Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i 15 § i förordningen angående patent den 16 maj 18S4.

1895-04-24 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1895:41, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i 15 § i förordningen angående patent den 16 maj 18S4.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

1

N:o 41.

Ank. till Riksd. kansli den 24 april 1895, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i 15 § i

förordningen angående patent den 16 maj 18S4.

I 15 § i förordningen angående patent den 16 maj 1884 stadgas:

Patenthafvare åligger att inom tre år från det patentet beviljades

hafva låtit bringa uppfinningen i något väsentligt omfång till utöfning

inom riket; dock att patentmyndigheten må ega att vid patentets beviljande

eller sedermera på derom gjord framställning, och i den mån

uppfinningens beskaffenhet och omfång sådant föranleda, utsträcka

nämnda tid till fyra år, så ock att i särskilda undantagsfall föreskrifva

andra åtgärder, genom hvilka patenthafvaren må anses hafva uppfylt

vilkoret om utöfning af uppfinniugen.

Fullgör patenthafvaren icke inom föreskrifven tid hvad honom i

fråga om uppfinningens utöfning åligger, eller nedlägges sedermera

utöfningen och varder ej inom ett år derefter upptagen, vare patentet

förverkadt.

1 två särskilda motioner, hvilka afgifvits inom Första Kammaren

af herr Stridsberg, n:o 43, och inom Andra Kammaren af herr Lilliehööh,

n:o 121, med hvilken herr K. Svensson instämt, har utsträckning af

/it/t. till Iliksd. Prof. 1895. 7 Sami. 24 Höft. (N:o 41.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 4i.

den i ofvanberörda lagrum föreskrifna tid, inom hvilken patenterad uppfinning

bör bringas till utöfning, blifvit ifrågasatt.

Sålunda hemställer herr Stridsberg:

att Riksdagen för sin del måtte besluta, att § 15 af Kongl. Maj:ts

nådiga förordning angående patent, gifven Stockholms slott den 16

maj 1884, måtte erhålla följande ändrade lydelse:

§ 15.

Patenthafvare åligger att inom fem år från det patentet beviljades

— — — — — — — — utsträcka nämnda tid till sex år, så ock

— —------— patentet förverkadt.

Herr Lilliehöök åter föreslår:

att Riksdagen för sin del måtte besluta, att § 15 af Kongl. Maj:ts

nådiga förordning angående patent, gifven Stockholms slott den 16

maj 1884, måtte erhålla följande ändrade lydelse:

§ 15.

Patenthafvare åligger att inom sju år från det patentet beviljades

—- — — — — — — — utsträcka nämnda tid till nio år, så ock

— — — — — — — — patentet förverkadt.

Till stöd för berörda framställningar anföra motionärerna hufvudsakligen

följande: Det utöfningstvång, som 15 § patentförordningen

ålade uppfinnaren, vore för honom en tryckande börda. Visserligen

torde i allmänhet några månader förflyta, innan ett sökt patent beviljades,

hvarigenom patenthafvaren bereddes ett något större rådrum för

att förbereda uppfinningens utöfning. Men dels hade en uppfinnare i

allmänhet ej en sådan ställning, att han kunde våga att vidtaga sådana

åtgärder, innan han vore säker om att erhålla patentet, och dels kunde

det särskildt i vårt land, der kapitalisterna ännu endast i ringa mån

understödde uppfinnarearbetet, ofta dröja mycket längre tid än fyra år,

innan nödigt förlagskapital kunde anskaffas äfven för ganska värdefulla

uppfinningar. Härtill komme, att utöfningstvångets syftemål, som vore

uppfinningarnas tillgodogörande i den inhemska industrien, ingalunda

kunde uppnås genom föreskriften om utöfningstvånget. Den utöfning,

som skedde endast på grund af patentförordningens föreskrifter, komme

i sjelfva verket icke alls den inhemska industrien till godo. Den bestode

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o il.

nästan utan undantag blott deruti, att patenthafvaren hvarje år i en

verkstad eller annorstädes läte utföra just så mycket af sin uppfinning, som

han ansåge fordras för att densamma skulle vara utöfvad »i något

väsentligt omfång», hvarefter fabrikationen åter nedlades. Så fortginge

detta »försvarsarbete», hvilket, för uppfinnaren kunde vara ganska dyrbart,

men för den svenska industrien vore fullkomligt värdelöst, år

från år, till dess patenthafvaren antingen af brist på medel måste låta

sitt patent förfalla eller ock lyckades få en verklig tillverkning i gång

härstädes eller i utlandet.

