Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition, angående anslag för anläggning af en bibana från norra stambanan vid Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär.

1895-03-29 · 13 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1895:46, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition, angående anslag för anläggning af en bibana från norra stambanan vid Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

1

N:o 46.

Ank. till Riksd. kansli den 29 mars 1895, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ds proposition, angående

anslag för anläggning af en bibana från norra stambanan

vid Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär.

(R. A.)

T proposition (n:o 33) af den 8 innevarande mars har Kongl. Maj:t,

med åberopande af ett propositionen bilagdt protokoll öfver civilärenden

för samma dag, föreslagit Riksdagen att, under förbehåll att uti statsrådsprotokollet

omförmälda vilkor om kostnadsfri upplåtelse af mark in. m.

iakttagas, bevilja för anläggning af en bibana från norra stambanan vid

Vännäs till Umeå och vidare till Storsandskär och denna bibanas utrustning

med trafikmateriel två millioner sexhundra tusen kronor samt anvisa

detta belopp att utgå från riksgäldskontoret i mån af behof under detta

och nästkommande år.

Förenämnda vilkor, hvilka äro desamma, som uppstäldes vid beviljande

år 1^91 af anslag till banan Mellansel-Ornsköldsvik, innehålla:

att af landsting, kommuner eller enskilde kostnadsfritt skall upplåtas:

dels för all framtid:

all mark till banbyggnad med dertill hörande afdikningar, vattenaflopp

och parallelvägar;

all mark för banbevakningsområden, hållplatser och bangårdar;

Bill. till Riksd. Prat. 1803. 4 ISaml. 1 Afd. 30 Haft. (N:o 46.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

genom skogsmark en bredd af 15 meter å hvardera sidan af banans

medellinie samt, der arbetets beskaffenhet betingar en större bredd, hvad

som i sådant hänseende erfordras, med all å den upplåtna marken

växande skog;

all mark för till följd af jernvägsbyggnaden erforderlig anläggning af

nya eller omläggning af gamla, allmänna eller enskilda vägar;

dels under arbetets fortgång:

all för sidoschaktningar, upplag af sten eller jord samt sten- och grustägter

med dertill hörande vägar och sidospår ''behöflig mark, att vid

arbetets slut aflemnas i då befintligt skick;

att upplåtelsen jemväl skall innebära förpligtelse att lemna ersättning

för olägenheter till följd af försvårad brukning, förlängda vägar eller andra

olägenheter af hvad namn och beskaffenhet de vara må, som kunna anses

härflyta af det genom jemvägens anläggning orsakade intrång; *

samt att landsting eller kommuner åtaga sig att, när och hvar Kongl.

Maj:t så pröfvar nödigt, vid banlinien till i orten gångbart pris tillhandahålla

jernvägsbyggnaden sågtimmer till ett sammanlagdt antal af omkring

200 stycken per kilometer af banans längd;

allt med skyldighet för vederbörande att hålla staten skadeslös för

hvad i ett eller annat afseende härutinnan till äfventyrs kan komma att

brista.

Af ofvanberörda statsrådsprotokoll inhemtas hufvudsakligen följande.

I skrifvelse den 22 februari 1894 hade jern vägsstyrelsen till Kongl. Maj:t

afgifvit, förslag till anläggning af en bibana från den öfre delen af stambanan

genom Vesterbottens och Norrbottens län och dervid anfört, bland

annat, att genom inköpet för statens räkning af Luleå—Gellivara jernväg

stambanans ändpunkt i Norrbottens län och en del af den vester och söder

om Boden liggande delen af samma län egde förbindelse med Bottenhafvet.

Och å sin sträckning söder om Vesterbottens län hade stambanan

blifvit förbunden med de vigtigaste kustorterna; men deremot saknades

sådan förbindelse ännu å stambanans 241 kilometer långa sträckning

genom Vesterbotten. Jernvägsstyrelsen ansåge derför denna sistnämnda

stambanedel företrädesvis böra sättas i direkt förbindelse med

någon af länets kustorter. *

Genom Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut hade stambanan genom

Vesterbottens län å en stor del af sin sträckning framdragits på ett längre

afstånd från kusten, än som i allmänhet vore förhållandet å den söder

om detta län belägna delen af norra stambanan. Om härigenom visserligen

den kortaste och billigaste lämpliga vägsträckning erhållits, hade

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

3

stambanan dock blifvit förlagd på sidan om det mest bebodda och odlade

kustbältet och genomginge derför ännu föga bruten bygd.

