Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Iiongl. Maj:ts proposition, angående lindring i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismaretis sjösänkningsbolag af staten beviljadt lån å 2,000,000 kronor.

1895-03-29 · 18 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 17 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1895:45, Utlåtande, i anledning af Iiongl. Maj:ts proposition, angående lindring i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismaretis sjösänkningsbolag af staten beviljadt lån å 2,000,000 kronor.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

1

N:o 45.

Ank. till Eiksd. kansli den 29 mars 1895, kl. 3 c. m.

Utlåtande, i anledning af Iiongl. Maj:ts proposition, angående

lindring i vilkoren för ett åt Hjelmarens och Qvismaretis

sjösänkningsbolag af staten beviljadt lån å 2,000,000

kronor. (R. A.)

I proposition af den 29 sistlidne januari (n:o 29) har Kong! Maj:t

föreslagit Riksdagen att, under vilkor att Hjelmarens och Qvisrnarens sjösänkningsbolag

dels till den i statskontoret innestående, till underhållet af

segeldjupet i Hjelmaren med mera afsedda fonden afsätter af egna medel

så stort belopp, att fondens tillgångar vid 1895 års utgång uppgå till

300,000 kronor, dels ock inom 1896 års utgång betalar all annan sin skuld

än den till staten, medgifva

att anstånd med erläggande af den vid 1895 års slut å bolagets skuld

till staten upplupna räntan, utgörande tillhopa 850,000 kronor, må åtnjutas

intill dess kapitalskulden 2,000,000 kronor blifvit till fullo betald genom

erläggande vid slutet af år 1896 och följande år af en annuitet af sex

procent af sistnämnda summa, deraf fyra procent ränta å oguldna kapitalbeloppet

och återstoden afbetalning derå, samt att ränteskulden 850,000

Bill. till Rand. Prut. tS!)d. 4 .Samt. 1 Afl. ‘JU Raft. (N:o 45.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

kronor, hvarå, intill dess kapitalskulden 2,000,000 kronor blifvit sålunda

gulden, ingen ränta beräknas, derefter må gäldas genom erläggande af

enahanda annuitetsbelopp, deraf likaledes fyra procent ränta å oguldna beloppet

och återstoden afbetalning derå.

Af det vid berörda proposition fogade utdrag af statsrådsprotokollet

öfver civilärenden den 29 januari innevarande år inhemtas, bland annat,

följande.

Sedan Kongl. Maj:t, uppå gjord ansökning, den 12 maj 1865 förklarat,

att hinder från det allmännas sida icke mötte för Hjelmarens och

Qvismarens sjösänkningsbolag att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

en af öfversten J. A. Sundmark utarbetad plan verkställa sänkning af berörda

sjöar jemte ombyggnad af Hjelmare kanal, faststälde Kongl. Maj:t

sedermera den 2 februari i 87 7 en af öfverstelöjtnanten A. Grafström reviderad

plan för ifrågavarande sjösänkning och stadgade dervid,

att bolaget skulle, utom verkställandet af de för sjöarnes sänkning

och markens torrläggning erforderliga arbeten, för bibehållande af 7 fots

segeldjup i Hjelmaren och Hjelmare kanal samt sjöfartens upprätthållande

å samma farled

delvis ombygga Hjelmare kanal och i sammanhang dermed under den

del af seglationstiden, som kanalen i och för ombyggnaden hölles stängd,

besörja trafiken emellan Hjelmaren och den segelbara delen af Arboga å

utan förhöjning af de i gällande kanaltaxa bestämda frakta fgifter;

fördjupa segellederna till Örebro och Hjelmarens vigtigaste hamnar,

så att äfven under sjögång 7 fots segeldjup der kunde efter sänkningen

påräknas, och allt framgent bibehålla dessa farleder vid samma djup;

verkställa och, intill dess derom annorlunda förordnades, fortfarande

bekosta utprickningen af samma farleder, med undantag af den prickning,

som förut besörjts af Örebro stad;

allt framgent, då segling emellan Essundet och Svartåns utlopp (det

så kallade Oset) af vidriga vindar omöjliggjordes, tillhandahålla tjenlig

ångbåt för kostnadsfri bogsering af segelfartyg öfver den så kallade Hemfjärden;
inrätta

och underhålla en regleringsdam vid Hyndevad samt anskaffa

bostad och bereda aflöning åt en af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen der

anstäld damvaktare; samt

på det att sjösänkningsbolaget i en framtid måtte kunna befrias från

förpligtelserna, i hvad de afsåge den allmänna trafiken, insätta i statskontoret

100,000 kronor att af statskontoret göras fruktbärande för att

medelst räntans läggande till kapitalet bilda en fond, hvaraf den årliga

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

3

räntan kunde i mån af behof användas till bekostande af det bolaget

ålagda underhållet af segeldjupet i Hjelmaren samt af dambyggnaden vid

Hyndevad och öfriga för sjöfartens beqvämlighet bestämda anordningar,

aflöning af damvaktåren vid Hyndevad med mera dylikt; Kongl. Maj:t dock

förbehållet såväl att bestämma om fondens förvaltning och användning

som ock att framdeles pröfva och afgöra, huruvida densamma kunde anses

för sitt ändamål tillräcklig eller borde af bolaget ökas.

Enligt Grafströms år 1873 uppgjorda, på då gängse pris grundade

beräkningar skulle verkställigheten af de i den sålunda faststälda planen

afsedda åtgärder erfordra följande kostnadsbelopp, nemligen:

l:o) samtliga erforderliga arheten vid Hjelmarens

utlopp........................................................................................... kr. 335,298:

2:o) ombyggnaden vid Hjelmare kanal....................... » 354,291: —

3:o) fördjupningen af farlederna i Hjelmaren .......... » 284,133:

4:o) fördjupningen af hamnarne derstädes.................. » 31,274:

5:o) Qvismaredalens torrläggning................................... » 664,689: —

6:o) diverse extra omkostnader....................................... » 279,198: 34

eller sainmanlagdt kr. 1,948,883: 34.

