Sök i Ratio Lex

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2

1896-04-30 · 67 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 64 av 67 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevLU 1896:2, Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 1 maj 1896, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om åtgärder till befrämjande

af hushållningen med enskildes skogar.

Frågan om åtgärder till främjande af den enskilda skogshushållningen

har vid innevarande riksdag upptagits af fyra motionärer: inom

Första Kammaren af herr Wallin i motionen n:o 4 samt af herr af Buren

i motionerna n:is 17 och 18, och inom Andra Kammaren af herr Hammarskjöld,

med hvilken fem af kammarens ledamöter instämt, i motionen

n:o 85 och af herr J, Johnsson i Bollnäs i motionen n:o 159, uti hvars

syfte en annan ledamot af samma kammare instämt; och hafva samtliga

dessa motioner öfverlemnats till behandling af sammansatta bevillningsoch

lagutskottet.

Herr Wallin anför: Klagan öfver skogssköfling och deraf befarad

skogsbrist vore gammal, och den tilltoge allt mer i styrka och befogenhet,

enär tillgången å skog inom landet ständigt minskades, i följd af

lättare afsättning genom nya och förbättrade kommunikationsleder, och

derför att en lag om besörjande af återväxt saknades.

Man hade visserligen i de nordligaste länen sökt bot härför genom

en så kallad dimensionslag, som man äfven, mer eller mindre modifierad,

velat införa längre ned åt landet; men oafsedt att denna lag vore ett

ingrepp i eganderätten och derför förkastlig, torde kunna sägas, att den

endast skyddade skogep, tills den blefve färdig att fällas för sågverkens

behof; sedan blefve ju all den afverkade marken, som ej hunnes af frö

Bih. till liiksd. Vrot. 1896. 5 Sami. 2 Afd. 2 Höft. (N:o 2.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

från närgränsande skogar, utan återväxt, derest ej särskilda frösåningsåtgärder

vidtoges.

Frågan om en lag för vården om enskildes skogar i öfrigt både

förut förevarit i Riksdagen men fallit, som motionären trodde, derför, att

man velat allt för mycket kringskära egarens dispositionsrätt öfver skogen.

Enligt motionärens åsigt borde ej ringaste inskränkning göras i

egarens rätt att afverka och afyttra sin skog; men deremot borde honom

åläggas att sörja för återväxt och att inom 8 å högst 10 år efter skedd

utverkning styrka, att så skett å den mark, som ej under tiden blifvit

odlad till åker eller äng.

Väl finge man höra, att enda sättet för uppnående af en bättre

skogsskötsel vore att bibringa allmänheten rätta begreppet om skogens

värde o. s. v.; men motionären trodde, att man ej borde invänta denna

antagligen långt aflägsna tid.

Bland svårigheterna för införande "af en lag om återväxt torde

förekomma: dels att bestämma hvad som fefter utverkning kunde anses

som passande till hagmark, i fall egaren gjorde sådana anspråk, dels

om lagen skulle tillämpas å hårdt gallrad skog och dels att få en enkel

och verksam kontroll. Af dessa svårigheter torde frågan om ifrågasättande

af ökad hagmark vara svårast och deri enda, som i någon mån

gjorde intrång i egarens rätt; dock borde ej fördenskull hela frågan få

falla, synnerligen då all förut befintlig hagmark bibehölles och vanligen

all duglig betesmark förut vore utlagd till hagar.

Beträffande återväxt af liårdt gallrade skogar, så torde, att börja

med, lagen ej böra afse sådan mark, der ännu ung växtlig skog qvarstode,

ehuru ej i tillräcklig mängd.

Slutligen återstode kontrollen att lagens (om återväxt) bestämmelser

uppfyldes. Denna kontroll torde icke kunna läggas på revirförvalt
ningarne,

men med god vilja borde dock sättet härför kunna utfinnas.

Kommunalnämnderna, som hade en ledamot i hvarje rote eller del af

socknarna, eller skiftesgodemännen t. ex., borde till revirförvaltaren, eller

till en af Konungens befallningshafvande utsedd person kunna anmäla,

när skog här eller der afverkats, hvarigenom denne finge kännedom om

hvilka som skulle inom de bestämda åren till honom inlemna bevis, att

ifrågavarande återväxt funnes, och der t. ex. så ej skett, borde denne

person med biträde af skiftesgodemännen, efter hållen syn och värdering,

gå i författning om bristens afhjelpande på skogsegarens bekostnad.

Möjligen uppstående tvister torde böra afgöras genom kompromiss.

På grund af hvad sålunda anförts hemställer motionären:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om ut
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bcvillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 3

arbetande och framläggande till Riksdagens pröfning och.godkännande

af ett förslag till lag om skyldighet för skogsegare att inom vissa år

efter afverkningen af skog styrka, det återväxt finnes å den del af den

afverkade marken, som ej under tiden odlats till åker eller äng.

Herr Hammarskjöld erinrar, att Kongl. Maj:t infordrat från länets

samtlige landsting och länsstyrelser deras yttranden öfver ett af kongl.

domänstyrelsen den 18 februari sistlidet år afgifvet förslag till lag angående

åtgärder till förekommande af förödelse af ungskog samt till

andra åtgärder för den enskilda skogsvårdens befrämjande, och anför,

att af de på grund häraf afgifna yttrandena tydligt framginge, att landet

icke ville hafva en skogslag, hvilken så starkt som den af domänstyrelsen

föreslagna ingrepe i eganderätten, under det att flertalet af såväl

landsting som länsstyrelser framhållit behofvet af en återväxtlag, som,

utan att inskränka skogsegarens rätt till skogens afverkning, ålade honom

att sörja för den afverkade skogens återväxt.

Härefter fortsätter motionären: Då enskilde motionärer inom Riksdagen

framlagt förslag om lagstiftning för skogsvård, hade de ofta

bemötts med den invändningen, att dylika förslag borde framgå ur

ett allmänt kändt behof och på grund af landstings derom uttalade

önskan. Genom Kongl. Maj:ts välbetänkta åtgärd att infordra landstings

och länsstyrelsers mening, hade nu denna önskan funnit ett

tillfälle att uttala sig, och den hade gjort det på ett sätt, som

visade, att man öfverallt kände behofvet, om än åsigterna om medlen

i någon mån vexlade. Alla vore dock ense om, att någonting måste

göras, om ej skadan skulle blifva obotlig. Det syntes motionären klart

och hade äfven i hans till förra Riksdagen afgifna motion framhållits, att,

i ett land med så vexlande naturförhållanden som Sverige, det måste

blifva mycket svårt, kanske omöjligt, att åstadkomma en för alla landsdelar

lika skogslag. Detta förklarade mer än väl, hvarför landet norr

om Dalelfven med dess stora skogsvidder främst rigtade sin uppmärksamhet

på åtgärder för ungskogens skydd och önskade en lagstiftning

i sådant syfte, emedan skogens förnyelse der icke gerna vore möjlig på

annat sätt än genom sjelfsådd, medan deremot landets södra delar nästan

allmänt önskade endast en återväxtlag. Då nu donna önskan så allmänt

uttalats och behofvet vitsordats, borde det väl icke möta oöfvervinnerliga

svårigheter att åstadkomma en för sistnämnda landsdelar lämplig

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Betalnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2-

skogslag. Hufvu dgrunderna för en sådan lag syntes motionären kunna

sammanfattas i följande punkter:

Der skog blifvit afverkad antingen genom fullständig kalhuggning,

eller genom utgrening, så att den naturliga återväxten genom sjelfsådd

syntes omöjliggjord eller otillfredsställande, borde skogsegaren''afrödja

marken, befria den från ris, grenar, buskar och dylikt och derefter beså

eller plantera densamma med lämpliga trädslag, allt inom en tid af högst

5 år. Der dugliga fröträd i tillräckligt antal blifvit qvarlemnade, borde

skogsegaren endast'' vara skyldig att på nyss nämndt sätt bereda marken.

Mot bestämmelser sådana som dessa torde, fortsätter motionären,

ej med fog kunna sägas, att de skulle göra ingrepp i eganderätten; de

utgjorde endast ett uttryck för samhällets rätt att skydda sig mot de

skadliga följderna af den enskildes misshushållning. Men på samma

gång pålade de honom dock ett tvång, en utgift, visserligen till hans

egen fördel, men dock en utgift, som han kunde undandraga sig, om

ingen lag funnes. Det skulle derför i väsentlig mån bidraga till att

underlätta lagens genomförande, om medel funnes att ersätta skogsegaren

den kostnad, som han på grund af lagens bud ådragit sig. I

detta syfte hade ock domänstyrelsen föreslagit en afgift af 10 öre per

kubikmeter af allt exporteradt virke. Det lede intet tvifvel, att den

summa, som på sådant sätt hopbragtes, skulle räcka ganska långt till

kostnadernas bestridande, men de invändningar, som af landsting och

länsstyrelser gjorts mot detta förslag, vore så talrika och så tungt

vägande, att en sådan afgift, åtminstone på det sätt upptagen och använd

som domänstyrelsen föreslagit, icke torde böra sättas i fråga.

Om man således måste afstå från tanken att på detta sätt erhålla

medel och på samma gång från möjligheten att till någon betydligare

del ersätta jordegaren hans å skogskultur nedlagda kostnad, syntes

motionären dock nödvändigt, att åtminstone den mindre jordegaren kostnadsfritt

erhölle dugligt skogsfrö och biträde af kunnig plantör, ty

derförutan torde lagen blifva omöjlig att bringa till efterlefnad.

Ännu en fråga återstode att vidröra nemligen den, huruvida lagen

skulle gälla för hela södra Sverige, eller om det icke kunde ställas fritt

för hvarje landsting att sjelf bestämma, om den skulle gälla inom dess

område eller icke. I betraktande af att i de förut omnämnda svaren

från landstingen uttalats vexlande meningar, och då i fråga om skogslagstiftning

redan länge funnits särskilda länslagar, kunde det icke ligga

någonting oegentligt i en sådan valfrihet.

Till sist hemställer herr Hammarskjöld, att Riksdagen, med hufvud
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

sakligt godkännande af de utaf honom sålunda uttalade grunder för

lagstiftning rörande vården af enskildes skogar, ville hos Kongl. Maj:t

begära framläggande af ett lagförslag i sådant syfte.

Uti motionen n:o 17 i Första Kammaren anför herr af Buren,

sedan han åberopat sina vid sistlidet års riksdag i ämnet väckta motioner:

»Hos Sveriges folk har den meningen allt mer vunnit insteg, att

landets skogar gå en säker undergång till mötes, alldenstund inom Sveaoch

Götaland på många trakter till och med nödig vedbrand saknas.

Stora trakter hafva blifvit under tidernas lopp förvandlade från värderika

skogar till ljunghedar, och i de norrländska länen finnes visserligen vedbrand,

men sågtimret börjar allt mer och mer tryta, så att redan nu

sågverk finnas, som måste sluta med sin verksamhet i brist på timmer,

och under den strid, som pågår dels i tidningarna och dels i utgifna

broschyrer angående rätta sättet vid afverkning af norrlandsskogarna, så

äro dock dessa stridande uti det afseendet af samma mening, att under

närmaste framtiden måste vår sågverksrörelse högst betydligt inskränkas

i brist på timmer, och man är öfverens om, att efter 10 å 15 år måste

halfva antalet sågverk sluta upp med sin verksamhet. Detta är af stor

betydelse för landets ekonomiska ställning, men det betydelsefullaste är

dock, att så mycken genom oförståndig afverkning blottad mark nu redan

varit skoglös i flera decennier, och fara är å färde, att åtskilliga sådana

trakter icke vidare komma att blifva skogbärande, hvilket erfarenheten

redan visar för Norrland deraf, att fjellgränsen efter skogsafverkningar

der flyttar ned åt bygden.

Dessa vådor äro så mycket större som sågverken genom köp förvärfva

sig stora skogstrakter för att afverka dem, och då många af dessa

sågverksbolag hafva som delegare utländingar, så komma derigenom

stora vidder af landet i utländingars ego, hvilket icke kan vara för landets

öfriga bebyggare lyckligt, utan är i ekonomiskt hänseende ödesdigert,

ty den stora vinst, som skogsafverkning lemnar, kommer till betydlig

del i utländingens fickor och kommer sålunda andra folk och deras

rörelse till godo.

Icke allenast vårt lands, utan äfven andra länders erfarenhet visar,

att man af skogar, som befinna sig i enskildes ego, icke kan vänta

någon uthållande afkastning eller skogarnes bevarande för framtiden af

det enkla skäl, att den privatiserande egennyttan alltid finner det för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

enligt med sin ekonomiska fördel att realisera skogskapitalet i penningar

i stället för att endast taga räntan af detta kapital. Både här i landet

och än mer inom en del andra länder har man sökt genom lagstiftningsåtgärder

hindra en obehörig skogsafverkning och dels genom penningunderstöd

sökt uppmuntra den enskilde att skogsödla å sina marker, dels

att förbjuda honom att afverka sin skog under en viss dimension, dels

att vid vite ålägga jordegaren att sörja för återväxt, men erfarenheten

har dock visat, att, oaktadt allt detta, gå dock de enskildes skogar en

säker undergång till mötes.

En följd af detta har blifvit, att i folkmedvetandet den meningen

för hvarje år gjort sig allt mera gällande, att enda sättet att bevara skogarna

inom landet och öka deras afkastning är, att de antingen förvaltas

af staten eller ock deras skötsel kontrolleras af statens tjenstemän. Denna

allmänna åsigt har ock hos Riksdagen framkallat det fackliga beslut om

inköp af skogar, för att deraf bilda kronoparker, hvilket ock haft till

påföljd, att enligt kongl. domänstyrelsens sista berättelse för år 1894

dessa genom markinköp bildade nya kronoparker omfatta den betydliga

arealen af 97,275 hektar eller omkring 8 qvadratmil.

Af detta framgår, att statsmagterna redan länge haft den åsigten,

att staten bör öka sin skogsmark; men då detta inköp af skogsmarker

endast kan fortgå så länge som medel dertill erhållas genom försäljning

af de mindre kronodomänerna, så måste den tid snart stunda, då dessa

inköp måste betydligt inskränkas för att sedan alldeles upphöra. Dessa

tillgångar tillåta dock icke, att markinköpen fortgå i den utsträckning

som vore önskligt, ty ju längre det dröjer, ju större blifva svårigheterna

att bota de skador, som skogsförödelsen framkallar, och marker, som

länge ligga utan omvårdnad för framkallande af skogsåterväxt, blifva

snart så förvildade, i synnerhet i de norra trakterna af landet, att all

skogsåterväxt omöjliggöres. För att sålunda förskaffa medel att göra

inköp af skogsmarker för att deraf bilda länsallmänningar, så föreslås eu

exportafgift å trävaror. De derigenom inflytande medlen skulle uteslutande

användas till skogsmarkers inköp och till förvaltning af derigenom

erhållna skogstrakter.

Man har emot detta förslag anmärkt, att om genom markinköp

bildades länsallmänningar, skulle den härigenom uppkommande stora förmånen

för kommunerna blifva mycket ojemnt fördelad, då eu kommun

genom eu skogstrakts inköp erhölle en förmån, som eu annan kommun

kom me att sakna, då många kommuner finnas inom länen, der skogsmarks

inköp är omöjligt, enär all mark består af åker och äng. Denna

orättvisa är dock mera skenbar än verklig, ty sådant förhållande före
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 7

kommer äfven nn, då den ena kommunens hemmansegare äro intressenter

uti värdefulla allmänningar, som saknas inom en annan kommun; dådet

ena häradet har så betydande dylika kommunalskogar, att inkomsten af

dem icke allenast betäcker alla dess utgifter till staten, skolväsendet,

kommunen m,''m., utan äfven lemnar betydliga öfverskott, saknar deremot

det bredvid liggande häradet all sådan inkomst. På samma sätt

kan det icke undvikas, att en del af landets invånare få stora fördelar

derigenom, att staten bygger jernvägar, lemnar medel till mossuttappningar,

landsvägsanläggningar m. m., då deremot andra delar af landet

äro helt och hållet i saknad af dessa fördelar.

Vidare har framhållits det olämpliga uti, att vår sågverksrörelse

ålägges skatt, och att denna industri derigenom skulle hämmas i sin

verksamhet. Om genom en exportafgift å trävaror skogsförödelsen skulle

i någon mån hejdas, vore detta nog en lycka för landet, liksom det ock

vore en fördel för sågverksindustrien sjelf, ty genom en forcerad afverkning

utsläppas stora qvantiter trävaror uti den utländska marknaden,

hvarigenom varan faller i värde. Derför har man ock försökt

göra öfvereskommelser att minska afverkningen för att derigenom hålla

varan uppe i pris, men dylika överenskommelser äro mången gång ej

säkra att bygga på, hvaremot en exportafgift inverkar på alla.

En sådan afgift har äfven många andra skäl för sig. Sålunda har

väl ingen industri i vårt land lemnat så betydande behållning som sågverksindustrien,

och knappast någon affär för en del af landets arbetande

befolkning varit så ödesdiger genom sin demoraliserande och utarmande

inverkan, då i stället för en burgen, sjelfegande allmoge, med ett efter

omständigheterna ordnadt åkerbruk, efter sågverksbolagens hemmansinköp

för åtkommande af skogstillgåugarna skapats utfattiga och i bolagens

tjenst stående arrendator^-. Det synes derför billigt och rättvist, att

bolagen lemna till landets befolkning någon ersättning för all den stora

inkomst, de under många år på andras bekostnad åtnjutit; och det finnes

väl knappast något lämpligare, än att denna industri, som årligen ödelägger

stora skogstrakter, tvingas att för framtiden i någon mån reparera

de stora skador, den framkallat.

Ett annat skid, som talar för detta, är ock den omständigheten,

att denna exportafgift drabbar äfven de många utländingar, som äro delegare

uti dessa sågverksbolag och under många år dragit stora summor

till utlandet.

Dä sålunda den af mig föreslagna exportafgiften är afsedd att

uteslutande användas för skogsskötselns främjande och skogarnas framtida

bevarande;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

da jag icke tror, att man på lagstiftningens väg utan penningar

kan åstadkomma detta, ej heller att erforderliga medel genom statsanslag

kunna erhållas för att bilda länsallmänningar och derigenom bevara

skogarna åt kommande generationer;

dä det är en lämplig tidpunkt för inköp af afverkade skogsmarker,

enär egendomar med sköflad skog nu finnas till salu öfver allt i vårt

land och särskildt i Norrland, der t. ex. inom Sundsvalls och Hernösands

distrikt de primitiva skogsköpen bedrefvos hufvudsakligast mellan åren

1845—1865, hvarvid, då de flesta kontrakten voro upprättade på 50 år,

desamma komma att utlöpa från och med förlidet år till 1915, och många

byalag och hemmansegare troligen ej önska bättre än att, då de återfå

dispositionsrätten till sin egande skog, åter få sälja densamma efter ett

värde, som med ledning äf för statens räkning redan gjorda inköp kan

beräknas irån 10 kronor till 30—40 kronor per hektar skogsmark;

då stora skogstrakter härigenom skulle komma under statens vård

och kontroll och på samma sätt som våra nuvarande allmänningar blifva

en besparad, tillgång samt. derigenom komma att lemna en uthållande

skogsafkastning till trävaruindustriens fromma;

då begreppet af ett sågtimmer nu mot förr betydligt ändrats, enär

man rent af möter svårigheter att sälja plankor 3" x 9" och deröfver,

hvaremot 4, 5, 6, 7 tums bredt virke är mest begärligt, hvilket är en

stor fördel för skogsdriften i vårt nordliga klimat, der återväxten är

särdeles långsam, i synnerhet sedan träden uppnått en diameter af 9

tum per 20 fots höjd från marken;

då sågverksbolagen skördat millionor kronor från på viss afverkningstid

köpta skogar, hvarå de helt naturligt icke sörjt för någon återväxt,

ännu mindre de sågverksbolag med skogar, som helt eller delvis

egas af utländingar, och det är en allmänt känd sak, att denna affär

har en synnerligen gynsam ställning, synas rättvisa och billighet fordra,

att de tvingas att i någon mån upphjelpa de skador, som de framkallat,

hvilket är en lifsfråga för trävarurörelsen och således i deras eget

intresse;

dä jag icke på något sätt velat hindra den enskilde skogsegaren

att efter godtfinnande använda sin skog eller tänkt mig möjligheten af

att här i landet — lika litet som det lyckats i andra länder — genom

lagstiftningsåtgärder hindra de enskilda skogarnas ödeläggelse, men

deremot afsett att genom köp af skogsmarker och genom att å dem införa

ordnad skogshushållning rädda för framtiden och för sågverksindustrien

stora skogar, innan den privatiserande egennyttan hunnit genom

skogssköfling förvandla äfven de norrländska skogarna till sådana ljung
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

hedar och ödemarker, på hvilka södra delar af landet hafva så stor tillgång,

hvilken skogssköfling är för Norrland än mera betänklig, då de

klimatiska förhållandena der göra en skogsodling ganska vansklig, om

ock staten skulle finna sig nödsakad att i en framtid inköpa sådana

marker för att göra dem skogbärande;

Ja, utom afverkning af skog för trävaror, oarbetade, sågade eller

tillhuggna, ingen art af skogsafverkning har så menligt inflytande på

en ordnad skogshushållning som trämassefabrikationen, enär för densamma

utsökas endast de q vistrenaste och vackraste, till ändamålet tj enliga

stammarna, under det de sämre, odugliga träden qvarlemnas, som hindra

ordentlig återväxt att uppkomma, och dessa qvarlemnade stammar, dugliga

endast till ved, glesställa marken, som derigenom utmagras, så att

den för framtiden ej kan frambringa ny skörd, hvaremot efter kolningar,

i synnerhet efter svedning, vacker och sluten ungskog uppkommer,

hvarför, der kolning eger rum, ordnad skogsskötsel är möjlig just derigenom,

att allt vid afverkningen kan medtagas, hvilket icke sker vid

huggning af trämasseved — också träffar man i allmänhet de vackraste

ungskogarna inom våra bergslager, som måst ställa sin afverkning på

kolning;

då slutligen naturens herre och mästare gifvit Sverige dessa skogar,

för att Sveriges folk skall kunna i den höga nordens hårda klimat bygga

och bo, lefva och verka samt skörda sina tegar, icke för att gagna en

generation, utan alla generationer i alla tider,

får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande skogslag beträffande

läns allmänning nr:

§ I
a)

Inom hvarje län tillsättes en länsallmänningsstyrelse, bestående

af landshöfdingen som ordförande och två af landstinget för en tid af

2 år utsedda ledamöter.

b) Länsallmänningsstyrelsen har till uppgift att inom skilda delar

af länet inköpa skogsmarker i större komplexer för att deraf bilda länsallmänningar,

hvilka ställas under domänstyrelsens vård och kontroll

på samma sätt som våra nuvarande häradsallmänningar, samt att befordra

skogskultur och skogens återväxt inom länet.