Att den i § 15 medgifna tre-, högst fyraåriga utöfningsfriheten

oftast vore alldeles otillräcklig, vore tydligt för hvar och en, som visste

huru lång tid det erfordrades för ordnandet äfven af en relativt liten

tillverkning och spridning af nya produkter, och att detta vore ännu

mycket svårare för uppfinnarne, som i allmänhet ej sjelfva hade medel

att explodera sina uppfinningar, utan vanligen måste anlita hjelp af

andra personer, torde äfven inses. På den korta tiden af tre å fyra

år måste uppfinnaren skaffa nödigt kapital, uppbygga fabrik, sätta

densamma i gång, i stort utföra experiment med sin metod och i väsentligt

omfång utöfva uppfinningen. Detta kunde endast i sällsynta

fall lyckas honom och i många fall vore det rent af omöjligt.

Ty vid utöfningeu af sådana uppfinningar, som afsåge väsentliga

förändringar och berörde stora ekonomiska intressen, såsom uppfinningar

inom arméns och flottans utrustningar, bergshandteringen, den kemisktekniska

storindustrien, fartygskonstruktioner m. fl., vore en uppfinnare

i så hög grad beroende af andras goda vilja och tillmötesgående, att

han derförutan ingenting kunde uträtta för uppfinningens utöfning.

I så fall förlorade han emellertid sin patenträtt, och bestämmelsen

om utöfning gjorde derför uppfinnarens ställning osäker gent emot inkräktare,

som vid många tillfällen i all beqvämlighet kunde afvakta

patents förfallande på grund af bristande utöfning och derefter tillegna

sig uppfinningen.

I öfrigt kunde framhållas den orättvisa, som den i denna paragraf

stadgade utöfningsskyldighet innebure i princip, då uppfinnaren derigenom

förhindrades att efter sitt godtfinnande förfoga öfver siu egendom

och genom denna paragraf stäldes i en i rättsligt hänseende långt

ogynsammare ställning än andra intellektuella arbetare, t. ex. konstnärer

och författare, hvilka för en mycket längre tid fått sig tillerkänd

full och oinskränkt eganderätt till produkterna af sitt andliga arbete.

Af det anförda framginge, att utöfningstvånget borde helt och

hållet afskaffas, men då ingen utsigt till dess fullständiga borttagande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

torde för närvarande förefinnas, borde i stället ifrågavarande paragraf

ändras derhän, att tiden, inom hvilken en uppfinnare vore skyldig att

utöfva en uppfinning, betydligt förlängdes. Genom denna förändring

skulle dessutom vid sådana ofta högst genomgripande uppfinningar,

som afsåge förbättringar af annans patenterade uppfinning, de stridiga

ordalydelserna i patentförordningens §§15 och 22 blifva relativt ofarliga.

Uppfinnare, som gjort dylika förbättringar, vore nemligen enligt

§ 22 förbjudna att utan hufvudpatentegarens medgifvande tillverka de

patenterade föremål, till hvilka uppfinningen vore anbragt, så vida de

ej ville utsätta sig för att blifva dömda för patentbrott, men de vore

å andra sidan genom § 15 nära nog nödsakade att begå detta brott,

så vida de ej skulle förlora sin egen patenträtt.

Såsom ytterligare stöd för ifrågavarande framställning kunde

åberopas det uttalande af tillförordnade byråchefen för patentbyrån,

som förekomme i hans berättelse angående patentbyråns verksamhet

under åren 1885—1888.

