Sök i Ratio Lex

För stil Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3

1896-02-13 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1896:3, För stil Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

För stil Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

1

]%:o 3.

Ank. till Riksd. kansli den 20 febr. 1896 kl. 3 e. m.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i

anledning af väckt motion om meddelande af nya bestämmelser

angående utöfvande af läkareverksamhet och handel

med läkemedel.

Jemte det föreskrifter meddelats angående behörighet att utöfva

läkareverksamhet eller apotekareyrket äro äfven ansvarsbestämmelser

lemnade för dem, hvilka obehörigen utöfva dessa yrken. I Kongl. Maj:ts

nådiga medicinalordningar den 30 oktober 1688 stadgas nemligen:

19. Ingen Apotekare måste låta bruka sig till practicérande, det

vare sig utom eller inom huses; mycket mindre Gesällen, så att han

inga Patienter sig påtager att besökia, eij heller dem till sig i Huset

vänier, därsammastädes åt rådfråga sig, fast mindre genom sine utskickade

dem betiena låter; Och såsom ingen ringa Aktsamhet erfordras

vid Purgantiers, Opiaters och desslikes Medicamenters ingifvande, altså

bör ingen Apotekare fritt stå något sådant åt förordna, utan hvar och

en inom sina skrancker sig hålla. — — I vidrigt fall böte den, som

därmed beträdes, första gången 50 Dal. Silfvermynt, halfparten till Collegii

Medici Fiscum, och det öfriga till de Fattiga, beslås någon andra gången

där med, vare fallen till dubbelt, och där jämte blifve exemplariter afstraffat.

31. Och på det all god ordning måtte handhafvas, bör man ock

så hafva opsicht på Kryddekrämarna, åt de samme eij handtera sådane

Bill. till Riksd. Prof 1396. 3 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft. (N:o 3.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

i Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 3.

Saker, som dem eij ägnar och bör; Och emedan Vij äfven förthenskuld

Våre Apotekare förbudit, att intet införskrifva utifrån Medicamenta

Composita; Ty bör ock så mycket mindre sådant någon Kryddekrämare tillstädias,

effter som slijkt intet börer till hans Profession och han sig på

sådant intet förstår, kunnandes igenom confusioner i det fallet margehanda

skador härröra; Förthenskull vele Vij ock åt ingen Kryddekrämare må

hafva eller låta -finna hoos sig i des Bod till Sahlu det ringaste Compositum

Medicamentum Chymicum eller Galenicum, såsom Theriac,

Mithridat, Orvietan etc. Skulle han finnas öfverträda sådan Vår Ordning,

då böte en sådan förste gången 50 Dal. Silfver-mynt och sedermera

förfares effter åfvanbemälte 19 Puncts Innehåld.

Enligt nådigt bref den 20 december 1776 skall vid beräknande

af de i politie mål stadgade viten och böter sex daler silfvermynt anses

svara mot en specie-riksdaler (= Riksdaler Banco). Straffet för första

resan blir således 12 kronor 50 öre. I punkten 5 af nådiga resolutionen

den 1 augusti 1698 inskärpes närmare bvilka varor äro Apotekarne förbehållne.

Nådiga förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni

1864, som medgifver svensk man eller qvinna att idka handels- eller fabriksrörelse,

handtverk eller annan handtering, undantager dock, bland annat,

handel med gifter, apoteksrörelse eller handel med apoteksvaror och

badareyrket; och gäller i sådant afseende, förutom hvad om apotekare stadgats,

nådiga förordningen angående vård och försäljning af arsenik samt

af andra giftiga ämnen och varor den 7 januari 1876 och ordningen för

fältskärsyrkets utöfning den 18 januari 1861. Den 18 juni samma år utfärdades

ock en ordning för tandläkarekonstens utöfning. Angående sjukgymnaster

stadgas i Kongl. Maj:ts nådiga ordning den 13 juli 1887 § 3, att den,

som obehörigen utöfvar verksamhet såsom sjukgymnast, eller sjukgymnast,

hvilken öfverskrider den honom tillkommande rätt, straffas såsom

för qvacksalfveri. — Om tandläkare eller idkare af fältskärsyrket åtager

sig annan läkareförrättning än den en hvar medgifves gör han sig saker

till ansvar såsom för qvacksalfveri; men om obehörig utöfvar tandläkarekonsten

eller håller fältskärsstuga, är han underkastad det bötesansvar,

som för oloflig utöfning af handtverk finnes i lag stadgadt. (5—500- kronors böter enligt 18 § i förordningen den 18 juni 1864 efter dess

lydelse i förordningen den 23 september 1887.)

