Sök i Ratio Lex

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13

1896-05-02 · 12 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 3TU 1896:13, Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

N:o 13.

Första Kammarens Tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i

anledning af väckt motion rörande genomförandet af en

läroverksreform.

I en inom Första Kammaren väckt ock till dess tredje tillfälliga utskott

öfverlemnad motion (n:o 51) kar kerr Sigfrid Wieselgren föreslagit,

det Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse ankålla, att Kongl. Maj:t

ville vidtaga nödiga åtgärder för genomförandet af en läroverksreform i

den rigtning:

att den undervisning, som befinnes erforderlig för förberedande af

den lärda eller den högre fack- eller embetsmannabildningen, varder anförtrodd

åt ett mindre antal särskild! kärför ordnade statsläroverk;

att den undervisning, som anses nödig för beredande af en allmän

bildning utöfver det af folkskolan meddelade bildningsmåttet samt erforderlig

för inträde i fackskolor eller å praktiska lefnadsbanor, helst lemnas

åt läroverk, kvilkas upprättande ock vidmagthållande må ankomma på

kommunalt intresse ock enskild verksamhet;

att läroverken af senare slaget, äfven der de icke äro statens, må

ega under behörig kontroll med utgående lärjungar anställa examen, med

hvars genomgående förenas kompetens till vissa statsbeställningar;

samt att åt de kommunala eller enskilda läroverk, som på detta sätt

ock i enlighet med af staten faststälda bestämmelser deltaga i undervisningsarbetet

inom samhället, beredas de för fullföljd af deras verksamhet nödiga

förmåner.

Bih. till Riksd. Prof. 1896. 8 Sami 2 Afd. 1 Band. 11 Höft. (N:o 13.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

I motiveringen till detta förslag fäster motionären uppmärksamheten

vid de inom Andra Kammaren i samma fråga väckta motioner, (n:is 14,

203 och 218), i hvilka samtliga yrkanden på reformer af undervisningen

vid de allmänna läroverken förelagts "Riksdagen. Den förstnämnda af dessa,

säger han, afgifven af herr Gustaf Bäckgren, afser hufvudsakligen att få

studietiden vid läroverken begränsad till 6 årskurser, derefter mogenhetsexamen

borde få afläggas, grundad på de kunskapsmått, som genom undervisningen

under nämnda sex år förvärfvats. Den andra, afgifven af

herrar Fridtjuf Berg och Emil Hammarlund, förordar dels införandet af en

allmänt medborgerlig examen med viss kompetens till gagn för dem, som

vid 15—16 års ålder utgå i det praktiska lifvet, dels ock upprättandet

af för både gossar och flickor kostnadsfritt tillgängliga läroanstalter, hvilka

borde ordnas såsom öfverbyggnader på folkskolan och hafva till uppgift

att förbereda för nämnda, allmänt medborgerliga examen. Den tredje, afgifven

af herr S. J. Boethius, föreslår ock införandet af en allmän medborgerlig

examen med stadgad kompetens för dem, som vid 15—16 års

ålder utgå i praktiska lifvet; men denne motionär önskar jemväl ombildning

af de allmänna läroverken i den mån sådant kräfves för uppgiften

att förbereda till sagda examen, dock så, att vid vissa allmänna läroverk

en klassisk och en real linie borde förefinnas för grundläggning af de

vetenskapliga insigter, hvilka vidare utbildas vid universitet eller högre

tillämpningsskola, samt dessutom att vid ett och annat läroverk försöksvis

borde upprättas en lärokurs för dem, som, efter att fullständigt eller i

det närmaste fullständigt hafva genomgått den allmänna medborgerliga

bildningslinien, skulle vilja utbilda sig till inträde vid universitet eller i

högre tillämpningsskola.

Det faller genast i ögonen, fortsätter han, att ett önskningsmål är för

alla motionärerna gemensamt: det att en med viss kompetens förenad examen

må anordnas för det stora antal lärjungar, som från våra allmänna läroverk

utgå i det praktiska lifvet, innan de hunnit fullständigt genomgå

läroverket och således hvarken tillvunnit sig det kunskapsmått, som här

bjudits dem, eller den kompetens, som med afläggandet af mogenhetsexamen

förenats. Dessas lott är ock i sanning behjertansvärd. Och det

kan ej förundra, om det allmänna missnöjet med stigande styrka höjer

sin stämma mot nu gällande anordning, som för att tillgodose ena fjerde - delens intressen väl mycket lemnar derhän de tre fjededelarnes, helst som

icke ens de förres bästa med ifrågavarande anordning kan sägas vara i

önsklig mån tillvaratagen.

