Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

1896-02-14 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1896:1, Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Riksd. kansli den 17 februari 1896, kl. 11 f. m.

Betänkande, angående vilkoren för försäljning af bränvin.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 16, har herr C. G.

Bäckgren hemstält, det Riksdagen måtte besluta

»att all minuthandel och utskänkning af bränvin och dermed jemförliga

drycker varder nu genast eller ock inom den närmaste tiden förbjuden,

der den ej sker till läkemedel eller för tekniskt ändamål, i hvilka

fall den underkastas kontroll i likhet med försäljningen af andra gifter»; samt

»att de privilegier för handel med bränvin, hvilka äro omnämnda i

6 och 7 §§ af kongl. förordningen den 24 maj 1895, som ännu finnas

qvar, inlösas af staten.»

Sedan motionären framhållit, hvilka skadliga verkningar för menniskan

såväl i fysiskt som moraliskt afseende bruket af spritdrycker medför,

samt gifvit en på statistiska uppgifter grundad utredning rörande

qvanti teten af den årliga förbrukningen af spritdrycker i landet och de

stora summor, som årligen offras för tillfredsställandet af spritbegäret, andrager

motionären vidare:

»Ett godt handtag fick nykterheten genom 1855 års bränvinslagar

eller när husbehofsbränningen blef borttagen. Förbrukningen nedsjönk då

till ungefär hälften mot förut. Den steg på 1870-talet, har sedan sjunkit,

men de senare åren stått vid en konstant siffra och är nu, såsom af

nyss nämnda tabell framgår, 6 ä 7 liter för hvarje individ, män och qvinnor,

barn, yngre och äldre personer inberäknade.

Förut har jag varit med om förslag att införa det s. k. lokala vetot

eller ungefär detsamma, som vårt broderland Norge redan har tillegna! sig.

Men våra röster derom ha ej vunnit gehör hos Riksdagen. Ehuru jag tror,

att eu lagstiftning i den rigtningen bör minska dryckenskapen, kan den

på långt när ej borttaga densamma. 1 stället för offentliga krogar, som

Bil. till Riksd. Frat. 1896. ö Sami. / Afd. 1 Hå/t. (N:o 1). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

kunna underkastas kontroll, komrne troligen då att uppstå här, såsom förut

har händt på andra håll, enskilda supföreningar och sällskap inom slutna

dörrar, der dryckenskapen i all sin vederstygglighet komme att florera,

åstadkommande lika mycket elände, som när den blottar sig ohöljd och

offentligt.

Klokheten och känslan bjuda, att en kraftigare hand räckes, som

kan stödja nykterheten och draga dryckenskapens offer undan så mycket

som möjligt det elände, hvilket de i sitt vansinniga begär gå till mötes.

Må de riksdagsmän, som beslöto husbehofsbränningens borttagande, vara

oss föredömen att, efterfölja i så fall, att vi, likasom de, ej rygga tillbaka

för lagbestämmelser, om hvilka vi kunna vara vissa, att de befordra det

mål, hvartill vi alla böra sträfva, nemligen att höja nationen i sedligt,

sundt och ekonomiskt hänseende! Att förbjuda tillverkningen af sprit

torde icke kunna låta sig göra, då många industrier ha för sina tillverkningar

behof af densamma. Men att förbjuda all handel med spirituösa

annat än till läkemedel och tekniskt ändamål torde ligga inom det möjligas

område. Men frågan derom berör på det allra närmaste landstingens,

hushållningssällskapens, landskommunernas och städernas ekonomiska

intressen eller samma intressen, som lika intimt träffas af nykterhetsföreningarnas

och lagstiftningens hittills gjorda gemensamma bemödanden att

rycka upp nationen i sedligt hänseende och få den allmänt nykter. Då

dessa bemödanden icke allenast äro fullt lagliga och tillåtna, utan äfven

med glädje helsats af hvarje sann fosterlandsvän, så bör hvarje kraftigare

bemödande, som fullkomligare kan leda till samma mål, röna samma välvilliga

mottagande.»

Förslag i enahanda syfte som det förevarande hafva förut i Riksdagen

framstälts utan att kunna tillvinna sig bevillningsutskottets förordande

eller Riksdagens bifall; och, i likhet med hvad utskottet i anledning

af dessa förslag tillförene framhållit, anser utskottet, att genom ett

förbud af all minuthandel med och iskänkning af bränvin, såsom motionären

föreslagit, ej skulle vinnas ett tillfredsställande resultat. I)et skulle

innebära ett allt för stort och af förhållandena i vårt land icke berättigad!

ingrepp i den enskildes sjelfbestämningsrätt. De resultat, som visat sig i

de länder, der sådant förbud varit stadgadt, äro icke heller de bästa, i

hvilket afseende utskottet hänvisar till förhållandena i en del af Nordamerikas

Förenta stater och i en del af vårt eget land, nemligen Lappland.

Omöjligheten att på lagligt sätt förskaffa sig rusdrycker har, hvarhelst

ett sådant förbud stadgats, medfört och skulle med all säkerhet äfven bär

medföra deras försäljande i smyg. Häraf skulle följa bristande aktning för

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

BevillningstUskottets Betänkande N:o 1.

lagarnes helgd, då dessas efterlefvande ej kunde upprätthållas. Ett fortsatt

arbete för nykterhetens befrämjande på öfvertygelsens väg, såsom under

senare tider med framgång egt rum, synes derför utskottet vara det rätta

sättet, hvaremot det föreslagna stränga lagliga förbudet ej torde vara välsignelsebringande.

Utskottet hemställer derför,

l:o) att herr Bäckgrens motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

§§ 8, 9, 10 och 13 i gällande bränvinsförsäljningsförordning hafva

följande lydelse:

§ 8.

1. I stad skall magistraten hvarje år inom utgången af januari

månad för Kongl. Majrts befallningshafvande uppgifva de näringsidkare,

hvilka rätt till minuthandel med eller utskänkning af bränvin tillkommer

på grund af stadgandet i § 6 mom. 1.

2. För hvarje år skall inom samma tid, sedan stadsfullmägtige eller,

der sådane ej finnas, allmän rådstuga hörde blifvit, magistraten till Kongl.

Maj:ts befallningshafvande afgifva utlåtande, huruvida derjemte rättighet

att då idka minuthandel med eller utskänkning af bränvin må andra personer

för högst tre år tilldelas och, i sådant fall, föreslå försäljningsställenas

antal äfvensom i hvilken trakt af staden hvarje försäljningsställe finnas må,

i fall föreskrift jemväl i sistnämnda hänseende anses nödig.

3. Kongl. Maj:ts befallningshafvande fatte derefter sitt beslut i

ämnet och gifve det magistraten till känna; dock må ej mot stadsfullmägtiges

eller allmän rådstugas afstyrkande beslutas, att näringsidkare enligt

mom. 2 antagas skola, ej heller sådane näringsidkares antal bestämmas

högre än det, livarom magistraten och stadsfullmägtige eller allmän rådstuga

äro ense.

§ 9.

1. De i § 8 mom. 2 omförmäla försäljningsrättigheter äfvensom

de, hvilka magistraten, sedan stadsfullmägtige eller, der sådane ej finnas,

allmän rådstuga blifvit hörde, finner skäligt låta i uppsagda eller förverkade

rättigheters ställe under nästföljande försäljningsår utöfvas, varde före juli

månads utgång af magistraten på offentlig, minst fjorton dagar förut kun
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

gjord auktion utbjudna för den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande jemlikt

§ 8 bestämda tid af högst tre år åt den eller dem, som åtaga sig afgift

för högsta litertal, och må härvid allenast en rättighet i sänder utbjudas.

Magistraten insände derefter det vid auktionen förda protokoll jemte eget

utlåtande till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som ege att pröfva de

gjorda anbuden och dem, med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet

och lämplighet än äfven å den erbjudna afgiftens belopp, antaga eller

förkasta.