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3. 3

Till utskottet har hänvisats en inom Första Kammaren af herr

I. von Stapelmohr väckt motion n:o 43, deri yrkas, att Riksdagen ville i

skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj :t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser angående

utöfvande af läkareverksamhet och handel med läkemedel.

Enahanda yrkande framstäldes vid sistlidet års riksdag af samme

motionär, som dervid framhöll, hurusom de i medicinalordningen gifna

bestämmelser icke vidare på ett tillfredsställande sätt fylde sitt ändamål

att till skydd och båtnad för allmänheten ordna och begränsa läkareverksamheten

och apoteksväsendet och hurusom bötesbeloppet icke vidare

vore tillräckligt för att gifva kraft åt lagbuden.

Motionen tillstyrktes af Första Kammarens andra tillfälliga utskott

(i utlåtande n:o 4) samt bifölls af Första Kammaren, men afslogs af

Andra Kammaren i öfverensstämmelse med hvad samma kammares andra

tillfälliga utskott (i utlåtande n:o 28) hemstält.

Första Kammarens tillfälliga utskott anförde dervid:

»Genomläser man de af motionären citerade äldre medicinalförordningar

och privilegiiförfattningar, hvilka tillkommit under en tid, då

det hörde till ordningen att genom monopol, privilegier och skråordningar

skydda de särskilda yrkena, så får man det intrycket, att de icke

minst utfärdats i syfte att trygga både läkarne mot ingrepp i deras

praktik af ostuderade personer och särskildt kringresande utländska

charlataner och apotekarne i deras medikamentshandel mot konkurrensen

från köpmännens sida. Att de gamla författningarna, från denna

synpunkt sedda, äro föråldrade och otidsenliga, måste erkännas, äfven

om man väl kan ifrågasätta lämpligheten af att vår tids lagstiftning

skulle söka att i 1600-talets anda häfda läkarnes och apotekarnes personliga

privilegier. Men vida mer värdt att beakta är, att staten, i

hvars intresse det ligger, att den bästa möjliga läkarevård står den

enskilde till buds, genom tidsenliga lagar sättes i tillfälle att skydda

särskildt den mindre upplysta delen af allmänheten mot faran att falla

offer för den betänkliga läkarebehandling, som bjudes den af icke studerade

utöfvare af läkareverksamheten, äfvensom att staten i samband

dermed noggrannare, än som nu kan ske, låter kontrollera den medikamentshandel,

som öppet bedrifves af försäljare och tillverkare af medikament,

hvilka sjelfva kunna sakna all insigt i läkemedels rigtiga sammansättning

och tillagning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

i Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o &

Man kan visserligen ej förbjuda den enskilde att vid ett sjukdomsfall

vända sig till en obehörig utöfvare af läkareyrket, för hvilken

han hyser förtroende, och sådana fall kunna äfven gifvas, då ett ingripande

i läkarens verksamhet till och med anbefalles af menniskokärlekens

bud, hvarjemte erfarenheten cj sällan visar, att en icke legitimerad

person kan, såsom äfven motionären framhållit, stundom på

ett tillfredsställande sätt behandla åkommor af mindre allvarlig art och

skador, vållade af olyckshändelser; men hvad lagstiftarn e kunna och

böra göra, det är att skärpa straffbestämmelserna för de obehöriga

personer, som bevisligen vållat den enskilde skada genom sin läkarebehandling.

Staten kan ej lemna den enskilde några föreskrifter vid

hans inköp i allmänhet, och då så är, kan den ej heller tvinga honom

att vid sina inköp af läkemedel uteslutande begränsa sig till apoteken,

allra helst som åtskilliga artiklar, som kunna brukas såsom medikament,

med allt skäl kunna anses såsom vanliga handelsvaror och i denna sin

egenskap äfven allestädes finnas tillgängliga för köparen; men ögonskenligt

är dock, att det måste ligga i det allmännas intresse, att en

gräns sättes för försäljningen af s. k. »arcana» eller andra läkemedel,

hvilka offentligt annonseras såsom osvikliga mot vissa sjukdomar, men

hvilka, okontrollerade såsom de äro, lätteligen kunna verka skadligt för

dens helsa och lif, som af de braskande annonserna lockas att använda

dem. Hur öppet försäljningen af dylika s. k. läkemedel bedrifves,

framgår af en samling annonser, utplockade ur de allmänna tidningarna,

hvilken utskottet fått sig delgifven och hvilken är aftryckt i en detta

betänkande vidfogad bilaga. Att spridandet af läkemedel, om hvilkas

beskaffenhet den köpande allmänheten icke kan ega kännedom, ej bör

försiggå utan kontroll, förefaller så mycket naturligare, som staten

sjelf genom noggranna inspektioner och visitationer af de legitimerade

apoteken, hvilka dock skötas af examinerade fackmän, söker skaffa sig

en garanti för att de läkemedel, som genom dem tillhandahållas allmänheten,

äro rigtigt tillagade.

