Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande och framläggande af förslag till ändrad lydelse af förordningen den 13 september 1864 angående ränta vid försträckning.

1895-02-08 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1895:4, Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande och framläggande af förslag till ändrad lydelse af förordningen den 13 september 1864 angående ränta vid försträckning.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

N:o 4.

Ant. till Eiksd. kansli den 8 februari 1895, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande och framläggande

af förslag till ändrad lydelse af förordningen

den 13 september 1864 angående ränta vid försträckning.

I 9 kap. 6 § handelsbalken, sådant detta1''lagrum lyder enligt

förordningen den 11 augusti 1815, stadgas: Ingen tage, eller läte förskrifva

sig större ränta, än sex för hundrade om året. Hvar som det

gör, eller tager ränta på ränta, hafve förbrutit hela räntan, och böte

tiondedelen af hufvudstolen åt de fattiga. År vid försträckning af penningar

visst vite utfäst, der gäldenären med betalningen öfver förfallodagen

skulle fördröja, vare det ogildt.

Genom förordningen angående ränta vid försträckning på viss

kort tid utan säkerhet i fast egendom den 13 september 1864 har

stadgats:

Hvad i 9 kap. 6 § handelsbalken är stadgadt om förbud att taga

eller låta förskrifva sig större ränta, än sex för hundrade om året, ege

ej tillämpning vid försträckning, som mot förskrifning, utan säkerhet

af inteckning i fast egendom, eller pant af i sådan egendom intecknadt

skuldebref, lemnas på viss tid, ej öfverstigande sex månader.

Uti en inom Andra Kammaren väckt till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 34, anför herr Schönbeck, att grundsatsen om aftalets frihet

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N;o 4. 9

väl vore rigtig, men att dock såsom undantag härifrån borde gälla, att

räntan icke finge öfverstiga vissa procent af det utlånta kapitalet. Det

funnes långifvare, som af vederbörande låntagare utpressade en ränta

af 40 till 60 procent om året. Äfven de så kallade pantaktiebankerna

drefve sin lånerörelse mot en ränta af gemenligen 36 procent för år

räknadt. Väl vore förvaltningskostnaderna i en sådan inrättning, der

till säkerhet för försträckningarna gemenligen nedsattes kläder, möbler

och andra skrymmande saker, i förhållande till rörelsekapitalet så stora,

att det icke läte sig göra med hänsyn till inrättningens bestånd och

delegarnes utfående af en skälig ränta för sina insatta medel att taga

en så pass begränsad ränta som sex procent. Men erfarenheten

både dock gifvit vid handen, att en ränta af 15 å 20 för hundradet om

året icke allenast räckte till bestridande af förvaltningskostnaderna och

till utdelning åt aktieegarne af en skälig ränta, utan jemväl till afsättande

af något, om ock ringa, öfverskott till reservfond.

Motionären föreslår alltså,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det

Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till en sådan ändring af förordningen den 13 september 1864, att någon

gräns sättes för räntans storlek vid sådan försträckning af penningar,

som deri omnämnes, och att i intet fall må, vid sträng påföljd för öfverträdelse

deraf, högre ränta tagas, än hvad som sålunda pröfvats vara

å ena sidan mera rimligt och å andra sidan tillräckligt för pantaktiebankernas

bestånd.

Genom 1864 års förordning har grundsatsen om ränteaftalets

frihet blifvit införd i den svenska rätten, dervid dock lagstiftaren ansett

det i 1734 års lag stadgade maximum för ränta å penningeförsträckningar

böra bibehållas för lån på längre tid än den, som kunde antagas

vara inom handeln och industrien vanlig samt för de försträckningar,

som gifvits mot inteckningssäkerhet i fast egendom. Denna frihet har,

enligt hvad erfarenheten utvisar, i allmänhet haft välgörande verkningar

pa vårt lands kreditförhållanden och medfört gagn vid lånetransaktioner

jemväl för den lånesökande. Om än det fria ränteaftalet till

de lånebehöfvandes skada i särskilda fall missbrukats, så synes det

dock utskottet betänkligt att vidtaga sådana åtgärder som i motionen

blifvit föreslagna. I likhet med hvad utskottet vid 1893 års riksdag i

Bill. till Riksä. Prof. 1895. 7 Sami. 2 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.

förevarande ämne yttrat, håller utskottet nemligen före att en lagstiftning

i motionens syfte, långt ifrån att verka i afsedd rigtning, endast

skulle bidraga att skapa nya afarter af utlåning, lika förkastliga som

dem, man närmast velat förekomma.

På grund af hvad sålunda anförts, föranlåtes utskottet hemställa,

att herr Schönbecks motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 februari 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1895.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.