2. Uppstår i stad fråga att åt särskilt inom staden uteslutande för

ändamålet bildadt bolag öfverlåta all den minuthandel med och utskänkning

af bränvin, hvilken eljest skall, enligt näst föregående mom., å auktion

utbjudas, må magistraten genom minst en månad förut utfärdad

offentlig kungörelse inom viss utsatt tid infordra skriftliga anbud å sådan

minuthandel och utskänkning. Inkomna anbud, som böra åtföljas af bolagets

stadgar, granskas af magistraten, hvilken, efter det stadsfullmägtige

eller, der sådane ej finnas, allmän rådstuga blifvit hörde, insänder handlingarne

jemte eget utlåtande till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som

med afseende å bolagens lämplighet eger anbuden antaga eller förkasta.

Finner Kongl. Maj:ts befallningshafvande icke skäl antaga något af de

gjorda anbuden eller blifva dessa icke pröfvade före juni månads utgång,

förfares såsom i mom. 1 är stadgadt.

§ 10.

1. Vill någon väcka förslag, att annan utskänkning än den, som

kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken å landet idkas,

göre derom framställning hos kommunalnämndens ordförande inom första

hälften af mars månad det år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden

skall före slutet af samma månad deröfver afgifva yttrande och

deri, om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes, utsätta den

trakt, hvarinom den må ega rum, hvarefter yttrandet öfverlemnas till

ordföranden i kommunalstämman. Denne inhemte, före april månads utgång,

på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å rad pålyst, socknemännens

utlåtande i ämnet. Varder framställningen af kommunalstämman

ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman tillstyrkt bifall,

insände, inom tre veckor från det kommunalstämman blifvit hållen, ordföranden

kommunalstämmoprotokollet och kommunalnämndens yttrande,

jemte eget utlåtande i ämnet, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

Varder framställningen icke genast af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

afslagen, läte Kongl. Maj:ts befallningshafvande, derest den trakt inom

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

kommunen, hvarest utskänkningen skulle utöfvas, är så belägen, att rörelsen

kan vålla olägenhet för annan kommun, i kyrkan inom denna kommun

kungöra, att sådan framställning blifvit väckt, med föreläggande för

kommunen att, derest han har något att erinra mot bifall till framställningen,

inom viss bestämd tid och vid förlust af rättigheten att i frågan

vidare höras, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande inkomma med yttrande.

Sitt beslut i ämnet delgifve Kongl. Maj:ts befallningshafvande ordförande

i kommunalnämnden i den kommun, der fråga om utskänkningen

blifvit väckt, samt vederbörande länsman.

2. Der fråga uppstår, att rättighet till minuthandel med bränvin

i socken må beviljas, förfares på lika sätt som om utskänkning nu stadgadt

är.

§ 13.

1. Vid sådan helsobrunn eller badort, der särskild läkare finnes

anstäld, på passagerarefartyg eller der värdshusrörelse af annan anledning

kan för någon del af året tillfälligtvis vara af omständigheterna påkallad,

dock ej vid läger eller der trupp eljest är för flera dagar sammandragen,

må för kortare tid än år rättighet till bränvinsutskänkning på derom af

vederbörande gjord anmälan meddelas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande;

dock må tillstånd till utskänkning vid helsobrunn eller badort,

hvarom nu är sagdt, icke beviljas, utan att vederbörande kommunalstyrelse

lemnats tillfälle att derom yttra sig.

2. Rättighet till utskänkning å passagerarefartyg sökes hos Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i det län, hvarest fartygets rederi har sitt hufvudsäte.

Sådan utskänkning må endast ega rum till förtäring ombord å

fartyget och må, under det fartyget ligger i hamn eller vid land, allenast

ske till besättningen och till dem, som i fartygets restaurationslokal intaga

måltid; egande Kongl. Maj:ts befallningshafvande att jemväl i öfrig!

beträffande utskänkningen föreskrifva de inskränkningar, som kunna finnas

nödiga.

3. Då rättighet till bränvinsutskänkning enligt denna § meddelas,

underrätte Kongl. Maj:ts befallningshafvande derom vederbörande i och för

den åtgärd, som på taxeringsmyndigheterna ankommer.

1 eu inom Andra Kammaren af herr E. J. Ekman samt 47 andra

af kammarens ledamöter väckt motion, n:o 155, anföra motionärerna:

»Frågan om minuthandel med eller utskänkning af bränvin är

af så stor betydelse för eu kommuns sedliga ställning och moraliska utveckling,

att den utan tvifvel kräfver i lagstiftningsväg ett särskild! bo
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

fjertande. Bränvinsutminuterings- och utskänkningsfrågan är icke blott

en penningefråga, hvarom man bör votera efter den vanliga röstlängden,

utan framför allt eu sedlighets^fr äg a, som innerligt berör individernas enskilda

lif och familjelifvet, hvadan det är på sin plats, att en annan

röstgrund får göra sig gällande, hvarigenom personlighetsprincipen mer

kommer till sin rätt.

Äfven i andra frågor af långt mindre betydelse än den ofvan påpekade

har man redan börjat att tillämpa en annan röstgrund än den

vanliga. Vid val af nämndemän, af godemän vid landtmäteriförrättningar,

af riksdagsmän till Andra Kammaren, vid kallande af fjerde profpredikant

samt vid val af kyrkomötesombud begagnas numera per-capitaomröstning.

Man har således redan vid åtskilliga frågors afgörande funnit lämpligt

frångå den vanliga voteringsprincipen, hvadan yrkandet på per-capitaomröstning

vid beviljande af bränvinsutminuterings- och utskänkningsrättigheter

inom en kommun icke kan sägas införa ett nytt, för vårt folk obekant

voteringssätt. Men genom per-capitaomröstning i dylika frågor sättes kommunens

befolkning i tillfälle att få uttala sig i en sak, som på det innerligaste

berör dess hemfrid och husliga lycka, med hopp om att kunna från

kommunen utestänga den fiende, som hotar att förstöra dess lifskraftiga

utveckling och den enskildes sanna lycka och välstånd.

Bevillningsutskottet vid 1893 års riksdag har ock med anledning af

herr J. Andersons i Tenhult motion i liknande syfte enhälligt yttrat, att

det med skäl kan sättas i fråga, om ej i nu berörda angelägenhet större

inflytande borde inom kommunerna tillerkännas flertalets åsigt.

Af hvad nu i korthet blifvit anfördt framgår tydligt, att vi visserligen

icke skulle hafva något emot att i denna fråga gifva per-capitaomröstningen

en ganska stor utsträckning. Men då en större utsträckning

i nämnda rigtning säkerligen för närvarande ej kan påräkna Riksdagens

bifall, så vilja vi inskränka vårt yrkande dertill, att per-capitaomröstning

må vid dylika frågors afgörande ske bland de kommunalt röstberättigade.»

I anledning häraf föreslå motionärerna, att Riksdagen ville för sin

del besluta, att ofvannämnda §§ i nedan angifna delar erhålla följande

förändrade lydelse:

§ 8.

2. För hvarje år skall inom samma tid, sedan de i kommunala angelägenheter

röstberättigade såväl i Stockholm som öfriga städer, utan hinder

af hvad för öfrigt är stadgadt angående dessa städers kommunalförvaltning

i allmänhet, på allmän rådstuga hörde blifvit, dervid en röst till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

7

kommer hvarje röstande, magistraten till Kongl. Maj:ts befallningshafvande

afgifva utlåtande, huruvida — — — — — — — — — —

anses nödig.

3. Kongl. Maj:ts befallningshafvande fatte derefter sitt beslut i

ämnet och gifve det magistraten till känna; dock må ej mot allmän rådstugas

afstyrkande beslutas, att näringsidkare — — — — — —

— — — — — — — — — — — —, hvarom magistraten

och allmän rådstuga äro ense.

