Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

1895-02-22 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1895:13, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 22 febr. 1895, kl. 3 e. in

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen

den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

I eu inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 99, anlör herr 14. Persson i Tallberg:

Huru strängt man än kunde hålla på näringsfrihetens grundsatser

och principer, så torde man icke gå dessa för nära, om man redan,

innan eu person trädde in på liandelsbanan, genom stadgande i lag af

honom fordrade, att han da skulle styrka sig ega just de egenskaper

och den kompetens, som lagen redan''nu kräfde, att han skulle hafva,

sa snart han kommit in på hanan, eller ännu strängare fordrade, när

lian ofrivilligt nödgades sluta sin verksamhet som handlande eller

industriidkare.

För den oerfarne innebure det något förrädiskt, att han utan hinder

af lagens bud släpptes in på en bana, der han till följd af sin inkompetens

kunde komma i kollision med lagen och blifva straffad. Det

vore utan tvifvel både humanare och klokare, om lagens bud och kraf

härutinnan i tid framträdde för den sökande.

Man hade allt för många och sorgliga exempel på huru nersoner

utan kännedom om lagens kraf i berörda fall och utan nödiga förutsättningar,

kastat sig in i affärer och ej allenast sjelfva blifvit ruinerade

utan ock dragit andra med sig, för att lagstiftaren likgiltigt kunde åse

sådant, utan att göra åtminstone något i syfte att motarbeta detta onda.

Bih. till Riksd. Prof. 1895. 7 Sami. 8 Höft. (Afris 13-15.) l

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottet* Utlåtande N:o 13.

I lag borde derför stadgas vissa kompetensvilkor för den, som

sökte rätt att utöfva handel eller näring till det omfång, som vox-e af

beskaffenhet, att böcker deröfver enligt nu gällande lag skulle föras.

Den så kallade gårdfarihandel hade numera tagit en sådan utsträckning,

att den ingåfve verkliga bekymmer och vore ett ondt icke

allenast för platshandlandena utan äfven för allmänheten på landsbygden.

Dessa gårdfarihandlande hade gjort till sin uppgift att fara omkring

i bygderna och påtruga allmänheten hvarjehanda kram åt mer

eller mindre dålig beskaffenhet till oskäligt höga och i all synnerhet

obestämda pris.

De fasta handlandena på landsbygden finge för sina inkomster skatta

till den kommun, der de drefve sin rörelse, och kommunen finge således

eu del af deras vinst, men så vore ej förhållandet med gårdfarihandlandena.

Lämpligast torde vara att likställa gårdfarihandel med s. k.

realisation, så att 10 § 1 mom. i förordningen den 18 juni 1864 angående

utvidgad näringsfrihet i alla afseenden tillämpades på gårdfarihandlandena,

om ock afgiften till de kommuner, som de ville besöka, sattes

till något lägre belopp i vissa fall, än hvad som vore föreskrifvet. i

nämnda §. Derigenom erhölle den kommun, i hvilken de drefve sitt

geschäft, åtminstone någon andel af den vinst, de der skördade*, eller,

med andra ord, kommunen blefve på det sätt i tillfälle att beskatta en

inom densamma drifven rörelse.

På grund häraf föreslår motionären: att Riksdagen ville i skrifvelse

anhålla, det Kongl. Maj:t, om möjligt redan till nästa Riksdag, täcktes

framkomma med förslag till sådan ändring af kongl. förordningen den

18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet, att för erhållande af rätt

till idkande af handel eller annan rörelse, som är af den omfattning,

att böcker deröfver enligt lag skola föras, samt så kallad gårdfarihandel,

såsom kompetensvilkor stadgas, att den sökande skall styrka sig

ega erforderliga insigter för verkställande af den i lag föreskrifna bokföring,

samt att gårdfarihandlande skola underkastas samma skyldigheter,

som i 10 § 1 mom. i berörda förordning äro föreskrifna för erhållande

af rätt till så kallad realisation, så att den sökande ålägges att uppgifva,

hvilka kommuner han ämnar besöka, och eu viss afgift till

desamma bestämmes.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

Ifrågavarande framställning sönderfaller i två delar. 1 den ena

föreslår motionären, att såsom vilkor för vinnande af rätt till idkande

al handel eller annan dermed jemförlig rörelse skall föreskrifvas kunskap

i bokföring.

Den andra afser att beskatta gårdfarihandel i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad om s. k. realisation linnes stadgadt i

gällande förordning om näringsfrihet.

