Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckt, motion om upphörande af den personliga sjukvårdsafgiften.

1896-02-20 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1896:4, Betänkande, i anledning af väckt, motion om upphörande af den personliga sjukvårdsafgiften.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 20 Februari 1896, kl. 3 e. m.

Betänkande, i anledning af väckt, motion om upphörande af den

personliga sjukvårdsafgiften.

(2:a A.)

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 77, har herr J.

Mankell föreslagit, »att Riksdagen måtte besluta en skrifvelse till Kongl.

Maj:t med anhållan att snarast möjligt framlägga förslag till afskaffande af

den personliga sjukvårdsafgiften på sätt kan finnas lämpligt efter föregående

utredning af dess förhållande till öfriga personliga skatter.»

Till stöd för detta sitt förslag åberopar motionären den motivering,

som förefinnes i en utaf honom, likaledes vid innevarande års riksdag

väckt motion om mantalspenningarnes afskaffande.

Efter att hafva lemnat en framställning om de personliga skatternas

uppkomst in. m., anför motionären i sistberörda motion, bland annat, följande:
»Förkastligheten

af de personliga skatterna förefaller så påtaglig, att

den svårligen af någon rättänkande och förnuftig menniska, med ringaste

insigt i skatteväsendets beskaffenhet, borde kunna förnekas. Fn sådan

skatteform står i rakt omvändt förhållande till skatteförmågan. Att den

fattigaste för sin familj och sina tjenare skall betala samma belopp som

millionären — för att icke tala om aktiebolag och banker, som äro alldeles

befriade — synes orimligt. Också hafva de personliga skatterna i de flesta

civiliserade länder blifvit afskaffade. Och det är blott med några få stater

— år 1878 Ryssland, Sachsen och Frankrike — som Sverige delar den

tvetydiga äran af deras bibehållande.

Detta erkändes äfven i princip af den stora skatteregleringskomitén,

som helst skulle velat föreslå deras allmänna afskaffande. Men den lät

förmå sig att blott delvis tillstyrka en sådan åtgärd af det då praktiska

Bill. till Riksd. Prot. 18Hd. 5 Sami. / Afd. 4 Häft. (N:is 4, ö.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

skälet, att det måhända skulle förefalla nog brådstörtadt att på en gång

beröfva staten och kommunen en inkomst af 5 millioner, då så många

andra skattelättnader samtidigt ifrågasattes. Yäl hade under sådana omständigheter

varit, om komitén, med fasthållande af principens läglighet,

föreslagit en efter hand skeende afskrifning, liksom med grundskatterna

och indelningsverket. Men den föredrog i stället att tillstyrka afskaffande!

allenast af några bland de personliga afgifterna, nemligen folkskoleafgiften,

skyddsafgiften och fattigvårdsafgiften, jemte ofvan angifna mindre, personella

afgifter. Och till försvar för de öfrigas bibehållande anförde den

grunder, hvilka väl för hvarje följdrigtigt tänkande menniska måste betraktas

såsom svepskäl, men hvilka dock sedermera af de personliga skatternas

anhängare fått göra tjenst vid hvarje försök till deras afskaffande.

Hvad angår sjukvärdsafgiften, så framhöll skatteregleringskomitén,

med sin en gång antagna inkonseqvens, att denna personliga afgift hvarken

var med någon verklig olägenhet förenad eller obillig, då den utgick för

ett ändamål, hvars tillgodoseende måste ligga alla samhällsmedlemmar lika

om hjertat, hvarjemte den gaf en vink om att afgiftens afskaffande måhända

skulle påkalla en betänklig förhöjning af legosängsafgifterna, genom

hvilken varning den vann många ytliga betraktare af saken. Med anledning

häraf må frågas, om ej en mängd andra sam hällsändamål i lika mån

måste »ligga alla samhällsmedlemmar om hjertat» utan att derför påkalla

en orättvis skatt, och om icke priset på legosängsafgifter skulle kunna

bibehållas genom andra inkomsters anskaffande för samma ändamål? Också

intygade den ecklesiastikminister, som föredrog skatteregleringskomiténs

betänkande och hvilken i stället ville bibehålla den personliga folkskoleafgiften,

att af alla till kommunen utgående personliga skatter sjukvårdsafgiften

lättast skulle kunna undvaras, i det att derigenom inflytande

medel utan större svårighet kunde ersättas genom vanlig landstingsskatt.

Må i afseende på denna fråga särskildt hänvisas till herr O. H. Ströms

utredning i hans vid 1895 års riksdag väckta motion, n:o 26.

Mer än någonsin torde nu äfven tiden vara inne för de personliga

skatternas fullständiga afskaffande. Något, om än ©tillfyllestgörande, skäl

mot deras ersättande medelst inkomstskatt efter fyrk eller bevillning kunde

möjligen de oprivilegierade jordbrukarne haft att anföra, så länge de voro

betungade med grundskatter och indelningsverk. Men sedan de nu blifvit

befriade icke allenast från denna skatteform, utan äfven fått skyddstullar,

hvilka derjemte kommit landets industriidkare till godo, finnes så mycket

mindre skal för de personliga skatternas bibehållande, som de obemedlade

i vida högre mån än förut måste tryckas genom dessa skatters qvarstående,

sedan de genom väsentligt höjda förbrukningsskatter nödgats ersätta stats
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4. 3

kassan de inkomster, som gått förlorade genom de sjelfegande jordbrukarnes

och genom industriidkarnes skattelättnader.