Enligt hvad särskilde komiterade, hvilka den 6 november 1878

afgåfvo betänkande angående patentskydd, i motiven till det af dem

afgifna förslag till förordning angående patent, hvilket förslag ligger

till grund för nu gällande patentförordning, anfört, utgör det s. k. utöfningstvånget

en garanti för att en uppfinning, hvarå patent meddelats,

äfven må komma till en för samhället nyttig utöfning. Uppenbarligen

kunde det, säga komiterade, icke vara samhällets afsigt att

meddela och hålla vid magt uteslutande rättigheter för förverkligande

af ofruktbara eller opraktiska idéer och såmedelst, utan att sjelft hafva

gagn deraf, måhända stänga vägen för andra, mera framgångsrika

sträfvanden. I fråga om en patenterad uppfinning, som med fördel

kunde iudustrielt utföras, torde samhället icke böra tåla, att patenthafvaren

läte uppfinningen ligga obegagnad eller på ett allt för inskränkt

sätt bringade den i utöfning, enär de förmåner, hvarom samhället

vid förlänandet af patentet försäkrat sig, nemligen fullständig

kännedom om uppfinningen och tillfälle att efter patenttidens utgång

använda densamma, icke torde bilda en så stark motvigt mot de stora

inskränkningar, samhället, så länge patentet bestode, måste underkasta

sig, att ej samhället både kunde och borde i ytterligare vederlag för

patentet fordra, att patenthafvaren ärligt sträfvade att låta uppfinningen

opaginerad Kontrollera mot PDF

It

Lagutskottets Utlåtande A’:o 41.

redan under patenttiden komma pr-oduktionen inom landet till verkligt

gagn. Särskild! måste samhället söka förebygga, att patentet begagnades

endast såsom ett medel att låta utlandet ensamt draga nytta af

den patenterade uppfinningen, men förhindra dess begagnande inom

den inhemska industrien. Träffades ej åtgärder mot patentets missbrukande

på detta sätt, läge den faran ej fjerran, att den inhemska

näringsfliten på det område, som närmare berördes af den patenterade

uppfinningen, förlamades, eller att i sådana fall, der den patenterade

uppfinningen banade väg för en helt ny industri, densammas uppspirande

på inhemsk mark antingen omöjliggjordes eller otillbörligen försvårades.

Den vid innevarande riksdag väckta frågan om inskränkning i

utöfningstvånget har nyligen utgjort föremål för Kongl. Maj:ts pröfning,

i det att svenska uppfinnareföreningen uti eu till Kongl. Maj:t under

år 1890 ingifven skrift anhöll, att 15 § i patentförordningen måtte

ändras derhän, att utöfningstvånget icke skulle inträda förr än 10 år

efter den dag, patentet blifvit beviljadt.

I anledning häraf infordrades utlåtanden från patentbyrån, tekniska

högskolan och kommerskollegiom.

I afgifvet utlåtande den 9 september 1891 tillstyrkte patentbyrån,

att tiden, inom hvilken patent skulle inom riket utöfvas, finge utsträckas

från tre till fem år. I sammanhang härmed föreslog emellertid patentbyrån

införandet af s. k. licenstvång, eller att patenthafvare, som icke

inom nämnda tid låtit bringa uppfinningen till utöfning, skulle vara

pligtig att, på derom gjord framställning, medgifva annan person rätt

att mot ersättning begagna uppfinningen.

Tekniska högskolan afstyrkte i utlåtande den 29 oktober 1891

bifall till den ifrågasatta förändringen i 15 § i patentförordningen och

anförde till stöd härför, bland annat, följande:

Då den nu föreskrifna tid, inom hvilken pat.enterad uppfinning

skulle här i riket utöfvas, räknades från patentets beviljande och icke

från patentansökningeus inlemnande och dertill vore längre än som i

andra länders patentlagstiftning vore bestämd, syntes denna tid i allmänhet

vara tillfyllestgörande, så framt uppfinningen egde något verkligt

värde och icke påkallade vidsträckta anläggningar för dess utöfning.

