Sök i Ratio Lex

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2

1896-02-13 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1896:2, 6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Eiksd. kansli den 20 februari 1896, kl. 3 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i

anledning af väckt motion angående ändring af gällande

bestämmelser rörande värnpligtigcs rätt att utvandra.

Jemte det 41 § i värnpligtslagen den 5 juni 1885 stadgar bötesansvar

och hemtningsäfventyr för den värnpligtige, som förfallolöst

uteblifver från inskrifningsförrättning eller tjenstgöring, innehåller nådiga

förordningen angående inskrifning och redovisning af värnpligtige

samt deras tjenstgöring m. m. den 22 december 1892 följande föreskrifter.

I § 126 (efter dess lydelse i nådiga förordningen den 6 augusti

1894) stadgas, att prestbetyg ej må meddelas beväringsman för afflyttning

från riket, såvida han icke visar, att han dertill erhållit vederbörligt

tillstånd. § 125 har denna lydelse:

§ 125. 1. Önskar värnpligtig, som icke blifvit till landstormen

öfverförd, att för vinnande af bättre utkomst eller på grund af eljest

ömmande omständigheter erhålla tillstånd att afflytta från riket, ingifve

han till kompaniområdesbefälhafvaren i det kompaniområde, inom hvilket

sökanden är mantalsskrifven eller, om han är inskrifven å sjömanshus,

detsamma är beläget, till Kongl. Maj:t stöld ansökan i ämnet och foge

dervid prestbetyg äfvensom uppgift å de medel, öfver hvilka sökanden

för verkställande af utflyttningen förfogar, samt de andra handlingar,

som han till stöd för ansökningen vill åberopa.

2. Sedan kompaniområdesbefälhafvaren om sökanden inhemtat tillgängliga

upplysningar, åligger det honom att till landtförsvarsdepartemen
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 7

tets afdelning af Kongl. Maj:ts kansli insända handlingarna jemte eget

yttrande och intyg om den beväringsöfning, sökanden må hafva undergått;

kommande, sedan nådigt beslut i ärendet fattats, att till kompaniområdesbefälhafvaren

expedieras resolution att sökanden, på begäran,

tillställas.

Enligt § 136: 2, § 29: 4 och § 75: 1 bestämmes närmare, hurusom

det åligger värnpligtig, hvilken erhållit sådant tillstånd, ej mindre att,

derest han fortfarande vistas i landet, då kallelse utgår till inskrifningsförrättning,

tjenstgöring eller mönstring, dervid han, såvida ej tillstånd

till utflyttningen erhållits, haft skyldighet infinna sig, vid inskrifningsförrättningen,

tjenstgöringen eller mönstringen iakttaga inställelse än

äfven att, om han åter inflyttar utan att hafva öfverskridit. värnpligtsåldern

eller i annat land vunnit medborgarrätt, fullgöra den värnpligt,

honom då ännu kan åligga.

Genom § 6 i nådiga förordningen om hvad med afseende å utvandrares

fortskaffande till främmande verldsdel iakttagas bör den 4 juni

1884, är utvandrareagent förbjudet att fortskaffa utvandrare, som ej

företer utflyttningsbetyg.

I en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 21), som blifvit

till utskottet öfverlemnad, har herr C. E. Ljungberg hemstält,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t ville så snart ske kan och senast inför nästblifvande

Riksdag framlägga förslag till bestämmelser, egnade att afvärja en för

fäderneslandet skadlig utvandring af män, tillhörande värnpligtsåldern.

Till stöd härför anför motionären:

Det torde väl knappt erfordras något bevis för den sanning, att

den stora utvandring från vårt land, som i synnerhet från 1860-talet

fortgått, medfört en stor nationalförlust. Utvandringen från Skandinavien

har under vissa år (efter 1879) varit fyra eller fem gånger starkare

än i det öfriga Europa0); och den bortförde under årtiondena

1861—1880 något mer än fjerdedele», nemligen 27 procent af Sveriges

nativitetsöfverskott (35 proc. af Norges)00}. Antalet af personer, som

under de fyratio åren 1851 med 1890 utvandrat från Sverige, uppgifves

af statistiska centralbyrån (lind. berättelse för 1890, lista afd.) till

666,017, och om man allenast till 1,000 kronor personen uppskattar

*) Folkmängden och folkökningen i Skandinavien 1815 - 1880, sid. 51, af 11. Gullberg och

G. Sundbärg.

**) 1. c., sid. 51.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

hvad i medeltal deras uppfostran kostat landet, uppgår vår nationalförlust

på detta område och på dessa fyra decennier till öfver 666

millioner kronor.