Den enklaste och påtagligaste rättvisa måste således förestafva de

persordiga skatternas snara afskaffande. Härför synes äfven den nuvarande

tidpunkten, då så betydliga öfverskott å statsinkomsterna förefinnas, böra

anses vara särdeles gynsam. Visserligen kan man säga, att denna omständighet

egentligen blott kan hafva omedelbar inverkan på möjligheten af

mantalspenningarnes afskaffande, som ingå till statsverket. Men dervid

måste likväl erinras, att för de obemedlade, som i främsta rummet tryckas

af de personliga skatterna, svårigheten att bära de höjda förbrukningsskatter,

som ingå till statsverket, måste minskas genom de för kommunala

behof utgående personliga afgifternas afskaffande, hvilket således verkar

såsom en skattelättnad med afseende på det totala skattebeloppet till både

staten och kommunen.

Oberäknadt rättmätigheten, hafva äfven såsom praktiska skäl för

meromnämnda skatters afskaffande blifvit anförda: att de ej tillföra staten

eller kommunen några nämnvärda inkomster och ej sällan måste eftergifvas;

att dessa inkomster ej oväsentligt minskas genom besväret och kostnaderna

för afgifternas beräkning och uppbörd; att deras afskaffande skulle

kunna medföra förenklad organisation af landsstaterna och de kamerala

verken; samt att de delvis utgå med olika belopp i särskilda delar af riket,

hvilket måste kännas så mycket obilligare, som de på sondiga ställen bestämmas

af de mest bemedlade på fyrktalsväldets grund (se med afseende

härå herr T. Zetterstrands vid senaste riksdag i Andra Kammaren väckta

motion, n:o 21).»

Genom kongl. kungörelsen den 26 augusti 1873 stadgades, att den

så kallade kurhusafgiften skulle upphöra samt att i dess ställe skulle för

den allmänna sjukvården inom hvarje län eller sjukvårdsdistrikt utgå af

eu hvar, som erlade mantalspenningar, eu personlig sjukvårdsafgift med

ett belopp af högst 50 öre för hvarje skattskyldig af mankön samt med

hälften för qvinna, med undantag för Stockholm, hvarest nämnda afgift

skulle utgå med högst 1 krona för man och 50 öre för qvinna; och skulle

denna afgift företrädesvis användas till beredande af kostnadsfri vård åt

veneriska sjuka och till vidtagande i öfrigt af tjenliga åtgärder för den

veneriska sjukdomens hämmande. Det med afseende å Stockholm meddelade

särskilda stadgandet blef, i öfverensstämmelse med skatteregleringskomiténs

i dess den 13 september 1882 afgifna utlåtande angående skatteförhållandena

i riket derom framställda förslag, upphäfdt genom kongl. kungörelsen

den 1 Juni 1883.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

Skatteregleringskomitén, som i öfrigt förordade minskning i de personella

skatternas antal, yttrade i berörda utlåtande, i fråga om sjukvårdsafgiften,

bland annat följande:

»Afser man då först landstingen och de städer, som ej i landsting

deltaga, har komitén ej ansett det vara med någon verklig olägenhet förena

dt eller i någon mån obilligt att bibehålla den personliga skatt, som

för närvarande af dem fastställes att utgå för ett ändamål, hvars tillgodoseende

måste ligga alla samhällsmedlemmar, ej minst de obemedlade, lika

om hjertat, nemligen den allmänna sjukvården, hvars behöriga upprätthållande

må hända skulle försvåras eller påkalla en betänklig förhöjning i

legosängsafgifterna, om det bidrag, som lemnas genom den nu utgående

personliga sjukvårdsafgiften, blefve vederbörande myndigheter undandraget.»

Vid behandling af en under förra årets riksdag väckt motion i enahanda

syfte som nu förevarande yttrade utskottet, att så vidt utskottet

hade sig bekant, någon allmän klagan öfver ifrågavarande skatt icke försports

och att dess allmännyttiga användning torde vara allom klar, hvarjemte

utskottet, gentemot motionärens framhållande af olämpligheten af

personella skatter i allmänhet, erinrade om dessa skatters jemförelsevis

ringa belopp och deras betydelse derutinnan, att de stärka känslan af samhörighet

och erinra samhällets medlemmar om de fördelar, som genom

dessa skatter beredas dem.

Under anslutning till hvad som sålunda yttrats af skatteregleringskomitén

och af nästlidne års bevillningsutskott, får utskottet hemställa,

att herr Mankells förevarande motion icke må till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 Februari 1896.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 4.

5

Reservationer

af herrar friherre von Schwerin, Collander, Fredholm, G. Jansson,

S. M. Olsson och Lundström:

»Under åberopande af den vid sistlidne års riksdag till bevillningsutskottets

betänkande n:o 7, angående upphörande af den personliga sjukvårdsafgiften,

af herr Bokström m. fl. fogade reservation, hvilken vi anse

ega lika stor giltighet nu som då, hafva vi ansett, att utskottet bort

tillstyrka bifall till den af herr Mankell vid innevarande riksdag i ämnet

väckta motion, i all synnerhet som i denna motion endast yrkas, att Kongl.

Maj:t måtte efter föregående utredning framlägga förslag till afskaffande af

den personliga sjukvårdsafgiften.»

Härjemte har herr Swartling anmält sin reservation mot vissa delar

af utskottets motivering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.