Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 10 kap. 2 § giftermålsbalken.

1895-02-14 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1895:9, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 10 kap. 2 § giftermålsbalken.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

N:o 9.

Ank. till Kiksd. kansli den 14 febr. 1895, kl. 2 e. in

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 10

kap. 2 § giftermålsbalken.

Uti en, inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 104, hemställa herrar O. G. Erikson i Öfva Odensvi och

A. P. Gustafsson:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om

sådan ändring af 10 kap. 2 § giftermålsbalken, jemte andra i sammanhang

dermed varande lagbestämmelser, att äkta makar må förklaras

berättigade att njuta giftorätt till hälften hvardera i all den egendom

de ega eller ega få, oafsedt, om egendomen består af fast egendom på

landet eller af annan egendom.

Motionärerna hafva rigtat sin uppmärksamhet uteslutande på den

i 10 kap. 2 § giftermålsbalken innehållna bestämmelsen, att uti den

fasta egendom på landet, som man eller hustru före eller under äktenskapet

ärft eller förut förvärft, den andra maken ej eger giftorätt, och

förmena, att ifrågavarande stadgande i många fall kan föranleda till en

mindre rättvis fördelning af äkta makars egendom.

För belysning af detta sitt påstående anföra motionärerna tvenne

exempel. I det förstnämnda antages, att den ena makan ärfver en

fastighet på landet, och den andra makan ärfver antingen en fastighet

i stad eller en summa penningar, motsvarande den förstnämnda fastighetens

värde. I sådant fall skulle, med tillämpning af gällande lagbestämmelse

i åberopade hänseende, den af makarne, som ärft fastig
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

het å landet, icke allenast bibehålla densamma såsom sin enskilda

egendom, utan dessutom erhålla hälften af hvad den andra makan infört

i boet och sålunda erhålla som giftorätt tre fjerdedelar af makarnes

bo, under det att andra makan endast bekomme en fjerdedel.

Liknande blefve förhållandet, om, såsom motionärerna i andra

exemplet antaga, den ena makan före äktenskapet inköpt en fastighet

på landet, som sedermera under äktenskapet till större eller mindre

del betalades med den andra makans penningar; i sådan händelse blefve

nemligen den inköpta fastigheten, på grund af åberopade lagbestämmelse,

den förstnämnda makans enskilda egendom, i trots .deraf att den

andra makan ganska väsentligt bidragit till köpeskillingens gäldande.

Ett sådant förhållande, som det af motionärerna påvisade, stode i strid

med billighet och rättvisa, och motionärerna ansåge, att äkta makar

borde i afseende å egande- eller giftorätt vara med hvarandra likstälda,

vare sig de å ena eller andra sidan i det gemensamma boet infört mera

eller mindre, vare sig fast eller lös egendom.

Det ämne, motionen afser, har redan flera gånger varit föremål

för behandling af Riksdagen. Senast år 1892 väcktes af herr Nils

Hansson motion, deri han hemstälde, »att Riksdagen måtte i skrifvelse

anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring i 10 kap. 2 § giftermålsbalken, att

hvad om makars ömsesidiga giftorätt i fast egendom redan gäller för

stad, måtte blifva gällande äfven för landet».

Lagutskottet afstyrkte emellertid detta förslag och anförde till

stöd derför: »Vid alla de tillfällen, så väl under ståndsriksdagarnes tid

som efter det nya representationsskickets genomförande, då framställningar

i enahanda syfte som ifrågavarande motion förelegat till behandling,

hafva dylika framställningar blifvit i enlighet med lagutskottets

hemställan af representationen afslagna. Så fann lagutskottet vid

1862—63 årens riksdag giftorättens utsträckning till ärfd eller före

äktenskapet förvärfvad fastighet, å landet innebära, icke ett steg framåt,

utan fast hellre ett steg tillbaka i utvecklingen, på samma gång

utskottet trodde sig kunna förutsäga, att framtida reformer i fråga om

ordnande af makars inbördes egendomsförhållanden skulle komma att

gå i en rigtning, alldeles motsatt den, som af motionären i ämnet förordats.

