Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda jernvägar.

1895-04-30 · 41 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 39 av 41 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1895:76, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda jernvägar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

1

N:o 76.

Ank. till Riksd. kansli den 30 april 1895, kl. 3. e m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående

förvärfvande för statens räkning af vissa enskilda jernvägar.

(R. A.)

I en den 8 sistlidne mars till Riksdagen aflåten proposition (n:o 32)

har Kong], Maj:t, under åberopande af ett propositionen bilagdt utdrag

af protokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen bemyndiga

fullmägtige i riksgäldskontoret att, på det Kongl. Maj:t må blifva

i tillfälle att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet

angifna grunder åt staten förvärfva Skåne—Hallands, Mellersta

Hallands, Göteborg—Hallands, Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholms

jernvägar, till Kongl. Maj:t, efter ingången af år 1896, på reqvisition

utanordna de medel, som erfordras för gäldande af hvad för jernvägarne

skall kontant till jernvägarnes egare utbetalas, äfvensom fullgöra

ränteliqvider och kapitalafbetalningar å de i Skåne—Hallands och Malmö

— Billesholms jernvägar intecknade obligationslån samt de kommunallån,

hvilka af staten i följd af ifrågavarande banors förvärfvande öfvertagas.

Af ofvan åberopade statsrådsprotokoll inhemtas till en början, att

chefen för civildepartementet, med omförmäla!! af sistlidna års Riksdags

beslut rörande Kongl. Maj:ts då gjorda framställning i samma syfte som

Bill. till Riktd. Blot. 1895. 4 Sami. 1 Afd. 51 Häft. (Ako 70). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

nu föreliggande proposition, förklarat sig, ehuru berörda framställning

icke vann Riksdagens bifall, likväl, med särskild hänsyn till den jemförelsevis

ringa röstöfvervigt, hvarmed Riksdagens beslut fattades, anse,

att frågan icke borde betraktas såsom definitivt förfallen, utan fortfarande

hållas öppen. Departementschefen erinrade vidare, att, sedan han vid

anmälan den 9 augusti 1894 af Riksdagens beslut bemstält, att Kongl.

Maj:t måtte uppdraga åt jernvägsstyrelsen dels att med styrelsen för

Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag förhandla, om under hvilka vilkor

detta bolag kunde vara villigt att till staten öfverlåta dess jernväg, dels

ock att undersöka, huruvida de till grund för Kongl. Maj:ts proposition

till 1894 års Riksdag lagda beräkningar rörande inlösningspris för ofvan

omförmälda banor samt kompletteringskostnader m. in. borde i ett eller

annat afseende undergå förändring, äfvensom att med underdånigt yttrande

i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma i god tid före innevarande års

lagtima riksdag, Kongl. Maj:t behagat till denna hemställan lemna bifall.

Sedan till jernvägsstyrelsen tillika remitterats en af Kongl. Maj:ts

befallningshafvande i Hallands län insänd skrifvelse från länets landsting

jemte utdrag af landstingets protokoll den 19 och 20 september 1894,

har jernvägsstyrelsen i underdåning skrifvelse den 31 december 1894 afgifvit

det sålunda infordrade yttrandet, hvarefter styrelsen inkommit med

en ytterligare skrifvelse i ämnet af den 21 sistlidne januari.

Vidare hafva till Kongl. Maj:t ingifvits åtskilliga skrifter, deruti ett

stort antal kommuner inom Hallands län förmält sig instämma i landstingets

uttalande i dess nyssberörda skrifvelse.

De jernvägar, om hvilka i förevarande proposition är fråga, utgöras af:

1) Skåne—Hallandsbanan, hvilken består dels af hufvudbanan (92

kilometer) från Helsingborg öfver 0 Engelholm till Halmstad, dels ock af

en tvärbana (28 kilometer) från Åstorp (station å Helsingborg—Hessleholms

och Landskrona—Engelholms jernvägar) öfver Kattarp, der tvärbanan

korsar hufvudbanan, till Höganäs;

2) Mellersta Hallands jernväg, som sträcker sig från Halmstad till

Varberg (74 kilometer);

3) Göteborg—Hallands jernväg från Varberg till Göteborg (77 kilometer);
4)

Landskrona—Engelholms jernväg (49 kilometer) från Landskrona

sträckande sig öfver Ottarp, der banan korsar Helsingborg—Billeberga

jernväg, och vidare öfver Billesholms grufva, Malmö—Billesholms jern vägs

ena ändpunkt, samt Åstorp till Engelholm;

5) Malmö—Billesholms jernväg (59 kilometer), hvilken sträcker sig

från Malmö öfver Kjeflinge, derifrån jernvägar utgå till Landskrona och

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

3

Lund, samt öfver Teckomatorp, der banan korsar jernvägen mellan Eslöf

och Landskrona, till Billesholms grufva.

Dessa fem jernvägar, af hvilka de tre förstnämnda tillsammantagna

pläga benämnas vestkustbanan, hafva samtliga samma spårvidd som statens

jernvägar (1,435) meter och bilda tillsammans dels en fortlöpande

trafiklek från Göteborg till Malmö, dels utfartsvägar från denna hufvudlinie

till Helsingborg och Landskrona, dels ock en förbindelseled mellan

Åstorp och Höganäs.

Enligt koncessionerna å Skåne Hallands, Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands

och Malmö—Billesholms jernvägar är svenska statsverket

berättigadt inlösa dessa jernvägar med tillhörigheter och trafikmateriel mot

ett penningbelopp,

a) som, om sådant sker mom tio är efter det jernvägen i sin helhet

eller till någon del blifvit för allmän trafik öppnad, skall motsvara hvad

jernvägen med tillhörigheter och trafikmateriel, enligt behöriga räkenskaper,

kostat, med tillägg af ränta efter fem för hundra om året efter

afdrag af den nettoinkomst, banan under tiden lemnat; och

b) som, om inlösen sker efter tio är från det banan blifvit i sin helhet

eller till någon del upplåten för allmän trafik, skall, allt efter det sätt,

som finnes vara för koncessionshafvarne förmånligast, antingen beräknas

så, att detsamma motsvarar två gånger summan, enligt behöriga räkenskaper,

af hela den under de tio år, som förflutit närmast före det år,

hvarunder lösningsanspråket är väckt, uppkomna nettobehållning af trafiken,

innefattande alla under samma tio år gjorda utdelningar till jernvägens

egare jemte rånte- och kapitalafbetalningar å upptagna lån samt

afsättning af kontanta medel eller öfverförande af säkra fordringar till

befintlig reserv- eller förnyelsefond; eller ock bestämmas af fem gode män,

utaf hvilka Kongl. Maj:t utser två och koncessionsinnehafvarne två, hvarefter

de fyra sålunda valde tillkalla den femte;

skolande lösesumman för jernvägen af svenska statsverket erläggas

vid tillträdet af den inlösta egendomen och anses utgöra inlösningsvärdet

af hela jernvägsbyggnaden med alla dess fasta och lösa tillhörigheter af

hvad slag de vara må, äfvensom af hela den i behåll varande -reserv- eller

förnyelsefonden, utan annat undantag än af de för trafikens behof i förråd

befintliga förlags- och konsumtionsartiklar, såsom obegagnade syllar och

skenor med tillbehör, stenkol, oljor och dylikt; och skall egendomen till

statsverket afträdas skuldfri eller ock behörigt afdrag å löseskillingen vid

afträdandet göras för beloppet af den i jernvägen intecknade skuld; hvaremellertid

jernvägsaktiebolaget åligger att årligen, efter det behörig revision

Inlösnings
vilkor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

Inlösnings
pris.

af bolagets förvaltning och räkenskaper egt rum, insända till civildepartementet,

för att der förvaras, fullständig uppgift å beloppet af de utdelningar

till jernvägens egare, af de kapital- och räntebetalningar å upptagna

lan samt af de öfverföringar af medel till reserv- eller förnyelsefond, som

för det år, revisionen omfattar, blifvit af öfverskottet å jernvägens trafikinkomster

bestridda.

Då Skåne—Hallands jernväg delvis öppnades för trafik redan den 9

januari 1885, kan inlösen af denna jernväg enligt oj-vilkoret icke vidare

ega rum. För de öfriga tre ifrågavarande jernvägarne är tiden för deras

inlösen enligt nämnda vilkor ute,

för Mellersta Hallands jernväg den 17 september 1896,

} Göteborg—Hallands » » 1 september 1898,

s Malmö—Billesholms » »18 september 1896.

Landskrona—Engelholms jernväg är icke underkastad inlösningsrätt

från statens sida.

Hvad beträffar det pris, hvartill ifrågavarande banor skulle kunna af

staten förvärfvas, hade 1893 års jernvägskomité vid beräknande af inlösningspriset

enligt g^-vilkoret för de fyra banor, som voro underkastade

inlösen, utgått från följande grunder:

att byggnadskostnaden för hvarje år skulle upptagas till det belopp,

hvartill den funnes i räkenskaperna uppförd;

att den ränta efter fem för hundra, som borde tilläggas byggnadskostnaden,

borde beräknas, intill dess anläggningsarbetena börjat, å inbetalda

delar åt aktiekapitalet från de dagar, inbetalningarna verkstälts, samt

derefter å det i jernvägen nedlagda, bokförda kapital för hvart år särskildt

och från början af samma år;

att från summan af den sålunda funna byggnadskostnaden med dertill

lagd ränta skulle afdragas hela den nettoinkomst, som jernvägen under

tiden lemna!; samt

att såsom nettoinkomst beräknades hela det belopp, hvarmed jernvägens

inkomster öfverskjutit kostnaden för jernvägens drift och underhåll,

oafsedt huru stor del af detta öfverskott användts till rånte- och kapitalafbetalningar

m. m.

Enär inlösningspriset, med tillämpning af oj-vilkor et, skulle bestämmas

efter hvad jernvägen verkligen kostat (med tillägg af ränta efter afdrag

af nettoinkomst) och icke efter hvad jernvägen må vara värd, ansåg

komitén jernvägens egare icke vara berättigad till godtgörelse för mark,

som kostnadsfritt upplåtits, eller, der mark af jernvägen förvärfvats för

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

5

lägre pris än det verkliga värdet, för skilnaden mellan detta värde och

det erlagda priset.

Med iakttagande af dessa grunder uträknade koinitén inlösningspriset

vid 1892 års slut — det senaste, för hvilket afslutade räkenskaper voro

för komitén tillgängliga — för

Skåne—Hallands jernväg till ............................................ kr. 8,101,014: —

Mellersta Hallands » » » 3,469,635: —

Göteborg—Hallands » » » 4,806,015: —

Malmö—Billesholms » » » 3,158,968: —,

hvartill skulle komma för

Landskrona—Engelholms jernväg fordrad köpeskilling .. » 2,000,000: —

Summa kr. 21,535,632: —.

Med anledning af förut omförmälda remiss har jern vägsstyrelsen,

enligt hvad som framgår af statsrådsprotokollet, anmodat styrelsen för

Skåne—Hallands jern vägsaktiebolag att meddela, huruvida bolaget vore

villigt att äfven efter utgången af de tio år, inom hvilka staten var berättigad

att, med tillämpning af aj-vilkoret, inlösa jernvägen, öfverlåta

jernvägen till staten emot ett inlösningspris, beräknadt efter de grunder,

med iakttagande af hvilka komitén uträknat samma pris med ledning af

1892 och föregående års räkenskaper och hvilka blifvit af Kong! Maj:t

godkända, eller, derest bolaget ej skulle vara härtill benäget, att till jernvägsstyrelsen

inkomma med uppgift å det minimipris, till hvilket jernvägen

kunde för statens räkning förvärfvas. De förhandlingar, som i följd

häraf egt rum, hafva ledt till afslutande af ett bolagskontrakt om jernvägens

försäljning, hvilket kontrakt blifvit af Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag

godkändt. Enligt detta kontrakt skulle köpeskillingen utgöras af

l) det af komitén uträknade inlösningspriset vid 1892 års slut 8,101,014

kronor, med den eventuella ändring deri, som betingas af de för trafikens

behof i förråd befintliga förlags- och konsumtionsartiklars bokförda värde

den 1 januari 1896, hvilken (lag jernvägen skulle af staten tillträdas, 2) det

belopp, hvarmed jernvägens anläggningskostnad blifvit under åren 1893,

1894 och 1895 ökad genom inköp af rörlig materiel, nya tyngre skenor,

spårutvidgningar och nybyggnader in. in., samt 3) ersättning för af Helsingborgs

stad till bolaget upplåten mark med 643,700 kronor. Den genom

sammanläggning af dessa tre poster uppkommande summan skall ökas

med det belopp, hvarmed för åren 1893, 1894 och 1895 belöpande fem

procent ränta å anläggningskostnaden må öfverstiga jernvägens nettoinkomster

å samma tid, eller, derest räntan understiger samma nettoinkomst,

minskas med skilnaden dem emellan; härvid skall dock iakttagas, att i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

anläggningskostnaden icke inräknas värdet af den under 3) här ofvan omförmälda

mark.

Det definitiva köpeskillingsbeloppet kan således icke bestämmas förrän

efter utgången af år 1895. Men efter förhållandena vid 1893 års utgång

har jernvägsstyrelsen beräknat inlösningspriset vid sistnämnda tidpunkt på

följande sätt:

Det af komitén beräknade inlösningspriset vid 1892

års slut................................................................... kronor 8,101,014: —

5 procent ränta för år 1893 å anläggningskostnaden » 349,502: —

Ökning af jernvägens anläggningskostnad år 1893 . » 58,243: —

Ersättning för den af Helsingborgs stad upplåtna

mark ..............................

»

643,700: —

.kronor

9,152,459: —

Afdrag för nettoinkomst år

1893 .............

»

370,165: —

Inlösningspris vid 1893 års

slut..................

............... kronor

8,782,294: —.