Att disproportionen mellan de under 1600-talet faststälda bötesbeloppen

för öfverträdelser af föreskrifterna om utöfvandet af läkareverksamhet

och om handel med läkemedel, hvilka ännu gälla, och de

bötesbelopp för liknande öfverträdelser, som tillkommit i senare tider,

är orimlig, det framgår tydligt af hvad motionären i sista delen af sin

motivering anfört, och synes det derför, som om denna dispropotion

snarast möjligt borde undanrödjas.»

Andra Kammarens tillfälliga utskott yttrade åter: »Att läkareverksamhet

utöfvats af andra än läkare har förekommit sedan äldsta tider;

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

det bär aldrig kunnat förhindras och torde ej heller i framtiden kunna

förebyggas. Det har sin grund dels deri att naturligtvis kunskaper i

läkekonsten kunna förvärfvas äfven på annat sätt än det för utbildningen

af de legitimerade läkarne brukliga, dels ock deri, att allmänhetens

omdöme om en sjukdomsbehandlings verkliga värde ofta ej är

grundadt på giltiga skäl, och att således en mindre sakkunnig behandling

kan ingifva allmänheten större förtroende än den sakkunniga. En

förändring till det bättre i- det senare hänseendet inträder småningom

af sig sjelft såsom en följd af allmänhetens ökade bildning, och både

det s. k.'' qvacksalfveriet och den rent vidskepliga behandlingen af sjukdomar

hafva derför sedan forna tider högst väsentligt förminskats i

alla länder och äfven i vårt eget, hvarför alla de, som ifra mot den af

obehörige utöfvade sjukbehandlingen, framför allt böra låta sig angeläget

vara att se till, att den naturvetenskapliga bildningen och omdömesförmågan

hos vårt folk måtte genom förbättrad undervisning förifras.

En del af denna utöfning af läkareyrket genom personer, som

ej äro läkare, är dessutom nyttig och af behofvet påkallad, såsom bäst

framgår deraf att läkarne sjelfva lagt sig vinn om att genom s. k.

samaritkurser sprida kunskaper bland allmänheten angående den första

sjukbehandlingen vid olycksfall. Härtill kommer att särskilt i vårt

land den ringa tillgången på läkare, i synnerhet i de glesare befolkade

delarne af landet, är gynsam för uppkomsten af läkareverksamhet,

utöfvad af obehöriga; man kan ej förtänka en allmänhet, som bor

många mil från närmaste läkare att den vänder sig till personer, som

finnas i närheten men ej äro legitimerade läkare och som ingifva densamma

förtroende, för att erhålla hjelp i sina lidanden, hellre än att

ingen hjelp erhålla. 1 detta missförhållande inträder förändring till

det bättre i den mån landet erhåller tillbörligt antal läkare, men detta

torde dröja, ty det försvåras genom den orimligt långa tid som i vårt

land antages vara behöflig för en god läkareutbildning — en tid som

är dubbelt längre hos oss än i de stora kulturländerna —, hvarigenom

dessutom det förhållandet tillkommer, att den legitimerade läkarebehandlingeu

oskäligen fördyras, hvilket åter är gynsamt, för uppkomsten af

sjukbehandlings utöfning af obehöriga. Utskottet har sig också bekant,

att i trakter af landet, der förr qvacksalfveriet blomstrat, det nu

så godt som försvunnit endast till följd deraf att trakten erhållit större

antal läkare och lättare tillgång till sjukdomsbehandling å goda sjukhus.

Utskottet vill med det nu sagda hafva framhållit, dels att det anser

det s. k. qvacksalfveriet bäst motverkas genom ökad tillgång till

god och tillfredsställande läkarebehandling äfvensom genom befolknin
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

gens ökade upplysning, dels ock att utskottet anser, att icke hvilken

som helst behandling af sjuke genom obehörig bör af lagen hindras.

Att deremot en sådan obehörig sjukbehandling, hvilken leder till de

sjukes skada, bör så vidt möjligt hindras, synes sjelfkärt, hvarför

utskottet sluter sig till det af Första Kammarens andra tillfälliga utskott

gjorda uttalandet i detta hänseendet, nemligen att »hvad lagstiftarne

kunna och böra göra, det är att skärpa straffbestämmelserna för de

obehöriga personer, som bevisligen vållat den enskilde skada genom

sin läkarebehandling».