Emot hvad motionären till stöd för sitt förstnämnda förslag anfört,

vill utskottet erinra derom, att en hvar, som har för afsigt att

idka en rörelse, med hvars utöfvande följer skyldighet att föra handelsböcker,

är pligtig hafva kännedom om det stränga äfventyr, som i

strafflagen, derest konkurs mellankommer, stadgas för underlåtenhet

att ordentligen fullgöra sådan bokföring, och att sålunda den person,

hvilken utan att eg a tillräckliga insigter härutinnan börjar drifva affärsrörelse,

rättvisligen bör bära följderna af sitt handlingssätt. I många

fall, då handlande ådömts ansvar för oordentlig bokföring, torde för

öfrigt. orsaken härtill hafva varit att söka icke i bristande kunskap

utan i vårdslöshet i andra hänseenden. Att dessa fall icke kunna förekommas

genom lagstiftningsåtgärder i den rigtning, motionären ifrågasatt,

synes vara uppenbart.

Om än utskottet är ense med motionären derutinnan, att det i

allmänhet måste anses önskvärd!, att handlande ega nödiga kunskaper

i bokföring, föreställer sig dock utskottet, att det skulle blifva förenadt

med stora svårigheter att i lag meddela fullt effektiva bestämmelser i

detta afseende.

Då härtill kommer, att en föreskrift i det af motionären afsedda

syfte skulle hindra åtskilliga personer, livilka väl icke sjelfva ega förmåga

att verkställa bokföring men önska att genom andra besörja

densamma, från utöfvandet af en rörelse, för hvilken de i öfrigt kunna

vara väl qvalificerade, anser utskottet sig icke böra tillstyrka bifall till

hvad motionären i förra delen af motionen föreslagit.

Framställningens senare del åsyftar, såsom nämndt, att de i 10

§ 1 mom. i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet

meddelade bestämmelser om s. k. realisation skola i hufvudsakliga

delar tillämpas på gårdfarihandel!!. Enligt nämnda lagrum

skall den, som söker tillstånd att idka realisation, i Stockholm hos

öfverståthållareembetet och i öfriga orter hos Konungens befallningshafvande

uppgifva de kommuner, inom hvilka och den tid hvarunder han

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

ämnar bedrifva försäljningen, äfvensom till nämnda myndigheter ingifva

förteckning å varulagret. Öfverståthållareembetet eller Konungens befallningshafvande

eger att med afseende å varuförteckningens omfattning

och det tillärnade antalet försäljningsdagar bestämma en särskild

afgift, ej under 25 kronor eller öfver 500 kronor till hvarje kommun,

inom hvilken försäljningen skall ske.

Ehuru gårdfarihandel! i viss mån står nära s. k. realisation,

hvilken har till syftemål att på kortare tid än som åtgår för en af

ortens verkliga behof betingad jemnt fortgående försäljning utom den

handlandes egentliga affärsområde afyttra ett varulager, så skilja sig

dock dessa båda slag af handelsverksamhet från hvarandra i åtskilliga

afseenden och särskild! derutinnan, att gårdfarihandel på hvarje särskild!

ställe bedrifves i ringare omfattning och är så att säga mera

ambulatorisk än s. k. realisation.

Med hänsyn härtill torde det blifva förenadt med ganska afsevärda

svårigheter för vederbörande embetsmyndigheter att i hvarje

särskild! fall erhålla någon tillförlitlig grund för bedömandet af den

afgift, som gårdfarihandlanden för sin rörelse skulle erlägga.

Vid sådant förhållande och då dels den föreslagna beskattningen,

äfven om den, på sätt motionären ifrågasatt, sättes något lägre än vid

realisation, i allt fall säkerligen skulle ofta komma att tungt drabba

de små gårdfarihandlande, hvilka äro hänvisade till detta yrke för att

bereda sig ett nödtorftigt uppehälle, dels tillämpningen af den åt länsstyrelserna

sålunda inrymda beskattningsrätt antagligen skulle utfalla

mycket olika i olika län, anser utskottet sig icke heller kunna förorda

motionärens förslag i denna del.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer utskottet,

att herr D. Perssons motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 februari 1895.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 1d.

5

Reservation:

Af borr låss Olof Larsson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka

bifall till motionärens förslag, i hvad detsamma afsåge införande af

bestämmelse, att gårdfarihandlande skola underkastas samma skyldigheter

som dem, hvilka i 10 § 1 mom. af förordningen angående näringsfrihet

äro stadgade för erhållande af rätt till s. k. realisation.

Herrar J. Anderson och Näslund hafva begärt få här antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.