Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om tillägg till lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885.

1895-02-11 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1895:6, Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning om tillägg till lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

5

JT:« 6.

ill''-''.: '' ji * ‘i / ''• ''r.''* V-iTi : - , ,; ‘> J _ • 1 ; L < > ii};» ’ 1

Ank. till Riksd, kansli den 11 februari 1895, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning

om tillägg till lagen angående lösdrifvares behandling

den 12 juni 1885.

I sin till innevarande Riksdag afgifna, af kamrarne till lagutskottet

hänvisade embetsberättelse har justitieombudsmannen hemstält, att Riksdagen

ville för sin del besluta sådant tillägg till 8 § i lagen angående

lösdrifvares behandling den 12 juni 1885, att ådömdt tvångsarbete

må kunna taga sin början, innan utslaget vunnit laga kraft, derest den

dömde förklarar sig nöjd med utslaget och villig att undergå tvångsarbetet.

Såsom stöd för lämpligheten och behöfligheten af föreslagna tillägget

till berörda lagrum anför justitieombudsmannen:

Lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 innehölle

i 8 §: »I fråga om beräkning af tiden för ådömdt tvångsarbete vare

lag som i sådant hänseende stadgas angående fängelsestraff». Denna §

hade, såvidt justitieombudsmannen kunnat erfara, allmänt uppfattats och

tillämpats så, att den deri meddelade hänvisningen till hvad som vore

stadgadt angående beräkning af tiden för ådömdt fängelsestraff ansetts

hafva afseende jemväl å kongl. förordningen den 30 maj 1873 angående

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

verkställighet i vissa fall af straff, ådörndt genom icke laga kraft egande

utslag, och hade i enlighet härmed personer, som blifvit dömda till tvångsarbete,

och^som skolat hållas häktade, intill dess det angående dem meddelade

utslag vunnit laga kraft, om de i stadgad ordning förklarat sig

nöjda med utslaget, genast fått börja tvångsarbetet.

En annan tolkning af denna § hade dock gjort sig gällande i ett

af högsta domstolen den 14 mars 1894 meddeladt utslag. En person,

som genom öfverståthållareembetets utslag den 24 februari 1894 blifvit

dömd till tvångsarbete för lösdrifveri, förklarade sig den 27 i samma

månad inför öfverståthållareembetet nöjd med utslaget och villig att

ofördröjligen börja tvångsarbetet. Med anledning deraf bestämde öfverståthållareembetet,

att tvångsarbetet skulle börja samma dag. Emellertid

ingaf den dömde den 2 mars till bemälda embete besvär öfver

utslaget, öfverståthållareembetet öfversände besvären till Kongl. Maj:t

och hemstälde dervid, att, då utslaget jemlikt kongl. förordningen den

30 maj 1873, jemförd med 8 § i lagen angående lösdrifvares behandling,

borde anses vara mot klaganden laga kraftvunnet, besvären icke

måtte upptagas till pröfning. Högsta domstolen fann dock i sitt förenämnda

utslag hinder icke möta för besvärens pröfning. En ledamot

var af skiljaktig mening och ansåg, på de af öfverståthållareembetet

åberopade skäl, att besvären ej borde komma under pröfning.

Af detta utslag framginge, att högsta domstolen ansett kongl. förordningen

den 30 maj 1873 icke vara att hänföra till de stadganden

angående beräkning af tid för ådörndt fängelsestraff, hvilka enligt 8 §

1 lagen angående lösdrifvares behandling skulle gälla äfven beträffande

tvångsarbete.

För sin del måste justitieombudsmannen dock af de skäl, han här

nedan åberopade, sluta sig till den tolkning af 8 § i lösdrifvarelagen, som

han ofvan angifvit vara den allmännast antagna.

I 18 § 1 mom. af kongl. stadgan angående försvarslöse och till allmänt

arbete förfallne personer den 29 maj 1846 bestämdes, att ådömd

arbetstid skulle »beräknas från den dag, då den dömde förklarat sig med

Konungens befallningshafvandes utslag nöjd eller detsamma emot den

dömde vunnit laga kraft, såsom icke af honom eller henne öfverklagadt,

eller ock, efter anförda besvär, Konungens utslag till verkställighet ankommit,

ehvad sedermera utan den dömdes förvållande längre eller kortare

tid åtginge, innan personen insattes uti det ådömda arbetet». Mom.

2 af samma paragraf innehöll, att, om den dömde afveke eller verk-i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

7

ställigheten af beslutet eljest, genom den dömdes eget förvållande,

komme att längre eller kortare tid uppskjutas, denna tid icke finge afräknas

å den utsatta arbetstiden. Allmänt arbete kunde således taga

sin början, innan utslaget vunnit laga kraft, då den dömde förklarade

sig dermed nöjd. Någon viss form för denna nöjdförklaring eller någon

betänketid var icke stadgad, utan förklaringen kunde afgifvas genast efter

utslagets afkunnande q$h detta således omedelbart gå i verkställighet.