Denna beräkning skiljer sig från de af komitén uppstälda grunder,

utom i afseende å den af Helsingborgs stad upplåtna marken jemväl deruti,

att ränta beräknats å anläggningskostnaden, sådan den befans vid

1893 års början, medan med iakttagande af komiténs grunder ränta bort

beräknas å det belopp, hvartill denna kostnad uppgick vid årets utgång.

Uträknas inlösningspriset enligt u)-vilkoret vid 1893 års slut för Mellersta

Hallands, Göteborg—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar

enligt samma grunder, som följts af komitén, blifver resultatet följande:

för Mellersta Hallands jernväg:

Det af komitén beräknade inlösningspriset vid 1892

års slut.............,.................................................... kronor 3,469,635: —

Ökning af anläggningskostnaden år 1893 (hvari bland

annat ingår kostnaden för nytt spår med 187,000

kronor)....................................................................... » 194,590: —

5 procent ränta för år 1893 å anläggningskostnaden

vid samma års slut 3,451,949 kronor (= 3,257,359

+ 194,590) .................................................... » 172,597: —

kronor 3,836,822: —

Afdrag för nettoinkomsten år 1893 ................ »_309,463: —

Inlösningspriset vid 1893 års slut................................ kronor 3,527,359: —

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

7

för Göteborg—Hallands jernväg:

Det af komitén beräknade inlösningspriset vid 1892

års slut .................................................................. kronor 4,806,015: —

Ökning af anläggningskostnaden år 1893.................... » 17,361: —

5 procent ränta för år 1893 å anläggningskostnaden

vid samma års slut, 4,832,128 kronor (= 4,814,767

+ 17,361) ........................................................ » 241,606: —

kronor 5,064,982: —

Afdrag för nettoinkomsten år 1893 .......... » 297,497: -

Inlösningspriset vid 1893 års slut ............................... kronor 4,767,485: —

för Malmö—Billesholms jernväg:

Det af komitén beräknade inlösningspriset vid 1892

års slut ...................................................................... kronor 3,158,968: —

Ökning af anläggningskostnaden år 1893................... » 8,529: —

5 procent ränta för år 1893 å anläggningskostnaden

vid samma års slut, 2,936,858 kronor (= 2,928,329

+ 8,529)............................................................ > 146,843: —

kronor 3,314,340: —

Afdrag för nettoinkomsten år 1893 ......................... » 184,165: —

Inlösningspriset vid 1893 års slut ............................ kronor 3,130,175: —.

I fråga om priset för Landskrona—Engelholms jernväg är i statsrådsprotokollet

upplyst, att bolaget å extra bolagsstämma den 15 oktober

1894 beslutit att intill den 1 januari 1896 vidblifva sitt den 14 oktober

1893 under uppgifna vilkor bestämda pris för jernvägen, 2,000,000 kronor,

jemte ersättning för sådana stations- ocn spårutvidgningar m. m., som öka

jernvägens kapitalvärde, äfvensom bemyndigat sin styrelse att försälja jernvägen

till staten samt att med vederbörande närmare öfverenskomma om

den ersättningssumma för arbeten m. in., som utöfver 2,000,000 kronor

skulle för jernvägens inköpande af staten erläggas.

Af ofvan lemnade uppgifter framgår, att inlösningspriset för de fem

ifrågavarande banorna skulle komma att vid 1893 års slut utgöra:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

för Skåne—Hallands jernväg ......................... kronor 8,782,294

» Mellersta Hallands » » 3,527,359

» Göteborg—Hallands » » 4,767,485

» Malmö—Billesholms » » 3,130,175

» Landskrona—Engelholms jernväg.................. » 2,000,000

tillsammans kronor 22,207,313.

I dessa poster ingå äfven värdena af inneliggande förråd af förbrukningsartiklar.

De angifna siffrorna för inlösningsprisen äro emellertid icke definitiva,

enär förhållandena under den tid, som förflyter från utgången af år 1893

till dess inlösningen eger rum, äfven måste tagas i betraktande.

Kompiette- Den kostnad, som erfordras för banornas komplettering, i händelse de

rmgskostnad. p|jfva me(j statsbanorna införlifvade, och för hvilken finnes redogjordt å

sid. 11—17 i den kongl. propositionen, uppskattas af jern vägsstyrelsen till

följande belopp:

för Skåne—Hallands jernväg.......................................... kronor 1,590,700

» Mellersta Hallands » » 605,800

» Göteborg—Hallands » » 557,000

» Landskrona—Engelholms » » 264,200

» Malmö—Billesholms » »_463,300

kronor 3,481,000.

Totalkostnad. Om till de beräknade inlösningssummorna vid 1893 års slut läggas

de sålunda nödiga ansedda kompletteringskostnaderna, skulle totalkostnaderna

för jernvägarnes förvärfvande åt staten samt deras nödiga förbättring

blifva:

Inlösningssumma Summa
kr.

]jr kr.

för Skåne—Hallands jernväg ... .. 8,782,294 1,590,700 10,372,994

» Mellersta Hallands » 3,527,359 605,800 4,133,159

» Göteborg—Hallands » 4,767,485 557,000 5,324,485

» Landskrona—Engelholms » 2,000,000 264,200 2,264,200

» Malmö—Billesholms » 3,130,175 463,300 3,593,475

kronor 22,207,313 3,481,000 25,688,313.

Rentabilitet. Vid bedömande af frågan, huruvida jernvägarne, derest de öfverginge

i statens ego, kunde antagas komma att gifva eu afkastning, tillräcklig

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

9

för att möjliggöra förräntandet af det kapital, staten å dem nedlade, hade

1893 års jernvägskomité i främsta rummet utgått från den hittills varande

trafiken, den inkomst, jernvägsbolagen hittills haft, samt deras hittills

varande utgifter.

Af de i detta hänseende meddelade uppgifter hade statsutskottet vid

sistlidna års riksdag i sitt utlåtande (n:o 60 punkt I) angående banornas

öfvertagande af staten gjort följande sammanställning:

Kostnad för jernvägar-

Nettoinkomst

Ränta, uttryckt i procent

nes inlösen och kom- plettering,

kr.

år 1892.

kr.

af inlösningspris och

kompletteringskostnad.

Skåne—Halland............

... 9,598,514

290,471

3.02

Mellersta Halland ........

.. 4,164,035

224,899

5.40

Göteborg—Halland........

... 5,238,015

278,037

5.21

Landskrona—Engelholm

.. 2,242,700

71,749

3.20

Malmö—Billesholm........

.. 3,584,368

168,174

4.69

24,827,632

1,033,330

4.16

Göres en liknande sammanställning af banornas af Kongl. Maj:t nu

beräknade totalkostnad och den i kongl. propositionen angifna nettobehållningen

å deras drift år 1893 samt den uppgifna inkomsten, erhålles följande

tabell:

Kostnad för jernvägar- nes inlösen och kom- plettering,

kr.

Nettoinkomst

år 1892.

kr.

Ränta, uttryckt i procent

af inlösningspris och

kompletteringskostnad.

Skåne—Halland.............

... 10,372,994

370,165

3.57

Mellersta'' Halland ..........

... 4,133,159

309,463

7.48

Göteborg—Halland ........

... 5,324,485

297,497

5.58

Landskrona—Engelholm

.. 2,264,200

114,526

5.05

Malmö—Billesholm........

... 3,593,475

184,165

5.12

25,688,313 1,275,816 4.96

Komitén hade verkstält en undersökning, i hvad mån banornas öfvergång

i statens ego kunde antagas verka någon ändring i nettoinkomsten,

och dervid till en början fäst uppmärksamheten vid utgifterna. En ökning

af dessa komine visserligen att föranledas dels af behofvet att bereda

staten tryggad besittningsrätt till vissa för ångfärjetrafiken i Helsingborg

behöfiiga områden, som tillhöra Helsingborgs stad, men hvilka staden förklarat

sig villig att på vissa vilkor upplåta till nyttjande af staten, dels

ock af ändrade bestämmelser rörande den afgift, Göteborg—Hallands jernväg

betalade till Bergslagernas jernväg för begagnandet af sistnämnda

Utk. till lliksd. Prof. Utdö. 4 Sami. I Afd. Öl Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

banas station i Göteborg. Denna tillökning i utgifter ansåg komitén dock

skola komma att mer än väl uppvägas deraf, att jernvägsbolagens utgifter

för skatter samt stjTelse- och revisionskostnader helt och hållet komme

att försvinna genom banornas öfvertagande af staten. I andra hänseenden

ansåg komitén någon ökning i utgifterna icke böra antagas ega rum. Aflöningsstaten

för den ordinarie personalen behöfde icke ens under någon

öfvergångstid blifva större än den för närvarande vore, icke heller behöfde

i fråga om trafikens uppehållande å banorna, i hvad den afsåge sjelfva

tåganordningen, någon förändring ledande till ökade utgifter ifrågakomma,

då de redan vidtagna anordningarna å banorna allmänt erkändes motsvara

för handen varande behof. Banornas förvaltning komme sålunda

icke efter deras öfvertagande af staten att blifva dyrare än förut. Tvärtom

komme en post, nemligen banornas underhåll, att i början till och med

ställa sig billigare, i händelse på banornas komplettering nedlades de belopp,

som komitén ifrågasatt.

Beträffande derefter inkomsterna erinrade komitén derom, att de tre

vestkustbanorna för sin lokaltrafik hade taxor, som vore lika med statens

jernvägars, hvaremot Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägars

taxor vore högre än statsbanornas. Om jernvägarne redan år 1892

varit i statens ego och följaktligen statens jernvägars taxa tillämpats, skulle

inkomsterna hafva minskats å samtrafiken med 61,526 kronor 14 öre och

å lokaltrafiken med 29,306 kronor 66 öre, eller tillsammans med 90,832

kronor 80 öre. Trafikökningen under år 1893 hade emellertid varit så

snabb, att nämnda minskning skulle hafva utjemnats på ett enda år, och

de förhållanden, på hvilka banornas trafik hufvudsakligen berodde, syntes

gifva grundad anledning antaga, att äfven framtiden skulle visa sig gynsam,

så mycket mer som ångfärjeförbindelsen mellan Helsingborg och Helsingör

stälde i utsigt en fortgående utveckling af den internationella trafik,

som betjenades af vestkustbanan och som redan från början visat sig

kraftig och gifvande goda löften för framtiden. Jemväl för en utveckling

af lokaltrafiken syntes förutsättningarna vara för handen.

Då således enligt koiniténs uppfattning de fem jernvägarnes öfvergång

i statens ego icke medförde ökning i utgifterna, och den af tillämpningen

utaf statens jernvägars taxa förorsakade minskning i inkomsterna borde

till fullo motvägas af trafikens stadigt fortgående tillväxt, ansåg komitén,

att jernvägarne i statens hand skulle redan från början lemna minst lika

stor nettoinkomst som år 1892 och staten således på det för jernvägarnes

förvärfvande och komplettering erforderliga kapital kunna beräkna en ränta

af åtminstone 4,16 procent.

Dessa komiténs beräkningar ansåg jernvägsstyrelsen i sitt utlåtande af

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

11

den 20 februari 1894 vara i hufvudsak rigtiga, och styrelsen uttalade derför

den åsigt, att staten i alla händelser skulle kunna på det för jernvägarnes

förvärfvande och komplettering nedlagda kapital beräkna en ränta

af omkring fyra procent. Icke heller i sin skrifvelse af den 31 december

1894 har styrelsen mot koiniténs beräkningar gjort annan anmärkning än

att styrelsen af anledning, för hvilken framdeles skall redogöras, ansett

den af komitén uppgjorda aflöningsstaten böra ökas med omkring 28,000

kronor.

Komitén hade beräknat ökningen af bruttoinkomsten utaf banornas

trafikerande under år 1893 till 261,237 kronor och ökningen i nettoinkomst

till 99,223 kronor, allt jemfördt med förhållandena år 1892. Statsrådet

och chefen för civildepartementet erinrar emellertid, att ökningen visat sig

än större samt i verkligheten utgjort för bruttoinkomsten 266,973 kronor

och för nettoinkomsten icke mindre än 220,602 kronor, såsom framginge

af följande öfversigt öfver banornas bruttoinkomst af trafiken, driftkostnad

och nettoinkomst af trafiken.

1 8 9 2.

1 9 9 3.

Brutto-

inkomst.

Drift-

kostnad.

Netto-

inkomst.

Brutto-

inkomst.

Drift-

kostnad.

Netto-

inkomst.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

Skåne—Hallands jernväg............

798,805

501,562

297,243

888,908

518,743

370,165

Mellersta Hallands » ............

479,183

294,282

184,901

545,158

285,184

259,974

Göteborg—Hallands » ............

607,960

350,339

257,621

684,162

406,062

278,100

Landskrona—Engelholms jernväg

249,353

180,180

69,173

266,106

155,370

110,736

Malmö—Billesholms

409,872

253,583

156,289

427,812

260,958

166,854

2,545,173

1,579,946

965,227

2,812,146

1,626,317

1,185,829

För år 1894 hade bruttoinkomsten af trafiken utgjort:

å Skåne—Hallands jernväg ....................................................... kr. 979,309

-> Mellersta Hallands » » 539.588

» Göteborg—Hallands » » 673,619

» Landskrona—Engelholms jernväg .......................................... » 292,569

» Malmö—Billesholms » » 456,777

Summa kr. 2,941,862

eller 129,716 kronor mera än år 1893.

Driftkostnadernas belopp för år 1894 förmälde departementschefen sig icke

nu i tillfälle att uppgifva och följaktligen icke heller nettoinkomstens storlek.

Men antoges driftkostnadernas förhållande till bruttoinkomsten nämnda år

utgöra detsamma som år 1893 eller 57,8 procent, skulle driftkostnaden för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

sistlidna år uppgå till omkring 1,700,000 kronor och nettoinkomsten till

omkring 1,241,000 kronor, eller ungefär 56,000 kronor mera än år 1893.