Någon trafik å denna sträcka, förutom den genomgående, som komme

att uppstå, sedan stambanan i sin helhet blifvit öppnad, och som väl i

alla händelser icke kunde uppnå någon betydenhet, kunde ej påräknas,

såvida icke stambanan genom en sidogren förbundes med kustlandet, hvilket

hade vida större betingelser för att framkalla transporter af personer och

gods, emedan befolkningen der vore koncentrerad och dessutom hamnplatserna

antagligen komme att fortfarande i icke ringa mån förmedla

handeln med de inre landsdelarne, åtminstone under den del af året, då

sjöfarten vore öppen.

De banor till kusten, som kommit i fråga inom detta län, vore en

till Umeå och en till Skellefteå eller det närliggande Kåge. Af dessa

vore banan till Umeå den mest afsevärda för samfärdseln inom länet, enär

Umeå stad vore länets hufvudort och redan såsom sådan i liflig förbindelse

med länets olika delar, hufvudsakligen de inåt landet liggande, samt hade

eu befolkning af omkring 3,500 personer och af dessa skål lemnade större

utsigter till trafik än någon annan ort inom länet. Ett annat företräde

hade denna bansträckning framför andra eventuella deruti att densamma,

hvilken skulle utgå från Vännäs station, blefve den kortaste och billigaste

samt att den på samma gång skulle genomgå den starkt bebyggda och väl

uppodlade dalsträckan utmed Ume eif.

Vidare hade jernvägsstyrelsen, med anmälan att styrelsen på grund af

omförmälda omständigheter under 1893 års höst låtit verkställa undersökningar

för en bibana från Vännäs till Umeå stad och hafvet, öfverlemnat

ett på den härigenom vunna fullständiga utredningen rörande en sådan

anläggning grundadt band profil- och planritningar jemte ett band innehållande

kostnadsförslag m. m. och dervid på följande sätt redogjort för

denna bibanas sträckning och för de kostnader, en sådan anläggning skulle

medföra för staten.

Den undersökta jernvägslinien hade, såsom å generalkartan med röd

fulldragen linie utmärkts, framdraga genom Vännäs kyrkoby och öfverginge

sedermera Vindelelfven vid dess sammanflöde med Ume eif för att

derefter medelst en större böjning åt söder ingå i Ume elfs dalgång och följa

densamma på dess norra sida förbi Brattby, Gubböle, Svallet, Norrfors

samt Bränhlandsgårdar fram till Umeå stad. Förutom den med anledning

af vattendragets stora bredd svåra öfvergången af Vindelelfven vid Vännäs

och några större terrasseringsarbeten i den trånga dalgången vid Norrfors

mötte inga svårigheter för jernvägsliniens framdragande.

1 afsigt att erhålla eu fördelaktigare öfvergång af Vindelelfven hade

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

derjemte undersökts en nordligare linie från Vännäs öfver Spöland till

Gubböle, hvarvid elfven skulle öfvergås en kilometer högre upp; men då

denna linie, som å generalkartan vore utmärkt med streckad röd linie,

skulle medföra en vägförlängning af 2,8 kilometer samt framgå i en för

banans lutningsförhållanden mera ogynsam terräng, vore förutnämnda liniesträckning

förbi Vännäs kyrka att föredraga.

Vid Umeå skulle jernvägsstationen erhålla fördelaktigt läge på den

jemna sandplatån norr om staden, men för att nedkomma till stadens

magasiner vid elfven erfordrades anläggningen af ett 2,6 kilometer långt

sidospår.

Enär under nuvarande förhållanden mera djupgående fartyg icke

kunde uppgå till staden utan nödgades lossa och lasta vid Holmsunds

lastageplats och en påtänkt reglering af Ume eif från staden till den

närmare elfmynningen belägna Storfjärden ej ännu kommit till utförande,

hade erfordrats att vidare framdraga undersökangslinien från Umeå till

lämpligt ställe vid elfmynningen, hvarest tillräckligt vattendjup för djupgående

fartyg förefunnes. Vid förut på enskild bekostnad verkstäld undersökning

från Vännäs till hafvet hade linien framdragits utmed elfvens

norra strand till Holmsund; men då jernvägen till sistnämnda ställe skulle

komma att genomgå Sandviks stora brädgård samt inkräkta på den redan

nu för trävaruskeppningen derstädes trånga lastplatsen, och svårighet derjemte

funnes att vid Holmsund erhålla tillräckligt utrymme för upplag,

samt högst betydlig och dyrbar expropriation derstädes måste ega rum,

hade vid de af jern vägsstyrelsen föranstaltade undersökningarna Holmsund

ej ansetts lämplig som slutpunkt för bibanan. Den nu utstakade linien

följde från staden norra elfgrenens norra strand, men vore dragen öfver

eu i det närmaste igengrundad mindre elfgren fram till den stora och för

upplag särdeles lämpliga, i elfmynningen liggande ön Storsandskär.