Hvad åter köpenskapen med varor, hvilka utgifvas för och försäljas

som läkemedel af andra personer än apotekare, beträffar, så synes

det utskottet vara tydligt, att man hvarken kan förbjuda allmänheten att

köpa sådana varor och ej heller kan förbjuda sådana varors utbjudande,

så mycket mindre som största delen af dessa varor utgöras af ämnen,

som äfven annars i handeln äro tillgängliga, och de dessutom mycket

ofta utbjudas till salu fullkomligt bona fide d. v. s. så, att försäljaren

är fullt öfvertygad om sin varas förträfflighet i det angifna hänseendet.

Utskottet vill härmed ej hafva förnekat att största delen af denna

handel likväl innebär ett ocker på allmänhetens godtrogenhet, men

utskottet anser på nyss angifna grunder, att handeln med dessa varor,

äfven då de försäljas som läkemedel, ej kan förbjudas, och anser utskottet

för öfrigt att äfven härvidlag det bästa medlet att åvägabringa

förbättrade förhållanden består i allmänhetens ökade upplysning och

omdömesförmåga. Den af Första Kammarens andra tillfälliga utskott

förordade kontrollens användbarhet är utskottet ej i tillfälle att yttra

sig om, enär utskottet anser sig sakna den sakkunskap som vore behöflig

för att bedöma, dels i hvad mån en sådan kontroll vore utan allt

för stora uppoffringar från det allmännas sida utförbar, dels huruvida

densamma kunde hafva utsigter att medföra de önskade verkningarne;

dock vill utskottet förorda en sådan kontrolls införande åtminstone i

det syftet att få utrönt, hvilka af de som läkemedel utbjudna varorna

af denna art tilläfventyrs måste genom sin halt af giftiga ämnen anses

för helsan vådliga.

Visserligen har äfven Första Kammarens tillfälliga utskott framhållit

flera af de synpunkter, som här ofvan gjorts gällande, men längre fram

yttrar nämnda utskott: »Att disproportionen mellan de under 1600-talet,

faststälda bötesbeloppen för öfverträdelser af föreskrifterna om utöfvandet

af läkareverksamhet och om handel med läkemedel, hvilka ännu

gälla, och de bötesbelopp för liknande öfverträdelser, som tillkommit i

senare tider, är orimlig, det framgår tydligt af hvad motionären i sista

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

delen af sin motivering anfört, och synes det derför, som om denna

disproportion snarast möjligt borde undanrödjas»; och detta skulle möjligen

kunna uppfattas så, som om de nu gällande bötesbeloppen för

öfverträdelser af föreskrifterna om utöfvande af läkareverksamhet och

om handel med läkemedel i allmänhet borde höjas, något som på anförda

skäl icke synes Andra Kammarens andra tillfälliga utskott vara

lämpligt. Skall en skrifvelse i ämnet aflåtas, bör den klart angifva omfånget

af de önskade förändringarne, men denna fordran synes icke

uppfyllas om, med bibehållande af det anförda stycket i Första Kammarens

tillfälliga utskotts motivering, Riksdagen gifver sin hemställan

till Kongl. Maj:t en så obestämd form som Första Kammaren i enlighet

med motionärens förslag beslutit att den skulle erhålla. Andra Kammarens

tillfälliga utskott skulle derför endast på det vilkor kunna tillstyrka

en sådan hemställan, att deri intages uttryckliga begränsningar

i_ enlighet med den ofvan af utskottet uttalade uppfattningen af frågan.

Äfven om Första Kammaren skulle vara villig vidtaga en ändring i

denna rigtning, torde emellertid till följd af den långt framskridna tiden

för Riksdagens arbete kamrarnes beslut svårligen nu hinna bringas

till samstämmighet; hvarför utskottet ej anser sig böra tillstyrka kammaren

att under nuvarande förhållanden besluta någon skrifvelse i

ämnet.»

_ I den nu föreliggande motionen, till hvilken utskottet i öfrigt

hänvisar, anföres:

»Såsom Första Kammarens tillfälliga utskott anfört, hafva ifrågavarande

lagbestämmelser om läkareverksamhets utöfvande och om handel

med läkemedel tillkommit i en tid, då det ansågs nödigt och med samhällets

bästa öfverensstämmande att medelst privilegier och skråordningar

omgärda och understödja industriel verksamhet och annan handtering

för att främja dess uppkomst och utveckling. Fn granskning

af författningarna uti ifrågavarande hänseende gifver dock vid handen,

att i desamma ligger icke blott en önskan att underhjelpa och befordra

apoteks- och läkareverksamheten, utan äfven en afsigt att skydda allmänheten

mot ett ockrande på dess okunnighet om sjukdomars natur

och lämpliga behandling. Under första hälften af detta århundrade

började emellertid den mening vinna utbredning, att de å handeln och

näringarna hvilande banden icke befordrade, utan snarare verkade hinderligt

för handelns och näringarnas goda utveckling och för den enskilde

yrkesidkarens förvärf. Banden blefvo derför lossade och fingo

genom kongl. förordningen af de 18 juni 1864 i det närmaste bortfalla.