Hade jernvägarne varit i statens ego, skulle visserligen bruttoinkomsterna

hafva blifvit lägre än de nu i verkligheten utgjort, dels i följd af

banafgifternas bortfallande i samtrafiken, dels ock måhända i följd deraf

att Malmö—Billesholms- och Landskrona—Engelholmsbanornas taxor i

vissa afseenden vore högre än statens. Men den minskning, som häraf

föranleddes, vore icke af afsevärd betydelse. För år 1892 beräknade komitén

att denna minskning skulle hafva utgjort omkring 90,000 kronor, eller

vida mindre än det belopp, hvarmed 1893 års inkomster öfverstigit inkomsterna

år 1892. Äfven om minskningen för år 1894 antoges till ett

så högt belopp som omkring 110,000 kronor, skulle likväl bruttoinkomsten

hafva utgjort 2,830,000 kronor, hvilket belopp skulle, om driftkostnaderna

antoges oförändrade, hafva lemnat en nettoinkomst af 1,130,000

kronor.

Med de nu meddelade sifferuppgifterna för ögonen och då af hvad

komitén och jernvägsstyrelsen anfört framginge, att jernvägarnes öfvergång

i statens ego icke skulle behöfva föranleda någon annan egentlig ökning

af utgifterna för drift och underhåll än med nyssberörda, af jernvägsstyrelsen

omförmälda belopp af 28,000 kronor, torde man, enligt departementschefens

åsigt, vara berättigad antaga, att jernvägarne i statens hand

skulle redan från början lemna en nettobehållning af 1,100,000 kronor.

Kontanta

betalningsbeloppet.

För bestämmande af det belopp, som staten skulle hafva att vid

jernvägarnes inlösen kontant utgifva, måste hänsyn tagas dels till statens

fordringar hos egarne af ifrågavarande jernvägar för lemnade lån,

dels ock till beloppet af de inteckningar, som för andra skulder gravera

jernvägarne. I detta hänseende inhemtas af ofvannämnda komités betänkande

samt en deruti intagen skrifvelse från fullmägtige i riksgäldskontoret

att Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag erhållit två olika statslån,

nemligen ett å 1,500,000 kronor ur 1881 års fond för låneunderstöd

åt enskilda jern vägsanläggningar och ett å 795,500 kronor, beviljadt af

1884 års Riksdag. Mellersta Hallands jernvägsaktiebolag har af samma

års Riksdag beviljats ett statslån å 1,550,000 kronor, och Göteborg—

Hallands jernvägsaktiebolag har af Riksdagen år 1886 undfått ett lån å

2,068,000 kronor. I afseende å dessa lån, hvilka samtliga utbetalats

från riksgäldskontoret, faststäldes såsom vilkor, att anstånd med erläggande

af räntan, som beräknas till 4 lii procent för år, medgafs för högst

tre år, dock icke utöfver ett år från den dag, då hvarje jernväg senast

skulle vara färdig och för trafik öppnad. Beloppet af den ränta, med

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande 1V:o 76.

13

hvars erläggande anstånd sålunda medgifvits, skall enligt meddelade bestämmelser

till staten inbetalas, sedan genom de stadgade annuitetsliqviderna

all öfrig ränta, med hvilken anstånd icke beviljats, blifvit gulden,

så att efter nämnda tids förlopp med den faststälda annuitetens erläggande

skall fortfaras, till dess äfven beloppet af förstnämnda ränta, eller den så

kallade anståndsräntan, blifvit inbetaldt. Annuiteterna å Skåne—Hallands

och Mellersta Hallands jernvägsaktiebolags lån erläggas den 1 januari samt

annuiteten å Göteborg—Hallands jernvägsaktiebolags lån den 1 oktober.

Bolagens skuld till riksgäldskontoret utgör

vid 1896 års

början:

Skåne—Hallands jernvägsaktie- bolag:

Kapital.

Upplupen

ränta.

Anstånds-

ränta.

a) lånet å kr. 1,500,000 ......

kr.

1,439,856:36

—

157,375: —

b) » » » 795,500 ......

Mellersta Hallands jernvägs-

»

763,603: 82

80,643: 70

aktiebolag ..........................

»

1,497,944: 09

—

139,499: 82

Göteborg—-Hallands jernvägs-

aktiebolag ...........................

»

2,011,432: 86

22,628:62

136,162: 25

kr.

5,712,837: 13

22,628: 62

513,680: 77

kr.

6,249,146: 52

Hvad anståndsräntorna angår, har departementschefen erinrat, att han

i sitt anförande till statsrådsprotokollet den 17 mars 1894 omnämnt, att

fullmägtige i riksgäldskontoret varit af den mening, att dessa räntors hela

belopp borde afdragas från inlösningsprisen, men att deremot komitén,

hvilken, då dessa räntor utgjorde en skuld, icke inberäknat deras belopp

i anläggningskostnaden, ansett att, då denna skuld icke ännu på lång tid

vore förfallen, räntorna borde, derest de skulle vid liqviden afdragas, upptagas

endast till den summa, som, efter en räntefot af fyra procent, motsvarade

deras värde med hänsyn dertill, att desamma, i stället för att

erläggas enligt den ursprungliga amorteringsplanen, ansåges guldna redan

vid den tidpunkt, då jernvägarnes inlösen skedde; och har departementschefen

förklarat, att han för sin del icke hade något att erinra mot komiténs

förslag i detta hänseende.

Enligt en i koiniténs betänkande intagen beräkning skulle anståndsräntornas

värde, beräknad efter den af komitén föreslagna grund, vid

början af år 1895 utgöra:

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

för Skåne—Hallands jernväg:

å statslånet n:o 1 1,500,000 kr. .............. kr. 24,081: 03

'' » » 2 795,500 » .............. » 12,359: 13

för Mellersta Hallands jernväg:

» statslån 1,550,000 kr.............................. » 20,674: 14

för Göteborg—Hallands jernväg:

» statslån 2,068,000 kr.................................. » 19,753: 33

kronor 76,868: 53

Lädes till de sålunda beräknade värdena fyra procent ränta för är

1895, blefve ifrågavarande räntors värde vid ingången af år 1896:

för Skåne—Hallands jernväg:

å statslånet å 1,500,000 kr........................ kr. 25,045: 21

» » » 795,500 » ....................... » 12,853: 50

för Mellersta Hallands jernväg:

» statslån 1,550,000 kr.................................. » 21,501: 11

för Göteborg—Hallands jernväg:

» statslån 2,068,000 kr................................. » 20,543: 46

tillsammans kronor 79,943: 28

Hela afdraget för bolagens skuld till staten skulle alltså blifva

5,815,409 kronor 3 öre.

Förutom af de Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag beviljade statslån

graveras detta bolags jernväg af ett intecknadt obligationslån, ursprungligen

å 1,200,000 kronor. Detta lån löper med fem procent ränta och

skall amorteras med 50,000 kronor årligen under loppet af 24 år, räknadt

från den 1 juni 1893, dock med jernvägsbolaget förbehållen rätt att efter

ingången af år 1899 och med minst sex månaders uppsägning genom

utlottning öka amorteringen eller betala hela låneåterstoden. Enligt amor

teringsplanen kommer sålunda lånets kapitalåterstod att den 1 januari

1896 utgöra 1,050,000 kronor.

Mellersta Hallands och Göteborg—Hallands jernvägsaktiebolag häfta

deremot icke för någon annan i bolagens jernvägar intecknad skuld än

statslånen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

15

Malmö—Billesholms jernväg är intecknad för ett med fyra procent

ränta löpande obligationslån å 1,400,000 kronor. Af detta lån, som är

stäldt på 40 års amortering, men kan konverteras år 1900, lärer enligt

amorteringsplanen vid 1896 års ingång komma att återstå oguldet ett

kapitalbelopp af 1,320,000 kronor.

Landskrona—Engelholms jernvägsaktiebolag häftade vid 1893 års

slut i skuld för omkring 2,970,000 kronor, deraf två med fyra procent

ränta löpande obligationslån å tillhopa 1,885,400 kronor. Som bolagets

jernväg icke lagfarits, hafva ej heller bolagets skulder kunnat i jernvägen

intecknas.

Angående de närmare bestämmelser, hvilka enligt oftanämnda komités

åsigt borde intagas i köpeaftalen, hänvisar utskottet till statsrådsprotokollet

(sid. 27—31).

För Skåne—Hallands jernväg, som numera icke är underkastad inlösen

enligt uj-vilkoret, har, såsom förut blifvit omförmäldt, förslagskontrakt

rörande inköp af jernvägen upprättats. Om detta kontrakt har

departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet meddelat, att

detsamma i två väsentliga punkter skilde sig från de af komitén föreslagna

grunder, men att dess bestämmelser i öfrigt vore öfverensstämmande

med nämnda grunder, dock med några förtydligande tillägg och

mindre betydande ändringar, bland hvilka särskildt torde böra anmärkas,

att i kontraktet uteslutits den af komitén föreslagna bestämmelsen, att

lösesumman skulle minskas med det belopp, hvarmed räntan å det i jernvägen

intecknade obligationslån öfversköte fyra procent från tidpunkten

för banans inlösen till dess lånet kunde till fullo betalas.

Den ena af de antydda skiljaktigheterna rörde köpeskillingen. I denna

hade nemligen äfven intagits ersättning med 643,700 kronor för mark,

som Helsingborgs stad till jern vägsbolaget upplåtit. Då staden upplåtit

denna mark utan annan godtgörelse än erhållande af aktier i bolaget till

belopp af 75,000 kronor, hvilket belopp af komitén inräknats i anläggningskostnaden,

samt enligt koncessionsvilkoren inlösningspriset skulle, när

inlösen skedde inom tio år efter jernvägens öppnande, beräknas efter hvad

jernvägen verkligen kostat, hade komitén ansett, att någon ytterligare

godtgörelse för marken utöfver det i anläggningskostnaden inräknade beloppet

icke borde ifrågakomma; och i de beräkningar, som i departementschefens

anförande till statsrådsprotokollet den 17 mars 1894 förekommit

rörande kostnaden för ifrågavarande banas inlösen, hade icke

heller upptagits någon vidare ersättning för denna mark. Under de förhandlingar,

som egt rum mellan jern vägsstyrelsen och bolaget, hade bo
-

Särskilda

köpevilkor.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

lagets styrelse emellertid, enligt hvad jernvägsstyrelsen i dess underdåniga

skrifvelse af den 31 december 1894 upplyst, såsom ett oeftergiflig! vilkor

yrkat, att för denna mark, hvilken bokförts till ett värde af 843,700

kronor, godtgörelse skulle leinnas med nyssberörda belopp, 643,700 kronor.

Jernvägsstyrelsen hade ansett, att denna ersättning numera svårligen kunde

bolaget förvägras, då den tid, under hvilken tillämpning af det i koncessionen

föreskrifna oj-vilkoret kunde ifrågakomma, utlöpte, innan ett eventuel

öfvertagande af jernvägen kunde ega rum. Skulle åter förhandlingarna

hafva strandat på denna fråga och således de för inlösen efter

tio år gifna bestämmelser tillämpas, hade enligt jernvägsstyrelsens uppfattning

resultatet kunnat med säkerhet beräknas blifva för staten ännu

ogynsammare. Jernvägens egare hade nemligen med hänsyn till den tendens

till fortgående stegring, som trafiken visat, gifvetvis icke låtit sig

nöja med en beräkning efter de tio sistförflutna årens dubbla nettobehållning,

utan funnit för sig förmånligare att begära uppskattning genom

gode män, och inlösningsprisets storlek hade således skolat bestämmas

genom kompromiss. Men för sin del hyste jernvägsstyrelsen den största

obenägenhet att tillstyrka något till sin utgång så oberäkneligt som att

lägga bestämmandet af inlösningspriset i händerna på skiljemän, helst

man kunnat antaga, att bolaget i sådant fall gjort anspråk på ersättning

i flera andra afseenden, än hvad i förslagskontraktet influtit. Då vidare

det belopp, som bolaget fordrade för ifrågavarande mark, i anseende till

dennas läge och å platsen gällande tomtvärden icke, enligt jernvägsstyrelsens

åsigt, syntes vara för högt tilltaget, hade styrelsen i denna

punkt ansett sig böra tillmötesgå bolagsstyrelsens fordran och låtit i kontraktet

ingå jemväl detta belopp.

Den andra skiljaktigheten rörde de lån, hvilka af kommuner upptagits

till gäldande af aktier eller andra bidrag till jernvägsanläggningen. I kontraktet

hade nemligen stadgats, att staten skulle mot afdrag å köpeskillingen

öfvertaga dessa lån, så till oguldet kapital som ränta, derest

framställning i sådant syfte blefve före den 1 januari 1896 af vederbörande

hos jernvägsstyrelsen gjord. Jernvägsstyrelsen anförde i afseende härå, att,

då dessa lån vore ouppsägbara, styrelsen icke kunde finna annat än billigt

att deri, i hvilkens hand banan öfverginge, äfven borde öfvertaga dessa lån,

som måste anses vara uteslutande betingade af banans tillkomst. Styrelsen

hade dessutom trott sig kunna antaga, att, om styrelsen afvisande bemött

bolagsstyrelsens framställning i denna punkt, motstånd från kommunernas

representanter i bolagsstämman kunnat lägga hinder i vägen för ernående

af en skälig öfverenskommelse.

Hvad beträffade beloppet af dessa lån, hade jernvägsstyrelsen med sin

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

17

ofvan omförmälda underdåniga skrifvelse af den 21 sistlidne januari öfverlemnat

en utaf Skåne—Hallands jernvägs trafikförvaltning insänd tabellarisk

uppgift derå, jemte de till grund för denna uppgift liggande, från

vederbörande kommuner i detta afseende inkomna meddelanden. Af dessa

handlingar syntes framgå, att den oguldna kapitalåterstoden å lånen kunde

beräknas utgöra vid 1896 års ingång omkring 500,000 kronor. Lånen

syntes i allmänhet löpa med fem procent ränta.

