Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 27

1895-04-02 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1895:27, Lagutskottets Utlåtande N:o 27

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

1

i i i

N:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 2 april 1895, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser

rörande oäkta barns försörjning.

Hufvudstadgandet om oäkta barns försörjning innehålles i 8 kap.

7 § ärfdabalken, hvilket lagrum föreskrifver, att oäkta barn skall af fader

och moder njuta nödtorftig föda och uppfostran, samt att, der endera af

föräldrarne dör utan att lemna gods efter sig, den efterlefvande skall

föda barnet.

Derjemte stadgas i 3 § af förordningen angående fattigvården den

9 juni 1871:

»En hvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande

försörja sig sjelf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man

sin hustru; åliggande i öfrigt föräldrar och barn att i mån af behof, å

ena, och förmåga, å andra sidan, hvarandra försörja».

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 47, anför herr J. G. Hazén: Enligt gällande bestämmelser

kunde visserligen fader till oäkta barn förpligtas att utgifva

bidrag till barnets underhåll och uppfostran, men erfarenheten ådagalade,

att detta i många fall vore ändamålslöst. Dels kunde nemligen fadern

sakna utmätningsbara tillgångar, dels kunde han genom att flytta till

annan ort undandraga sig försörjningspligten. I hvilket fall som helst

Bill. till Riksd. Prat. 1895. 7 Sami, 10 Höft. (N:is 27—30.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

lemnade fadern barnet utan hjelp, och barnets moder stode ensam med sin

börda för att kastas antingen på det torftiga föräldrahemmet eller på sin

kommuns fattigvård, der hon till äfventyrs komme under fattigvård sstyrelsens

husbondevälde, öfvergåfve moder sitt barn, så innehölle strafflagen

härför allvarsamma bestämmelser, men om fadern gjorde detsamma, kunde

lagen svårligen i minsta mån nå honom.

Oäkta barn och dess moder stode med afseende på bidrag till barnuppfostran

i en mycket gynsammare ställning både i Norge och i Danmark

än hos oss. I Danmark t. ex. hade lagen af den 20 april 1888 till

skydd för moder och oäkta barn på det kraftigaste ålagt kommunen en

synnerlig omvårdnad för utbekommande af bidrag, som icke erlades af

vederbörande barnfader. Der stadgades bland annat: »När det under
hållsbidrag,

hvilket skall erläggas af fader till ett utanför äktenskap afladt

barn, icke betalas i rätt tid, och modern företer attest från sin

vistelsekommuns kommunalstyrelse, att hennes förmögenhetsförhållande och

arbetsförtjenst icke tillåta henne att ensam sörja för barnets försvarliga

underhåll och uppfostran, då är hon, för så vidt hon är berättigad till

försörjning här i landet, berättigad till att antingen sjelf eller genom

kommunalstyrelsen i sin vistelsekommun fordra bidraget för det sista året

från fattigvården i den kommun, hvari barnfadem uppehåller sig, utan

att sådant betraktas som en henne meddelad fattighjelp. Lyckas det icke

att finna hans vistelsekommun, kan bidraget fordras från hans försörjningskommun».

Modern erhölle alltså det tillerkända bidraget från den

kommunalstyrelse, fadern tillhörde, och egde sedan denna styrelse, enligt

andra bestämmelser i den danska lagstiftningen, att med rätt stor kraft

göra sin rätt gällande, vare 8ig genom införsel i hans inkomster, utpantning

eller tvångsarbete.

Det syntes vara högst önskligt, att denna grundsats vunne mera

utpreglad gestalt äfven i vår fattigvårdslag, och detta inom de former,

densamma medgåfve. Till äfventyrs skulle det kunna ske derigenom, att

vid dess 29 § gjordes ett tillägg af ungefär denna lydelse: Då fader till

oäkta barn ej i behörig ordning betalar den uppfostringshjelp, som enligt

laga kraftvunnen dom honom åligger, skall, der barnets nödtorftiga uppfostran

sådant kräfver, berörda bidrag genom Konungens befallningshafvandes

åtgärd godtgöras för faderns räkning från det fattigvårdssamhälle,

der han då har sin hemortsrätt, och förblir sedan detta samhälle för bidraget

ansvarigt, ända till dess han kan hafva förvärfvat sig ny hemortsrätt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 3

