Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse af 63 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891, dels ock om ändring af i mom. i 38 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. Till lagutskottets behandling hafva blifvit hänvisade två af herr J. Eliasson %inom Andra Kammaren väckta motioner, n:is 33 och 62.

1895-02-25 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1895:16, Utlåtande, i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse af 63 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891, dels ock om ändring af i mom. i 38 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. Till lagutskottets behandling hafva blifvit hänvisade två af herr J. Eliasson %inom Andra Kammaren väckta motioner, n:is 33 och 62.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o IG.

I

I ,

US ro 16.

Ank. till Riksd. kansli den 25 februari 1895, kl. 2 e. na.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner dels om ändrad lydelse

af 63 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet den 23 oktober 1891, dels ock om

ändring af i mom. i 38 § i förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 mars 1862.

Till lagutskottets behandling hafva blifvit hänvisade två af herr

J. Eliasson %inom Andra Kammaren väckta motioner, n:is 33 och 62.

I motionen n:o 33 anför herr Eliasson:

Emot den nya väglagen af den 23 oktober 1891, som nu i de flesta

väghållningsdistrikt börjat tillämpas, hade redan uppstått klander bland

dem, som förut varit väghållningsskyldige. Man hade fått höra missnöje

uttalas från flera distrikt öfver lagens otydlighet, som föranledt olika

tolkningar, ja, till och med rättegångar, och från andra, att besvären och

utgifterna för de väghållningsskyldige ökats. Det hette från många håll,

att vägväsendet blefve efter väglagens tillämpning dyrare och besvärligare

än förut.

Om dessa och än flera missnöjen vore befogade eller ej, torde erfarenheten

i en snar framtid vittna. Hvad man dock för närvarande

Bill. till Riksd. Prof. 1895. 7 Sami. 9 Käft. (N:is 16—18.)

m

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

kunde se, vore, att det i vissa fall gåfves skäl för ändringar ju förr, ju

hellre. Motionärens afsigt vore ock att påvisa behofvet af en lagförändring

i fråga om sättet för debitering och uppbörd af vägskatten.

I lagens 63 § stadgas: Konungens befallningshafvande ombesörjer,

på vägstyrelsens derom framstälda begäran, att vägskatten varder genom

vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad, indrifven och

redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet; egande Konungens

befallningshafvande jemväl att förordna om afskrifning af sådana afgifter

till vägkassan, som i anseende till bristande tillgång icke kunnat

indrifvas.

Häraf följde, att kronans uppbördsman egde skyldighet leverera

medlen i länets ränteri samtidigt med kronoskatterna och emot en provision

af 3 procent.

Inom det län motionären tillhörde vore det flera distrikts väghållningsskyldige,

som beslutat på försök ett annat sätt för debitering och uppbörd.

Detta kunde dock icke vara rekommenderande, så länge väglagen hade

den lydelse, som i dess 63 § stadgas; men det gåfve likväl anledning att

ifrågasätta ändring.

Bland skälen" derför stälde sig kanske främst, att när större delen af

vägskatten skulle användas till ersättning för vinterväghållningen, hvilken

på de flesta ställen tillkomme endast vägskattsbetalande, så vore det hårdt

för en stor del af allmogen, hvars penningtillgångar vid tiden för kronouppbördsstämmornas

hållande måste strängt anlitas, att da lemna beloppet

i förskott och 3 a 4 månader derefter få det åter. Det kunde

anses obefogad!, att medel, hvaraf staten icke erhölle det minsta, och som

vore enskilda vägdistrikts tillhörigheter, hvaröfver dessa förfogade utan att

derför inför statens myndigheter ega redovisningsskyldighet, skulle vara

fastlästa under statstjenstemäns vård så lång tid. Efter motionärens tanke

vore icke så mycket att säga härom, i fall staten bekostade debiteringen

och uppbörden," men när de väghållningsskyldige derför måste erlägga 3

procent, så kunde det förefalla skäligt, att det blefve något bättre stäldt,

En annan omständighet vore, att nu gällande stadganden medförde

obehöfliga besvär och risker för vägstyrelserna och onödiga kostnader för

väghållningsdistrikten genom de uppburna medlens insättning i landtränteriet

och vägstyrelsernas i anledning deraf uppkommande skyldighet

att efter Konungens befallningshafvandes ^anordning der utqvittera dem.

