Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af en arrendelag.

1895-02-14 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1895:10, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af en arrendelag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

1

N:o 10.

Ank. till Eiksd. kansli den 14 februari 1895, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af

en arrendelag.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 71, hafva herrar A. Olsson i Ornakärr, PL Truedsson,

A. Henricson och A. G. Gyllensvärd förnyat den framställning angående

behofvet af en lagstiftning rörande jordegares och arrendatorers

ömsesidiga rättsförhållanden, som herr A. Olsson med flere väckt vid

sistlidet års riksdag.

Motionärerna anföra, att ett ytterligare skäl för behofvet af en

tidsenlig arrendelag tillkommit deri, att en stor del af Norrlands landtbrukare

hade kommit i en tryckt och svår ställning, sedan trävarubolagen

köpt deras hemman för att nedhugga skogarne och öfverlemnat jordbruket

på arrende till de förre egarne.

Att vårt lands modernäring vore i en tryckt ställning, derom

rådde väl endast en mening. Att till odling tjenlig jord läge ouppodlad,

ja, att till och med odlad vore obegagnad, hvilken, för så vidt

den brukades, kunde föda flitiga och arbetsamma jordbruksarbetare

och deras familjer; att många landtbruksarbetare emigrerat, under det

andra flyttat till städerna för att der förvärfva sitt dagliga bröd, och

att landtbruket dermed förlorat behöfliga arbetskrafter; att våra lagar

rörande arrenden vore delvis antiqverade samt otidsenliga; allt detta

utgjorde kända förhållanden och bevisade, hvad som ofta blifvit. framhållet,

att ett behof förefunnes af lagstiftning i ämnet.

Bih. till Riksd. Prof. 1895. 7 Sami. 5 Käft. (K:o 10).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

En arrendelag borde i någon man befrämja, att jorden intensivare

brukades, samt bidraga till ett bättre förhållande emellan jordegare och

arrendatorer, än hvad som nu på många ställen vore förhållandet.

Sedan motionärerna i fråga om den utländska lagstiftningen i

ämnet hänvisat till de inom Andra Kammaren väckta motionerna vid

1893 års riksdag, n:o 59, och vid 1894 års riksdag, n:o 38, anföra de,

att i lagkomiténs och äldre lagberedningens förslag förekommande bestämmelser

syntes kunna tjena till ledning i förevarande afseende.

Härefter fortsätta motionärerna:

En arrendelag borde, utom andra lagstadganden, innehålla bestämmelser

om att arrendevilkoren skriftligen uppsattes för att vara förbindande.

Vanligtvis upprättades väl numera, sedan skrifkonsten blifvit mera allmän,

arrendeaftal af större betydenhet skriftligen, men flerestädes i

landet torde ännu den sed vara rådande, att emellan jordegare och

innehafvare af smärre hemman några skriftliga arrendekontrakt icke

upprättades. Hvilka talrika tvister och olägenheter detta medförde,

vore lätt att tänka sig.

Derjemte borde lagen stadga, att arrendevilkoren skulle vara bestämda,

så att icke jordegaren på grund af obestämda arrendevilkor

blefve i tillfälle att ålägga arrendatorn ökade utgifter, körslor, arbete,

etc., och icke heller arrendatorn undginge att uppfylla sina åtagna

förbindelser.

Vidare borde lagen innehålla bestämmelser, som skyddade arrendatorns

nyttjanderätt, då han uppfylde sina förbindelser. Hvilken skada

det medförde för arrendatorns ekonomi, när han utan eget förvållande

nödgades afträda egendomen, vore lätt att inse. Dessutom medförde

ett sådant osäkerhetsförliållande rörande nyttjanderätten, att en driftig

och arbetsam arrendator icke kunde nedlägga det arbete och den kostnad

på egendomen, som medförde förbättring af densamma.

Slutligen borde lagen innehålla bestämmelse, att de förbättringar,

som af en arrendator med jordegarens samtycke verkstäldes på den

arrenderade egendomen, skulle för brukaren medföra en skälig ersättning

af jordegaren, antingen under arrendetiden eller vid dess upphörande.