Skälet härtill känner en hvar. Bemödandet att i samma läroverk

och med samma undervisningsplan tillgodose både den allmänna medborgen

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. o

liga och den högre vetenskapliga bildningens skilda kraf på eu förberedande

skolundervisning måste genom de »jemkuingar», det medför, gifva

anledning till berättigad! missnöje å båda hållen. Ingen finner anordningarna

ändamålsenliga; alla klaga.

Lätt inses, att den reform, herr Bäckgren i sin motion föreslår, blott

skall tillfredsställa ena sidan; han lemnar den högre vetenskapliga bildningens

kraf utan afseende. Någon verklig lösning af det föreliggande

problemet är derför icke att finna å den väg, han föreslår.

En annan väg anvisas deremot af herrar Berg och Hammarlund i

förslaget att låta den för en högre bildning nödiga förundervisningen ombesörjas

af de nuvarande läroverken, ehuru reducerade i mån af hvad de

ändrade förhållandena kräfva, men att anförtro den förberedande allmänbildningen

åt »öfverbyggnader på folkskolan», d. v. s. åt sjolfva folkskolan,

som derför borde utvidgas till undervisningsplan och genomgångstid.

Icke heller å denna väg skall problemet kunna lösas. Den befriar

väl den lärda skolan från tvedrägten derinom; men den inför samma tvedrägt

inom folkskolan. Äfven denna har sin särskilda uppgift, så visst

som det inom hvarje samhälle förefinnes ej blott en »lärd» bildning och

en »allmänbildning», utan ock en »folkbildning», hvars gränser icke sammanfalla

med vare sig den enas eller andras af de båda öfriga. Genomfördes

de sistnämnda båda motionärernas förslag, skulle striden ögonblickligen

uppflamma mellan allmänbildningens och folkbildningens skilda

målsmän och intressen i fråga om den sålunda utvidgade folkskolans läroämnen,

undervisningsmetoder och genomgångstid. Och det redan nu

märkbara sträfvande! att i en öfvervägande teoretisk rigtning utveckla

folkskolan skulle sedan, till ytterlig fara för samhället, tvifvels utan göra

sig gällande i eu, snart sagdt, oemotståndlig grad.

Det förslag, herr Boethius framlagt, söker ock derför en annan

utväg. Åt »de allmänna läroverken i allmänhet», för detta ändamål ombildade,

vill han anförtro den undervisning, som skulle omhänderkafva

allmänbildningens intressen och förbereda till den allmänna medborgerliga

examen, som ofvan omförmälts. Åt vissa allmänna läroverk, förslagsvis

ett i hvarje stift, vill han lemna uppdraget att å en klassisk och en real

linio förbereda den lärda bildning, som sedermera omhändertages af universitetet

och högre tillämpningsskolor. Och han vill slutligen genom

lärokursen vid ett och annat läroverk förmedla öfvergången från allmänbildningens

förskolor till don lärda bildningens högskolor.

Det är icke min mening, fortsätter motionären, att ingå i någon närmare

utläggning af detta förslag, mot hvars grunddrag jag icke har något

att anmärka; det är fullkomligt klart, att genom dess öfverlåtande af skilda

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

bildningsuppgifter åt skilda läroverk den annars oundvikliga tvedrägten mellan

skilda bildningsintressen lyckligen förekommes. Det är ock tydligt, att,

då hvarje sådan uppgift får omhändertagas för sig, de bästa förutsättningar

för ändamålsenliga anordningar och goda resultat jemväl må förefinnas.

Men hvad som förmått mig att öka antalet i ämnet afgifna motioner med

ännu en, har varit min önskan att fästa uppmärksamheten å en sida af

frågan om vår läroverksreform, hvilken i de förut afgifna motionerna

blifvit enligt min tanke väl mycket förbisedd.