En sådan bestämmelse kunde från fattigvårdssamhällets ståndpunkt

ej synas obillig, ty då faderskapet blifvit lagligen styrkt, så funnes väl

egentligen ingen skälig anledning, hvarför barnet i försörjningsväg skulle

uteslutande tillhöra modern, moderns föräldrahem eller moderns fattigvårdssamhälle,

och detta i många fall äfven med afseende på den andel,

som ålåge fadern. Derest fattigvårdssamhället vore för båda föräldrarne

gemensamt, så borde det för visso ligga i dess eget intresse, att det vore

fadern, hvilken räknades såsom den fattige och för hvars räkning fattigvård

måste utgå, ty härmed vore för fattigvårdssamhället ännu mera

utsigt att göra sin egen rätt gällande. Till 35 § i fattigvårdsförordningen

borde derför fogas ett tillägg i denna eller liknande rigtning: Då

fattigvårdssamhälle för fader till oäkta barn nödgats bekosta eller ikläda

sig honom ådömd uppfostringshjelp, skall han inom försörjningstiden, der

fattigvårdsstyrelsen så pröfvar skäligt och i öfrigt ej synnerligt förmildrande

omständigheter göra sig gällande, stå under dess husbondevälde,

till dess skedda kostnader blifvit godtgjorda och för återstående belopp

blifvit lemnad äskad säkerhet.

På grund häraf hemställer motionären, att Riksdagen behagade

hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Majt täcktes låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till sådana bestämmelser i kongl. förordningen

angående fattigvården den 9 juni 1871, hvarigenom uppfostringsbidrag till

oäkta barn från dess fader må kunna blifva obligatoriskt för det fattigvårdssamhälle

fadern tillhör, så ook, i samband härmed, att omförmälda

fattigvårdssamhälle må vinna ökad rätt gent emot den försumlige fadern.

Frågan om den försörj ningspligt, som bör åligga fader till oäkta

barn, har flera gånger förut varit föremål för Riksdagens pröfning.

Senast vid 1893 års riksdag väcktes motion i ämnet, och i skrifvelse

till Kongl. Maj:t den 7 maj 1893 framhöll Riksdagen i anledning

deraf, att gällande föreskrifter rörande oäkta barns försörjning i tillämpningen

visat sig icke hafva varit tillräckligt verksamma gent emot fader

till oäkta barn. Erfarenheten utvisade nemligen, att fadern till ett sådant

barn, äfven om han på grund af eget erkännande utaf faderskapet eller

på grund af bristande åt honom ådömd värjemålsed förpligtats att till

modern utgifva visst bidrag till barnets underhåll, lätteligen kunde på

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

ett eller annat sätt, såsom genom att undanhålla sina tillgångar, undandraga

sig att fullgöra sin försörjningspligt. Härtill komme, att fattigvården ej

sällan i hög grad betungades af underhållsskyldigheten utaf sådana barn,

utan att fattigvårdssamhället hade verksamma tvångsmedel att förmå den

tredskande barnafadern att fullgöra den honom åliggande underhållsskyldighet.

Gällande bestämmelser om oäkta barns försörjning vore föremål

för olika tolkning, och äfven på denna grund vore tydligare föreskrifter

af nöden. Den i Norge och Danmark gällande lagstiftning, hvarom Riksdagen

tagit kännedom, gåfve modern till ett oäkta barn verksamt understöd

för att af fader, hvilken försummade sin försörjningspligt, utbekomma

det honom åliggande uppfostringsbidrag. Då det enligt Riksdagens

åsigt vore uppenbart, att gällande bestämmelser i ämnet erfordrade tillägg

och förtydligande i syfte att bättre än för närvarande tillgodose barnets

rätt, dervid den norska lagstiftningen syntes i vissa hänseenden kunna

tjena till ledning, anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, som mera verksamt

än de nu gällande tillgodosåge oäkta barns rätt till försörjning.

Då Riksdagen genom ofvan omförmälda skrifvelse dragit frågan

om en ändrad lagstiftning rörande oäkta barns försörjning under Kongl.

Maj:ts pröfning, finner utskottet sig icke böra i anledning af förevarande

motion förorda en ny framställning till Kongl. Maj:t i det syfte, motionären

föreslagit, och hemställer utskottet följaktligen,

att herr Hazéns motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 april 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.