasterna inräknade 12 |),

så innebär detta ingalunda, att samtliga arbetare skulle vara sysselsatta denna tid,

utan inom vissa afdelningar af fabriken arbetas 10, 9, 8 timmar eller mindre, inom

andra åter 11, 12, 13 timmar eller mera; ja, med regelbundna mellantider kunna en

till två gånger i veckan vissa grupper af arbetare få arbeta ända till 30 timmar i

sträck. Hvad man genom denna statistik erhåller, är alltså wedÉfarbetsdagen inom

de olika rörelserna. De arbetstider af ovanlig längd, som faktiskt förekomma, och som

det skulle vara den ifrågasatta regleringens uppgift att bortskära, äro vida högre.

Då det gäller att bedöma i hvad mån ett yrke med lång arbetstid skadligt

inverkar på arbetarens helsa, måste det vara af vigt att känna de hygieniska förhålllanden,

som inom detsamma äro rådande. Ty värr gifves det ganska få undersökningar

öfver det svenska industriarbetet i detta hänseende. Den mest betydande är

tvifvelsutan den af 1884 års arbetareförsäkringskomité föranstaltade, vid hvilken uppgifter

erhöllos rörande 2,096 industriella rörelser.

Bland de frågor, å hvilka denna komité infordrade svar från helsovårds- och

kommunalnämnder (genom dem äfven från provinsial-, stads-, distrikts- och fabriksläkare)

samt bergmästare, voro följande:

1) Har någon för arbetarnes helsa menlig inverkan visat sig af det vid fabrikationen

uppkommande dammet? — Här torde bland annat uppmärksammas det dam,

som uppstår vid pulverisering, målning, torrslipning och torrputsning (t. ex. i cementfabriker,

glasbruk, porslins- och kakelugnsfabriker, mjölqvarnar, snusqvarnar), vid

häckling, rensning, kardning och kardslipning (t. ex. i spinnerier, väfverier och vaddfabriker),

vid sortering, skärning och rensning af lump (t. ex. i pappersfabriker) vid

slipning (t. ex. inom jern- och stålmanufakturen) m. m. dylikt.

2) Har någon för arbetarnes helsa menlig inverkan visat sig genom handterandet

af giftiga ämnen eller genom vid fabrikationen alstrade ohelsosamma gaser eller

dylikt? — Här torde bland annat uppmärksammas handterandet af arsenik och blyföreningar

(t. ex. i målaryrket, vid glasyrdoppuing och glasyrjustering i porslins och

kakelugnsfabriker), beröringen med qvicksilfver (t. ex. vid förgyllning och spegeltillverkning),

utströmmande af giftiga gaser (t. ex. i blekerier, kemiska fabriker, förnicklings-

och galvaniseringsfabriker) in. m. dylikt.

Ur svaren på den förra frågan må anföras, att i Stockholm (der undersökningen

var något noggrannare) arbetarne befunnits lidande af dammet vid vaddfabriker,

snusqvarnar, benmjölsfabriker, borstbinderifabriker (rensning och kamning af

svinhår), anstalter för rening af tagel, krollsplint och fjäder, kakelfabriker (glasyrkrossning

och satinering), mekaniska verkstäder (sotmalning, rensning af gjutgods,

torrslipning och smergling), snickerifabriker (torrslipning och smergling af verktyg,

putsning af träarbeten, dam från sågar och hyfvelmaskiner), qvarnverk (stenhackning

och påfyllning af spanmål), instrumentfabriker (torrslipning), tapetfabriker, stenhuggerier

(svarfning af slipstenar), garfverier (barkmalning), bomullsspinnerier (vid öppningsmaskinerna),

tekniska fabriker m. in.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 11

Från landsorten klagades vid sågverken öfver dammet från smergelskifvorna.

1 rån jernbruken erfor man, att olägenheter af här omhandlade slag förefunnos vid

malmkrossning, s. k. kolfatning samt slipning. “De i kolhusen sysselsatta arbetarne

(kolfatarne) klaga understundom öfver, att den fina stybben lägger sig på bröstet,

hvarför äfven med klent bröst utrustade personer snart måste sluta och andra äfven

för någon tid nödgas upphöra med detta arbete. Samma förhållande, ehuru icke i

fullt så hög grad, förekommer vid den rostade malmens krossning i det fria: malmdammet

spelar här samma roll som kolstybben." Från en mekanisk verkstad uppgafs,

att slipare och smerglare voro utsatta för fint dam och derför i de allra flesta fall

åsamkade sig sjukdomar, såsom lungsot m. m. Från tryckerierna klagades öfver stildammet,

hvaraf verkan kunde spörjas redan efter ett års vistande deri; en mycket

vanlig följd vore s. k. blyförgiftning. Vid stenhuggerierna och stensliperierna förekommo

alltid skadliga följder af dammet. Fn läkare skref: “I qvarnar och qvarnstensbrott

äro lungkatarrer vanliga". Vid ett stort antal bryggerier klagades öfver

dammet vid maltkrossningen. I fråga om en porslinsfabrik yttrade sig provinsialläkaren

sålunda: “Blyförgiftning förekommer ganska ofta hos dem, hvilka hafva med glasyren

att göra, men detta är dock af mindre vigt (!), då dessa operationer ej fordra

någon yrkesskicklighet, och derför de dermed sysselsatta genast kunna erhålla annat

arbete, så snart de visa några tecken till förgiftning och ersättas af andra"; han tilllade,

att somliga arbetare redan efter 1—2 månader kände börjande symptom till

blyförgiftning.

A den andra af de framstälda frågorna lemnades från Stockholm det svar, att

illamående af arbete med giftiga ämnen eller af under arbetet utvecklade ohelsosamma

gaser blifvit påvisadt vid större och mindre metallgjuterier (af ångor vid gjutningen)

bronsfabriker (af ångor vid förgyllning), nysilfverfabriker (vid gjutning och försilfring),

kakelfabriker (vid glasyrputsning samt kalcinering af bly och tenn), bleckslagerifabriker

(vid betsning och förtenning), tvättinrättningar (vid fläckuttagning medelst klorvatten),

ljusfabriker (vid förtenning), gasverk (vid reparation och ändring af gasledningar),

chokoladfabriker (af svafvelhaltiga ångor vid kokning), förgyllareverkstäder, fernissfabriker,

stilgjuterier och stereotypgjuterier in. m.

I landsorten klagades från brännerier öfver kolsyran, från kakelfabriker öfver

blyförgiftning, från tändsticksfabriker öfver fosforförgiftning, från gasverk öfver lysgasförgiftning,

från diverse fabriker, i synnerhet tapetfabriker, öfver stinkande lim, från

tvättinrättningar öfver klorvattnet o. s. v.