»En sträng uniformering», säger herr Boethius i sin motion, pag. 8,

»af ett lands hela undervisningsväsende blir lätt en andlig tvångströja,

som hos det uppväxande slägtet hindrar individualitetens utveckling.» Han

säger dessa ord för att försvara det nya slag af läroanstalter, hvilket

skulle öfverföra härför hugade allmänbildningsalumner till den lärda bildningens

högqvarter. Men yttrandets bärvidd är i sanning allt för stor

för att vinna tillämpning blott å ifrågavarande förhållande. Det kan med

fullt fog användas såsom murbräcka emot hvarje organisation, som afser

att uteslutande i statens hand samla ett lands hela undervisningsväsende.

Ty ser man i dettas »stränga uniformering» en fara, en »andlig

tvångströja», som måste visa sig hinderlig för det uppväxande slägtets

fria personliga utveckling, måste man ock tillse, att icke en stalsskoleorganisation

bringas till stånd, som undantränger och förqväfver den

undervisning, hvilken ej sällan förträffliga lärarekrafter skulle vara villiga

att i enskilda skolor erbjuda. Det är nyttigt för samhället att jemte de

offentliga statsläroverken äfven enskilda läroverk finnas; emot de förras

benägenhet att stelna i viss uniformering ställer sig de senares mera personligt

bestämda skaplynne, såsom nyttigt stimulerande, icke minst för den

större lätthet till initiativ, som i dessa bör ega rum. Och då i de förra

långt ifrån få olämpliga krafter, sedan de väl derinom fått fast plats, allt

fort bibehålla dessa, till stadigt förfång — i synnerhet i smärre samhällen

— för de unga, som led efter led nödgas af deras undervisning begagna

sig, måste deremot i de enskilda skolorna det större beroendet af allmänhetens

förtroende innebära garanti emot en dylik för såväl skolan som

dess lärjungar farlig fördragsamhet. Det nyss antydda beroendet af allmänhetens

förtroende är derjemte äfven i andra afseenden af vigt; ty läraren

i den enskilda skolan bör ju i allmänhet hafva lättare att känna

sig i samarbete med hemmen än en statsskolans lärare, som genom hela

sin ställning frestas att anse sig främst af allt vara en statens tjensteman,

hvilken ansvarar blott för öfverordnade myndigheter.

Men äfven från en annan synpunkt ter sig vigten af att jemte statens

läroverk utrymme ock lemnas enskilda sådana. Ty i den mån stats
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Förda Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. o

skolorna undantränga de senare, växer ock antalet af de vid de förra anstöta

lärarne, ock kostnaden för dessas aflönande uppnår i följd häraf allt

ansenligare proportioner. Erfarenheten har ock visat, att mängden af

löner gerna bidrager att hålla nere dessas belopp; och så inträffar, att

stora skaror af akademiskt bildade män, åt hvilka undervisningen af landets

ungdom anförtrotts, för detta sitt öfvermåttan vigtiga kall så lågt

aflönas, att bekymmer och brist blifva deras dagliga lott, så mycket tyngre

att bära, som de ej se något hopp om ändring. Hvem undrar väl, om

under sådana förhållanden missnöje och bitterhet intaga deras sinnen? Och

hvem mäter de inflytelser, hvilka från denna deras stämning kunna härleda

sig? Men dessa förhållanden skulle gestalta sig annorlunda, om genom

undervisningens fördelning mellan enskilda och »allmänna» läroverk

den vid de senare anstälda lärarepersonal blefve till antalet mera begränsad.

Det må vara sant, att staten bör ega viss inflytelse å äfven de enskilda

läroverken. Sådant kan ock lätteligen åstadkommas, då dessa för

att kunna bestå i konkurrensen med statsläroverken tydligen måste ega

påräkna statens understöd dels i direkta penninganslag, såsom redan eger

rum i fråga om de enskilda läroverken för flickor, dels ock i rätt för vid

dem anstälda lärare att få räkna tjensteår för sin tjenstgöring derstädes,

såsom medgifvits redan genom kongl. brefvet den 29 maj 1874, och staten

för åtnjutande af dylika förmåner både kan och bör fastställa vilkor, som

för densamma bereda tillfälle till den inflytelse å de enskilda läroverken,

som verkligen må vara önskvärd.

