Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om. ändring af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.

1895-03-12 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1895:4, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om. ändring af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 12 mars 1895, kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om.

ändring af § 52 regeringsformen och § 33 riksdagsordningen.

Uti eu från Andra Kammaren till utskottet hänvisad motion, n:o 152,

har herr O. B. Olsson i Maglehult hemstält, bland annat, att Riksdagen

måtte antaga följande förslag till ändrad lydelse af § 52 regeringsformen

och § 33 riksdagsordningen att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

Regeringsformen.

§ 52.

Riksdagens kamrar utse hvar för sig bland sine ledamöter talman

samt en förste och en andre vice talman.

Riksdagsordningen.

§ 33.

1. Så snart — — — meddelad kamrarne, hvar i hvad dess ledamöter

angår, väljer hvardera kammaren bland sina ledamöter talman samt

en förste och en andre vice talman.

Bill. till Riksd. Prot. 181)5. 3 Sami. 3 Käft. (N:o 4).

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

2. Innan talmän blifvit valde, föres i hvardera kammaren ordet af

den derstädes närvarande ledamot, som de flesta riksdagar bevistat, och,

der två eller flere ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den af dem,

som är till lefna dsåren äldst.

3. Vid samtidigt förfall i en af Riksdagens kamrar för både talman

och vice talmän utses, på sätt vid val af talman eger rum, eu af kammarens

öfrige ledamöter att tjenstgöra såsom talman för tillfället.

Till utskottets behandling har härjemte öfverlemnats eu inom Andra

Kammaren väckt motion, n:o 158, deruti herr G. Ryding, för att söka afhjelpa

den betänkliga brist i grundlagarna, hvilken läge deri, att föreskrift

saknades, huru förfaras skulle vid samtidigt inträffande förfall för så väl

talmannen som vice talmannen i en af Riksdagens kamrar, samt för att på

en grund, om hvilken alla borde kunna enas, vinna eu, så vidt på talinansplatsen

berodde, fullständig säkerhet för riksdagsgöromålens obehindrade

gång, hemstält om antagande af nedanstående tillägg till 33 § riksdagsordningen,

att hvila till vidare grundlagsenlig behandling:

Vid samtidigt förfall för både talmannen och vice talmannen i någon

af Riksdagens kamrar utses af denna kammare under enahanda ordförandeskap,

som nyss är nämndt, en af kammarens öfriga ledamöter att tjenstgöra

såsom talman, till dess förfallet upphört.