Ehuru inga särskilda frågor framstälts rörande andra helsoskadliga iuverkuingar

af industriarbetet, exempelvis sådana, som härröra från för stark värme eller för stark

köld, för fuktig luft, otillräcklig belysning, onaturlig arbetsställning o. s. v., hade dock

i svaren åtskilliga dithörande uppgifter blifvit lemnade. Sålunda anfördes, att en

synnerligen hög och i hygieniskt hänseende ogynsam temperatur förekom i ett icke

obetydligt antal fabriker, såsom i sockerbruk, stereotyp- och stilgjuterier, färgerier,

strykinrättningar, lackerare- och målareverkstäder, hatt- och stearinfabriker, ångpanneoch

ångmaskinrum m. m. Från jerngjuterier klagades öfver den knäböjda ställningen

å kalla marken, från stenhuggerier öfver rheumatism i benen genom beröringen med

den kalla stenen, från gelbgjuterierna öfver den der gängse s. k. gjutarefrossan, från

garfverier öfver den fuktiga luften i arbetslokalerna, från litografiska anstalter öfver

ögonlidande genom ansträngdt arbete vid gasbelysning o. s. v.

Sällsynta undantag voro de industrier, om hvilkas hygieniska beskaffenhet ett

gynsamt omdöme kunde fällas. Det förnämsta af dessa undantag var sågverks
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Föxsta Kammarens Tillfälliga Utskott (Avo 1) Utlåtande N:o 13.

industrien. Från derå håll intygades sågverksarbetarnes öfverlägsenhet, i allmänhet

taget, öfver den öfriga fabriksbefolkningen i fråga om sundhet och lefnadsmod. Sålunda

skref en provinsialläkare, att sågverksrörelsen hade att uppvisa en långt friskare,

hurtigare och raskare arbetspersonal än, minst sagdt, de flesta andra industrigrenar.

Såsom väsentliga orsaker härtill anfördes arbetets omvexlande art samt dess förrättande

i fria luften eller uti stora, rymliga lokaler, der förskämning af luften icke förekomme

i någon nämnvärd grad.

Upprepade gånger framhåller komitén, att dess uppgifter rörande yrkenas inflytande

på helsan äro mycket ofullständiga. Undersökningsfältet hade varit så stort

och undersökningstiden så knapp, att under densamma endast de mest påfallande

helsomenliga verkningarna hunno visa sig.

Den häraf förorsakade ofullständigheten godtgöres emellertid genom den i hög

grad belysande statistik öfver sjuklighets- och dödlighetsförhållandena bland den svenska

arbetsklassen, som samma komité föranstaltade och som omfattade 107,615 dödsfall

bland arbetare och med den jemförliga personer, hvaraf 54,429 bland män och 58,186

bland qvinnor. Ur de af komitén uppgjorda tabeller, livilka utvisa fördelningen af

dessa 107,615 dödsfall efter dödsorsaken, må här anföras följande:

Sjuklighetsoch

dödlighetsjörhållandena

inom svenska

industrien.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

13

Af 100 aflidna med känd dödsorsak afledo af

sjukd.

i ande- drägts- organ.

konsti-

tutio-

nella

sjukd.

våld-

samma

dödsor-

saker.

infek- tion s- o. för- giftn.- sjukd.

hjern- o. nerv- sjukd.

sjukd. i

cirku- lations- org.

sjukd. i

matsm.- org.

sjukd. i

urin- o.

köns- org.

öfriga

upp-

gifva

döds-

orsak.

Män af arbetsklassen ................

38,4

15,5

11,5

5,7

8,i

2,8

9,3

5,2

3,5

Qvinnor af arbetsklassen...............

37,9

23,2

2,0

6,9

7,4

2,3

8,2

8,8

3,3

Arbetareijvinnor (familjemedlemmar)

37,2

25,5

1,7

6,2

7,4

2,1

8,2

8,8

3,2

på landet...........

36,o

26,5

1,8

5,8

7,5

l,t

7 5

9,0

3,6

i städerna ...........

38,6

18,7

1,2

8,2

7,4

5,2

11,5

7,4

1,8

Yrkesarbeterskor .......................

41,8

11,«

4,4

11,6

7,0

3,6

8,3

8,5

3,4

på landet...........

41,1

12,1

-4,c

11,7

7,2

2,2

7,3

9,9

3,9

i städerna............

42,8

10,1

4,0

11,4

6,7

6,1

10,3

C,i

2,5

Jordbruksarbetare .....................

36,2

18,5

10,2

5,1

8,7

2,o

10,1

5,1

4,1

Jordbruksarbeterskor ..................

40,2

12,4

4,8

11,6

7,3

2,i

7,3

10,2

4,1

Industriarbetare ........................

46,c

8,2

10,7

5,9

7,5

4,i

9,o

5,6

2,4

på landet...........

46,8

9,7

11,9

5,5

7,1

2,o

8,5

5,4

3,1

i städerna............

46,4

7,1

9,9

6,2

7,8

5,7

9,3

5,8

1,8

Iudustriarbeterskor .....................

57,o

5,9

2,4''

11,7

4,o

4,0

6,7

6,7

1,6

på landet............

67,8

1,5

3,1

13,9

1,5

1,5

4,6

4,6

1,5

i städerna............

54,8

6,8

2,3

11,3

4,5

4,0

7,1

7,1

1,6

Fabriksarbetare ........................

52,3

3,5

10,i

4,o

7,9

4,o

8,6

7,0

3,0

på landet............

44,2

3,8

15,4

1,9

11,6

—

13,5

5,8

3,8

i städerna............

55,1

3,4

8,2

4,8

'' 6,1

5,4

6,8

7,5

2,7

Fabriksarbeterskor ...................

58,4

<>,4

4,7

13,5

2,9

1,8

4,i

7,0

1,2

på landet............

59,5

3,1

6,2

9,4

—

3,1

6,2

’ • • ''

9,4

3,1

i städerna............

58,3

7,2

4,3

14,4

3,6

1,4

3,6

6,5

0,7

Arbetare inom handeln ..............