Detta belopp, som obestridligen är det allra lägsta, hvartill ifrågavarande

förlust kan uppskattas, desto hellre som de finnas, hvilka anse,

att, öfver hufvud taget, hvarje person redan vid 15 års ålder kostat

landet 2,000 kronor, och som de penningar och värdesaker, hvilka utvandrarne

medfört, icke äro deruti inbegripna, borde i och för sig mana

till mera allvarliga bemödanden, än som hittills egt rum, för att i någon

mån hämma en onaturlig utströmning af menniskor från vårt folkfattiga

land; men än mera bjudande blir denna pligt och nödvändighet, när

man betänker, att det är just, såsom naturligt är, de kraftigaste åldersklasserna,

som relativt mest fjolla utvandrarnes täta leder.

Särskildt måste det väcka alla deras bekymmer, som inse, hvilka

utomordentliga ansträngningar, som för en så fåtalig nation som vår

erfordras, för att vi må kunna värja oss emot en grannes väldiga härskaror,

att städse en så betydlig del af vår manliga ungdom inom beväringsåldern

afviker från landet.

Med föranledande af vår befolknings svaga numerär har representationen

för kort tid sedan funnit sig nödsakad att betydligt förlänga

förut gällande tid för värnpligtens utgörande.

Efter att hafva ådagalagt, att hittills funnits, för fälteorpsens mobilisering,

i verkligheten endast fyra årsklasser att tillgå, yttrades i det

inom generalstaben utarbetade arméförslaget: »Men fyra årsklasser för
slå

icke. För att vår här skall uppträda med den styrka, som hittills

af alla fackmän ansetts som ett minimum, fordras derför eu utsträckning

af värnpligtstiden.» Och Kiksdagen ansåg sig också nödsakad

att förlänga denna tid från 12 till 20 år, d. v. s. till och med 40:de

året.

Den uppoffring, nationen sålunda underkastat sig för sitt försvar,

båtar dock föga, om de värnpligtige fortfarande få utan allt hinder

strömma ut öfver våra gränser till främmande länders tjenst och båtnad.

Eget nog har i senare tider, om genom ett förbiseende eller af

annan orsak, friheten att utvandra blifvit mera underlättad, än den förr

var, ehuru samtidigt insigten vaknat om nödvändigheten af arméstyrkans

höjande.

Uti en kongl. skrifvelse af den 20 maj 1851 uttalades den uppfattning,

att beväringsskyldig icke finge ur riket afflytta utan att, enligt

dåvarande beväringslag, sätta annan duglig karl i sitt ställe; och uti

en liknande skrifvelse af den 28 mars 1854 uttalades, att bevärings
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 9

skyldig, som icke begagnat sig af den i kongl. kungörelsen den 27

oktober 1812 medgifna utväg att i sitt ställe sätta annan godkänd karl,

icke kan tillåtas att utan särskildt nådigt tillstånd ur riket afflytta.

Kom så med förordningen den 13 november 1860 en ny beväringslag

till stånd, i hvars 4:de § stadgades: »Skulle någon, hvars bevärings
skyldighet

ännu fortfar, önska att blifva från densamma fri, för att

kunna till främmande land utflytta, vilje Vi, uppå derom gjord underdånig

anmälan, för hvarje fall beslut meddela; dock skall ingen, som

eger tillgång, erhålla sådan befrielse, med mindre han, i fredstid, erlägger

den i § 15 omförmälda afgift (100 rdr runt), samt i krigstid

genom legning sätter annan antaglig karl i sitt ställe.» Då sedermera,

genom kongl. kungörelsen den 1 november 1872, lega och friköp afskaffades,

stod stadgandet om det särskilda utvandringstillståndet qvar,

men nära nog såsom en död bokstaf, tills det genom kongl. förordningarne

den 6 december 1886 och 28 januari 1887 åter upplifvades.