Den grundsats om frihet i näringarna, som nu erkändes, vågade

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

man dock ej utsträcka till apoteksrörelsen eller handeln med apoteksvaror,

utan blef denna rörelse uttryckligen undantagen från näringsfriheten,

och skulle för denna rörelse gälla hvad derom funnes särskild!

stadgadt.

Denna försigtighet var antagligen förestafvad deraf, att det ansågs

nödvändigt såväl att de personer, som idkade apoteksrörelse, hade insigt

och erfarenhet i hvad dertill hörde som ock att en stark kontroll

hölles öfver att läkemedlen tillreddes med största omsorg och med användande

af de bästa ämnen eller ingredienser, så att läkemedlen skulle

hafva åsyftad verkan och ej skadligt inflytande på den sjuke, hvars

organism till följd af sjukdom ofta är mycket känslig eller mottaglig

för dåliga eller underhaltiga läkemedels verkningar.

De föråldrade och otydliga författningar om apoteksväsendet och

handeln med läkemedel, som nu finnas, äro emellertid ej vidare tillräckliga

för att uppehålla en verksam kontroll, hvilket medfört, att på

sidan om apoteksrörelsen uppstått en stor industri för tillverkning af

och handel med läkemedel, dertill ofta användas ingredienser af mycket

underhaltig beskaffenhet för att affären skall lemna den möjligast största

vinst, och, såsom jag förut nämnt, begäras i allmänhet för dessa varor

högst oskäliga pris.

Det kan ju sägas, att det ej bör komma staten vid, om eller på

hvad sätt sådana affärer drifvas, då det bör vara allmänhetens ensak,

om den vill onödigtvis offra penningar på och mot sina lidanden använda

medel, hvilkas pris mångfaldiga gånger öfverstiga varans värde

och hvilkas begagnande är ändamålslöst och till och med kan hafva

menliga inflytelser, samt att lagstiftaren förty icke bör sätta sig till

målsman öfver allmänhetens görande och låtande i detta afseende; och

en sådan tanke tyckes ligga i Andra Kammarens utskotts uttalande,

att det syntes utskottet tydligt, att man hvarken kan förbjuda allmänheten

att köpa varor, som utgifva^ för och försäljas som läkemedel,

och ej heller kan förbjuda sådana varors utbjudande. Hållbarheten af

en sådan uppfattning står dock ej utom allt tvifvel, ty en näring eller

verksamhet, hvars framgång hufvudsakligen är beroende på allmänhetens

lättrogenhet och på dess oförmåga att bedöma näringens produkter

äfvensom derpå, att utöfvaren genom ogrundade förespeglingar

och sanningslösa uppgifter förmår ingifva allmänheten en origtig föreställning

om varans kraft och värde, kan väl sägas, om ej öfverskrida,

dock stå på gränsen till svek och bedrägeri, och för sådant bör allmenheten

skyddas, syfmerligast i fall varans användande kan medföra

skada.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotIs (N.o 2) Utlåtande N:o 3.

En liknande åsigt har fått uttryck i helsovårdsstadgan för riket af

den 25 september 1874, deri det stadgas, att födoämne eller dryckesvara,

som till följd af förskämning eller felaktig beredning eller af

annan orsak är skadlig för helsan eller otjenlig till menniskoföda, må

icke i stad till salu hållas eller för sådant ändamål dit införas, vid påföljd

af böter och att valman får anhållas och på den felandes bekostnad

oskadliggöras. Detta stadgande har varit af mycket gagn, och få

torde de vara, som ej erkänna detta.

Jag vill ingalunda förneka, att en del af de läkemedel, som af

andra än apotekare tillverkas och utbjudas, kan vara välgörande mot

vissa sjukdomar och mot kroppslig svaghet, men detta förhållande

innefattar icke fullgiltig^; skäl för att låta all rörelse af ifrågavarande

beskaffenhet fortgå utan hvarje band eller kontroll.