De frågor, som härmed blifvit Riksdagens pröfning understälda, nemligen

dels angående rätt för kainrarne att sjelfva utse sina talmän och dels

rörande behöfligheten af en föreskrift om hvem det ålåge att föra ordet vid

samtidigt inträffande förfall i en af Riksdagens kamrar för både talmannen

och vice talmannen, hafva vid åtskilliga föregående tillfällen utgjort föremål

för Riksdagens öfverläggningar och beslut. Redan vid 1872 och 1873 års

riksdagar framstäldes motioner med förslag i förstberörda ämne, men dessa

blefvo af konstitutionsutskottet afstyrka och af Riksdagen förkastade. Inom

Andra Kammaren visade sig likväl vid riksdagen 1872 ej ringa sympatier

för det förslag, som då förelåg, ehuru kammaren med ogillande af utskottets

motivering lät vid utskottets hemställan bero. Vid riksdagen 1873

återremitterades ärendet af samma kammare till utskottet, utan att dock

återremissen kunde föranleda någon åtgärd, då utskottets hemställan af

Första Kammaren bifölls. Frågan återkom vid 1884 års riksdag men rönte

då samma öde, i det båda kamrarne, på konstitutionsutskottets hemställan,

förkastade den då i ämnet väckta motion. Härefter förekom ärendet ej

inom Riksdagen förr än år 1891, då herr O. B. Olsson, i syfte att söka

lösa den andra af här förut omförmälda frågor, föreslog eu ändring af

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

3

grundlagens bestämmelser i deri retning, att inom hvardera kammaren

skulle, utom talmannen, finnas två vice talmän; men i sammanhang

härmed återupptog han jemväl frågan om rätt för kamrarne att sjelfva

utse sina talmän. Konstitutionsutskottet tillstyrkte herr Olssons förslag,

och denna hemställan bifölls af Andra Kammaren med 94 röster

mot 86, under det att Första Kammaren utan votering antog ett af herr

Hallenboi''g väckt förslag, enligt hvilket Konungen skulle för hvardera

kammaren bland dess ledamöter utse talman och två vice talmän. 1 syfte

att genom eu sammanjemkning af de sålunda yppade olika meningarna

vinna den önskvärda säkerheten för riksdagsarbetets behöriga gång, framlade

herr G. Ryding vid 1892 års riksdag det ändringsförslag, att, derest

i en kammare förfall samtidigt inträffade för både talmannen och vice talmannen,

kammaren skulle ega att utse eu af sina öfriga ledamöter att

fungera såsom talman, till dess förfallet upphört. Detta förslag vann ej

understöd från utskottet, som i stället framlade ett nytt förslag, enligt

hvilket, vid samtidigt inträffande förfall för både talmannen och vice talmannen

i någon af Riksdagens kamrar, talmansbefattningen skulle utöfvas

af den kammarens ledamot, hvilken, jemlikt riksdagsordningen, egde att

föra ordet, innan talmän blifvit förordnade eller valde. Intetdera förslaget

blef af Riksdagen bifallet. Första Kammaren förkastade dem båda, hvaremot

Andra Kammaren utan votering antog till hyllande ett vid utskottets

utlåtande i form af reservation framstäldt förslag, lika lydande med det

af utskottet år 1891 framlagda, men derjemte afseende att till § 33 riksdagsordningen

foga ett tillägg af innehåll, att, vid samtidigt förfall i en af

Riksdagens kamrar för både talman och vice talman, skulle, på sätt vid

val af talman egde rum, en af kammarens öfriga ledamöter utses att tjenstgöra

såsom talman för tillfället. Yrid 1893 års riksdag upptogs af herr E. Norman,

i motion inom Andra Kammaren, nyssnämnda af denna kammare året

förut antagna förslag. Konstitutionsutskottet afstyrkte emellertid motionen,

och då kamrarne likasom förut stannade i olika beslut i ämnet, i det

Andra Kammaren, enligt 10 reservanters hemställan, biföll motionärens

förslag, men Första Kammaren antog ett i särskild reservation framlagdt

förslag om införande såsom tillägg till § 33 riksdagsordningen af en sådan

bestämmelse, hvarom herr1 Ryding vid 1892 års riksdag motionera^ föreslog

utskottet i afgifvet memorial den sammanjemkning, att Första Kammaren

skulle eftergifva sin fordran, att vice talmännen skulle utses af Konungen,

och att Andra Kammaren, som sålunda vunne sin önskan, att kamrarne

sjelfva skulle ega att utse vice talmännen, i stället skulle afstå från sitt

anspråk, att jemväl talmännen skulle väljas af kamrarne sjelfva, samt tillika

frånträda sitt beslut om utseende af två vice talmän. Härigenom skulle

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

det af båda kamrarne såsom önskvärdt ansedda tillägget till § 33 riksdagsordningen

kunna komma till stånd. Detta utskottets sammanjemkningsförslag

blef dock af såväl Första som Andra Kammaren förkastadt.

Såsom af denna redogörelse framgår, är det af herr Olsson vid innevarande

års riksdag i ämnet väckta förslag i allo öfverensstämmande med

det förslag, som af Andra Kammaren vid 1892 och 1893 års riksdagar

antagits. Herr Rydings nu föreliggande förslag är af samma innehåll som

det af honom vid riksdagen 1892 framstälda.

Till stöd för sitt förslag i fråga om kamrarnes rätt att sjelfva utse

sina talmän har herr Olsson åberopat den utredning, som härom lemnats

af konstitutionsutskottet vid 1891 års riksdag. I sitt då afgifna utlåtande

i ämnet anförde utskottet, bland annat, följande:

»Utskottet anser det uppenbart, att under ett utbildadt konstitutionelt

statsskick representationen bör ega att sjelf utse sin ordförande;

och ser man på förhållandena inom andra konstitutionella länder, synes

denna grundsats hafva vunnit allmän tillämpning. I Norge, Danmark,

Belgien, Tyskland, Frankrike och Schweiz eger representationen att fullt

sjelfständigt utöfva denna rätt. Uti Italien, Österrike, Ungern och Spanien

välja deputerade-kamrarne sjelfva sina presidenter. Regeringen utser deremot

president för den del af representationen, som motsvarar svenska Riksdagens

Första Kammare. Härvid är dock att märka, att denna afdelning

af ifrågavarande länders representation helt och hållet eller till hufvudsaklig

del består af personer, som der taga plats antingen på grund åt

utnämning af konungen eller på grund af börd eller embetsmannaställning.