Vidare anförde utskottet, att egendomssamfällighet emellan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

makar icke kunde betraktas såsom ett väsentligt moment i äktenskapet

och att det etiska sambandet emellan makarne ingalunda syntes kunna

stärkas genom den föreslagna åtgärden. Icke heller lagkomitén hade

hyllat principen af en dylik utsträckning, utan tvärt om, med bibehållande

af gällande inskränkning i fråga om giftorätt i fastighet å landet,

från giftorätt undantagit ärfd eller före äktenskapet förvärfvad fastighet

i stad. Komitén hade till stöd för detta förslag anfört: »Ehuru lagen

förordnat, att giftorätt icke skall ega rum i ärfd jord å landet, eller i

den, som endera maken före giftermålet der förvärfva^ har den likväl

medgifvit giftorätt i all både ärfd och förvärfvad fastighet i stad, utan

åtskilnad om förvärfvandet skett före eller efter giftermålet. Lagstiftaren

har utan tvifvel utgått från den synpunkt, att hus och tomt i städerna

icke i allmänhet utgjorde borgarens redbaraste förmögenhet, men

att deremot å landet, der näringssätt egentligen bestode i jordbruk,

fastigheten eller jorden vore brukarens förnämsta egendom, som således

åt honom eller hans slägt borde förvaras. I fråga om giftorätt emellan

makar har dock komitén, vid ämnets närmare granskning, icke kunnat

godkänna denna skilnad. När bolaget emellan makarne uppkommer,

är det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga insatserna, som böra sammanblandas,

utan det är förkofringen eller hvad under äktenskapet

förvärfvas, som skall utgöra det samfälda boet. Man skulle kunna

lämpa detta förhållande äfven till penningar eller annan lös egendom,

som hvardera sidan vid äktenskapets början medförde, om det gåfves

en möjlighet att med säkerhet urskilja beloppet deraf; men hvad angår

fast egendom, vare sig å landet eller i stad, så kan för detta urskiljande

ingen svårighet möta. Då man följaktligen måste låta ankomma

på de bestämda formaliteter, under hvilka förord ega rum, huru vida

hvad af hvardera maken enskildt i lös egendom införes må kunna från

samfälligheten afsöndras, är man deremot oförhindrad att bibehålla det

ursprungliga förhållandet makarne emellan i afseende på fastighet.

Genom det, att man undantager viss egendom från samfälligheten, afskär

man alla anspråk af ena makens skyldemän på sådan egendom,

tillhörig den andra. Utan att misskänna makarnas egen böjelse att

med hvarandra dela sin förmögenhet eller att gemensamt bibehålla

den åt sina barn, bör man likväl betänka, att de svårligen med likgiltighet

skulle kunna föreställa sig möjligheten, att deras egendom

kunde omedelbarligen frångå dem sjelfva, för att öfverflyttas till personer

i en annan slägt.

Då de nu anförda skäl gälla lika för fast egendom i stad och på

landet, har komitén med afseende derå stadgat ett lika förhållande

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

samt ansett tillräckligt utrymme vara lemnadt åt makarnas inbördes

välvilja, när dem blifvit tillåtet att, efter eget behag, medelst förord

eller testamente, gifva hvarannan del i all deras egendom, och att för

åtnjutande deraf sjelfva utstaka vilkoren.»

Utskottet, som förklarade sig i allo dela lagkomiténs sålunda

uttalade uppfattning, erinrade derjemte, huru som äfven i främmande

länders lagstiftning ärfd eller före äktenskapet förvärfvad fastighet

vore undantagen från den egendomssamfällighet, som eljest, enligt lag,

vore för makar bestämd. Så t. ex. innehölle code civil (art. 1,404) i

afseende å äktenskap, ingångna under förutsättning af egendomsgemensamhet

(régime en communauté) enahanda stadganden, som lagkomitén

föreslagit.

På enahanda skäl afstyrkte lagutskottet vid 1867, 1872, 1873 och

1874 årens riksdagar de framställningar i samma rigtning, som vid

dessa riksdagar förelågo, och erinrade tillika, att om, såsom ofta varit

anmärkt, vår äktenskapslagstiftning icke vore nog verksam att skydda

hustrus egendom mot ödeläggelse genom missbruk af mannens målsmansrätt,

syntes deraf kunna hemtas ett ytterligare skäl att bibehålla

ett stadgande, hvarigenom åtminstone förekommes, att den fastighet å

landet, som hustrun före äktenskapet egt eller derefter ärft, gåfves

till spillo.»

Denna utskottets hemställan blef af båda kamrarne bifallen.

De skäl, som af 1892 års lagutskott i ofvan anförda utlåtande

blifvit åberopade, synas utskottet fortfarande ega full giltighet, och

utskottet får alltså hemställa,

att herrar O. G. Eriksons och A. P. Gustafssons

ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 februari 1895.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herr Näslund har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

i ärendets behandling inom utskottet.

Bill. till Riksd. Prot. 1895. 7 Sami. 4 Häft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.