Att till apoteken förvisa all handel med ämnen, som till läkemedel

brukas, låter naturligtvis sig ej göra, då en del sådana ämnen äfven

'' nyttjas till tekniska ändamål m. m. och ej heller lärer det vara

möjligt att till apoteken inskränka all försäljning af preparat, som

omedelbart eller medelbart begagnas till helsans återvinnande eller stärkande.

Huru emellertid begränsningen af handeln med läkemedel skall

ske och huru kontrollen deröfver skall lämpligen ordnas, har jag af

lätt funna skäl icke kunnat klargöra för mig, men det står klart för

mig, att de nuvarande stadgandena om handel med läkemedel icke stå

väl tillsammans med apoteksrörelsens utveckling, allmänhetens berättigade

kraf på skydd mot bedrägligt förfarande och vår tids uppfattning

om lagstiftningsväsendet.

Att hvad här ofvan anförts rörande sättet för och omfattningen

af den köpenskap med läkemedel, som af icke dertill legitimerade personer

bedrifves, icke är öfverdrifvet eller tecknadt med för starka färger,

bestyrkes af närslutna bilaga, fogad till Första Kammarens andra

tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4 (1895 års riksdag). För att gifva

saken en ännu skarpare belysning, tillåter jag mig i korthet återgifva

ett i Farmaceutisk tidskrift för 1895 h. 7 intaget meddelande från en

framstående vetenskapsman vid ett af rikets universitet: herr Z. i S.

annonserade i tidningar och kringsände tryckta prospekt om ett säkert

botemedel mot ägghvitssjukan. Medlet bestode af en dekokt af

örtsafter med blodrenande, magstärkande och läkande egenskaper, äfven

mycket välgörande för hemorroider, stranguri, bristande matlust, svagmage

och blodbrist. Alla, som användt. medlet, hade återvunnit helsa

och krafter, till och med personer, som legat långa tider på sjukhus,

vid brunns- och badorter samt af läkare förklarats obotliga. Beedigade

Bih. till Riksd. Prof. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första Kammarens Tillfälliga UtsJcot/s (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

intyg af botade funnes. På ett år både 200 personer blifvit botade.

Två literbuteljer af läkemedlet jemte glas, emballage och bruksanvisning

kostade endast 5 kronor. Till fullständig bot, dragande omkring

3 veckors tid, åtginge 8 buteljer, som kostade 20 kronor.

Vid af meddelaren verkstäld kemisk undersökning af det underbara

medlet visade det sig, att det utgjordes af millefoliumdekokt, och

att till 2 liter åtgick 130 gram flores millefolii, som å apotek kosta

20 öre.

»Att för en dylik dekokt», säger meddelaren, »låta, såsom herr Z.

gör, betala sig 5 kronor, bör säkerligen vara en affär allt för lönande

för att kunna få namn af menniskovänlig, så mycket mera som väl den

använda röllekan af honom sjelf utan kostnad hemtas från S.-traktens

bördiga ängar.» Vidare tillägger meddelaren: »Med dessa rader har

jag velat anföra ett exempel af de många på oförsynt qvacksalfveri,

hvilka, tack vare frånvaron af en effektiv lagstiftning, kunna så godt

som ostörda fortgå inom landet, en lättrogen allmänhet till sanitär och

ekonomisk skada. Låtom oss hoppas, att en af behofvet påkallad skärpning

af lagbestämmelserna må inom en ej allt för aflägsen framtid blifva

verklighet.»

Beträffande åter ordnandet af läkareverksamheten, har jag ingalunda

förbisett, att icke få icke teoretiskt utbildade läkare hafva en

skarp blick för bestämmandet af en del sjukdomar och äro ganska väl

förtrogna med deras vård och behandling, särdeles i fråga om yttre

skador. Ej heller vill jag bestrida, att sådana personer mången gång

utöfva en gagnande och erkännansvärd verksamhet, synnerligen i orter,

der det för allmänheten är förenadt med betydande besvär och kostnader

att anlita legitimerade läkare, och jag anser mig så mycket mindre

böra fälla ett ogillande omdöme derom, som verksamheten ej sällan

framsprungit ur en varm medkänsla för andras lidanden, men detta förhållande

bör ej få bortskymma, att å andra sidan många af de icke

legitimerade, som utöfva läkareverksamhet, äro fullkomligt okunniga

om sjukdomars natur och rätta skötsel samt använda högst otjenliga

ämnen, som, i stället för att bättra, förvärra sjukdomen eller fördröja

dess botande. För att förvärfva kunder och förtjena penningar, få falska

föregifvanden och lögnaktiga uppgifter tjena som medel. Att en

sådan verksamhet icke kan vara till nytta, utom tvärtom är till skada

för allmänheten, torde vara uppenbart. Man borde väl hafva berättigad

anledning att hoppas, det en stigande upplysning hos allmänheten

skall uttränga sådana qvacksalfvare, men ty värr tyckes lång tid komma

att förflyta, innan så blifver händelsen, ty det är icke allenast perso
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

ner med ringa bildning, utan äfven personer med god uppfostran, som

hylla och gynna sådana qvacksalfvare.