Skall emellertid en i fråga om gagnande inflytelser önsklig återtjenst

från de enskilda läroverkens sida kunna tillskyndas statens, må dessa enskilda

läroverk icke hållas allt för fåtaliga; de skulle i annat fall svårligen

kunna tillvinna sig någon betydelse utöfver den till viss ort begränsade.

Så som det allmänna läroverket inom vårt land under senare årtionden

utvecklat sig, har det knappast varit möjligt för den enskilda konkurrensen

att med något anspråk på originel läggning göra sig gällande. I den stund

deremot, då den arbetsfördelning å undervisningsområdet, hvilken af förberörda

motionärer förordats, skulle komma till stånd, synes mig tiden

vara inne att bereda luft åt den enskilda skolan. Det torde kunna ske

derigenom, att skolorna för allmänbildningsändamålet icke nödvändigtvis

anordnas såsom statsskolor, utan att åt kommuner och enskilde öppnas

möjlighet att, med iakttagande af de vilkor, hvilka för åtnjutande åt statsunderstöd

kunna varda bestämda, få fritt ordna dem efter de behof, som

på vederbörande plats må företrädesvis vara för handen. Dermed skulle

staten befrias från omedelbar omsorg om flera eller färre af de smärre,

likasom möjligen ock af något antal större läroverk, hvilka nu till blott

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

half nytta för både staten och vederbörande kommuner här eller der förefinnas.

Faran af den allmänna undervisningens »stränga uniformering»

vore i och med detsamma förekommen. Äfven skulle den i motionen

n:o 203 ingående frågan om samskoleorganisationen kunna vinna en lösning,

som, om än endast lokal, dock utan tvifvel skulle vara af stor betydelse

för den allmänna uppfattningen af organisationens lämplighet eller

gränserna för dess tillämpning; och slutligen skulle hvarje statens åtgärd

för anordnande af de i motionen n:o 218 föreslagna lärokurser vara fullkomligt

obehöflig.

* *

&

Då utskottet går att yttra sig öfver den härmed återgifna motionen,

finner sig utskottet böra till en början påpeka, att den i viss mån anknyter

sig till herr Boethii i samma fråga inom Andra Kammaren afgifna

förslag, samt att den söker belysa och i ett särskilt afseende fullständiga

dervarande motionärers skilda uppfattningar af den önskade reformen. Med

temligen stor visshet torde derför ock kunna slutas, att motionären afsett

att få detta sitt förslag pröfvadt tillsammans med de öfriga, derest dessa

i följd af Andra Kammarens beslut blifvit till Första Kammaren öfverlemnade.

Då så emellertid, ehuru Riksdagen närmar sig sitt slut, hittills

icke skett, har utskottet nu företagit densamma till behandling, men dervid

ock tillåtit sig att, med föranledande af dess motivering, jemväl egna

någon uppmärksamhet åt grundtankarne i öfriga deruti berörda motioner,

i den mån sådant för ändamålet synts utskottet behöfligt.

Samtliga motionerna torde vara uttryck; för ett sedan länge känd!

behof att få undervisningsväsendet så ordnadt, att det blefve tillfredsställande

icke blott för det mindretal, som i de allmänna läroverken vill bereda

sig de grundläggande kunskaperna för inträde vid universitet och

högre tillämpningsskolor utan äfven för det flertal, som med sin skolgång

hufvudsakligen afser att förvärfva sig en allmänt medborgerlig bildning,

erforderlig för en yngling, då han vid 15—16 års ålder önskar vinna

inträde i elementära fackskolor eller utgå i det praktiska lifvet. Den nu

gällande skolstadgan lemnar visserligen det senare önskemålet ingalunda

ur sigte, enär hon i sin första paragraf angifver, att de af staten bekostade

allmänna läroverken hafva till ändamål såväl att utöfver omfånget

för folkskolans verksamhet meddela medborgerlig bildning, som ock att

grundlägga de vetenskapliga insigter, hvilka vid universitet eller högre

tillämpningsskola vidare utbildas. För att rätt kunna lösa dessa båda

vidt skilda uppgifter borde man väl dock hafva anordnat tvenne olika

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

undervisningsplaner; men nu finnes i verkligheten blott en enda lagstadgad

sådan, hvilken visserligen till detaljerna är skiljaktig för latinlinien och

reallinien, men hvilken dock i hufvudsak åsyftar att rigta verksamheten

inom läroverkets alla årsklasser mot ett enda slutmål — den humanistiska

eller realistiska studentbildningen, kontrollerad genom mogenhetsexamen.