Bill. till Rilcsd. Prof. 189(1. 5 Sami. 2 Afd. 2 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta Betalnings- och Lagsutslcottets Utlåtande N:o 2.

§ 2.

Länets skogskassa, hvilken eger att bestrida de i föregående §

omförmälda utgifter, består af dels de bidrag, som landstinget kan för

densamma anslå, dels ock den utförselsafgift, som kan komma att bestämmas

för såväl oarbetade, sågade eller tillhuggna trävaror som ock

för virkesåtgången till den trämassa, som från länet exporteras.

§ 3.

Inflytande medel af denna exportafgift uppbäras på exportorterna

af vederbörande tullmyndigheter och inlevereras till finansdepartementet,

der medlen tills vidare förvaltas såsom vederbörande läns tillhörighet

för att sedan öfverlemnas till skogskassan för de olika länen efter den

virkesmassa för hvarje län, som för den utförda produkten blifvit afverkad.

§ 4.

Sedan länsallmänningama börja att lemna inkomster, skola utsyningarna

säljas på offentlig auktion och nettobehållningarna deraf utdelas

efter de olika taxeringsvärdena för jordbruksfastigheter inom hvarje

län eller på de olika hemmanen på samma sätt, som nu eger rum med

utsyningarna från våra nuvarande häradsallmänningar.

§ 5.

Närmare föreskrifter om de uppgifter, som för beräkning af den

inom skilda län för export afverkade virkesmängden kunna vara erforderliga,

utfärdas af Konungen.

§ 6.

a) Öfver skogskassans medel och förvaltning aflemnar länsallmänningsstyrelsen

före mars månads utgång redovisning för det sistförflutna

året.

b) Sedan redogörelsen granskats af tvenne revisorer, som jemte

ett lika antal suppleanter årligen väljas af landstinget, meddele landstingsstyrelsen,

der anledning till anmärkning ej förekommer, ansvarsfrihet.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 11

Uti motionen n:o 18 hänvisar herr af Buren till de skäl hån framhållit

uti motionen n:o 17 och lägger dertill, att en utförselafgift af

30 öre per kubikmeter ej utgör mer än knappast 2 procent af en varas

värde, hvars pris fluktuerar med 10 å 20 procent, samt hemställer,

under förutsättning att hans motion n:o 17 varder af Riksdagen bifallen

:

att Riksdagen ville besluta, för att genast träda i kraft, en utförselafgift

jemväl till Norge af 30 öre per kubikmeter dels för trävaror,

oarbetade, sågade eller tillhuggna, dels för virkesåtgången till exporterad

trämassa, beräknad efter 8 kubikmeter ved fast mått per ton för torr

kemisk massa och till 4,5 kubikmeter ved fast mått per ton för torr

mekanisk massa.

Till stöd för sin hemställan uti motionen n:o 159 i Andra Kammaren

anför herr J. Johnsson Bollnäs:

»För dom, som icke utan bekymmer för framtiden kunna åse, huru

ringa uppmärksamhet hittills egnats den på vårt lands ekonomiska utveckling

så djupt ingripande frågan, som vården af våra skogar innebär,

lärer denna fråga icke kunna lemnas ur sigte, och jag anser mig derför

böra förnya min vid förlidet års riksdag väckta motion om åtgärder

för införande af en förbättrad skogsvård.

Se vi på frågans historiska utveckling inom riksdagen, så finna

vi, att det öde, som drabbat åtskilliga förslag, afseende att förekomma

missbruk eller öfverdrifven afverkning af skog, icke berott på bristande

intresse för frågan, utan fast mera derpå, att olika meningar gjort sig

gällande om de grunder, hvarpå ett ordnadt skogsbruk bör byggas,

och om en så kallad dimensionslag skulle vara verksammast och ur

nationalekonomisk synpunkt att föredraga, eller trakthuggningsprincipen

med obligatorisk skyldighet att sörja för återväxt borde göra 6ig gällande.

Mot den förra har ur forstlig synpunkt anmärkts, att dimensionsafverkningen,

oafsedt den inskränkning i den enskildes rätt att fritt

förfoga öfver siu egendom, som deraf blefve en följd, skulle störande

inverka på de qvarstående trädens trefnad och vara för skogsföryngringen

hinderlig, enär i do slutna bestånd, som den bättre skogsjorden

frambragte, föryugringen ej kunde försiggå, hvarförutom, om blädningssystemet

måsto tillämpas, torka uppstår i granbestånden. Emot det

sist nämnda åter har erinrats, att trakthuggning mod deraf följande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

skogssådd eller plantering alstrade, i qvalitativt hänsende, ett dåligt

skogsbestånd, och att kostnaderna stälde sig så ogynsamma med hänsyn

till det resultat, som deraf kan påräknas, att skogssådd eller återplantering

endast kunde ifrågakomma å begränsade områden.

Af ^en noggrann undersökning af de skäl, som sålunda anförts

till förmån för å ena sidan blädningssystemet och å andra så kallad

trakthuggning efter indelad hushållningsplan, framgår^ att frågan, huruvida

den ena eller andra metoden bör tillmätas företrädet, helt och

hållet är beroende på lokala förhållanden och beskaffenhet af den befintliga

skogstillgången.

Egare af skogsmark med god växtlig ståndskog af olika årsklasser

och täta bestånd torde vinna det i ekonomiskt afseende förmånligaste

resultat genom tillämpning af blädningssystemet, då deremot skogsmark

med hufvudsakligen äldre skogsbestånd och smärre förkrympta träd ej

kan lemna afsevärd afkastning förr, än ordnad trakthuggning införts

och skogssådd eller plantering egt rum.

Häraf framgår, att obligatoriska föreskrifter om vården af de enskilda

skogarna icke kunna, vare sig dessa föreskrifter gå i ena eller

andra rigtningen, genom lag fastställas, utan att den enskildes rätt att

på bästa sätt tillgodogöra sig skogens afkastning varder kränkt. Det

torde nemligen icke kunna förnekas, att en väl ordnad skogsvård icke

allenast later väl förena sig med, utan till och med betingar successiv

afverkning äfven af ungskog, och att genom en sådan afverkning, förutsatt

att det afverkade får fritt disponeras, lemnas ett icke oväsentligt

bidrag till skogens afkastning. Det kan följaktligen icke vara med

sunda lagstiftningsgrundsatser förenligt att, tili förekommande af öfverklagade

enskilda missbruk, genom allmänna påbud inskränka den lofvärda

omtanken att pa bästa sätt tillgodogöra sig värdet af smärre

dimensioner.

Men om den grundsats är rigtig, att den enskilda skogsegaren bör

ega frihet att, efter hvarje orts förhållande och i öfrigt på det sätt, som

förmenas lemna största möjliga afkastning, vårda sin skog, så följer ej

deraf, att missbruk i större utsträckning bör få ohejdadt fortgå till

skada för en orts framtida utveckling.

Det har vid öfverläggningar i frågan framhållits, att för åtskilliga

delar af landet någon lag angående skogsvård icke vore behöflig och

att en sådan lag ej kan så affattas, att den kan lämpa sig för de olika

förhållanden, som äro rådande i skilda delar af landet. Häremot tillåter

jag mig erinra, att då lagen är tillämplig endast vid förekommande

missbruk och sköfling af äfven växande ungskog till försäljning och i

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Sammansatta Bcvillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

öfrigt afsedd af väcka intresse för återväxt, torde den gagna genom

sin tillvaro, äfven der behofvct deraf ej hittills i högre grad gjort sig

gällande.

I afseende på frågan om de tvenne syftemål, lagen skulle, efter

den enes eller den andres mening, hafva att fylla, har erfarenheten

på Gotland ådagalagt, att den ursprungliga lagen, som ej kunde hindra

sköflingen förr än det i regel var för sent utan i hufvudsak hade till

syfte, att den som afverkade jemväl skulle hafva till åliggande att sörja

för återväxt, icke verkade på ett tillfredsställande sätt. Af denna

anledning har också emot ett dylikt förslag, afsedt för andra delar af

landet, med skäl anmärkts, att det icke hindrade en skogssköfling, utan

först grepe in, sedan det vore för sent. Der missbruk af större omfattning

föreligger, bör förbud att afverka träd under en viss dimension

kunna påbjudas. Denna dimension torde, jemväl med afseende å

trädets fröbarhet, kunna bestämmas till sjutton centimeter på fyra meters

afstånd från marken. Om den gröfre skogens afverkning lemnas helt

och hållet fri, borde lagen ej blifva mottagen med ovilja eller vålla

olägenheter för dem, som vårda sin skog.

Att kommunalskogar icke bildats i större utsträckning än som

egt rum borde, så vidt tillgångar dertill kunna beredas, söka godtgöras

genom inköp i skilda delar af länen af skogsmarker, som för framtiden

kunde blifva till stort gagn för länens invånare. Dessa skogsmarker

borde ställas under offentlig kontroll och således utgöra eu båtnad och

trygghet för det framtida skogsbeståndet.

Skall afsevärda resultat vinnas, erfordras emellertid tillgång å

medel, och sådana torde lämpligen erhållas genom en.afgift å trävaror

och pappersmassa som utföres. Att en sådan afgift i sista hand drabbar

skogsegaren, som får vidkännas en motsvarande minskning i priset å

virke, kan ej förefalla oegentligt, då denna afgift uteslutande användes

till skogsegarnes eget bästa, och i likhet med domänstyrelsen anser jag

någon tvekan om en sådan afgifts befogenhet på grund af det anförda

ej böra hysas, så mycket mindre som ett inskördande af de nuvarande

skogstillgångarne utan någon som helst uppoffring för det framtida

skogstillståndet måste, hvad ock redan mångenstädes inträffat, medföra

minskad produktionsförmåga i fråga om råämnet för landets förnämsta

exportvara, till skada för såväl den enskilde skogsegaren som för hela

landet.

Med anledning häraf och med åberopande af de skäl, som i motion

n:o 128 vid förlidot års riksdag anförts, får jag vördsamt hemställa,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta Bcvillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

att Riksdagen för sin del måtte antaga följande lag angående

åtgärder till åstadkommande af en förbättrad skogsvård.

§ 1.

Varder till skogsvård egnad mark för annat ändamål än för odling

till åker eller äng eller annat likartadt ändamål af jordens egare

eller innehafvare eller med hans lof och minne af annan sköflad eller

förödd, utan all. hänsyn till ståndskogens framtida bestånd, och sker

det icke till följd af föreläggande vid laga skifte eller annat tvång,

då eger Kong]. Maj:ts befallningshafvande i länet, att der så nödigt

pröfvas och betryggande åtgärder för skogens återväxt ej varda vidtagna,

vid vite förbjuda, att träd, som fyra meter från marken ej hålla

i genomskärning sexton centimeter, barken inberäknad, må å ifrågavarande

hemmans eller egendoms till skogsbruk häfdade mark tills

vidare för annat än husbehof afverkas.

Har förbud för afverkning å skog meddelats, och visar ej egaren

eller innehafvare!!, att betryggande åtgärder för skogens återväxt blifvit

vidtagna, ege Kong!. Maj:ts befallningshafvande föreskrifva de åtgärder,

som böra af egaren vidtagas för vinnande af en tillfredsställande återväxt.

§ 2.

Visar egare eller innehafvare af skog, hvilken enligt § 1 blifvit

under förbud stäld, att ändamålsenliga åtgärder för skogens återväxt

blifvit vidtagna å den afverkade marken, eller att de orsaker, som

iöranledt förbudet, icke längre finnas, varder det meddelade förbudet

af Kongl. Maj:ts befallningshafvande återkalladt; dock åligger egaren

af skogen att deråt egna den vård, som för nämnda ändamål nödig är,

vid äfventyr att förbudet eljest förnyas.

Hvad nu är sagdt om skogens egare gälle, då skogen på grund

af arrende eller annat aftal af annan innehafves, äfven för innehafvaren.

§ 3.

hinner kommunalnämnd, skogstjonsteman eller allmän åklagare

skogsförödelse vara för handen, såsom i § 1 sagdt är, eller att hvad i

§ 2 stadgas icke behörigen iakttages, göre derom anmälan hos Kongl.

Maj:ts befallningshafvande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 15

Sker sådan anmälan eller förekommer eljest anledning till vidtagande

af åtgärd, som i § 1 eller § 2 föreskrifvits, då skall Kongl.

Maj:ts befallningshafvande låta genom de i § 4 omförmälda gode män

förhållandet på stället undersöka, hvarom egaren af skogen bör förut

underrättas, och ingifve gode männen till Kongl. Maj:ts befallningshafvande

förslag om de åtgärder, livilka anses böra vidtagas. Kongl.

Majrts befallningshafvande infordre egarens eller innehafvarens af skogen

förklaring och meddele derefter sitt beslut. Dock ege Kongl. Majrts

befallningshafvande, derest omständigheterna dertill föranleda, att, sedan

undersökningsinstrumentet inkommit, innan slutligt utslag meddelats, på

sätt i § 1 sagdt är, tills vidare vid vite förbjuda afverkning å ifrågavarande

mark.

Kostnaden för sådan undersökning skall, då skogen, på sätt i

denna förordning sägs, varder under förbud stöld, godtgöras af den,

som finnes hafva gjort sig skyldig till öfverdrifven afverkning, men

eljest äfvensom då tillgång hos denne saknas af länets skogskassa.

§ 4.

De gode män, livilka hafva att verkställa den i § 3 föreskrifna

undersökning, förordnas, på förslag af kommunalstämman, af Kongl.

Majrts befallningshafvande för eu tid af två år.

§ 5.

I fråga om kallelse å gode männen ‘samt dem tillkommande ersättning

galle hvad om skiftes gode män stadgadt är.

§ 6.

För export af trävaror till utrikes ort äfvensom till Norge erlägges

en exportafgift, dels för oarbetade'', sågade, hyflade eller tillhuggna

trävaror, tio öre per kubikmeter, dels för exporterad trämassa,

åttio öre för komisk massa och fyratiofem öro för mekanisk massa,

allt per ton.

§ 7.

Den i § G omförmälda afgift uppbäros af vederbörande tullmyndigheter

och inlevereras till finansdepartementet; och varda medlen af

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

nämnda departement fördelade på de olika länen efter den virkesmängd,

som för den utförda produkten blifvit inom de skilda länen afverkad.

§ 8.

Inom hvarje län tillsättes en styrelse, bestående af landshöfdingen

som ordförande och två af landstinget för en tid af två år utsedde

ledamöter.

Styrelsen har till uppgift dels att befordra skogskultur inom

länet, dels att utse personer, som leda och kontrollera skogssådd, plantering

och kulturarbete, dels, så långt inflytande afgifter förslå, inom

skilda delar af länet söka förvärfva skogsmarker för bildande af länsallmänningar,

hvilka ställas under domänstyrelsens vård.

§ 9.

Åt kastningen af inköpta skogsmarker genom skogsalters försäljning

fördelas på kommnnerna inom länet efter taxeringsvärdet å jordbruksfastighet.

§ io.

Öfver skogskassans medel och förvaltning aflemna!'' styrelsen, före

mars månads utgång, redovisning för det sistförflutna året.

Sedan redogörelsen granskats af tvenne revisorer, som jemte ett

lika antal suppleanter årligen väljas af landstinget, meddele landstinget

styrelsen, der anledning till anmärkning ej förekommer, ansvarsfrihet.

§ 11.

Afverkas skog, som enligt § 2 är under förbud stäld, vare virket

till länets skogskassa förbrutet.

§ 12.

Åtal för öfverträdelse af denna lag tillkommer skogstjensteman,

allmän åklagare och de enligt § 4 tillsatte gode män.

*

§ 13.

Vite, som enligt denna lag ådömes, tillfaller länets skogskassa.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagsutskottets 1Utlåtande N:o 2.

17

§ 14-

Den, som icke åtnöjes med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

beslut i de mål, hvarom här ofvan sägs, eger att deröfver hos Kongl.

Maj:t föra klagan inom fyratiofem dagar efter det han af beslutet erhöll

del, dagen då det skedde likväl oräknad; dock lände beslutet till efterrättelse

intill dess att högre myndighet annorlunda förordnat.

§ 15-

Närmare föreskrifter om de uppgifter, som, för beräkning af den

inom skilda län för export afverkade virkesmängden, kunna vara erforderliga,

samt om sättet för afgiftens uppbörd, utfärdas af Konungen.

§ 16-

Denna lag är ej tillämplig på Gotlands, Vesterbottens och Norrbottens

län, utan gäller hvad för dessa län särskild! är stadgadt.»

För den händelse, att denna motionärens hemställan icke skulle

vinna Riksdagens bifall, föreslår han alternativt,

att Riksdagen måtte för sin del antaga förslaget att gälla för

Kopparbergs, Gefleborgs, Vesternorrlands och Jemtlands län.

De förslag till lagstiftning för enskildes skogar, hvilka under

senaste årtiondena framstälts i Riksdagen, hafva gått i två olika rigtningar,

i det man antingen velat genom inskränkning i egarens fria

dispositionsrätt öfver skogen förebygga dess sköflande och missvård,

eller ock sökt att genom föreskrifter om beredande af återväxt å afverkad

skogsmark sörja för uppkomsten af ny skog i den afbrukades

ställe.

Vid 1868 års riksdag framlades af enskild motionär ett förslag i

den senare rigtningen. Förslaget, som af lagutskottet tillstyrktes hufvudsakligen

med den förändring, att utskottet i stället för ovilkorlig förpligtelse

för den, som gjort sig skyldig till skogsförödelse, att inom

viss tid och vid vite vidtaga åtgärd för åstadkommande af återväxt,

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 5 Sand. 2 Afd. 2 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta Bevillnings- och Lagutslcottets Utlåtande N:o 2.

föreslog, att påföljden för försummelse härutinnan skulle inskränkas till

ett. föx-bud mot skogens vidare begagnande annorledes än för husbehof,

intilldess ändamålsenliga åtgärder i förenämda syfte vidtagits, vann

emellertid ej Riksdagens bifall. Vid 1869 års riksdag framstäldes, likaledes

af enskild motionär, ett förslag till lag om skogsvården på Gotland

i hufvudsak lika med det af lagutskottet vid 1868 års riksdag

framlagda, för hela riket afsedda förslaget ; och i anledning häraf antog

Riksdagen för sin del en förordning till förekommande af skogsförödelse

på Gotland, hvarefter författning i ämnet utfärdades den

10 september 1869.

Till riksdagen år 1874 aflät Kongl. Maj:t proposition med förslag

till förordning angående enskilda skogsegares skyldighet att efter afverkning

sörja för skogsåterväxt. Enligt detta förslag hade Kong!.

Maj:ts befallningshafvande, om jordegare underläte denna sin skyldighet,

att, med utsättande af de åtgärder, som för ändamålet pröfvades nödiga,

vid vite ålägga jordegaren att inom viss tid och med viss del årligen

fullborda dessa åtgärder. Stälde sig jordegaren icke denna föreskrift

till efterrättelse, skulle han fällas till vitet, och ny tid för åtgärdernas

vidtagande föreläggas honom vid äfventyr, att, om äfven den försuttes,

arbetet komme att på hans bekostnad genom det allmännas försorg

utföras. Detta förslag, som sålunda var grundadt på direkt åläggande

af återplanteringsskyldighet, öfverlemnades till behandling af ett särskilt

utskott, som ansåg, att vid val emellan en författning, på sådan

grund och en lag sådan som gotlandsförordningen den senare borde

obetingadt föredragas redan af det skäl, att den grundade sig på den

s. b. fridlysningsprincipen. Utskottet hemstälde derför bland annat

om sådan ändring i det framlagda förslaget, att i stället för föreskriften

om verkställande genom det allmännas försorg och på den tredskandes

bekostnad af underlåtna åtgärder till befordran af återväxt på förrödd

skogsmark, skulle stadgas, att den tredskandes återstående skog, om och i

den mån sådant pröfvades nödigt, skulle ställas under förbud med ansvarspåföljd

för öfverträdelse deraf, antingen så att densamma ej finge anlitas

för annat än husbehof, eller så, att träd under vissa dimensioner ej finge

derifrån säljas eller bortföras. Särskilda utskottets förslag till förordning

i ämnet, hvilket förslag liksom Kongl. Maj:ts proposition afsåg

allenast de orter, hvilka Kongl. Maj:t på vederbörande landstings förslag

egde bestämma, blef af Andra Kammaren godkändt, hvaremot

Första Kammaren biföll ett af reservanter inom särskilda utskottet

framstäldt förslag till bestämmelser angående enskilda skogsegares

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

skyldighet att efter afverkning sörja för skogsåterväxt; och härmed

var denna fråga då förfallen.