1 sistnämnda händelse kunde visserligen denna tid anses otillräcklig,

men då det endast undantagsvis i vårt land förekomme, att en särskild

fabrik anlades uteslutande för ett patents utöfning, eller att andra

mycket omfattande åtgärder derför behöfdo vidtagas, borde den rättighet,

15 § i patentförordningen lemnado patentmyndigheten att för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

särskilda undantagsfall föreskrilva andra åtgärder, genom hvilka vilkoret

om utöfning af patent kunde anses uppfyldt, vara tillräcklig för denna

svårighets undanrödjande.

Det kunde svårligen förnekas, att huru rättvis grunden för patentinstitutionen

än vore, och huru stort gagn den än utöfvade genom dess

välgörande inflytande på industrien, denna instutition dock icke sällan

framkallade orättvisa och åstadkomme olägenheter för. industrien, och

dessa måste allt skarpare framträda, ju vidsträcktare skydd patentet

lemnade, hvarför dettas inskränkning inom skäliga gränser vore en

vigtig omständighet vid patentlagstiftningen. Det vore sålunda snarare

regel än undantag, åtminstone hvad de mera betydande uppfinningarne

anginge, att två eller flere uppfinnare nästan samtidigt komme till något

så när liknande resultat, och det vore icke sällan tillfälliga omständigheter,

hvilka bestämde, hvem som skulle skörda uppfinningens frukter.

För öfrigt kunde anmärkas, att en verklig uppfinning bestode

icke blott uti en på papperet angifven idé, utan tillika i öfvervinnandet

af de tekniska svårigheter, som med dennas förverkligande vore förknippade.

Om utöfningstvång icke förefunnes, måste det ännu mera

än eljest vara frestande för uppfinnaren att söka patent så fort som

möjligt för att derigenom förekomma andra uppfinnare i samma väg,

huru ofullkomligt hans uppfinning än vore i sina detaljer utarbetad.

Den uppfinnare, som omsorgsfullt fullbordade sitt verk, innan han sökte

patentskydd för detsamma, blefve härigenom lidande.

Härtill komme, att utan utöfningstvång många patent, hvilka

egde föga värde eller af annan orsak företedde blott ringa lifskraft,

blefve qvarliggande såsom lika många snaror både för uppfinnare och

industriidkare.

Det kunde äfven ifrågasättas, huruvida utöfningstvånget, derigenom

att det förmådde uppfinnaren att utföra sill uppfinning, icke äfven vore

egnadt att framkalla förbättringar af denna samt förvandla den skenbara

utöfningen till verklig.

Då det dessutom enligt gällande patentförordning ålåge patenthafvaren

att i något väsentligt omfång bringa uppfinningen till utöfning

inom riket, torde det vara uppenbart, att vårt lands industri i det hela

taget borde skörda någon fördel af utöfningstvånget, hvars afskaffande

eller inskränkning derför skulle lända till nytta företrädesvis för utländska

innehafvare af svenska patent, under det att svenska patenthafvare

i utlandet icke i allmänhet skulle ega motsvarande förmån.

I utlåtande den 1 mars 1892 anförde kommerskollegium:

Derest det af uppfinnareföreningen väckta förslag om det s. k.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

utöfningstvångets inskränkande till en tredjedel af hela den nu gällande

patenttiden blefve antaget, skulle utöfningstvånget i inånga fall icke

verkligen inträda förr än 11 eller 12 af patenttidens 15 år förflutit.

Om än en dylik åtgärd kunde lända till nytta för vissa patenthafvare,

syntes densamma likväl ur det allmännas och industriens synpunkt icke

vara att förorda.

I det allmännas intresse torde nemligen uppenbarligen ligga, att

till gengäld för de inskränkningar och kostnader, industrien måste

underkasta sig under den tid ett patent bestode, patenthafvare, särdeles

utländske, så vidt möjligt, tillhölles att allvarligt sträfva att snarast

möjligt efter patentets erhållande låta sina uppfinningar komma produktionen

inom landet till godo.