I händelse afståndet från länsresidensstaden vore ringa, uppkomme ingen

synnerlig olägenhet häraf, men så vore icke förhållandet i de orter, der

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

3

våglängden utgjorde flera mil och kommunationsmedlen vore dåliga och

på samma gång dyra. Vägstyrelserna frestades i så fall att välja emellan

en resa, som för distriktet blefve dyr, eller anlitande af kommissionär och

derför stå risken. Om någotdera häraf vore nyttigt, vågade motionären

betvifla.

Genom stadgandet i väglagen, att hvarje härad utgör en gemensamhet

för sig, stode väghållningen efter motionärens förmenande mycket nära de

kommunala skyldigheterna, synnerligen å de ställen inom landet, der

härad eller tingslag utgjordes af en enda kommun. Det läge så nära till

hands den tanken, att debitering och uppbörd af vägskatten kunde skäligen

uppdragas åt kommunalnämnderna. Erfarenheten hade visat, att

debitering och uppbörd af kommunalutskylderna kunnat försiggå utan

nämnvärda olägenheter samt utan statens myndigheters medverkan, och

det förefölle derför motionären, att vägskatten äfven kunde och borde åt

kommunalnämnderna anförtros. Hvad som i så fall borde tillkomma

statens embets- och tjensteman vore, enligt motionärens mening, att förhjelpa

kommunalnämnderna till utfåendet tredskovis af det, som icke godvilligt

betalades, på samma sätt som vore stadgadt för kommunalutskylder;

men mera vore efter motionärens förmenande icke behöfligt.

Motionärens förslag, att få vägskattens debitering och uppbörd öfverflyttade

från häradsskrifvare och kronofogde till socknarnes kommunalnämnder,

skulle antagligen bemötas med påståendet, att kommunalnämnderna

hade för mycket förut. På samma gång som motionären i viss mån

medgåfve detta, ville han likväl påpeka, att kommunalnämndernas åligganden

icke härigenom väsentligen ökades. Under den tid som gått, sedan

väglagen utfärdades, hade kommunalnämnderna, åtminstone i Upsala län,

af Konungens befallningshafvande förständigats att uppgöra vägfyrktalslängderna

till ledning vid val m. in. De vore således förut skyldiga att

ega kännedom om debiteringsgrunden. En hvar som deltoge i väghållningsbesväret

hade äfven till åliggande att erlägga kommunalutskylder,

hvadan det icke kunde blifva fråga om flera betalande. Hvad som skulle

komma att egentligen ökas vore 2:ne kolumner i debiteringslängden, den

ena för vägfyrktalet och den andra för vägskatten. Om ock åt kommunalnämnderna

uppdroges att af influtna medel verkställa utbetalningar

efter vägstyrelsens anordning, så kunde detta icke gerna anses mycket

besvärande. Derjemte borde icke lemnas opåaktadt, att om kommunalnämnderna

tillerkändes samma provision, som nu vore för vägskatten bestämd,

eller B procent, så skulle det antagligen verka större belåtenhet för nämn
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

dernas ordförande i de kommuner, som lemnade ingen eller ringa ersättning,

att emottaga ett återval, hvilket mången gång torde vara till

fromma för kommunerna. Huru motionären än såge saken, så förefölle

förändringen praktiskt utförbar, och att den skulle medföra afsevärda fördelar,

så väl för vägstyrelse som väghållningsskyldige, det kunde icke

förnekas.

I fråga åter om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i

anseende till bristande tillgång icke kunde indrifvas, så förefölle det motionären,

att förordnandet derom rättast borde de väghållningsskyldige

tillkomma.

På grund af hvad han sålunda anfört, hemstälde motionären, det

Riksdagen ville för sin del besluta,

att 68 § i väglagen den 28 oktober 1891 erhölle följande ändrade

lydelse:

»Sedan vägskatten, på sätt i § 58 är stadgadt, blifvit bestämd, och

hvilket alltid bör ske med undvikande af bråktal, tillkommer det vägstyrelsen

att, årligen innan den 15 oktober, lemna kommunalnämnderna i

distriktet underrättelse derom.