Den anmärkta skiljaktigheten i vilkoren och sättet för icke behörigen

qvalificerade personers utöfning af läkareverksamhet har alstrat

tvekan om den rigtning, i hvilken ny lagstiftning om läkarekonstens

utöfning bör gå: om läkarekonstens idkande fortfarande skall göras till

privilegium för de examinerade läkarne, eller om icke äfven icke examinerade

må tillåtas att under vissa förutsättningar och under viss

kontroll befatta sig med läkareyrket, eller om möjligen tiden kan vara

inne att frigöra läkareverksamheten från alla hindrande band. I saknad

af tillräcklig sakkännedom vågar jag ej angifva någon bestämd mening

i detta afseende. Fullt väl inser jag dock, att, om den icke teoretiskt

utbildades läkareverksamhet icke skall helt och hållet undertryckas,

hvilket nog strider mot en ganska utbredd mening, utan till visst omfång

eller i vissa fall tillstädjas, det möter stora vanskligheter att på

ett tillfredsställande sätt uppdraga gränserna för en sådan verksamhet,

men jag föreställer mig, att dessa svårigheter icke äro oöfvervinneliga.

Man må nu hysa hvilkendera åsigten som helst, så lärer det dock

vara oemotsägligt, att det är af behofvet påkalladt, att nuvarande bestämmelserna

ändras, så att den verksamhet, som bör och skall hägnas,

klart och tydligt utmärkes samt får ett kraftigt skydd, och den

verksamhet åter, som enligt rådande uppfattning må tolereras, icke

onödigtvis stämplas som lagbrott med ett straffhot öfver sig.

Vid behandlingen inom Första Kammaren af min vid senaste

riksdagen väckta motion anmärkte en ledamot af kammaren, att utom

dem, jag särskildt fäst uppmärksamhet vid, funnes inom det medicinska

området åtskilliga andra, dessa nära stående, verksamhetsyttringar, som

äfven tarfvade reglering dels så, att redan gifna stadganden bragtes i

närmare öfverensstämmelse med nutidens rättsuppfattning och medicinska

vetenskapens utveckling, dels ock så, att bestämmelser meddelades,

der sådana icke funnes. Att närmare beröra dessa af talaren omnämnda

och i nära samband med läkareverksamheten stående yrkesutöfningar

skulle göra denna motion för vidtgående och torde ej heller vara behöfligt,

ty det förefaller mig, som om detta samband skulle vara så

starkt, att ett lagstiftningsarbete, rigtadt närmast mot afhjelpandet af

de brister och oegentligheter, jag särskildt betonat, äfven skall framkalla

ett ordnande af åtskilliga andra yrkesutöfningar inom medicinska

området.

På grund häraf och då jag icke tilltror mig att antyda de hufvudgrunder,

efter hvilka ordnandet af läkareverksamheten och handeln med

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

läkemedel lämpligen bör ske, helst en ny lagstiftning i ämnet synes

mig böra föregås af en allsidig och på sakkunskap byggd utredning

af en mängd frågan berörande omständigheter, får jag vördsamt förnya

min förra motion.»

De nuvarande bestämmelserna kunna icke anses tillfredsställande.

I 19:de punkten af medicinalordningarne talas endast om apotekare

och deras gesäller samt meddelas förbud för dem att praktisera eller

förordna medikamenter. Förbudet har emellertid ansetts tillämpligt äfven

å andra och kompletteras i viss mån af hvad som förordnats om tandläkare,

fältskärer och sjukgymnaster. Det är emellertid svårt, att af

stadgandet bedöma hvad som är den icke examinerade tillåtet.