En så lång frihet från skyldigheten att bringa en patenterad uppfinning

till utöfning, som den af uppfinnareföreningen föreslagna, skulle

vidare säkerligen leda derhän, att en större mängd patent, grundade å

ofullständigt utarbetade eller opraktiska eller outförbara idéer, söktes

och vunnos, då den pröfning af patentansökningar, som patentmyndigheten

på grund af 4 § i patentförordningen egde utföra, svårligen alltid

kunde förhindra dylika patents beviljande. Men med det allmännas intresse

torde emellertid icke vara förenligt, att uteslutande rättigheter

på grund af dylika patent i den ena eller andra rigtningen längre tid

vidmagthölles och sålunda fördyrade eller rent af förhindrade andra

uppfinnares mera genomförda eller framgångsrika sträfvanden i samma

rigtningar.

Man hade i fråga om utöfningstvånget framhållit, att, då utöfningen

af patenterad uppfinning nu ofta bedrefves endast skenbart

och utan att vara en verklig utöfning, de fördelar industrien skulle

hafva af sagda tvångs bibehållande jemväl vore endast skenbara. Men

det torde väl å andra sidan kunna antagas, att, der en patenterad

uppfinning verkligen vore af någon betydelse, en skenbar utöfning

deraf i regel endast förekomme under de första åren efter utöfningstvångets

inträdande; och då den, som till äfventyra önskade använda

en patenterad uppfinning, hvilken han ansåge icke vara i något väsentligt

omfång här utöfvad, egde att jemlikt 19 § i patentförordningen

derom fora talan vid domstol för att få patentet förklaradt förverkadt,

torde häri ligga ett korrektiv mot att verkligen nyttiga och användbara

uppfinningar ihållande endast skenbart utöfvades.

Under det att vidare i patentlagstiftningen, så vidt möjligt, borde

förebyggas, att här i landet åt utländing beviljadt patent så missbrukades,

att den inhemska industrien inom de områden, som af patentet

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagsutskottets Utlåtande N:o 41.

berördes, förlamades, eller att, der patentet gåfve anledning till en ny

industri, dennas uppspirande på inhemsk mark försvårades eller oskäligen

fördröjdes, så skulle den af uppfinnareföreningen föreslagna lagändring

tvärtom befrämja möjligheten för utländing att, till men för

vår industri, här försälja i utlandet förfärdigade men af honom här

patenterade eller efter här patenteradt tillverkniugssätt åstadkomna

varor.

Svårigheterna för patenthafvare att inom den nu i 15 § i patentförordningen

föreskrifna tid kunna bringa sina uppfinningar till utöfning

torde emellertid tala för någon utsträckning af denna tid. För

att på fullt objektiva grunder bestämma längden af den tid, hvarunder

frihet från utöfningstvång lämpligen borde patenthafvare tillåtas, skulle

emellertid erfordras statistiska och andra utredningar, hvilka nu saknades

och som utan tvifvel torde vara mycket svåra att utföra, men

kollegium förestälde sig likväl att, om den i 15 § i patentförordningen

nu bestämda tid af tre år förlängdes till fem år, med rättighet för

patentmyndigheten att jemväl fortfarande göra sådana medgifvanden,

som i samma § nu funnes omförmälda. en tillräcklig fördel skulle

komma uppfinnaren till del, utan att industriens intressen i nämnvärd

mån lede intrång.

På grund af hvad sålunda anförts tillstyrkte kommerskollegium,

som på anförda skäl icke ansåg sig böra biträda patentbyråns förslag

om införande af s. k. licenstvång, att den i 15 § i patentförordningen

föreskrifna tid af tre år från patents beviljande, inom hvilken patenthafvaren

skulle hafva låtit bringa sin uppfinning till utöfning, måtte

utsträckas till fem år.

Den 10 februari 1893 afgjordes ärendet af Kong]. Maj:t; och

fann Kongl. Maj:t dervid, i enlighet med föredragande departementschefens

hemställan, skäl icke förefinnas att vidtaga någon förändring

i ifrågavarande paragraf i patentförordningen.