I Nederländerna utser konungen presidenter för generalstaternas

båda afdelningar. Vid nämnandet af president för andra kammaren är

han dock bunden vid ett af kammaren uppgjordt förslag på tre personer,

af hvilka de två, som ej vid tillfället nämnts af konungen, sedermera

tjenstgöra såsom vice presidenter. I England väljer underhuset sjelf! talman.

Valet skall visserligen bekräftas af regeringen, men denna bekräftelse

är en ren formsak. I öfverhuset är en af ministrarne, d. v. s. en

af den parlamentariska majoritetens förtroendemän, sjelfskrifven talman. —

I Sverige åter har berörda grundsats alls icke vunnit någon tillämpning.

Den svenska Riksdagen är utesluten från hvarje inflytande på bestämmanmandet

af hvem det må tillkomma att leda förhandlingarna inom Riksdagens

kamrar.

»Till förmån för de nu gällande bestämmelserna uti ifrågavarande

afseende har såsom en omständighet af väsentlig betydelse blifvit framhållet,

att Konungens rätt att utse talmän skulle ega ett stöd i den för

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

5

vår grundlag egendomliga myndighet, som blifvit talmannen förlänad,

att, när han finner väckt, fråga strida mot grundlags lydelse, vägra proposition.

Det saknar icke sin vigt, har man sagt, att den, åt hvilken

tolkningen af rikets grundlagar i ty fall anförtros, erhållit sitt uppdrag af

Konungen och derigenom kan förutsättas innehafva en i förhållande till de

åsigter, hvilka inom kammaren från motsatta håll möjligen söka göra sig

gällande, oberoende ställning.

»Den anförda omständigheten talar emellertid, enligt utskottets åsigt,

ej i någon mån för bibehållande af nuvarande stadgande. Man torde

nemligen ej med skäl böra förutsätta, att kamrarne skulle till ledare af

sina förhandlingar utse personer, som i en sådan ställning icke skulle göra

till sin högsta uppgift att städse iakttaga grundlagens föreskrifter. Skulle

åter en dylik fara få anses möjlig, så synes denna i alla händelser icke

större än den, som under motsvarande förhållanden kan hota från den af

Konungen utsedde talmannen. Utskottet vill ock erinra derom, att talmännens

rätt att vägra proposition var stadgad redan i 1723 års riksdagsordning,

samt att enligt samma riksdagsordning talmännen skulle utses ej

af Konungen, utan af de särskilda stånden. Dessa bestämmelser gälde

sedan ända till år 1772, d. v. s. under hela den s. k. frihetstiden, utan

att man från denna tid torde kunna framvisa några svårare olägenheter,

som förorsakats af talmans rätt att vägra proposition, om än inom de

särskilda stånden tvister ej sällan på grund deraf uppstodo. Efter Gustaf

III:s statshvälfning blefvo samtliga talmännen, utom erkebiskopen, som var

sjelfskrifven talman i prest estå ridet, utnämnda af Konungen, och deras

rätt att vägra proposition framträder nu såsom ett vigtigt medel för

Konungen att inverka på ständernas beslut. Upprepade exempel finnas derpå,

att talmännen vägrat proposition på befallning af Konungen eller i enlighet

med hans antydda vilja.

»I 1809 års regeringsform bibehölls visserligen Konungens rätt att

utnämna talman, men enligt 1 810 års riksdagsordning tillädes konstitutionsutskottet

den utskottet ännu tillkommande vigtiga befogenheten att skilja

emellan kammare och dess talman, då den senare vägrar proposition, eu

bestämmelse, hvartill den hufvudsakliga grunden säkerligen är att söka

i de missförhållanden, som framträdde under den närmast föregående

perioden.

»Då numera på grund af denna bestämmelse eu talmans propositionsvägran

kan underställas kostitutionsutskottets pröfning och afgörande, torde

å ena sidan Konungens rätt att nämna kamrarne* talmän ej vidare kunna

anses ega qägon betydelse för Konungens och Riksdagens inbördes magtställning.