Då, derest staten inginge på att öfvertaga de lån, kommunerna upptagit

för aktieteckning i Skåne—Hallands jernväg, enahanda förmån

syntes böra medgifvas jemväl i afseende å de kommunallån, hvilka upptagits

för aktieteckning i de öfriga jernvägarne utom Landskrona—Engelholmsbanan,

hvars inlösningssumma helt och hållet åtginge att betacka

jernvägsbolagets skulder, hade departementschefen från Kongl. Maj:ts vederbörande

befallningshafvande infordrat upplysningar rörande dessa lån. Af

de i följd häraf inkomna uppgifterna framginge, att för aktieteckning i

Mellersta Hallands jernvägsaktiebolag af åtskilliga landskommuner upptagits

lån, å hvilka för närvarande återstode oguldet ett kapitalbelopp af

omkring 348,000 kronor. Lånen löpte med fem procent ränta och skulle

slutbetalas åren 1914—1928. Aftal om konverteringsrätt vore icke träffadt.

Dessutom hade för samma ändamål dels städerna Halmstad och Falkenberg

upplånat medel i sammanhang med upptagande af lån för andra ändamål,

dels ock staden Varberg upptagit ett med 4 Va procent ränta löpande lån,

hvaraf nu återstode omkring 45,000 kronor och hvilket kunde konverteras

efter den 1 november 1896. För aktieteckning i Göteborg—Hallands jernväg

hade åtskilliga kommuner inom Hallands län upptagit lån, hvilkas

kapitalåterstod för närvarande utgjorde omkring 175,000 kronor. Dessa

lån, hvilkas räntefot vore 4,7 procent, skulle slutbetalas åren 1916—1927

och aftal om rätt att konvertera dem saknades. För samma ändamål hade

staden Göteborg användt medel af ett större utaf staden upptaget obligationslån,

och Göteborgs och Bohus läns landsting upptagit lån, hvarå nu

återstode oguldet ett belopp af 40,000 kronor. Detta lån, hvarå räntan

från och med den 1 nästkommande april komme att utgå med 4 procent,

kunde återbetalas tre månader efter uppsägning. Hvad anginge Malmö—

Billesholms jernväg, så hade Malmö stad för teckning af aktier i denna

jernväg upptagit ett med 3,6 procent ränta löpande obligationslån, hvars

oguldna kapitalåterstod nu utgjorde 478,800 kronor och hvilket skulle

inbetalas under loppet af 40 år räknadt från och med år 1890, med rättför

staden att konvertera lånet år 1901. För samma ändamål hade jemväl

några landskommuner upptagit lån, å hvilka nu återstode oguldet tillsam
Bih.

till Rikad. 1’rot. 18.95. 4 Sami. 1 Afd. 51 Höft. ii

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

mans omkring 20,000 kronor och hvilka samtliga kunde inom kortare tid

inbetalas.

I nyssberörda förslagskontrakt angående Skåne—Hallands jernväg vore,

såsom vilkor för att kontraktet skulle blifva för staten bindande, stadgadt,

förutom Kongl. Maj:ts godkännande deraf, att nöjaktig öfverenskommelse

kunde af jern vägsstyrelsen träffas med vederbörande jernvägsaktiebolag

angående begagnande af stationerna i Åstorp, Helsingborg och Halmstad

samt med Helsingborgs stad beträffande upplåtelse af de för ångfärjetrafiken

erforderliga områden. Hvad beträffade dessa områden, hade departementschefen

redan omförmält stadsfulhnägtiges i afseende derå fattade

beslut, och vidkommande begagnandet af stationerna i Halmstad och Åstorp,

hade jernvägsstyrelsen meddelat, att styrelsen för Halmstad—Nässjö jernvägsaktiebolag

vore villig medgifva, att staten inträdde i de rättigheter

och skyldigheter, som tillkomme Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag enligt

ingånget aftal om åtagande för Halmstad—Nässjö jernväg att vid stationen

i Halmstad ombesörja och expediera derstädes förekommande trafik för

Skåne—Hallands och Mellersta Hallands jernvägar, under förutsättning

likväl att tjenstgöringen å stationen icke genom ökade tåg å kustbanorna

komme att kräfva större personal än som för närvarande vore nödig,

hvarjemte bolagsstyrelsen, med erinran att Halmstad—Nässjö jernvägsaktiebolag

i följd af särskildt träffad öfverenskommelse för expedierandet

af nattåg erhölle af de sam trafikeran de bolagen särskild ersättning utöfver

den i kontraktet faststälda, äfven framgent förbehållit bolaget denna förmån,

samt att styrelsen för Helsingborg—Hessleholms jernvägsaktiebolag

förklarat sig villig medgifva, att staten inträdde i de rättigheter och skyldigheter,

som tillkomme Skåne-—Hallands jernvägsaktiebolag enligt med styrelsen

ingånget aftal angående gemensamt begagnande af Åstorps station.

Enligt till jernvägsstyrelsen sedermera inkomna handlingar hade jemväl

direktionerna för Landskrona—Eslöfs och Helsingborg—Landskrona—Eslöfs

jernvägsaktiebolag lemnat enahanda medgifvande i afseende å begagnandet

af Helsingborgs station, dock med en obetydlig ändring i det om stationens

begagnande upprättade kontrakt.

Bland de af komitén föreslagna närmare bestämmelser om sättet för

banornas förvärfvande förekommer äfven det stadgande, att de vid jernvägarne

anstälde tjensteman och betjente skulle ega rätt att öfvergå i

statens jernvägars tjenst utan minskning af de löneförmåner, som förut

tillkomme dem, samt att, då komitén velat undvika att betunga statens

jernvägars pensionsinrättningar med att på en gång mottaga så stort antal

nya delegare, som här vore i fråga (ungefär 550), de skulle qvarstå i de

enskilda jernvägarnes pensionskassa, i förhållande till hvilken staten skulle

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

19

öfvertaga bolagens förpligtelser. I afseende å detta stadgande anmälde

fyra ledamöter af komitén sin reservation och ansågo att hela det ifrågavarande

momentet bort utgå, då koncessionsvilkoren angående de fyra

jernvägar, som äro underkastade statens inlösningsrätt, icke innehålla några

bestämmelser om skyldighet för staten såsom köpare att jemte jernvägarne

öfvertaga äfven deras personal. Enligt reservanternas mening borde det

vid banornas öfverlemnande åt staten bero på aftal mellan jernvägsstyrelsen

och vederbörande jernvägspersonal, om och på hvilka vilkor samma personal

skulle öfvergå i statens tjenst. I afseende å ifrågavande stadgande

anförde jernvägsstyrelsen i sitt oftanämnda utlåtande af den 20 februari

1804, att, ehuru, äfven om reservanternas åsigt i detta ämne vunne godkännande,

den ojemförligt största delen af personalen eller alla, som kunde

förete tillfredsställande läkarebetyg, på grund af förhållandenas natur

skulle komma att af styrelsen erbjudas inträde i statens tjenst, styrelsen

likväl af särskilda skäl ansåge sig böra ansluta sig till komiténs förslag.

Om nemligen inträdet i statens tjenst blefve beroende på särskildt aftal

mellan styrelsen och hvarje vederbörande, funnes ingen anledning att ifrågasätta

annat än att den antagna personalen inginge i statens jernvägstrafiks

pensionsinrättning samt enke- och pupillkassa. Dessa pensionsinrättningar

skulle emellertid i deras nuvarande ställning icke kunna på en gång mottaga

ett så stort antal nya delegare, derest icke retroaktivafgifter faststäldes

till så afsevärdt höga belopp, att personalen säkerligen icke skulle

kunna erlägga desamma, och äfven om inbetalning af dylika afgifter egde

rum, skulle för ett stort flertal rätten till pension komma att inträda först

vid en alltför framskriden ålder. Med afseende å dessa förhållanden syntes

den anordningen ega företräde, att den nya personalen qvarstode i de

enskilda jernvägarnes pensionskassa. Då med en sådan anordning personalen

icke skulle vinna inträde i statens jernvägstrafiks pensionsinrättningar

samt jemväl den efter banornas öfvergång i statens hand vid sjelfva

linietjensten öfverflödiga personalen skulle kunna beredas sysselsättning

inom'' statens jernvägsförvaltning, syntes anledning icke vara för handen

för staten att'' vägra ingå på en öfverenskommelse med jernvägsbolagen

om öfvertagande af deras personal.

Efter omnämnande häraf har departementschefen upplyst, att i det

angående inköp af Skåne—Hallands jernväg upprättade förslagskontraktet

förekomme hufvudsakligen samma bestämmelse, dock att der förutsättes,

att jernvägss* yreisen egde, efter pröfning för hvarje särskildt fall af tjensteman

eller betjents derom ingifna ansökning, medgifva inträde i statens

jernvägars pensionsinrättningar, om sådant funnes kunna ske utan pensionskassans

särskilda betungande. Hvad de öfriga banorna anginge, hade

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

jern vägsstyr elsen numera i sin underdåniga skrifvelse den 31 december

1894 i visst hänseende uttalat en från komiténs förslag afvikande mening,

i det att styrelsen ansett, att dessa banors personal i allmänhet borde bibehållas

vid sina nuvarande löneförmåner endast i det fall, att dessa icke

öfverstege de för motsvarande befattningar enligt statens jernvägars aflöningsreglemente

bestämda löneförmåner, med förbehållen rätt likväl för

Kongl. Maj:t att i enstaka fall medgifva lönefyllnad.

Departementschefen har vidare anfört, att komitén beräknat, att,

om samtliga ifrågavarande jern vägar öfverginge i statens ego och desamma

förlädes under tredje trafikdistriktet, afiöningen till den för deras

administration erforderliga personal enligt nu gällande aflöningsreglemente

för statens jernvägar skulle uppgå till 457,357 kronor, medan

enligt uppgift i komiténs betänkande den befintliga personalens aflöning

uppginge tillhopa till 446,388 kronor, förutom det belopp, 12,500

kronor, som Göteborg—Hallands jernväg betalade till Bergslagernas jernväg

för det den senare jernvägens personal handhade den förra jernvägens

trafik å stationen i Göteborg. Jernvägsstyrelsen hade emellertid i

sin skrifvelse af den 31 december 1894 framhållit nödvändigheten af en

höjning af det för personalens aflöning beräknade belopp, hufvudsakligen

af det skäl, att flere tjensteman och betjente efter tiden för komiténs beräkningar

blifvit af jernvägsbolagen på grund af uppnådd högre tjensteålder

eller af annan anledning uppflyttade i högre löneklass och samma

förhållande kunde komma att inträffa med ännu flere, innan banorna af

staten öfvertoges. Styrelsen ansåge derför, på sätt statsrådet redan förut

omförmält, att den af komitén uppgjorda aflöningsstaten för den ordinarie

personalen borde, för att med säkerhet kunna tillämpas å förhållandena

vid tiden för banornas öfvergång i statens hand, ökas med omkring 28,000

kronor, ett belopp, till hvilket statsrådet ofvan tagit hänsyn vid beräknande

af den sannolika nettobehållningen af banorna.

För egen del förklarade sig departementschefen icke hafva anledning

till någon anmärkning mot de närmare bestämmelser, som komitén föreslagit

böra i köpeaftalen med jernvägarnes egare intagas i afseende å

sättet för banornas förvärfvande. Departementschefen ansåge derför dessa

bestämmelser böra tillämpas vid inköp af Mellersta Hallands, Göteborg—

Hallands, Malmö—Billesholms och Landskrona—Engelholms jernvägar med

iakttagande dels af de förändringar, som föranleddes deraf att inlösningen

skedde vid början af år 1896 i stället för vid ingången af år 1895, dels

ock af de smärre jemkningar, som vid den slutliga uppgörelsen till äfventyra

kunde visa sig erforderliga. Hvad särskildt beträffade den föreslagna rätten

för de vid jernvägarne anstälde tjensteman och betjente att öfvergå i

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

21

statens jernvägars tjenst utan minskning i sina löneförmåner, så ansåge

departementschefen staten så mycket mindre böra motsätta sig detta förslag,

som icke blott Skåne—Hallands jernvägsaktiebolag, utan äfven Landskrona—Engelholms

jervägsaktiebolag gjort detta till uttryckligt vilkor för

sina banors försäljning, samt det syntes obilligt att icke i detta afseende

likställa personalen vid de olika banorna, helst den ökade utgift, som

härigenom kunde komma att drabba statsverket, helt säkert blefve högst

obetydlig; och hvad anginge bestämmelsen att den vid jernvägarne anstälda

personal icke skulle vinna delegarerätt. i statens jernvägars pensionsinrättningar,

utan qvarstå i de enskilda jernvägarnes pensionskassa, i förhållande

till hvilken staten skulle öfvertaga bolagens förpligtelse^ så ville

departementschefen erinra att af en uppgift i komiténs betänkande syntes

framgå, att de utgifter, staten härigenom skulle få vidkännas, inskränkte

sig till omkring 15,000 kronor för år, hvilken summa dock naturligtvis

korame att genom afgång minskas.