§ 9-

1. De i § 8 mom. 2 omförmälda försäljningsrättigheter äfvensom

de, Indika magistraten, sedan allmän rådstuga blifvit hörd, finner skäligt

— — — — — — — — — — — antaga eller förkasta.

2. Uppstår i stad fråga att — — — — — .— — —

— — — — — — — iskänkning. Inkomna anbud, som böra

åtföljas af bolagets stadgar, granskas af magistraten, hvilken, efter det

allmän rådstuga blifvit hörd, insänder handlingarna — — — — —

— — — — — — — — — — — — — är stadgadt.

§ 10.

1. Vill någon väcka förslag, att — — — — — — —

— — — — — — — öfverlemnas till ordföranden i kommunal
stämman.

Denne inhemte, före april månads utgång, på kommunalstämma,

som blifvit två söndagar å rad pålyst, socknemännens utlåtande i ämnet,

dervid en röst tillkommer hvarje röstande. Varder framställningen af kommunalstämman

ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman tillstyrkt

bifall, insände — — — — — — — — — — —

till Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Varder framställningen icke genast

af Kongl. Maj:ts befallningshafvande afslagen, late Kong!. Maj:ts befallningshafvande,

derest den trakt inom kommunen, hvarest utskänkningen

skulle utöfvas, är så belägen, att rörelsen kan vålla olägenhet för annan

kommun, i kyrkan inom denna kommun kungöra, att sådan framställning

blifvit väckt med föreläggande för kommunen, att, derest den har något

att erinra mot bifall till framställningen, inom viss bestämd tid och vid

förlust af rättigheten att i frågan vidare höras, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande

inkomma med yttrande. Beslut i denna fråga fattas såsom

härofvan är föreskrifvet. Sitt beslut — — — — — — — —

— — — — — — vederbörande länsman.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

§ 13.

1. Vid sådan helsobrunn — — — — — — — — —-

— — — — ineddelas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande; dock

må tillstånd till utskänkning vid helsobrunn eller badort, hvarom nu är

sagdt, icke beviljas utan att vederbörande kommunalstämma efter i 10 §

angifna röstgrund lemnats tillfälle att derom yttra sig.

Derjemte hafva i en likaledes inom Andra Kammaren väckt motion,

n:o 192, herr O. G. Eklund från Stockholm jemte 14 andra af kammarens

ledamöter föreslagit,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kong].

Maj:t måtte låta utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga förslag

till ändring i nu gällande förordning om försäljning af bränvin enligt,

följande grunder:

»l:o) När i stads- eller landtkommun fråga uppstår, att rättighet till

annan minuthandel med eller utskänkning af bränvin, än sådan som i stad

eger rum på grund af burskap eller särskildt privilegium och på landet

kan tillkomma innehafvare af gästgifveri, skall inom kommunen meddelas,

åligger det Konungens befallningshafvande, derest inom viss tid skriftlig

ansökan derom inkommer, undertecknad af välfrejdade, till myndig ålder

komna medlemmar af kommunen, som äro svenska medborgare, till ett

antal af motsvarande minst en tjugondedel af kommunens mantalsskrifna.

befolkning, att förordna om anställande i kommunen af omröstning rörande

den sålunda väckta frågan.

2:o) 1 denna omröstning ega alla de kommunmedlemmar att deltaga,

som uppnått myndig ålder, ega god frejd och äro svenska medborgare.

3:o) Omröstningen, som sker med slutna sedlar, gäller endast förbud

eller icke förbud mot ifrågasatt upplåtande af försäljningsrättigheter.

4:o) Om förbudsförslaget. af mer än hälften af de i omröstningen

deltagande antages, träder det i kraft från den tidpunkt, då förut beviljade

rättigheter upphöra, och må ny fråga om upplåtande af rättigheter

ej väckas förrän efter tre år. Om förslaget af flertalet röstande ogillas,

har det förfallit, och kan nv fråga om förbudsomröstning likaledes ej

väckas förrän efter tre år.

5:o) Besvär öfver det genom omröstningen fattade beslutet må ej anföras

på annan grund, än att det förmenas icke hafva tillkommit i laglig

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

ordning; och skall Konungens befallningshafvande, derest beslutet af sådan

anledning undanrödjes, förordna om anställande af ny omröstning.»

En motion med samma förslag, som i sist omförmälda motion framstäf,

har förekommit jemväl vid 1894 års riksdag; i anledning hvaraf

sammansatta bevillnings- och lagutskottet, af hvilket motionen då behandlades,

efter det en utredning om verkningarna af olika lagstiftningsåtgärder

i den föreslagna rigtningen i andra länder gifvits, i sitt betänkande

yttrade:

»Af den ofvan lemnade kortfattade redogörelsen för hithörande förhållanden

i några länder, särskildt i de af motionären åberopade Nordamerikas

förenta stater och England med dess kolonier samt vårt eget

land, framgår enligt utskottets åsigt, att det lokala optionssystemet icke

är mindre fullständigt tillämpadt i vårt land än uti öfriga anförda länder.

De kommunala myndigheterna hafva i Sverige med större framgång än uti

de flesta länder inskränkt bränvinsförsäljningen och uti de flesta kommuner

för landsbygden till och med infört absolut förbud. Att stadskommunerna

hos oss icke ansett sig med framgång kunna genomföra ett dylikt förbud,

torde ej väcka förvåning hos den, som sett, att så godt som öfverallt i

andra länder, der försök i städerna i den rigtningen gjorts, dessa utfallit

mindre gynsamt och måst öfvergifvas. Fördelen att måhända något kunna

inskränka förbrukningens totala belopp har uppvägts af den demoralisation

och de andra olägenheter, som förbudets kringgående så godt som allestädes

medfört, Emellertid äro äfven stadskommunerna i vårt land i sin

fulla rätt att genom lokal option införa förbud för minuthandel med eller

utskänkning af bränvin, om blott stadsfullmägtige eller allmän rådstuga

och magistraten äro ense om fördelen deraf.

Utskottet har icke uti de af motionärerna anförda utländska förhållandena

kunnat finna något exempel på, att den lokala optionen varit uppdragen

åt en vidsträcktare krets röstberättigade än den, som utgjorts af

de i allmänhet i kommunala angelägenheter röstberättigade, men väl har

det visat sig på flera ställen fördelaktigt att lägga afgörandet i händerna

på ett mindre antal personer, som representera ett större område, i ändamål

att minska deras inflytande, hvilkas intressen mer eller mindre voro

förbundna med spirituosaförsäljningen. I likhet med förliden Riksdags

bevillningsutskott, medgifver utskottet visserligen, att önskvärdt vore, det ett

större inflytande än nu är fallet tillerkändes flertalets åsigt, men anser, att

den af motionärerna föreslagna anordningen skulle alltför mycket afvika

från de nu i kommunala angelägenheter rådande rösträttsförhållandena.

Med bränvinsförsäljningen äro förbundna så stora intressen, och sättet för

Bill. till Riksä. Bror. 5 Sand, 1 A/d, 1 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

dess tillämpning är af så ingripande betydelse för kommunernas lugna och

lifskraftiga utveckling, att något talande skäl näppeligen torde kunna anföras,

hvarför icke hithörande frågor borde afgöras på enahanda sätt och

af samma korporationer som kommunens öfriga angelägenheter. Nykterhetsfrågorna

hafva såväl i vårt land som i andra länder visat sig ega

förmågan att sätta sinnena i sådan rörelse, att snarare mer än mindre

betänksamhet och mogenhet i uppfattningen erfordras för deras lugna

profvande än vid andra af de oftare förekommande kommunala frågorna.

Såväl licenssystemet som än mer en på den lokala optionen grundad

ren förbudslagstiftning innebär enligt utskottets uppfattning ett sådant ingripande

i den enskilde individens handlingsfrihet och lefnadsförhållanden,

att hvarje fortskridande på dessa vägar bör ske endast i mån som det

allmänna rättsmedvetandet uppbär och gillar de föreslagna åtgärderna. Ett

förhastadt steg i nämnda rigtning — låt vara framkalladt af aldrig så välmenande

och entusiastiska sträfvanden — framkallar lätt motsatsen af den

verkan, som åsyftas.»