I den förra af dessa förordningar, den af 1886, stadgades, att

»prestbetyg för afflyttning från riket icke finge meddelas beväringsman,

så vida han icke visade, att han dertill erhållit vederbörligt tillstånd»;

och i den senare förordningen finner man icke utan förundran, att

regeringen, långt ifrån att vilja hämma beväringens utvandring, vidtog

särskilda anstalter för dess befordrande. Det heter nemligen i 1887

års förordning, att Kongl. Maj:t ansett närmare bestämmelser erforderliga

»i syfte att åt värnpligtige, som önska att deraf komma i åtnjutande,

bereda tillfälle att utan särskild omgång och kostnad få sina ansökningar

derom Vår nådiga pröfning understälda»; och behöfde värnpligtig

derför blott till kompaniområdesbefälhafvaren inlemna sin underdåniga

ansökning.

Att denna förordning snarare verkade upplifvande än hämmande

på utvandringen af ungt folk från riket, visar sig af de höga siffror, utvandringen

af värnpligtige derefter antog. Den besteg sig nemligen af

mankön, t. ex. inom åldersklasserna 21—26 år, år 1887 till 4,640 eller

15,9 procent och år 1888 till 8,078 eller 27,9 procent af emigrerade

män; och med hvilken lätthet tillåtelsen att afflytta ur riket nu meddelas,

kan ses deraf, att, enligt officiella uppgifter, följande antal utvandringstillstånd

blifvit meddeladt, nemligen år 1887 4,561, 1888 7,917,

1889 3,793, år 1890 3,616, 1891 5,247, 1892 5,986 och 1893 6,972.

Att dessa siffror understiga det faktiskt utvandrade antalet lärer

härleda sig deraf, att från värnpligten frikallade 21—26-åringar ej behof!

särskildt utvandringstillstånd samt att utvandringen öfver norska

gränsen och öfver Danmark lärer vara alldeles okontrollerad. SistBih.

till Riked. Prat. 1806. H Band. 2 A/d. 1 Band. 1 Käft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

nämnda fel borde väl afhjelpas, om några bestämmelser mot utvandring

skola blifva effektiva.

Då här ofvan blifvit visadt, att det vilkorliga förbud, som år 1812

stadgades och år 1851 upplifvades mot värnpligtiges utvandring, år

18G0 utbyttes mot föreskrift om särskildt kongl. tillstånd och viss afgift®

erläggande, hvarefter det från 1887 erfordras endast nådigt tillstånd,

hvithet blott undantagsvis lärer vägras eller, rättare, uppskjutas;

och då den starka utvandring, som till och med år 1893 egt rum, blott

för år 1894 nedgått, för att år 1895 åter stiga med öfver 50 procent

— en stegring, som sannolikt kommer att ytterligare fortgå, i den mån

de ekonomiska förhållandena i Nordamerika förbättras — frågar man

sig, om icke något borde göras för att, innan utströmningen af våra

värnpligtige tager ny fart, söka motverka denna kräfta för vårt försvarsväsen.

Det lärer icke vara till mycket gagn att tillskapa nya

härordningar och offra millioner på vapen och fästningar, om man icke

kan hålla sina kadrer fulltaliga och icke har manskap för försvarsverkets

mångfaldiga behof.

Då det måste vara lärorikt att se, huru andra nationer behandlat

denna vigtiga fråga, har jag, trots de svårigheter, som för en enskild

man äro förenade med sådana forskningar, sökt förskaffa mig några

upplysningar derom °), af hvilka jag tror mig böra här meddela några

af de vigtigaste.

I tyska riket lemnas tillstånd till utvandring åt värnpligtig emellan

fylda 17 och fylda 25 år endast så vida lian kan förete intyg från inskrifningskommissionen,

att utvandringen ej sker i afsigt att undandraga

sig militärtjensten.

Tillstånd till utvandring blir ogiltigt, derest afresa ej skett inom

6 månader efter tillståndets erhållande.

