Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 13

1896-02-13 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:13, Lagutskottets Utlåtande N:o 13

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 13 febr. 1896 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser angående

arfvode för utredning af dödsbo.

Andra Kammaren har till lagutskottets behandling hänvisat en af

herr Hedin inom kammaren väckt motion, n:o 5.

Efter det motionären omförmält ett uti eu Stockholmstidning under

nästlidet år förekommande meddelande, att utredningsmännen uti sterbhuset

efter eu i Stockholm år 1892 afliden industriidkare, hvilket. sterbhus

visat en tillgång af 626,721 kronor 25 öre och för hvars utredning ingen

rättegång och ingen auktion varit behöflig, tillgodofört sig i arfvode

4 % å berörda belopp med 25,068 kronor 85 öre, anföres vidare uti

motionen:

Dessa uppgifter, som ej kunde undgå att ådraga sig mycken uppmärksamhet,

framkallade helt naturligt den frågan, huruvida ej lika giltig

anledning, som i fråga om bouppteckning och arfsskifte, förefunnes att

meddela lagbestämmelser om beräkning af arfvode för utredningsmän i

dödsbo. Ehuru intet skäl förekom att draga uppgifternas läglighet i tvifvelsmål,

hade motionären likväl ansett sig böra förvissa sig om att de voro

fullt exakta; och att så var fallet, framginge af de motionären meddelade

upplysningar och styrktes äfven, hvad de väsentligaste punkterna anginge,

af tre till motionen fogade bilagor, litt. A, B och C.

Arfvodet, äfven om det beräknades lika å sterbhusets hela tillgång

— ehuru största delen deraf syntes icke hafva kunnat orsaka något närnnBih.

till Riksd. Prof. 1893. 7 Sami. 7 Höft. (N:o 13).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

värdi'' besvär —, förekomme an märknings värdi, ja, orimligt högt. Jemförelsevis

kunde nämnas, att utredningen af dödsboet efter den frikostige

donatorn till Stockholms högskola, fabrikören Söderberg, vid en behållning

af omkring 2Va millioner kronor lär hafva, enligt den aflidnes

förordnande, ersatts med 3,000 kronor till hvar och en af fyra utredningsmän.

Den åberopade tidningen anmärkte, att »ofvan relaterade händelse,

långt ifrån att utgöra något sällsynt undantag, har många sina likar, utan

att proceduren kan betecknas såsom annat än högst ''laglig’ och oantastlig,

man må i tysthet tänka derom hvad man vill. Uppenbarligen är lagen

här ofullständig, då den icke gifver'' någon rättelse eller ledning i fråga

om affärsutredningar och det arfvode, de betinga.» Efter att hafva påpekat

en del af de om arfvode för bouppteckningar och arfskifte gällande föreskrifter,

yttrade tidningen vidare:

»Liksom lagen icke eger några sanktionerande bestämmelser om afveckling medelst administration

vid undvikande af konkurs, har den ej heller några om dess motstycke, affärsutredning

vid dödsfall i syfte att förenkla boets ställning och göra densamma öfversigtlig. Det är ett helt

annat, både insigter och erfarenhet kräfvande uppdrag att utreda en invecklad affärsställnings aktiva

och passiva samt bringa dem til! bästa möjliga resultat — än det att uppteckna och värdesätta ett

antal inventarier, och en vidsträckt latitud må derför gerna vara medgifven utredningsmans arfvode

under vissa sådana förutsättningar. Men lagen går utan tvifvel för långt i återhållsamhet, då den

betraktar affärsutredningen som eu blott och bar privatsak, beroende på frivillig öfverenskommelse

och uppgörelse.

Det kan nemligen inträffa, att utredningsman under skyddet af frivilligt och ohegränsadt

arfvode gör sig skyldig till utpressningar. Detta kan ega rum såväl der utredningens svårare natur

lemnar förevändning till anspråk som der utredningsmannaskapet icke kan betecknas som annat än

en rikt doterad sinekur. I förra fallet är det vanligen rent tvång och i det senare hvarjehanda

''konsiderationer’, som åstadkomma, att den tilltagsne får sin vilja fram. Här synes oss, att lagen

bör kunna fullgöra sin preventiva uppgift att genom föreskrifvande af vissa gränser vid utredningsarfvode

lemna ett regulativ, hvilket på samma gång gifver den nyttige utredningsmannen all skälig

ersättning och belöning och skyddar det mer eller mindre försvarslösa sterbhuset eller myndlingen

från prejeri. Genom ofvan anförda förhållanden hafva vi velat fästa uppmärksamheten på den

brist eller ofullständighet i lagen, som onekligen förefinnes och som val förtjena!'' att vid nästa

riksdag afhjelpas.»