Till de af komitén föreslagna bestämmelser syntes dock böra göras

ett tillägg i syfte, att de lån, som af kommuner upptagits för aktieteckning

i Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar,

öfvertoges af staten mot afdrag å köpeskillingen, derest vederbörande

kommuner före den dag, då jernvägarne af staten tillträdas,

derom framstälde begäran. De kommuner, hvilka icke egde rätt att inom

en kortare tid slutbetala sina för ifrågavarande ändamål upptagna lån,

torde nemligen i allmänhet icke vara i tillfälle att på gagneligt sätt använda

eller utan en för dem afsevärd förlust placera så jemförelsevis stora

belopp, som vid banornas inlösen på deras aktier utfölle, och å andra sidan

syntes den ränteförlust, som skulle tillskyndas staten genom ett dylikt

medgifvande, icke blifva af afsevärd betydelse. De lån, hvilka icke kunde

inom kortare tid återbetalas, torde nemligen, om afseende icke fästes vid

det af staden Malmö upptagna med 3,6 procent ränta löpande lånet, komma

att vid 1896 års börjap uppgå till omkring 1,025,000 kronor, deri inberäknadt

de för aktieteckning i Skåne—Hallands jervägsaktiebolag upptagna

lån, och då lånen löpte med 4,7 å 5 procent ränta, syntes statens årliga

ränteförlust å samtliga lånen komma att högst uppgå till omkring 14,000

kronor.

Hvad anginge Skåne—Hallands jernväg, så ansåge departementschefen

lika med jernvägsstyrelsen det vara för statsverket fördelaktigare att ingå

på de i förslagskontraktet uppstälda vilkoren än att begagna den staten i

koncessionen förbehållna rätt att inlösa banan med begagnande af det så

kallade 6J-vilkoret. Departementschefen ansåge derför det uppgjorda kontraktet

kunna godkännas, ehuru möjligen vid definitivt aftals uppgörande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

Framställningar

frat

Halland.

någon mindre jemkning deri efter ömsesidig öfverenskommelse kunde finnas

böra ega rum.

Departementschefen erinrade härefter, att från Hallands läns landsting

och från åtskilliga kommuner inom länet inkommit skrifter i förevarande

ärende. I landstingens skrift framhölles hufvudsakligen, att, om vestkustbanan

komme att af staten inlösas, den omständigheten, att de af kommuner

inom länet för aktieteckning i banan upptagna lån vore ouppsägbara,

skulle komma att vålla kommunerna stora olägenheter, hvarförutom

såväl landstinget som kommunerna komme att få vidkännas högst betydliga

förluster till följd af skilnaden mellan den afkomst, banan lemnade,

och den, som kunde erhållas af lösesumman. Vidare uttalade landstinget

fruktan för att, om staten inlöste banan, den lokala trafiken icke

skulle blifva lika väl tillgodosedd som nu vore förhållandet, en farhåga,

som jernvägsstyrelsen i sin skrifvelse den 31 december 1894 dock ansåge

icke förtjena något som helst afseende. I kommunernas skrifter anfördes,

att staten icke i något afseende varit eller komme att blifva lidande af

det sätt, hvarpå de enskilda bolagen handhade banans angelägenheter, dervid

fastmera såväl statens som de trafikerandes bästa i alla afseenden till - godosåges, samt att staten således enligt kommunernas förmenande saknade

anledning att ingripa i ett företag, som genom landstingets, kommunernas

och enskildes uppoffringar och företagsamhet kommit till stånd och som

genom kloka anordningar för de olika orternas lokala trafik blifvit för

dessa till största fördel. På grund häraf och med åberopande af de förluster

och svårigheter i finansielt afseende, som af landstinget framhållits,

ville kommunerna frambära sin önskan och förhoppning, att vestkustbanan

måtte få förblifva i de enskilda bolagens ego.

Ehuru departementschefen icke kunde underlåta att behjerta de länsoch

andra lokala intressen, som i förevarande petitioner fått sitt uttryck,

nödgades departementschefen dock — under erinran att det torde få anses

ovisst, huruvida ifrågavarande banor genom Hallands län kommit till stånd

utan det kraftiga bistånd, som från statens sida lemnats — hemställa, att

Kongl. Makt med hänsyn till förevarande frågas betydelse för landet i

dess helhet, hvilken betydelse, rätt förstådd, säkerligen åtminstone i framtiden

komme att sammanfalla äfven med länets sanna intresse, täcktes

finna, att de ingifna petitionerna icke borde lägga hinder i vägen för att

än eu gång underställa Riksdagen denna vigtiga fråga, derest skälen dertill

för öfrigt befunnes giltiga, men att, i den mån sådant utan uppoffrande

af statens fördel kunde ske, vederbörlig hänsyn dervid måtte tagas till att

ortsintressena icke blifva lidande, något som i väsentligaste mån torde

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

28

undvikas, om de af kommunerna upptagna lånen, på sätt departementschefen

ofvan ifrågasatt, öfvertoges af staten.

I sjelfva hufvudfrågan, huruvida det för staten må vara skäl att

förvärfva ifrågavarande jernvägar, yttrade 1893 års jernvägskomité bland

annat:

»Då i de för fyra af ifrågavarande jernvägar likasom i öfriga under

senare tider gifna koncessioner uppstälts såsom vilkor statens rätt att inlösa

jernvägarne, har sådant uppenbarligen skett, emedan förhållandena

antagits kunna komma att utveckla sig så, att statens intresse kräfde, att

den enskilda jernvägen borde blifva statsbana, och att man för en sådan

eventualitet velat hafva fria händer. Enligt komiténs uppfattning föreligger

nu här ett sådant fall.»

»Den af tre särskilda enskilda jernvägar bildade jernvägskomplexen,

vestkustbanan, som redan eger så stor betydelse såväl för de landsdelar,

den genomlöper, som för förbindelsen mellan rikets andra stad och Skåne,

har nu genom den från Helsingborg utgående ångfärjeleden öfver Sundet

blifvit en kommunikationslinie af synnerlig betydelse för vår egen och

äfven för unionslandets samfärdsel med vår södra grannstat och öfver

denna vidare med kontinenten.»

»Genom Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholms jernvägar

förenas vestkustbanan med Malmö. Den stora vigt i jernvägshänseende,

Malmö i och för sig eger såsom Skånes hufvudort och slutpunkt för södra

stambanan samt flera enskilda jernvägar, skall genom den ångfärjetrafik,

som med all säkerhet synes komma till stånd mellan Malmö och Köpenhamn,

än ytterligare ökas. Malmö varder den andra utgångspunkten för

den direkta jernvägsförbindelsen med Danmark och vidare med kontinenten.

Och den betydelse, Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholms

jernvägar ega ur synpunkten att förena Göteborg och de söder

derom belägna vestkuststäderna med södra Skåne, ökas än mera, när

den så länge påtänkta, för vår post- och öfriga samfärdsel med kontinenten

vigtiga direkta trafikleden mellan Skånes sydkust och motliggande del af

Tyskland kommer till stånd.»

»Det måste vara för staten af synnerlig vigt att blifva egare till

sådana jernvägar, som utgöra förbindelselinie mellan landets hufvudcentra

och utlandet, så att, utan förmedling af enskilda jern vägsbolag, samtrafikaftal

må kunna förberedas och afslutas med främmande länders jernvägsförvaltningar;

aftal, som i första hand och på det närmaste måste beröra

och utöfva inflytande på statens egen jernvägsdrift.»

»1 enlighet med dessa grundsatser har det synts komitén, att hela den

Bör staten

förvärfva

banornay

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

ifrågavarande kommunikationslinien, såsom förbindande Göteborg med båda

utgångspunkterna för samfärdseln med utlandet, borde öfvergå i statens

ego, hvarigenom, utom det ofvan anförda hufvudsyftet, äfven, såsom förut

visats, skulle vinnas billigare godsfrakter till lättnad för det inom banornas

trafikområden redan befintliga näringslif och till framkallande derinom af

ökad företagsamhet. Landskrona—Engelholms och Malmö—Billesholmsbanornas

förvärfvande skulle för öfrigt medföra den särskilda fördel, att

vestkustbanan blefve stäld i direkt förbindelse med tredje trafikdistriktets

liufvudstation i Malmö, så att banornas förvaltning kunde förläggas under

nämnda distrikt; detta medförande, utom andra, äfven den fördel, att

öfverflyttning af rörlig materiel från olika delar af statsbanorna komme

att underlättas.»

På grund af hvad komitén sålunda anfört och då af den redogörelse,

komitén lemnat, framginge, att banorna kunde antagas i statens ego lemna

en afkastning, som genast öfverstege den upplåningsränta, staten skulle

få utgifva för anskaffandet af de för förvärfvandet nödiga medel, och

som med den stegring i trafiken, som uppenbarligen vore att emotse, för

visso komme att än ytterligare växa, tillstyrkte komitén, att ifrågavarande

fem jernvägar måtte för statens räkning förvärfvas.

Jernvägsstyrelsen anförde i sitt underdåniga utlåtande den 20 februari

1894 i afseende å frågan, huruvida jernvägarne borde af staten förvärfvas,

att särskilda förhållanden syntes styrelsen göra ett statsinköp af berörda

jernvägar af flera skäl önskligt. Komiterade hade i detta afseende

hufvudsakligen framhållit jernvägarnes betydelse såsom förbindelselinier

mellan ett af landets hufvudcentra, Göteborg, och utlandet samt vigten

för staten att ega dylika förbindelselinier, i det att i sådant fall samtrafiksaftal

skulle kunna förberedas och afslutas med främmande länders jernvägsförvaltningar

utan förmedling af enskilda jern vägsbolag. Den omständigheten,

att staten vore i besittning af båda utgångspunkterna,

Helsingborg och Malmö, för den direkta trafiken på Danmark och kontinenten

samt af de linier, hvilka från dessa punkter ledde till landets

hufvudcentra, vore emellertid af vigt icke allenast i fråga om aftalen

rörande samtrafik, utan äfven för andra internationella överenskommelser,

postförbindelser, tåganordningar m. m. Då härtill komme, att den ifrågavarande

komplexen af banor, särskildt genom de många grenlinier, som

tillkommit, erhållit karakteren af en sådan stambana, hvars innehafvande

af staten alltifrån jernvägsbyggandets början ansetts ändamålsenligt, samt

att banornas inlösen med allt skäl kunde antagas komma att i finansielt

hänseende lemna ett för staten och dess jernbaneindustri lyckligt resultat,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

25

tvekade styrelsen icke att ansluta sig till komiténs uppfattning, att ifrågavarande

fem jernvägar borde af staten förvärfvas.

För egen del yttrade departementschefen i sitt anförande till statsrådsprotokollet

den 17 mars 1894, att den så kallade vestkustbanan med dess

fortsättning till Malmö bildade en trafikled, som enligt departementschefens

uppfattning i betydelse för vårt lands kommunikationsväsen vore

fullt jemförlig med de vigtigare af de utaf staten anlagda stambanorna.

Icke nog med att denna trafikled utgjorde den kortaste förbindelseleden

mellan Göteborg, rikets andra stad, och en stor del af vestra Sverige, å

ena sidan, samt landets tätast befolkade och rikaste landskap, å den andra.

Den utgjorde derjemte den naturliga förmedlaren af vår, så att säga,

landväga trafik med den europeiska kontinenten, och den betydelse i detta

hänseende, som denna trafikled sedan mars 1892 genom öppnandet af

ångfärjeförbindelsen mellan Helsingborg och Helsingör egentligen vunnit,

komme utan tvifvel år för år att ökas och att än ytterligare växa, då

ångfärjeförbindelsen mellan Malmö och Köpenhamn hunne komma till

stånd. Utan afseende å den mycket omtvistade frågan, huruvida det i

allmänhet borde ligga i statens intresse att söka komma i besittning af

de mera betydande jernvägstrafikleder, som för närvarande befunne sig i

enskilda händer, syntes derför vestkustbanornas förvärfvande åt staten

vara af en alldeles speciel och med nyssnämnda fråga mycket litet

sammanhängande vigt. Lika med komitén och jernvägsstyrelsen ansåg

departementschefen synnerligen önskvärdt, att den ifrågavarande kommunikationsleden

komme i statens hand, helst om sådant kunde ske till ett

pris, som i finansielt hänseende lemnade ett åtminstone icke förlustbringande

resultat.

Departementschefen erinrade vidare, att då i den ifrågavarande trafikleden

äfven inginge en sträcka af Landskrona—Engelholms jernväg, nemligen

från Engelholm till Billesholms grufva, men denna sträcka icke

kunde förvärfvas utan att jemväl återstoden af samma jernväg inköptes,

måste följaktligen för ändamålet hela denna bana inköpas, enär en af

komitén jemväl undersökt alternativ utväg, att för åstadkommande af förbindelse

mellan vestkustbanan och Malmö—Billesholms jernväg anlägga en

ny bana mellan Kattarp och Billesholms grufva, syntes på skäl, som af

komitén anförts, icke böra ifrågakomma.

Departementschefen har äfven erinrat derom, att ifrågasatt blifvit, det

staten endast skulle förvärfva den egentliga s. k. vestkustbanan, eller de

tre jernvägarne mellan Göteborg och Helsingborg. Departementschefens

redogörelse för de olika yttrandena härom har utskottet ej ansett nödigt

Bill. till Hikstl. Prut. ISit.i. 4 Sand. 1 Afd. Öl Jläft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

att återupprepa, utan tillåter sig att i detta afseende hänvisa till statsrådsprotokollet.

Departementschefens

senaste

yttrande.

Slutligen har statsrådet och chefen för civildepartementet anfört följande.

»Emot de skäl, som sålunda af komitén, jernvägsstyrelsen och mig

åberopats till stöd för statens förvärfvande af ifrågavarande fem banor,

anförde vid sistlidna års riksdag statsutskottet, som afstyrkte bifall till

Eders Kongl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, dels att, då jemlikt koncessionerna

å de tre v estkustbanorna äfvensom å Malmö—Billesholms jernväg

vederbörande bolag vore pligtiga att underkasta sig ej mindre den

transporttaxa, Eders Kongl. Maj:t faststälde, än äfven de bestämmelser i

fråga om samtrafik med statens eller enskilda banor, som kunde af Eders

Kongl. Magt utfärdas, staten genom detta förbehåll syntes i sin hand ega

ett verksamt medel både att ordna samtrafiksförhållandena på tillfredsställande

sätt och att förhindra eu illojal konkurrens från de enskilda

jernvägsbolagens sida, dels ock att utskottet icke kunde dela den uppfattningen,

att ifrågavarande kommunikationsled skulle till sin betydelse

vara likstäld med de vigtigare af statens stambanor, då nemligen den

trafikled, ifrågavarande jernvägar såsom ett helt utgjorde, jemsides med

hafvet genomlöpte en kuststräcka med flera hamnstäder, hvilka den berörde,

samt alltså vestkustbanan med dess fortsättning söderut icke kundo

såsom stambana komma att verka på samma sätt som de af staten anlagda

stora stambanorna söder om Stockholm eller som stambanan genom

Norrland.