I nära öfverensstämmelse med hvad sålunda var stadgadt angående verkställighet

af allmänt arbete lydde 8 § i det af komiterade år 1882 framlagda

förslag till lag angående lösdrifvare: »Ådömd arbetstid beräknas

från den dag, den dömde förklarat sig nöjd med Konungens befallningshafvandes

utslag eller detsamma vunnit laga kraft eller, efter anförda

besvär, Kongl. Maj:ts utslag till verkställighet ankommit».

Vid förslagets granskning yttrade högsta domstolen beträffande det

sålunda föreslagna stadgandet:

Då, för den händelse att, med tillämpning af 6 § 2 mom., den

till tvångsarbete dömde medgifvits att vistas på fri fot, intill dess de mot

utslaget anförda besvär blifvit afgjorda eller detsamma vunnit laga kraft,

icke den tid, då detta inträffar, utan den, då han för tvångsarbetes undergående

i häkte å nyo inmanas, bör vara utgångspunkt för beräkningen

af den ådömda arbetstiden och dessutom stadgande torde vara erforderligt,

huru förfaras bör, i fall den dömde genom rymning eller eljest sjelf

vållar, att hinder möter för tvångsarbetets början eller att dess verkställighet

afbrytes, heinstälde högsta domstolen, att antingen medelst en

hänvisning till de i fråga om beräkningen af tiden för ådörndt fängelsestraff

gifna föreskrifter eller på annat sätt bestämmelser i ifrågavarande

hänseenden kunde varda meddelade.

Sedan i anledning häraf statsrådet och chefen för justitiedepartementet

vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t förklarat sig tillstyrka,

att paragrafen måtte ändras enligt högsta domstolens förslag, så

att föreskrifterna om beräkning af tiden för fängelsestraff förklarades

gälla äfven i fråga om ådörndt tvångsarbete, erhöll paragrafen sin nuvarande

lydelse i Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna proposition, som i denna

del oförändrad antogs af Riksdagen.

Då således den af högsta domstolen mot komiterades förslag till

ifrågavarande paragraf framstälda anmärkning icke gått ut på, att någon

ändring borde ske beträffande den, i öfverensstämmelse med förut gällande

lag, föreslagna bestämmelse, att tvångsarbete skulle kunna taga

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

sin början, så snart den dömde förklarat sig med utslaget nöjd, utan

endast afsett, att stadganden vore behöfliga för fall, som ansåges icke

inrymmas under de föreslagna bestämmelserna, och af departementschefens

yttrande framginge, att omredigeringen af paragrafen skett allenast

i syfte att undanrödja anledningen till denna anmärkning, men

icke för att rubba någon af de föreslagna bestämmelserna, mot hvilka

anmärkning icke blifvit gjord, måste enligt justitieombudsmannens åsigt antagas,

att paragrafen med den lydelse, den sålunda erhållit, innefattade

stadgande jemväl derom, att tvångsarbete kunde bringas till verkställighet,

på grund af att den dömde förklarat sig med utslaget nöjd, eller, med

andra ord, att jemväl i detta hänseende skulle gälla hvad som vore stadgadt

om fängelsestraff. Dervid vore att märka, att om, såsom det ville

synas, komiterades förslag innebure, att en nöjdförklaring skulle kunna,

likasom förut i fråga om allmänt arbete, afgifvas när som helst efter utslagets

meddelande, blefve förslaget härutinnan sa till vida ändradt genom

hänvisningen till hvad som vore stadgadt angående fängelsestraff, att nöjdförklaringen

af en till tvångsarbete dömd person jemväl blefve bunden vid

den i kongl. förordningen den 30 maj 1873 stadgade ordning.

Att denna tolkning af ifrågavarande paragraf vore i praktiskt hänseende

mest tillfredsställande, syntes justitieombudsmannen vara uppenbart.

De skäl, som föranledt tillkomsten af 1873 års kongl. förordning, vore

omsorg att förkorta lidandet för de häktade och önskan att minska statens

kostnad för deras underhåll. Då nu den till tvångsarbete dömde

enligt regeln skulle hållas häktad under besvärstiden, kunde de anförda

skälen åberopas för att jemväl tvångsarbete borde kunna verkställas, så

snart den dömde förklarade sig nöjd med utslaget. Och dessa skäl syntes

justitieombudsmannen väl värda afseende, ehuru besvärstiden uti ifrågavarande

mål icke vore längre än 8 dagar.