Beträffande försäljningen af apoteksvaror, lära till dem ej räknats

varor endast på den grund, att de förekomma i farmakopén, t. ex. vin,

likasom att dit ej heller hänförts hvarje ämne, som erhållit ett namn,

angifvande en helsobringande verkan, t. ex. bröstkarameller; utan torde

sjelfva varans beskaffenhet få afgöra, om den, enligt författningarne,

bör räknas till apoteksvaror. Dervid hafva apotekarne erhållit ett kraftigt

stöd dels i giftstadgan och dels i tulltaxan, enligt hvilken apoteksvaror,

alla i taxan ej specificerade, enkla eller sammansatta, väl få införas

fria af apotekare eller, efter medicinalstyrelsens, vetenskapsakademiens

eller vederbörande universitetsfakultets hörande, af vetenskapsmän

till begagnande för vetenskapliga ändamål, eller ock, efter

kommerskollegii pröfning, af näringsidkare, som styrker sig hafva behof

af dylika varor för åstadkommande af sina tillverkningar, men eljest

icke anses vara till införsel medgifna. Pröfningen af hvad som må af

enskilde få försäljas synes dock vara vansklig.

Att ansvarsbestämmelsen 12 kronor 50 öre eller för andra resan

25 kronor är för låg, torde, synnerligen vid jemförelse med ansvaret

enligt 18 § i förordningen den 18 juni 1864 efter dess lydelse i förordningen

den 23 september 1887, vara uppenbart; och huru det bör

tillgå, när den, som dömes för andra resan qvacksalfveri, skall »exemplariter»

afstraffas, lärer väl ingen veta.

Vid förra årets riksdag synes emellan de båda kamrarnes särskilda

utskott hafva förefunnits en skiljaktig uppfattning om hvad som

borde vara läkare och apotekare förbehållet. Det synes emellertid

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

utskottet böra medgifvas, å ena sidan, att en icke legitimerad person

stundom kan på ett tillfredsställande sätt behandla åkommor af mindre

allvarlig art och skador, vållade af olyckshändelser, samt att icke hvilken

som helst behandling af sjuke genom icke examinerad person bör

af lagen hindras, men å andra sidan att i vissa fall de sjukes behandling

icke må kunna anförtros åt andra än examinerade läkare, såsom

när det gäller kirurgiska operationer utöfver hvad åt fältskärer är medgifvet,

användande af gifter, döfvande medel m. m. Att uppdraga

gränsen mellan hvad som måste förbehållas åt den examinerade läkaren

och hvad som kan öfverlemnas åt icke examinerade personer, låter

dock icke göra sig utan en utredning, som icke lärer kunna verkställas

af utskottet, utan endast torde kunna ske genom Kongl. Maj:t. Sedan

det fält, som skall förbehållas de examinerade läkarne, blifvit bestämdt,

bör naturligtvis för ingrepp deri stadgas ansvar, som måste vara mer

verksamt än det i medicinalordningens 19:de punkt omförmälda samt

innefatta en latitud, så att straffet kan lämpas efter förseelsens beskaffenhet.

Skärpta straffbestämmelser för de icke examinerade personer,

som genom sin oskickliga behandling bevisligen vållat annan skada,

skulle säkerligen verka mycket godt, synnerligen om derjemte åt myndigheterna

inrymdes befogenhet att vid vite förbjuda den sakfälde att

vidare befatta sig med sjukes botande.

För att bereda allmänheten tillgång till tjenliga läkemedel samt

skydda densamma mot missgrepp i fråga om läkemedels beredning,

har lagstiftningen undantagit apoteksrörelse och handel med apoteksvaror

från de yrken, hvilka äro öppna för alla, hvarvid staten ej blott

föreskrifvit examen för rätt att erkännas såsom apotekare än äfven bestämt

hvilka apotek må på hvarje ort finnas. Hvad i ärendet förekommit

synes emellertid ådagalägga behofvet af en förnyad utredning

om hvilka ämnen endast må af apotekare försäljas. Utskottet anser sig

dock böra härvid uttala, att till sådana ämnen icke få hänföras vanliga

handelsvaror och att hinder ej heller synes kunna läggas för försäljning

af varor, hvilka icke ingå i farmakopén, äfven om de af säljaren

utbjudas såsom läkemedel. Att för ingrepp i apotekarnes försäljningsrätt

bör finnas ansvar, öfverensstämmande med de straffbestämmelser,

hvilka eljest i lagstiftningen förekomma, lärer vara uppenbart.

I anledning häraf får utskottet hemställa,

att Första Kammaren måtte för sin del besluta,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda dels i hvad

Bill. till. Biksd. Prot. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 2 Höft. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 3.

man läkareverksamhet bör vara examinerade läkare

förbehållen eller må af andra utöfvas, dels ock hvilka

ämnen endast böra få af apotekare försäljas, samt

derefter låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till nya bestämmelser angående utöfvande af

läkare verksamhet och handel med läkemedel, eller

eljest vidtaga de åtgärder, som af omständigheterna

påkallas.

Stockholm den 13 februari 1896.

På utskottets vägnar:

ROBERT DICKSON.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1896.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.