Vid Storsandskär hade i förslaget beräknats uppmuddring af elfven

utmed dervarande kaj och lastbrygga, så att intill tolf fot djupgående fartyg

kunde lägga till vid stationen. För att kunna mottaga än djupare liggande

fartyg erfordrades uppmuddring af segelränna genom en nedanför stationen

af elfvens afsättningar bildad vidsträckt sandbank, men till dess en sådan

blifvit upptagen kunde öfverförandet af gods till de mera djupgående

fartygen ske i pråmar. Kostnaden för de elfarbeten, som blefve nödvändiga

för att bereda en farled af 20 fots djup, hade nemligen af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

enligt en bifogad skrifvelse och kostnadsförslag, beräknats

komma att uppgå till 500,000 kronor; och ehuru denna reglering icke

behöfde omedelbart utföras, vore det dock önskligt att den komme till

stånd inom en icke allt för aflägsen tid.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

5

Den utstakade linien från Vännäs till Umeå stad har en längd af 31

kilometer och med dess fortsättning från staden till Storsandskär, 8 kilometer,

en längd af tillhopa 39 kilometer. Liniens anläggning vore beräknad

kosta 2,400,000 kronor, uti hvilken summa byggnaden af den stora bron

öfver Vindelelfven inginge med 324,000 kronor. Den nämnda byggnadskostnaden

motsvarade i jemna hundratal 61,500 kronor per kilometer.

Lades härtill kostnaden för banans utrustning med rörlig materiel, beräknad

såsom öfligt efter 5,000 kronor per kilometer, blefve hela kostnaden

för denna bana 2,595,000 kronor eller i afrundadt tal 2,600,000

kronor.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt föresloge jernvägsstyrelsen

att en sidobana till norra stambanan måtte anläggas från Vännäs till Umeå

och vidare till Storsandskär vid Ume elfs mynning.

Domänstyrelsen, som, efter remiss, den 5 mars 1894 yttrat sig i

ärendet, hade, då genom ifrågavarande bana virkesafsättningen från ortens

skogar, hvaraf nära två qvadratmil, eller inemot 20,000 hektar bestode af

kronoparker och till kronan inom kort återfallande stockfångstskogar, högst

väsentligt skulle komma att underlättas, hemstält om bifall till jernvägsstyrelsens

omförmälda framställning.

T. f. chefen för generalstaben hade i utlåtande af den 9 mars 1894

likaledes tillstyrkt bifall till samma framställning, jemväl i hvad denna

afsåge den föreslagna jernvägsliniens sträckning, och dervid anfört, bland

annat, följande.

Dels till följd af sitt läge invid smalaste delen af Bottenhafvet, dels

till följd deraf att stambanan genom öfre Norrland här ginge helt nära

intill (föga öfver 30 kilometer från) Bottenhafskusten, vore trakten kring

Ume elfs mynning måhända mera än någon annan punkt å Norrlands hela

kuststräcka att under krig anse såsom ett lämpligt och för den skull

sannolikt landsättningsställe för fiendtliga afdelningar, som hade för afsigt

att afbryta norra stambanan och dymedelst omöjliggöra eller åtminstone

väsentligt försvåra förbindelsen mellan de till öfre Norrlands försvar afdelade

trupperna och vårt land i öfrigt. Under vintertiden vore förhållandet

enahanda. Då Bottenhafvet islades, egde ju till och med regelbunden

samfärdsel på isen rum mellan trakten kring Ume elfs mynning

öfver vestra och östra Qvarken och vårt östra grannland, hvadan ock vid

krig under denna årstid fara vore för handen att samma väg, såsom verkligen

skedde i mars månad år 1809, skulle kunna begagnas för fiendtliga

anfallsföretag. Under sådana omständigheter Unge den föreslagna jern
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:u 46.

vägsanläggningen stor militär betydelse, i det att densamma beredde oss

tillfälle att från öfriga delar af landet skyndsamligen framföra trupper till

den hotade traktens försvar.