Till stöd för sitt förslag åberopa herr Eklund och hans medmotionärer

de skäl, som anförts i nyss nämnda, vid 1894 års riksdag väckta

motion och den diskussion, som derom fördes i Andra Kammaren, samt

erinra derjemte om ofvanberörda yttrande af 1893 års Riksdags bevillningsutskott

vid behandlingen af en motion i liknande syfte med nu förevarande;

och anföra motionärerna i öfrigt följande:

»Hvad utskottet i sin framställning angående utländska lagstiftnings-

och nykterhetsförhållanden anför kan möjligen tala emot ett allmänt

rusdrycksförbud, men kan aldrig gälla såsom skäl mot ett lokalt

bränvinsveto. I England och Amerika gäller samma lagstiftning för alla

rusdrycker — såväl bränvin och dermed likartade drycker som vin och

maltdrycker. Förbud mot det ena slaget år äfven förbud mot de andra.

Hos oss deremot har icke väckts förslag om vare sig allmänt eller lokalt

förbud mot försäljning af rusdrycker i allmänhet, utan blott af bränvin.

Utskottets framställning om, huru förbudslagar i utlandet verkat, eger derför

ingen tillämplighet i föreliggande fråga.

För att bevisa onödigheten af den föreslagna förändringen hänvisar

utskottet till hvad det kommunala veto, som infördes i vår lagstiftning

genom kongl. förordningen af den 18 januari 1855, uträttat för nykterheten.

Men den utredning, utskottet i fråga härom lemnar, talar mera

för vår uppfattning än för dess egen. Af densamma framgår nemligen,,

att på landsbygden, der kommunens medlemmar direkt — å kommunal
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

stämma — fått deltaga i beslut angående bränvinsförsäljning, nästan alla

utskänknings- och utminuteringsrättigheter fått vika, medan i städerna,

der stadsfullmägtige besluta i ärendet, såväl utskänknings- som utminuteringsställen

ännu finnas i stort antal, oaktadt i många af våra småstäder

bränvinsförsäljning åtminstone lika lätt kunde undvaras som i åtskilliga

större landskommuner. Det är, synes oss, det personliga ingripandet å

kommunalmedlemmarnes sida, som på landsbygden åstadkommer det goda

resultatet.

Hufvudspörsmålet är: böra brärxvinsförsäljningsfrågor afgöras på annat

sätt och efter andra grunder än andra kommunala frågor? Till och med

de Riksdagens utskott, som behandlat 1893 och 1894 års förslag, erkände

— ehuru utan att angifva sättet — önskvärdheten af att befolkningens

stora flertal finge ett större inflytande än nu på sådana frågor. Detta

synes icke kunna ske annorlunda än genom deras afgörande på annan väg

än öfriga kommunala angelägenheter. Fördelarna häraf ligga i öppen dag.

Nykterhetsintresset finge då göra sig gällande direkt utan att behöfva söka

bemägtiga sig ledningen vid kommunala och politiska val, der man mera

borde taga hänsyn till en persons allmänna lämplighet än till hans ståndpunkt

i en speciel, om än så vigtig fråga. Bränvinsförsäljningsfrågor beröra

vida mera folkets breda lager än de förmögna och bildade. Bränvinshandeln

borde väl icke behandlas såsom ett medel att taga ut skattebidrag

af dessa breda folklager, utan fastmera såsom ett ondt, som man visserligen

tills vidare icke kan blifva alldeles qvitt, men som samhället bör så mycket

som möjligt begränsa och mot hvilket det bör taga i anspråk sina medlemmars

moraliska kraft. Denna väckes och sättes i verksamhet i samma

män, som utsigt öppnas att kunna göra någonting för att bekämpa det

onda. Allt detta talar för rigtigheten att gifva flertalet af en kommuns

medlemmar magt att hindra beviljandet af bränvinsförsäljningsrättigheter

inom kommunen.

Utskottet menar, att ett på allmän omröstning grundadt lokalt förbud

enligt vårt förslag skulle vara ett otillbörligt ingrepp i den enskildes handlingsfrihet

och lefnadsförhållanden. Detta påstående håller icke ens streck

inför utskottets eget betänkande, än mindre inför verkligt omsorgsfull och

fördomsfri pröfning. Utskottet påvisar ju sjelft, huru med den nu gällande

lagstiftningen, som det på det högsta lofordar, fullständigt förbud

mot försäljning och utskänkning af bränvin kunnat i en mängd kommuner

inom landet genomföras. Och detta ant öres såsom ett bevis för att det

är bra som det är, och att ingen förändring behöfves. Utskottet synes

sålunda -— såsom eu talare under debatten påvisade — anse, att »om ett

rent förbud inom eu kommun tillämpas i enlighet med nu gällande lag
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

stiftning af de myndigheter, som nu ega besluta, då är ett förbud bra,

och ingenting är deremot att invända; men om detta förbud genomföres

på det sätt, att alla myndiga män och qvinno!’ inom kommunen genom

omröstning uttala sig för ett sådant förbud gent emot kommunalmyndigheten

— då är förbudet ett intrång på den personliga friheten». Om man

en gång erkänt, att ett förbud i vissa fall kan vara berättigadt, så blir

det icke ett intrång i den personliga friheten genom att det kommer till

stånd på det ena eller andra sättet. Och oss synes det, att detta intrång

blefve mindre, i mån som flere komme i tillfälle att derom besluta.

Om annars statsmagterna vilja betrakta bränvinshandeln ur någon

annan synpunkt än såsom ett medel att uttaga skattebidrag af de minst

bemedlade, synes det vara en mycket befogad och mycket rättvis fordran,

att de samhällslager, hvilka mest få lida af bränvinshandelns följder,

måtte få någon medbestämmanderätt i fråga om en sådan rörelses fortsättande.

Dryckenskapen verkar upplösande och förstörande på familjen. Den

störtar otaliga familjer i elände. De, som mest få lida af bränvinshandelns

och bränvinsutskänkningens följder, äro qvinnorna och barnen. De senare

kunna icke föra sin egen talan. Men qvinnan måste känna det såsom sin

pligt att göra allt hvad hon kan för att skydda de sina för detta elände.

Och der familjefadren hemfallit åt dryckenskapslasten, hvilar uppgiften att

skydda familjens intresse uteslutande på qvinnan. Hos qvinnorna har

också — dess bättre — bruket af spritdrycker aldrig så vunnit insteg som

hos männen. Derför fordra både rättvisa och klokhet, att äfven qvinnan

får en bestämmande röst med, der det gäller att sätta en gräns för de

ödeläggelse^ som dessa drycker förorsaka. Vi kunna derför icke annat än

förorda qvinnans rösträtt i fråga om lokalt bränvinsveto.

I vårt broderland Norge har nyligen en bränvinslag blifvit antagen

och redan med synnerligen goda resultat tillämpats. Denna lag rent af

påbjuder omröstning hvart femte år öfver frågan, om bränvin shandel skall

i kommunen tillåtas eller icke. I dessa omröstningar ega alla män och

qvinnor, som fylt tjugufem år, att deltaga.

