Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 24

1895-03-22 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1895:24, Lagutskottets Utlåtande N:o 24

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

1

N:o 24.

Ank. till Riksd. kansli den 22 mars 1805, kl. 2 e. m.

Ltlåtande, i anledning af väckt motion om upphäfvande af skyldigheten

att förnya inteckning.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat en åt

herr C. J. Jakobson, med hvilken herrar Kils Jönsson, C. F. Petersson och

Gustaf Anderson instämt, afgifven, så lydande motion, n:o 131:

Ehuru årligen reformer införas i vårt lands gällande lagar, så finnas

många stadganden deri, som ännu äro föga tidsenliga och hvilka äro i behof

af förändringar. Bland dem torde böra nämnas de stadganden, som röra

inteckningars tioåriga förnyelse, hvilka, med den utveckling affärslifvet i vår

tid tagit, numera kunna anses såsom föråldrade och föga lämpliga, hvarför

saken är förtjent af att komma i åtanke hos Konungen och Riksdagen.

Asigten om olämpligheten att inteckningar i fastighet skola förnyas

inom hvart tionde år för att vara gällande är ingalunda ny, ty redan för

nära trettio år sedan uttalade den komité, hvilken år 1867 afgaf förslag

till ändrade stadganden för betryggande af egande-, pant- och nyttjanderätt

till fastighet, på hvilket komitébetänkande den nya lagen om inteckningar

grundar sig, såsom sin åsigt, att inteckningar icke borde behöfva förnyas

för att vara gällande. Samma komité afgaf äfven ett väl motiveradt förslag,

huru en förkommen inteckning skulle kunna dödas, en sak som under nuvarande^

förhållanden är förenadt med stora svårigheter och hvilken naturligen

måste förenklas, om förnyelsestadgandet borttages.

Emellertid fästes icke något afseende vid komiténs omnämnda uttalande,

dä statsmagterna ar 1875 genom lagstadganden ändrade inteckningsväsendet.

Sedermera hafva flera gånger motioner väckts vid riksdagarna, men

utan att något resultat vunnits.

Den 1886 väckta motionen afstyrktes af lagutskottet bland annat

derför, att de är^ 1875 föreskrift^ fastighetsböckerna ännu ej voro upplagda.

Vid de båda riksdagarna, som höllos 1887, återkomma motioner i

samma syfte.

Bill. till Riksd. Prof. 1895. 7 Sami. 18 Höft. (N:o 24)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

Med fullkomligt erkännande af den fördelaktiga inverkan, som inteckningsförnyelsens

borttagande skulle utöfva på fastighetskrediten, och ehuru

Kongl. Maj:t samma år utfärdat förordning angående uppläggandet af fastighetsböcker,

afstyrktes dock motionen af utskottet, då det ansågs, att saken

borde pröfvas och afhandlas af den då arbetande fastighetskomitén.

Det utlåtande, som den nämnda komitén afgaf, var i hög grad belysande,

och uttalades på goda skäl nödvändigheten af inteckningsförnyelsens

borttagande.

Bland andra argument, som framhöllos, må nämnas, att inteckningar

äro af en stor betydelse i och för realkreditens tillgodogörande, men ju mera

de måste anlitas såsom säkerhet vid affärsuppgörelser icke blott inom utan

äfven utom landet, ju rigtigare är, att äfven de såsom säkerheter lemnade

inteckningarna äro lämpliga att använda, och att ej rättsliga formaliteter

orsaka och mången gång förhindra deras användande för det afsedda ändamålet.

Den i vårt land lagbestämda skyldigheten att hvart tionde år förnya

inteckningar för att deras giltighet skall fortfara är mången gång ''en olägenhet

och ofta ett hinder.

Huru många faror och svårigheter, som kunna orsakas genom det otidsenliga

lagstadgandet, är för väl kändt, för att derom omständligt behöfver

ordas. Då inteckningarna för förnyelse måste företes inför härads- eller rådhusrätt,

så är innehafvaren mången gång nödsakad att anförtro den i främmande

mans hand, hvarvid alltid är risk, utom det att de genom eldsvåda

eller olyckshändelse kunna gå förlorade.

I 1867 års komitéförslag hade redan förekommit stadganden, huru

sådant skulle kunna lättare än nu ske, men hade inga ändringar vidtagits.

Då frågan på nytt framkom vid 1888 års riksdag, var det förvånande,

så förberedd som den var, att den ej blef behandlad med tillfredsställande

resultat. Visserligen antogo båda kamrarna det i tvenne afgifna motioner

framstälda alternativa förslag, att en skrifvelse skulle aflätas till Kongl.

Maj:t, med anhållan att denna vigtiga reformfråga måtte af Kongl. Maj:t

tagas under öfvervägande.

Kongl. Maj: t har likväl sedermera förklarat denna Riksdagens skrifvelse

icke föranleda till någon Kongl. Maj:ts åtgärd.

Emellertid är det nu Riksdagens pligt att ånyo på fullt allvar upptaga

denna i synnerhet för jordbrukskrediten så vigtiga fråga och befordra

densamma till ett nöjaktigt slut. Större skäl än någonsin förut finnas nu

dertill. Till följd af jordbrukets tryckta ställning måste allt göras för att

bereda jordbruksfastighetsegare möjlighet att erhålla lån mot billigaste ränta.

