Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

1896-02-20 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1896:5, Betänkande, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 20 Februari 1896, kl. 3 e. m.

Betänkande, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner

och rättigheter.

(2:a A).

§ 3 i gällande förordning angående bevillningsafgifter för särskilda

förmåner och rättigheter har följande lydelse:

Enskild bank, som eger sedelutgifningsrätt, skall, förutom bevillning

af fast egendom samt af inkomst, erlägga en afgift af tio kronor för

hvarje tusen kronor af det högsta belopp af bankens sedlar, som på en

gång under näst föregående året varit utlemnade i rörelsen; och är styrelsen

för sådan bank skyldig att, till upplysning vid denna afgifts debitering,

inom den 15 januari hvarje år till Kongl. Maj:ts befallningshafvande

aflemna en genom intyg af det utaf Kongl. Maj:ts befallningshafvande

förordnade ombud bestyrkt uppgift å nyssnämnda sedelbelopp; egande

Kongl. Maj:ts befallningshafvande att efter uppgiftens erhållande ofördröjligen

vidtaga åtgärder för berörda afgifts indrifning och redovisning.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 23, har herr O. Persson

i Killebäckstorp hemstält, att Riksdagen behagade besluta, att den

afgift, som enskild bank med sedelutgifningsrätt, jemlikt ofvannämnda

förordning, har skyldighet att erlägga, höjes från tio kronor till femton

kronor för hvarje tusen kronor af det högsta belopp af bankens sedlar,

som på en gång under näst föregående året varit utleinnadt i rörelsen.

Efter att hafva erinrat om, hvad genom Kongl. Maj:ts kungörelse

den 10 juli 1893 är stadgadt angående den bevillningsafgift, enskilda banker

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5. u 7

med sedelutgifningsrätt hafva att erlägga, anför motionären till stöd för sitt

förslag följande:

»Då vid nämnda års riksdag motion väcktes, att dylik afgift, som

under 1892 års riksdag höjts från tre till fem kronor, skulle ytterligare

förhöjas med ett hundra procent, åberopade motionärerna, bland annat,

den höjning i både bevillning å fastighet och af inkomst, som urtima Riksdagen

1892 beslutit och som ytterligare var ifrågasatt i kongl. propositionen

till 1893 års Riksdag. Och då för de nya och stora summor, som erfordrades,

jordbruket samt andra näringsgrenar redan betungats och komme

att, vidare betungas, ansågs det vara med billighet och rättvisa förenadt,

att, afgiften för sedelutgifningsrätten höjdes.

De skäl, som sålunda anförts, äro enligt min åsigt tillräckliga för

en ytterligare förhöjning af afgiften för sedelutgifningen, hvilken afgift,

icke’ kan anses stå i rimligt förhållande till de avgifter, som i andra beskattningsafseenden

erläggas. Och då nu den principen börjat göra sig

gällande att- i främsta rummet beskatta den stora inkomsten, torde det,,

med hänsyn till deri betydliga vinst, som för de sedelutgifvande enskilda

bankerna årligen uppkommer, jemväl från denna synpunkt vara lämpligt

att af dessa banker kräfva, ökadt, bidrag till det sedan sista förhöjningen

af bevillning för sedelutgifningen väsentligt ökade statsbehofvet.»

Ifrågavarande bevillningsafgift, hvilken, efter att hafva alltifrån år 1861

utgjort 2 kronor, höjdes af 1877 års senare Riksdag till 3 kronor, af 1892

års''Riksdag till 5 kronor samt af 1893 års Riksdag till sitt nuvarande belopp

10 kronor, allt för hvarje tusen kronor af det högsta belopp utaf

bankens sedlar, som på en gång under nästföregående år varit utlemnadt

i rörelsen, har under nedannämnda år tillfört statsverket i jemna hundratal

kronor följande inkomstbelopp:

år

1890 ...........

....... 198,600

kronor

»

1891 .........

.. ... 202,400

»

»

1892 .............

...... 213,700

»

»

1893..............

...... 321,100

»

»

1894. .....

...... 635,100

»

1895..............

...... 671,100

»

Huru stor vinst bankerna hafva af sedelutgifningen, är en fråga,

hvars utredning torde vara af största vigt för att kunna bedöma, hvilken

bevillningsafgift, som skäligen må drabba dem för den särskilda förmån,

som sedelutgifningsrätten innebär. Härutinnan tinnes dock ej någon ut
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 ^ Bevillningsutskottets Betänkande N:o 5.

redning i motionen förebragt, men det tinnes anledning att antaga, att en

höjning af ifrågavarande bevillningsafgift till det af motionären föreslagna

belopp skulle för de enskilda bankerna i hög grad försvåra deras sedelutgifning.

. I afseende härå vill utskottet, i likhet med hvad tillförene vid

behandling af förslag med enahanda syfte som det nu förevarande inom

Riksdagen uttalats, särskildt framhålla, att det icke kan anses tillrådligt,

att Riksdagen skulle använda sin bevillning srätt till omintetgörande af en

rättighet, som på grund af en lagstiftningsåtgärd tillkommit och således

endast genom en sådan borde kunna upphäfvas.

Utskottet vill jemväl erinra derom, att ifrågavarande bevillningsafgift

blifvit så nyligen som år 1893 af Riksdagen bestämd och att några förändrade

förhållanden, hvilka kunde påkalla en förändring deraf, icke sedan

dess inträdt. ■

Då slutligen 1894 års riksdag i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhållit

om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning angående riksbanken

och de enskilda bankerna, uti hvilken skrifvelse särskildt framhållits önskvärdheten

af den enskilda sedelutgifningsrättens upphörande, och då, enligt

hvad som försports, ett dylikt förslag är att förvänta inom den närmaste

framtiden, anser utskottet i alla händelser olämpligt, att Riksdagen, utan att

afvakta berörda förslag, skulle vidtaga den åtgärd, motionären föreslagit.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att herr O. Perssons ifrågavarande motion icke

måtte bifallas.

Stockholm den 20 Februari 1896.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALU.

Stockholm 1896. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.