Hvad utskottet sålunda anförde har icke förmått rubba min åsigt om

gagnet för det allmänna af att ifrågavarande banor komma i statens ego.

Den rätt, Eders Kongl. Maj:t förbehållit sig att fastställa taxor för banorna

och meddela bestämmelser om samtrafik, är enligt min öfvertygelse icke

tillräcklig för att betrygga den utländska samtrafikens ordnande på ett

för landet i dess helhet tillfredsställande sätt, ty så länge de banor, hvilka

förmedla denna samtrafik, äro i enskild ego, kan staten vid meddelandet

af bestämmelser rörande samtrafiken icke uteslutande taga hänsyn till det

allmännas fördel, utan måste naturligtvis i icke ringa mån fästa afseende

vid nämnda banors intressen. Och hvad angår påståendet, att den antydda

rätten för Eders Kongl. Maj:t skulle innebära ett skydd mot illojal konkurrens

från de enskilda banornas sida, med hvilket slag af konkurrens

jag antager att utskottet asyftat försök från dessa banor att genom betydligare

taxenedsättningar draga till sig trafik från statsbanorna, så lära de

enskilda jernvägarne näppeligen kunna tvingas att verkställa transporter

för högre pris än de sjelfva vilja taga, och äfven om de skulle anses

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

27

skyldige att taga så hög betalning som taxorna bestämma, lärer det vara

omöjligt att kontrollera att detta iakttages. I öfrigt vill jag till livad förut

anförts rörande ifrågavarande trafikleds betydelse lägga, att densamma

berör icke mindre än tio städer och tio olika jernvägar samt med hvarandra

sammanknyter statsbanenätets södra och vestra ändpunkter. Jag

vidhåller alltså min åsigt om önskvärdheten af att ifrågavarande jernvägar

komma i statens ego.

I afseende å det finansiella resultatet af ett eventuelt inköp af banorna

framstäldes af statsutskottet vissa anmärkningar emot de i mitt anförande

den 17 mars 1894 framlagda beräkningar. Såsom nämnts, hade

komitén beräknat de erforderliga kompletteringskostnaderna till 3,292,000

kronor, deraf för banbyggnaderna 2,962,000 kronor samt för materiel och

uppförande af en mindre verkstadsbyggnad 330,000 kronor. Vid mina

beräkningar sistlidna år öfver inköpets rentabilitet ansåg jag emellertid, att

härtill borde läggas 376,000 kronor för arbeten, som jernvägsstyrelsen ansett

böra utföras i sammanhang med inköpet eller inom en närmare framtid.

Jag utgick alltså från att kompletteringskostnaderna skulle uppgå

till 3,668,000 kronor. Minskas detta belopp med kostnaderna för det numera

inlagda nya spåret å Mellersta Hallands jernväg, 187,000 kronor,

återstår 3,481,000 kronor eller samma belopp, hvarå jernvägsstyrelsens

numera verkstälda nya beräkningar öfver kompletteringskostnaderna sluta.

Statsutskottet ansåg sig visserligen sakna anledning att framställa någon

anmärkning emot de särskilda belopp, som beräknats för banbyggnadernas

komplettering, men anmärkte, att utskottet betviflade hållbarheten af den

grund, hvarpå komiténs beräkningar hvilade, eller att jernvägarne icke

skulle försättas i fullkomligt statsbaneskick, utan endast sådana arbeten

derå utföras, som vore nödvändiga för trafikens säkerhet, såsom förstärkning

af spår, broar m. in. Utskottet hölle nemligen för sannolikt, att, om

jernvägarne komme i statens hand, det icke skulle blifva möjligt att med

afseende å dem fasthålla och tillämpa andra principer än dem, som följdes

vid statsbanenätets skötsel i allmänhet, och utskottet befarade fördenskull,

att det af komitén upptagna beloppet endast komme att fylla hvad som

till eu början vore mest trängande, men att snart kompletteringsarbeten

till ej ringa omfattning skulle befinnas erforderliga för att bringa de inköpta

jernvägarne i samma skick som andra jemförliga statsbanor. Äfven

i afseende å det för materielen beräknade beloppet förefölle det utskottet,

som om komitén måhända underskattat betydelsen af jernvägarnes öfvergång

till statsbanor. För min del anser jag fortfarande, att det endast

småningom, och i mån som trafikens tillväxt gör sådant nödigt, bör

ifrågakomma att å banorna eller deras materiel nedlägga ytterligare kost
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

nader utöfver de nu beräknade. Statsutskottets farhågor synas mig dei''för

sakna grund.

Vidare anmärkte statsutskottet, att staten icke skulle blifva egare till

de af jernvägarne begagnade stationerna i Göteborg, Varberg, Halmstad,

Helsingborg, Åstorp, Teckomatorp och Landskrona, utan att vid dessa

stationer, hvilka tillhöra andra enskilda jernvägsbolag, de nuvarande anordningarna

skulle utan väsentligare ändring bibehållas. Enligt utskottets

mening skulle, om staten öfvertoge jernvägarne, äfven oafsedt inträdande

ökning i trafiken olägenheterna deraf att staten måste såsom hyresgäst

nyttja vigtiga stationer gemensamt med enskilda jernvägsbolag, hvilka vore

egare till dessa, visa sig så stora, att staten icke nöjde sig med annat än

att å dessa ställen anlägga egna stationer, men härigenom skulle kostnaderna

för banornas komplettering komma att högst väsentligt ökas.

Angående vilkoren för de nämnda stationernas begagnande är i

komiténs betänkande (sid. 9—34) utförligt redogjordt, och af hvad jag

ofvan nämnt rörande centralstationen i Helsingborg och stationen i Göteborg

framgår, att det otvifvelaktigt skulle i längden blifva för staten

ekonomiskt fördelaktigare att i nämnda städer begagna egna stationer,

ehuru sådant, hvad Göteborg angår, icke i anseende till det trånga utrymmet

på statsbanestationen derstädes torde böra ifrågakomma, förrän

trafiken å vestra stambanan gör en utvidgning af denna station i allt fall

nödvändig. Hvad de öfriga stationerna angår, kan jag så mycket mindre

inse behofvet af att derstädes anordna egna statsbanestationer, som det å

andra ställen visat sig, att staten utan olägenhet kan begagna stationer,

tillhöriga enskilda banor. Jag anser derför, att anläggandet af egna statsbanestationer

å de af statsutskottet omförmälda orter endast i det fall bör

ifrågakomma, att sådant skulle visa sig för statsverket billigare än att

vidkännas de årliga utgifterna för gemensamma stationer. Men i sådant

fall motvägas ju kostnaderna för anläggningen af minskade årliga utgifter.

Vidare anmärkte statsutskottet, att erfarenheten skulle hafva visat, att

staten i sin jernvägsrörelse icke kunnat nedbringa utgiftsprocenten till en

så låg siffra som de enskilda jernvägsbolag, med hvilka jemförelse lämpligen

kunde ske, och att följaktligen, ehuru vestkustbanan nu trafikerades

billigare än statsbanorna, man icke kunde hoppas, att detta förhållande

skulle fortfara jemväl efter banans införlifvande med statsbanorna.

Väl är det sant, att, om statsbanorna i sin helhet jemföras med de

nu till inköp ifrågasatta banorna, förhållandet ställer sig ofördelaktigt för

statsbanorna. Men detta är ock helt naturligt, om i betraktande tages, att

statsbanenätet till stor del genomlöper jemförelsevis föga befolkade trakter,

medan deremot de nu ifrågavarande enskilda banorna framgå genom

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

29

trakter, som höra till landets folkrikaste och mest utvecklade. Jemföres

åter utgiftsprocenten för de ifrågavarande enskilda banorna med ut.giftsprocenten

vid sådana delar af statsbanorna, hvilka med afseende å de

trakter, de genomlöpa, äro med nämnda enskilda banor jemförliga, utfaller

eu sådan jemförelse ingalunda till afgjord fördel för de enskilda banorna.

Jag anser mig böra till upplysning i detta hänseende meddela följande

uppgifter angående utgiftsprocenten åren 1888—1892:

Statens jernvägar:

1888

1889

1890

1891

1892

Katrineholm—Hallsberg ..........

..... 57,7

56,8

59,1

56,4

57,7

Katrineholm—Norrköping ........

......... 58,0

57,0

60,5

59,4

61,3

Elmhult—Malmö.........................

.......... 54,8

53,6

59,3 ‘

63,5

59,2

Falköping—Göteborg .................

......... 49,9

51,7

56,9

52,9

62,2

Töreboda—Falköping...............

........ 59,6

59,3

62,6

62,3

63,9

Enskilda jernvägar:

Skåne—Hallands .......................

......... 61,7

54,7

58,2

62,5

-. f t, { . .

62,8

Mellersta Hallands ...................

.......... 54,5

52,0

51,9

52,8

58,8

Göteborg—Hallands..................

......... 40,5

39,8

40,9

47,0

54,2

Landskrona—Engelholms.........

. ....... 76,7

60,1

71,2

68,4

59,0

72,3

Malmö—Billesholms..................

........ 69,9

66,8

58,0

60,1

Jag tror sålunda icke att man behöfver befara, att de ifrågavarande

enskilda banornas driftkostnader måste stiga i följd af banornas öfvergång

i statens ego. Icke heller behöfver den af statsutskottet jemväl uttalade

förmodan, att banornas nettoinkomst möjligen skulle komma att minskas

i följd af allmänhetens fordringar i afseende å fraktsatser, beqvämlighet

och lättnader för trafiken, ega grund, om banornas förvaltning ordnas på

lämpligt sätt.

De beräkningar, som sistlidna år af mig gjordes rörande rentabiliteten

af ett inköp af ifrågavarande banor, synas mig alltså icke i någon mån

vara rubbade genom hvad statsutskottet anförde. Och af hvad jag ofvan

i ärendet anfört framgår, att det finansiella resultatet ställer sig ännu fördelaktigare

än jag förra året beräknade.

Då jernvägarne nu antagits i statens hand redan från början lemna

eu nettobehållning af 1,100,000 kronor, och derifrån afdrages statens ränteförlust

å de kommunallån, som komma att af staten öfvertagas, samt å

de i Skåne—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar intecknade obligationslånen,

hvilken förlust högst kan beräknas uppgå till närmare 35,000

kronor, så återstår nemligen ett belopp af 1,065,000 kronor till förräntande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

af statens utgift för banornas inköp och komplettering. Då denna utgift,

beräknad etter förhållandena vid 1893 års slut, skulle komma att utgöra

25,688,313 kronor, skulle alltså banorna redan från början lemna en behållning

af öfver 4,1 procent å nämnda utgiftsbelopp. Och då staten numera

kan upplåna penningar till afsevärdt lägre ränta än fyra procent,

måste det ifrågasatta inköpet, äfven om det betraktas uteslutande ur statsfinansiel

synpunkt, anses för staten ganska fördelaktigt.

Såsom förut är nämndt, skulle, enligt ofvan intagna beräkningar, inköpssumman

för jernvägame, beräknad efter förhållandena vid 1893 års

slut, utgöra 22,207,313 kronor. Hela detta belopp skall dock icke af staten

vid jemvägarnes inlösen utbetalas. Först och främst skall nemligen afdrag

göras för statens fordringar hos jernvägarnes egare. Enligt hvad jag

redan nämnt, utgöra dessa fordringar tillsammans vid 1896 års ingång

kapital .............................................................................. kronor 5,712,837: 13

upplupen ränta.................................................................... » 22,628: 62

hvartill kommer anståndsräntornas nuvarande värde »_79,943: 28

eller tillhopa kronor 5,815,409: 03

• Dessutom bör, då staten skall öfvertaga de i Skåne—Hallands och

Malmö -Billesholms jernvägar intecknade obligationslån med upplupen

ränta, vid liqviden innehållas ett belopp, motsvarande hvad vid 1896 års

ingång är oguldet af dessa lån jemte till samma tidpunkt upplupen, men

obetald ränta derå. Då å dessa lån kommer att vid 1896 års ingång enligt

amorteringsplanerna återstå oguldet

å det förra ...................f,......... ...................................... kronor 1,050,000: •—

och å det senare........................................................ » 1,320,000: —

kommer, om härtill lägges det belopp, som för statens

fordringar skall afdragas, eller .................... » 5,815,409: 03

det belopp, som staten vid liqviden har att kontant

utbetala, att minskas med....................................... kronor 8,185,409: 03

.;''i * M U1K • ■>: *> *; " of. . ;■ - nM-n. inf., ?

förutom den upplupna räntan å obligationslånen. Härtill kommer ytterligare

beloppet af de kommunallån, som komma att af staten öfvertagas,

jemte upplupna räntor derå.

Utgår man från den nyss angifna inköpssumman, hvilken dock, såsom

ofvan flere gånger framhållits, måste blifva underkastad jemkningar,

eller 22,207,313 kronor, skulle alltså staten hafva att dels vid inlösningen

kontant utgifva 14,021,903 kronor 97 öre, hvilket belopp dock ytterligare

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

SI

minskas med den till den 1 januari 1896 upplupna, men obetalda räntan

å obligationslånen samt med de af staten öfvertagna kommunallånen jemte

derå till nämnda dag upplupna räntor, dels ock framdeles efter hand utgifva

ej mindre kapitalåterstoden å obligationslånen, 2,370,000 kronor,

samt kapitalbeloppet af nämnda kommunallån, än äfven den å samtliga

nu nämnda lån till 1896 års ingång upplupna, men oguldna räntan.