Med bifall till en af Kongl. Maj:t till 1877 ars Riksdag aflåten proposition

beviljade nämnde Riksdag sjösänkningsbolaget ett lån å 2,000,000

kronor, att utgå med 600,000 kronor under 1878, med 300,000 kronor

under hvarje af åren 1879, 1880, 1881 och 1882 och med 200,000 kronor

under år 1883, under vilkor: att å hvarje lyftadt belopp af lånet årligen

till slutet af år 1887 erlades fem procent ränta från lyftningsdagen; att

för tiden från och med år 1888 årligen erlades åtta procent å hela den

lyftade lånesumman, hvaraf ränta godtgjordes efter fem för hundra af det

obetalda kapitalbeloppet och det öfriga utgjorde afbetalning derå, samt

att i öfrigt de allmänna stadgande!! och bestämmelser, som vore af Riksdagen

meddelade i fråga om låneunderstöd för vatten aftappning eller annat

odlingsföretag, skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse jemväl för

berörda lånebidrag.

Det sålunda beviljade statslånet lyftes derefter af bolaget under åren

1878 — 1883, och å de lyftade låneandelarne erlade bolaget under åren

1878—1885 ränta efter 5 procent för år med tillsammans 575,388 kronor

94 öre, som successive inbetaides till statskontoret.

I anledning af en utaf bolaget gjord underdånig framställning föreslog

Kongl. Maj:t 1885 års Riksdag medgifva, att bolaget måtte befrias

från skyldigheten att gälda ränta å omförmälda lån för åren 1886—1890

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

äfvensom erhålla anstånd med amorteringen af samma lån, med skyldighet

för bolaget att från och med år 1891 å hela lånesumman årligen erlägga

åtta procent, hvaraf ränta skulle beräknas efter fem för hundra å det

obetalda kapitalbeloppet och återstoden utgöra afbetalning derå.

Denna proposition blef emellertid endast på det sätt bifallen, att Riksdagen

dels för tiden från och med år 1886 nedsatte räntan å det sjösänkningsbolaget

beviljade lån å 2,000,000 kronor till fyra och en half

procent för år och dels medgaf, att bolaget Ange anstånd med denna räntas

erläggande för åren 1886—1890 sålunda, att efter dessa års förlopp den

för desamma upplupna räntan lades till den beviljade lånesumman, hvarefter

å det sålunda uppkomna beloppet skulle erläggas, vid slutet af hvartdera

året 1891, 1892, 1893, 1894 och 1895 fyra och en half procent årlig

ränta samt vid slutet af år 1896 och följande år, tills lånet blifvit slutbetaldt,

en annuitet af åtta procent, deraf fyra och en half procent beräknades

som ränta å oguldna beloppet och återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

Dessa vilkor äro dock icke de nu gällande. I proposition till 1880

års Riksdag föreslog Kongl. Maj:t:

att Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag måtte erhålla eftergift

å den vid 1890 års slut upplupna, till 450,000 kronor uppgående,

oguldna räntan för åren 1886—-1890 å ifrågavarande statslån; samt

att sjösänkningsbolaget derjemte måtte medgifvas den lindring i betalningsvilkoren

för lånet, att å lånesumman, 2,000,000 kronor, skulle

erläggas vid slutet af hvartdera året 1891, 1892, 1893, 1894 och 1895

tre och en half procent ränta samt vid slutet af 1896 och följande år,

tills lånet blifvit slutbetaldt, en annuitet af fem procent, deraf tre och en

half procent beräknades som ränta å oguldna beloppet och återstoden utgjorde

kapitalafbetalning.

Riksdagen biföll på det sätt denna proposition, att Riksdagen, på

vilkor att Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag förbunde sig att

under tiden till 1895 års slut gälda all annan sin skuld än den till staten,

medgaf:

att räntan å bolagets kapitalskuld till staten, 2,000,000 kronor, för

tiden från och med år 1891 neds^ttes till fyra procent för år; samt

att anstånd med erläggande af räntan för åren 1886—1895, utgörande

tillhopa 850,000 kronor, finge åtnjutas sålunda, att efter dessa års förlopp

denna ränta lades till lånesumman, hvarefter å det sålunda uppkommande

beloppet 2,850,000 kronor vid slutet af år 1896 och följande år, tills detta

belopp jemte ränta blifvit slutbetaldt, skulle erläggas en annuitet af sex

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

procent, deraf fyra procent beräknades som ränta å oguldna beloppet och

återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

I de enligt Riksdagens sistberörda beslut gällande vilkor sökte bolaget

ytterligare lindring genom en i september 1898 ingifven underdånig skrift,

hvari bolaget anhöll, det Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen, att af de

å Hjelmarenr, och Qvismarens sjösänkningsbolags statslån vid 1895 års

slut uppdebiterade räntorna, 850,000 kronor, ett belopp af 450,000 kronor

måtte afskrifvas och att vid slutet af år 1896 och följande år å den sålunda

reducerade kapitalskulden, 2,400,000 kronor, till dess densamma

jemte ränta blifvit återbetald, skulle erläggas en annuitet af 6 procent,

hvaraf 4 procent beräknades såsom ränta och återstoden utgjorde kapitalafbetalning.

För innehållet af bolagets ofvan omförmälda skrifvelse är utförligt

redogjordt i den kongl. propositionen sid. 7—14. Till stöd för ansökningen

har bolaget hufvudsakligen anfört:

att de förpligtelser till den allmänna trafiken på sjön Hjelmaren, som

blifvit med sjösänkningsföretaget för all framtid förknippade, och hvilka

förpligtelser afsåge sjöfartens bibehållande på Hjelmaren till sju fots djup,

ådragit bolaget betydande uppoffringar för nybyggnad af slussarne vid

Notholmen och Bergkarlsberget i förening med fördjupning af öfre horisontalsträckan

i Hjelmare kanal och af milslånga farleder till sjöns vigtigaste

hamnar, dessa hamnars ombyggnad samt inrättandet af eu regleringsdam

vid sjöns utlopp, arbeten, som betingat en kostnad af 996,675 kronor 54

öre, i hvilken summa dock ej inräknats någon del af kostnaden för dammen

vid Hyndevad, hvilken blifvit betydligt dyrare såsom fullständig regleringsdam

i stället för hvad den eljest enligt det första förslaget skolat vara,

enkel skibordsdam med blott några få grundluckor;