I anledning af enskilda motioner och med stöd af de framställningar

om det oafvisliga behofvet af en särskild skogslagstiftning för

Norrbottens län, som blifvit gjorda af landstinget, menigheter och

Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet, beslöt deremot samma 1874

års riksdag att för de delar af berörda län, som ej hörde till lappmarken,

antaga en författning rörande åtgärder till förekommande al

öfverdrifven afverkning af ungskog. Detta förslag, som innefattade

förbud mot försågning och skeppning af undermåligt virke, vann Kongl.

Maj:ts godkännande, hvarefter förordningen angående åtgärder till förekommande

af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Norrbottens län

den 29 september 1874 utfärdades. Sedan, efter framställning af Kongl.

Maj:t, 1882 års Riksdag för sin del antagit förslag om utsträckning af

denna särskilda skogslag för Norrbottens län att gälla äfven förVesterbottens

län med undantag af dess till lappmarken börande delar, utfärdades

förordning härom den 23 juni 1882, och sedermera hafva

dessa för Norrbottens och Vesterbottens län gällande stadganden, med

vidtagande af vissa ändringar, genom förordningen af den 19 mars

1888 sammanförts i en författning. — Beträffande den särskilt för Gotland

gällande lagstiftning, hafva förändringar deri vidtagits vid. 1894

års riksdag i syfte, bland annat, att stadga förbud mot utskeppning af

undermåligt virke, hvarefter ny författning i ämnet för sistnämnda län

utfärdats den 30 mars 1894.

Frågan om en gemensam skogslagstiftning för hela riket, som,

enligt hvad ofvan är sagdt, förföll vid 1874 års riksdag, återupptogs

redan påföljande år på det sätt, att skogsstyrelsen afgaf ett förslag

till förordning i ämnet, åsyftande en sammanjemkning af de skiljaktiga

meningar, hvilka vid nämnda riksdag uttalats af de båda kamrarne.

Detta förslag jemte åtskilliga andra framställningar rörande enskildes

skogsvård öfverlemnades den 12 oktober 1883 till domänstyrelsen, som

deröfver afgaf utlåtande den 26 maj 1885. I detta utlåtande framhöll

domänstyrelsen, som ansåg de då föreliggande lagförslagen,, hvilka

hufvudsakligen afsågo att befordra skogsåterväxten, icke lämpliga, såsom

sin åsigt, att lagstiftningen för det dåvarande ej borde direkt ingripa

uti hushållningen med de enskilda skogarne, utan att densamma

kunde och borde genom lagstiftning indirekt befrämjas. Don 5 november

1886 föredrogs i statsrådet domänstyrelsens utlåtande jemte de

förslag och framställningar, som gifvit anledning till detsamma. F öredragande

departementschefen framhöll dervid de svårigheter, hvilka

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Sammansätta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

mötte mot en lagstiftning, som åsyftade att genom inskränkning i

egarens fria dispositionsrätt ölver skogen förebygga dennas förödande

och missvård, och anförde bland annat, att de yrkanden på lagstiftningens

ingripande i den enskilda skogshushållningen, som på senare

tider framträda, också i allmänhet eller företrädesvis afsett, icke att på

ett eller annat sätt reglera afverkningen, utan att ålägga skogsegaren

att efter afverkning sörja för återväxt, att domänstyrelsen i afseende

härpå yttrat den åsigt, att skogens föryngring i allmänhet icke vore

äfventyrad, enär inom största delen af landet sjelfsådd från fröträd

eller kringliggande skog i de flesta fäll vore att påräkna, och att detta

särskildt vore fallet i de orter, från Indika den hufvudsakliga trävaruexporten

egde rum, och der de större kolförbrukande jernverken vore

belägna, att följderna af skogarnes öfverdrifna anlitande också visat

^mindre deruti, att de afbrukade markerna förblifvit skoglösa, än

genom skogarnes ^glesnande, att under sådana förhållanden en återplanteringslag

skulle verka föga till skogstil Iståndets förbättrande, att

förutom på Gotland, det endast vore i några få landskap som skogskultur

visat sig mera behöflig, och att äfven på dessa orter verkningarne

af en sådan lag antagligen skulle blifva långt mindre än man

deraf förväntat sig till följd af svårigheten att vid det allmänna afbrukningssättet

bestämma, om och när återväxten vore äfventyrad, att

eu särskild och mycket stor svårighet vid uppställandet af en återplanteringslag

mötte i frågan, om och till hvilken utsträckning, vid

bestämmandet af den mark, som borde till skogsbörd bibehållas, och

hvarå således återplantering borde i händelse af behof verkställas,

undantag borde göras för mark, som betades, att af den åstadkomna

utredningen klart framginge, att förhållandena inom landets olika delar

vore från hvarandra så vidt skilda, att en lagstiftning för hushållningen

å enskildes skogar måste för att kunna fylla sin uppgift blifva

mycket mångskiftande och gifvas olika innehåll allt efter förhållandena

inom hvarje särskild ort, samt att gången af ett lagstiftningsarbete i

förevarande hänseende borde vara den, att det i främsta rummet borde

vara fullständigt utredt, om för någon viss del af landet en särskild

skogslag vore behöflig och hvilket innehåll denna lag lämpligen borde

ega, innan frågan derom understäldes de lagstiftande myndigheternas

pröfning. På dessa grunder hemstälde föredragauden, att de föreliggande

förslagen till lagstiftning för den enskilda skogshushållningen

icke måtte föranleda vidare åtgärd; och i öfverensstämmelse med denna

hemställan fattades också Kongl. Maj:ts beslut.

Vid riksdagarne åren 1883, 1885 och 1888 gjordes af enskilda

s. 21 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillninqs- och Lagutslcottets Utlåtande N:o 2. 21

motionärer framställningar om antagande af en för hela riket gällande

skogslag i öfverensstämmelse med det förslag i ämnet, som afgafs utaf

1874 års särskilda utskott, men icke heller dessa förslag tillvunno sig

Riksdagens bifall.

Vid sistlidet års riksdag väcktes af herr Hammarskjöld motion i

samma syfte som den nu af honom framlagda, och herr J. Johnsson i

Bollnäs föreslog då också Riksdagen att antaga ett lagförslag, i allt

hufvudsaldigt lika lydande med det af honom nu framlagda projektet

till lag om åtgärder till åstadkommande af en förbättrad skogsvård.

Herr al Burén väckte motioner dels om exporttull såväl å oarbetade,

sågade eller tillhuggna trävaror som å virkesåtgången till exporterad

trämassa, dels om att de medel, som denna exporttull inbringade, måtte

få användas endast till inköp af skogsmarker för bildande af kommunskogar

inom alla landsdelar, och dels att de sålunda uppkomna kommunskogar

måtte ställas under statens kontroll och vård på samma sätt

som våra nuvarande allmänningar. Såväl herr Johnssons som herr af

Burens förslag om afgifter för exporteradt trä afstyrktes af vederbörande

utskott och förkastades af Riksdagen. Lagutskottet afstyrkte äfvenledes

herr af Buréns motion om kommunskogar samt, på skäl som här

nedan i korthet angifvas, herrar Hammarskjölds och Johnssons förslag

om åtgärder till åstadkommande af förbättrad skogsvård. Utskottets

hemställan bifölls af Första Kammaren, men Andra Kammaren, som

jemväl afslog herr J. Johnssons förslag, beslöt, efter förslag af herr

Hammarskjöld, att i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, det Kongl.

Maj:t efter vederbörande landstings hörande ville låta utarbeta och till

Riksdagen framkomma med förslag till skogslagstiftning för de delar

af vårt land, der sådan lagstiftning ännu icke kommit till stånd. Härmed

var emellertid frågan äfven för den riksdagen förfallen.

På sätt herr Hammarskjöld i sin nu föreliggande motion erinrar,

hade domänstyrelsen — dertill närmast föranledd af eu utaf Jemkande

läns landsting gjord underdånig framställning om behofvet af eu dimensionslag

för ej blott Jemtlands utan äfven Vesternorrlauds och Gefleborgs

län, hvilket förslag styrelsen i underdånigt utlåtande den 18

februari 1895 förklarat sig sakna skäl att tillstyrka — uti underdånigt

yttrande samma dag afgifvit förslag till åtgärder för de delar af riket,

der särskilda skogslagar icke gälde, hvilka syntes styrelsen, utan att

för starkt ingripa i den enskildes fria förfoganderätt, verksamt befordra

en ändamålsenlig vård af de enskildes skogar. Öfver detta domänstyrelsens

yttrande, som omfattar dels ett utarbetadt förslag till lag

angående åtgärder till förekommande af förödelse af ungskog, gällande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

för riket med undantag af Gotlands, Vesterbottens och Norrbottens län

samt Sårna socken af Kopparbergs län — en lag grundad på en kombination

af dimensionsföreskrifter och bestämmelser om skyldighet för

skogsegaro att sörja för återväxt å afverkad skogsmark — dels ett

förslag om en exportafgift, 10 öre per kubikmeter, å oarbetade, sågade

eller tillhuggna trävaror att, enligt uppgifna grunder, användas för

sådana ändamål, som afsåge enskild skogsvårds befrämjande, hafva

utlåtanden infordrats från samtliga länsstyrelser och landsting; och

hafva alla dessa infordrade yttranden också afgifvits med undantag för

Jönköpings läns landsting, hvilket på derom gjord framställning medgifvits

uppskof med afgifvande af sitt uttalande, samt Elfsborgs läns

styrelse och landsting. Utskottet har upprättat ett sammandrag af

detta domänstyrelsens förslag och de deröfver afgifna yttranden, hvilka

synas utskottet gifva eu fullständig och mångsidig belysning af ämnet,

och som äro af synnerligt intresse, enär i dem finnas uttalade de

åsigter och önskningar, som i landets olika delar äro rådande i frågan

om lagstiftningens ingripande till befrämjande af den enskilda skogshushållningen.

Till detta sammandrag, hvilket är såsom bilaga fogadt

vid detta utlåtande, tillåter sig utskottet alltså att hänvisa.

Hvad nu beträffar föreliggande fem motioner, så öfverensstämma

herr af Burens och herr J. Johnssons förslag derutinnan, att båda dessa

motionärer hemställa om en utförselafgift, ehuru till olika belopp, dels

å trävaror, oarbetade, sågade eller tillhuggna — herr Johnsson afser

äfven »hyflade» — dels för trämassa, kemisk såväl som mekanisk.

Hvad som genom denna exportafgift inflöte skulle, enligt båda motionärernas

förslag, användas, särskilt för hvarje län, dels till befordrande

af skogskulturen i allmänhet, dels ock till inköp af skogsmarker för

bildande af länsallmärmingar, hvilka skulle ställas under domänstyrelsens

vård.

Detta sätt att bevara vårt lands skogar och sörja för uppkomsten

af nya sådana, der de redan afverkats, genom bildandet af allmänningar

för skogsodling, som der skulle under domänstyrelsens ledning på ett

fullt forstmessigt sätt bedrifvas, är måhända det, som säkrast skulle

leda till målet, om detsamma kunde i någon större skala genomföras.

Men, såsom motionärerna sjelfva framhållit, erfordras för dylika markinköp

medel till betydande belopp, och med allt erkännande åt syftet

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

med motionärernas ifrågavarande förslag, kan utskottet dock icke gilla

det medel, som motionärerna för detta syftes uppnående valt, bestämmande

af exportafgift å trävaror. Uti det ofvan omförmälda utlåtandet

den 18 februari 1895 bar domänstyrelsen, såsom förut påpekats, äfven

föreslagit en dylik afgift; och till följd häraf kan utskottet hänvisa till

länsstyrelsernas och landstingens yttranden öfver förslaget i denna del,

hvilka yttranden synas utskottet gifva vid handen, att idén om eu

dylik afgift icke vunnit någon mera allmän anklang i landet. De betänkligheter

man hyst mot påläggandet af en exportafgift, hvarigenom

hos oss skulle blifva återinförd en princip, som numera här är öfvergifven,

äro mångahanda, och det torde här vara tillräckligt att framhålla

den stora betydelse trävaruexporten eger för vårt land, för att

man lätt skall kunna inse det mindre välbetänkta uti att förminska

fördelen af densamma genom en exportafgift. I likhet med hvad herr

af Burén synes antaga, men i olikhet med herr Johnsson, som yttrar

den åsigt, att denna afgift skulle i sista hand drabba skogsegaren,

tror nemligen utskottet, att allra största delen af exportafgiften skulle

komma att betunga träexportören, och utskottet är öfvertygadt, att vår

sågverksindustri och ännu mindre trämasseindustrien, hvilka till allra

största delen äro baserade på export och för närvarande icke kunna

sägas arbeta under lyckliga konjunkturer, icke skulle förmå att bära

en afgift så stor som någon af de föreslagna.

Utskottet kan alltså icke tillstyrka Riksdagen att godkänna de

väckta förslagen om exportafgift å trävaror; och då utskottet icke heller

ser någon annan utväg att bereda medel för bildande af länsallmänningar,

så anser sig utskottet böra afstyrka bifall till såväl herr af Burdus

motion n:o 17 som hvad herr Johnsson i sin motion i detta afseende

föreslagit.

Beträffande derefter förslagen om lagstiftning för vården af de

enskildes skogar, så torde numera behofvet af en skogslagstiftning för

äfven öfriga delar af riket än de, för hvilka skogslagar nu gälla, vara

så allmänt erkändt, att utskottet härom icke behöfver vara mångordigt.

Uti samtliga de yttranden, som afgifvits öfver domänstyrelsens ofta

nämnda förslag den 18 februari 1895 — med undantag för några få,

uti hvilka dock särskildt betonats, att de gälla endast vederbörande

län — framhålles det nödvändiga i, att något göres på lagstiftningens

väg för vården af de skogsmarker, som befinna sig i enskildes ego.

Men lika enig som man är härom, lika skiljaktiga blifva meningarne,

då det gäller att afgöra, hvilka lagstiftningsåtgärder, som i detta hänseende

böra vidtagas, eu meningsskiljaktighet som förklaras, då i de

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N-.o 2.

afgifna yttrandena från många håll framhålles, att förhållandena inom

landets olika delar äro från hvarandra så vidt skilda, att en skogslag

icke kan i alla sina bestämmelser gälla för hela riket eller större delen

deraf. Detta förhållande har ock varit ett af de mest använda skälen

för det ganska allmänna afstyrkandet af domänstyrelsens förslag.

Lagutskottet vid sistlidet års riksdag åberopade äfven detta förhållande,

men framhöll såsom ytterligare skäl för sitt afstyrkande af

de då väckta motionerna i fråga om vården af enskildes skogar, att

ett ingripande af lagstiftningen på detta område borde föranledas af

ett utaf förhållandena inom orten uppkommet allmänt behof och frågan

icke underställas de lagstiftande myndigheternas pröfning, förr än en

allmännare uppfattning af behofvet, och lämpligheten af ett sådant ingripande

gjort sig gällande och funnit sitt uttryck i eu framställning

från länens landsting, såsom varande den korporation som kunde anses

företrädesvis representera den allmänna meningen inom orten.

Detta senare af lagutskottet åberopade skäl mot lagstiftningens

ingripande i denna fråga synes emellertid numera hafva förlorat i betydelse,

då med anledning af det åberopade domänstyrelsens förslag till

lagstiftning, förutom länsstyrelserna, landstingen uttalat sig i ämnet

och dervid synnerligen allmänt framhållit nödvändigheten af, att lagstiftningen

tager frågan om hand.

Det mest vägande skälet mot den ifrågasatta lagstiftningen, som

då återstår, är svårigheten att åstadkomma en gemensam lag.

Utskottet medgifver ock, att det icke kan förnekas, att lagstiftningen

för vården om de enskilda skogarne icke kan för vårt land,

med dess olikheter i jordmån, klimat och befolkningsförhållanden, lämpligen

gifva enahanda bestämmelser för de olika delarne af landet.

Då emellertid behofvet af eu förbättrad skogsvård inom landet

kan anses vara allmänt erkändt och uttaladt, och detta behof för hvarje

år blir mer trängande och är egnadt att mångenstädes framkalla berättigade

farhågor, om icke snar rättelse sker, anser utskottet det icke

vara välbetänkt att af denna angifna svårighet den så vigtiga frågans

lösning undanskjutes och göres helt och hållet beroende af initiativ

från landstingen, helst det kan sägas, att deras meningar i frågans

hufvudsakligaste del redan äro uttalade.

Då denna fråga vid föregående tillfälle i Riksdagen behandlades,

uttalades farhåga, att den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden skulle kunna

fördröja eller förhindra fastställelse å förslag, som ett eller annat landsting

redan vore betänkt på att framlägga, men denna farhåga synes så

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

mycket mindre berättigad, som det är betonadt, att frågan icke kan

lösas endast genom antagandet af en gemensam lag.

Ehuru således, såsom ofvan framhållits, en för alla orter lämplig

gemensam lag sannolikt icke kan erhållas, håller utskottet dock före,

att det gifves vissa hufvudgrunder, hvilka kunna vara gemensamma,

och på hvilka lagen hvilar, under det att dertill komma särskilda bestämmelser,

olika för de skilda orterna med hänsyn till der befintliga

olika förhållanden.

Att vid särskiljandet af de bestämmelser, hvilka böra såsom allmänna

antagas, och dem som derutöfver erfordras för de särskilda

orterna, svårigheter kunna möta, vill utskottet icke förneka, men antager

dock, att dessa svårigheter kunna öfvervinnas, då frågan kommer under

vederbörlig pröfning.

Ehuru utskottet icke eger erforderlig sakkunskap för bedömandet

af de bestämmelser, som böra i de ifrågasatta lagförslagen inrymmas,

och således icke kan derutinnan afgifva bestämdt förslag, har utskottet

dock ansett sig böra angifva de allmänna hufvudgrunder, på hvilka

enligt utskottets mening dessa förslag borde hvila, och tillåter sig

utskottet att härutinnan anföra följande.

Af den vid detta utlåtande fogade bilaga framgår, att i de flesta

af de yttranden, som afgifvits i anledning af domänstyrelsens förslag,

betonats lämpligheten af en lagstiftning, som, utan att ingripa i den

enskildes förfoganderätt öfver skogen, endast ålade honom att efter

utverkning af skog sörja för dess återväxt; och håller utskottet före,

att ett stadgande om sådan skyldighet för skogsegare är af den art,

att det lämpar sig för hela landet med undantag möjligen för de allra

nordligaste delarne deraf. Frågan om sättet för åstadkommande af

återväxt, vare sig genom sådd, genom plantering eller genom sjelfsådd,

anser utskottet icke kunna bestämmas lika för hela landet, utan böra

bestämmelsernas härom lämpas efter de olika landsdelarnes olika förhållanden,

och det gemensamma lagstadgandet stanna dervid, att skogsegaren

inom viss tid skall visa, att föreskriften för återväxtens befrämjande

fullgjorts. Beträffande påföljden för underlåtenhet att sörja för

återväxten efter verkstäld afverkning har ifrågasatts dels, såsom i

Gotlandslagen stadgas, bestämmelser om förbud för skogsegaren att

nyttja sin öfriga skog för aunat än husbehof, dels ock viten och vidtagande

af de för återväxten erforderliga åtgärder på jordegarens bekostnad,

då denne oaktadt påminnelse tredskas att fullgöra sin skyldighet

i detta hänseende. Hvilken af dessa bestämmelser som må anses

Bih. till Ri/csd. Prot. 18(JG. 5 Sami. 2 Afd. 2 Iläft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

ega företräde framför den andra, derom tillåter sig utskottet emellertid

icke att göra något uttalande. Utskottet vill derjemte framhålla, att

såsom en åtgärd i förutnämnda syfte äfven kan ifrågasättas, att staten

skulle tillerkännas rätt i vissa fall att expropriera afverkad skogsmark,

der jordegaren underlåtit hvad honom med afseende å skogens återväxt

ålegat.

Då emellertid föreskrifter om skyldighet att sörja för återväxten

i flera fall icke skulle medföra den åsyftade verkan, om ej den uppväxande

ungskogen, åtminstone under någon tid, skyddades, så anser

utskottet, att stadganden i detta syfte böra meddelas vare sig genom

begränsning af betesrätten eller på annat sätt.

Såsom en allmän bestämmelse bör ock ingå ett stadgande om

kontroll öfver lagens efterlefnad. Mot förslaget om kommunalnämnden

såsom kontrollerande i detta fall hafva af många utaf de myndigheter,

som uttalat sig i frågan, invändningar gjorts, under det att å andra

sidan detta förslag af flere förordats. Utan att bestämdt gifva företrädet

åt den ena eller andra af dessa meningar, anser utskottet dock.

att ifrågavarande kontroll icke bör öfverlemnas uteslutande åt kommunalnämnden

utan i sista hand åligga skogsstatens tjenstemän.