Värnpligtig, som, i afsigt att undandraga sig tjenstgöring i hären

eller flottan, utan tillåtelse lemnar förbundsområdet. eller efter uppnådd

militärpligtig ålder uppehåller sig utom förbundsområdet, straffas med

böter från 150 till 3,000 mark eller med fängelse från 1 månad till 1

år; och om krig utbrutit eller fara för sådant är för handen, kan utvan- *)

*) Dessa upplysningar äro dels benäget meddelade från kongl. landtförsvarsdepartementet och

generalstabens militärstatistiska afdelning, dels ock hemtade ur en i tidningen »Försvarsvännen», år

1891, intagen uppsats af E. v. d. L., äfvensom ur »Strafgesetzbuch fur das Deutsche Reich» af 26

oktober 1876; Berlin 1876.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 11

dringstillstånd genom kejserlig förordning förvägras. Den af värnpligtig^,

som det oaktadt utvandrar, kan straffas med fängelse ända* till 2

år och böter intill 3,000 mark. I Tyskland sakfällas årligen flera tusende

värnpligtige för otillåten utvandring.

I Österrike-Ung em får ingen i aktiva armén tjenstskyldig värnpligtig

utvandra, utom i det fall att han emigrerar jemte sina föräldrar.

Tillhör den värnpligtige den aktiva arméns eller'' marinens reserv

m. m., tillåtes visserligen emigration för den sökandes egen och familjens

utkomst; men långt ifrån att, såsom i Sverige, vederbörande sökt

underlätta emigrantens besvär, är föreskrifvet, att ansökningen om tilllåtelse

skall vara åtföljd af både kommunala och militära myndigheters

yttranden, då densamma inlemnas till ministern för inre ärenden. Derefter

öfverlemnas den till landtförsvarsministern, som, om det politiskt

icke är något att invända, sänder ansökningen till den gemensamma

krigsministern (således den femte auktoriteten), hvilken beviljar ansökningen

endast, om den sökande förklarar sig vilja upphöra att vara

österrikisk-ungersk medborgare och sedan en viss summa inbetalts såsom

ersättning för den tid, under hvilken den värnpligtige sålunda

undandrager sig krigstjensten.

Vid mobiliserings- och krigstillfälle tillåtes ingen krigstjenstskyldig

att utvandra.

Emigration utan tillåtelse bestraffas med ett å två års tjenst i

aktiva armén, utom i lag föreskrifven arrest och böter af intill 300

gulden. Regeringen har förbjudit postverket att befordra cirkulär från

utvandringsagenter.

Franska undersåtar äro icke, på den grund att de bosatt sig utom

Europa, befriade från militär tjenstgöring i hemlandet eller vid fransk

kolonialtrupp, så vida de icke utvandrat före 19 års ålder och styrka

sig hafva fast sysselsättning. Stränga bestämmelser mot värnpligtiges

utvandring lära förefinnas; men närmare uppgifter derom saknas.

I Norge fann sig försvarsdepartementet, den 25 januari 1886, böra

bestämma, att »der tills vidare icke bör meddelas utvandringstillstånd

till manskap af artilleriet eller kavalleriet, tillhörande andra, tredje,

fjerde — eller vid kavalleriet — femte årsklassen»; och den 10 januari

1888, att »endast så många af ingeniörsvapnets oexercerade linie må få

tillstånd att utvandra, att dennas första klass icke sjunker ned under

80 procent af det för bataljonens rekrytering bestämda tal af 260 man».

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

Förestående meddelanden visa, att man i andra länder lägger stor

vigt vid krigstjen stens kraf och de militära ledernas fulltalighet; och

när man jemför förhållandena i de stora militärstaterna, som dock

hafva ett så rikt folkmateriel att tillgå, med våra, faller det synnerligast

i ögonen, att icke här, såsom i en del af dessa stater, regeringen

ens har rättighet att, om krig utbryter eller fara för sådant är för

handen, förbjuda all utvandring af män inom de årsklasser, som tillhöra

värnpligtsåldern, samt att från utlandet hemkalla äfven sådana

emigrerade af denna ålder, som undfått tillstånd att utflytta, då detta

öynes böra vara vilkorligt».

Utskottet meddelar härmed några uppgifter angående utvandringen

från Sverige åren 1888—1893.

1888.

1889.

1890.

1891.

1892.

1893.

Hela antalet emigranter...

50,323

33,363

34,212

42,776

45,504

40,869

Deraf mankön i åldersåren

18—19 ..............................