Jag har ansett mig böra meddela dessa beräkningar såsom ledning

för bedömande af storleken af det belopp, som för inköpets verkställande

behöfver i början af år 1896 vara disponibelt. Vidkommande sättet för

anskaffande af de för inköpet nödiga medel, lärer annat icke kunna ifrågasättas,

än att dessa medel skola anskaffas genom upplåning och följaktligen

utgå från riksgäldskontoret.

Hvad angår kostnaderna för banornas komplettering, så anser jag det

icke böra ifrågakomma att vid innevarande riksdag äska medel för detta

ändamål. Dermed synes nemligen kunna utan olägenhet till ett annat år

anstå. Skulle omedelbart efter banornas öfvertagande några utgifter för

kompletteringsarbeten visa sig alldeles oundgängliga, lära de, säkerligen

endast jemförelsevis obetydliga, belopp, som i sådant afseende erfordras,

kunna af tillgängliga medel förskjutas, till dess Riksdagens yttrande hinner

inhemta^.

Då inköpssummans verkliga belopp icke kan bestämmas förrän efter

ingången af år 1896, kan det icke ifrågakomma att nu af Riksdagen äska

att något visst belopp för inköpets verkställande anvisas, utan den framställning,

som, i händelse Eders Kongl. Maj:t fortfarande gillar min åsigt

att banorna böra för statens räkning inköpas, torde böra till Riksdagen

aflåtas, lärer icke kunna gå ut på annat än ett bemyndigande för fullmägtige

i riksgäldskontoret att till Eders Kongl. Maj:t utanordna de för

inköpets verkställande erforderliga medel samt fullgöra ränteliqvider och

kapitalafbetalningar å de i Skåne—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar

intecknade obligationslån, äfvensom å ofvan omförmälda kommunallån

».

När statsutskottet vid sistlidna års riksdag afstyrkte bifall till Kongl.

Maj:ts då framlagda proposition om inköp af ifrågavarande jernvägar, sammanfattade

utskottet sina skäl emot nämnda förslag på följande sätt:

»Då således den ifrågasatta stambanan icke sätter det inre af landet

i förbindelse med exportorter, utan endast förenar sådana med hvarandra,

samt hvarje grenbana till densamma utgör en sjelfständig utfartsväg till

Utskottets utlåtande.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

exporthamn, i följd hvaraf nämnda stambana skulle blifva af helt annan

natur än statens öfriga stambanor;

då å de till inköp föreslagna jernvägarne betydliga kompletteringsarbeten

skulle komma att erfordras, exempelvis för egna stationer vid

hufvu dpunkterna;

då den omständigheten, att jernvägsbolagen nu ega icke obetydlig

inkomst af jernvägarne, icke innebär, att staten, om desamma skulle öfvergå

i dess hand, skulle af dem erhålla en motsvarande inkomst;

dä ingen anmärkning framstälts mot det sätt, hvarpå trafiken å jernvägarne

hittills blifvit skött; och

då slutligen staten eger i sin hand att förhindra en illojal konkurrens

med statens egna banor, medan en lojal sådan endast är i trafikens intresse,

hemställer utskottet,

att Kongl. Maj:ts ofvan omförmälda proposition icke må vinna Riksdagens

bifall.»

Vid denna uppfattning fasthåller utskottet fortfarande.

Chefen för civildepartementet har visserligen i sitt här ofvan intagna

yttrande till statsrådsprotokollet den 8 sistlidne mars emot utskottet anmärkt,

att Kongl. Maj:ts rätt att fastställa taxor och meddela bestämmelser

om samtrafik icke vore tillräcklig för att betrygga den utländska samtrafikens

ordnande på ett för landet i dess helhet tillfredsställande sätt.

Då denna synpunkt redan sistlidna år framhölls såsom det hufvudsakligaste

skälet för banornas förvärfvande åt staten, men af Riksdagen ej

tillerkändes den vigt, Kongl. Maj:t tillagt den, hade vid förevarande tillfälle

framläggande af en utredning angående de olägenheter, hvilka hittills

visat sig förbundna med det nuvarande tillståndet eller kunnat för framtiden

deraf befaras, varit så mycket önskligare, som utskottet icke utan

en dylik utredning kan ega full kännedom om beskaffenheten af berörda

olägenheter. Vid det förhållande emellertid att sådan utredning saknas,

har utskottet icke af blotta upprepandet af detta skäl kunnat finna sin

förut uttalade åsigt derom i någon mån vederlagd.

Statsutskottet vid 1894 års riksdag förnekade icke, att vestkustbanan

med dess fortsättning söderut till Malmö vore en trafikled af stor betydenhet,

men utskottet yttrade, att denna trafikled vore af helt annan natur

än statens s. k. stambanor och icke heller kunde ur de synpunkter, hvilka

ledt staten vid förut gjorda jernvägsinköp, jemföras med de enskilda banor

staten hittills förvärfvat. Denna mening omfattar utskottet äfven nu, och

då andra enskilda jernvägar finnas i landet, hvilka för dess kommunikationsväsende

äro lika vigtiga som ifrågavarande fem banor, lärer vestkustbanornas

egenskap af en betydelsefull jernvägslinie icke vara något ute
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

33

slutande eller ens i främsta rummet för dem utmärkande, utan gälla om

flera banor, för hvilkas öfvertagande af staten enahanda skäl synes kunna

anföras. Utskottet anser sig derför böra å nyo framhålla, att ett inköp

af vestkustbanan sannolikt blott skulle utgöra det första steget på en för

svenska staten ny väg, i det att detta steg, enligt utskottets öfvertygelse,

komme att framkalla förslag om statens öfvertagande af andra jernvägar,

hvilka framställningar svårligen läte sig afvisa, derest ifrågavarande inköp

skulle komma till stånd.

I afseende å det finansiella resultatet af ett eventuel inköp af banorna

anförde sistlidna års Riksdags statsutskott, på sätt ofvan omförmälts,

att den omständigheten, att jernvägsbolagen nu icke egde obetydlig inkomst

af jernvägarne, icke innebure, att staten, om desamma skulle öfvergå

i dess hand, skulle af dem erhålla en motsvarande inkomst. Utskottet

höll nemligen före, å ena sidan att utgifterna för jernvägarnes förvaltning

och drift skulle komma att ställa sig dyrare i statens hand än i de nuvarande

bolagens, och å andra sidan att jernvägarnes nettoinkomster antagligen

skulle blifva mindre, om de förvandlades till statsbanor, än om

de fortfore att vara i enskild ego. Utskottet anmärkte i förstnämnda

hänseende, att erfarenheten visat, att staten i sin jern vägsrörelse icke

kunnat nedbringa utgiftsprocenten till en så låg siffra som de enskilda

jernvägsbolag, med hvilka jemförelse lämpligen kunde ske. Häremot har

nu chefen för civildepartementet erinrat, att detta endast gälde, om de

till inköp ifrågasatta banorna jemfördes med statsbanorna i deras helhet,

men att, om utgiftsprocenten för berörda enskilda jernvägar jemfördes

med utgiftsprocenten vid sådana delar af statsbanorna, hvilka med afseende

å de trakter de genomlöpte, vore med nämnda enskilda banor jeinförliga,

en sådan jemförelse ingalunda utfölle till afgjord fördel för de enskilda

banorna.

De statsbanedelar, chefen för civildepartementet särskildt angifvit, äro

linierna Katrineholm—Hallsberg, Katrineholm—Norrköping, Elmhult—

Malmö, Falköping—Göteborg och Töreboda—Falköping. Dessa exempel synas

utskottet mindre lyckligt valda. De upptaga nemligen några af de äldsta

och bästa statsbanedelarne, med hvilka vestkustbanorna icke kunna jemföras

med hänsyn till trafikintensiteten, som på dessa statslinier är betydligt

större än på vestkustbanorna. Dessa sistnämnda skilja sig alltså

från omförmälda statsbanedelar i fråga om en af de vigtigaste faktorer,

som öfva inflytande på utgiftsprocentens storlek, och till följd häraf har

utskottet icke kunnat tillmäta den gjorda jemförelse!! bevisande kraft.

Såsom grund för sin åsigt, att inkomsten af de banor, hvilkas öfvertagande

af staten Kongl. Maj:t föreslagit, kan blifva mindre efter deras

Bill. till 1 tiksd. Prat. 18D5. 4 Sami. 1 Afd. Öl lläft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

öfvergång till statsbanor, anförde statsutskottet vid nästlidna års riksdag,

att från den trafikerande allmänhetens sida ställas på staten helt andra

fordringar på fraktsatser, beqvämlighet och lättnader i öfrig! för trafiken

än på enskilda jernvägsbolag, och att staten näppeligen eger samma motståndskraft

mot dylika anspråk som de. Härom yttras nu i statsrådsprotokollet,

att utskottets sålunda uttalade förmodan icke behöfver ega

grund, om banornas förvaltning ordnas på lämpligt sätt. Utskottets öfvertygelse

har dock icke blifvit rubbad genom denna förklaring, ty erfarenheten

gifver öfver allt vid handen, att förhållanden, som lemnas utan anmärkning

vid enskilda banor, ofta gifva anledning till klander, då de förekomma

å statsbanor.

Vid 1894 års riksdag framhöll statsutskottet, att utskottet betviflade

hållbarheten af den grund, hvarpå beräkningarna angående kostnaderna

för banbyggnadernas komplettering hvilade, eller att jernvägarne icke

skulle försättas i fullkomligt statsbaneskick, utan endast sådana arbeten

derå utföras, som vore nödvändiga för trafikens säkerhet, såsom förstärkning

af spår, broar m. m. Utskottet höll nemligen för sannolikt, att, om

jernvägarne koinme i statens hand, det icke skulle blifva möjligt att med

afseende å dem fasthålla och tillämpa andra principer än dem, som följdes

vid statsbanenätets skötsel i allmänhet, och utskottet befarade fördenskull,

att det af komitén upptagna beloppet endast komme att fylla hvad som

till en början vore mest trängande, men att snart kompletteringsarbeten

till ej ringa omfattning skulle befinnas erforderliga för att bringa de inköpta

jernvägarne i samma skick som andra jemförliga statsbanor. Äfven

i afseende å det för materielen beräknade beloppet ansåg utskottet, att

komitén måhända underskattat betydelsen af jernvägarnes öfvergång till

statsbanor.

Chefen för civildepartementet har förklarat sig anse, att det endast

småningom, och i man som trafikens tillväxt gjorde sådant nödigt, borde

ifrågakomma att å banorna eller deras materiel nedlägga ytterligare kostnader

utöfver de nu beräknade. Utskottet kan emellertid icke frångå sin

mening, att dylika kostnader blifva nödvändiga inom den närmaste tiden

efter banornas öfvergång i statens ego, och utskottet vill fästa uppmärksamheten

derpå, att på grund häraf den verkliga totalkostnaden för banornas

förvärfvande icke är angifven, och att följaktligen jernvägarnes

nettoafkastning för närvarande ej kan med någon tillförlitlighet beräknas.

Utskottet anser sig i detta sammanhang icke böra underlåta att påpeka,

att totalkostnaden för förvärfvandet af ifrågavarande jernvägar, i

sistlidna års proposition af departementschefen uppskattad till 25,203,632

kronor, innevarande år beräknas till 25,688,313 kronor. Skilnaden, upp
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

35

kommen till en del genom beräkningsgrunden i a)-vilkoret i koncessionerna

för Mellersta Hallands, Göteborg—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar,

beror hufvudsakligen derpå, att inlösningspriset för Skåne—Hallands

iernväg ökats med 643,700 kronor, som enligt förslagskontraktet skall

lemnas i ersättning för mark, som Helsingborgs stad upplåtit till jernvägsbolaget,

men hvarför ersättning icke skolat utgå, om jernvägen blifvit af

staten löst med begagnande af den rätt, staten egde enligt det nu mot

denna jernväg. ej längre tillämpliga a)-vilkoret i dess koncession. Den

omständigheten, att totalkostnaden för jernvägarnes förvärfvande sedan

sistförflutna år vuxit, har gifvetvis icke kunnat omstämma utskottet till

förmån för inköpet.

Då utskottet sålunda qvarstår på den ståndpunkt, statsutskottet vid

sistlidna års riksdag intog i denna fråga, har härtill äfven bidragit, att

utskottet anser den staten i jernvägskoncessioner förbehållna ^lösningsrätt

endast böra utöfvas, då uppenbara, synnerligen vigtiga statsintressen förestafva

en sådan åtgärd.

Det gifves för öfrigt en synpunkt, ur hvilken utskottet anser inköp af

enskilda jernvägar icke vara att tillråda. Det belopp, som skall kontant

utgifvas för deras förvärfvande och kompletterande, måste på samma sätt

som det belopp, hvilket staten försträckt till ifrågavarande jernvägars

byggande och som kommer att ingå i priset för dem, anskaffas genom

upplåning. Visserligen svarar mot denna skuldsättning å statens sida en

inkomst från jernvägarne, men medan räntan å statens skuld utgår med ett

bestämdt, på förhand kändt belopp, är jernvägarnes afkomst, liksom vinsten

af hvarje industriel rörelse, beroende af konjunkturerna. Redan nu spelar

statsjernvägarnes nettobehållning en ingalunda obetydlig roll i budgeten, och

utskottet finner det ur rent statsfinansiel synpunkt betänkligt att genom

inköp af enskilda jernvägar göra denna i än högre grad afhängig af vexlande

affarskonjunkturer.