36,o

7,7

8,7

8,6

11,0

9,0

9,9

6,3

2 2

“Bland dödsorsakerna",

säger

komitén, “intaga sjukdomar i andedrägtsorganen ett

synnerligen betydande rum.--— Hvad det stora antalet dödsfall i följd af kon
stitutionella

sjukdomar vidkommer, är att observera, att till dylika sjukdomar har

räknats jemväl ålderdomsaftyning. Häri ligger äfven den egentliga förklaringen till

det stora antalet dödsfall i följd af konstitutionella sjukdomar å landsbygden: å landsbygden

är antalet äldre personer relativt vida talrikare än i städerna---Bland

yrkesutöfvare inom industrien är antalet dödsfall i följd af sjukdomar i andedrägtsorganen

synnerligen högt. Ej mindre än 46,6 procent af de industriella arbetarne

aflida----på grund af denna dödsorsak. Anmärkningsvärdt höga siffror utvisa

i detta afseende porslinsarbetare 91,3 procent, tobaksarbetaro 57,7 procent, maskin
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

arbetare och gjutare 56,4 procent, boktryckeriarbetare 54,4 procent, målare och tapetserare

52,2 procent samt mjölnare likaledes 52,2 procent. — — — Hvad aDgår dödsorsakerna

bland qvinno!-, må framhållas, att dödsfall i följd af sjukdomar i andedrägtsorganen

synas oftare förekomma bland qvinliga yrkesutöfvare än bland familjemedlemmar.

Bland fabriksarbeterskor utgöra dylika dödsfall 58,4 procent, bland sömmerskor 56,3

procent".

På grund af den olika yrkessjukligheten visade sig ock inom olika yrken medellifslängden

och dödligheten vid olika åldrar synnerligen olika. Komitéu lemnade härom

bland annat följande uppgifter:

Sannolika åter-

stående lifs- längden vid

15 års ålder.

Af 1,000 femtonåringar

qvarlefva vid

Årliga antalet aflidna

pro mille i åldern

15 år.

25 år.

35 år.

45 år.

55 år.

65 år.

20—25

år.

25—45

år.

45—65

år.

Jordbruksarbetare............

(53,4)

1,000

(957)

(897)

(830)

(735)

(578)

5,5

6,4

16,7

Bruksarbetare och kolare ..

55,3

1,000

966

915

855

771

626

—

—

—

Timmerhuggare och sågare

53,0

O

o

o

913

871

824

754

589

6,o

4,7

12,5

Timmermän ..................

51,1

1,000

942

876

807

697

525

i

> 9,o

8,2

18,4

Snickeri- o. tunnbinderiarb.

51,o

1,000

939

867

790

685

523

1

Graf- och stenbrottsarb. ...

50,7

1,000

982

933

843

708

517

—

7,0

21,4

Garfveriarbetare...............

50,7

1,000

953

899

822

695

515

8,o

6,4

21,7

Mjölnare........................

50,4

1,000

955

883

800

681

508

6,o

8,o

20,5

Skomakeri- o. sadelmak.- arb.

49,0

1,000

929

854

768

657

499

10,t

9,1

18,6

Smeds- och vagnmakeriarb.

49,8

1,000

949

872

784

666

496

8,8

9,2

20,6

Spinneri- o. väfveriarbetare

48,7

1,000

940

865

790

647

478

12,4

8,5

27,9

Skrädderi- o. hattmakeriarb.

48,7*

1,000

914

820

732

628

478

10,7

10,8

18,6

Målare och tapetserare......

47,4

1,000

934

850

756

636

442

8,1

10,3

22,1

Färgeri- och blekeriarbetare

46,0

1,000

953

858

751

613

435

15,7

11,7

24,0

Maskinarb., gjutare, varfsarb.

45,0

1,000

891

797

692

576

422

10,1

12,0

20,4

Murare, stenläggare m. fl.

45, ä

1,000

899

797

695

578

428

11,2

12,9

21,9

Bagare och sockerbagare ...

45,2

1,000

934

847

734

590

400

10,o

11,4

25,6

Tegel-, kakel- o. porslinsarb.

41,9

1,000

909

809

681

533

360

10,7

14,2

28,8

Slagtare ........................

40,5

1,000

861

756

640

508

353

11,6

14,4

25,8

Koppar-, bleck- o. plåtslag.

40,3

1,000

918

815

688

545

382

—

—

—

Instrument- och urmakare...

39,2

1,000

843

725

602

491

359

1

Guldsmeder och metallarb.

38,0

1,000

897

786

649

480

273

113,o

17,5

28,5

Boktryckeriarbetare ........

3 (,6

1,000

864

727

601

468

315

13,9

18,7

29,9

Bokbinderiarbetare .........

34,6

1,000

910

762

590

386

191

11,8

20,8

51,7

Tobaksarbetare ......... ...

33,1

1,000

819

693

552

385

217

21,2

17,6

37,8

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (A!:o 1) Utlåtande N:o 13. 15

Dessa uppgifter visa, att inom många yrken döden i regeln inträder under de

tidigare åldrarna, medan den deremot inom andra inträder först vid senare åldrar,

hvadan hos de förra medellifslängden blir låg, hos de senare jemförelsevis hög.

Bland industriarbetarne är, säger komitén, “dödligheten i alla åldrar (som af

statistiken beröras) högre än inom hela den manliga befolkningen.--— Bland

bokbinderi-, boktryckeri- och tobaksarbetare samt fabriksarbetare utan uppgifvet yrke är

dödligheten — — ovanligt hög i både yngre och äldre åldrar; deremot ringa, för såväl

högre som lägre åldrar, bland bruksarbetare, timmerhuggare och sågare, äfvensom

snickare och tunnbindare samt timmermän. — — — Stadslifvets menliga inflytande

på helsan träder otvetydigt fram i de yrken, som utvisa eu stor dödlighet, landtlifvets

mera helsosamma inverkan åter i dem, hvilkas dödlighet visat sig vara ringa.“

Jemförda med befolkningen i dess helhet, fortsätter komitén, intaga jordbruksarbetarne

med hänsyn till dödligheten en synnerligen fördelaktig ställning. Af utredningen

synes framgå, att den lägre dödligheten bland jordbruksarbetare i viss mån

torde få tillskrifvas den omständigheten, att sjukdomar i andedrägtsorganen icke förekomma

bland dem fullt så ofta som inom flertalet andra yrkesgrupper. Närmare

hvar femte jordbruksarbetare adider af ålderdomsaftyning.

I likhet med jordbrukareklassen utmärkes äfven eu annan å landsbygden

väsentligen hemmahörande yrkesgrupp, nemligen graf- och bruksarbetare, i vårt land

af en synnerligen ringa dödlighet, i synnerhet de sistnämnda. Den industriella yrkesgrupp,

som näst bergshandteringen utvisar de gynsammaste dödlighetsförhållandena,

är trävaruindustrien, och bland dithörande yrken må i detta hänseende särskildt framhållas

sågverksarbetare jemte timmerhuggare och fiötare. Den ringa dödligheten bland

dem torde i väsentlig mån böra tillskrifvas deras vistelse på landsbygden. Äfven bland

snickare och timmermän samt öfriga yrkesutöfvare inom trävaruindustrien, såsom

svarfvare, korkskärare, korgmakare m. fl., äro förhållandena jemförelsevis gynsamma.