Så långt som till obligatorisk folkomröstning går deremot icke vårt

förslag. Vi föreslå blott, att en viss bråkdel af antalet medlemmar i en

kommun skall ega rätt, när fråga väckts om rättighet till minuthandel med

eller utskärning af bränvin, begära en allmän omröstning per capita,

huru vida sådan rättighet skall vägras, dock med bibehållande åt vederbörande

myndigheter af bestämmanderätten, i händelse omröstningen icke

utfaller till förmån för förbudet.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

13

De två ifrågavarande motionerna afse båda sådan ändring i bränvinsförsäljningsförordningen,

att vid afgörande! af fråga, huruvida inom en

kommun rättighet till minuthandel med eller iskänkning af bränvin må

ega rum eller icke, ett större inflytande än hvad nu är fallet beredes kommunens

medlemmar. Motionerna äro lika deruti, att de i fråga om rättighet

till bränvinsförsäljning innehålla förslag till omröstning per capita, men

skilja sig väsentligen ifrån hvarandra i två afseenden, nemligen dels derutinnan,

att enligt herr Ekmans m. fl. motion genom sådan omröstning under

alla förhållanden skulle för hvarje gång, då fråga om upplåtande af rättighet

till försäljning af bränvin uppstode, afgöras, huruvida minuthandelseller

utskänkningsrätt finge upplåtas inom kommunen eller icke, under det

att herr Eklund och hans medmotionärer inskränka sitt yrkande i detta

hänseende till att genom den föreslagna omröstningen åstadkomma ett veto

mot att sådan rättighet af vederbörande myndigheter beviljas, dels ock

derutinnan, att då enligt den förra motionen rösträtt skulle tillkomma

allenast de kommunalt röstberättigade, enligt den senare deremot rösträtten

skulle utsträckas till alla medlemmar af kommunen, hvilka uppnått myndig

ålder, egde god frejd och vore svenska medborgare.

Utskottet anser emellertid intetdera af ifrågavarande förslag innefatta

bättre bestämmelser än dem, som nu gälla i fråga om sättet för bestämmande

af rättigheter till minuthandel med och utskänkning af bränvin.

Redan enligt nu gällande förordning bär i de flesta landtkommuner fullständigt

förbud blifvit infördt, och möjlighet att få sådant förbud till stånd

tinnes äfven för städerna. Det torde nemligen icke lida något tvifvel, att

stadsfullmägtige eller allmän rådstuga och magistraten skulle afstyrka beviljandet

af försäljningsrätt inom staden, om en mera allmän önskan i sådan

rigtning skulle göra sig gällande inom samhället. Att i denna fråga gifva

de röstberättigade lika rösträtt eller, såsom i herr Eklunds m. fl. motion

föreslagits, utsträcka rösträtten än ytterligare genom att lägga åtgörande!

i händerna på eu så vidsträckt krets röstberättigade som kommunens alla

till myndig ålder komna medlemmar, män och qvinnor, hvilka ega god

frejd och äro svenska medborgare, finner utskottet innebära eu allt för

stor afvikelse från nu gällande grundsatser för kommunala ärendens afgörande;

hvarförutom, såsom 1894 års sammansatta bevillnings- och lagutskott

i sitt ofvan omförmälda betänkande jemväl framhållit, med bränvinsförsäljningen

äro förbundna så stora intressen och sättet för dess tillämpning

är af så ingripande betydelse för kommunernas lugna och lifskraftiga

utveckling, att skäl icke förefinnes att afgöra hithörande frågor

på annat sätt än öfriga kommunala angelägenheter. Hvad beträffar den

af motionären åberopade, i Norge införda nya bränvinslagen, anser ut
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

skottet att, i anseende till den korta tid, som förflutit efter dess antagande,

verkningarna af nämnda lag ännu icke hunnit så tydligt framträda,

att häraf kan hemtas något föredöme. På grund af hvad sålunda

anförts, hemställer utskottet,

2:o) att herr Ekmans m. fl. motion ej må af Riksdagen

bifallas;

3:o) att herr Eklunds in. It. motion ej heller må

af Riksdagen bifallas.

Herr P. Waldenström har i eu inom Andra Kammaren väckt motion,

n:o 39, hemstält:

»att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville

snarast möjligt inleda de underhandlingar med franska regeringen, som

Riksdagen i skrifvelse den 9 maj 1894 begärde, och att Kongl. Maj:t dervid

måtte, oberoende af ordalagen i Riksdagens skrifvelse, söka att efter sig

företeende omständigheter vinna så mycket som möjligt i det af Riksdagen

framstälda syftet.»

I artikel 17 af den under den 30 december 1881 afslutade handelstraktat

emellan Sverige och Norge samt Frankrike linnes stadgadt, att

franske handelsresande, som färdas inom de Förenade rikena för franska

handelshus, skola der ega att upptaga beställningar med eller utan prof.

Inom Riksdagen har vid åtskilliga tillfällen framhållits, hurusom lagstiftningen

till förmån för inskränkning i handeln med spirituösa drycker

på ett förderfligt sätt kringginges derigenom, att bränvinsförsäljare utsände

resande agenter, som droge omkring i landet och frestade folket att

beställa större eller mindre qvantiteter spirituösa samt såmedelst ersatte

de indragna försäljningsställena, i anledning hvaraf förslag blifvit framstälda

om förbud för innehafvare af rättighet till försäljning af bränvin att låta

genom ombud å annan ort, än der han utöfvade denna sin rätt, till salu

utbjuda eller aftala om leverans af bränvin, men samtliga förslag i sådant

syfte hafva afslagits på grund af ofvan berörda stadgande i artikel 17 af

handelstraktaten, i det att ett förbud af nyss nämnda innehåll skulle betaga

landets egna invånare en rättighet, som tillkom me franska och andra

med dem likstälde utländske undersåtar.

Vid den konferens, som egde rum i Paris år 1891 angående förlängning

af handelstraktaten af den 30 december 1881, väcktes af Sveriges

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

15

ombud i följd häraf förslag till ändring af artikel 17 i antydda rigtning; och

innehåller protokollet för den 28 december 1891 härom följande:

»Bestämmelsen i denna artikel, enligt hvilken franske handelsresande

ega obegränsad rätt att upptaga beställningar, har ansetts kunna innebära

hinder för fullständigt uppnående af den svenska bränvinslagstiftningens

afsigt med bestämmelserna om bränvinsförsäljningsställenas begränsning,

enär dessa bestämmelser lära kringgås på det sätt, att bränvinsförsäljare

genom utsedde reseombud i landsorten låta upptaga reqvisitioner på sin

vara. I anledning häraf och då de föreskrifter, som till förebyggande af

sagda missbruk kunna komma att utfärdas, äfven böra blifva tillämpliga å

utländske handelsresande, begärde Kongl. Maj:ts minister intagande i protokollet

af en förklaring, afseende att framhålla, att bestämmelserna i denna

artikel icke utgöra hinder för svenska regeringens rätt att inom landet ordna

försäljningen af vissa varor på ett med det allmännas intresse öfverensstämmande

sätt, särskilt icke för ordnande af bränvinsförsäljningen i syfte

att motverka dryckenskapen; och ministern föreslog att affatta denna förklaring

sålunda: »Det är öfverenskommet att, för hvad angår rätten att

upptaga beställningar, franske handelsresande skola vara underkastade samma

inskränkningar som för landets egne invånare äro eller framdeles blifva

utfärdade.» Franske ombuden ansågo, att en dylik förklaring skulle, om

den antoges, komma att minska värdet af de i denna artikel intagna bestämmelser,

som vore af särskild vigt för Frankrikes förnämsta exportartikel

till de Förenade rikena, och sedan i anledning häraf någon diskussion

egt rum, hvarunder Sveriges ombud herr Fränekel yttrade, att det

icke var fråga om att förbehålla Kongl. Maj:ts regering någon ny rätt

utan endast att uttryckligen fastslå en tolkning, som i praxis alltid egt

rum, yttrade slutligen franske handelsministern, att den ifrågasatta förklaringen

icke i någon mån kunde öka Kongl. Maj:ts regerings befogenhet

att vidtaga alla nödiga polisåtgärder, som kunde bidraga att minska dryckenskapen,

samt att olika meningar icke kunde finnas derom, att sträfvanden

för ett så berömvärdt mål förtjenade att i alla länder omfattas med välvilja,

men att den ifrågasatta förklaringen mindre rörde denna principfråga

än den allmänna frågan om artikelns faktiska tolkning; att, för att undvika

de missförstånd som lätt kunde uppkomma, det derför vore bättre att

bibehålla status quo i stället för att i protokollet införa inskränkningar,

som kunde komma att minska värdet af denna artikel, som vore afsedd att

gälla för både franske, svenske och norske handelsresande, samt att med

dess nuvarande affattning artikel 17 icke beröfvade Kongl. Maj:ts regering

något till buds stående medel i fråga om polisåtgärder inom landet, under

det att, å andra sidan, de handlande, som drefve sin handel laglydigt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

inom de förenade rikena, fortfarande erhölle ett verkligt skydd. Artikeln

bibehölls.»