att nära hälften — om den ökade kostnaden för regleringsdammen

tillädes, mer än hälften — af det beviljade statslånet således åtgått till

ändamål, som för hvarje annat sjösänkningsföretag varit fullkomligt okända,

och kostnaden för dessa arbeten, utom dambyggnaden, hade med ej mindre

än 342,562 kronor 54 öre öfverstigit hvad i det faststälda förslaget härtill

beräknats;

att dessa kostnader dock icke i och för sig varit så svåra att bära,

om icke företagets stora omfattning kraft en så lång arbetstid, hvilken

genom de sig hopande räntorna bidragit att fördubbla den till 2,000,000

kronor beräknade kostnaden, och om dermed bolagets förpligtelser till den

allmänna trafiken varit fullgjorda;

att den verkliga sjösänkningskostnaden, med inberäkning af de ut
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

betalda räntorna, uppgått till 4,078,761 kronor 20 öre, och förbindelserna

till den allmänna trafiken fortfore i så måtto, att bolaget allt framgent

måste underhålla sju fots segeldjup i sjön, sjömärken och prickar, regleringsdain

med dess dammästare och dennes boställe, bogsering af segelskutor

på Örebrofjärden vid vidriga vindar o. s. v., hvilka åligganden hindrade

bolagets upplösning efter slutadt värf och nödgade detsamma att, äfven

sedan dess öfriga skulder blifvit betalda och statslånet på jorden omfördt,

allt framgent hafva en förvaltning, styrelse och beställningsmän samt ej

obetydlig materiel för att städse vara beredt att fullgöra dess skiftande

funktioner såsom en för trafikens ostörda gång ansvarig sjöfartsstyrelse för

sjön Hjelmaren, der de afgifter, hvilka såsom inuddrings- och prickningspenningar

utginge af trafikanterna, icke komme bolaget till godo, utan tillfölle

Örebro stad och rederibolag, af hvilket sistnämnda bolag dock till

prickningen erhölles ett litet, frivilligt bidrag af 643 kronor 50 öre årligen;

att från den i statskontoret insatta underhållsfonden — vid 1893 års

slut uppgående till 176,095 kronor 40 öre — bolaget visserligen under

de tre åren 1890—1892 erhållit ett årligt bidrag af 3,000 kronor samt

för åren 1893 —1895 tillförsäkrats ett sådant af 4,500 kronor, men att

detta belopp dock icke ens nu försloge till dessa kostnader, ehuru något

drygare underhåll ännu ej förekommit, samt i räkenskaperna underhållskostnaden

för mudderverk^!, nödig afskrifning af dess värde, byggandet

af en slip för detsamma med mera upptagits å särskilda conti utan att —

såsom hädanefter komme att ske — påföras sjöfartsunderhållet;

att, när dessa utgifter tillädes och den andel i framtida förvaltningskostnaden

detta på så många spridda punkter fördelade underhåll medförde,

samt framdeles behöfliga reparationer å regleringsdammen och dammästarebostället

tillkomme, det eventuella bidraget från fonden blefve ännu

mera otillräckligt;

att förhoppningen att genom fondens fortfarande tillväxt bolaget eu

gång skulle kunna frigöras från sina förpligtelser till den allmänna trafiken

ännu vore långt aflägsen och icke heller syntes någonsin kunna realiseras,

samt att då bolaget icke vågade hoppas, att statsverket skulle öfvertaga

detta underhåll eller någon korporation eller bolag åtaga sig detsamma,

det vore nästan otvifvelaktigt att, huru än fonden ökades, sjösänkningsbolaget

likväl måste alltjemt fortlefva för fullgörandet af detta lika ansvarsfulla

som kostsamma åliggande;

att det just vore denna utsigt till en ständig fortvaro, dessa på förhand

nästan oberäkneliga kostnader, som föga mindre än de årliga taxeringsbidragen

verkade nedstämmande inom bolaget, nedtryckte värdet på

den förbättrade, i bolaget ingångna sjösänkningsjorden och fortfarande lika
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.''

7

som hittills skulle ställa dess pris vida under hvad annan, af ^sådana allvarliga

förpligtelser oberörd men i öfrigt fullt jemförlig jord, sa utom som

inom sjösänkningsområdet, i köp betingade, synnerligast som bolaget, utom

dessa allmänna, derjemte hade särskilda ganska stränga förpligtelser för

underhåll af aflopp, uppfångsgrafvar, bi''oar med mera i Qvismaredalen,

hvilka äfven kräfde årliga tillskott, ehuru, hvad dem anginge^ åtminstone

en möjlighet funnes att delvis och för kortare årsföljder få dem emot

ersättning öfvertagna af andra;

att bolaget hittills kunnat hålla den årliga taxeringen till 4 å 5 kronor

per vinstref, det högsta belopp bolagsmännen ansetts kunna bära, men att

detta hade endast kunnat ske derigenom, att andra inkomster — cirka

300,000 kronor för försåld jord och obehöflig materiel — varit att tillgå

till bestridande af bolagets dryga utgifter, hvilka i annat fall under samma

år kraft en uttaxering af 6 å 7 kronor per vinstref;

att, när nu de tillgångar, som återstode, minskades med derifrån hemtad

hjelp till årsutgifterna intill 1896, blefve efter statslånets omföring icke

mycket öfver till bestridande af det årliga underhållet, om detta också utan

extra taxering kunde under de närmast följande åren uppehållas, men

att, när sedan en sådan blefve oundviklig och annuiteten å statslånet,

5 kronor 41 öre, skulle i första rummet utgå, komme hvad. bolaget

kräfde och för hvilket ingen förmånsrätt funnes antagligen att blifva särdeles

svårt att indrifva, synnerligast som en icke ringa del af bolagsjorden

äfven graverades af redan började annuiteter a särskilda lan från odlingslånefonden;
att

dessa omständigheter, hvilkas rätta innebörd icke förut tillräckligt

framhållits, förändrat Hjelmare-sänkningens karakter af blott och bart en

torrläggning af sankmarker och stält detta företag utanför all jemförelse

med andra sådana i vårt land;

att, ehuru det resultat, som åsyftats, obestridligt vunnits, och företaget,

bättre än man vågat vänta och hoppas, kunnat ej blott tillfredsställa jordbrukets