Äfven för garfvare är dödligheten låg, beroende i viss mån derpå, att sjukdomar i

andedrägtsorganen bland dem ej äro så vanliga som bland flertalet industriarbetare.

Icke heller qvarnindustrien synes i vårt land vara att räkna till de mest olielsosamma

yrkena.

Delade mellan landsbygden och städerna äro smederna samt maskin- och

gjuteriarbetarne, hvilket äfven röjer sig i de bland dem rådande dödlighetsförhållandena.

Bland smederna, af hvilka flertalet tillhöra landbygden, är dödligheten mindre än

bland maskin- och gjuteriarbetarne, hvilka till öfvervägande del hafva sin vistelse i

städerna.

Till de mera ohelsosamma yrkena hör i vårt land bageriliandteringen. Bland

dödsorsaker, hvilka i mera ovanlig grad förekomma bland bagare, märkas hjern- och

nervsjukdomar, sjukdomar i cirkulationsorganen samt infektions- och förgiftningssjukdomar,

hvaraf resp. 11,4, 10,5 och 10, l procent af dödsfall bland bagare föranledas,

medan motsvarande procenttal för manliga yrkesutöfvare inom industrien i dess

helhet utgöra resp. 7,6, 4,i och 5,9 procent.

Nn industrigren, som med afseende på dödligheten bland dess idkare intager

eu särdeles märklig plats, är lergodsindustrien. Ehuru dithörande yrken till stor del

utöfvas på landsbygden, hvars helsosamma inflytande röjer sig inom alla andra der

hemmahörande yrken, är bland denna industris arbetare dödligheten synnerligen hög.

Endast några få yrken kunna i detta hänseende uppvisa högre siffror, och dessa

yrken äro samtliga att anse som stadsmannanäringar. Äfven glasbruksarbetarnes

dödlighetsförhållanden måste betraktas som synnerligen ogynsamma.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

Bland slagteri- och bryggeriarbetare är dödligheten likaledes hög; ovanligt

många dödsfall inträffa här till följd af hjern- och nervsjukdomar samt infektionsoch

förgiftningssjukdomar.

Kopparbleck- och plåtslagare, instrument- och urmakare samt guldsmeder

och metallarbetare äro utsatta för en synnerligen hög dödlighet. Särskildt är detta

fallet med guldsmeder och metallarbetare, bland hvilka inom de flesta åldrar det

relativa antalet dödsfall är omkring dubbelt så stort som bland den manliga befolkningen

i dess helhet. Bland dödsorsaker, som i mera ovanlig grad förekomma inom

nu berörda yrken, må framhållas hjern- och nervsjukdomar, hvaraf 14,7 procent af

guldsmederna och metallarbetarne aflida, medan detta är förhållandet med endast

8,1 procent bland män i allmänhet. Ännu sämre äro förhållandena bland boktryckerioch

bokbinderiarbetarne samt tobaksarbetarne, af hvilka senare öfver hälften eller

57,7 procent ådraga sig döden genom sjukdomar i andedrägtsorganen.

Äfven den s. k. nya arbetareförsäkringskomitén af 1891 framhåller kraftigt, att

industriarbetet i vårt land utöfvar ett synnerligen farligt inflytande på industriarbetaren,

samt att yrkesfarorna genom nutidens produktionssätt långt ifrån att hafva minskats

snarare hafva ökats. “Det är“, säger komitén, “ett allmänt kändt förhållande, att

dödligheten inom olika samhällsklasser är ganska olika allt efter beskaffenheten af

sysselsättning och lefnadsvilkor i öfrigt. Sålunda är, hvad särskildt kroppsarbetare

angår, medellifslängden för dem, som äro sysselsatta i jordbruket och vissa dermed

likartade yrken, ej oväsentligt längre än för arbetare i flertalet af de industriella

yrkena“. Dessas skadlighet visar sig dels genom högre olycksfallsfreqvens, dels genom

högre sjuklighet och dödlighet. Deras verkan i sistnämnda afseende är ej mindre

beaktansvärd än deras verkan i det förra. Om arbetaren, säger komitén, förlorar sin

arbetskraft, sitt enda förvärfsmedel, genom olycksfall eller häftig ansträngning eller

genom mera långsamt verkande orsaker, såsom kroniska sjukdomar, kan för honom

vara temligen likgiltigt. Ofta kan till och med den arbetare, som drabbats af ett

vanligt olycksfall, t. ex. förlorat en arm eller ett ben, vara i öfrigt fullt frisk och

derför mindre dåligt stäld än den, hvilkens helsa blifvit för alltid bruten. Man har

ofta, framhåller komitén vidare, varit benägen att gifva olycksfallen en viss principiel

undantagsställning. Det är dock svårt att inse, fortsätter den, hvarför olycksfallen i

arbetet skola betraktas ur väsentligen annan synpunkt än yrkessjukdomarna. “Båda

äro i lika hög grad beroende af yrkets beskaffenhet. Liksom olycksfallens antal är

större inom vissa yrken än inom andra, medföra äfven en del yrken i öfrigt större

fara för helsan än andra. I sjelfva verket kan man uppfatta det inom farligare

yrken så småningom fortgående försvagandet af arbetskraften genom sjuklighet eller

för tidig ålderdom såsom resultat af ett antal på hvarandra följande, hvar för sig

omärkliga smärre olycksfall. Någon principiel åtskilnad emellan olycksfallen och yrkessjukdomarna

torde härutinnan svårligen kunna göras.“

Ej heller låter sig en dylik principiel åtskilnad genomföra bland de särskilda

yrkessjukdomarna inbördes. Somliga af dessa kunna uppträda under mera vederstyggliga

och upprörande former, men det är dermed ingalunda sagdt, att dessa äro

de farligaste, de som framför alla andra böra motarbetas. I senaste arbetareskyddskomités

betänkande anföres en i detta afseende belysande, af en läkare anstäld

jemförelse mellan fosfornekrosen och öfriga yrkessjukdomar. Nämnde läkare ansåg

fosfornekrosen i farlighet stå betydligt tillbaka för många andra yrkessjukdomar,

särskildt de s. k. stoftinhalationssjukdomarna, hvilka vore särdeles allmänna och oftast

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 17

utgjorde den grundläggande orsaken till sekundära, döden medförande förändringar

i lungorna.

För att få en föreställning om det svenska industriarbetets beskaffenhet i

hygieniskt afseende i förhållande till utlandets, anstälde 1884 års arbetareförsäkringskomité

eu jemförelse med de land, der några tillförlitliga undersökningar då förelågo.

nemligen England, Schweiz och Danmark. Såsom allmänt resultat häraf framgick,

att i de mindre helsomenliga yrkena förhållandena i Sverige i allmänhet äro bättre,

inom de mera helsomenliga yrkena deremot i regeln sämre än i nämnda tre land.