Mot enskildheterna af den föreslagna jernvägens utstakning hade t. f.

generalstabschefen, som ansett det föreslagna södra alternativet till öfvergång

af Yindelelfven, som ledde förbi Vännäs kyrkoby, såsom varande

kortare och erbjudande en terräng, som vore gynsammare för banans lutningsförhållanden,

vara att gifvet föredraga framför det nordliga alternativet

öfver Spöland, i öfrigt anmärkt att, för att erhålla en fasad för

bangården i Umeå, som vore jemnlöpande med stadens hufvudgator i öster

och vester, man icke tvekat att afskära ett långt ifrån obetydligt stycke

af det för Norrlands dragonregemente afsedda, i sig sjelf ingalunda för

stora exercisfältet och att föra hufvudspåret in till bangården medelst

en kurva.

Enär någon möjlighet icke torde förefinnas att bereda exercisfältet eu

utvidgning i vester eller sydvest, motsvarande det enligt utstakningen afskurna

stycket, vore den förra olägenheten af den svåra beskaffenhet, att

den ovilkorligen måste undanrödjas. Nämnvärd svårighet härutinnan syntes

dessutom ingalunda förefinnas. Med hänsyn till hvad sålunda framhållits

hcmstälde t. f. generalstabschefen, att af de alternativa förslagen till öfvergång

af Vindelelfven det södra, förbi Vännäs kyrkoby, måtte vinna nådigt

godkännande samt att banan måtte invid Umeå bangård få den utstakning,

att det för Norrlands dragonregemente afsedda exercisfältet kornme

att lemnas alldeles oberördt af densamma.

Ivongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län, som den 17

mars 1894 i ärendet afgifvit underdånigt utlåtande och deruti, med erinran

att frågan om förläggande af en sidobana, om ock med något längre

sträckning till Djupvikens och Holmsunds lastageplats, sedan länge utgjort

ett önskningsmål för Vesterbottens läns befolkning, ehuru åtskilliga svårigheter

och olägenheter varit förknippade med att förlägga banans slutpunkt

till Holmsund, förmält sig anse att dessa olägenheter vore till största

delen afhjelpta genom det nu ifrågavarande förslaget, som afsåge att förlägga

banans slutpunkt vid elfvens mynning på Storsandskär.

Enär såväl domänstyrelsen som t. f. chefen för generalstaben i deras

ofvannämnda utlåtanden berört den ifrågasatta jernvägens behöflighet, dels

såsom underlättande virkestransporten från vidsträckta skogstrakter, som

vore i saknad af väl ordnade flottleder, och dels i strategiskt hänseende,

hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande funnit för sig återstå hufvudsak
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

7

ligen att söka påvisa jernbanans stora betydelse för Vesterbottens län och

Umeå stad.

Hvad först beträffade jernvägens betydelse för länet, så behöfde man

endast kasta en blick på kartan för att finna, det Vännäs jern vägsstation

på norra stambanan bildade spetsen i en trubbig vinkel, som läge närmare

hafvet än någon annan punkt på jernvägen inom länet norr om

nämnda station; ty medan denna vore belägen endast 3,1 nymil från Umeå

och 3,9 ny mil från Storsandskär, löpte jernvägen derifrån inåt landet på

ett afstånd af sex, sju till och med åtta mil från kusten. Det torde derför

få anses såsom i hög grad sannolikt, att en mycket stor del af det

gods, som vore afsedt för skeppning, komme att föras till Umeå såsom

varande den närmaste och bäst belägna hamnplatsen, och att Umeå, hvars

handelsområde afskurits af norra stambanan, komme att ej blott återvinna

detta, utan äfven att få det utvidgadt.

Till detta handelsområde torde böra räknas Degerfors, Lycksele, Stensele,

Sorsele samt delvis Burträsks, Norsjö, Mala och Jörns socknar vester

och norr om Umeå. Härtill komme Umeå, Vännäs, Säfvar och Bygdeå

socknar, invid eller öster och nordost om sidobanan. Dessa socknar hade

vid 1892 års slut 49,340 invånare. Att ett så stort område med en så

stor befolkning skulle tillföra jernvägen en icke obetydlig både personoch

godstrafik, torde få anses otvifvelaktigt. Den förnämsta exporten utgjordes

för närvarande af, utom trävaror, tjära, smör, ost och hudar med

mera dylikt; men lättheten att afsätta dessa alster torde äfven framkalla

nya förvärfskällor.