Förslag till ändring i artikeln uti ifrågavarande hänseende har äfven

derefter blifvit hos Riksdagen väckt; och har Riksdagen i anledning deraf i

den af motionären åberopade underdåniga skrifvelsen af den 9 maj 1894

anhållit, det täcktes Kongl. Maj:t med Frankrike inleda underhandlingar i

syfte, att den enligt artikel 17 i handelstraktaten franske handelsresande

medgifna rättighet att upptaga beställningar måtte, hvad Sverige anginge,

beträffande bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa drycker,

inskränkas derhän, att sådana beställningar icke finge upptagas hos andra

än innehafvare af bränvinsförsäljningsrättigheter, såvida icke qvantiteten

uppginge till minst 250 liter.

Af statsrådsprotokollet öfver finansärenden den 8 mars 1895, af

hvilket protokoll utdrag finnes bilagdt Kongl. Maj:ts proposition n:o 41

till 1895 års Riksdag, inhemtas, att chefen för finansdepartementet i denna

fråga anfört bland annat:

»Sedan Eders Kongl. Maj:t vid föredragning den 1 juni 1894 af Riksdagens

underdåniga skrifvelse den 9 maj samma år förordnat, att transsumt

af berörda skrifvelse, i hvad den afsåge ändring i handelstraktaten med

Frankrike, skulle expedieras till utrikesdepartementet, aflat hans excellens

herr ministern för utrikes ärendena den 3 påföljande juli en skrifvelse i

ämnet till Eders Kongl. Maj:ts minister i Paris. Efter att hafva erinrat

om innehållet i förut omförmälda konferensprotokoll den 28 december 1891

samt redogjort för innehållet i Riksdagens nyssnämnda skrifvelse, anförde

herr ministern för utrikes ärendena vidare, hurusom, innan frågan, huruvida

någon framställning borde göras till franska regeringen om den berörda

artikeln, föredroges för Eders Kongl. Maj:t, närmare utredning syntes

erfordras, huruvida en sådan inskränkning i handelsresandenas rätt, för

hvilken Riksdagen uttalat sig, borde anses såsom stridande mot den nämnda

artikelns innehåll. Ändamålet med inskränkningen — som skulle komma

att i formelt hänseende gälla lika för svenskar och utländingar, ehuru den

sannolikt i verkligheten skulle komma att nästan uteslutande drabba svenske

bränvin sförsäljare — vore att förekomma, att den i nykterhetens intresse

vidtagna lagstiftning om minskning af bränvinsförsäljningsställena kringginges

på så sätt, att resande agenter begagnade sig af det genom denna

minskning uppkomna tillfälle att verkställa utminutering till enskilda personer

genom att kringsända små qvantiteter spirituösa, och då för sådant

ändamål åtgärder i polisväg måste kunna vidtagas, syntes det som om

frågan om inskränkningen borde anses som stridande mot traktaten berodde

deraf, huruvida den af Riksdagen ifrågasatta åtgärd borde anses

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

17

falla inom gränsen för en polisåtgärd. Någon anmärkningsvärd inskränkning

i de franske handelsresandenas affärsrörelse syntes icke vara att befara.

Alla underrättelser stämde tvärtom öfverens derom, att, på sätt

äfven funnes omnämdt i Riksdagens skrifvelse, de franska handelshusen

drefve sina förnämsta affärer med svenska bränvinsförsäljare, och att de

affärer, som afslutades direkt med enskilda personer, vore af jemförelsevis

ringa omfattning. I anledning häraf anhöll herr ministern för utrikes

ärendena, att ministern i Paris ville afgifva yttrande, huruvida han ansåge,

att den af Riksdagen önskade förändring i lagstiftningen i Sverige skulle

komma att af franska regeringen uppfattas såsom stridande mot traktaten,

dels ock i sådant fall, huruvida ministern ansåge, att någon utsigt funnes,

att franska regeringen kunde komma att bifalla en eventuel framställning

om ändring af artikeln.

I svarsskrifvelse af den 24 oktober nästlidet år erinrade ministern i

Paris till en början, att frågan om handelsresandes rättigheter med hänsyn

till bränvinsförsäljning under förhandlingarna om handelstraktatens förlängning

föranledde en diskussion, som dock icke medförde något resultat,

emedan de franska underhandlarne ansågo nödvändigt att bibehålla ordalydelsen

af artikeln 17 utan att i protokollet införa någon inskränkande

förklaring. Diskussionen från fransk sida öfver denna angelägenhet lemnade

emellertid, enligt hvad ministern vidare anför, ett bestämdt intryck

af den franska regeringens synnerliga omsorg om de franska handelsresandenas

rättigheter, en omsorg, hvars styrka ytterligare skärptes, när

frågan rörde Frankrikes vigtigaste utförselartiklar, vin och cognac. Denna

uppfattning vore ovilkorligen allt framgent gällande, och hade de samtal,

som ministern vid flera tillfällen under hand haft med personer, hvilkas

meningar i dessa angelägenheter vore af vigt, lemnat honom den öfvertygelse,

att franska regeringen skulle anse den ifrågasatta modifikationen

i bränvinslagstiftningen ingalunda som en enkel polisåtgärd, utan som en

högst väsentlig ändring af den gällande ordningen angående spirituösa

dryckesvarors försäljning. I motsättning till den mening, som från vederbörande

i Sverige uttalats om att inskränkandet af handelsresandes beställningar

endast till belopp af ej under 250 liter i verkligheten icke skulle

medföra någon förminskning i varans import och förbrukning, hade kompetenta

personer i Frankrike den åsigt, att en dylik inskränkning skulle

alldeles upphäfva förbindelserna mellan producenterna och kunderna i allmänhet,

äfvensom att hvilken som helst bestämmelse, innehållande en

minimibegränsning, ovilkorligen skulle försvåra handelsresandenas företag

och verksamhet, som man genom handelstraktatens artikel 17 just hade

Bill. till lliksd. Prot. 5 Sami. 1 Afd. 1 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

satt sig som mål att söka utvidga. Den i frågan intresserade klass i

Bordeaux skulle ovilkorligen på det kraftigaste motsätta sig en modifikation

i artikel 17, som på något sätt skulle kunna verka inskränkande på

den redan relativt obetydliga exporten af cognac till Sverige, och högst

sannolikt äfven finna den franska regeringen alldeles obenägen att lemna

bifall till antagandet af en dylik modifikation. Ministern förklarade sig

derför anse, att en eventuel framställning om ändring af handelstraktatens

artikel 17 absolut saknade utsigt till framgång.

Med den uppfattning af den förevarande frågan, som eldigt ministerns

i Paris nyssberörda skrifvelse synes vara i Frankrike rådande, lärer det, såsom

ock ministern framhållit, vara uppenbart, att en underhandling inledd i

syfte att vinna ändring i de rörande franske handelsresandes rättigheter här

i riket traktatsenligt gällande bestämmelserna, hvilka i Frankrike tillmätas

icke ringa betydelse, måste, helst från svensk sida icke något vore att i

vederlag erbjuda, komma att visa sig resultatlös. Jag finner mig derför

icke kunna annat än hemställa, att Riksdagens om inledandet af sådan

underhandling gjorda framställning icke måtte till någon Eders Kongl.