Jordbruksarbetarne intaga öfverallt eu synnerligen fördelaktig ställning. Bland

bergsbruksarbetarne är dödligheten i England något större och i Schweiz vida större

än i vårt land. Undantager man den lägsta åldersgruppen, så visa sig dödlighetsförhållandena

bland snickare och timmermän i vårt land vara ungefär desamma som

i England, men ej oväsentligt bättre än i Schweiz och Danmark.

Bland färgeri- och blekeriarbetare är deremot i Sverige dödligheten i åldrarna

under 45 år större än i England, bland målare och tapetserare väsentligt högre i

åldern 20—25 år, densamma i åldern 25—45 år, men lägre i åldern 45 — 65 år.

Bland murare och stenläggare inträder döden i Sverige likaledes vid tidigare ålder

än i England, Schweiz och Danmark. Medan dödiighetsförhållandena bland bagare i

England och Schweiz måste anses ganska goda, äro de deremot hos oss ogynsamma,

och jemför man dödiighetsförhållandena bland bagare i Sverige och Danmark, så te

sig förhållandena i vårt laud ännu sämre än hvad jemförelsen med de båda andra

länderna utvisar. Äfven bland smides-, maskin- och gjuteriarbetarne är dödligheten

intill 45 år större än i England, Schweiz och Danmark. Bland tegel-, kakel- och

porslinsarbetarne är den betydligt högre än i England i åldern 20—25 år, något

högre i åldern 25—45 år samt lägre i åldern 45—65 år. Äfven för instrument- och

urmakare, guldsmeder och metallarbetare, boktryckeri- och bokbinderiarbetare samt

tobaksarbetare utvisar Sverige genomgående högre dödlighetssiffror än de öfriga land,

från hvilka tillförlitliga uppgifter stodo 1884 års komité till buds.

Det nu anförda torde vara nog för att styrka, hvad redan genom den dagliga

erfarenheten är nogsamt kändt, nemligen att industriarbetet i vårt land i många fall

till sjelfva sin beskaffenhet är synnerligen menligt för arbetarnes helsa, och att det

följaktligen måste vara ett samhällsintresse af genomgripande vigt att finna något

medel, hvarigenom dess skadliga inflytelser kunde i möjligaste mån begränsas.

Åtskilliga sådaua medel hafva blifvit med större eller mindre framgång pröfvade.

Sålunda hafva på vissa ställen damalstrande maskiner omslutits med hufvar och förbundits

med sugfiäkt eller dylikt, damalstrande operationer eller arbeten med giftiga

eller giftutvecklande ämnen hafva förlagts till särskilda rum, torrmalning och torrslipning

hafva utbytts mot våtmalning och våtslipning, vid smergelskifvorna hafva aubragts

vattenlådor, afsedda att uppsamla en del af det kriugrykunde dammet, arbetarne

hafva försetts med respiratorer eller våta svampar för mun och näsa, med masker

eller glasögon till skydd mot metallflisor eller kringstänkande syror, med vantar vid

händernas neddoppning i giftiga vätskor o. s. v.

Enligt den af 1884 års arbetareförsäkringskomité i detta hänseende verkstälda

undersökning hade emellertid dylika skyddsåtgärder blott i ytterst ringa mån blifvit

införda inom den svenska industrien. Do hade ansetts allt för kostsamma, i synnerhet

lör de mindre industriidkarne. Läkare, som i afseende härå velat gifva råd, hade

Bill. till 1liksd. Vrot. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band 10 Höft. ?,

Jemförelse

med sjuklighets-

och dödlig

hets för hållandena

inom

industrien i

andra land,.

Behöflighet en

af verksamma

skyddsåtgärder.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Om den

ekonomiska

möjligheten

och lämpligheten

af

arbetstidens

reglering.

18 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

mötts med det svaret, att de föreslagna åtgärderna voro för dyra, och att tiderna

vore för dåliga för att medgifva deras vidtagande. Sådana medel som respiratorer

eller våta svampar för tilltäppning af mun och näsa hade sällan varit att tillgå, och

äfven der detta vore förhållandet, hade de ofta af arbetarne befunnits hinderliga och

obehagliga vid arbetet samt dessutom allt för litet skyddande. De anstalter, som

gjorts mot spridningen af dam eller giftiga ämnen och ohelsosamma gaser, hade endast

sällan visat sig fullt verksamma o. s. v.

Nu anförda fakta synas utskottet ådagalägga, att de hygieniska

förhållandena inom många svenska industriigrenar lemna rätt mycket

öfrigt att önska.

Väl har en och annan trott sig kunna förmoda, att de uppgifter,

som lemnats af år 1884 och 1891 års kongl. komitéer, ej skulle vara

tillämpliga på den nuvarande ställningen, enär arbetstiderna under de

allra senaste åren skulle blifvit väsentligen förkortade samt sjuklighetsoch

dödlighetsförhållandena väsentligen förbättrade. Men dels är detta

blott ett antagande, hvars rigtighet endast genom en sådan utredning

som den i fjor af Andra Kammaren begärda lärer kunna bestyrkas,

dels synes det, med kännedom om den långsamhet, hvarmed förhållandena

på ifrågavarande område helt naturligt utveckla sig, vara

föga antagligt, att under en så kort tid några mera betydande förbättringar

kunnat allmänneligen genomföras.

I betraktande häraf finner utskottet fullgiltiga skäl tala för verkställande

af en utredning, som skulle sätta statsmagterna i stånd att taga

under öfvervägande, huruvida ej en mera effektiv begränsning af industriarbetets

helsoskadliga inflytelser borde åstadkommas genom en lagstadgad

reglering af arbetstiden inom sådana fabriker och andra industriella

inrättningar, i bvilka arbetet genom sin art befinnes menligt

inverka på arbetarens helsa.

Gifvet är emellertid, att en tillfredsställande utredning af förevarande

ärende icke kan inskränka sig till en pröfning af den väsentligen

hygieniska frågan, huruvida och i hvad mån en reglering af

arbetstiden kan vara behöflig. Lika vigtig är helt visst den härmed

sammanhängande, väsentligen ekonomiska frågan, huruvida och i hvad

mån en dylik reglering äfven kan vara möjlig och lämplig.

En af de närmast till hands liggande invändningarna är nemligen

den, att tidsbegränsningen skulle blifva till skada för näringslifvet,

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 19

för arbetsgifvarne genom ökade produktionkostnader, för arbetarne genom

minskade löner.