fordringar utan äfven fylla de hårda kraf, hvilka såväl staten som

enskilda verk och inrättningar stält på detsamma, den egentliga vinsten

dock hufvudsakligen kommit dem till godo, hvilka ej i sjösänkningen deltagit,

utan genom de mest ihärdiga protester ständigt sökt hindra dess

utförande, medan den öfver all beräkning stora ekonomiska bördan fortfarande

ensamt tryckte dem, som utfört företaget, hvars välgörande verkningar

sträckt sig vida utöfver hvad man beräknat;

att sjöfarten på Hjelmaren vunnit större trygghet, Eskilstuna-verken

erhållit jemnare vattentillgång, Hjelmare kanal fördjupats, Örebro stad

vunnit icke blott ett sundare läge, utan ock eu högst betydligt ökad varu
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

omsättning, Svartåns kanalisering möjliggjorts, nya hamnar och nya farleder

uppstått, och hela trakten skördat stor vinst i sanitärt hänseende;

samt . att jemte dessa stora fördelar, som tillskyndats det allmänna

och särskildt de intressen, som rest sig emot sjösänkningsföretaget, den

vinst icke borde förbigås, som tillfallit de jordegare inom sjösäkningsområdet,

. hvilka ej i företaget deltagit, och som fått återlösa deras vinstjord,

hvars pris, i allmänhet 800 kronor för fullgradig hektar, vore ganska ringa

vid jemförelse med hvad bolagsmännens egen vinstjord kostat, eller något

öfver ^ 1,100 kronor per fullgradig hektar, oafsedt den dryga underhållsskyldighet,

som ensamt hvilade på densamma.

Öfver bolagets berörda ansökan hördes länsstyrelserna i Södermanlands,

Örebro och Vestmanlands län, hvilka samtlige, under framhållande

af de högst betydande uppofiringar, bolaget fått vidkännas för arbeten,

som afsåge allmänna intressen, tillstyrkte ytterligare lindring i lånevilkoren,

hvarvid länsstyrelsen i förstnämnda län särskildt anförde, att utan

statens mellankomst med det understöd, hvilket i förevarande framställning

äskats, det trångmål, hvari bolaget vore försatt, svårligen syntes kunna af

detsamma öfvervinnas, utan deremot gifva anledning befara att bolaget

icke i längden förmådde fullgöra sina förbindelser till det allmänna, samt

att, beträffande de för statslånet med derå hopade räntor utgående ovanligt

höga annuitetsbelopp, som drabbade de i företaget deltagande fastigheterna,

den fara för fastighetskrediten icke syntes böra lemnas alldeles ur

sigte, som kunde uppstå, om, såsom antagligt vore, derest icke den äskade

eftergiften beviljades, många af dessa fastigheter, hvilka tillika besvärades

af årlig afgäld för erhållna odlingslån samt andra utskylder och gravationer,

icke förmådde bära alla de bördor, för hvilka de sålunda häftade,

och i följd deraf blefve underkastade tvångsförsäljningar med deraf uppstående

förlustbringande kollisioner mellan olika förmånsrättsegare och

menliga återverkan på fastighetsvärdena.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen, som afgafvo

infordrad t gemensamt utlåtande till Kongl. Maj:t, erinrade dervid

till en början, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — sedan sjösänkningsarbetet

i sin helhet afsynats och i augusti månad år 1888 blifvit af bemälda

styrelse godkändt — i underdånigt utlåtande den 6 november 1888

för. Kongl. Maj:t tillkännagifvit, att alla de för sjöarne Hjelmarens och

Qvismarens sänkning faststälda arbeten blifvit fullbordade på ett i allo

berömvärdt och för det dermed afsedda ändamålet betryggande sätt, samt

att sjösänkningsbolaget, genom att utföra arbetena i större omfattning och

pa ett i tekniskt hänseende mera fulländadt sätt än den först gillade planen

föreskrifvit, sökt på allt vis tillgodose de af företaget beroende olika in
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

9

tressena. Styrelserna vitsordade derefter, att jemväl alla bolaget åliggande

underhållsarbeten på ett fullt tillfredsställande sätt utförts, samt framhöllo,

att detta inom vårt land hittills allena stående företag väl vore förtjent af

att erhålla lindring i de lånevilkor, hvilkas fullgörande ovedersägligen utgjorde

en tyngande börda på dem, som nödgades uppbära de med det

vidtomfattande företaget förenade förpligtelser till den allmänna trafiken,

likasom behofvet af en sådan lindring, såsom i den underdåniga ansökningen

anförts, icke syntes kunna förnekas.

Då Riksdagen — yttrade embetsverken vidare — redan tvenne gånger

medgifvit afsevärda lindringar i betalningsvilkoren, men dervid betonat,

att en till sin art så väsentlig afvikelse från ingånget aftal som

rent efterskänkande af ett fordringsbelopp, enligt Riksdagens åsigt, vore

en betänklig åtgärd, syntes det vara föga utsigt att Riksdagen nu skulle

vara benägen att i form af afskrifning bevilja den behöfliga eftergiften.

Onekligen skulle emellertid bolaget beredas afsevärd och nödig lättnad i

fullgörande af sina förbindelser, om tiden för inbetalningen af de till betydligt

belopp hopade räntorna, hvilkas gäldande skulle vålla bolaget den

största olägenhet, finge framskjutas till dess att, genom vunnen erfarenhet

om den vinst, som genom torrläggningen tillförts bolagsdelegarne, dessa

vore bättre i stånd än för närvarande att fullgöra sina förbindelser. Under

tiden borde emellertid afbetalningen å det ursprungliga lånebeloppet fortgå

enligt den af 1889 års Riksdag faststälda amorteringsplanen.

Med tillämpning af dessa åsigter hemstälde embetsverken i underdånighet,

det Kongl. Maj:t, täcktes föreslå Riksdagen medgifva, att anstånd

med erläggande af den vid 1895 års slut upplupna räntan, utgörande tillhopa

850,000 kronor, finge åtnjutas intill dess ursprungliga kapitalskulden

till staten, 2,000,000 kronor, blifvit helt och hållet inbetald genom erläggande

vid slutet af år 1896 och följande år af en annuitet af sex procent

å sistnämnda summa, deraf fyra procent beräknades såsom ränta å oguldna

kapitalbeloppet och återstoden utgjorde afbetalning derå. Ränteskulden,

hvarå under tiden ingen ränta skulle ifrågakomma, skulle enligt embetsverkens

förslag derefter gäldas med enahanda annuitetsbelopp, intill dess

summan, 850,000 kronor, blifvit återbetald.