På den engelska penningemarknaden kunde, enligt hvad kändt är, penningar

i somras fått lånas till 3 å 3 V2 procent. Men Englands affärsmän gillade

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

3

ej säkerhetshandlingar, hvilka äro så beskaffade som svenska inteckningar,

icke derför att de ej ansågos vara goda säkerhetshandlingar, utan till följd

af inteckningsförnyelsetvånget.

Den risk, som, utom besvär, är förenad med förnyelsen, har förut

framhållits, men torde ännu en sak höra nämnas.

• Förmyndare är ansvarig för myndlings medel. Om nu eu inteckning,

tillhörig myndling, förkommer genom olyckshändelse eller oredligt ombud,

så synes det hårdt, att förmyndaren skall vara skyldig ersätta inteckningens

värde. Ej bättre för en myndling, om förmyndaren försummar inteckningstörnyelsen

och befinnes insolvent, då inteckningsvärdet slutligen skall redovisas

myndlingen.

Den minskade inkomst, som staten skulle få i kartealgift, torde ej

höra vara något skäl att motsätta sig inteckningsförnyelsens upphäfvande.

På nu anförda skäl får jag vördsamt hemställa, att Riksdagen för sin del

behagade besluta, att stadgandet om förnyelse af inteckning i fastighet

hvart tionde år för att inteckningen skall fortfara att gälla hädanefter upphör.

Pa sätt motionären erinrat, anhöll Riksdagen i skrifvelse den 3 mars

1888, att Kongl. Maj:t ville taga i öfvervägande, huru vida icke gällande

bestämmelse, att inteckning för fordran skulle för att bibehållas vid gällande

kraft förnyas inom tio år från hvarje förnyelse, kunde upphäfvas samt,

derest sådant funnes kunna ske, vidtaga åtgärder för eu lagförändring i

omförmälda syfte.

Ärendet föredrogs i statsrådet den 13 december 1889; och förklarade

Kongl. Maj:t, att Riksdagens omförmälda skrifvelse icke föranledde till

vidare åtgärd.

Enligt hvad det nämnda dag öfver justitiedepartementsärenden i statsrådet

förda protokoll utvisar — hvilket protokollsutdrag rörande ifrågavarande

ärende blifvit med Kongl. Maj:ts tillstånd till utskottet öfverlemnadt — anförde

föredragande departementschefen hufvudsakligen följande:

Om än föreskriften om obligatorisk inteckningsförnyelse kunde för

inteckningshafvare medföra vissa olägenheter, skulle dess borttagande föranleda

andra, hvilka icke borde underskattas. Bland dessa vore företrädesvis

en af vigt. Föreskriften att inteckning skulle, vid äfventyr att den eljest

förfölle, förnyas, gåfve åt den intecknade rättighetens fortvaro en begränsning,

hvilken vore af särskild betydelse för de fall, då den intecknade

handlingen förstörts eller förkommit. Bortfölle denna begränsning, måste på

annat sätt förekommas, att i dylika fall inteckningen för all framtid komme

att besvära tastigheten. Detta kunde endast ske sålunda, att dödning under

opaginerad Kontrollera mot PDF

4- Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

vissa vilkor raedgäfves, utan att handlingen företeddes. Det vore uppenbart,

med hvilka svårigheter det skulle vara förenadt att härom gifva bestämmelser,

som å ena sidan icke fordrade en så bindande bevisning angående

handlingens förlust, att det blefve omöjligt att åstadkomma den, men å

andra sidan innefattade tillräckligt skydd för inteckningshafvare mot en

obehörig dödningsåtgärd. Äfven om dödningsåtgärden föreginges af en

ediktalstämning å handlingens innehafvare, och denna stämning derefter i

allmänna tidningarna kungjordes, så måste inteckningshafvaren, om han vill

vara tryggad mot öfverraskning, med ständig uppmärksamhet följa dessa

kungörelser; och sådant vore, åtminstone under nuvarande förhållanden i

vårt land, för mången inteckningshafvare omöjligt; Det äfventyr för inteckningshafvare,

hvilket borttagandet af den obligatoriska inteckningsförnvelsen

sålunda skulle medföra, vore utan tvifvel egnadt att i icke oväsentlig mån

rubba förtroendet till ifrågavarande slag af säkerhet.

På sätt Riksdagen antydt, skulle den ifrågasatta lagändringen svårligen

kunna genomföras utan en sådan förändring i vårt inteckningsväsen,

att inteckningsboken erhölle det vitsord, som nu tillkomme protokollet. Men

att endast för vinnande af en i hvarje fall tvifvelaktig fördel vidtaga en så

genomgripande förändring syntes föredragande departementschefen icke vara

välbetänkt. Skulle framdeles en sådan förändring af hela vårt fastighetsbokssystem

finnas vara af behofvet påkallad, torde i samband dermed den

nu väckta frågan lämpligen kunna upptagas till behandling.

Då Kongl. Maj:t sä nyligen som 1889 förklarat sig icke kunna

godkänna ett förslag uti enahanda rigtning som den i förevarande

motion föreslagna, finner utskottet sig icke böra tillstyrka Riksdagen

att vidtaga någon åtgärd i anledning af motionen; och får utskottet

följaktligen hemställa,

att herr Jakobsons motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 mars 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

af herr Erickson.

Reservation

Stockholm, Associations-Boktryckeriel, 1895.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.