Till sist vill utskottet framhålla, hurusom det synes utskottet

önskligt vara, att undantag från de förpligtelser, som åläggas enskild

skogsegare rörande vården af hans skog, må kunna medgifvas egare

af mindre skogsområde.

På grund af hvad sålunda anförts föranlåtes utskottet hemställa:

Do) att herr af Buréns i ämnet väckta motion,

n:o 17, samt herr J. Johnssons motion i hvad den

afser bildande af länsallmänningar icke må af Riksdagen

bifallas;

2:6) att herr af Buréns motion, n:o 18, samt herr

Johnssons motion i hvad den afser exportafgift å

trävaror icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

samt

3:o) att i anledning af herr Johnssons motion i öfrigt

samt herrar Wallins och Hammarskjölds i ämnet väckta

motioner Riksdagen må besluta att i skrifvelse anhålla,

det Kongl. Maj:t ville efter verkstäld utredning

i fråga om lagstiftning rörande vården af enskildes

skogar i de delar af vårt land, der sådan lagstiftning

ännu icke kommit till stånd, framlägga de förslag,

s. 27 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bcvillnings- och Lagutskottets Utledande N:o 2. 27

hvartill, med hänsyn till de inom olika landsdelar

rådande särskilda förhållanden, utredningen gifver

anledning.

Stockholm den 30 april 1896.

På sammansatta bevillnings- och lagutskottets vägnar:

G. RUDEBECK.

Reservationer:

af herr Öländer, som ansett förslag om lagstiftning angående vården

af enskilda skogar böra för hvarje län särskild^ såsom hittills, utgå

från vederbörande landsting, der detta anser dylik lagstiftning erforderlig;

af herrar af Buren, Bruzelius och Fredholm, hvilka hemställa:

att i anledning af herr Wallins motion, n:o 4, angående skrifvelse

till Konungen med begäran om framläggande af förslag till lag om

skyldighet för skogsegare att sörja för återväxt å afverkad skogsmark,

som ej odlats,

att i anledning af herr af Buréns motion, n:o 17, med förslag till

skogslag beträffande länsallmänningar,

att i anledning af herr af Buréns motion, n:o 18, angående utförselsafgift

å trävaror m. in,,

att i anledning af herr Å. H. Hammarskjölds motion, n:o 85, om

skrifvelse till Kongl. Maj:t, angående lagstiftning rörande vården af

enskildes skogar,

att i anledning af herr J. Johnssons i Bollnäs motion, n:o 159, med

förslag till lag angående åtgärder till åstadkommande af förbättrad

skogsvård,

Riksdagen må besluta, att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

att Kongl. Ma:jt ville tillsätta en komité af sakkunnige män för att

utreda, hvilka åtgärder lämpligen kunna vidtagas för vinnande af en

tillfredsställande vård af de enskilda skogarne och derefter framlägga

de förslag, hvartill denna utredning gifver anledning; samt

af herrar C. H. Lundström och J. A. Lundström mot vissa delar

af utskottets motivering.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Sammansatta Bevillnings- och Lagutslwttets Utlåtande N:o 2.

Bilaga.

Domänstyrelsens utlåtande den 18 februari 1895 angående

åtgärder till den enskilda skogshushållningens

främjande.

_ Domänstyrelsen erinrar, att frågan om lagstiftningsåtgärder till

främjande af vården utaf enskildes skogar under den senaste tiden åter

väckts till lif. . Då särskildt ett landsting, Jemtlands, i underdånigt

förslag framhållit, behofvet af en dimensionslag för ej blott Jemtlands,

utan äfven Vesternorrlands och Gefleborgs län, bvilket förslag styrelsen

dock i underdånigt utlåtande samma dag den 1895 förklarat sig

sakna skäl att _ tillstyrka, både styrelsen föranledts att taga i öfvervägande,

huruvida i de delar af riket, der särskilda skogslagar icke

gälde, kunde till den enskilda skogshushållningens främjande vidtagas

åtgärder, som, utan för starkt ingripande i den enskildes fria förfoganderätt,

verksamt befordrade det åsyftade ändamålet.

Uti underdånigt utlåtande den 26 maj 1885 i ämnet hade styrelsen,

som ansåg de då föreliggande lagförslagen, hvilka hufvudsakligen

afsågo att befordra skogsåterväxten, icke lämpliga, uttalat den åsigt,

att lagstiftningen för det dåvarande ej borde direkt ingripa uti hushållningen

med de enskilde skogarne, utan yttrat den meningen, att densamma

genom lagstiftning kunde indirekt främjas, och att andra åtgärder

derför kunde och borde vidtagas. I anledning af hvad styrelsen då

framhållit, hade Kongl. Maj:t den 25 april 1889 genom lag inskränkt

tiden för upplåtelse åt afverkningsrätt till 20 år och anbefalt styrelsen

att afgifva förslag till förändrade bestämmelser till förekommande och

hämmande af skogseld samt beträffande svedjande och ljungbränning

(hvilket förslag också afgifvits den 20 oktober 1890), hvarjemte Kongl.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 29

Maj:t vidtagit åtgärder för beredande af ökade tillgångar för inköp af

skogsmark för kronans räkning; och sedermera hade genom sådana

inköp kronoparkernas areal ej oväsentligt ökats.

Emellertid hade under det decennium, som förflutit sedan ofvannämnda

utredning i ämnet verkstäldes, förhållandena i vissa alseenden

ändrats. Efter något förbättrade konjunkturer i slutet af 1880-talet

hade snart följt prisfall såväl å jordbruksprodukter som å jernhandteringens

alster, framkallande ett ekonomiskt betryck, som återverkat

på hushållningen med skogarne, i det att skogsegarne i många orter

ej längre mägtat bevara sina skogar från en allt för hastig realisation.

Om man undantoge lappmarkerna och de senast afvittrade eller storskiftade

socknarne i Dalarne, blefve de större träddimensionerna allt

mer sällsynta å enskildes skogar och kunde ej tillräckligt hastigt ersättas

af de qvarvarande mindre stammarnes utväxande, helst som en

stor del af dessa till följd af ålder och andra orsaker saknade vidare

utvecklingsförmåga. De en eller flere gånger genomblädade skogarne

representerade visserligen, särskildt i Norrland och Dalarne, betydande

virkesqvantiteter, men en del af denna virkestillgång vore af sådan

beskaffenhet, att den saknade användning för sågverksrörelsen, då för

denna ej kunde tillgodogöras de små dimensionerna. Dessa finge derför

i de orter, der sågverksrörelsen hittills varit allena rådande, qvarstå

i skogarne, hvarigenom såväl skogsmarken som trädkapitalet, då

tillväxten upphört och återväxten hindrades, läge improduktiva. Att

denna för vidare utveckling odugliga skog användes för andra industrier,

som kunde tillgodogöra sig de mindre virkesslagen, vore derför den

enda utvägen för skogarnes ekonomiska skötsel och rationella behandling

med afseende på återväxten. Å andra orter anlitades ungskogarne

i deras bästa växt. Allmänt klagades öfver, hurusom både i de norra

och södra delarne af landet ungskogen tillgrepes för export af pitprops,

egyptiska sparrar m. m. samt för uttagande af pappersmasseved. Om

dervid totalafverkning skedde, vunnes åtminstone den fördelen, att

växtliga ungskogar kunde uppkomma, der fröträd qvarlemnades, men

der småvirket uttoges plockvis utan hänsyn till återväxten eller den

qvarvarande skogens trefnad och fortväxt, der blefve denna afverkning

förödande. Trämassefabrikationen och pitpropsafverkningen vore visserligen

fullt berättigade och naturliga näringsgrenar, för så vidt de bedrefves

på sådant sätt, att de kunde ega bestånd. De beredde i många

trakter afsättning af småvirke, och i synnerhet inom de norrländska

länen funnes för dem utan ungskogarnes tillgripande god tillgång å

råämnen. Men för närvarande uttoges pappersmasseveden och annat

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

småvirke mångenstädes på ett för ungskogarne så förödande sätt, att

lagstiftningen borde träda hämmande emellan till fördel |både för

skogarnes och trävaruindustriens framtid.

Ehuru några fullt effektiva åtgärder till främjande af enskildes

skogsvård ej kunde framkallas ensamt genom skogslagar, så vore dock

således lagstiftningens mellankomst för de nuvarande ungskogarnes

skydd af stort allmänt gagn och af de nuvarande förhållandena fullt

påkallad; och om den äldre skogens afverkning lemnades helt och

hållet fri borde en sådan lag ej blifva mottagen medjk>vilja och torde

derför också utan synnerliga svårigheter kunna bringas tiil''efterlefnad.

En lag mot ungskogens förödande medförde dock ejjfnågra direkta

åtgärder till förbättrande af den nuvarande skötseln af enskildes skogar,

ehuru den hindrade deras obegränsade vanvård; och då de åtgärder,

som från statens, landstingens och hushållningssällskapens sida vidtagits

för den enskilda skogsvårdens främjande, hittills visat sig i det

stora hela föga verksamma — undantagandes i några få län — så

hade styrelsen ansett nödvändigt att söka andra utvägar för ändamålets

vinnande, en uppgift så mycket vigtigare, som statsskogar i de flesta

län ej förefunnes i tillräcklig utsträckning, och som, äfven om de, såsom

önskligt vore, ökades, detta likväl ej uteslöte behofvet af en bättre

vård af de enskildes skogar, hvilka utgjorde den väsentligaste delen

af landets skogsareal. Blefve det möjligt att intressera skogsegare för

skogsvården derigenom, att deras utgifter för denna ersattes, och kunde

säkerhet vinnas derför, att i sådant afseende vidtagna åtgärder blefve

verkstälda på ett lämpligt sätt, hvilket torde kunna ske derigenom, att

arbetena utfördes under ledning och kontroll af i saken förfarna personer,

borde mycket kunna åstadkommas och en utväg vara funnen,

som blefve lör landet gagnelig. Dessa åtgärder borde afse skogsåterväxtens

främjande?, så att kraftiga och växtliga ungskogar uppkomme, hvarigenom

lifsvilkoret för ett framtida bättre skogstillstånd vunnes. Förfaringssättet

härvid blefve väsentligen olika, beroende af skogsförhållandena

i skilda orter.

Men om några afsevärda resultat härutinnan skulle vinnas, fordrades

för ändamålet tillgång å medel till ganska betydliga belopp;

och då statsanslag utöfver de nu anvisade ej härtill torde vara att

påräkna, syntes det styrelsen, att ett på senaste tiden framkommet

och af många med sympati omfattadt förslag om exportafgift å trävara:r,

att användas för skogsvårdsändamål, vore förtjent af all uppmärksamhet

och borde tagas i allvarligt öfvervägande. Visserligen

skulle eu sådan afgift i sista hand drabba skogsegaren, som, derest

s. 31 Kontrollera mot PDF

, Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 31

han ej sjelf vore trävaruexportör, riskerade en mot afgiften svarande

minskning i priset å försäljningsvirket, men häruti läge ej något

oegentlig!, då exportafgiften uteslutande skulle användas just till

skogsegarnes egetj bästa. Om derjemte för ^exporterande skogsegare

förbehölles rätt att efter anmälan inom viss tid genom arbeten

å egen skog erhålla den erlagda afgiften restituerad, med undantag

af så stor del som erfordrades för administrationskostnadernas betäckande,

torde afgiften, ehuru af tvång gifven, på ett säkert sätt befrämja

skogsegarens intressen. I sjelfva verket skulle härigenom komma

att tillämpas grundsatsen om skogsegares skyldighet att efter utverkning

sörja för återväxt — en grundsats, hvars tillämpning i en återväxtlag

ansetts medföra stora svårigheter att bringa till efterlefnad,

men som i denna form vore väsentligt lättare att genomföra. Någon

tvekan om en sådan exportafgifts befogenhet borde så mycket mindre

hysas, som ett inskördande af de nuvarande skogstillgångarne utan

någon som helst uppoffring för det framtida skogstillståndet måste,

som ock redan mångenstädes inträffat, medföra minskad produktionsförmåga

i fråga om råämnet för landets förnämsta exportvara till skada

såväl för den enskilde skogsegaren som för hela landet.

Styrelsen har upprättat följande förslag till

Lag angående åtgärder till förekommande af förödelse af ungskog,

gällande för riket med undantag af Gotlands, Vesterbottens och Norrbottens

län samt Särna socken af Kopparbergs län.

§ 1.

Mom. 1. Varder å mark, som ej odlas till åker eller äng eller

afrödjes till trädgård eller byggnadstomt eller för annat likartadt ändamål,

växande ungskog af barrträd sköflad eller förödd af jordens egare

eller innehafvare eller med hans lof och minne af annan, då ege

Kongl. Maj:ts befallningshafvande vid verkande vite förbjuda, att skogen

å ifrågavarande hemmans eller egendoms till skog eller beteshagejjhäfdade

mark tills vidare anlitas för annat än husbehof.

Mom. 2. Såsom ungskog räknas inom södra och mellersta delarne

af landet^sådan skog, som ej uppnått 40 års ålder, inom Kopparbergs

län och Gestriklands fögderi af Gefleborgs län skog af mindre än 50

år, inom'' öfriga delar af sistnämnda län skog, understigande 60 år,

samt inom Vesternorrlands och Jemtlands län skog, som är yngre än

70 år.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

§ 2.

Såsom sköflande eller förödande af ungskog är ej att anse, der

afverkning eger rum till följd af föreläggande vid laga skifte eller af

annat tvång eller i enlighet med skogshushållningsplan, som blifvit af

skogstjensteman upprättad, eller å inhägnad och till beteshage häfdad

mark för betets befordrande, eller ock å annan utmark för skogsvårdens

främjande genom hjelpgallring eller hyggesrensning.

§ 3.

Visar egare eller innehafvare af skog, hvilken enligt § 1 blifvit

under förbud stäld, att å den afbrukade marken erhållits återväxt eller

att de orsaker, som föranledt förbudet, ej längre förefinnas, varde det

stadgade förbudet af Kongl. Maj:ts befallningshafvande återkalladt; dock

åligge egaren eller innehafvaren af skogen att fortfarande egna återväxten

nödig vård, vid äfventyr att förbudet eljest förnyas.

§ 4.

Mom. 1. Kommunalnämnd hålle uppsigt å skogens vård och skötsel

inom kommunen. Enahanda uppsigt åligge kronobetjente, hvar och

en för sitt tjenstgöringsområde. Finner kommunalnämnd eller kronobetjening

förödelse af ungskog vara för handen, eller att hvad i § 3

stadgas rörande återväxts vård icke behörigen iakttages, göre derom

anmälan hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

Mom. 2. Sker sådan anmälan eller förekommer eljest anledning

till vidtagande af åtgärd, som i § 1 eller § 3 föreskrifven är, då skall

Kongl. Maj:ts befallningshafvande låta genom vederbörande skogstjensteman

och två gode män förhållandet på stället undersöka och infordra

egarens eller innehafvarens af skogen förklaring och meddele derefter

sitt beslut, Kongl. Maj:ts befallningshafvande dock öppet, derest omständigheterna

anses böra dertill föranleda, att, sedan undersökningsinstrumentet

inkommit, innan slutligt utslag meddelas, tills vidare vid

vite förbjuda skogsafverkning annat än till husbehof å ifrågakomna

egendom.

Mom. 3. Kostnaden för sådan undersökning skall, då skogen, på

sätt i denna lag sägs, varder under förbud stäld, godtgöras af den,

s. 33 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 33

som finnes hafva gjort sig skyldig till skogsförödelsen, men eljest,

äfvensom der tillgång hos denne saknas, af landstingsmedel utgå.

§ 5.

Mom. 1. De gode män, hvilka hafva att jemte vederbörande skogstjensteman

verkställa den i § 4 föreskrifna undersökning, utses af

landstinget, två för hvarje länsmansdistrikt. Desse gode män väljas

för två år; och böra vid undersökning två ojäfvige gode män tillstädesvara,

helst de som blifvit utsedde för det distrikt, der undersökning

skall ske.

Mom. 2. Under förrättning samt resa dit och derifrån njute gode

männen ersättning för underhåll och skjuts såsom för gode män vid

landtmäteriförrättning är stadgadt.

§ 6.

Don som icke åtnöjes med Kongl. Majrts befallningshafvandes beslut

i de mål, hvarom här ofvan sägs, ege att föra klagan i den ordning,

som för fullföljd af talan i ekonomiska mål i allmänhet är stadgadt;

dock lände beslutet till efterrättelse, intilldess att högre myndighet

annorlunda förordnat.

Motiv för lagförslaget: Genom afverkning af ungskog, som ej

uppnått fröbarhetsålder, äfventyrades till följd af bristande fröproduktion

den naturliga skogsföryngringen, som i våra vidsträckta skogsbygder

företrädesvis måste påräknas, på samma gång som skogsmarken utpinades

och försämrades genom att ofta kalläggas och utsättas för vind

och so!. Om man, utgående från denna uppfattning, ansåge nödvändigt

att genom lagbud förekomma detta missförhållande, blefve det nödigt

att närmare bestämma, hvad med ungskog här afsåges. Detta*kunde

ej ske genom angifvande af en viss dimension, enär träden under

ogynsamma växtförhållanden äfven vid hög ålder uppnådde endast

ringa groflek, oaktadt de ej vore hänförliga till ungskog utan bordo

få fritt afverkas; derför måste en viss åldersgräns väljas, dervid fröbarheten

och skogsbeståndens behof af fred under deras lifligaste tillväxt

borde i hufvudsak vara bestämmande. Med hänsyn härtill och

då såväl fröbarheten som tillväxten utvecklades något olika i skilda

Bih. till Riksd. Vrot. 1890. 5 Sami. 2 Afd. 2 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

landsdelar, beroende på geografiskt läge och höjd öfver hafvet m. in.

hade styrelsen bestämt sig för de i förslaget angifna åldersbestämmelser.

— Der afverkning i ungskogsbestånd egde rum utan de garantier,

som en af skogstjensteman upprättad skogshushållningsplan medförde,

eller afverkningen utfördes annorledes än genom hjelpgallring eller

hyggesrensning eller i beteshage för betets förbättrande, måste den

anses skogsförödande och förbjudas, helst som genom intagande i lagen

af nyss nämnda fall, i hvilka afverkning tillätes, skogsegaren icke hindrades

att verkställa de huggningar, som erfordrades för ungskogens vård

och beteshagarnes vidmagthållande såsom sådana. — Om man invände,

att skogsegaren kunde förebära sig sakna förmåga att bedöma, huruvida

skogen uppnått den för afverkning tillåtna åldern eller ej, så erinrades

häremot, att genom fällning af ett eller annat träd och årsringarnes

räkning visshet härutinnan kunde vinnas utan afsevärd kostnad

eller stort besvär. — Då lagens ingripande städse blefve beroende af

fackmans undersökning och all afverkning för husbehof vore tillåten,

så innebure den föreslagna lagen det minsta möjliga ingrepp i den

enskildes skogsskötsel, som med någon verkan kunde ifrågasättas. —

Beträffande redaktionen af lagförslaget anslöte det sig till Gotlandslagen

den 30 mars 1894 såväl med afseende å påföljden för sköfling

(§ 1) som i fråga om bestämmelserna rörande lagens tillämpning i

öfrigt och kontroll deröfver (§§ 3, 4, 5); dock hade domänstyrelsen föreslagit

för kronobetjeningen samma befogenhet och skyldighet som för kommunalnämnden,

hvarigenom, åtminstone i en del orter, lagen nog blefve

mer effektiv, då länsstyrelserna ej torde komma att underlåta tillhålla

sina underlydande att fullgöra sin skyldighet.

Beträffande exportafgiften, så föreslås, att en sådan till belopp af

10 öre per kubikmeter pålägges oarbetade, sågade eller tillhuggna

trävaror. Af sådana trävaror exporterades under 1893 i rundt tal 5f

million kubikmeter, hvadan omkring 575,000 årligen skulle vara att

påräkna i dylika afgifter. Härigenom skulle de syftemål i skogsvårdens

intresse, som förut framhållits, väl tillgodoses. Man kunde tveka, huruvida

ej äfven trämassefabrikationen borde påläggas en liknande afgift

i förhållande till den konsumerade virkesqvantiteten, men då denna

industrigren vore jemförelsevis ny och särskild! inom de norra orterna

behöfde vinna stadga och utveckling, borde frågan derom tills vidare

lemnas öppen.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Angående sättet för exportafgiftens användning hade styrelsen

tänkt sig:

1) De medel, som inflöte i exportafgifter, skulle användas uteslutande

för sådana ändamål, som afsåge enskild skogsvårds befrämjande.

2) Då förvaltningen af dessa medel ej torde kunna uppdragas åt

någon redan befintlig länsmyndighet eller korporation, så borde en

skogsvårdsnämnd tillsättas för hvart län. Hos en sådan kunde påräknas

tillräcklig tid, intresse och sakkunskap; den borde bestå af landshöfdingen,

ordförande, en skogstjensteman och 2 ledamöter, valde af

landstinget.

3) Träexporterande skogsegare skulle ega att som ersättning för

de arbeten, han utförde för skogsvården, återfå erlagd exportafgift intill

|, med vilkor att han gjorde anmälan om sådan restitution samtidigt

med afgiftens erläggande, och att arbetena, utfördes på det sätt,

som i punkt 6) sägs, och inom 3 år efter afgiftens erläggande.

4) Den del af exportafgifterna, som ej restituerades, skulle ingå

till en allmän skogsvårdsfond, ur hvilken Kongl. Maj:t i mån af tillgång

skulle till de skilda länen anvisa anslag till understöd för smärre

skogsegares skogsvård samt för administrationskostnadernas bestridande.