Direktionen för sjösänkningsbolaget, som funnit anledning befara, att

den afskrifning, som af bolaget begärts å den uppdebiterade räntan, icke

skulle kunna vinna Riksdagens bifall, anhöll emellertid i en den 9 februari

1894 till civildepartementet ingifven underdånig skrifvelse, med åberopande

af de för statslån åt enskilda jernvägsbolag gällande bestämmelser, att

Kongl. Maj:t, vid slutlig pröfning af bolagets tidigare ingifna underdåniga

ansökan, täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke den af direk
Bih.

till llikstl. Prat. 18.95. 4 Sami. 1 Afd. ‘2!) Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

tionen der föreslagna afskrifning skulle kunna utbytas emot eu hemställan,

att de vid 1895 års slut uppdebiterade räntorna, 850,000 kronor, finge till

statskontoret inbetalas, sedan genom annuitetsliqviderna å lånfångna 2,000,000

kronor efter 6 procent, deraf 4 procent ränta, detta kapital blifvit godtgjordt,

så att efter nämnda tids förlopp med annuitetens erläggande fortfores

så länge, till dess äfven beloppet af den uppdebiterade räntan blifvit

till fullo inbetaldt.

I ärendet afgaf sedermera den G mars 1894 statskontoret utlåtande

och anförde deruti, att, om ock hvad till stöd för den nu förevarande underdåniga

ansökningen blifvit anfördt redan blifvit i någon mån beaktadt vid

beviljande af de bolaget tillförne medgifna lindringar, någon ytterligare

lindring i de bestämda lånevilkoren dock syntes kunna och böra medgifvas

just med afseende å de ej oväsentliga förpligtelse^ detta bolag måst ikläda

sig utöfver dem, som i allmänhet vid dylika låns beviljande förekomme

och som delvis vore af den art, att de komme att utgöra hinder för bolaget

att upplösa sig.

Statskontoret, som anmärkte, att en eftergift i enlighet med direktionens

senare hemställan i sjelfva verket skulle för staten medföra större

uppoffring än den, som uppstode genom afskrifning nu genast af 450,000

kronor, förklarade sig dock, af anförda orsaker, ej kunna förorda någotdera

af de utaf direktionen framstälda förslag. Statskontoret yttrade derefter,

att, då det ej allenast från bolagets utan äfven från det allmännas

sida måste anses särdeles önskvärdt, att bolagets i statskontoret insatta

fond snarast möjligt vunne den storlek, att densamma kunde öfvertaga

bolagets förpligtelse^ i hvad de afsåge den allmänna trafiken å sjön Hjelmaren,

statskontoret ansåge åtgärder redan nu böra vidtagas för fondens

ökning i den mån som, efter behörig utredning öfver kostnaderna för

underhållet af segeldjupet med mera, funnes behöflig.

Af hvad i ärendet förekommit ansåg statskontoret emellertid vara

ådagalagdt att bolaget, som vore skyldigt att, om och när Kongl. Maj:t

pröfvade sådant böra ske, öka fonden, icke vore i stånd att ens i någon

mån fullgöra denna skyldighet och samtidigt verkställa återbetalning af

statslånet i den ordning, som nu vore bestämd. I händelse föreskrift om

fondens ökande till erforderligt belopp blefve meddelad, syntes derför

någon lindring i sättet för lånets återbetalande böra bolaget beredas.

Statskontoret ansåg denna lindring kunna beredas bolaget sålunda,

att den annuitet, som bolaget enligt 1889 års riksdagsbeslut skulle efter

slutet af år 1896 och vidare årligen erlägga tills lånet med räntor blifvit

guldet, nedsattes från G procent till 5 procent, deraf 4 procent fortfarande

borde beräknas såsom ränta. Härigenom komme betalningstiden, nu be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

11

stämd till 28 år 4 dagar, att utsträckas till 41 år 12 dagar och den årliga

annuiteten, som enligt 1889 års riksdagsbeslut belöpte sig till 171,000

kronor, att utgöra 142,500 kronor och således ej blifva större än att bolaget

jemte densammas erläggande äfven borde kunna utgöra de tillskott,

som erfordrades för höjande af ofvannämnda fond.

Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag, som lemnades tillfälle

att yttra sig i anledning af hvad statskontoret sålunda anfört, androg

genom sin direktion, beträffande det af statskontoret föreslagna sättet för

beredande af lindring i lånevilkoren, att för bolaget såsom en fortlefvande

korporation och de af lånet graverade fastigheterna en sådan

lånekonvertering, då skuldsumman förblefve densamma och arsräntan

likaså, svårligen kunde anses såsom någon hjelp, om man verkligen afsåge

att bereda någon lättnad i nuvarande bördor. Under hela den tid,

sjösänkningslånet med sin tysta, i gravationsbevisen ej synliga förmånsrätt,

jemte på flere ställen tillika inskjuten sådan för särskilda

odlingslån, graverade bolagsmännens fastigheter, kunde dessa icke försäljas

till deras verkliga värden, och oaktadt de ofantliga kostnader, som ovilkorligen

måste i byggnader, jordförbättringar med mera der nedläggas,

qvarstode den misstro till inteckningssäkerheten, som dessa tysta förmånsrätter

framkallade, och denna verkade förlamande på bolagsmännens företagsamhet.

Under årens lopp minskades visserligen andelen i kapitalskulden

till staten, men annuiteterna vore alltjemt desamma och svårigheterna

att med jordens afkastning bestrida dessa och öfriga utgifter komme

antagligen icke heller att väsentligt minskas. Ur denna synpunkt kunde

en förlängning af amorteringstiden utan någon minskning i kapitalskulden

icke anses vara till förmån för sjösänkningsbolagets intressenter och ej ens

för staten sjelf. Ty så länge statslåneaf betalningen fortginge, kunde staten

af dessa egendomar, hvilka efter amorteringstidens slut med millioner

borde öka det beskattningsbara fastighetsvärdet i landet, svårligen vinna

eu, på grund af taxeringsvärdet nämnvärdt ökad bevillning.

Då således statskontorets förslag blott afsåge en lånekonvertering på

vilkor, som ej kunde bereda sjösänkningsbolaget någon verklig lindring,

anhöll direktionen, att detsamma måtte lemnas utan afseende.