Utskottet hemställer,

att Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke må

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 30 april 1895.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

Reservationer:

af herr E. Fränekel, med hvilken herrar O. M. Björnstjerna, C. Lundeberg,

K. E. Bohnstedt, F. E. Pettersson och friherre J. T. Gripenstedt instämt

:

»Framställningen om afslag å Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition

har utskottet inledt med en erinran om de skäl, på grund af hvilka utskottet

i sitt utlåtande den 24 april 1894, n:o 60, afstyrkte den äfven år

1894 inkomna kongl. propositionen om inköp för statens räkning af de

fem enskilda jernvägar, med afseende å hvilka Kongl. Maj:t nu ansett

samma skäl föreligga att staten borde förvärfva.

Mot utskottets då, år 1894, gjorda hemställan afgafs emellertid reservationer

och i en af dem bemöttes utskottets skäl utförligt. Och då jag

nu icke kan instämma i det slut, hvartill utskottet äfven i år kommit,

kunde jag endast åberopa hvad i berörda reservation då anfördes, men

har jag emellertid ansett mig böra dertill foga följande.

Utskottet har gjort några anmärkningar mot vissa delar af motiveringen

till Kongl. Maj:ts proposition. Sålunda förklarar utskottet, att,

då i berörda motivering påståtts, att Kongl. Maj:ts rätt att fastställa taxor

och meddela bestämmelser om samtrafik icke vore tillräcklig för att betrygga

den utländska trafikens ordnande på ett för landet i dess helhet

tillfredsställande sätt, Kongl. Maj:t blifvit skyldig beviset för detta påstående,

hvarför utskottet derå icke kunnat fästa något afseende.

Det är dock påtagligt, att detta ofta är förhållandet.

Hvad särskilt jernvägsväsendet angår, torde utskottet väl känna, att

äfven ganska obetydliga jemkningar i statens egna eller i samtrafiktaxorna

måste blifva och alltid blifvit föremål för vidlyftiga underhandlingar

med de enskilda jernvägarne, och detta oaktadt Kongl. Maj:t sär
skildt

i fråga om alla nyare jernvägar förbehållit sig full rätt att efter

godtfinnande ordna denna angelägenhet såväl som åtskilliga andra.

Sträckes blicken utöfver våra egna landamären till främmande länders

äldre och, mer än vårt, utvecklade jernvägsväsen, inhemtar man, hurusom

förhållandena i verkligheten öfver allt gestaltat sig så, att statens lagliga

rättigheter gent emot enskilda jernvägar visserligen kunna vara ganska

vidsträckta, sådana de i urkunderna angifvas, men att utöfningen af desamma.

till följd af den mängd hänsyn, som måste tagas åt alla håll, är

väsentligt försvarad. I sjelfva verket äro de fall, då staten nödgas från
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

37

tråda ett strängt utkräfvande af fordringar eller utöfvande af förvärfvade

rättigheter, så många och så ofta förekommande, att utskottet säkerligen

derå haft många exempel. Sålunda har ju staten i åratal måst finna sig

i uteblifna ränteliqvider och afbetalningar å utlemnade lån, och härvid

har just den omständigheten, att staten varit fordringsegaren eller rättighetsinnehafvaren

åberopats såsom fullt nöjaktigt skäl, att den strängt juridiska

rätten icke kunnat eller bort komma till användning.

Sina tvifvelsmål, att vestkustbanorna skola i statens hand förblifva en

lika lönande affär som i de enskilda bolagens, upprepar utskottet nu liksom

år 1894. Utskottets uppfattning, att ett ombyte af egare i och för

sig skall medföra en så kraftig verkan, att deraf ensamt betingas, att banor,

hvilka redan från första stund visat sig vara i ekonomiskt afseende

särdeles goda, skola, då de komma i statens hand, icke blifva gifvande,

kan jag icke dela. Gent emot utskottets påstående tilläter jag mig åberopa

de hittills icke, vare sig af utskottet eller någon annan, vederlagda beräkningar,

som blifvit gjorda af jernvägskomitén, jernvägsstyrelsen och Kongl.

Maj:t om dessa jernvägars rentabilitet.

Utskottet upprepar vidare sitt äfven 1894 framstälda antagande derom,

att jernvägskomitén, jernvägsstyrelsen och Kongl. Maj:t meddelat för

lågt uppskattade beräkningar å behofvet af kompletteringsarbeten samt

rörlig materiel, sedan de fem banorna kommit i statens ego. Det synes

mig, att utskottet vid framställandet af ett dylikt påstående bort angifva

de särskilda poster, i hvilka höjning af beräknade kompletteringskostnader

enligt utskottets mening erfordras, endast af det skäl, att banorna blifva

statens. Så länge en sådan bevisning icke föreligger, torde man hafva

rätt förlita sig på de officiella uppgifterna, enligt hvilka inga andra kompletteringskostnader

skola göras än de, som af trafikens kraf erfordras.

Mot denna i den kongl. propositionen uttalade sunda princip synes mig

ingen anmärkning kunna göras.

Beträffande utskottets anmärkning att, då tiden för inlösen af Skåne

—Hallands jernväg enligt a)-vilkoret i jernvägens koncession försutits,

köpesumman stegras med ett belopp af 643,700 kronor för mark, som

Helsingborgs stad upplåtit till jernvägen, så är denna anmärkning rigtig,

men står nu icke mer att afhjelpa. Men skulle man på samma sätt låta

tiden förrinna och icke nu tillämpa a)-vilkoret på de andra jernvägar,

som äro underkastade slikt vilkor, skulle man för visso liksom vid Skåne

—Hallands jernväg få göra samma dyrköpta erfarenhet som der, då banorna,

såsom man med all sannolikhet kan antaga, framdeles måste inlösas,

och detta då till ett vida högre pris.

Mot slutet af sitt utlåtande anför utskottet, att den staten förbehållna

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

inlösningsrätt till vissa enskilda jernvägar endast då bör utöfvas, då uppenbara,

synnerligen vigtiga statsintressen förestafva en sådan åtgärd. Frågan

är alltså endast, huru vida dylika intressen här föreligga?

Sådana intressen synas emellertid här föreligga i hög grad och äro

vida mer att beakta än affärssynpunkter. Det kan nemligen icke förnekas,

att de fem banor, som här äro i fråga, hafva en alldeles särskild uppgift.

Genom tillkomsten af ångfärjeförbindelserna dels i Öresund och dels mellan

danska öarna och fastlandet bilda nemligen vestkustbanorna, rätt sedt, numera

en länk i det europeiska jernvägsnätet, och de hafva att förmedla

en växande internationel trafik af sådan beskaffenhet, att dess ordnande

och behöriga handhafvande kräfva aftal och förhandlingar med främmande

länders jernvägsförvaltningar. Härigenom komma emellertid banorna att

fa eu väsentligt olika karakter mot andra svenska privatjernvägar. Staten,

på hvars eget jernvägsnät de ifrågavarande banorna i flere afseenden utöfva

inverkan, har icke någon tryggad rätt att få vid de internationella

underhandlingarna angående den svenska delen af det stora jernvägsnätet,

af hvilka, enligt hvad ofvan antydts, vestkustbanorna utgöra en länk, göra

sina intressen gällande i annan mån än dessa banors nuvarande egare tilläfventyrs

finna för godt medgifva.

Lägges härtill, att eganderätten till dessa banor genom aktiebolagsformen

kan vexla dag för dag och säkerligen kommer att så göra, så snart

aktierna blifvit begärliga spekulationspapper på in- eller utländska börser,

måste man, med kännedom om de föga uppbyggliga erfarenheter, som man

i utlandet gjort om vådan af ett sådant tillstånd, erkänna att Kongl. Maj:ts

förtänksamhet att i tid vilja åt staten rädda det inflytande å vestkustbanorna,

som bör tillkomma Kongl. Maj:t icke blott på papperet utan i

verkligheten, är värd allt erkännande.

Gent emot hvad nu antydts och såväl i komitébetänkandet som i det

kongl. förslaget utförligare berörts, kunna utskottets skäl icke tillmätas

allt för stor betydelse. Utskottet kan ej finna, att det är med statens

värdighet förenligt, att staten gör bruk af sin obestridliga rätt att på vissa

vilkor inlösa vestkustbanorna. Häremot torde böra invändas, att då koncession

svilkoret om statens inlösningsrätt varit meddeladt redan från början

och således kändt af alla dem, som i j ernvägsföretagen insatte penningar,

en dylik hänsyn förefaller obehöflig. Likaså syses det mig, att

utskottet icke haft anledning att uttala några farhågor för oemotståndliga

och för långt gående anspråk på fraktlindringar och andra lättnader, om

banorna komma i statens ego. Dylika farhågor förefalla lika litet berättigade

som, exempelvis, äfven dem, hvilka utskottet äfven frambär, att

inköpet af vestkustbanorna nödvändigtvis mäste draga med sig en hel

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76

39

mängd andra dylika inköp i en snart framtid. I det nu föreliggande förslaget

saknas emellertid stöd för alla dylika farhågor, och det synes mig

dessutom innefatta ett alldeles för stort misstroende mot Kongl. Maj:t och

Riksdagen att förutsätta, att de ej hvar för sig eller i förening skulle

kunna framgent liksom tillförene tillbakavisa obefogade kraf i nu antydda

afseenden.

Hvad angår de kostnader, som erfordras för de fem banornas inköp,

beder jag få erinra om följande ur den kongl. propositionen hemtade

siffror:

Skåne—Hallands jernväg ................................................ kr. 8,782,294: —

Mellersta Hallands » » 3,527,359: —

Göteborg—Hallands » » 4,767,485: —

Malmö—Billesholms » » 3,130,175: —

Landskrona—Engelholms jernväg.................................... » 2,000,000: —

eller tillhopa kr. 22,207,313: —

Härtill komma framdeles kompletteringskostnader

för hallbyggnaderna och materielen, då dessa erfordras » 3,481,000: —

Alldeles exakta kunna dessa siffror icke vara, på sätt af den kongl.

propositionen framgår, men de gifva dock god ledning för frågans bedömande.

I sådant afseende får jag äfven erinra om den uträkning, som med

ledning af 1893 års trafikresultat meddelats om banornas sannolika rentabilitet

i statens hand efter inlösningsprisets erläggande och kompletterings
-

arbetenas utförande. Nettoinkomsten utgör nemligen i procent å kostnaderna:
för

Skåne—Hallands jernväg ......................... 3,57 %

» Mellersta Hallands » 7,48 %

» Göteborg—Hallands » 5,58 %

» Landskrona—Engelholms jernväg................ 5,05 %

> Malmö—Billesholms » ................. 5,12 %

eller för alla banorna tillsammans 4,96 %

utvisande en ökning från år 1892 af 0,80 %.

Det synes mig, att dessa siffror tala ett tillräckligt tydligt språk utan

ytterligare kommentarier. För öfrigt bör anmärkas, att statens kontanta

utgifter för köpet minskas genom afdrag för utlemnade statslån till belopp

af kr. 5,815,409: 03.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

De skal, som bland andra blifvit anförda till stöd för dessa jernvägars

förvärfvande åt staten, äro nemligen:

att dessa jernvägar genom tillkomsten af ångfärjeförbindelsen mellan

Helsingborg och Helsingör, utöfver den betydelse som lokalbanor, som

förut tillkommit desamma, blifvit en kommunikationslinie af synnerlig

vigt för vår egen och unionslandets samfärdsel med vårt södra grannland

och med kontinenten;

att det för staten är af stor vigt att blifva egare till sådana jernvägar,

som — i likhet med vestkustbanan — utgöra förbindelselinier

mellan landets hufvudcentra och utlandet, så att, utan förmedling af

enskilda jernvägsbolacj, samtrafikaftal må kunna förberedas och afslutas

med främmande länders jernvägsförvaltningar;

att den ifrågavarande jernvägskoinplexen genom sitt läge i förhållande

till andra jernvägar erhållit karakteren af en sådan stambana, hvars

innehafvande af staten allt ifrån jernvägsbyggandets början ansetts ändamålsenligt;

och

att banans inlösen med allt skäl kunde antagas komma att i finansielt

hänseende lemna ett för staten och dess jernbaneindustri lyckligt resultat,

Då härtill kommer hvad jernvägskomitén, jernvägsstyrelsen och Kongl.

Maj:t anfört i ärendet och under framhållande deraf, att Kongl. Maj:t nu

för andra gången vändt sig till Riksdagen med begäran om Riksdagens

medverkan till statsbanornas komplettering med denna vigtiga länk, hemställer

jag,

att Riksdagen, med bifall till Kongl. Maj:t.s framställning,

må bemyndiga fullmägtige i riksgäldskontoret

att, på det Kong!. Maj:t, må blifva i tillfälle att i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet

öfver civilärenden den 8 mars 1895 angifna

grunder åt staten förvärfva Skåne—Hallands, Mellersta

Hallands, Göteborg—Hallands, Landskrona—Engelholms

och Malmö—Billesholms jernvägar, till Kongl. Maj:t,

efter ingången af år 1896, på reqvisition utanordna

de medel, som erfordras för gäldande af hvad för jernvägarne

skall kontant till jernvägarnes egare utbetalas,

äfvensom fullgöra ränteliqvider och kapitalafbetalningar

å de i Skåne—Hallands och Malmö—Billesholms jernvägar

intecknade obligationslån samt de kommunallån,

hvilka af staten till följd af ifrågavarande banors förvärfvande

öfvertagas»;

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 76.

41

af herr A. G. L. Billing, som yrkat bifall till Kongl. Maj:ts proposition;
samt

af herr A. P. Danielson mot vissa delar af utskottets motivering.

Herrar G. D. R. Tornerhjelm och L. Jönsson hafva anhållit att få

antecknadt, att de inom utskottet icke deltagit, den förstnämnde i behandlingen

och den sistnämnde i den slutliga behandlingen af det i detta utlåtande

omförmälda ärende.

Bih. till Riksd. Prat. 1895. 4 Sami. 1 Afd. 51 Käft.

ti

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.