5) De arbeten, som med ifrågavarande medel, såväl de till restitution

anmälda som de från skogsvårdsfonden anvisade, skulle verkställas

och ersättas, vore:

a) skogsodling och dermed förenad byggesrensning;

b) hyggesrensning och markberedning, der för sjelfsåddens befordrande

fröträd qvarlemnats;

c) afdikning för skogsvårdsändamål;

d) om medelst syn af skogstjensteman och 2 gode män, af hvilka

den ene borde vara i flottning förfaren, styrktes, att öfverårig småskog,

som vore till försågning oduglig, borde för aterväxtens befordrande

afverkas, skulle efter nämndens bepröfvande till skogsegaren utbetalas

af för restitution anmälda medel skäligt belopp såsom ersättning för

hvad lian styrkte sig hafva utgifvit antingen till byggande eller förbättrande

af flottled för utflottning af sådan öfverårig skog eller i flottningsafgifter

för dylikt flottgods eller på annat sätt, som af nämnden

funnes befordra småvirkets bortskaffande till fördel för skogsvården.

6) Innan arbeten enligt punkterna a), b) och c) företoges, skulle

till nämnden insändas uppgift dels å de skogar, der arbetena skulle

utföras, dels å arbetenas beskaffenhet. Skulle ersättning för dessa utgå

af till restitution anmälda medel, då skulle, detta oaktadt, arbetena

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

utföras i enlighet med de anvisningar och föreskrifter, som af nämndens

tjensteman eller arbetsförmän kunde varda meddelade; och skulle

ersättningen sedan utbetalas enligt räkning, som af nämnden efter

pröfning godkändes. Om arbetet bekostades af medel ur den allmänna

skogsvårdsfonden, skulle det utföras under direkt ledning af nämndens

arbetsförman eller plantör, skogsegaren dock obetaget att dervid mot

ersättning tillhandahålla manskap för arbetets verkställande och nödigt

skogsfrö, som dock skulle vara af god beskaffenhet.

7) Skogsvårdsnämnden skulle sjelf ega antaga för ledning och

kontroll af arbetena erforderliga förmän och plantörer äfvensom att

hos domänstyrelsen begära biträde af extra skogstjenstemän. Ersättning

åt nämndens ledamöter och biträdande extra skogstjenstemän

skulle utgå enligt resereglementet eller enligt grunder, som af Kongl.

Maj:t bestämdes. Arbetsförmäns och plantörers aflöning skulle bestämmas

af nämnden.

Till sist anför domänstyrelsen: hushållningssällskapens verksamhet

till skogsvårdens befrämjande kunde visserligen fortfarande bestå jemsides

med skogsvårdsnämndernas, men fördelar af flerfaldig art kunde vinnas

genom ett samarbete dem emellan. Detta kunde utan olägenhet låta

sig göra, om hushållningssällskap egde att till skogsvårdsnämnden

öfverlemna sitt anslag för skogsvårdens befrämjande för att användas

efter de för nämndens arbeten stadgade grunder; men gemensamheten

kunde endast afse de arbeten, som bekostades ur den allmänna skogsvårdsfonden,

ej. dem, som bekostades med restituerade exportafgifter,

hvilket emellertid desto mindre borde hindra sammanslagningen, som i

allt fall arbetena för restituerade afgifter måste särskildt bokföras. Det

kunde sättas i fråga, om ej, i händelse sådant samarbete åstadkommes,

hushållningssällskap borde ega insätta 2 ledamöter i nämnden. — Bildandet

af kommunskogar hade uppstälts som ett af de ändamål, hvartill

exportafgiften borde användas, och intet tvifvel funnes derom, att icke,

om sådana skogar stäldes under vederbörlig kontroll, dermed för framtiden

skulle ernås störa fördelar. Men svårigheten vore, att nästan

all jord redan vore skiftad, och att ett återförande till gemensamhet endast

kunde ske genom inköp eller expropriation af skogsmark. Vid

köpeaftal derom skulle utan tvifvel prisanspråken ställas höga, och äfven

vid expropriation, om sådan kunde ifrågasättas, komme marken att

s. 37 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 37

öfverbetalas. Emellertid kunde det tänkas, att på en eller annan ort

kunde hopbringas tillräckligt stora skogsarealer för gemensamt skogsbruk;

och under sådana förhållanden vore det ej främmande för skogsvårdsfondens

ändamål att lemna understöd till dylika företag, vare sig

till förräntande af köpeskillingen eller till arbeten för skogsodling å

skoglös mark. I allt fall borde ett vilkor härför vara, att skogen ställes

under allmän kontroll. Fondmedels användande till räntebidrag

borde, såsom en fråga af allmännare natur, ej afgöras af nämnden, utan

underställas Kongl. Maj:t.

Öfver domänstyrelsens förslag hafva yttranden afgifvits af:

I. Stockholms län.

Landstinget: Så stränga bestämmelser som do i domänstyrelsens

lagförslag mot ungskogens förödelse äro — med afseende å befolkningsoch

skogsförhållandena inom länet — här ej behöfliga. Lagstiftningen

borde stanna vid ett åläggande för skogsegaren att sörja för skogens

återväxt. Bestämmelserna i § 1 mom. 2 om trädens ålder såsom afgörande

för frågan, om de äro att hänföra till ungskog eller icke, voro

svåra att tillämpa i praktiken. Likaså bestämmelsen i § 2, att såsom

sköfling af ungskog ej vore att anse, der afverkning egde rum enligt

skogshu6hållningsplan, upprättad af skogstjensteman, ty blotta tillvaron

af en sådan plan innebure intet tvång för den enskilde att förvalta sin

skog enligt densamma. Kommunalnämnden och kronobetjeningen vore

knappast lämpliga för sitt åliggande enligt förslaget att närmast hålla

uppsigt öfver skogens vård; och antalet af gode män enligt § 5 vore,

hvad beträffade detta län, öfverflödigt stort; stadgandet härom, liksom

andra af förslagets bestämmelser, skulle leda till större kostnader än

som vore behöfliga. — Hvad beträffade expor t af gift en, hade landstinget

intet att invända mot en sådan, att användas till bestridande af kostnader

för betryggande af skogsåterväxt, då statsanslag utöfver de nu

för skogsväsendet anvisade icke för detta ändamål kunde påräknas;

och landstinget hade ej heller något att invända mot dess föreslagna

storlek.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande: Frågan om hindrande af sköfling

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

af enskildes skogar torde ej kunna lösas med en lag, som passar för

hela den del af riket, som domänstyrelsens förslag afser. Hvad Stockholms

län beträffar, äro förslagets bestämmelser för stränga: här är

det nog med en lag, som förpligtar skogsegaren att sörja för skogens

återväxt. Mot export af giften har Kongl. Maj:ts befallningshafvande

betänkligheter: så synes det oegentligt, att en sådan afgift skall åläggas

blott den, som exporterar trävaror, icke den, som använder skogens

alster till kolning eller trämasseved, ehuru mångenstädes skogsförödelse

sker äfven för de senare ändamålen, och det i mycket beklagligt omfång.

Ingenting vore, med hänsyn till trämasseindustriens egen framtid,

mindre välbetänkt, än att den finge, såsom mångenstädes sker, bidraga

till en hejdlös skogsförödelse inom orten, utan att man för framtiden

kunde påräkna någon jemförlig virkestillgång för fabrikationens

fortsatta uppehållande. Att den ene, som afverkar skog för en viss

användning, skall betala exportafgift, under det att en annan, som afverkar

för annan användning, icke gör det, är ej öfverensstämmande

med rigtiga lagstiftningsprinciper. Mindre egentligt är också, att exportafgifterna

från det företrädesvis ^exporterande Norrland skulle till

stor del användas för befordrande af skogsåterväxt inom södra och

mellersta delarne af landet, hvilket väl får antagas vara, åtminstone i

viss mån, förslagets syfte, ehuru detta syfte (enligt hvad Kongl. Maj:ts

befallningshafvande här nedan söker visa) icke torde kunna i någon

större omfattning vinnas. Då vore det lämpligare, om man läte exportafgifterna

ingå till en särskild fond för hvart län. Den skogsegare,

som upplåter afverkningsrätt eller afyttrar det af honom sjelf afverkade

timret till en exportör, finge ingen fördel af de exportafgifter,

som inflöte för de å hans mark afverkade trävarorna, ehuru gagnet af

afgifternas restituerande väl egentligen borde tillkomma skogsegaren,

och restitutionen ej vara beroende deraf, att skogsegaren sjelf verkställer

förädlingen och exporten. De skogsegare, som bäst vore i behof

att undfå restitution af dessa afgifter, skulle ju ej erhålla någon sådan.

De stora sågverksbolagen åter, som i regeln vore både skogsegare och

exportörer, skulle återfå större delen af de afgifter de erlagt, men

dessa bolag sörjde nog i sitt eget intresse för skogens återväxt, utan

att man för deras skull behöfde vidtaga den omgång och tillskynda

dem den uppoffring, som läge i en deposition af dessa afgifter och

derefter en restitution af samma afgifter efter afdrag af en femtedel,

som skulle åtgå till en förvaltningskostnad, hvaraf de ej ens medelbarligen

hade gagn. Antagligt är, att exportafgifterna till större delen

skulle komma alt betalas af sådana sågverksbolag, som tillika vore

s. 39 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets ^Utlåtande N:o 2. 39

skogsegare och som derefter skulle återfå dem restitutionsvis, och om

så är, kan det betviflas, att några nämnvärda bidrag för den allmänna

skogsvårdsfonden skulle kunna påräknas. Men om åter ej betydande

belopp dermed skulle vinnas, är det ej lämpligt att sätta i gång en

så omfattande apparat som den af domänstyrelsen föreslagna. På grund

häraf kan Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej förorda domänstyrelsens

förslag om exportafgift å trävaror och hvad dermed är stäldt i

sammanhang.

II. Upsala län.

Landstinget kan ej förorda lagförslaget, som allt för djupt ingriper

i den enskildes förfoganderätt öfver sin egendom, och har samma detaljanmärkningar

mot bestämmelserna om åldersgräns för träden och om

de närmast öfvervakande myndigheterna som Stockholms läns landsting.

Med hänsyn också till de mångartade sätt, hvarpå skog, äfven

af mindre dimensioner, nu kan tillgodogöras och genom hastigare omsättning

än tillförene hållas vid magt,. förordar . landstinget en. lagstiftning,

som endast stadgar obligatorisk skyldighet för skogsinnehafvare

att ombesörja återväxt å afverkad skog under inseende af sakkunnig

person. Då lämpligheten af en sådan beskattningsform som

exportafgiftens kan ifrågasättas, och då, enär endast en ringa del afverkad

skog utföres emot den, som i form af bränsle, kol, råämne m. m.

förbrukas inom landet, exportafgifterna skulle på bekostnad af ett mindre

antal exportörer komma öfrige skogsegare till godo och sålunda

verka i hög grad ojemn!, så afstyrkes förslaget äfven i denna del,

särskilt som en lagstiftning, som blott stadgade skyldighet att sörja

för återväxten, ej påkallade större kostnader än som kunde beredas af

allmänna medel.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande: Om lagförslaget blefve lag, skulle

närmaste följden blifva, att träkolstillverkningen skulle inskränkas, och

priset på träkol, som redan nu är högt, ytterligare stegras; och en

sådan stegring skulle innebära en stor fara för jernhandteringen, som är

beroende af tillgången och priset på träkol. Äfven trämasseindustrien,

för hvilken ung granskog företrädesvis användes, skulle hotas (export

enligt kommerskollegii statistik för 1894 till ett värde af 9,409,000

kronor). Kommunalnämnden och kronobetjeningen kunde ej effektivt

öfvervaka lagens efterlefnad, särskild! med hänsyn till dess bestämmelse

om åldersgränsen, hvars tillämpning fordrar insigt i växtläran.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

På dessa grunder afstyrkes lagförslaget. Angående exportafgiften påpekas,

att domänstyrelsens resonnement, att det ej skulle ligga någonting

oegentligt deruti, att en skogsegare, som ej är exportör, i sista

hand drabbas af exportafgiften, enär denna uteslutande skulle användas

till skogsegarens eget bästa, är rigtigt endast beträffande en skogsegare,

som vansköter sin skog, under det att den skogsegare, som

sköter sin skog fullkomligt forstmessigt, ej behöfver och ej kan begära

understöd från skogsvårdsfonden, ehuru han bidrager till fonden

genom minskade pris för sitt virke. Detta vore ej rättvist. Vidare

skulle exportafgiften uppmuntra till liknöjdhet för skogsvården: den

enskilde skogsegaren, eller rättare skogsmarksegaren, skulle föga vårda

sig om sin kalhuggna skogsmark, utan lugnt afvakta skogsvårdsnämndens

ingripande. Afgiften skulle, långt ifrån att gagna, lända

till skada genom att motverka den enskilde skogsmarksegarens företagsamhet

och skulle verka hämmande på träexportörernas företagsamhet.

De flesta exportörer äro sågverksegare, och dessas bemödanden

gå för närvarande ut på ej blott att af virket uttaga så mycket plank,

bräder och dylikt som möjligt, utan äfven att förädla och för export

tillgodogöra allt affall, som vid sågningen uppstår, och klart är, att

ju mera sadant affall tillgodogöres, dess bättre både för exportören och

landet. Införes nu exportafgift att utgå per kubikmeter, så följer häraf,

att den sågverksegare och exportör, som genom den klokaste omtanken

och de största uppoffringarne åstadkommit det bästa resultatet,

så. att den största qvantiteten förädlad vara ur virkesmassan frambringas

och exporteras, får betala högsta exportpremien — till fördel

kanske för en liknöjd skogsmarksegare, som antingen alls icke eller

allt annat än mönstergilt skött sin skog. Sådant skall inverka förlamande

på sågverksegarnes och exportörernas verksamhet till men för

trävaruhandteringens rationella skötande och till skada för landet. Exportafgiften

synes således både orättvis och skadlig, och i de land,

särskildt i Finland, der den finnes, lär erfarenheten ha visat, att den

motverkar en ekonomisk skogshushållning. Derför afstyrkes förslaget

äfven i denna del.

III. Södermanlands län.

Landstinget: De af domänstyrelsen framlagda förslagen äro ej af

beskaffenhet att kunna verksamt främja en förbättrad hushållning med

enskildes skogar. Enligt lagförslagets § 2 skulle till sköflande ej hän
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

föras aftorkning å »till beteshage häfdad mark för betets befordrande»;

då nu i länet skogsmarken i allmänhet är inhägnad och användes för

betning, skulle der skogssköfling opåtaldt kunna bedrifvas, under förevändning

att afverkningen skedde för betets befordrande; och det blefve

omöjligt att göra lagen verksam. Föreskriften i §3 om »nödig vård»

är allt för obestämd; och stadgandet i § 4 om kommunalnämndens

uppsigt öfver skogsvården är olämpligt. Exportaf giften skulle allt för

mycket betunga trävarurörelsen, som hufvudsakligen är grundad på

export. Och ovisst är om målet skulle vinnas derigenom, då afgiften

ej skulle träffa hvarje art af skogsafverkning, som bör motarbetas,

exempelvis kolning. Detta vore också orättvist, liksom att det virke,

som förbrukades inom landet, icke skulle beläggas med afgift lika väl

som det exporterade.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande: Grundtanken i lagförslaget är

rigtig, och lagen skulle, då den lemnade fri afverkningen å den äldre

skogen och till husbehof, icke kunna anses kränkande för den enskildes

dispositionsrätt, hvilken måste vara ytterst beroende af hvad det allmännas

väl kräfver; och bestämmelsen om åldersgräns är åtminstone

för de sydliga och mellersta landskapen lämplig. Likväl finnes anledning

till anmärkningar mot några af lagförslagets bestämmelser,

ehuru Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke delar landstingets betänkligheter

rörande stadgandet om fri aftorkning för betets räkning

(enär den tillåtna afverkningen skall ske å mark, som särskildt häfdats

som betesmark, och deu omständigheten, att en egendoms hela inhägnade

skogsmark begagnas till betning, ej lär gifva den egenskapen af beteshage,

ehuru detta kunnat vara tydligare uttryckt). Orden i § 3 »nödig

vård» skulle kunna, i öfverensstämmelse med Gotlandslagen, förtydligas

genom tillägget: »för ofvannämnda ändamål». Kongl. Maj:ts befallningshafvande

har samma anmärkningar som landstinget mot kommunalnämndens

uppsigt och anmälningspligt. Detta skulle för dem blifva

ett förhatligt uppdrag, vida skildt från den verksamhet, för hvilken

nämnden tillsatts. Ett sådant stadgande skulle mötas med allmän ovilja

och skulle verka, att omsättningen i kommunalnämnden blefve allt för

snabb för ett rätt vårdande af kommunens angelägenheter. Uppsigten

bör anförtros åt skogsbetjeningen, som har insigt och, möjligen med

undantag för Norrland, också tid dertill. I fråga om exportaf giften instämmer

Kongl. Maj:ts befallningshafvande med landstinget; den skulle

blifva betungande synnerligen för de skogsegare, som ej vore exportörer

och som fått vidkännas minskning i priset utan att kunna återfå någon

del af förlusten. De skullo väl få, enligt förslaget, understöd från

Bill. till Likså. Vrot. 1806. 5 Sami, 2 Afd. 2 Höft. 0

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Sammansatta Écvinnings- och Lagutskottets Utlåtande ÅT:o 2.

skogsvårdsfonden, men då exportörerna utgjordes mest af stora sågverksbolag,

som sjelfva egde skog och som skulle derför få sina afgifter

restituerade, blefve det nog blott ett fåtal andra skogsegare, som kunde

få understöd; afgiften skulle således ej medföra det åsyftade gagnet.

Obilligt skulle också vara, att exportörerna skulle påläggas skatt till

förmån för smärre skogsegare. Derför kan Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ej förorda bifall till domänstyrelsens förslag, sådant det nu

föreligger.

IV. Östergötlands län.

Landstinget tillstyrker ej lagförslaget, som skulle hindra den enskilde

jordegaren från att afverka sin skog, då han funne det för sig

fördelaktigast. Svårigheter skulle uppstå vid bestämmandet af trädens

ålder, och hvarken kommunalnämnden eller kronobetjeningen eger

förutsättningar för tillsynen. Landstinget anser, att med rätten att

fritt afverka sin skog bör vara förenad skyldigheten att sörja för återväxten.

. Genom exportafgiften är en synnerligen enkel form funnen för

tillämpningen af denna grundsats. Beträffande bestämmelserna om denna

afgift och dess användning ansluter sig landstinget till domänstyrelsens

förslag, men påpekar önskvärdheten deraf, att ej blott träexporterande

skogsegare, utan äfven sådan skogsegare, som ej sjelf exporterar sitt

virke, må få rätt att, såsom ersättning för de arbeten för skogsvården,

som han utfört, »återbekomna erlagd exportafgift».

Kongl. Maj:ts befallningshafvande afstyrker lagförslaget, särskilt

med afseende å svårigheterna för kontrollen. Förslaget om exportafgift

är beaktansvärdt, men icke ringa praktiska svårigheter torde möta vid

tillämpningen; ty mycken vigt ligger uppå, att största delen af dessa

medel komma skogarne till godo och ej uppslukas af förvaltnings- och

tillsyningskostnader, men att ändock en verksam kontroll utöfvas. En

utredning torde vara nödig, innan ett tillförlitligt omdöme kan fällas

om sistnämnda förslags praktiska värde, och om en sådan anhåller

Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

V. Jönköpings län.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har åtskilliga detaljanmärkningar

mot lagförslaget. Mot § 1 mom. 1 anmärkes, att det är

svårt att afgöra hvad som är »husbehof»; mot § 1 mom. 2 att genom

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande A:o 2.

förbud, beträffande mellersta delarna af landet, att afverka träd under

40 års ålder skulle hindras ett skogsbruk med 30- å 40-årig omloppstid,

hvilket kunde i ekonomiskt hänseende vara lika fördelaktigt som. ett

sådant med 80- å 100-årig omloppstid; mot § 2 göres samma anmärkning,

som förut är gjord beträffande tillåtelsen att afverka å inhägnad och

till beteshage häfdad mark för betets befordrande (i länet är i allmänhet

skogsmarken inhägnad och användes till bete); mot § 3 anmärkes det

sväfvande i uttrycket »nödig vård»; mot § 4, att kommunalnämnden

ej är kompetent och ej har tid att, utan ersättning, utöfva tillsynen.

Mot exportafgiften hyser utskottet betänkligheter, ehuru det föreslagna

ändamålet dermed är behjertansvärdt. Vår betydande träexport skulle

minskas och på många ställen upphöra. Nästan oöfvervinneliga svårigheter

skulle möta för en rättvis fördelning af de medel, som influtit i

exportafgifter, bland dem, som fått vidkännas utgiften. Till sist framhåller

utskottet, att en enda lag för riket är en orimlighet, och att den

rätta vägen, på hvilken man för öfrigt redan inslagit, är att gifva olika

bestämmelser för olika landsdelar.