Första Kammarens andra tillfälliga utskott yttrade vid förlidet års

riksdag härom följande: »Utskottet föreställer sig vidare, att ett sådant

statens ingripande icke skulle uuder nuvarande förhållanden lända till

båtnad. Industrien i landet har redan svårt att uthärda täflan med

utlandet och lärer derför icke vara i tillfälle att vidkännas högre arbetskostnad.

En begränsning af den enskilde arbetarens arbetstid skulle

derför antagligen medföra undergången af en eller annan industri eller

och en nedsättning af arbetslönen.»

Dessa betänkligheter äro af så genomgripande betydelse, att de

vid sakens bedömande ingalunda få lerunas ur sigte. Vore deras

rigtighet sjelfklar, så skulle en tidsreglering uppenbarligen vara öfvervägande

skadlig och en utredning rörande densamma följaktligen fullkomligt

ändamålslös.

Utskottet vill med afseende på denna sak, nemligen den ifrågasatta

tidsregleringens ekonomiska lämplighet eller olämplighet, icke uttala

någon bestämd uppfattning. Åsigt står här gent emot åsigt: å ena

sidan farhågorna för att en begränsning skulle skada industrien, å

andra sidan försäkringarna om att en sådan begränsning visat sig ej

blott ofarlig utan äfven nyttig. Endast genom en omsorgsfull undersökning

torde det blifva möjligt att i denna vigtiga, men invecklade

fråga komma till en öfvertygelse, som hvilar på tillräckligt många

säkra fakta och som tager full hänsyn till alla de omständigheter, hvilka

vid frågans bedömande måste komma i betraktande. Med den uppfattning,

utskottet hyser om en sådan undersöknings behöflighet, är

det gifvet, att det icke kan vilja gå denna undersökning i förväg eller

söka föregripa dess resultat, och då utskottet i det följande anför några

uttalanden, hvilka besvara den föreliggande frågan med ja, sker sådant

ingalunda derför, att utskottet i sin helhet skulle vilja göra dessa uttalanden

till sina egna, utan endast för att dermed ådagalägga, att

frågan hör till dem, hvilka kunna besvaras på olika sätt och i hvilka

en utredning alltså är af nöden.

I Sverige har nämnda fråga blifvit behandlad redan af den komité,

som Kongl. Maj:t tillsatte den 30 juli 1875 för utarbetande af en författning

angående barns och yngre personers antagande och användande

i fabriks- och haudtverksarbete samt om tillsyn från statens sida öfver

de deri meddelade föreskrifters efterlefnad.

Denna komité, hvars den 19 april 1877 afgifna betänkande är

undertecknadt, Pehr Ehrenheim, O. F. Hallin, A. W. Staaff, C. J. Meijer
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (F:o 1) Utlåtande N:o 13.

berg och Carl L. Lundström, berör i motiveringen till sitt förslag frågan

om en reglering af arbetstiden äfven för fullvuxna arbetare, såväl manliga

som qvinliga. Till följd af begränsningen i det dem gifna uppdraget

ansågo sig komiterade förhindrade att föreslå någon föreskrift

i denna rigtning, men de uttalade sin önskan om en reglering af arbetsdagen

till högst 11 timmar, och de ansågo sig medelbarligen i någon

mån kunna främja detta önskemål genom förslaget att för arbetare

närmast under 18 års ålder bestämma eu lagstadgad maximalarbetsdag

af nämnda längd. För ifrågavarande yngre arbetare ansågo de visserligen

en sådan nedsättning vara allt för ringa.

Men — fortsatte de — man bör ej fördölja, att denna nedsättning har en vidsträcktare

verkan, än bokstafven deraf antyder. 1 de flesta fabriker, der yngre personer

till något större antal användas, skall följden af denna bestämmelse antagligen blifva

arbetstidens inskränkning till elfva timmar jemväl för fullvuxna arbetare. Och då

uppstår den fråga, som under arbetslagstiftningens äldre skeden varit föremål för så

häftigt meningsutbyte, nemligen hvad inverkan på det nationella arbetet i dess helhet

en sådan nedsättning i arbetstiden utöfvar? Då i England, under rörelsen för eu

nedsättning i arbetstiden för yngre personer och qvinnor, sådana män som lord Brougham,

sir Robert Peel, Cobden och Bright m. fl. af Englands förnämsta statsmän bekämpade

denna nedsättning såsom ledande till industriens undergång, då en vetenskapsman

som Senior kunde häråt gifva stödet af sin lärdom och sitt skarpsinne, så

skulle det vara förvånande, om icke den likartade förändring, komiterade ifrågasatt,

skulle från ett eller annat håll mötas med samma farhågor.

Men den erfarenhet, som vunnits genom den nyare engelska lagstiftningen från

1844, är för denna fråga fullkomligt afgörande. Fabriksinspektorn Horner, hvilken

förut tillhört motståndarne till nedsättningen i arbetstiden, förklarade efter undersökningar,

som i afseende å noggranhet och omfattning icke lemna något att önska, att

han misstagit sig om verkan af den minskade arbetstiden: arbetsprodukten hade i

textilindustrien under 11 timmars arbete något öfverstigit den förut under 12 timmar

erhållna och lönen i följd deraf något förhöjts. Förklaringen af detta sakförhållande

ligger i det inflytande, som arbetarnes flit och uppmärksamhet ega i afseende å tillverkningsbeloppet.

Senior sjelf fann sig 1863 å kongressen för social vetenskap i

Edinburgh föranlåten att påyrka tiotimmarsarhetes införande äfven i industrigrenar,

der detsamma dittills ej vunnit insteg. Detta har sedermera skett; och förnyade försök

hafva bekräftat, att förändringen länder alla, näringsidkare såväl som arbetare,

endast till gagn. Bland de många exempel härpå, som i Th. Brasseys arbete om

arbete och löner blifvit sammanförda, äro följande synnerligen lärorika: Ransome &

Sims maskinfabrik i Ipswich sysselsätter 1,200 arbetare. I början af 1872 nedsattes

arbetstiden från 58 \ till 54 timmar i veckan, och till följd häraf stegrades arbetsintensiteten

hos de vid maskinerna sysselsatta arbetarne så, att driftkraften måste

ökas med 12 till 15 procent. Då Dollfus i Mulhouse inskränkte arbetstiden från 12

till 11 timmar, visade det sig, att arbetarne uträttade 5 procent mera arbete än tillförene.