Deremot uttryckte direktionen den förhoppning, att Kongl. Maj:t skulle

fästa större afseende vid öfriga myndigheters yttranden i frågan. Ett

bifall till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens förslag

skulle visserligen förlänga den nu bestämda amorteringstiden med

något mera än 8 år, men medförde likväl en vida större fördel än en

direkt afskrifning af 450,000 kronor, då annuiteten derigenom nedsattes från

nuvarande 171,000 kronor till 120,000 kronor. Da värdet afen sådan lane
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

konvertering enligt anstälda beräkningar uppginge till omkring 566,544

kronor, således 116,544 kronor mera än den afskrifning af 450,000 kronor,

bolaget i sin underdåniga ansökan begärt, så vore, för åtnjutande af denna

förmån, bolaget å sin sida villigt att, dels af sina i sådant syfte redan

gjorda besparingar och behållningar, dels ock genom en ökad uttaxering

under år 1895 för detta särskilda ändamål, afsätta ej mindre nämnda

belopp 116,544 kronor än äfven hvad derutöfver kunde erfordras för att,

sedan den i statskontorets vård lemnade fonden medräknats, årsinkomsten

af ett sammanlagdt kapitalvärde af 300,000 kronor skulle finnas disponibelt

att af vederbörande öfvertagas, för den händelse Kongl. Maj:t funne

skäligt befria bolaget från dess förpligtelser i hvad de afsåge den allmänna

trafiken.

Skulle Kongl. Maj:t finna skäligt att till Riksdagen göra framställning

enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens samt landtbruksstyrelsens gemensamma

hemställan, och Riksdagen dertill gåfve sitt bifall, förklarade direktionen

slutligen, att bolaget å sin sida vore villigt att för sjöfartens framtida

underhåll på sjön Hjelmaren och sjöns reglering afsätta så stort belopp

af sina egna tillgångar, att detta tillsammans med den härför till statskontoret

redan lemnade fonden, sådan dennas behållning befunnes vid

1895 års bokslut, representerade ett kapitalvärde af 300,000 kronor, dock

med det förbehåll att, intill dess Kongl. Maj:t, efter bolagets hörande, om

detta framtida underhåll annorlunda förordnade, bolaget, så länge detsamma

skulle dermed taga befattning, finge utan inskränkning ega att

för sagda ändamål använda hela afkomsten af hvad sålunda särskildt tillskjutits,

samt fortfarande, såsom hittills, af den äldre fonden i statskontoret

erhölle det årliga bidrag till underhållet, som Kongl. Maj:t kunde finna

skäligt bevilja.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inkom, efter befallning, den 20

november 1894 med förnyadt underdånigt utlåtande och anförde deri, att

frågan om utredning af kostnaden m. in. för det framtida underhållet af

trafiken å Hjelmaren, hvilken fråga kräfde en fullständig, tidsödande utredning,

icke borde sammanföras med ansökningen om lindring i lånevilkoren,

synnerligast som någon framställning från bolaget om befrielse

från nämnda underhåll icke förelåge.

Den af statskontoret ifrågasatta förändringen i lånevilkoren syntes

styrelsen icke innebära någon afsevärd hjelp åt bolaget, helst då bolagets

förbindelser i afseende å underhållet af farlederna i Hjelmaren skulle

qvarstå utan att blifva i någon mån förändrade. Styrelsen hade redan i

underdånigt utlåtande den 6 november 1888 i anledning af då väckt fråga

om lindring uti lånevilkoren framhållit, att detta storartade och inom vårt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

13

land hittills allenastående företag, som på ett berömvärdt sätt blifvit fullbordadt,

otvifvelaktigt vore förtjent af att bedömas på ett annat sätt än

de sjösänkningsarbeten, som i allmänhet understöddes med statslån; och i

anledning af den nu förevarande framställningen om lättnad i lånevilkoren

hade styrelsen samt landtbruksstyrelsen i sitt gemensamma utlåtande framhållit

det behjertansvärda behofvet af en lindring och i detta hänseende

framstält förslag. För sin del funne väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

ingen anledning att frångå sin förut uttalade åsigt eller att framställa

något annat förslag, utan åberopade detsamma endast med det tillägg, som

bolaget numera sjelf föreslagit, att nemligen bolaget, under förutsättning

af bifall till framställningen, skulle åläggas öka den för underhållet i

Hjelmaren i statskontoret innestående fonden.

Skulle Kong! Maj:t och Riksdagen bevilja bolaget den sökta förändringen

i lånevilkoren, borde, enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

förmenande, derefter den af statskontoret behandlade frågan om och på

livilka vilkor bolaget kunde befrias från förenämnda underhållsskyldighet

tagas under pröfning.

Statsrådet och chefen för civildepartementet anförde i ämnet följande:

»De ändringar i vilkoren för det åt sjösänkningsbolaget beviljade

statslån, som åren 1885 och 1889 medgifvits, hafva otvifvelaktigt bidragit

att underlätta företagets fullbordande och möjligheten för deiegarne att

bära de derför erforderliga omkostnaderna, hvilka vida öfverstigit de från

början beräknade. Företaget är numera afsynadt och godkändt samt skall,

enligt hvad af vederbörande myndigheter vitsordats, vara på ett berömvärdt

sätt utfördt. Men de betydliga årsbidragen, hvilka, om den nu

gällande planen för statslånets återgäldande skulle bibehållas oförändrad,

med ingången af år 1896 blefve ännu större, tynga i hög grad på deiegarne.

Om det än under de första åren efter den stora vattenafledningen

varit dem möjligt att ur rikligare hafreskördar på de nyvunna markerna

förskaffa siff tillgångar till utgifterna, så lärer det dock allt mer och mer

blifva nödvändigt att öfvergå från ett sådant brukningssätt till ett mera

rationelt, på cirkulation stäldt tillgodogörande af jorden, hvilket i längden

lexnnar ett jemnare, om ock ej i början så vinstgifvande utbyte; incn att

underkasta sig de jemväl härför erforderliga uppoffringarna torde för

många af de till mera än ett tusental uppgående större och mindre deiegarne

i företaget blifva förenadt med de största svårigheter, om ens

möjligt, så länge de måste vidkännas så betydliga utdebiteringar, som

enligt nu gällande vilkor för statslånet från och med nästa år måste förestå

för gäldande af ränta och amorteringar å detsamma. Bolaget har

ock i ärendet framhållit, hvilka vanskligheter som möta för fastighets
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

kreditens anlitande i förevarande fall, der marken kommer att graveras

af tysta förmånsrätter till icke obetydliga belopp, och delegarne att derutöfver

tryckas af ovissa förpligtelser för det framtida underhållet med

mera. För det allmänna åter är det naturligtvis af betydelse, att den

osäkerhet i ekonomiskt afseende, som sålunda för en längre tid skulle

komma att hvila öfver ifrågavarande ort, varder, der så kan ske,

undanröjd.»