Det är visserligen en sanning, att insigten om läroverkens uppgift

att bereda en allmän medborgerlig bildning förmått skollagstiftarno i senare

tider att vid uppgörandet af sina läroplaner vidtaga särskilda anordningar

med afseende på de främmande språkens ordningsföljd inom läroverken,

hvilket dock måhända icke alltid varit till fördel för dessa läroverk

i deras egenskap af förberedande undervisningsanstalter för universiteten:

och ögonskenligt är äfven, att de s. k. kursafslutningarna i 3:dje

och 5 de klasserna, hvilka äro angifua i 1878 års skolstadga, skulle, om

de blifvit fullt genomförda, varit till synnerligt gagn för de ynglingar,

som måste afsluta sina studier före skoltidens slut. Hvad som emellertid

blifvit gjordt har icke varit till fyllest. Uppgiften för de högre klasserna

att bereda ett betydande antal af lärjungarne till mogenhetsexamen har

med nödvändighet måst väsentligt inverka på undervisningen i mellanklasserna,

ja, äfven på den i de lägre. Kursafslutningen i 3:dje klassen,

hvilken afsåg att göra de tre lägsta klasserna till ett helt för sig och

hvilken äfven i pedagogiskt hänseende synes hafva varit väl genomtänkt,

har väsentligen bortfallit genom Kongl. Maj:ts kungörelse af den 22 mars

1895 angående ändrad lydelse i vissa delar af stadgan för rikets allmänna

läroverk. Kursafslutningen i 5:te klassen har varit en afsilning till namnet

och icke i verkligheten, och skulle väl för öfrigt blott med svårighet

kunnat genomföras i följd af det »mångläseri», som redan gjort sitt inträde

på detta stadium af läroverket. Icke mindre beaktansvärdt är, att

lärjungarnas normalålder vid genomgången af denna klass blott är 14—

15 år, en ålder vid hvilken de ännu till sin andliga utveckling i mycket

qvarstå på barnets ståndpunkt och vid hvilken de ännu i allmänhet ej

äro konfirmerade, likasom de ej heller erhållit den kroppsliga utbildning,

att de kunna anses mogna att utträda i det praktiska lifvet för att börja

den hårda kampen för tillvaron. Också hafva målsmännen lika litet ansett

öde klassen som den 3:dje såsom en afslutningsklass, hvilket framgår

af de i ecklesiastikdepartementet utarbetade statistiska tabeller, enligt

hvilka de lärjungar, som afgå från 2:dra, 4:de och 6:te klasserna, äro tillsammans

vida flere än de från 3:dje och öde klasserna afgångna. De

låta derför sina myndlingar äfven sedan dessa genomgått öde klassen fortsätta

sin skolgång ytterligare en ollor annan klass, hvarunder desse, derest

de ej fortgå till mogenhetsexamen, blott inhemta vissa delar af de för

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

mogenhetsexamen faststälda kurser, men på intet stadium ett kunskapsmått,

som utgör ett i sig afslutadt helt. Saknaden af en verklig afslutningskurs

på skolans mellanstadium har derför ofta den följden med sig,

att många ynglingar, som sakna håg och begåfning för mera vetenskapliga

studier men som ega fallenhet och passande egenskaper för en rent

praktisk verksamhet, lockas att fortgå till mogenhetsexamen, då den bästa

tiden för deras inträde i de praktiska yrkena är försuten och ingen annan

väg för dem återstår än den, som leder till de redan öfverfylda universiteten

och högre tillämpningsskolorna med den i fjerran vinkande anställningen

i statens tjenst.

I detta allt klarare insedda förhållande ligger anledningen till de kraf,

som under senaste tid med så mycken bestämdhet framstälts, i syfte att

vinna ändring af den nuvarande skolorganisationen. De tre motionerna

i Andra Kammaren representera hvar sin särskilda skiftning af ifrågavarande

reformkraf. På sätt i den till utskottets behandling hänskjutna motion

yttras, lemnar herr Bäckgren alldeles derhän de fordringar, den högre

vetenskapliga bildningen måste med fog ställa på en för henne förberedande

undervisning. Om allmänna läroverken hittills offrat de mångas

intresse för fåtalets, förordas deremot motsatsen i den sistnämndes förslag.