På grund af hvad sålunda anförts, föreslå motionärerna,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i öfvervägande, dels

under hvilka vilkor arrendator, som med jordegare träffat skriftligt

arrendeaftal, må kunna tillförsäkras ej mindre det skydd för nyttjanderättens

bestånd, som är behöfligt, än äfven rätt till ersättning för verkstälda

förbättringar, dels ock på hvad sätt rättsförhållandena mellan

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

3

arrendatorer och jordegare jemväl i öfrigt må på ett betryggande sätt

kunde ordnas, samt derefter för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet,

hvartill en dylik utredning finnes böra föranleda.

I det utlåtande, n:o 20, som lagutskottet afgaf öfver den af herr

A. Olsson med flere vid 1894 års riksdag väckta motion, anförde utskottet,

bland annat, följande:

»Utskottet anser visserligen, särskilt med hänsyn till den utveckling,

hvartill det svenska jordbruket hunnit under de sista decennierna,

de nuvarande bestämmelserna i jordabalken rörande arrendeaftal för

jord icke vara så fullständiga, att ej en omarbetning af desamma skulle

medföra nytta vid afgörande af jordegares och arrendatorers ömsesidiga

rättsförhållanden i synnerhet för de fall, då fullständigt aftal emellan

upplåtare och brukare saknas. Rättsförhållandet dem emellan bör likväl

i främsta rummet bestämmas genom det fria aftalet; och skall lagstiftning

undantagsvis inom detta rättsområde träda emellan i något hänseende

absolut påbjudande eller förbjudande, bör behofvet af ett dylikt

ingripande vara af erfarenheten så tydligt vitsordadt, att fara för misstag

är utesluten. Enligt utskottets uppfattning har af motionärerna

icke åstadkommits någon utredning, utvisande att utöfver de ovilkorliga

bestämmelser, hvilka i gällande lag redan finnas stadgade i fråga

om lega af jord å landet, ytterligare sådana äro af verkligt behof påkallade;

och då motionärerna angifva såsom föremål för ett ovilkorligt

lagstadgande, att de förbättringar, som af arrendatorn med jordegarens

samtycke nedlades på den arrenderade jorden, skulle för'' den förre

medföra en skälig ersättning af jordegaren, synes deremot med skäl

kunna erinras, att ett lagstadgande, hvarigenom, oberoende af vexlande

förhållanden, arrendator tillerkändes ovilkorlig rätt till sådan ersättning,

skulle antagligen verka till stor varsamhet och återhållsamhet från jordegarnes

sida i fråga om upplåtande af jord till nyttjande och sålunda

icke utöfva en obetingadt nyttig inverkan på ifrågavarande förhållanden.

I följd af den tänjbarhet, som utmärker ordet förbättring, torde

dessutom — såsom lagutskottet vid 1891 års riksdag anmärkte i fråga

om en i viss mån likartad motion, som då var föremål för utskottets

handläggning — en bestämmelse i den ifrågasatta rigtningen mången

gång blifva anledning till misshälligheter emellan dem, hvilkas intressen,

om de rätt förstås, med hvarandra sammanfälla.»

opaginerad Kontrollera mot PDF

\

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 10.

Då den förnyade framställning i förevarande ämne, som vid innevarande

riksdag förelegat till utskottets behandling, icke kunnat öfvertyga

utskottet om lämpligheten att frånträda den ståndpunkt i ämnet,

som af 1894 års lagutskott intagits, föranlåtes utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 februari 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation:

af herrar von Krusenstjerna, Kardell och friherre Bonde, hvilka

ansett, att lagutskottet bort i ämnet tillstyrka skrifvelse till Kongl. Maj:t

i enahanda syfte som den skrifvelse, hvarom utskottet vid 1893 års

riksdag hemstält;

af herrar F. Andersson och J. A. Lundström.

Herrar Bruzelius, Näslund och P. G. Petersson hafva begärt få här

antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1895.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.