»Jag kan derför icke finna annat än att en ytterligare lindring i

vilkoren för statslånet är af omständigheterna synnerligen påkallad, och

tillåter jag mig särskildt påpeka, att ifrågavarande bolag, som utfört ett

i sitt slag enastående storverk och dervid måst för befrämjande af andra

enskilda och vissa allmänna intressen ikläda sig förpligtelser, hvilka måhända

icke i allo varit fullt betingade af företagets ändamål och beskaffenhet,

icke kommit i åtnjutande af statsanslag, medan sådant deremot

lemnats till andra enskilda företag i vårt land, hvilka till sin betydelse

icke kunna i ringaste mån jeinnställas med det nu förevarande.»

»Hvad beträffar den form, i hvilken lindringen bör bolaget medgifvas,

synes mig hyad statskontoret härutinnan föreslagit icke innebära

någon verklig lättnad för bolaget, hvaremot jag anser mig böra biträda

hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt landtbruksstyrelsen förordat.

Härvid synes dock såsom vilkor för lindringens åtnjutande böra stadgas,

att bolaget dels till den förut omförmälda fonden för underhåll af segeldjupet

i Hjelmaren med mera afsätter så stort belopp, att denna fonds

tillgångar vid innevarande års utgång komme att uppgå till 300,000

kronor, dels ock innan 1896 års utgång betalar all annan sin skuld än

den till staten. Hvad beträffar användningen af afkastningen utaf nämnda

fond, torde några särskilda bestämmelser derom icke böra, på sätt bolaget

ifrågasatt, meddelas i sammanhang med nu förevarande fråga, utan lärer

Eders Kongl. Magt vilja derom framdeles efter sig företeende omständigheter

besluta.» I

I det föregående har blifvit omförmäldt, att, sedan Hjelmarens och

Qvismarens sjösänkningsbolags skuld för statslånet omförts och den årliga

utgiften för ränta och amortering å densamma, enligt gällande bestämmelser

171,000 kronor, fördelats på den i företaget deltagande jorden,

hvarje betalande vinstref skulle hafva att svara för en annuitet af 5 kronor

41 öre. Då det icke blott kan vara af intresse att se, huru detta belopp

uppkommer, utan utredningen derom äfven lemnar en tydlig bild af det

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

15

storartade företagets omfattning och betydelse, bär utskottet ansett lämpligt

att bär meddela följande upplysningar, hemtade ur en af bolagets

verkställande direktör utgifven skrift om annuiteten å bolagets statslån.

»Inom Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsområde hafva 38,090

tunnland blifvit genom torrläggning mer eller mindre förbättrade, och

förbättringen, uppskattad i fullgradig jord, lemnar en totalsumma af

38,083,6387 qvadratref (det ytmått, som var lagligt gällande, då företaget

började) och benämnes denna förbättring vinstref. Öfver hufvud taget

belöper således i det allra närmaste ett vinstref på hvarje arealtunnland.

Om således alla deltagit i sänkningsföretaget, så skulle, af den nu till

171,000 kronor bestämda statslåne-annuiteten, 4 kronor 49 öre kommit

på hvarje vinstref och hvarje arealtunnland, frånsedt dettas uppskattningsvärde.

Men då nu endast omkring 32,000 tunnland, med ett belopp i

vinstref af 31,607,5539, skola bära annuiteten, blifver denna för hvarje

betalande vinstref 5 kronor 41 öre och för arealtunnland 5 kronor 34

öre, eller i det närmaste samma belopp.»

»För annuitetens verkan på delegarne är denna siffra dock i intet

afseende upplysande, utan snarare vilseledande. Ty då af dessa 32,000

tunnland bolagsjord omkring 4,000 äro mossar med varierande uppskattningsvärden

från 10 till 200 grader före, och 5 till 150 grader efter

sänkningen, samt 6,170 tunnland utgöras af landvinningar ur sjöarne med

lika låga men ännu mera vexlande värden; så är det alldeles påtagligt,

att — då mossarne icke kunna kultiveras utan oerhörda förlagskostnader,

dem visserligen den, från skilda håll understödda Svenska Mosskulturföreningen

men ej de i ekonomiskt afseende hårdt ansatte Hjelmarestrandegarne

mägta bära, och då den på landvinningarne tätt uppspirande skogen

först efter tiotal af år lemnar skörd — de återstående 21,830 tunnlanden

odlingsbar jord måste lemna tillräcklig afkomst för att bestrida hela sjösänkningsannuiteten,

och att denna måste ställa sig högst olika efter hvarje

egolotts olika beskaffenhet och vinst.»

Härjemte vill utskottet meddela, att enligt uppgifter, grundade på

förhållandena år 1889, sänkningen är fördelad på 487 mantal med 1,522

särskilda brukningsdelar, belägna inom 22 socknar och 3 olika län, samt

att af dessa brukningsdelar

48 utgöra gårdar om 1 mantal och deröfver,

80 » » » 1—1/2 mantal,

1,187 » » » y2—Va »

207 » mindre hemmansdelar.