Den industri, som dock lemnade det största bidraget till exporten

från länet, vore trävaruindustrien, och derifrån borde äfven, på sätt domänstyrelsen

i sitt utlåtande framhållit, en betydlig mängd gods komma att

forslas utefter banan, på samma gång som den indirekta fördelen vunnes,

att virke från skogar, som nu genöm sitt läge endast betingade låga

pris, komme att stiga i värde; men äfven trakter, som vore lyckligare

lottade i fråga om flottleder, än de af domänstyrelsen särskildt framhållna,

komme genom sitt läge att inverka på trafiken på sidobanan. I sådant

afseende tilläte sig Kongl. Maj:ts befallningshafvande i underdånighet erinra

derom, att vid Vännäs sammanflöte Urnan och Vindeln, hvilka bildade ett

mägtigt flodområde samt jemte bivattendrag utgjorde flottleder för skogstrakter,

som vore bland de rikaste inom landet och ännu delvis i det närmaste

orörda. Äfven om icke någon större trafik på jernvägen skulle vara

att påräkna, så vore åtminstone visst, att dessa skogstrakter vore tillräckliga

för långt flera sågverks behof än de tre, som för närvarande funnes anlagda

vid Uine clfs utlopp i hafvet. Det vore en känd sak, att de gröfre

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

virkesdimensionerna i allmänhet minskats både inom Vesternoirlands, Jemtlands

och Gefleborgs län, hvarför redan nu virkesuppköpare från dessa

län infunnit sig vid de årliga virkesauktionerna, som hållits inför Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i Vesterbottens län, och täflat med virkesspekulanterna

från detta län. Dessa uppköpare samt de bolag och enskilda,

hvilka förut vore i besittning af skogar och hemman inom länet, skulle i

eu snar framtid anlägga sågverk antingen invid Ume eif eller invid kusten

i „ dess närhet, såsom under de senare årtiondena varit fallet både vid

Angermanelfven och det af två floder omslutna Sundsvall, eller ock, såsom

under de senare åren varit händelsen på flera ställen inom andra län,

uti sjelfva skogsområdena, hvarifrån virket försågadt skulle komma att

forslas efter jernvägen till den blifvande hamnplatsen vid Storsandskär, i

hvilketdera fallet som helst tillförande sidobanan trafik.

Den utmed sidobanan genom en tätt befolkad bygd framflytande Ume

eif bildade både vid Norrfors och Baggböle storartade vattenfall, invid

hvilka funnes plats för betydande industriella verk, som borde kunna

bidraga ej blott till länets utveckling, utan äfven till att lemna sidobanan

trafiktillskott.

En samfärdselled, som på senare tider mer och mer råkat i förfall,

vore den mellan Vasa i Finland och Umeå. Denna borde dock kunna

betydligt upphjelpas genom jernvägen, särskildt beträffande vintertrafiken,

helst då afståndet mellan finska och svenska kusten från Valsöarne på

finska sidan till Bredskär utanför Holmsund, endast utgjorde 4,5 nymil.

Åren 1888 och 1893 kommo öfver isen från Finland, det förra året 517

foror och 210 resande och 1893 1,367 foror samt 501 resande, på sätten

bifogad genom Umeå tullkammare upprättad tablå utvisade. Sistnämnda

år fördes alla fororna och de resande till Vännäs och befordrades vidare

på norra stambanan. Hvad dessa år varit undantag, borde genom lämpliga

anordningar kunna blifva regel.

Härvid vore äfven att bemärka, att Umeå med en folkmängd af omkring

3,500 invånare vore länets residensstad och såsom sådan ett slags

medelpunkt för hela länet. Der vore äfven tre läroverk förlagda, nemligen

två högre elementarläroverk, ett för gossar och ett för flickor, samt

ett folkskolelärarinneseminarium. Härigenom stode Umeå i en liflig förbindelse

med hela länet, hvilken förbindelse skulle betydligt underlättas

genom sidobanans anläggning.

Hvad anginge Umeå stad, så sammanfölle dess intressen uti nästan

alla ofvanberörda hänseenden med länets. Det vore nemligen naturligt,

att en ökad folkmängd i stadens närhet, en jernväg med staden till ändpunkt

samt kommunikationsleden till Finland skulle öka stadens efter

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

9

1888 års förhärjande eldsvåda minskade välstånd, som än ytterligare lidit

afbräck genom norra stambanans framdragande genom länet på flera mils

afstånd. Men ökadt välstånd skulle äfven från staden tillföra banan

ökad trafik.

