Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i 11 kap. 15 § strafflagen.

1895-04-02 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,2 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1895:31, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i 11 kap. 15 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

1

N:o 31.

Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1895, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i 11 kap.

15 § strafflagen.

I 11 kap. 15 § strafflagen stadgas:

Gör man oljud eller oväsende, eller far öfverdådigt fram, så att

annan deraf skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, å allmän

väg, gata eller torgplats, eller der allmän marknad eller auktion hålles;

straffes med böter, högst etthundra riksdaler. Våldförer man annan å

sådant ställe, som nu sagdt är; då skall den omständighet, vid straffets

bestämmande för våldet, såsom försvårande anses.

18 kap. 15 § i samma lag innehåller följande bestämmelse:

Öfverlastar sig någon af starka drycker så, att af hans åtbörder

eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken

är, och träffas han i sådant tillstånd å väg, gata eller annat allmänt

ställe; straffes, för fylleri, med böter, högst tjugu riksdaler.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 30, anför herr E. A. Zotterman: Förevarande lagrum

talade båda om väg och gata såsom platser, der dylika förseelser

kunde ega rum, men derefter skilde de sig till sin ordalydelse. Under

det att 11 kap. 15 § omnämnde torgplats samt plats, der marknad eller

auktion hålles, så talade åter 18 kap. 15 § mera allmänt, men också

mera omfattande om »annat allmänt ställe».

Oaktadt sålunda syftet med afseende på platsen, der de nämnda

förseelserna kunde tänkas ega rum, onekligen torde vara detsamma i

Bih. till Ri/csd. Prat. 1895. 7 Sami. 17 Käft. (N:o 31.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 31.

båda de nämnda §§, visade det sig dock vid tillämpningen af lagen, att

dessa §§ i sig innebure rätt stor afvikelse.

Det hade nemligen visat sig, att en person, som vid t. ex. en

järnvägsstation uppträdt synbart berusad och fört oljud och tillstält

oväsen, kunnat af ordningsmagten från stället bortföras och för förseelsen

fylleri med åsyftad verkan tilltalas, men att oljud och oväsen

under andra omständigheter kunnat ohejdadt på samma ställe föras,

utan att ordningsmagten kunnat med stöd af lag mot den brottslige

inskrida.

En lagändring i nu antydt syfte vore af verkligt behof påkallad.

Denna ändring kunde ske på två sätt. Antingen kunde ändringen ske

på det sätt, att platsbestämmelserna i 11 kap. 15 § finge stå oförändrade

och till desamma fogades samma tillägg som i 18 kap. 15 § eller orden

»eller å annat allmänt ställe» eller ock så, att platsbestämmelserna

blefve till ordalydelsen lika i båda §§ eller så som 18 kap. 15 §

innehölle.

Då platsbestämmelserna i 18 kap. 15 § vore både kortare och på

samma gång tillfyllestgörande samt till ordalydelsen lika med motsvarande

bestämmelse i § 1 af förordningen mot fylleri och dryckenskap

den 16 november 1841, ansåge motionären, att ändringen borde

gå ut på att få samma ordalydelse i de båda nu åsyftade lagrummen.

På grund häraf föreslår motionären: det Riksdagen för sin del

behagade besluta, att 11 kap. 15 § i nu gällande strafflag, af den 16

februari 1864, måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Gör man oljud eller oväsende, eller far öfverdådigt fram, så att

annan deraf skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, å väg,

gata eller annat allmänt ställe; straffes med böter, högst ett hundra

riksdaler. Våldförer man annan å sådant ställe, som nu sagdt är; då

skall den omständighet, vid straffets bestämmelse för våldet, såsom

försvårande anses.»

Utskottet vill till en början erinra derom, att föreskriften ill kap.

15 § strafflagen är hemtad från äldre lagberedningens förslag till straffbalk

13 kap. 11 §, hvilken paragraf stadgar straff för den, som gör

oljud eller oväsende eller far öfverdådigt fram, så att annan deraf

skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad å allmän väg, gata

eller torgplats, eller der allmän marknad hålles. Brottet uppfattas

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 31. 3

såsom ett fridsbrott och motsvarar det äldre stadgandet om vägafrid

i missgerningsbalken.

Bestämmelsen i 18 kap. 15 § strafflagen har åter sin förebild i

förordningen emot fylleri och dryckenskap den 16 november 1841.

I 1 § af denna förordning stadgas ansvar för den, som genom missbruk

af starka drycker sig öfverlastar, så att af hans åtbörder eller

orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, att han drucken är,

och i sådant tillstånd träffas å väg, gata eller annat allmänt ställe,

och såsom exempel å »annat allmänt ställe» angifves i 7 § af samma

förordning »värdshus, näringsställe och krogar». Ansvar för fylleriförseelsen

drabbar den öfverlastade följaktligen icke blott då han i

sådant tillstånd anträffas å gata och allmän väg, utan äfven då han

inomhus å näringsställe anträffas i drucket tillstånd.

Den omständighet, att en fylleriförseelse sålunda är belagd med

straff jemväl då den egt rum å ett ställe, hvarest oljud, förargelse och

våldförande af annan icke blifver betraktadt såsom fridsbrott, synes

emellertid utskottet icke kunna anses såsom tillräckligt skäl att med

afseende å sistnämnda slag af brott föreslå den af motionären ifrågasatta

utsträckningen af 11 kap. 15 §, hvilken utsträckning skulle helt

och hållet strida mot den åtskilnad, som blifvit gjord emellan de

brottsliga handlingar, hvilka omförmälas i 11 kap. strafflagen och de i

14 kap. samma lag upptagna misshandelsbrotten.

Det hufvudsakliga skälet, som af motionären blifvit anfördt till

stöd för hans framställning, att en person å ett till jernväg hörande

område fört oljud, utan att kunna derför straffas, synes utskottet icke

heller vara öfvertygande i fråga om nödvändigheten af den ifrågasatta

lagändringen. Det torde nemligen med fog kunna ifrågasättas, om icke

jernväg bör anses såsom allmän väg och den skyldige i angifna fall

sålunda vara underkastad straff enligt 11 kap. 15 § strafflagen.

På grund häraf föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Zottermans motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 april 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.