1,522

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

Om således ifrågavarande sjösänkningsarbete utan all gensägelse är det

största företag af denna art, som hittills i vårt land kommit till utförande,

intager detsamma jemväl i annat hänseende eu undantagsställning i förhållande

till öfriga sänkningsföretag. Det finnes nemligen intet dylikt,

som måst underkasta sig så betungande kostnader för ändamål, hvilka

varit för sjelfva sjösänkningen främmande, men som betingats af arbeten

till det allmännas fromma. I fråga om storleken och dyrheten af sådana

arbeten, hvilka med nära 350,000 kronor öfverskridit den ensamt derför

beräknade kostnaden, föreligga nu nya upplysningar, enligt utskottets uppfattning

gifvande vid handen, att bolaget bör heredas någon ytterligare

lindring i vilkoren för statslånet. Till denna utskottets åsigt hafva väsentligt

bidragit äfven två andra omständigheter, den ena, bolagets skyldighet

att allt framgent i Hjelmaren underhålla sju fots segeldjup m. in., hvarigenom

bolaget tvingas till en ständig fortvara, den andra, de tysta förmånsrätter,

som för sjösänkningslånet och flerstädes särskildt erhållna odlingslån

komma att hvila på den i företaget deltagande jorden, ett förhållande,

som icke är utan en viss fara för fastighetskrediten.

Utskottet har dock icke funnit sig kunna tillstyrka Riksdagen att bevilja

en så betydlig eftergift som den, Kongl. Maj:t föreslagit. Utskottet

har emellertid utgått derifrån, att den enligt kongl. propositionen uppkommande

annuiteten å statslånet, 120,000 kronor, icke borde för den

närmaste framtiden höjas, så mycket hellre som med denna annuitet de af

Kong]. Maj:t hittills beviljade årsbidragen från den i statskontoret insatta

fonden till underhållet af segeldjupet i Hjelmaren m. m. möjligen icke

skulle vidare erfordras, och fonden derigenom vinna en ytterligare välbehöflig

förstärkning. Deremot har utskottet trött, att sedan bolaget under

t. ex. hälften af den tid, som åtgår för amorteringen af kapitalbeloppet

med en beräknad annuitet af 6 procent, hvaraf 4 procent ränta och 2

procent kapitalafbetalning, eller 14 år, erlagt 120,000 kronor om året,

annuiteten derefter utan synnerlig olägenhet för delegarne skulle kunna

något ökas. Utskottet har derför ansett, att efter nämnda tids förlopp,

eller från och med år 1910, till det vid sagda års början återstående kapitalet-,

1,268,323 kronor 55 öre, lämpligen skulle kunna läggas bolagets för

åren 1886—1895 uppdebiterade ränteskuld, 850,000 kronor, och å det sålunda

bildade beloppet, 2,118,323 kronor 55 öre, erläggas samma annuitet

af 4 procent ränta och 2 procent afbetalning, eller tillsammans 6 procent,

utgörande 126,859 kronor 41 öre. Nyssnämnda belopp skulle då vara

slutbetaldt på 28 år 4 dagar, och bolaget blifva fritt från all skuld till

staten på 42 år 4 dagar, i stället för ungefär 36 år enligt den kongl.

propositionen, från hvilken utskottets förslag skiljer sig derutinnan, att då

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 45. 17

Kongl. Maj:t ansett ingen ränta böra fordras å omförmälda ränteskuld,

utskottet för sin del velat tillstyrka räntefrihet derför under 14 år.

De i den kongl. propositionen uppstälda vilkor för åtnjutandet af ytterligare

lindring i lånevilkoren har utskottet ansett böra bibehållas oförändrade.

■ - . \ ..i .U .....

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, under vilkor att Hjelmarens och

Qvismarens sjösäkningsbolag dels till den i statskontoret

innestaende, till underhållet af segel djupet i Hjelmaren

med mera afsedda fonden afsätter af egna medel så stort

belopp, att fondens tillgångar vid 1895 års utgång uppgå

till 300,000 kronor, dels ock inom 1896 års utgång betalar

all annan sin skuld än den till staten, må med*

■ gifva,

att bolagets skuld till staten för ej mindre erhållet

lan, 2,000,000 kronor, än äfven å samma lån upplupna

räntor, 850,000 kronor, må återgäldas på det sätt, att

bolaget vid slutet af år 1896 och följande år till och

med år 1909, under hvilken tid icke beräknas ränta å

berörda 850,000 kronor, erlägger en annuitet af sex procent

a kapitalskulden, 2,000,000 kronor, deraf fyra procent

ränta a oguldna kapitalet och återstoden afbetalning

dera, samt att, sedan till det vid 1910 års ingång, efter

vederbörligen fullgjorda liqvider, återstående kapitalet

lagts ofvannämnda ränteskuld, 850,000 kronor, bolaget

derefter vid slutet af år 1910 och följande år inbetalar

enahanda annuitet af sex procent å det sålunda uppkommande

beloppet, intill dess bolagets skuld blifvit

gulden.

Stockholm den 29 mars 1895.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Bill, till Iliksd. Prof. 1895. 4 Samt. 1 Afd. ‘J9 Häf.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 45.

Reservation

af herrar A. Persson, H. Andersson, P. Pehrson, C. Persson, L. Jönsson,

N. Petersson, J. E. Wikstén, O. Jonsson, S. B. Bruhn och 0. A. Ericsson.

»Dä Hjelm arens och Qvismarens sjösänkningsbolag frivilligt inlåtit

sig på ifrågavarande företag och dervid, likasom en hvar, som inleder en

affär, haft” att tillse, huru vida företaget blefve fördelaktigt och kunde

med de medel, hvaröfver bolaget förfogade, utföras; da, hvad särskildt

beträflar kostnaden för de arbeten, hvilka ej afsett ett omedelbart gagn

för delegarne, bolaget kontraktsenligt förbundit sig att utföra dessa arbeten;

och då en ytterligare rubbning af det mellan staten och bolaget träffade

aftal, utöfver de lindringar, som åren 1885 och 1889 beviljats, synts oss

så mycket mindre kunna förordas, som det ej torde kunna med visshet

bedömas, huru vida icke bolaget blifver i tillfälle att med den vunna

åkerjordens värde och afkastning återgälda den af staten bolaget lemnade

försträckning, hafva vi ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till Kongl.

Maj:ts förevarande framställning.»

/i;! /■•>• U; •{•v.-Hjiii:i; if*i ''• ;''OuOi/ •

y. r/\ t ■; I‘>S > *;< -A-y\A HIM.»/ rt <0/; ,n- Hn •'' - •'' >*> :n

\>avlr.r r timmq y.^.

Stockholm, Ivar Haeggatröms Boktryckeri, 1895.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1895:59 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående lindring i vilkoren för att åt Hjelmarens och Qvismarens sjösänkningsbolag af staten s. 1 i texten