Genom den af herrar Berg och Hammarlund förordade organisationen

skulle deremot striden mellan flertalets och fåtalets intressen införas i folkskolan.

Likasom elementarläraren i det allmänna läroverket för närvarande

har att meddela undervisning åt två slag af lärjungar, det, som

skall tidigt utgå i det praktiska lifvet, och det, som skall förberedas till

inträde vid universitet och högre fackskolor, så skulle folkskolelärsren

ock erhålla två slags lärjungar att undervisa: det ena sådana, som blott

skulle bibringas folkskolans vanliga kunskapsmått, det andra sådana, som

skulle förberedas för inträde i folkskolans »öfverbyggnad». Och likasom

mogenhetsexamen nu trycker en viss pregel på undervisningen i allmänna

läroverkens alla klasser, så skulle en examen för inträde i förberörda öfverbyggnad

utöfva en alldeles likartad inflytelse på folkskolan i dess helhet

och, med undanskymmande af hennes egentliga uppgift, väsentligen förändra

hennes karakter. Det omdöme, motionären öfver detta förslag uttalar,

finner utskottet således fullkomligt befogadt.

I full öfverensstämmelse med hvarandra söka deremot de båda återstående

förslagsställarne att genom de skilda bildningsuppgifternas anförtroende

åt olika läroverk förekomma den annars oundvikliga tvedrägten

emellan skilda bildningsintressen. Båda vilja åt särskilda statsläroverk

anförtro att förbereda den högre klassiska och reala bildning, som sedermera

fullföljes vid universitet och högre fackskolor; båda vilja tillgodose

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. 9

allmänbildningens intressen genom att för det stora antal, som med sina

skolstudier blott afser att vinna nödig utbildning för att vid 15—16 års

ålder kunna utträda i det praktiska lifvet, anordna särskildt för dem lämpad

undervisning; båda vilja ock genom en dermed förenad afslutningsexamen

tillvinna dem ett, så att säga, officielt erkännande samt viss kompetens

med hänsyn till åtskilliga slag af statens beställningar. Skilnaden

dem emellan synes egentligen bestå deruti, att då hr Boethius vill hafva

de allmänna läroverken, öfver hufvud taget, ombildade i den mån sådant

kräfvcs för uppgiften att förbereda till sagda examen, så önskar herr

Wieselgren, att denna uppgift helst må lemnas åt läroverk, hvilkas upprättande

och vidmagthållande må ankomma på kommunalt intresse och

enskild verksamhet, ehuru med understöd af staten, der de vilja inordna

sig under de bestämmelser, staten för sådant afseende faststält.

Utskottet gillar i allo de för båda förslagen gemensamma grunddragen.

Det kan blott vara förmånligt att så mycket som möjligt låta skolorganisationen

lämpa sig efter de särskilda uppgifter, bildningsarbetet inom

samhället för densamma uppställer; och utskottet finner af erfarenheten

bekräftadt, att sammanförandet inom ett läroverk af lärjungar, hvilkas mål

äro sins emellan vidt skiljaktiga ej blott till art, utan äfven till grad, icke

kan annat än högst ofördelaktigt inverka. Det nuvarande läroverket, med

sitt sken af yttre enhet, lider onekligen af en inre splittring, som kräfver

bot.

Men om än utskottet villigt erkänner detta, synes dock vara nödvändigt

att icke låta den yttre splittring, som skulle träda i stället, inträda

tidigare, än hvad som verkligen skulle behöfvas. Utan att vilja bestrida

rigtigheten deraf, att den för en högre vetenskaplig bildning nödiga förundervisningen

bör vara af mera analytiskt skaplynne, under det att den,

som kräfves för meddelandet af blott en vanlig allmänbildning, bör vara

af syntetisk art, vill dock utskottet uttala en bestämd öfvertygelse derom,

att det dock gifves en tid af barnets utveckling, då undervisningen icke

behöfver taga större hänsyn till den anförda satsen, än att lärjungar af

båda slagen utan men kunna undervisas gemensamt. Men om detta må

vara sant, följer ock deraf, att skilsmessan mellan de båda bildningsuppgifterna

inom skolan icke behöfver börja från grunden.