Landstinget har anhållit om uppskof med afgifvandet . af sitt

yttrande till tiden närmast efter 1896 års landsting och fått sig detta

uppskof beviljadt.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande framhåller, att detta län framför

många andra har behof af sparad skog dels såsom förmedlande nederbörden

till södra Sveriges flesta vattendrag och dels såsom den enda

utväg af de många, ej för odling men för skogsväxt lämpliga markerna

derinom, anser nödvändigheten af en skogslagstiftning som i någon

mån reglerar skötseln af de enskilda skogarne, uppenbar, och upplyser,

att under de tre åren 1892—1894 å länets jernvägsstationer inlastats

177 millioner kg. virke och till länets fabriker levererats öfver

81 millioner kg. Svårigheterna för en tillfredsställande lagstiftning

rörande den enskilda skogsvården äro emellertid ej nöjaktigt lösta

genom domänstyrelsens lagförslag: Den på fröbarheten grundade åldersgränsen

för ungskog kan anses i åtskilliga fall för hög, då det på

vissa orter skulle löna sig att afverka träden före 40 års ålder och

ersätta dem genom artificiel sådd eller plantering i stället för genom

sjelfsådd; stadgandet om rätt till utverkning för »husbehof» är tänjbart,

synuerligast vid jemförelse med bestämmelsen i § 2 om utverkning af

skog i beteshage, ett stadgande som, hvad länet beträffar, skulle gorå

lagen svår att tillämpa, då, såsom hushållningssällskapet anmärkt, i

allmänhet all skogsmark derstädes är inhägnad och använd till bete;

kommunalnämnden har ej don sakkunskap eller den sjolfständiga ställning

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

gent emot kommunens större skogsegare, som fordras för kontrollen öfver

skogsvården, och tveksamt är, huruvida denna tillsyningspligt skulle

kunna påläggas nämnden utan ersättning; den enda verksamma uppsigt611

skulle kunna utöfvas af skogstjensteman, vare sig vederbörande

jägmästare eller särskildt tillförordnade skogsinspektörer. På dessa

grunder afstyrker Kongl. Maj:ts befallningshafvande lagförslaget. —

Förslaget om exportafgift tilltalar Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

men. afgiften borde drabba äfven exporten af trämassa och bearbetadt

trä i förhållande till den träqvantitet de innehålla. Dylika industrier

äro ofta nog synnerligen skogsödande, då de kunna tillgodogöra sig

äfven de mindre dimensionerna, och något skäl till deras understödjande

på det framtida skogskapitalets bekostnad kan Kongl. Maj:ts befallningshafvande

ej finna. Restitution af exportafgiften borde tillkomma äfven

den icke exporterande skogsegaren, som drabbas utaf afgiften genom

en minskning i priset. Enligt styrelsens förslag skulle nemligen understöd

ur den allmänna skogsvårdsfonden anvisas blott för »smärre skogsegares

skogsvård», ehuru virke, som exporteras, i allmänhet tages från

de större skogarne. Härigenom skulle i Jönköpings skogrika, till hafvet

ej gränsande län samtlige skogsegare af någon betydenhet icke för

sitt exporterade virke komma i åtnjutande af restitution, och detsamma

skulle gälla staten för exporteradt virke för dess skogar. Administrationskostnaderna

borde, liksom i fråga om andra statsändamål, bestridas från

den allmänna budgeten och ej af exportafgifterna. Förslagets princip

om en lindrig exportafgift och dess användning för befrämjande af

skogens återväxt synes i allt fall Kongl. Maj:ts befallningshafvande

tilltalande. — På de af domänstyrelsen anförda skäl anser Kongl. Maj:ts

befallningshafvande det knappast vara att hoppas, att man skulle kunna

med besparingen å exportafgiften underlätta bildandet af kommunskogar,

hvilka först efter 50—70 år skulle gifva någon afkastning.

VI. Kronobergs län.

Landstinget anser de föreslagna åtgärderna olämpliga och afstyrker

hela förslaget.

Kongl. Maj-.ts befallningshafvande framhåller, att klagan öfver en

allt för långt drifven årlig afverkning af de enskilda skogarne väl

eger sin tillämpning äfven på Kronobergs län, men afstyrker lagförslaget

på samma grunder, som anförts af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Jönköpings län (utom beträffande anmärkningen mot åldersgränserna).

Finner idén om en exportafgift för skogsvårdsändamål tilltalande, men

har mot förslagets detalj bestämmelser härutinnan samma anmärkningar

som Jönköpings länsstyrelse (med undantag för sistnämnda länsstyrelses

åsigt, att exportafgiften borde drabba äfven exporterad trämassa och

bearbetadt trä, hvarom intet yttrats i Kronobergs länsstyrelses utlåtande).

VII. Kalmar län.

Norra landstinget, genom komiterade, hyser stora betänkligheter

mot och afstyrker lagförslaget: ehuru en med moderation genomförd

förening af ungskogens fridlysning och skyldighet att skaffa återväxt

skulle kraftigare än något annat verka för bevarandet och förbättrandet

af de enskildes skogar, är det allmänna medvetandet ännu ej moget

för en sådan lagstiftning. För öfrigt skulle det på vissa trakter bereda

skogsegaren större ekonomisk fördel att afverka skogen ung än att

låta den stå till mognad, och för landet i sin helhet ligger mindre

vigt på, att det sörjes för skogens återväxt än derpå, att ungskogen

når viss ålder eller groflek, innan den skördas. För landet söder om

Dalarne behöfves således framför allt en lagstiftning, som stadgar

skyldighet för skogsegare att sörja för återväxten. Kostnaderna härför

borde blifva jemförelsevis obetydliga; och medel dertill skulle kunna

anskaffas genom afgift å exporteradt virke, hvilken emellertid borde

sättas så "lågt som möjligt. Mot domänstyrelsens förslag till hufvudgrunder

för afgiftens användning göras emellertid anmärkningar: ej

blott »smärre» skogsegare, utan alla, som fullgjort föreskrifna vilkor,

borde vara berättigade till ersättning ur skogsvårdsfonden; ur 5) synes

mom. d. kunna uteslutas; bestämmelsen i 6) att arbetet för återväxten

skulle, efter anmälan, utföras under direkt ledning af nämndens förman

eller plantör skulle, ehuru kontrollen derigenom betydligt underlättades,

medföra olägenheter, ty då alla såningsarbeten måste utföra på våren,

så blefve det svårt för nämnden att tillhandahålla nödigt antal förmän

eller plantörer för ledning af arbetet på eu mängd ställen vid samma

tid. Derför borde det stå skogsegaren fritt att vända sig till nämnden

för erhållande af kunnig förman eller på annat sätt låta utföra arbetet,

i hvilket senare Äril nämnden skulle låta afsyna arbetet och kostnadsräkningarne

bestyrkas af trovärdiga personer, innan ersättning lemnades.

Till sist påpekas, att i förslaget ej finnas bestämmelser om skydd för

skogsplantorna mot skada genom betning, exempelvis gonom förbud

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande Ko 2.

mot. betning före viss tid på sommaren, och anmärker, att för Kalmar

län, som har 2 landsting, borde finnas 2 skogsvårdsnämnder.

Södra landstinget kan ej tillstyrka förslaget och förordar en sådan

skogslag, som landstinget för sin del antog 1890.

Kongl. Maj:ts befallning skafvande omnämner, att Kongl. Maj:t

enligt nådigt bref den 27 maj 1892 icke godkänt det af södra landstinget

omförmälda förslaget, hvilket gick ut på att främja skogens

återväxt genom skyldighet för afverkare att qvarlemna derför erforderliga

fröträd, ungskog eller växande plantor, och förordar en lag i denna

rigtning, för hvilken alltså båda landstingen uttalat sig, tillstyrker ej

domänstyrelsens lagförslag och ansluter sig till norra landstingets

yttrande beträffande lämpligheten af exportafgiften och de anrnärkningar,

. som derifrån framstälts i fråga om de föreslagna bestämmelserna

för afgiftens användning.

Vill. Gotlands län.

Landstinget erkänner behofvet af lämpliga åtgärder till befordrande

af skogens återväxt inom länet, men då inga andra skogsegare än de

exporterande skulle få sin afgift restituera^ så skulle, enligt styrelsens

förslag, sådant det nu föreligger, denna förmån ej bli till någon nytta

för länets skogsegare, livilka endast undantagsvis sjelfva syssla med

export; någon utväg borde beredas för att den restituerade exportafgiften

måtte komma den verklige skogsegaren i mån af vidtagna förbättringar

i skogsvården till godo. Landstinget upplyser, att exporten af trävaror

från Gotland under år 1894 utgjort 27,744 kubikmeter.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som, likasom landstinget, ej haft

att yttra sig om styrelsens lagförslag, anser förslaget om exportafgift

vara förtjent af uppmärksamhet, och att en sådan afgift är fullt befogad.

Af domänstyrelsens förslag till bestämmelser för de genom afgiften

influtna medlens användning gillar Kongl. Maj:ts befallningshafvande

endast punkten 1). Skogsvårdsnämnden synes kunna med fördel ersättas

af hushållningssällskapens förvaltningsutskott, som lätt kunde

skaffa sig sakkunnigt biträde vid behof. Beträffande exportafgiftens

restitution är Kongl. Maj:ts befallningshafvande af samma åsigt som

landstinget och framhåller, att i länet åtgärder för skogsvård, såvidt

de kräfva utgifter, knappast kunna vara annat än åtgärder för återväxt

efter en skogsförödelse, som enligt den för länet gällande särskilda

skogslag behandlas som lagöfverträdelse. Att låta den del af export
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 47

afgifterna, som ej restitueras, ingå till en allmän fond, ur hvilken

Kongl. Maj:t skulle utdela anslag till de olika länen, vore en onödig

och olämplig omgång, särskildt för länet, för hvilket exportafgifterna

ej komme att uppgå till mer än några tusen kronor pr år. I stället

för domänstyrelsens förslag om exportafgifternas användning kunde för

Gotlands län lämpligen föreskrifvas, att afgifterna användes dels till

åtgärder för en förbättrad tillsyn å efterlefnaden af länets skogslag,

dels för den undersökningskostnad, som enligt lagens § 4 mom. 3

skall utgå af landstingsmedel.

IX. Blekinge län.

Landstinget: Den föreslagna lagen skulle inom länet vinna endast

ringa tillämpning, ty jordstyckningen har gått så långt, att antalet

skogar, der det afverkas för annat än husbehof, icke är stort. Utom

det betänkliga, som alltid ligger uti ett ingripande i den enskildes

eganderätt, påpekar landstinget, att i följd af den ofullständiga kontrollen

lagen ej skulle verka, der den vore af nöden, och att tillämpningen

af densamma skulle blifva ojemn. Derför afstyrker landstinget

lagförslaget. JExportafgiften grundar sig på en princip, som är betänklig

och för närvarande inom den svenska lagstiftningen öfvergifven. Dess

införande skulle kräfva omfattande och kostsamma anordningar, och

inom länet har erfarenheten visat, att hushållningssällskapet med sina

medel verkat med mycken framgång för skogsodling; om statsanslaget

höjdes, skulle ändamålet lättare vinnas. På dessa grunder afstyrker

landstinget jemväl förslaget om exportafgift.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande afstyrker äfvenledes förslaget i

sin helhet, derför att den föreslagna lagen icke skulle kunna öfvervakas

hvarken af kommunalnämnden, som hvarken är kompetent eller har

tid att utan ersättning utöfva tillsynen, eller af kronobetjeningen, som

är fullt upptagen af sina öfriga åligganden.

X. Kristianstads län.

Alltsedan 1893 finnes inom länet en skogsodlingsförening, som

har 744 medlemmar, och som har till ändamål att verka för skogsodling

å enskilde jordegare tillhöriga kalmarker inom länet. Skulle

denna förening samverka med den föreslagna skogsvårdsnämnden eller

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

till nämnden öfverlemna sina medel, 1894 uppgående till 5,000 kronor,

så skulle den gifvetvis komma att förqväfvas. Emellertid torde denna

öfver hela länet utgrenade förening för saken verka vida bättre än den

föreslagna nämnden. Den föreslagna lagen är för länet obehöflig, så

mycket mer som den ej skulle hindra den skada, som å odlingsmarker

ännu här och hvar göres genom en oförståndig ljungbränning för erhållande

af betesmarker. Exporten af trävaror från länet kan ej anses

förödande och bör ej hämmas samt tål ej någon exportafgift. Samtliga

de af domänstyrelsen föreslagna åtgärderna äro under i länet nu befintliga

förhållanden obehöfliga.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande instämmer, utan att underskatta

betydelsen af att åtgärder vidtagas till främjande af en ändamålsenlig

skötsel af enskildas skogar, i landstingets åsigt. De trävaror, som utföras

från länet och som mest bestå af ved, äro ej af beskaffenhet att

kunna bära en exportafgift. En sådan skulle göra, att exporten snart

upphörde, hvarigenom åter priset på trävaror vid afsättning inom landet

skulle nedtryckas. Ändamålet med exportafgiften kan också, hvad

länet beträffar, nås utan tvångsåtgärder. De större egendomarne, der

någon skogskultur af betydenhet förekommer, torde nu öfverallt följa

en uppgjord skogshushållningsplan och sörja för skogens återväxt. Med

afseende på dessa behöfs således ingen sådan lagstiftning som ifrågasatts,

och om skogshushållningen på de mindre egendomarna vårdar

sig den omtalade skogsodlingsföreningen, som har anslag af staten,

landstinget och hushållningssällskapet. Angående lagförslaget gäller

detsamma, som Kongl. Maj:ts befallningshafvande erinrat beträffande

behöfligheten af en exportafgift. Dessutom bemärkes, att hvarken

kommunalnämnden eller kronobetjeningen skulle, bredvid sina öfriga

sysslor, ha tid att utöfva tillsynen, och ett af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

meddeladt förbud skulle helt visst visa sig föga verksamt

mot en jordegare, som ej ville rätta sig derefter; lagen skulle derför

icke blifva effektiv.

XI. Malmöhus län.

Landstinget anser någon lagstiftning till främjande af den enskilda

skogshushållningen inom länet icke vara af behofvet påkallad.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande: Af länets 455,508 hektar äro

60,496 hektar skogbärande mark, hvaraf följer, att skogshushållningen

inom länet ej kan hafva annat än en jemförelsevis underordnad be
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

lydelse. Å de större egendoinarne finnes visserligen ganska värdefull

skog, hvilken i allmänhet omsorgsfullt vårdas och äfven utvidgas, men

med afseende dels å denna omvårdnad och dels de mindre tillfällena

att utvidga området af den skogbärande marken, synes åtminstone

någon grund finnas för landstingets åsigt om obehöfligheten för länet

af en lagstiftning för den enskilda skogsvården. Barrskog, det enda

skogsslag, som afses i domänstyrelsens lagförslag, förekommer inom

länet väsentligen ej på annat sätt än planterad; och der jordegaren

med kostnad uppdragit barrskog, kunde med fog äfven antagas, att

den icke afverkas * på annat sätt, än som med dess rätta vård är förenligt.

Hvad angår den barrskog, som planterats till värn mot flygsanden,

så borde den bevaras ej blott mot afverkning till afsalu, utan

äfven mot afverkning till husbehof eller under förevändning af odling.

Derför är lagförslaget, som möjligen kunde verka menligt genom dess

ingrepp i den enskildes förfoganderätt öfver sin egendom, för länet

hvarken nödigt eller nyttigt. Beträffande den föreslagna exportafgiften

anmärkes, att, då Sverige exporterar trävaror i betydlig myckenhet,

priset å trävaror inom landet väsentligen torde vara beroende af priset

å verldsmarknaden, och att, då detta sistnämnda pris ej torde komma

att höjas med exportafgiftens belopp, denna afgift torde komma att

verka en minskning af värdet utaf landets skogskapital till men för

de jordägare, som ega skog till afsalu. Sålunda skulle den jordegare, som

sparat sin skog och fått vidkännas en mot exportafgiften svarande

nedsättning i priset å densamma, få vidkännas kostnaden för skogsodlingsarbeten

å mark, hvars egare sköflat sin skog. Den större skogsegaren

finge vidkännas afgiften, men skulle ej ens ega anspråk på

bidrag till sina skogsodlingsarbeten. Deremot kunde förväntas, att en

ej obetydlig del af exportafgifterna (enligt domänstyrelsen skulle

åtgå till förvaltningskostnader. Exportafgiften vore derför ej ett rättvist

och lämpligt sätt för uppmuntrande af den enskilda skogsvården; och

Kongl. Maj:ts befallningshafvande förklarar sig ej hafva skäl att förorda

styrelsens framställning i dess helhet.

XII. Hallands län.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott: Principi el t förkastlig är

hvarje lag, som förbjuder skogsegaren att afverka skogen vid den ålder,

lian anser fördelaktigt, och utskottet meddelar flera exempel på, huru

skogsegare just ur skogsvårdssynpunkt, med fördel afverka! ungskog.

Bill. till liilcsd. Prof. 1890. .5 Sand. 2 Afä. 2 Raft. 7

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Sammansatta Bevillnings- ock Lagutskottets Utledande N:o 2.

Åldersgränsen skulle bli svår att bestämma: det skulle bli ett oerhördt

arbete att räkna årsringarne på t. ex. pappersved, och hur skulle

åldern kunna afgöras före afverkningen? För södra Sverige är åldersgränsen

föreslagen för sen, den borde sättas till 25—30 år. Bestämmelsen

om betesmarken i förslagets § 2 skulle, åtminstone för mellersta

och södra Sverige, leda dertill, att snart all skog blefve insynad under

benämningen betesmark. Kontrollen blefve svår att anordna, och

hvarken kommunalnämnden eller kronobetjeningen hade tillräcklig sakkunskap

eller tillräckligt oberoende ställning för att kunna utöfva tillsynen;

skogstjenstemännen vore de enda, som vore lämpade derför,

men dertill skulle behöfvas ett oerhördt stort antal sådana. Någon

nämnvärd skogssköfling förekommer ej i länet, och den hufvudsakliga

träexporten från halländska hamnar utgöres af virke från angränsande

län; deremot skulle ett lagförslag till förekommande af ljungbränning

hafva den största betydelse för länet. Förslaget om exportafgift är

deremot förtjent af uppmärksamhet, just derför att afgiften i sista hand

drabbar skogsegaren och förslaget sålunda är grundadt på den rigtiga

principen, att skogsegaren, som afverkar, bör sörja för återväxten;

men afgiften borde drabba äfven pitprops och pappersved, möjligen med

någon reduktion i förhållande till deras värde gent emot sågadt eller

upphugget virke. Någon särskild skogsvårdsnämnd behöfdes ej, dess

åligganden kunde lämpligen skötas af en delegation från hushållningssällskapet,

som redan förut har skogsvården om händer.

Landstinget: Lagförslagets genomförande skulle jemte eu allt för

stor inskränkning i eganderätten genom förbudet mot ungskogs fällande

hämma trämasseindustrien, och bestämmelserna om åldersgränserna

skulle blifva svåra att tillämpa, hvarjemte kontrollen skulle för skogsegaren

medföra allt för störa kostnader. Landstinget biträder ej heller

förslaget om en exportafgift, som hufvudsakligen skulle komma att

drabba skogsegaren utan att bereda honom någon motsvarande fördel.

Landstinget afstyrker derför förslaget i dess helhet och anser, att det

önskade målet säkrast skulle nås genom stadganden för återväxtens

befrämjande samt förbud mot svedjande och ljungbränning.

Kongl. Ma.j:ts befallningshafvande framhåller, att den betänkligaste

följden af skogsförödelse är den, att skogsmarken försämras och till

och med kan blifva fullständigt ofruktbar, och anmärker, beträffande

lagförslaget, att markens kalläggande sker lika väl genom afverkning

af ett gammalt bestånd, hvartill skogsegaren skulle ha full rätt, som

genom afverkning af ungskog, och medför lika menliga följder för

marken. Om åldersgränsen bestämmes till 40 år för mellersta Sverige

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

och för det småländska höglandet, så bör gränsen sättas lägre,

t. ex. till 30 år för Halland på grund af klimat- och jordmånsförhållanden.

1 allmänhet lemnar förslaget rum för samma anmärkningar,

som kunna rigtas mot en dimensionslag, främst den, att skogsegaren

betages rätten att använda sina skogsalster på sätt han finner

tjenligast. En sådan inskränkning ligger lika litet i skogsvårdens som

i industriens intresse och påkallas ej heller, hvad länet angår, af andra

förhållanden; ty faran af den skogsförödelse, som pa många ställen

eger rum, består mindre deri, att ungskog afverkas än uti den

hänsynslöshet vid afverkningen, som lemnar all försorg om framtida

växtlighet på marken ur sigte. På dessa grunder finner Kongl. Maj:ts

befallningshafvande, att förslaget icke kan förordas. Mot en exportafgift

och dess användningssätt synes deremot intet vara att invända, under

förutsättning att så ordnades, att skogsegaren finge restituerad exportafgiften

för de å hans mark afverkade trävarorna; ty af den enes

skogstillgångar bör ej afses medel till gäldande af hvad en annan

brutit eller underlåtit. Afgiften skulle, enligt förslaget, ej heller komma

att lemna afsevärda bidrag till skogsvårdsfonden, ty den exportör, som

ej redan vore skogsegare, skulle skynda sig att inköpa skogsmark för

att utan kostnad för sig få den kultiverad. Ehuru principen, att vid

försäljning af skog för export skogsegaren bör till befordrande af återväxt

å det afverkade området afse erforderligt belopp af den försålda

skogens värde, således är rigtig, återstår ännu att finna mera tillfredsställande

former för dess tillämpning, innan lagstiftningen upptager

den. — Kongl. Maj:ts befallningshafvande instämmer till sist i hvad

hushållningssällskapets förvaltningsutskott och landstinget anfört beträffande

behofvet af förbud mot svedjande och ljungbränning.