1,566

1,034

1,052

1,359

1,406

1,338

19—20 .............................

2,054

1,357

1,518

1,778

1,826

1,784

20—21 ...........................

2,391

1,454

1,894

2,514

2,716

2,462

21—22 ............................

963

536

650

915

1,139

1,066

22—23 ..............................

1,659

649

616

1,006

1,130

1,073

32—24 ..............................

1,745

858

668

824

988

1,023

24—25 ............................

1,459

788

722

819

789

846

Antal värnpligtige, som sökt

tillstånd att flytta från

riket ....................................

7,953

3,814

3,667

5,305

6,039

7,025

Deraf fingo afslag........,......

32

25

24

32

23

42

År 1894 söktes tillstånd till utflyttning af 1,361 värnpligtige och

afslogs 26 ansökningar.

Huru mycket man än må beklaga, att män, qvinnor och barn i

stort antal lemna fäderneslandet för att i främmande länder, företrädesvis

Amerikas förenta stater, söka en ofta tvifvelaktig lycka, lärer det

dock knappast vara med den menskliga friheten förenligt att mot utvandrares

vilja qvarhålla dem i riket. Äfven om stränga förbud mot

utvandring utfärdades, skulle de dock icke kunna uppehållas utan en

tillsyn, som för samfärdseln med främmande länder skulle vara i högsta

grad tryckande.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 13

Hvad särskild! angår de värnpligtige, synes det betänkligt att i

fredstid vägra sådane, Indika för vinnande af bättre utkomst eller på

grund af eljest ömmande omständigheter önska afflytta från riket, tillstånd

dertill. Såsom ofvan blifvit antydt, skulle förbudet knappast

kunna upprätthållas. Strängare ansvarsbestämmelser än de nuvarande

skulle icke verka afskräckande å dem, bvilka utvandrade för att aldrig

mer återvända till Sverige, men skulle möjligen för den, som efter

några års vistelse utomlands längtade hem, utgöra ett hinder för uppfyllande

af denna hans önskan. Förlust af arfsrätt efter svenska arflåtare

skulle sannolikt icke för det stora antalet utvandrare verka afhållande.

I händelse af mobilisering lärer väl tillstånd till utvandring ej

lemnas värnpligtig; och den, som underlåter att efter kallelse inställa

sig till tjenstgöring, utsätter sig för att blifva efterspanad och, sedan

han anhållits, öfverlemnad till vederbörande truppförband. Skulle under

olyckliga förhållanden ytterligare bestämmelser erfordras för att qvarhålla

de värnpligtige i riket, torde Kongl. Maj:t ej underlåta att vidtaga

de åtgärder, som af omständigheterna då påkallas.

Att tillstånd, der det ej bör nekas, lemnas under enkla former utan

någon för den sökande betungande omgång eller någon vidlyftig skriftvexling

mellan myndigheter, synes utskottet rigtigt.

Ehuru utskottet funnit motionens syfte behjertansvärdt får dock

utskottet på förut anförda skäl hemställa,

att förevarande motion icke må föranleda någon

åtgärd.

Stockholm den 13 februari 1896.

På utskottets vägnar:

ROBERT DICKSON.

Reservation

af hr C. E. Ljungberg. »Dot synes mig obestridligt att man, framför

allt i stora frågor, bör veta hvad man vill och icke handla i strid

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2.

med sina egna syftemål. Det. senare sker likväl, då man samtidigt med

npprättandet af nya armédivisioner, bataljoner och batterier m. m.,

låter det manskap, som man i dessa hänseenden skulle hufvudsakligen

tillita, obehindradt och saklöst afvika ur landet. Det kan nemligen

icke kallas ett verkligt hinder för ett sådant afvikande, detta behof af

nådigt tillstånd, hvilket senare blott i sällsynta undantagsfall förvägras.

Om vi jemföra vårt land med oss mera likstälda stater, så visar

det sig att Sverige icke i folknumerär kan mäta sig med åtskilliga af

dessa, såsom t. ex. Belgien eller Bajern, men likväl har eu så oändligt

mycket större areal och gränslinie att försvara; och då härtill kommer

det farliga granskapet till Ryssland, inses lätt, huru väl vårt fädernesland

har behof af alla sina söners armar.