Frågan blir då, när den bör inträda.

Utskottet gör icke anspråk på att i denna magtpåliggande punkt

kunna vare sig träffa eller fastslå det rätta. Så mycket torde dock kunna

sägas, att tiden för skilsmessan måste inträda vid den punkt, der latinundervisningen

anses böra taga vid för de lärjungar, hvilka skola utbildas

för den högre bildningsuppgiften.

Bill. till Biksd. Prot. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 11 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

Om således här ifrågavarande undervisningsväsen så fördelas, att åt

— med upptagande af en äldre benämning — allmänna elementarskolor

anförtros att meddela den allmänt medborgerliga bildning, hvars inhemtande

genom föreslagen examen skulle utrönas, samt att åt särskilda gymnasier

eller gymnasialläroverk lemnas att meddela den för fortsatta studier

vid universitet eller högre fackskolor förberedande undervisningen, torde

ock härmed väl förlika sig, att dessa senare läroverk, om än, på sätt motionären

föreslagit, för denna sin uppgift särskildt ordnade, icke behöfva

innefatta mer än fyra till fem årskurser, om än visserligen omsorgsfullt

bör undvikas att sätta elementarskolans högsta klass i direkt samband med

gymnasialläroverkets lägsta.

Att de första fyra eller fem klasserna i de nuvarande högre allmänna

läroverken med tillökning af i förra fallet två klasser, i senare fallet en

klass, böra till elementarskolor ombildas, synes påtagligt. Hvad beträffar

de femklassiga läroverken, torde samma förfarande böra ega rum, om än

utskottet icke förbiser, att för ändamålets vinnande möjligen i vissa fall

en samverkan emellan staten och vederbörande kommuner må kunna ifrågasättas.

I fråga åter om de treklassiga läroverken och pedagogierna

torde det i regeln böra ankomma på kommunernas offervillighet eller den

enskilda företagsamheten, om någon utveckling eller något upprätthållande

af dem må ifrågakomma. Utskottet vill dock icke förneka betydelsen af

äfven dessa smärre läroverk, helst om de anordnas såsom samskolor, på sätt

i 1893 års kongl. proposition rörande de mindre allmänna läroverken föreslogs.

De hafva tvifvelsutan sin vigt äfven för samhället i dess helhet, och

det får icke förgätas, att såsom medelpunkter för hvar sin orts pedagogiska

intresse kunna de ega sin särskilda betydelse. Utskottet anser derför

visserligen vara tillbörligt, att, der dessa läroverk upprätthållas eller utvecklas,

staten bör bereda dem understöd, på sätt i motionen såsom allmän princip

antydts. Af särskildt intresse har härvid varit att taga kännedom om det

förslag, hvilket finska senaten med anledning af senaste landtdagens beslut

rörande dervarande mindre läroverk till kejsaren i dessa dagar ingifvit.

Der icke särskilda lokala förhållanden nödvändiggjorde afvikelse, föreslås af

senaten till indragning efter hand de af finska statsverket upprätthållna

två-, tre- och fyrklassiga elementarskolorna, med hvilka jemväl möbler,

inventarier, undervisningsmateriel och bibliotek öfverlemnas åt vederbörande

stadskommuner eller för deras upprätthållande bildade föreningar,

bolag eller andra enskilda korporationer med rättighet att efter olika

lokala förhållanden omorganisera och underhålla dem såsom real- eller

borgareskolor med afslutade elementarkurser på i regeln 5 klasser, i hvilka

skolor jemväl flickor finge såsom elever intagas; och hemställes derjemte,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. 11

att för upprätthållande af sådana af stadskommuner eller enskilde öfvertagna

eller eljest nyinrättade enahanda skolor skulle beviljas statsunderstöd

efter beräkning af 3,000 mark för hvarje i verksamhet varande klass,

med förbehåll likväl, att elevantalet i skolan uppginge till i medeltal

minst 12 i hvarje klass. Såsom synes, har den synpunkt, motionären

lagt till grund för sin framställning om att skolorna för allmänbildningsändamålet

icke nödvändigtvis borde anordnas såsom statsskolor, i förberörda

förslag egnats större afseende, än hvad utskottet anser hos oss ännu

skulle vara tillrådligt. Men utskottet vill på samma gång instämma i

hvad vid 1889 års riksdag statsutskottet yttrade i anledning af då afgifven

kongl. proposition om understöd åt enskilda läroverk; det förklarade

sig erkänna det principielt rigtiga i att för utvecklingen af ett lands

undervisningsväsen försök på olika håll gjordes med tillämpning af de

pedagogiska idéer, som alltjemt framstodo med yrkande att blifva förverkligade

och med löfte om en snabb och säker förbättring af uppfostran

och undervisning, samt att experimenterandet i detta afseende helst borde

under medverkan från statens sida ske genom den enskilda företagsamheten.