Enligt hvad en bifogad tablå öfver ankommande och afgående varor

till och från Umeå under åren 1888—1892 utvisade, hade dessa i medeltal

utgjort 7,609,099 kilogram, 162,571 hektoliter och 659,697 styckegods.

En stor del af dessa varor hade sändts vidare till Eycksele och det inre

af lappmarken, utan att jernvägen anlitats såsom fortkomstmedel, men då

sammanhängande jernvägsförbindelse erhölles från Umeå till Hällnäs jernvägsstation,

dit afståndet utgjorde 8,1 mil, vore påtagligt, att denna trafik

koinme att gå efter jernvägen till nämnda station, belägen 6,4 nymil

från Lycksele, som vore den betydligaste orten inom Vesterbottens läns

lappmark.

Da af de till Kongl. Maj:ts befallningshafvande remitterade handlingarna

icke framginge, hurudan farleden mellan Storsandskär och

Storfjärden för närvarande vore beskaffad, hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande

från ordföranden i Umeå stads hamndirektion samt lotsaldermannen

vid Bredskärs lotsstation infordrat en bifogad beskrifning

deröfver.

Af denna beskrifning framginge, att farledens minsta djup vid lägsta

vattenstånd mellan Storsandskär och Storfjärden år 1893 utgjorde 3,5

meter pa en sträcka af endast 450 meter, men för öfrigt vore djupare

samt att bottnen vore så lös, att farleden genom muddring utan nämnvärda

kostnader med lätthet borde kunna fördjupas till 4,5 meter.

Vid sådant förhållande kunde för närvarande nästan alla större kustbåtar,

af hvilka en del redan nu alltid gånge upp till staden, lasta och

lossa vid Storsandskär.

Hvad åter vidkomme mera djupgående fartyg, kunde lastningen lämpligen

verkställas genom pråmar, hvilka i allmänhet användes äfven vid

Holmsund och Djupvik vid inlastning af trävaror, emedan lastningen derigenom

ansages ga både lättare och bättre. Den sträcka, som pråmarna

behöfde bogseras, vore också, såsom utgörande 2,400 å 3,000 meter, af

ringa betydenhet.

I öfrigt tilläte sig Kongl. Maj:ts befallningshafvande bemärka, att,

enligt hvad ett bifogadt utdrag ur lotsjournalen vid ofvannämnda lotsplats

för de sista åren utvisade, jemförelsevis få lastade fartyg varit 5,5

meter djupgående, i följd hvaraf farledens fördjupande till 6 meter för

närvarande syntes vara obehöflig^ helst som vattenståndet under vanliga

förhållanden vore omkring eu meter högre, än när det vore lägst. I all
Uih.

till Riksd. Vrål. 1805. 4 Sami. 1 Afd. OO ljuft. 2

opaginerad Kontrollera mot PDF

ib

Statsutskottets “Utlåtande N:o 46.

mänhet, torde också fartygens byggnadssätt numera hafva förändrats på

så sätt, att de gjordes mera grundgående, än förr varit brukligt.

Då af hvad sålunda anförts torde få anses framgå, att ifrågavarande

bana, särskildt med hänsyn till dess jemförelsevis obetydliga längd, billiga

anläggningskostnad och förbindelse med hafvet, borde lemna en god inkomst

och derjemte tillföra den genom för närvarande mera folkfattiga

trakter framdragna norra stambanan ett behöfligt. trafiktillskott, samt härtill

komme banans betydelse för Vesterbottens län och Umeå stad jemte

dess af t. f. chefen för generalstaben framhållna vigt i strategiskt hänseende,

funne Kongl. Maj:ts befallningshafvande så vigtiga skäl hafva förebragts

för banans byggande att dermed icke vidare borde anstå.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande hade vidare till Kongl. Maj:t öfverlemnat

dels en skrifvelse från Vesterbottens läns landsting, dels ett utdrag

af stadsfullmägtiges i Umeå protokoll, utvisande dessa handlingar, att landstinget

för den del af den föreslagna banan, som ej ginge öfver Umeå

städs områden, och stadsfullmägtige för den del deraf, som ginge öfver

dessa områden, ingått på ofvan nämnda af Riksdagen för anläggning af

banan Mellansel-Örnsköldsvik uppstäda vilkor, under den förutsättning,

att Riksdagen innevarande år beslöte anläggande af sidobana från Nännas

till Umeå och vidare till Storsandskär vid Ume elfs mynning.