*1 Flera af vårt lands större industriidkare hafva ock inför komitén uttalat

den åsigt, att en nedsättning af arbetstiden till 11 eller möjligen 10 timmar icke skulle

lända till förfång för produktionen, utan snarare tvärtom.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o J3. 21

Af de uttalanden i samma retning, som särskildt under senare

åren framkommit i utlandet, meddelas några exempel i den detta utlåtande

åtföljande bilaga °), till hvilken med afseende härå hänvisas.

■ ■: ■ • - . n... ... ..., .. . :■ r* .OVr

Utskottet, som af dessa och liknande uttalanden endast vill draga

den slutsatsen, att frågan om tidsregleringens ekonomiska verkningar

kan besvaras på olika sätt, samt att åtskilliga beaktansvärda skäl kunna

förebringas för den meningen, att en kortare arbetstid icke nödvändigt

behöfver medföra en minskad produktion, finner denna mening vara

delad äfven af Första Kammarens andra tillfälliga utskott vid förlidet

års riksdag. Detta yttrade nemligen härom: »Val förbiser utskottet

icke möjligheten af att en arbetare må hunna åstadkomma en lika arbetsprodukt

under en något kortare tid som under en något längre», hvarefter

det emellertid tillägger: »men i den mån erfarenheten kan gifva sådant

vid handen, lärer helt visst en till arbetsklassens höjande ländande begränsning

;af arbetstiden falla af sig sjelf, utan att staten behöfver

derom förordna». , . • , . . ■: ,-»''ijoom;

Genom dessa senare ord beröres en annan ; af de punkter, som

med afseende å denna fråga alltid varit företrädesvis omtvistade. Å

ena sidan har man ansett, att i samma mån som arbetsgifvarne komme

till insigt om att de i sjelfva verket icke hade något intresse af en

lång arbetstid, i samma mån skulle de ock sjelfmant begränsa densamma.

Å andra sidan menar man sig deremot hafva funnit, att erfarenheten

i allmänhet icke gifvit stöd åt dylika förhoppningar, samt

att statens medverkan visat sig vara af nöden vid hvarje framsteg i

denna riktning, vare sig det gäll minderåriga eller qvipnor.,,eller

vuxna män. Äfven här föreligger således en synnerligen vigtig fråga,

som blifvit besvarad på motsatta sätt, och rörande hvilken en utredning

är väl behöflig.

'' '' ■'' ■ I. J i.M '' • r 1 11 '' ''''sill •!( ;>i '' i

'' ■ ■ ■ 1 " ~ ’i; ::; i ;>(,vi{ i

Mot förslaget att nu underkasta detta ärende en grundlig och

allsidig utredning har blifvit invända ätt man innan dess borde afvakta

dels den slutliga pröfningen af'' ett förslag om revision af förordningen

den 18 november 1881 angående minderårigas användande i arbete vid

fabrik, handtverk eller annan handtering m. m., dels äfven de under
______:______:

. ■ '' ’ 1 :: •! > !.-1: ■ ■ i. ■ < ;i "i- >a

*) Här nämnda bilaga återfinnes i Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1)

utlåtande N:o fi., ,.

Undanskjutandet

af

en behöflig

utredning icke

lämpligt.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

sökningar, som en möjligen blifvande arbetsstatistisk byrå kunde rörande

arbetstiden komma att anställa.

Hvarken den föreslagna revisionen af förordningen rörande minderåriga

arbetare eller det ifrågasatta upprättandet af en arbetsstatistisk

byrå synas emellertid kunna innebära någon tillräcklig grund för den

nu af utskottet önskade utredningens undanskjutande. Frågan om

arbetstidens reglering för de minderåriga har hos oss alltid blifvit

pröfvad utan samband med frågan om en dylik reglering för de vuxna.

Med afseende å den arbetsstatistiska byrån må anmärkas, att äfven om

en kongl. proposition angående upprättandet af en dylik byrå under

den närmaste framtiden kommer att föreläggas Riksdagen och varder

af densamma antagen, Bå framgår likväl af den 1893 aflåtna riksdagsskrifvelsen

härom, att denna arbetsstatistiska byrå icke skulle få till

uppgift att verkställa en utredning af det slag, som utskottet nu begär.

Den föreslagna socialstatistiken skulle visserligen komma att insamla

uppgifter äfven om arbetstiderna inom de olika yrkena, alltså

uppgifter af väsentligen samma slag, som blifvit infordrade, bearbetade

och framlagda af 1875, 1884 och 1891 års komitéer. Men detta skulle

vara blott ett af föremålen för dess verksamhet. Enligt riksdagsskrifvelsen

af den 2 maj 1893 skulle denna omfatta två stora grupper af

uppgifter: ä) antalet i de särskilda yrkena anstälde arbetare, fördelade

efter ålder, kön och civilstånd; aflöning och aflöningssätt (tidlön, med

eller utan premie, styckelön, andel i vinsten o. s. v.), arbetstiden;

arbetslokalernas tillstånd, helsovådliga inflytelser m. m.; arbetarens utgifter

för sitt uppehälle, födans beskaffenhet, lifsmedelsprisen; bostadsfrågan;

hustruns sysselsättning utom hemmet; arbetslöshet; strejker;

olycksfall i arbetet; sparkassor och insättningar i sparbanker; kooperativa

företag; inrättningar till främjande af arbetsklassens materiella,

intellektuella och moraliska fromma o. s. v.; b) affärsställningen inom

de olika industrigrenarna, hvarigenom lagstiftaren sattes i tillfälle att

bedöma, i hvad mån åtgärder, som medförde en ökning i produktionskostnaderna,

kunde vidtagas, utan att derigenom möjligheten att bestå

i konkurrensen allt för mycket försvårades eller rent af tillintetgjordes.

Arbetstiden inom de olika yrkena skulle således utgöra blott en

af de oändligt många punkter, som tid efter annan skulle komma i

åtnjutande af speciel statistisk behandling, och det är naturligtvis

omöjligt att med någon grad af sannolikhet kunna veta, när turen en

gång komme till just denna punkt. Då nu denna socialstatistik skulle

omfatta samtliga sociala förhållanden, och statistik är nyttig vid bedömandet

af alla sociala frågor, så måste konseqvensen af den gjorda

s. 23 Kontrollera mot PDF

törsta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o lj Utlåtande N:o 13. 23

invändningen blifva den, att hela det sociala lagstiftningsarbetet i vårt

land skulle ligga nere under den tid, som beböfves för att ett förslag

om socialstatistikens ordnande skulle hinna framläggas, antagas och

utföras, samt derutöfver äfven tills det socialstatistiska materialet från

olika områden blifvit för någon längre period insamladt, bearbetadt

och offentliggjordt. ii vi

Slutligen har mot den af Andra Kammaren vid förlidet års riksdag

yrkade utredningen blifvit invändt, att nämnda utredning icke

borde ske samtidigt för alla de industrigrenar, som härvid kunde ifrågakomma,

utan i stället successivt för den ena efter den andra, allt efter

som särskilda kraf derom blefve framstälda.