Äfven ur rent ekonomisk synpunkt kunde det blifva en vinst för

staten, om den genom ett jemförelsevis mindre bidrag kunde upprätthålla

talrikt besökta privata läroverk. Utskottet håller dock före, att dessa

läroverk icke gerna kunna vara att finna annorstädes än i några få af

våra större eller största städer, och att intresset för undervisningsväsendet

i allmänhet icke torde vara tillräckligt stort inom landet för att derå

skulle ens i hufvudsaklig mån kunna byggas de läroanstalter, åt hvilka

den medborgerliga bildningens bibringande skulle anförtros. Det »helst»,

motionären vidfogat sitt förslag i detta stycke, torde väl ock antyda, att

han inskränkt det till de fall, der ett val verkligen skulle visa sig

föreligga.

Hvad slutligen beträffar de nya gymnasialläroverken, torde deras antal

otvifvelaktigt böra inskränkas, helt enkelt på den grund, att, då lärjungeantalet

i läroverkens högsta klasser ju redan är jemförelsevis obetydligt och

antagligen efter genomförandet af ifrågasatta anordningen lärer blifva än

mindre, nödig hänsyn till detta förhållande bör betinga en motsvarande reduktion

af läroanstalterna. Tydligt måste ock vara, att olika förhållanden

kräfva deras olika utrustning. Då i rikets största städer och antagligen

jemväl i några andra dessa nya läroverk måste förses med både klassisk

och real linie, lära å andra platser blott endera af sagda linier behöfva tagas

i anspråk.

Då det emellertid icke gerna låter sig förena med ett tillfälligt utskotts

mera begränsade befogenhet att djupare ingå i utredandet af en

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

fråga, hvilken väl är pedagogisk, men på samma gång äfven ekonomisk,

och vid hvars närmare behandling åt ständigt utskott förbehållna uppgifter

ovilkorligen träda i vägen, har utskottet ansett sig böra inskränka

detta sitt yttrande till de mera principiella synpunkter, hvilka af motionen

beröras. Utskottet har så mycket hellre så tillvägagått, som utskottet

känt sig öfvertygadt, att frågan ännu icke föreligger i det utredda skick,

att det skulle vara möjligt för Riksdagen i densamma besluta, derest detta

beslut, såsom skäligt är, skulle stödja sig på en allsidig granskning af det

vigtiga och i så många rigtningar ingripande ärendet. Men så mycket torde

vara fulltygadt ej blott genom oaflåtliga förslag inom Riksdagen, utan äfven

och icke minst genom den till 1887 års Riksdag af Kongl. Maj:t aflåtna

proposition angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna läroverken,

att en framställning rörande ökadt tillgodoseende af allmänbildningens

kraf på undervisningsväsendet inom våra skolor måste vara ej blott befogad,

utan äfven synnerligen nödig; och tillåter sig derför utskottet hemställa,

att Första Kammaren, i anledning af herr Wieselgrens

motion, ville för sin del besluta, att Riksdagen

måtte i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl.

Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till sådan ändring af nu gällande bestämmelser

rörande de allmänna läroverken, att den undervisning,

som anses nödig för beredande af en allmän bildning

utöfver det af folkskolan meddelade bildningsmåttet,

måtte varda inom dessa tillgodosedd i sådan män, att densamma,

kontrollerad genom en slutexamen, må kunna

bereda till inträde i fackskolor och å praktiska lefnadsbanor

samt medföra kompetens till vissa statsbeställ- .

ningar.

Stockholm den 2 maj 1896.

På utskottets vägnar:

SIGFRID WIESELGREN.

STOCKHOLM, TRYCKT HOS P. PALMQUISTS AKTIEBOLAG, 1SS9Ö.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.