Maj:ts vidare åtgärd föranleda.»

Denna statsrådets hemställan godkändes af Kongl. Maj:t, i följd hvaraf

underhandlingar med franska regeringen icke af Kongl. Magt inleddes.

Uti sin motion erinrar nu motionären, hurusom vid sistlidet års riksdag

på Kongl. Maj:ts förslag antagits den ändring i § 18 af bränvinsförsäljningsförordningen,

att bolag icke må genom ombud till salu utbjuda

eller upptaga beställningar å bränvin; Och anför motionären ytterligare

bland annat: Enligt den kongl. propositionen skulle denna inskränkning

icke gälla sådana vinhandlare, som af bolagen erhållit rättighet att handla

med spirituösa i mindre qvantiteter. Men klart vore, att de åsyftade

verkningarna af det nämnda förbudet för bolagen derigenom totalt upphäfdes.

Enda följden af detsamma blefve den, att den vinst af nämnda

handel, som, om den bedrefves af bolagen, skulle tillfalla det allmänna, nu

stannade i enskilda vinhandlares fickor. Någon betydelse för nykterhetens

befrämjande hade förbudet absolut icke. Det skäl man anfört mot inskränkning

i vinhandlarnes rättigheter hade varit, att man icke kunde

fråntaga svenske män en rättighet, som på grund af handel straktaten med

Frankrike tillkomme franska och andra med dem likstälde utländske undersåtar.

Den inom Riksdagen väckta frågan om inskränkning i franske medborgares

rättighet att upptaga beställningar i Sverige syntes derför motionären

vara af den vigt, att de af Riksdagen 1894 begärda underhandlingarna

borde komma till stånd. Om de bedrefves med tillräcklig kraft,

och om de svenska underhandlarne för franska regeringen klart framhölle

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

19

sakens betydelse för den i Sverige pågående nykterhetsrörelsen samt betonade,

att det här icke vore fråga om det franska vinet, utan endast om

bränvin och dermed jemförliga drycker, så torde man väl icke behöfva på

förhand taga för gifvet, att underhandlingarna skulle blifva utan resultat.

Visserligen hade den franska regeringen icke vid underhandlingen den 28

december 1891 velat antaga det från svensk sida gjorda förslaget till förklaring,

men dels hade detta förslag varit framstäldt i kanske allt för vidtomfattande

ordalag, dels vore det alls icke sagdt, att icke den nuvarande

franska regeringen kunde komma att visa sig mer tillmötesgående än den

dåvarande.

I likhet med motionären anser utskottet, att det skulle vara synnerligen

önskligt, att ändring kunde vinnas i de missförhållanden, som uppstå

derigenom, att kringresande agenter åt personer, hvilka eljest icke vore i

tillfälle eller hade frestelse till att verkställa inköp af spritvaror, utbjuda

sådana eller snarare påtruga dem desamma. Det torde heller icke lida

något tvifvel om, att denna fråga genom lagstiftningens hjelp redan skulle

hafva vunnit sin lösning i den rigtning, som motionären åstundan derest

sådant kunnat ske, utan att derigenom svenska medborgare fråntoges en

rättighet, som enligt ingångna traktater icke kan förmenas handelsresande

från Frankrike och från andra länder, som med hänsyn till sina handelsförhållanden

med Sverige äro likstälda med Frankrike. Visserligen kunde

man föreställa sig, att franska regeringen skulle vara villig att medgifva

Sverige rätt att, oberoende af traktaten, i detta förhållande vidtaga en

ändring, som från svensk sida måste betraktas såsom en enkel polisåtgärd;

men detta är så långt- ifrån fallet, att det från fransk sida, enligt hvad

utskottet inhemtat och jemväl af chefen för finansdepartementet i hans

ofvanberörda yttrande framhållits, ingalunda betraktas så, utan uppfattas

såsom en högst väsentlig ändring af den gällande ordningen angående

spritvarors försäljning; likasom det från Frankrikes sida anses, att en dylik

inskränkning skulle alldeles upphäfva den direkta förbindelsen mellan

producenterna och kunderna och sålunda försvåra franske handelsresandes

företag och verksamhet, som man genom handelstraktatens artikel 17 just

satt sig som mål att söka utvidga.

Af de sålunda vunna upplysningarna om frågans uppfattning i Frankrike

lärer framgå, att det för närvarande icke finnes någon utsigt att kunna

vinna ändring i handelstraktatens ifrågavarande bestämmelse. Ehuru enligt

utskottets förmenande Riksdagen icke bör frångå sin i skrifvelsen af den

9 maj 1894 uttalade mening, anser utskottet under sådana förhållanden

icke lämpligt, att Riksdagen vid detta tillfälle gör förnyad framställning

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

till Kongl. Maj:t i ämnet. Utskottet, som med visshet antager, att svenska

regeringen icke skall underlåta att vid första lägliga tillfälle, som må kunna

yppa sig, ånyo upptaga underhandlingar med Frankrike i detta ämne, hemställer

på ofvan anförda grunder,

4:o) att herr Waldenströms motion icke må för

närvarande till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 februari 1896.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

21

Reservationer:

Vid punkten l:o)

af herr G. Jansson.

Vid punkterna 2:o) och 3:o):

af herrar Collander och Fr ed bolin;

af herr G. Jansson:

»Det synes mig som riksdagsordningens § 47 icke afsett att meddela

eu befogenhet, hvilken må efter godtycke utöfvas eller icke utöfvas. En

sådan lagens grund kan lika litet här som i öfriga grundlagsbestämmelser

förutsättas. Och man bör så mycket mindre finna sig frestad att göra ett

sådant antagande, som anledningen till föreskriften i nämnda § ju är alldeles

uppenbar. Grundlagsstiftaren har tagit hänsyn till det förhållandet,

att frågor kunna förekomma, hvilka ej helt och hållet falla inom de gränser,

som för något af de ständiga utskotten äro uppdragna, utan som äro af en,

om man får så uttrycka sig, blandad natur, och för sådant fall har den

anvisat »sammansatt utskott». Denna anledning framträder tydligt nog äfven

i sjelfva den redaktion af 1810 års riksdagsordnings 43 §, som antogs vid

1853—54 års riksdag: »varder ärende af något riksstånd till flere utskott

remitteradt, eller finner utskott, nödigt att» o. s. v. Uti konstitutionsutskottets

i ämnet afgifna utlåtande af den 15 juli 1851 heter det också:

»När en eller annan frågas beskaffenhet påkallar beredning af sakkunnige

män från olika utskott» o. s. v.

Den blandade naturen af de frågor, som genom nu förevarande

motioner understälts Riksdagens pröfning, lärer förmodligen af ingen förnekas.

I den vid 1894 års riksdag i Andra Kammaren väckta motion,

n:o 113, är tydligen påvisadt, att, då remiss till sammansatt utskott ej kan af

kammaren beslutas, motionen visserligen bort till bevillningsutskottet öfverlemnas,

men att frågan, såsom varande af blandad bevillningslagstiftnings

och kommunallagstiftnings natur, borde handläggas och utlåtande derom afgifvas

af sammansatt, bevillnings- och lagutskott. Denna uppfattning delades

också af dåvarande bevillningsutskott, och kamrarne hafva faktiskt gillat

detta förfaringssätt.

Det är således i enahanda fall som det nu föreliggande erkändt, at.t

ärendets beskaffenhet och ingen annan konsideration afgör, huruvida det är

»nödigt» att »ständigt utskott med annat ständigt utskott sammanträder».

Lika litet som t. ex. statsutskottet beträffande eu ren budgetsfråga eller

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Bevillningsutskottets Betänkande N.-o 1.

bevillningsutskottet beträffande en ren bevillningsfråga eget att »finna»

nödigt att med annat utskott sammanträda, lika litet eger ständigt utskott

att, der förutsättningen af ett ärendes blandade natur är tydligt gifven

uraktlåta iakttagandet af anvisningen i 47 §.