Vidare hade jernvägsstyrelsen uti underdånig skrifvelse den 22 december

nästlidna år mot det af t. f. chefen för generalstaben gjorda uttalande

i fråga om undanrödjande af de uppgifna olägenheterna för det

för Norrlands i Umeå förlagda dragonregementes exercisfält genmält, att

banans dragning öfver samma exercisfält betingats deraf, att stationen i

Umeå måst förläggas i öfverensstämmelse med den för staden faststålda

regleringsplanen och att banan till följd häraf blifvit närmast stationen

dragen i en båge nära det ifrågavarande fältets norra gräns, der den från

det öfriga fältet afskure en remsa, som till arealen icke utgjorde en tolftedel

af det hela, men att det väl så nära stationen läte sig göra att träffa

anstalter, så att passage hölles öppen i de få fall, då öfningarna behöfde

utsträckas till den afsöndrade jordremsan.

Då, enligt hvad handlingarna innehölle, Vesterbottens läns landsting

och stadsfullmägtige i Umeå för nu ifrågavarande bibana iklädt sig enahanda

förbindelser i fråga om tillhandahållande af erforderlig jord och

åtskilliga materialier, hvilka vore bestämda vid beviljandet af anslag för

statsbanan till Örnsköldsvik, hade jernvägsstyrelsen förnyat sin hemställan

om aflåtande af proposition till Riksdagen om anläggning af sagda

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

11

bana från Vännäs till Umeå—Storsandskär enligt den framlagda planen

och härvid vidare förmält, att några större kostnader icke vore behöfliga

för att anskaffa erforderlig arbetspersonal och att förrådet af arbetsredskap

ännu vore samladt och på platsen tillgängligt. Anläggningen af banan

ansåge styrelsen böra utföras icke på generalentreprenad, utan enligt redan

bepröfvadt tillvägagående med begagnande af delvis sådana, d. v. s. enligt

särskilda, under namn af arbetsaftal kända uppgörelser och med eu ringa

befälsstab, bestående af en på platsen tjenstgörande, styrelsen underordnad

arbetschef och under honom lydande nivellörer till ett inskränkt antal.

Statsrådet och chefen för civildepartementet anförde i ämnet för egen

del följande:

I män som stambanan norr om Storvik fortskrede längre och längre

mot norden genom glest befolkade och på långa sträckor ouppodlade

trakter, gjorde sig behofvet af grenbanor till hafvet allt mer och mer

känbart, för att såmedelst åt stambanan skulle kunna beredas dels trafik

af timmer och dylikt, som icke kunde tåla de eljest allt för långväga transporterna,

dels ock den tillförsel, som under alla förhållanden blefve en

följd deraf, att stambanan genom dessa utfartsvägar komme i beröring med

de tätare befolkade och mera kultiverade kusttrakterna. Detta behof behjertades

ock af Kongl. Maj:t och Riksdagen, så att inom kort bibanor

byggdes för statens räkning från Kilafors till Söderhamn, från Ljusdal till

Hudiksvall och från Ange till Sundsvall. Vidare och sedan stambanebyggnaderna

fortskridit till närheten af Vännäs, hade dels från Mellansel

anlagts en statsbana till Örnsköldsvik och dels af ett enskildt bolag med

betydligt understöd af statsmedel åstadkommits jernvägsförbindelse från

Sollefteå till Hernösand. Men derefter på hela sträckan från Mellansel

till Boden, hvarest norra stambanan träffade Gellivarabanan och såmedelst

erhölle en utfartsväg till Luleå, funnes ingen enda jernvägsförbindelse

med de rikare och mera befolkade bygderna vid kusten. Som denna

sträcka vore icke mindre än omkring 400 kilometer lång, läge behofvet

för densamma af en förbindelseled med hafvet i öppen dag.