A andra sidan finnas såväl i nyss berörda stadgande som i de

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

båda kamrarnes inbördes förhållande till hvarandra och i den grundlagsstadgade

rätten för hvarje riksdagsman att till protokollet fritt tala och

utlåta sig fullt betryggande garantier för att ej någon olägenhet skulle

följa, om kamrarne berättigades att sjelfva välja sina talmän.

»Under sådana förhållanden kan stadgandet om, hvem det må tillkomma

att utse kamrarnes talmän, enligt utskottets åsigt, ej betraktas

annorlunda än som en blott formbestämmelse, men då tinnes ej heller

något skäl hvarför den svenska Riksdagen ej borde få utöfva ifrågavarande,

för hvarje representation i ett konstitutionelt samhälle naturliga

rätt. Om än förändringen endast rörer en form, är denna dock af så

stor vigt för Riksdagens värdighet, att utskottet ej tvekar att tillstyrka

det af motionären framstälda förslag.»

Uti ofvan anförda uttalande rörande lämpligheten af att från Konungen

till kamrarne sjelfva öfverflytta, rätten att utse talmän och vice talmän

instämmer utskottet till alla delar; och hemtar utskottet af de i samma

uttalande åberopade skäl tillräckligt stöd för en hemställan om bifall till

hvad i herr Olssons motion i omförmälda fråga föreslagits.

Den omständigheten, att riksdagsordningen alls icke innehåller någon

föreskrift om hvem det skall åligga att leda förhandlingarna i eu af Riksdagens

kamrar, för den händelse att talmannen och vice talmannen samtidigt

skulle vara af något förfall hindrade att tjenstgöra, kan otvifvelaktigt

leda till betänkliga rubbningar i Riksdagens verksamhet och erkännes

också af alla såsom en anmärkningsvärd brist uti nämnda grundlag. De

af herrar Olsson och Ryding nu framstälda förslagen till afhjelpande af

berörda brist äro, ehuru tillkomna under olika förutsättningar, af enahanda

innebörd samt båda egnade att på ett fullt betryggande sätt förekomma

olägenheterna af en sådan eventualitet som den nyss omförmälda. Herr

Olssons förslag till föreskrift uti förevarande hänseende, hvilken föreskrift,

likasom den af herr Ryding ifrågasatta, skulle inflyta såsom ett särskildt

tillägg till § 33 riksdagsordningen, synes emellertid utskottet vara att

föredraga framför herr Rydings, då det förra närmare ansluter sig till det

förslag, som af utskottet i den först afhandlade frågan tillstyrkes.

För att minska behofvet af sistberörda föreskrifts tillämpning, som ju

alltid torde komma att något inkräkta på en kammares arbetstid, anser

utskottet lämpligt, att hvardera kammaren, på sätt herr Olsson i sin motion

föreslagit, vid hvarje riksdags början utser, förutom talman, två vice talmän,

en förste och en andre, med åliggande att i den ordning, benämningarna

utvisa, inträda såsom talmän.

Då enligt det af utskottet nu förordade förslag talmännen hädanefter

alltid skola väljas af kamrarne, bör andra momentet i § 33 riksdagsord
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

7

ningen helt och hållet utgå, och samma paragrafs tredje moment undergå

en mindre redaktionsförändring.

Slutligen anser sig utskottet här böra meddela, att utskottet i ett

blifvande betänkande kommer att uti § 33 riksdagsordningen föreslå

jemväl annan ändring, föranledd af herr Olssons i förevarande motion

äfven framstälda förslag om förändrade bestämmelser i afseende å riksdagsfullmagters

utfärdande och granskning.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, får utskottet hemställa:

l:o) att Riksdagen, med bifall till herr Olssons

motion n:o 152, i hvad den afser ändring af gällande

bestämmelser rörande talmansbefattningarna vid riksdagen,

ville antaga att hvila till vidare grundlagsenlig

behandling följande förslag till ändrad lydelse af nedannämnda

grundlagsstadganden:

.rbl, i TUö.iir.!. >! ‘j- ,i ■ : -i • :• /t Tj!» f i:i<d)

Regeringsformen.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

§ 52.

Kamrarnes talmän och vice tal- Riksdagens kamrar utse hvar för

män utnämne Konungen. sig bland sine ledamöter talman samt

en förste och en andre vice talman.

MllisiU .do! <>:i: : rr--, V. :U (t..

Riksdagsordningen.

§ 33.