Genom de af justitieombudsmannen nu anförda olika tolkningar af

ifrågavarande paragraf hade naturligtvis vallats oreda och osäkerhet pa

detta område, och då de i paragrafen använda ordalag onekligen icke voro

fullt tydliga, ansåge justitieombudsmannen, att åtgärd från lagstiftarens

sida vore af behofvet påkallad för att åstadkomma enhet i lagskipningen

i detta fall. Den närmast till hands liggande utvägen vore utan tvifvel,

att 1873 års kongl. förordning uttryckligen förklarades tillämplig äfven

i afseende å till tvångsarbete dömde. Härigenom komine lagstiftningen

och den allmänna praxis i öfverensstämmelse med hvarandra.

Men justitieombudsmannen ansåge, att man lämpligen borde ga ett

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

9

steg längre. Det syntes nemligen, dels att den betänketid af minst 2 dagar,

som i 1873 års kongl. förordning stadgades, icke skulle vara nödig, då

fråga vore icke om ett egentligt straff, utan allenast om tvångsarbete, dels

ock att tvångsarbete borde kunna, om den dömde så önskar, taga sin

början före besvärstidens utgång, äfven i det fall, att den dömde tillätes

att under tiden vistas på fri fot. Den dömde undginge derigenom i detta

senare fall frestelsen att missbruka sin frihet och för staten besparades

kostnaden för hans efterspanande och återförpassande till fängelset.

I likhet med justitieombudsmannen anser utskottet, att samma skäl,

som föranledt 1873 års förordning i fråga om frihetsstraffen, tala derför,

att jemväl den till tvångsarbete dömde feeredes tillfälle att, der han så

önskar, före besvärstidens utgång påbörja det honom ådömda tvångsarbetet.

Då nu enligt det af justitieombudsmannen anförda utslaget högsta domstolen

ansett, att 8 § i lagen angående lösdrifvares behandling den 12 juni

1885 i sin nuvarande lydelse icke innebär medgifvande att i förenämnda

afseende tillämpa förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff,

ådömdt genom icke laga kraft egande utslag den 30 inaj 1873, å tvångsarbete,

ådömdt person, som tills utslaget vunnit laga kraft, skulle i häkte

qvarblifva, och det sålunda vore att vänta, att lagtillämpningen framdeles

skulle gå i annan rigtning än den, som justitieombudsmannen omnämnt

såsom den hittills vanligaste, synes en uttrycklig bestämmelse i sådan rigtning

vara af behofvet påkallad.

Att dervid gå längre än hvad i 1873 års förordning medgifvits och,

på sätt af justitieombudsmannen blifvit ifrågasatt, tillåta till tvångsarbete

dömda personer att, utan den i 1873 års förordning stadgade betänketid

af tvenne dagar och utan afseende derå, huruvida ifrågavarande personer,

intill dess utslaget vunnit laga kraft, skola i häktet qvarblifva eller ej,

omedelbart efter utslagets afkunnande börja aftjenande af det dem ådömda

arbete, synes emellertid utskottet strida mot önskvärd enhet i lagstiftningen.

Hvad justitieombudsmannen till stöd för sitt förslag härutinnan anfört —

att betänketid ej skulle vara nödig, då fråga vore icke om ett egentligt

straff, utan allenast om tvångsarbete, att den dömde undginge frestelsen

att missbruka sin frihet, samt att staten besparades kostnaden för hans

efterspanande och återförpassande till fängelset — kan enligt utskottets

'' Bill. till Riksd. Prot. 1895. 7 Samt. 3 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 6.

åsigt ej tillmätas afgörande betydelse. Vid sådant förhållande anser utskottet,

att 1873 års förordning i förevarande hänseende bör göras tilllämplig

jemväl i fråga om till tvångsarbete dömda personer; och utskottet

hemställer alltså,

att Riksdagen för 6in del må antaga följande

Iiag

angående ändrad lydelse af 8 § i lagen angående lösdrifvares

behandling den 12 juni 1885.

Härigenom förordnas, att 8 § i lagen angående

lösdrifvares behandling den 12 juni 1885 skall erhålla

följande ändrade lydelse:

I fråga om verkställighet af tvångsarbete, ådömdt

genom icke laga kraft egande utslag, så ock om beräkning

af tiden för ådömdt tvångsarbete, vare lag,

som i dessa hänseenden stadgas angående fängelsestraff.

Stockholm den 11 februari 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herrar Öländer och J. Anderson hafva begärt få här antecknadt, att

de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTR AL-TRYCKERIET, 189 6.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1895:44 Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om tillägg till lagen angående lösdrifvare^ behandling den 12 juni 1885. s. 7 i texten