Hvad sålunda i det föreliggande ämnet förekommit, synes utskottet

gifva vid handen, att frågan om inskränkning af det s. k. utöfningstvånget

måste behandlas med största varsamhet, för att ej menliga

följder för den inhemska industrien deraf må uppkomma. Med undantag

för Nordamerikas förenta stater och några andra transatlantiska

länder har man ock i utlandet allestädes sökt genom särskilda bestämmelser

vinna någon garanti för de patenterade uppfinningarnas

tillgodogörande i den inhemska industrien. I England har man sökt

en sådan garanti i det derstädes införda licenstvånget, det vill säga, så
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

som ofvan angifvits, skyldigheten för den patenthafvare, som ej sjelf

i riket utöfvar sin uppfinning, att på skäliga vilkor upplåta dess utöfvande

åt annan, som derpå gör anspråk. I öfriga europeiska stater

tillämpas för samma ändamål fortfarande utöfningstvång i väsentligen

samma form och omfattning som hos oss; och har man i allmänhet

till och med anknutit detta tvång vid kortare tidsperioder än här i

landet, der, i följd af det patentmyndigheten lemnade medgifvandet

att i förekommande fall utsträcka den tid, inom hvilken en patenterad

uppfinning skall vara i väsentlig omfattning bragt till utöfning, en

patenthafvare i allmänhet icke torde vara nödsakad att åvägabringa

en dylik utöfning förr än inom fyra år efter det patentet beviljats.

Så är t. ex. nämnda tid bestämd till två år i Frankrike (lagen den 5

juli 1844) och Finland (lagen den 30 mars 1876) samt till tre år i

Tyskland (lagen den 7 april 1891), Norge (lagen den 6 juni 1885)

Danmark (lagen den 13 april 1894) och Schweiz (lagen den 29 juni

1888). De svenska uppfinnarne intaga sålunda i nu berörda hänseende

ingalunda någon ogynsam ställning i jemförelse med uppfinnarne i de

flesta andra länder. 1 öfrigt synes det utskottet uppenbart att, om,

såsom motionärerna förmena, utöfningstvångets syftemål, eller de patenterade

uppfinningarnas tillgodogörande i den inhemska industrien, icke

uppnås genom det nu stadgade utöfningstvånget, hvarom dock någon

tillförlitlig utredning ej för närvarande torde kunna vinnas, detta förhållande

icke bör föranleda ett bifall till motionärernas framställning,

utan torde väl för sådant fall böra tagas i öfvervägande, huruvida antingen

utöfningstvånget bör, såsom gagnlöst, alldeles upphäfvas, eller

ock hithörande bestämmelser må kunna så ändras, att det åsyftade

målet må med minsta möjliga olägenhet för patenthafvarne kunna i

vidsträcktare omfattning vinnas. I sistnämnda hänseende torde möjligen

det af patentbyrån framstälda förslaget om införandet af licenstvång

förtjena att beaktas. Härom föreligger dock för närvarande ej

någon framställning hos utskottet.

Då härtill kommer, att Kongl. Maj:t så nyligen som 1893 förklarat

sig icke kunna godkänna en framställning uti enahanda syfte

som den i förevarande motioner föreslagna, finner utskottet sig icke

böra tillstyrka Riksdagen att i anledning af desamma vidtaga någon

åtgärd.

På grund häraf föranlåtes utskottet hemställa,

l:o) att herr Stridsbergs i ämnet väckta motion

icke må af Riksdagen bifallas; samt

Bih. till Rihsd. Vrot. 1895. 7 Sami. 24 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

2:o) att herr Lilliehööks motion icke heller må

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 24 april 1895.

På lagutskottets vägnar:

E. von K RUSENST JERNA.

If''> ■ -•>:!:.■ »i,", '' ■- ''gij i IT jJ UCO ''■fywili&vr '' C f .Ti -1 f»'' itc; T

Ii :! ■ •. ; '''' :>, ■■ ■ .j . -m'',, ",

Reservation

af herrar C. H. Lundström och Öländer, hvilka ansett, att utskottet

bort tillstyrka herr Stridsbergs i ämnet väckta motion.

-■JO''- t_ p ’• •

Herrar C. F. Pettersson, J. Anderson, Bruzelius, Erickson och

Näslund hafva begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets

behandling inom utskottet.

-''ifto-jr] li> JuhunToba . i ■ ,■ • • ■, ; , ii:

STOCKHOLM, ISAAC MAKCUS’ BOKTRYCKE R [-AKTIEBOLAG, 1895.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.