Så snart fullmagterne undergått 1. Så snart fullmagterne underden

i mom. 1 af nästföregående pa- gått den i mom. 1 af nästföregående

ragraf föreskrifna granskning samt paragraf föreskrifna granskning samt

berättelse om förloppet dervid blifvit berättelse om förloppet dervid blifvit

af chefen för justitiedepartementet, af chefen för justitiedepartementet,

eller den i hans ställe förordnad är, eller den i hans ställe förordnad är,

meddelad kamrarna, hvar i hvad dess meddelad kamrarna, hvar i hvad dess

ledamöter angår, begäre hvardera kärn- ledamöter angår, väljer hvardera kärn
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

maren ofördröjligen hos Konungen,

medelst deputation, talman och vice

talman, dem Konungen dd för hvardera

kammaren, bland dess ledamöter,

utnämner.

Dd i något af de fall, som i 91,

93 och 94 ,§§ regeringsformen omförmälas,

Riksdagen på de i samma

grundlags 95 § nämnde vederbörandes

kallelse sammanträder, eget'' hvardera

kammaren att, inom sig, välja talman

och vice talman.

Innan talmän äro förordnade eller

valde, efter thy ofvan sägs, föres i

hvardera kammaren ordet af den derstädes

närvarande ledamot, som de

flesta riksdagar bevistat, och, der två

eller flere ledamöter i lika många

riksdagar deltagit, den af dem, som

är till lefnadsåren äldst.

maren bland sine ledamöter talman

samt en förste och en andre vice talman.

2. Innan talmän blifvit valde,

föres i hvardera kammaren ordet af

den derstädes närvarande ledamot,

som de flesta riksdagar bevistat, och,

der två eller flere ledamöter i lika

många riksdagar deltagit, den af dem,

som är till lefnadsåren äldst.

3. Vid samtidigt förfall i en

af Riksdagens kamrar för både talman

och vice talmän utses, på sätt

vid val af talman eg er rum, en af

Kammarens öfrige ledamöter att tjenstgöra

såsom talman för tillfället.

2:o) att herr Rydings motion, n:o 158, icke måtte

till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 mars 1895.

På utskottets vägnar:

O. BERGI US.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande N:o 4.

9

Reservationer:

af herr Ber gins, som yttrat:

»En förändring i grundlagen, hvarigenom från Konungen till Riksdagens

kamrar öfverfiyttades rättigheten att utse deras talmän och vice

talmän, skulle visserligen, enligt min uppfattning, icke innebära någon

fara, men jag tror icke heller, att för närvarande något giltigt skäl tinnes

att vidtaga en sådan grundlagsändring; och hyser man den åsigten, att

talmän och vice talmän fortfarande skola utses af Konungen, så synes det

mig jemväl böra tillkomma Konungen att utse kamrarnes ordförande i det

undantagsfall, att både talman och vice talman äro hindrade att tjenstgöra.

I följd häraf har jag ansett, att utskottet bort hemställa, att hvad

herrar O. B. Olsson och Ryding uti förevarande hänseende föreslagit icke

må föranleda någon Riksdagens åtgärd»;

af herr von Strokirch, som instämt med herr Bergius;

af herrar Behm och Nyström, hvilka anfört:

»Då vi anse utskottets förslag att från Konungen till Riksdagens

kamrar öfverflytta rättigheten till utseende af talmän samt att öka vice

talmännens antal sakna giltiga skäl, hafva vi icke kunnat biträda detsamma.

Deremot finna vi högst nödigt att i § 33 riksdagsordningen införes

bestämmelse om, huru förfaras skall, i händelse både talman och vice talman

i någon af Riksdagens kamrar äro på en gång hindrade att tjenstgöra;

och hafva vi i sådant afseende inom utskottet påyrkat antagande af

ett sista moment i nämnda paragraf, så lydande:

Vid samtidigt inträffande förfall för både talmannen och vice talmannen

i någon af Riksdagens kamrar utses under enahanda ordförandeskap,

som nyss är nämndt, en af kammarens öfrige ledamöter att såsom

talman tjenstgöra»;

af herr Gustaf Berg;

af herr Helander;

af herr friherre Wrangel von Brehmer;

af herr Samzelius;

samt af herr Unger.

Herr Alin har velat tillkännagifva, att han ej deltagit i detta ärendes

slutliga behandling inom utskottet.

Herr Restadius har jemväl begärt att här få antecknadt, att han

icke öfvervarit ärendets handläggning inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prof. 1833 3 Sand. 3 Haft.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.