En sådan anordning af utredningen synes Första Kammarens

andra tillfälliga utskott åsyfta genom följande i dess utlåtande intagna

yttrande: »Att särskild! undersöka behöfligheten och lämpligheten af

en begränsning af arbetstiden inom sådana industriella inrättningar, i

hvilka arbetet genom sin art menligt inverkar på arbetarnes helsa,

lärer icke vara rätta gången för lösningen af de frågor, som med hänseende

till sådana inrättningar framställa sig. Den rätta vägen synes

vara att allt efter som omständigheterna påfordra för hvarje sådan

klass af inrättningar undersöka, hvad som kan lända till afvärjande

eller begränsning af faran. Om härvid en inskränkning af arbetstiden

tinnes nödig, må frågan derom tagas under särskild ompröfning; men

att ensamt med hänsyn till arbetstidens längd taga de ifrågavarande

inrättningarnes helsofarliga beskaffenhet i betraktande, torde ej vara

lämpligt.» < 11

Utskottet vill ej förneka, att det i fråga om någon enstaka industrigren,

hvars arbetare möjligen lefva under exceptionelt ogynsamma

förhållanden, kan befinnas nödvändigt att taga dessa under särskild ompröfning.

I allmänhet taget anser utskottet det likväl vara mera lämpligt

att, då en utredning af föreliggande fråga skall ega rum, låta

undersökningen samtidigt omfatta alla sådana industrigrenar, i hvilka

arbetet genom sin art befinnes menligt inverka på arbetarens helsa,

än att begränsa densamma till endast eu näringsgren i sender. Det

synes nemligen — såsom motionären rigtigt framhåller — i sig sjelft

klart, att eu fullt rättvis lagstiftning i förevarande afseende svårligen

kan komma till stånd utan tillfälle till jemförelse de olika industriarterna

Ömkligheten

af att utredningen

blifver

jemförande.

s. 24 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yrkande.

24 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

emellan. Bestämmandet af de yrken, som i första rummet borde underkastas

reglering1, blefve nemligen i annat fall öfverlemnadt åt godtycket

eller åt vissa förutfattade, men kanske delvis ogrundade meningar om

den ena eller andra industriartens större eller mindre helsovådlighet,

och vederbörande arbetsgivare skulle då — i fall de hyste farhågor

för att tidsregleringen möjligen skulle komma att bereda dem några

olägenheter — ej utan skäl kunna klaga öfver en partisk och obillig

lagstiftning.

Andra Kammarens första tillfälliga utskott förklarar sig slutligen

på grund af det ofvan anförda böra tillstyrka Andra Kammaren att

förnya sitt i fjor beslutade och af motionären nu ordagrant återupptagna

yrkande i denna fråga. ''''För att ännu tydligare än redan då

skedde betona det uteslutande hygieniskt-humanitära syftet med den

ifrågasatta åtgärden och för att om möjligt undanrödja hvarje missuppfattning

i detta afseende, torde det emellertid vara lämpligt att låta

det i fjorårets1 beslut förekommande ordet ''»särskild^) utgå. Utskottet

hemställer sålunda: »att Andra Kammaren för sin del ville besluta,

det Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, att Kong].

Maj:t täcktes genom sakkunniga personer låta utreda, huruvida och i

hvad mån åtgärder äfven i vårt land kunna vara behöfliga och lämpliga

för ordnande af förhållandet mellan arbetsgifvare och arbetare

beträffande reglerandet af arbetstiden inom sådana fabriker och andra

industriella inrättningar, i hvilka arbetet genom sin art menligt inverkar

på arbetarens helsa.»

Vid föredragning af detta ärende biföll Andra Kammaren med 133

mot 73 röster hvad utskottet sålunda hemstält, hvarefter beslutet härom

jemlikt § ''63 mom. 3 riksdagsordningen genom protokollsutdrag delgifvits

Första Kammaren, som hänvisat ärendet till sitt första tillfälliga

utskott. ,M :

. » . , . f . ,

1 “-''Al il 4>>i ''* it , . i ■ • > * '' ’ -• . • ‘ : t I >

''1 Första Kammarens första tillfälliga utskott finner det af Andra

Kammaren detta år beslutade skrifvelseförslaget högst väsentligt olika

det,1 som från samma kammare förlidet år öfverlemnades till Första

Kammarens pröfning. Genom den begränsning skrifvelseförslaget nu
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 13. 25

mera fått gäller frågan reglerandet af arbetstiden endast inom sådana

fabriker och andra industriella inrättningar, i hvilka arbetet genom sin

art menligt inverkar på arbetarens helsa; härigenom kan det icke längre

med skäl påstås, att en reglering af arbetstiden i allmänhet eller införandet

af en så kallad normalarbetsdag kan vara i fråga, utan i stället

beredande genom lagstiftning af ett skydd för den, som i industriens

tjenst utför arbete af sådan helsovådlig natur, att bestämmelser om

arbetstidens längd och fördelning kunna vara berättigade. Emellertid

anser utskottet angeläget, för att icke staten oberättigadt skall inblanda

sig i det fria aftalet mellan arbetsgifvare och arbetare, att den ifrågasatta

utredningen icke gifves större omfattning än oundgängligt är. Vid

denna utredning synes man således till en början böra klargöra, hvilka

industriella sysselsättningar kunna inordnas bland dem, hvaruti arbetets

helsovådliga beskaffenhet ej kan i tillbörlig grad motverkas på annat

sätt än genom en begränsning af arbetstiden. Då en dylik åtgärd

emellertid kan verka störande på en industris ekonomiska resultat samt

äfven till minskning af de däruti sysselsatta arbetarnes aflöning är likaledes

angeläget att densamma sker med mycken varsamhet. Förhållandena

inom de särskilda industrierna kräfva helt naturligt olika bestämmelser;

men då det är önskvärdt, att dessa blifva likartade i sina kufvuddrag

och icke skilja sig i detaljer mer än hvad som af omständigheterna

betingas, synes det lämpligast, att den här ifrågavarande utredningen

sker samtidigt och jemförande beträffande fabriker och industriella inrättningar,

som i enlighet med hvad ofvan blifvit yttradt böra underkastas

en sådan.

Utskottet får således hemställa,

att Första Kammaren måtte biträda Andra Kammarens

omförmälda beslut.

Stockholm den 3 maj 1895.

På utskottets vägnar:

JESPER CRUSEBJÖRN.

Bill. till [likså. Brot. 1833. 8 Sami. 2 Afå. 7 Band. 10 Höft.

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.