När Riksdagen beviljade anslag till bibanan Mellansel—Örnsköldsvik,

yttrade Riksdagen i sin skrifvelse derom af den 13 maj 1891, att, då

det tvifvelsutan vore af vigt att statsbaneförvaltn ingen hade i sin

hand att, oberoende af enskildes intressen, bestämma öfver trafikerandet

af de vigtigaste utfartsvägarne från stambanan till exporthamnar och

öfver befordringsafgifterna derför, Riksdagen ansåge nämnda bana böra

byggas för statens räkning. Af samma skäl och då dessutom ingen

anledning funnes att antaga, att nu ifrågavarande jcrnvägsled kunde

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

på enskild väg åstadkommas, syntes staten böra åtaga sig densainmas

anläggande. En jernväg från Vännäs till Umeå blefve kortare och otvifvelaktigt

billigare än någon annan bibana, som kunde ifrågasättas till

kusten mellan Örnsköldsvik och Luleå. Dess längd utgjorde 39 kilometer,

under det att hvar och en af de öfriga utfartsvägar, som kunde ifrågakomma,

blefve betydligt längre. Hvad beträffade upptagandet af en djupare

segelränna från Storsandskär till Storfjärden, hvilken fråga jernvägsstyrelsen

i sin underdåniga skrifvelse den 22 februari 1894 berört, så torde

genom hvad Kongl. Maj:ts befallningshafvande anfört vara utredt, att några

vidlyftiga arbeten i detta afseende icke på länge erfordrades, och för öfrigt

torde hela denna fråga i första hand vidkomma Umeå stad.

Beträffande sättet för arbetenas anordnande instämde departementschefen

med jern vägsstyrelsen; och torde med hänsyn till ett lämpligt tillgodogörande

af de från stambanebyggnaderna öfverblifna materialförråden,

hvilka vore bokförda till öfver 400,000 kronor och eljest måste på annat

sätt disponeras, arbetena böra företagas redan innevarande år, i hvilket

fall banan skulle kunna fullbordas under nästkommande år.

Med afseende å de fördelar, ifrågavarande bana medförde för vidsträckta

delar af Vesterbottens län, torde för denna anläggning böra stadgas

samma vilkor i afseende å upplåtelse af mark m. m., som bestämts

för Örnsköldsviksbanan; och af hvad förut anförts framginge, att vederbörande

vore villige underkasta sig dessa vilkor.

Hvad kostnaden för banan anginge, så vore denna beräknad till

2,595,000 kronor, eller i rundt tal 2,600,000 kronor, deri inbegripen kostnaden

för banans första utrustning med rörlig materiel. Enligt hvad antagligt

vore, komme något kontant öfverskott att uppstå å de för stambanebyggnaderna

till Boden anslagna medel, hvilket öfverskott sålunda

måhända skulle kunna i första hand anvisas för nu ifrågavarande anläggning,

men då beloppet deraf ännu ej kunde till siffran fullt exakt angifvas,

torde något afseende derå icke böra fästas vid bestämmande af den summa,

som borde för anläggningen anslås, och hvilken summa syntes lämpligast

böra anvisas till utgående från riksgäldskontoret.

Då, på sätt chefen för civildepartementet till statsrådsprotokollet erinrat,

behofvet af utfartsvägar från norra stambanan till kusten blifvit af

Riksdagen vid fyrfaldiga tillfällen erkändt, samt den nu föreslagna bibanan

från Vännäs till Umeå och Storsandskär afser att anskaffa en dylik utfartsväg

på den omkring 40 mil långa sträckan från Mellansel till Boden,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 46.

13

har utskottet ansett sig böra ur denna synpunkt tillstyrka anläggningen

af den ifrågasatta banan för statens räkning.

Genom anläggandet af densamma synes det utskottet, som om för eu

längre framtid Norrlands behof af statsbanor bör blifva temligen nöjaktigt

tillgodosedt.

Utskottet hemställer,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:ts ifrågavarande

proposition, må, under förbehåll af de i propositionen

angifna vilkor, för anläggning af en bibana från

norra stambanan vid Vännäs till Umeå och vidare till

Storsandskär och denna bibanas utrustning med trafikmateriel

bevilja 2,600,000 kronor att, i mån af behof,

utgå under detta och nästkommande år.

Om sättet för anvisande af nämnda anslagsbelopp kommer utskottet

att framdeles afgifva yttrande.

Stockholm den 29 mars 1895.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservation:

af herr J. E. Wikstén mot viss del af motiveringen.

Bill. till Riked. Prot. 1895. 4 Samt. 1 Afd. 30 lläft.

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1895:60 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj ds proposition angående anslag för anläggning af en bibana från norra stambanan vid Vännäs till TJmeå och vi s. 4 i texten