Det har derför länge utgjort ett ämne för pinsam oro, att så många

— icke blott ett eller par hundra, utan vissa år ända till 8,000 och deröfver

— af vår kraftigaste ungdom kunna på ett synnerligen lättvindigt

sätt rymma landet, helst derigenom icke blott vårt försvarsverk, utan

äfven nationen i allmänhet lider stora förluster, särskildt med hänseende

till den kostnad för de utflyttades uppfostran och den arbetsstyrka

för vårt jordbruk och öfriga näringar, som derigenom går förlorad.

Jag trodde mig derföre kunna påräkna alla tänkande fosterlandsvänners

understöd, då jag väckte förslag om åtgärders vidtagande för

att i någon mån hämma denna för landet så skadliga utvandring; men

utskottet har icke ansett något hvarken behöfva eller kunna göras.

Det skall icke vara med den »menskliga friheten förenligt» att lägga

hinder för utvandring, äfven om det gäller värnpligtige; och ett förbud

»skulle knappast kunna upprätthållas». Men, utom det att min

motion aldrig, för fredstid, afsett något förhud, utan endast sådana bestämmelser

som i andra vida folkrikare länder, och delvis äfven hos

oss i värnpligtslagen af 1860, blifvit vidtagna, borde väl icke förgätas,

att sjelfva namnet »värnpligtige» angifver en pligt, som måste fullgöras,

den må nu vara förenlig med det absoluta frihetsbegreppet eller

ej; och friheten att åsidosätta denna pligt bör väl icke få sträcka sig

derhän, att den verkar ökad tunga för andra. Det tomrum inom härens

leder eller ersättningsmanskap, som uppstår då (såsom under de

sex åren 1888—1893 skedde) öfver 50,000 ynglingar på några få år

utvandra, måste i farans stund och kanske på ett mindre tillfredställande

sätt fyllas af äldre årsklasser, som tilläfventyrs annars icke behöfde

tagas i anspråk. Det kan ofta vara till ungdomens eget gagn,

om dess håg att i främmande länder söka äfventyr eller lycka möter

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 2. 15

svårigheter eller hinder, och det finnes sådana af mildare art än de af

utskottet, men icke af mig påyrkade, af förbud eller förlorad arfsrätt,

såsom t. ex. en afgift eller ett års vapenöfning m. m. d., som kunde

komma den utvandrigslystne att ännu en gång öfvertänka sin åstundan.

Det går icke i längden att, såsom nu, i ett folkfattig! land utan alla

hinder släppa det vapendugliga folket ifrån sig, utan ens ett förbehåll

för stundande krigsfara, vid hvilken rusningen utåt sannolikt blir ännu

större. Det torde då vara för sent att stifta inskränkande lagar, och

det synes vara skäl att under fredslugnet så ordna dessa förhållanden,

att icke under ett blifvande krig den oro och förvirring, som dä

är att emotse, skall ökas genom strid och missnöje öfver kungliga påbud,

hvilkas befogenhet är omtvistelig.

Såsom i min motion blifvit anmärkt saknar Konungen nu rätt, huru

stor nöden än må vara, att till fädernejordens räddning hemkalla de

män i värnpligtsåldern, som vare sig med eller utan tillstånd utvandrat,

och icke heller finnes i ringaste mån sörjdt för att icke, såsom likväl

veterlig! är, en stor utströmning af värnpligtige eger rum öfver Norge

och Danmark utan iakttagande af de svaga förbehåll, som nu förefinnas

mot de värnpligtiges utvandring. På hela detta område synes råda en

sorglöshet, som icke öfverensstämmer med det nit för härväsendet, som

man i andra fall ådagalägger.

Då härtill kommer att min motion afser icke en lag, utan blott

en skrifvelse till Kongl. Maj:t, hvarigenom denna vigtiga fråga kunde,

efter behörig utredning, blifva ordnad på ett tillfredsställande sätt, hvilket

nu ingalunda är fallet, vågar jag förnya min hemställan,

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla

om utredning och förslag till bestämmelser, egnade

att afvärja en för landet skadlig utvandring af män,

tillhörande värnpligtsåldern.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.