Att, såsom _ man antydt, denna anvisning blott skulle gälla för det

tall, att utskott, till hvilket ett förslag öfverlemnats, funne detsamma böra

bifallas, men att det skulle ega att ensamt vidtaga den högst väsentliga

åtgärden att afstyrka detsamma, är en supposition, som icke är förenlig

med paragrafens ordalag — »sålunda sammansatt utskott eger att utlåtande

afgifva» hvarförutom en sådan tolkning skulle utesluta all rimlig

mening i berörda grundlagsbud, eu brist, som icke torde kunna förutsättas.

Bevillningsutskottet år 1894 har ej heller hyst en sådan uppfattning,

hvilket torde kunna slutas deraf, att man under sammansatta bevillmngs-

och lagutskottets afstyrkande utlåtande, n:o 6, i frågan om lokalt

veto icke finner någon reservant från bevillningsutskottet. Är en fråo-a

af blandad natur, så tillkommer det för öfrigt icke det utskott, till hvilket

frågan i första hand öfverlemnats, att fatta något annat beslut än om

sammanträde med annat utskott; om än samtlige dess ledamöter äro stämda

mot det väckta förslaget, tillkommer det ej utskottet såsom sådant att derom

genom något beslut uttrycka någon mening. Detta har den åberopade

grund lagsparagrafen otvetydigt öfverlemnat åt det sammansatt^, utskottet.

Mot bevillningsutskottets beslut att ej iakttaga denna vid 1894 års

riksdag i samma ämne som det nu förevarande såsom rigtig erkända regel

anmäler jag min reservation och kommer, då jag icke anser ärendet hafva

undergått grundlagsenlig behandling, att yrka betänkandets återförvisning

till utskottet.»

af herr Lundström:

»För hvar och en torde det vara uppenbart, att rusdryckerna äro

en olyckor, nöd och brott. Genom det frivilliga arbetet

på öfvertygelsens väg jemte lagstiftningens ingripande har visserligen under

de senaste årtiondena en minskning i spirituosaförbrukningen skett och

derigenom en del af det onda förekommits. Dock återstår ännu mycket

att göra på detta område. Lagstiftningen bör ej stanna på den väg, den

redan beträdt, och ett lämpligt steg framåt skulle enligt min tanke tagas

genom införande af s. k. lokalt veto i fråga om bränvinsförsäljning.

Det torde nemligen icke kunna förnekas, att det ligger en oegentlighet

uti att bränvinsförsäljning skall kunna inrättas i en kommun till

frestelse och fall för många, äfven om flertalet af kommunens myndiga

medlemmar än så gerna vilja vara den qvitt.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

23

Från en del håll anföres mot en restriktiv lagstiftning i fråga om

rusdrjmkshandteringen, att »tänkesättet bland folket icke är moget», att

man vill »pålägga ett olidligt tvång» o. s. v.

Det må erkännas, att sådana påståenden skulle ega. ett visst berättigande,

om här afsåges ett för hela landet gällande rusdrycksförbud. Men

i den af herr Eklund m. fl. väckta motionen hemställes endast om rätt åt

hvarje kommun för sig att genom i viss ordning begärd omröstning vägra

ett ifrågasatt upplåtande af bränvinsförsäljningsrättighet. Vid tillämpning

af denna rätt blefve man ju i tillfälle att se, huru långt folkets mening

avancerat i denna fråga. Jag kan för min del icke finna det origtigt, att,

då alla kommunens medlemmar i viss mening måste gemensamt vidkännas

de menliga följderna af här ifrågavarande handtering, det ock må tillerkännas

dem rätt att inlägga sitt ord i frågan, huruvida de vilja eller icke

vilja medgifva densamma inom sitt område.

Till undvikande af missförstånd torde jag böra framhålla, att man i

ett bifall till herr Eklunds motion enligt min tanke icke behöfver se en

begynnelse till den kommunala röstgrundens ändring i andra frågor. Motionen

inskränker sig nemligen endast till att yrka vetorätt i ett enda

bestämdt angifvet syfte, och dessutom är nykterhetsfrågan af så stor betydelse

för kommunernas lugna och kraftiga utveckling, att just i densamma

större inflytande bör inom kommunerna tillerkännas flertalets åsigt.

Då slutligen detta s. k. lokala veto rönt de lifligagte sympatier från

alla delar af landet, i det att från snart sagdt alla håll instämmanden

försports såväl i herr Joh. Andersons i Tenhult 1893 i samma syfte väckta

motion som i här föreliggande förslag, då det 1894 väcktes i Andra

Kammaren, har jag ansett denna sak vara värd att beaktas samt hemställer

derför,

att Riksdagen måtte bifalla herr Oskar Eklunds

in. fl. motion».

af herr S. M. Olsson:

»Då det synes mig vara af största vigt, att lagstiftningen i fråga

om spirituösa drycker ej stannar allt för långt efter den bland folket i

allmänhet rådande uppfattningen, nemligen att dessa dryckers åtkomst bör

mer och mer försvåras, tills man ändtligen kommit derhän, att förbud mot

deras tillverkning och försäljning kan införas, har jag icke kunnat gilla

det slut, hvartill utskottet kommit i fråga om här föreliggande motioner.

Jag anser, att åtminstone något af de framstälda förslagen bort af utskottet

tillstyrkas.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 1.

I likhet med ett stort antal af Andra Kammarens ledamöter undertecknade

jag vid 1894 års riksdag en motion af alldeles lika lydelse med

herr Oskar Eklunds in. fl. här föreliggande. Och jag var äfven bland

dem, som i Andra Kammaren röstade för bifall till densamma. Oaktadt

motionen då föll, har jag dock bibehållit hoppet om att det i densamma

framstälda förslaget om s. k. lokalt veto omsider skall vinna Riksdagens bifall.

Vid denna riksdag har jag emellertid icke undertecknat herr Eklunds

m. fl. motion om lokalt veto, utan en annan, en af herr Ekman framburen,

i hvilken endast yrkas på den ändring i bränvinsförsäljningsförordningen,

att beslut angående bränvinsförsäljning inom en kommun må fattas med

omröstning per capita, ej efter fyrk, bland kommunens röstberättigade medlemmar.

Jag biträdde detta yrkande, troende, att detta lättare skulle kunna

tillstyrkas af utskottet än yrkandet på lokalt veto.

Sedan dess har jag emellertid funnit, att så icke är förhållandet.

Det ena förslaget har lika litet som det andra lyckats tillvinna sig någon

framgång inom utskottet. Då så är, har jag funnit lämpligt frånträda det

i herr Ekmans motion framstälda förslaget och återgå till det, som finnes

i herr Eklunds m. fl. motion och som ur principiel synpunkt är mest

tilltalande och otvifvelaktigt mest kan gagna nykterhetssaken.

Jag förenar mig således med eu annan reservant, herr Lundström,

uti att hemställa,

att Riksdagen måtte bifalla herr Oskär Eklunds

m. fl. motion.»

Vid punkten 4:6)

af herr G. Jansson, som yrkat, att utskottet måtte hemställa om Riksdagens

bifall till herr Waldenströms motion på det sätt, att Riksdagen i skrifvelse

anhåller, att Kongl. Maj:t ville vid första lägliga tillfälle, som ma kunna

yppa sig, inleda de underhandlingar med franska regeringen, som Riksdagen

i skrifvelse den 9 maj 1894 begärde, och att Kongl. Maj:t dervid måtte, oberoende

af ordalagen i Riksdagens skrifvelse, söka att efter sig företeende omständigheter

vinna så mycket som möjligt i det af Riksdagen framstälda syftet.

Herrar af Buren och Swartling hafva härjemte begärt få antecknadt,

att de icke deltagit i behandlingen, den förre af samtliga punkterna i betänkandet

samt den senare af punkterna 2:o) och 3:o).

Stockholm 1896. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.