XIII. Göteborgs och Bohus län.

Landstinget afstyrker förslaget i dess helhet och anser ej lämpligt

att fastställa samma regler för skogsvården att gälla för större

delen af riket. Den föreslagna lagen skulle ej uppfylla sitt ändamål,

helst som de kommunala myndigheterna ej ega förutsättningar för att

rätt kunna utöfva tillsynen. Beträffande exportafgiften framhålles, hurusom

stora svårigheter skulle blifva förenade med dess uttagande särskildt

inom länet och i de utefter gränsen mot Norge belägna provinserna,

hvarifrån stora massor af virke föras öfver gränsen för att sedan

utskeppas från Norge. Också kan ifragasättas, om de influtna medlen

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

blefve rättvist fördelade enligt förslaget. Förmånen af exporttullen i

form af restituerade medel skulle nog främst tillfalla de stora, exporterande

skogsegarne, ty endast i sällsjmta undantagsfall exporterar den

mindre skogsegaren, och anslagen ur skogsvårdsfonden torde ej kunna

blifva betydande. De större skogsegarne skulle lätt kunna bereda sig

fördelar på de mindres bekostnad. En exportör skulle nemligen, om

^^rvore eé>are några skogslotter, lätt kunna få restitution af exportafgift,

som han erlagt för af honom inköpt virke, och detta gäller

särskild! de stora sågverksbolagen, hvars inköpta timmer alltid märkes

med. bolagets stämpel, till följd hvaraf det nog blefve svårt, om ens

möjligt, för myndigheterna att afgöra, huru stor del af det exporterade

virket, som verkligen afverkats på bolagets mark. Förslagets tillämpning

i denna del skulle kräfva så stora kostnader, att utaf fondens

medel sannolikt endast en ringa del skulle komma de mindre skogsegarne

till godo. Länet skulle ej skörda några fördelar af förslagets

genomförande.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande åberopar landstingets yttrande.

XIV. Skaraborgs län

Landstinget anser, att inom länet fara är för brist på nödiga skogsprodukter

för framtiden, om ej kraftiga åtgärder vidtagas för återväxtens

främjande, men. gillar ej lagförslaget, som skulle förnärma individens

rätt och hvars tillämpning skulle möta svårigheter. Det skulle

derjemte sannolikt verka återgång i den inom denna landsdel allt mer

terräng vinnande åsigten om nödvändigheten att vid afverkning tilllämpa

trakthuggningssystemet och inskränka rätten att tillgodogöra

just det virke, som. för närvarande är lättast att afsätta och lemnar bästa

behållningen, nemligen pappersveden. Målet torde lämpligast vinnas

genom stadgande om skyldighet att sörja för återväxten å afverkad

mark, som ej odlas. — Ehuru en exportafgift ej skulle väsentligen belöra

länet, anser dock landstinget, att en låg sådan för skogsvårdsändamål

skulle verka gagneligt.

Kongl. Maj ds befallningshafvande: Då en lagstiftning, byggd på den

rigtiga grundsatsen, att staten bör förhindra sköfling och förödelse af

ungskog å sådan mark, som ej kan eller skall användas för annat ändamål

än skogsbörd, visat sig medföra mycket goda verkningar för Gotland,

så finnes intet skäl, hvarför den ej skulle vara nyttig äfven för

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Sammansätta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

andra delar af landet. Åldersgränsbestämmelserna, såsom föreslagna

af sakkunnig myndighet, torde vara rigtiga, och Kongl. Maj:ts befallningshafvande

har ingen anledning betvifla, att den bestämmelse härutinnan,

som skulle gälla för Skaraborgs län, är för den orten lämplig.

Stadgandena i § 2 äro ändamålsenliga och torde undanrödja landstingets

farhåga för en återgång från trakthuggningssystemet samt bereda

möjlighet för att tillgodogöra pappersveden, der det kan ske utan

att åstadkomma öfvervägande skada. Likaså äro stadgandena i §§ 3 6

ändamålsenliga. Kongl. Maj:ts befallningshafvande erkänner, att kontrollen

skulle möta svårigheter, derför att polistjenstemännen på landet

äro fåtaliga och upptagna af andra åligganden, och derför att ej

mycket torde vara att vänta af kommunalnämndens verksamhet i detta

hänseende, men med god vilja kunde dock mycket astadkommas; och

åtminstone skulle det vinnas, att befolkningen så småningom lärde sig inse

vigten af en ändamålsenlig skogshushållning. Kongl. Maj:ts befallningshafvande

förordar i allt hufvudsakligt lagförslaget, och anser att en lag,

som blott stadgade skyldighet att sörja för skogens återväxt, till följd

af bristen på kontroll och omöjligheten att förebringa erforderlig bevisning

skulle blifva blott en död bokstaf. — Förslaget om exportafgift

är icke tilltalande. Ehuru skogsafverkningen är en nödvändig förutsättning

för träexporten, är likväl exportörens och skogsegarnes verksamhet

hvar för sig sjelfständig och ej ens sammanfallande, da de

bedrifvas af samma rättssubjekt. Derför är det ej säkert, att man

genom att belägga exportrörelsen med en afgift kommer att. beskatta

den verksamhet, som man egentligen vill beskatta, afverkningen. I

allt fall skulle det vara eu orättvisa, att den skogsavverkning, som. ej

föranledde till export, blefve obeskattad. Emellertid har Kongl. Maj:ts

befallningshafvande intet väsentligt att erinra mot de af domänstyrelsen

föreslagna åtgärderna, för hvilkas anordnande exportafgiften skulle användas,

men då erforderliga medel härför ej höra anskaffas genom

exportafgift och ej kunna erhållas genom direkt statsanslag, anser

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, att de borde anskaffas på annat sätt,

till exempel genom beskattning af all verklig inkomst af skogsafverkning

utöfver husbehof å egen eller annans mark, hvilken beskattning

skulle ske i enahanda ordning, som är föreskrifven för bevillniugstaxeringen.

XV. Vermlands län.

Landstinget: Förbud, enligt lagförslaget, mot tillgodogörando af icke

40-årig ungskog (inom länet) skulle allt för mycket ingripa i den en
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Sammansatta BeviUnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

skildes rätt och försvåra eller omöjliggöra det skogsbruk, som afser

kolning och som inom länet hufvudsakligen idkas. Ändamålet skulle

lättare vinnas genom stadgande om obligatorisk frösådd eller om andra

åtgärder till skogens återväxt. Då det derjemte vore obilligt att låta

den jemförelsevis ringa del af det inom riket afverkade skogskapitalet,

som exporteras, betungas af en särskild exportafqift, så afstyrker landstinget

hela förslaget.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser en gemensam skogslag för

hela mellersta och södra Sverige icke lämplig; och lagförslagets bestämmelser,

huru lämpliga de än må vara för Gotland, äro icke lämpliga

för Vermlauds län. Så är det knappast tänkbart, att kommunalnämnderna

i länets stora kommuner skulle kunna med någon framgång

handhafva kontrollen; detsamma gäller om kronobetjeningen, och ingendera

har nödig fackkunskap. För Kongl. Maj:ts befallningshafvande

skulle det vara omöjligt att utan personlig erfarenhet om förhållandena

i länets vidt skilda delar veta, huru kontrollen utöfvades. Följden af

förslagets stadgande om hvad som i afverkniugsafseende vore förbjudet

blefve lätt nog den, att den mindre skogsegaren, som ej hade råd att

bekosta sig en skogshushållningsplan, i saknad af kännedom om skogens

ålder och af farhåga att blifva antastad för skogsförödelse, icke skulle

våga tillgodogöra sig afkomsten af sin skogsmark. Kongl. Maj:ts befallningshafvande

hemställer också, huruvida det vore lämpligt, att alla

dessa mål om ungskogs sköflande eller förödande hänskötes till länsstyrelserna,

som redan förut äro öfverhopade af mångskiftande göromål.

Hvad exportafgiften angår, vore det ej billigt att på en industri

lägga en så tung börda. Af dessa skäl afstyrkes domänstyrelsens förslag.

XVI. Örebro län.

Landstinget: Mot lagstadgande derom, att ungskog skall uppdragas

å al verkad mark, är intet att invända; äfven om det nu framlagda

lagförslaget lemnar åtskilligt öfrigt att önska. En lämplig åldersgräns

är svår att bestämma, och gränsen 40 år är för rikets södra del för

hög. blågrå bestämmelser derom behöfvas ej heller, utan afverkningsrätten

bör vara fri, med det förbehåll dock, att skogsegaren sörjer för

återväxten inom viss tid. Man bör inskränka sig till en lag härom,

och öfvervakandet af denna borde anförtros åt statens skogstjenstemän.

(Kommunalnämnden och kronobetjeningen äro alldeles olämpliga för

den nu föreslagna kontrollen.) — Om den föreslagna exportafgiften icke

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande A.o 2. o5

kunde sägas synnerligen betunga de värdefullare virkessortimenten,

så blefve förhållandet mera ogynsamt för de mindre värdefulla, der

priset kunde sjunka under tredjedelen af de större dimensionernas

värde. Större delen af det sågade virket inom landets vestra del och

särskild! inom Örebro län exporteras icke direkt af skogsegaren, utan

säljes till mellanhänder, och i så fall nedtryckes priset med exportafgiftens

belopp, Titan att i dessa fall skogsegaren blir berättigad till

restitution för de åtgärder, som a hans skog vidtagits för åter växten.

En afgift, lagd på den för export mogna skogen, skulle ej kunna

skydda ungskogen mot öfverdrifven utverkning; i det afseende skulle

en afgäld å exporterad pappersved och pitprops bättre leda till målet,

och en sådan afgäld kunde snarare ifrågasättas än en afgift å exporterade

trävaror af mogen eller till och med öfvermogen skog.

Kongl. May.ts befallningshafvande anser, att lagstiftningen bör

ingripa för åstadkommande af en bättre vård å enskildes skogar, men

h/ser tvekan, huruvida domänstyrelsens förslag äro lämpliga. Någon

bestämd åldersgräns torde svårligen kunna fastställas på grund af de

vexlande förhållandena på olika orter. Några bestämmelser härom behöfvas

ej heller: afverkningen bör vara fri, med vilkor att vederbörande

sörjer för skogens återväxt. Kommunalnämnden är ej lämplig, för

tillsynen; bättre är då, att staten anlitar sina egna organ, jägeristat

och kronobetjening. Förslaget om exportafgift och dess .användning är

beaktansvärdt, då ansenliga belopp derigenom skulle vinnas, utan att

trävaruexporten allt för hårdt behöfde betungas. Emot. landstinget

anmärkes, att för det virke, som säljes för vidare förädling och förarbetadt

utföres, någon exportafgift ej är föreslagen. För det virke

åter, som utan vidare förarbetning exporteras, bör väl exportören genom

rätt att på skogsegare transportera sitt bevis om erlagd exportafgift

kunna vinna ersättning för sin utgift utan att derför beräkna .afdrag

vid virkets inköp. Förslaget förordas härutinnan, ehuru svårigheter

nog torde möta vid dess genomförande.

XVII. Vestmanlands län.

Landstinget: Lagförslaget innebär eu inskränkning i den enskildes

rätt, som ej bör komma i fråga, med mindre synnerlig fara för mera

allmän skogssköfling är för handen, livilket icke kan sägas vara fallet

i länet; lagförslaget bör derför, synnerligast som många svårigheter

skulle uppstå vid lagens tillämpning, tills vidare lemnas utan afseende.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

Deremot är förslaget om exportafgijt förtjent af uppmärksamhet, då

derigenom skulle anskaffas behöfliga och betydande medel för den

enskilda skogsvården, att användas enligt de af domänstyrelsen föreslagna

grunder.

Kongl. Ma.j:ts befallningshafvande hyser ingen tvekan om lagstiftarens

rätt att ingripa i den enskildes frihet att använda sin skog,

när helst sådant visar sig vara, i anseende till missbruk, af nöden.

Men domänstyrelsens lagförslag är icke lyckligt med afseende på kontrollen

öfver den enskilde samt möjligheten af lagens tillämpning.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som i förbigående anmärker, att

förslaget lemnar städernas skogar alldeles oberörda, och meddelar ett

fall, der ^verklig skogssköfling» förekommit å stads område, anser

kommunalnämnden ej lämplig för utöfvande af kontrollen, som borde

anförtros åt jägeristaten och kronobetjeningen. Lagen skulle förhindra

äfven . ett rationelt och således berättigadt skogsbruk med kort omloppstid.

Beträffande det föreslagna sättet att medelst afgifter trygga

aterväxten af afverkad skog, är intet att erinra deremot, förutsatt

att afgifterna verkligen komma att direkt användas och verka för

skogsvård.

XVIII. Kopparbergs län.

Landstinget: Något behof af en lagstiftning till ungskogens skydd

finnes ej för länet, der ofantliga skogsvidder dels äro anslagna till

kronoparker och under statens kontroll stående sockenallmänningar,

dels tillhöra bolag som i sitt eget intresse no g sköta sin skog väl,

så att dess förödelse förebygges och dess tillväxt i stället befordras;

och en lag sådan som den af domänstyrelsen föreslagna vore i högsta

grad betänklig derför, att den betoge egaren hans fria dispositionsrätt

och dermed äfven, mången gång förmågan att på i ekonomiskt hänseende

bästa sätt tillgodogöra sig skogen. — Hvad exportafgiften angår,

skulle den, da den erlades af en icke skogsegande exportör, drabba —

i motsats till hvad domänstyrelsen håller före — denne utan någon

som helst motsvarande fördel — och det vore en orättvisa. — Landstinget

anser en lag tillräcklig, som endast ålägger skogsegaren att

sörja för afverkad skogs återväxt.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande anser deremot en lagstiftning

för den enskilda skogsvården vara för länet behöflig, då i allt fall,

äfven om en ej obetydlig del af skogsarealen eges af kronan och bolag,

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

den ojemförligt större delen deraf är i enskildes ego och icke vardas

så väl, som sig bör. Men denna lagstiftning bör stanna vid föreskrifter

om återväxten (med nödiga kontrollstadganden) hvaremot en lag, som

går så långt som den af domänstyrelsen föreslagna uti inskränkning

af den enskildes rätt, ej är, för länet, af behofvet påkallad. Angående

lämpligheten af en exportafgift delar Kongl. Maj:ts. befallningshafvande

ej domänstyrelsens åsigt. En orättvisa skulle ligga deri, att denna

afgift åsattes endast exporterade trävaror, men icke den skogstillgång,

som användes för andra ändamål, såsom till kolning och för pappersmassa,

ehuru detta senare sätt för skogens användning kan anses såsom

mest skogsförödande, derjemte en oegentlighet att de företrädesvis

träexporterande norra provinserna, deribland Dalarne, komme att lemna

bidrag till skogsvården inom de södra och mellersta delarne af riket;

om en sådan afgift skulle åsättas, vore det derför mera rättvist, att den

inginge till en särskild fond för hvarje län. Då exporten från länet

hufvudsakligen bedrifves af skogsegande bolag, som skulle få af sin

exportafgift restituerad på grund af egna skogskulturai’beten, så blefve

ej något afsevärdt belopp öfver för besörjande af återväxten på icke

exporterande skogsegares skogar. På dessa grunder finner sig Kongl.

Maj:ts befallningshafvande icke kunna förorda en exportafgift.

XIX. Gefleborgs län.

Landstinget: Lagförslaget är i hufvudsak lyckligt, dock anmärkes,

att begreppet »sköfling» icke är fullt definieradt, att inga bestämmelser

rörande återväxten äro gifna, att stadgandet om kommunalnämnd och

kronobetjening såsom kontrollerande icke är lämpligt, och att medlen

till omkostnaderna för lagens handhafvande icke äro tillförlitligt angifna.

Men då det skydd, förslaget afser att lemna ungskogen, är grundadt

på dess ålder och sålunda utgår från en åsigt, derom nmningsskiljaktigheterna

ej torde vara allt för stora, så uttalar sig landstinget för en lag,

byggd på principielt samma grunder som förslaget. Beträffande exportafgiften,

torde ingen kunna förneka det rättvisa uti, att de, som förbruka

det värdefullaste af våra skogar, också böra afsätta något för

vården af mark och skog; och det är hög tid, att en sådan förpligtelse

inträder ty i stort taget har hushållningen med de norrländska skogarne

inskränkt sig till afverkning af lönande dimensioner utan tanke

på uthållighet, markskydd eller föryngring. Anmärkningen, att den,

som sköter sin skog väl, af den föreslagna afgiften drabbas lika med

Bill. till Riksd. Prot. 189(i. 5 Samt. 2 Afd. 2 Haft. 8

s. 58 Kontrollera mot PDF

58 Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

den som sköter sin illa, bemötes dermed, att de, som göra något för

sin skogsvård, nog också söka begagna sig af skogsvårdsfonden i den

mån de äro dertill berättigade, och att de träexporterande skogsegarne

nog skola tillse, att de ej göra mer för skogsvården, än att de hafva

användning för den restituerade exportafgiften. Exportafgiften är lägre

än från annat håll ifrågasatts, men då densamma ej bör användas att

bilda fonder, bör man ej draga till sig mera medel, än som till en början

kan användas. Att trämasse- och kolningsindustrien samt annan träförbrukning

inom landet skulle gå fria från afgiften, är också befogadt.

Trämasseindustrieu, som anses väsentligen bidraga till höjandet af

skogsvärdet, är jemförelsevis ung och bör ej hindras i sin utveckling,

särskild!. som den fått arbeta sig fram utan privilegier (i motsats till

sågverksindustrien). Kolningsindustrien tillgodogör sig hufvudsakligen

affall och död skog och befordrar, i stort sedt, skogens föryngring.

Rigtigt är också, att den exporterande ej får tillbaka mera utaf afgiften

än som belöper sig på den råvara han tagit från egna skogar. Den

öfriga delen deremot bör gå till en skogsvårdsfond för länet under

Kongl. Maj:ts befallningshafvandes förvaltning. Beträffande skogsvårdsfondens

användning är intet taladt om åtgärder för underlättande af

anskaffandet af godt skogsfrö; och angående hyggesrensningar och anslag

till flottled borde bestämmelserna skärpas, så att i förra fallet afdrag

gjordes för rensningsprodukternas värde, och i senare fallet minskning

icke komme att ske i de kostnader, som timmerflottgodset borde bära. —

På dessa skäl tillstyrker landstinget en lag på de af styrelsen för dess

förslag framstälda grunder och en exportafgift.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande: Af lagstiftning till den enskilda

skogens skydd är nog en återväxtlag den mest följdrigtiga, och mot

dess billighet och rättvisa kan knappast något invändas. Önskligt hade

visserligen vant, att denna grundsats i det nu föreliggande lagförslaget

mera trädt i förgrunden. Men då den ej blifvit alldeles förbisedd,

och då förslaget i en förmildrad form upptager den fridlysningsprincip,

som ligger till grund för Gotlandslagen, samt öfvervakandet af lagen

(liksom på Gotland) skulle öfverlemnas åt de kommunala myndigheterna,

så är förslaget ej otjenligt till utgångspunkt för föreskrifter

till den enskilda skogsvårdens främjande. Mot en exportafgift, om

den skulle ingå till en allmän skogsvårdsfond, skulle kunna invändas,

att det blefve de hufvudsakligen träexporterande norra länen, som till

största delen finge betala omkostnaderna i öfriga orter, och det kunde

också sättas i fråga, om ej trämasseindustrien, som använder mest yngre

skog, borde påläggas en afgift, hvarigenom inkomster till skogsvårds
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N.o 2. o9

fonden sålunda skulle kunna påräknas äfven från något sydligare orter,

hvarigenom kanske också den tilltänkta exportafgiften pa trävaror kunde

nedsättas. En på lämpligt sätt afpassad och ordnad exportafgift saknar

ej fog, men de föreslagna bestämmelserna angående de influtna medlens

förvaltning och användning kunna nog ej oväsentligen förenklas.

XX. Vesternorrlands län.

Landstinget: Växtligheten är ej blott i länets olika delar utan

äfven i till hvarandra närbelägna trakter högst väsentligt olika, beroende

på olika jordmån och markens kuperade beskaffenhet; derför är, för

länet, en åldersgräns ej lämplig, hvarför landstinget afstyrker lagförslaget

och anser sig ej för närvarande kunna eller höra yttra sig om exportafgiften.

Samma landsting (1895) antog för sin del ett förslag till

skogslag för länet, som landstinget sedermera öfverlemnat till Kongl.

Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga

förslag till förordning om åtgärder till skogens skydd inom länet i

hufvudsaklig öfverensstämmelse med landstingets förslag. I detta förslag

är dimensionen bestämmande för afverkningsrätten.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande: Lagförslaget utmärker sig hufvudsakligen

derigenom, att det lägger trädens ålder till grund för

afverkningsrätten, och erkännas måste, att åldersbegränsningar i princip

äro rigtiga, enär fröbarheten och skogsbeståndens behof af fred under

deras lifligaste tillväxt sålunda tillgodoses. För odlade skogar, hvilkas

ålder man känner, äro de äfven fullt praktiska, men för Norrlands

ofantliga skogar, der träd af alla åldrar äro sammanblandade, torde de

i allmänhet ej vara användbara, ty man kan ej begära, att skogsegaren

skall genom borrning undersöka åldern af alla träd, som han ämnar

afverka; och det är ej möjligt att, genom att hugga och räkna årsringarne

på ett eller annat träd, bestämma skogens ålder. ^Dessutom lider

lagförslaget af åtskilliga brister i detaljer. Deraf framgår ej, huruvida

i ungskog af föreskrifven ålder endast de träd, som uppnått den ifrågavarande

åldern, skulle få afverkas, eller om yngre träd skulle få uttagas,

och om det senare är meningen, så saknas bestämmelser om huru

många träd som skola hafva nått den stadgade åldern innan hela skogen

blir afverkningsbar. Vidare saknas föreskrifter om huiuvida kalhuggning

af skogar, som uppnått den föreskrifna åldern, får ske med eller

utan qvarlemnande af fröträd, och ej heller finnes närmare angifvet

hvad som menas med »hyggesrensning», ett uttryck som så mycket

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Sammansatta Beiillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

mer tarfvar en närmare bestämning, som den individuella uppfattningen

derunder lätt kan rubricera en hejdlös sköfling. Derjemte kan ifrågasättas,

huruvida kommunalnämnden och kronobetjente äro kompetente

att taga hand om skogens vård; dertill äro skogsingeniörer mest

lämpliga. För öfrigt kan nog kommunalnämnden ej emot sin vilja

aläggas att utan ersättning ataga sig dessa göromål, och förslaget

nämner ej något om, hvem som skall hålla uppsigt öfver kommunalnämndsleckimöternas

egna skogar, hvilka kunna vara ganska betydliga.

'' Hvad beträffar den föreslagna exportafgiften, så skulle en så hög

afgift som 10 öre pr kubikmeter (50 öre pr standard) medföra följder,

som ej alls motsvarade, utan tvärtom motarbetade det med afgiften afsedda

ändamålet. Tillgodogörandet af de sämre och mindre träden är

nemligen förenadt med så stora ekonomiska svårigheter, att de nätt

och jemt lemna ersättning för det på dem bekostade arbetet. Och

om dessa kostnader ökades med den föreslagna exportafgiften, så blefve

mångenstädes dessa träds uttagande ur skogarne eu ren omöjlighet.

Från skogarne skulle alltså de bästa träden, hvilka lemna det dyra

prima virket, komma att uttagas, under det att de som lemna billig

fransk qvinta och utskott, d. v. s. torra, undertryckta och skadade träd,

skulle få qvarstå, ehuru just dessa borde framför andra borttagas; och

att detta icke blefve förenligt med eu god skogsvård, är sjelfkärt.

Dessutom skulle den föreslagna exportafgiften sannolikt äfven medföra

en annan olägenhet. Den ojemnhet i tillgodogörandet af landets

skogar, sotn för närvarande gör sig gällande, och som yttrar sig

deruti, att vissa trakter, der lättare kommunikationer möjliggöra transport,

kalhuggas. och sköflas, under det att mera aflägsna och mycket

störa områden icke finna afsättning för användbara träd, som derifrån

borde uttagas, skulle i ännu högre grad blifva märkbar, då

den ifrågasatta exportafgiften ytterligare försvårade tillgodogörandet

af dessa aflägsna skogar. Hvad angår exportafgiftens inflytande på

sjelfva trävaruindustrien, är det antagligt, att den för de mindre lyckligt

lottade exportörerna kan blifva mycket betungande, hvilket framgår

deraf, att bolag finnas, som med en skeppning af 3- å 4,000 standards

i medeltal icke förtjena mera (i medeltal) än 9- å 12,000 kronor.

Möjligen skulle den också komma att medföra ett prisfall å skog, enär

köpförmågan hos sågverksegaren genom de förminskade inkomsterna

måste aftaga. Härvid är också att anmärka, att den skogsegare, som

ej 8jelf är exportör, ej skulle kunna få någon ersättning för de arbeten,

som han för skogsvården utfört, samt att exportafgiften skulle blifva

s. 61 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevittnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 61

synnerligen orättvis mot alla mindre sågverksegare, hvilka använda

endast köptimmer: de skulle icke få ersättning i förbättringen af skogsmark,

då de icke ega någon sådan. Oaktadt dessa principiella betänkligbeter,

skulle likväl Kongl. Maj:ts befallningshafvande vilja förorda en

exportafgift t oarbetade, sågade och tillhuggna trävaror, om denna afgift

ej bestämdes högre än till 5 öre pr kubikmeter, och om den finge

användas — i stället för till de ändamål, som domänstyrelsen föreslagit,

— till aflöning åt skogsingeniörer, hvilka finge till åliggande att gratis

förrätta nödiga utsyningar och andra förrättningar, för hvilka kostnaden

enligt domänstyrelsens (och landstingets särskilda) förslag skulle drabba

skogsegaren, samt att undervisa vårt lands befolkning i rationel och

praktisk skogsvård. Men hänsyn till en exportafgifts inverkan på tillgodogörandet

af den sämre skogen kunde visserligen dess lämplighet,

såsom förut framhållits, ifrågasättas, men om genom en för hela riket

täflande lag angående åtgärder till förekommande af förödelse å ungskog

exporten af växtliga småträd blefve förminskad, så måste efterfrågan

för export af de oväxtliga och skadade småträden blifva större,

hvarigenom äfven dessa skulle komma att kunna bära den nu föreslagna

lägre exportafgiften. Genom exportafgiften skulle emellertid ej

inflyta större belopp, än att det, fördeladt på Sveriges skogsegare, skulle

komma att för en hvar af dem blifva en sådan obetydlighet, att dermed

knappast något af värde skulle kunna uträttas. Eu rationel skogsvård

kan först då komma allmänt till stånd, när befolkningen fått lära

sig, hvad som i en skog bör afverkas och hvad som bör lemnas qvar

och huru skogsmarken skall skötas för att bibehållas vid sin största

produktionsförmåga. Derför blir undervisningen, ehuru den kommer

att kosta mycket mindre än de af domänstyrelsen föreslagna skogsodlingarne,

betydligt värdefullare både för den enskilde och landet.

Till sist yttrar sig Kongl. Maj:ts befallningshafvande om landstingets

förslag till skogslag och förordar en lagstiftning i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med detsamma.

XXI. Jemtlands län.

Landstinget afstyrker lagförslaget: Grundtanken i detsamma, att

lagen ej bör hindra skogsegaren att afverka gröfre skog och skog af

smärre dimensioner, som saknar förmåga af vidare utveckling, bär goda

skäl för sig, under förutsättning att lagens bestämmelser blifva sådana,

att skogsegaren kan utan svårighet bedöma, att de icke öfverskridas,

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

och att lagen blir klar, fullt effektiv och ej går längre, än behofvet

verkligen påkallar. Men dessa förutsättningar har icke lagförslaget, om

man tager i betraktande skogsförhållandena inom länet. Mot f* 1 anmärkes,

att, då det område, på hvilket den utverkning, som föranleder

ett afverkningsförbud, egt eller eger rum, icke till omfattningen blifvit

närmare bestämdt, eu skogsegare genom ett sådant lagstadgande kan

blifva utsatt för afverkningsförbud, äfven om afverkningen skett på en

i förhållande till hans öfriga skogsmark obetydlig trakt samt å den

öfriga skogsmarken finnes väl vårdad skog, tillräcklig ej blott för hemmanets

framtida behof, utan äfven för afsalu. I så fall för han ej ens

å sin öfriga skog för afsalu tillgodogöra sig fullmogna och utväxta

träd, som kunna taga skada, om de qvarstå oafverkade. Om skogsöre11

före lagens trädande i kraft sålt afverkningsrätten till en del

af sin skog och afverkningsrättsinnehafvaren vill enligt sitt kontrakt

tillgodogöra sig sin skog, men dervid träder lagens bestämmelser för

näia, kan hemmansegaren, som träffas af ett genom afverkningen framkalladt

förbud, drabbas af ett hårdt slag, som det ej stått i hans magt

att afvärja. Och omvändt kan en afverkningsrättsinnehafvare tillskyndas

förlust derigenom, att hemmansegaren föröder skog å annan

del af sitt. område eller, derför att innehafvaren utaf afverkningsrätten

möjligen å någon mindre trakt afverkat äfven någon ungskog,

utverkar ett förbud mot vidare huggning å de sålda skogsmarkerna,

som ej häfves förr än afverkningstiden gått till ända, och härigenom

skulle uppstå missnöje, tvister och förvecklingar. Lagförslagets skydd

för ungskogen är också svagt, enär under den tid, som åtgår, innan

ett förbud kan blifva utfärdadt., skogen kan hinna nedhuggas på

betydande områden. Landstinget påpekar det obestämda i uttrycket:

»sköflad eller förödd», och framhåller, att, om hvarje afverkning för

andra än de i § 2 omförmälda ändamål skulle kunna medföra förbud

för hela hemmanets återstående skogstillgång, lagförslaget går

längre än nödigt är, helst gränsen mellan ungskog och icke ungskog

ej är så lätt att utröna, som domänstyrelsen anser (genom

fällning af ett eller annat träd och räkning af årsringarne), i det att

äfven inom en ganska begränsad trakt trädens dimensioner i förhållande

till deras ålder, kunna vara högst olika. Landstinget har samma anmärkning,

som i flera af de föregående utlåtandena gjorts mot bestämmelsen

om rätt till afverkning i beteshage, att detta stadgande skulle

lemna eu. god utväg att kringgå lagen, liksom tillåtelsen att verkställa

kjölpgahring kan missbrukas. De sätt, lagen anvisar en skogsegare att

få ett meddeladt förbud återkalladt, äro ej klart uttryckta, och bestäm
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

melserna härom hade bort gifvas en bestämdare form. Hvarken kommunalnämnden

eller kronobetjeningen bär sakkunskap, tid eller intresse

nog för att, utan godtgörelse, kunna rätt öfvervaka lagens efterlefnad.

Kostnaden för eu af skogstjensteman med gode män verkstäld undersökning

skulle kunna stiga till stora belopp, och landstinget, som, i

händelse af bristande tillgång hos vederbörande, skulle få vidkännas

dessa kostnader, kunde sålunda komma att för den enskilda skogsvården

få utgifter, hvars årliga belopp ej kan på förhand beräknas. Till sist

anför landstinget, att lagstiftningen i detta hänseende bör vexla efter

förhållandena på olika orter, och att, hvad länet beträffar, en dimensionslag,

som ej lägger för stora hinder i vägen för afverkning af ungskog

för odling m. in., är nödig. Jemväl exportafgiften afstyrxer landstinget

och frågar,'' om det finnes, från det allmännas synpunkt sedt,

fullt berättigande i att pålägga en af landets vigtigaste industrigrenar

en sådan afgift. Man bör dock ej förbise, att träexportörerna, genom

hvilkas verksamhet träprisen så väsentligen ökats, derigenom beredt

både staten och de enskilde stora fördelar. Om från lagstiftningens

sida någon åtgärd skall företagas till förekommande af skogstillgångens

sjunkande eller minskning af markens produktionsförmåga, så bör den

rigtas ej mot exportören, som ju endast söker afyttra den redan afbrukade

varan till högsta möjliga pris, utan mot den, som gjort sig

skyldig till skogsförödelse; och vanskligt är att afgöra, om domänstyrelsen

har rätt i sitt antagande, att exportafgiften i sista hand skulle

träffa skogsegaren. Om så skulle blifva fallet, blefve emellertid exportafgiften

af mycket tvifvelaktigt värde för den icke träexporterande

skogsegaren. Ty då träexporterande skogsegare skulle ega att återfå

af beloppet, utan att något nämnes om det förhållande, i hvilket det

af honom å egna skogar afverkade virket skulle sta till hela mängden

af det utaf honom exporterade, samt de allra flesta träexportörer af

någon betydenhet ha egna skogar och de öfriga nog skulle skaffa sig

sådana för att komma i åtnjutande af restitution, så blefve de medel,

som skulle ingå till skogsfonden och sålunda komme de ej exporterande

skogsegarne till godo, så små, att de ej räckte till stort mera

än till omkostnaderna för skogsvårdsnämnderna och deras staber af

extra jägmästare, arbetsförmän m. fl. Gifvet är också, att de restituerade

afgifterna komme att användas till förbättring af exportörens

egna skogar och ej för hans arrendeskogar. Domänstyrelsens åsigt,

att trämasseindustrién icke bör drabbas af exportafgiften, utan frågan

derom lem nas öppen, delar ej landstinget, då i allmänhet trämassefabrikationon

är mera gifvande än t. ex. sågverksrörelsen och derjemte

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

förbrukar en stor myckenhet af just det småvirke, som borde skyddas.

Att äfven afverkning för kolning, som kan bedrifvas så, att växtliga

skogar sköflas, skulle lemnas i fred och hela bördan af att bereda medel

för skogsvårdsändamål läggas på exporten af trävaror, är ej billigt.

Exportafgifterna borde användas till fördel för just det län, der afverkningen

skett, och ej, såsom enligt domänstyrelsens förslag, det ena

länet få bidraga till skogsvården i ett annat län, der kanske exporten

varit mindre.

Kongl. Maj:ts befallningshafvande anmärker mot lagförslaget, att,

med afseende å kommunernas och länsmansdistriktens storlek i länet,

hvarken kommunalnämnden eller kronobetjeningen skulle kunna fullgöra

sin öfvervakningsskyldighet; att lagen sannolikt skulle föranleda

till ökning af de redan nu ständigt förekommande tvisterna mellan

jordägare och innehafvare utaf afverkningsrätt och till talrika försök

att i obehöriga syften utverka afverkningsförbud, helst den, som gjorde

anmälan om öfverdrifven afverkning, icke, om hans anmälan ej ledde

till förbud, finge betala synekostnaderna, utan dessa skulle betalas af

laudstingsmedel; att härigenom den årliga kostnaden för syneförrättningar

skulle blifva ganska känbar för länet, som redan nu är betungadt

af en dryg landstingsskatt; att, såsom landstinget anmärkt,

det i många fall skulle blifva svårt att afgöra, om ej ett större antal

träd i en för afverkning afsedd trakt möjligen befunne sig under åldersgränsen

och att det vid större afverkningar skulle blifva omöjligt att

undvika afverkning af minderåriga träd, samt att saknaden af bestämmelser

rörande den relativa omfattning, hvartill ett skogshygge kan få

ega rum utan att föranleda förbud, eller den utsträckning, som skall

gifvas åt förbudet, skulle, särskildt för länet, der till ett mantal ofta

höra flera tusen hektar skogsmark, leda till osäkerhet i lagtillämDningen.

På dessa grunder afstyrker Kongl. Maj:ts befallningshafvande

lagförslaget. Förslaget om bildande af en fond för den enskilda skogsvårdens

understödjande skulle leda till föga gagn för länet, der förhållandena

ej medgifva ett intensivt skogsbruk, och der allt jemt varit

vanligt,, att jordegaren, der han ej sjelf idkar trävarurörelse, utarrenderar

sin skog, hvarefter hvarken jordegaren eller arrendatorn anse sig

hafva något synnerligt intresse i skogens vård. Kongl. Maj:ts befallningshafvande

kan ej heller underkänna landstingets skäl mot exportafgiften

och är derför tveksam inför frågan om lämpligheten af att

pålägga trävarurörelsen en sådan beskattning.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

65

XXII. Vesterbottens län

(utlåtande ej afgifvits beträffande lagförslaget).

Landstinget; Förslaget om exportafgift bör mottagas med största

varsamhet, ty bär föreligger ingenting mindre, än att ett skatteföremål

uppsökts för att ytterligare påläggas en afgift, beträffande hvilken ingen

garanti finnes, att den, om något står öfrigt sedan förvaltningskostnaderna

frånräknats, skall komma dem till del, som erlagt densamma.

Ordnandet af denna angelägenhet bör inskränkas till hvarje län för sig

och ej omfatta hela landet, der skogstillgången, dess återväxt m. m.

äro så olika. Utan tvifvel skulle förvaltningskostnaderna i väsentlig

mån äfventyra de fördelar, som utgöra förslagets hufvudsyfte. Landstinget

kan ej fatta annat, än att trämassefabrikationen, som ej beröres

af förslaget, skulle komma att gynnas på sågverksrörelsens och andra

trävaruexportartiklars bekostnad. Då någon grund för anvisandet af

anslag ur den allmänna skogsvårdsfonden ej angifves, så skulle den

skattdragande afhändas all rätt att i någon mån få bestämma öfver

fördelningen af de medel, som af honom uttagits; och ensamt detta är

ett skäl för afstyrkande af förslaget. Om, hvad länet angår, der gällande

särskilda stadganden för skogshushållningen efterlefvas, äro de

fullt betryggande för skogens framtida bestånd, och den bättre skogsvården

kan för närmaste framtiden öfverlemnas åt den enskilde skogsegaren.

Anser sig icke böra tillstyrka förslaget om exportafgift.

Kongl. Maj:ts befallning skaf oande afstyrker förslaget på de af landstinget

anförda skäl.

XXIII. Norrbottens län

(utlåtande ej afgifvits angående lagförslaget).

Landstinget: Då enligt domänstyrelsens förslag de genom exportafgiften

åstadkomna medel skulle användas för bevarande af ungskogen

och befordrande af återväxten inom riket med undantag af Gotlands,

Vesterbottens och Norrbottens län samt Sårna socken, samt sålunda ej

komma länet till godo, och då härtill kommer, att de enskilde skogsegarno

inom länet redan nu på grund af gällande förordningar äro

underkastade utsyningsafgifter, så bör redan på grund häraf någon

exportafgift från länet ej kunna komma i fråga. Men äfven andra skäl

Bill. till Rilcsd. Vrot. 1806. 5 Sami. 2 Afd. 2 IJäft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

66 Sammansatta Betalnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

finnas. Bekant är, att i skogarne qvarlemnas ett stort antal äldre ock

sämre träd, som väl skulle kunna användas till försågning, ehuru de

lemna en mindre god vara, men som förekomma under sådana förhållanden,

att omkostnaderna för deras uttagande skulle blifva för stora.

Om nu dessa kostnader skulle ökas genom en exportafgift, så blefve

ej blott dessa träds uttagande ur skogarne eu ren omöjlighet, utan äfven

brandskadade och torra träd, som lemna billigt qvinta och utskott och

som i öfverflöd förekomma i Norrbottens skogar, skulle få qvarstå och

göra ännu mycket mera skogsmark och trädkapital improduktiva, ehuru

just dessa träd företrädesvis böra uttagas. Sådana träd finnas i länet

i så stor myckenhet, att det ej är tänkbart, att de skulle kunna förbrukas

för andra industrier än sågverksrörelsen; derför skulle en exportafgift

för länet verka i alldeles motsatt rigtning mot den dermed afsedda.

Priset för virke från Norrbotten är i marknaden lägre än å

virke från det öfriga Sverige, under det arbetskostnaderna och frakterna

äro högre; och då härtill kommer utsyningsafgiften, så befinner sig den

norrbottniske träexportören redan förut i sämre läge än hans konkurrenter

i det öfriga landet; hvarför det vore obilligt, att han skulle få

erlägga en afgift till gagn för det öfriga riket, men till ingen nytta

för länet. Största delen af länets skogar äro kronoparker och allmänningar,

hvilka måste anses, såsom stående under domänstyrelsens

vård, blifva rationelt skötta; men äfven dessa skulle få vidkännas afgiften,

ty en sådan skulle, såsom domänstyrelsen sjelf säger, i sista

hand drabba skogsegaren, i detta fall staten och kommunerna. Om förslaget

skulle komma att utsträckas äfven till Norrbottens län, så anmärkes,

att i ett så vidsträckt och glest befolkadt län de administrativa

kostnaderna skulle blifva så stora, att ingenting blefve öfver. Emot

den enda återstående möjligheten, att afgiften skulle utgå blott från

de län, som komme i åtnjutande af de förmåner, den skulle medföra,

ställa sig praktiska svårigheter.

Kongl. Maj.ts befallningshafvande: Af domänstyrelsens motivering

skulle man väntat, att dess förslag icke skulle omfattat de län, der

speciallagar för skogarne äro i verksamhet. Emellertid synes det vara

styrelsens mening, att förslaget skulle gälla hela riket, och denna omfattning

är allt för stor. Af Norrbottens län utgöras 6,5 millioner hektar

af sådan skogsmark, der ordnad skogshushållning kan komma i fråga,

och häraf tillhöra ungefär f kronan. Om härtill läggas sockenallmänningar,

hvilka äfven omfatta stora vidder, så blir den skogsmark, som

står under skogsstatens omedelbara vård, högst betydande. Då härtill

kommer, att inom länet gälla åtskilliga lagstadganden till skydd mot

s. 67 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Bevillnings- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 67

-öfverdrifven afverkning af enskildes skog, så synes häraf, att förhållandena

inom länet ingalunda påkalla en lagstiftning i det föreslagna syftet.

En sådan skulle också blifva i dubbel mening orättvis, ty å ena sidan

skulle trävaruindustrien inom länet, som redan nu intar en ogynsam

ställning, underkastas en beskattning, som ej är af länets behof påkallad,

och å andra sidan skulle afgifter för virke, exporteradt från Norrbotten,

komma att, då de ej tarfvades för skogskultur derstädes, användas, så

att säga, till premiering af skogssköfling i de trakter af riket, som hittills

motsatt sig all lagstiftning till skogarnes skydd, och från hvilka

ingen exportafgift på länge vore att förvänta, da de enskildes skogai

der äro förödda. — Exportafgifterna skulle till stor del uppslukas af förvaltningskostnaderna.

Derför afstyrkes förslaget, och anhåller Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, att, om afgiften skulle finnas nödig och

nyttig för andra delar af riket, de trävaror, som utskeppas från Norrbottens

län, måtte befrias från densamma.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.