Kommunalnämnderna, hvar inom sin kommun, åligger derefter att

ombesörja vägskattens debitering och uppbörd i sammanhang med kommunalutskylderna;

och gäller dervid allt hvad för de senare är stadgadt.

I ersättning derför åtnjutes en provision af tre procent å det levererade

beloppet.

Af influtna medel skola kommunalnämnderna inom kommunen verkställa

utbetalningar efter vägstyrelsens anordning. Hvad som derutöfver

uppbäres öfverlemnas till vägstyrelsen så fort lämpligen ske kan; och skola

restantierna af kommunalnämnderna redovisas före den 1 september.

De väghållningsskyldige ega att vid sammanträde, som i § 58 omförmäles,

förordna om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i

anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvas.»

I motionen n:o 62 hemställer herr Eliasson, för den händelse att

Riksdagen i hufvudsak bifaller hans här ofvan omnämnda motion om ändring

i väglagen, att Riksdagen i sammanhang dermed för sin del beslutar,

att 4:de momentet i 88 § af kongl. förordningen om kommunalstyrelse

å landet den 21 mars 1862 erhåller efter orden »kommunens öfriga inkomster»

ett tillägg af följande lydelse:

äfvensom ock att ombesörja debitering och uppbörd af vägskatten

på sätt som derom i väglagen stadgas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

Utskottet, som i sammanhang behandlat båda omförmälda motioner,

får i anledning af desamma afgifva följande utlåtande.

Motionärens i här ofvan först omförmälda motion framstälda förslag

åsyftar den ändring uti väglagens 63 §, att åt kommunalnämnderna skulle

öfverlemnas det bestyr med debiteringen, uppbörden och redovisningen af

vägskatt, som 63 § i dess nuvarande lydelse ålägger kronans uppbördsman,

och att i sammanhang härmed de väghållningsskyldige sjelfva, i

stället för Konungens befallningshafvande, skulle ega att besluta om afskrifning

af de utdebiterade vägskattebelopp, som ej kunnat indrifvas.

I det fall, att väghållningsdistriktet består af allenast en kommun,

skulle det möjligen utan afsevärda olägenheter låta sig göra att åt kommunalnämnden

uppdraga vägskattens debitering, uppbörd och redovisning.

Men detta är ett undantagsfall. I de ojemförligt flesta äro flera kommuner

förenade till ett väghållningsdistrikt, och mångenstädes är kommunernas

antal inom distriktet ganska stort. I sådana distrikt skulle det af

motionären ifrågasatta förfarandet medföra omgång och svårigheter, ej

minst för vägstyrelsen, som finge skriftvexla med alla de särskilda kommunalnämnderna

i stället för, såsom nu, med en enda myndighet.

Utskottet har jemväl ansett motionärens förslag att åt kommunalnämnderna

medgifva rätt till provision å de vägskattebelopp, som genom

dem skulle indrifvas, vara uttryck för en för våra kommunala förhållanden

ny, mindre lämplig princip.

På grund af det anförda, och då i allt fall det torde böra betraktas

såsom mindre rigtigt att redan nu, då väglagen icke ens hunnit att på

alla orter träda i full tillämpning och innan man kunnat bilda sig någon

djupare erfarenhet af lagens verkningar, i densamma vidtaga ändringar,

hvilkas behöflighet icke är uppenbar, får utskottet alltså hemställa,

att herr Eliassons motion om ändrad lydelse af

68 § i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Då herr Eliassons andra motion för sitt antagande förutsätter bifall

till den motion, som utskottet här ofvan afstyrka föranlåtes utskottet

hemställa,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

att herr Eliassons motion om ändrad lydelse af

4 mom. utaf 38 § i förordningen om kommunalstyrelse

på landet ej heller må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 25 februari 1895.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.

Reservation:

af herr friherre Bonde mot vissa delar af utskottets motivering.

Herrar J. Anderson och Näslund hafva begärt få här antecknadt,

att de icke deltagit i ofvanberörda ärendens behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.