Den anmärkningen, att fall af blott skenbart frivillig öfverenskommelse

kunde inträffa, då det är högeligen påkalladt, att lagen medgåfve

och offentlig myndighet hade att tillämpa nödig rättelse i avtalet om arfvode,

syntes ej kunna bestridas, äfven om ofvan omförmälda prejeri skulle

vara alldeles exceptionelt, hvilket dock ej torde vara fallet.

Vidare, och om än genom anlitande af domstolarne äfven nu rättelse

kunde vinnas, torde det vara att föredraga, att laglig föreskrift så vidt

möjligt förebyggde rättegång, detta dess hellre som anlitandet af domstolsvägen

för närvarande knappast syntes erbjuda visshet om att rättelse kunde

vinnas, enär det nemligen förefölle som domstol nu måste grunda sitt

ogillande af ett aftal ej å vissa lagbud, utan å pröfning af billighetsskäl.

Af den såsom bilaga D meddelade Kongl. Maj:ts dom torde man

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

svårligen kunna finna, å hvilken formel och uttrycklig rättsgrund rådstufvurättens

i Stockholm af hofrätt och högsta domstolen i hufvudsak

faststälda dom stödde sig.

Med anledning af det anförda hemstälde motionären,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till lagbestämmelser om beräkning af arfvode för sterbhusutredning.

För den händelse, att föreskrifter i detta ämne skulle anses stå i

det sammanhang med bestämmelserna om ersättning för bouppteckningsoch

arfskiftesförrättning, att äfven dessa borde komma under öfvervägande

i förbindelse med fråga om meddelande af föreskrifter i förstnämnda ämne,

föreslog motionären alternativt,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes, i samband med en revision af gällande föreskrifter om

arfvode för bouppteckning och arfskifte, låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lag om arfvode för sterbhusutredning.

Vid bedömande af den utaf motionären väckta frågan bör först och

främst uppmärksammas, att ett sterbhus icke är af lagen bundet i sitt val

af utredningsman utan härutinnan eger den fullständigaste frihet, och att

det i allmänhet står sterbhuset fritt att med den tilltänkte utredningsmannen

ingå aftal om det arfvode, som bör denne tillkomma. Möjligheten

att fortfarande sluta sådana aftal uteslötes naturligtvis icke,

äfven om lagstadgade beräkningsgrunder infördes, och det skulle då nog

mången gång inträfla, att dessa grunder komine att bestämma, icke,

såsom man afsett, maximum, utan minimum för arfvodet. Sterbhusdelegarne

skulle nemligen finna för sig förödmjukande att erbjuda mindre

belopp än hvad lagen fastslagit.

Hufvudskälet mot bifall till motionärens förslag ligger dock ej. uti

ofvan anförda omständigheter utan är att söka uti snart sagdt omöjligheten,

enligt utskottets tanke, att utfinna någon allmän, med rättvisa och

billighet öfverensstämmande norm för beräkning åt ifrågavarande arfvode.

Härutinnan måste aktgifvas på den betydande skilnad, som råder emellan

å ena sidan bouppteckningar och arfskiften samt å andra sidan bo
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

utredningar. Under det att vid de förra förrättningsmannens arbete och

dermed hans berättigade anspråk på ersättning i regel växer i förhållande

till boets storlek, kan om det för boutredningen erforderliga

arbetet icke någon uppfattning hemtas af tillgångarnes eller behållningens

storlek. Utredningen af bon i samma ekonomiska ställning kan

erbjuda högst olika grad af besvär för utredningsmannen; ett ringa

bo kan för sin utredning kräfva lika mycket, ja, mera arbete än utredningen

af ett sterbhus med högst betydliga tillgångar. Boutredningsbesväret

beror på en massa faktorer af den beskaffenhet:, att de knappast

kunna af lagstiftaren förutses, långt mindre läggas till grund för allmänna

lagbestämmelser.

Icke heller är sjelfva arbetet alltid af samma beskaffenhet och följaktligen

icke heller af samma värde. Det ansvar, som är förknippadt med

sterbhusutredningar, kan jemväl ställa sig högst olika, hvartill man icke

får underlåta att taga hänsyn.

Just det af motionären omnämnda fall utgör, efter utskottets uppfattning,

ett mycket talande bevis på svårigheten att uppställa allmänna

regler för arfvodesberäkningen. Enligt hvad inom utskottet blifvit upplyst,

hade den ifrågavarande industriidkaren under sin lifstid bedrifvit två särskilda,

i hög grad ansvarsfulla affärer, den ena sedeltryckeri för statens

räkning, den andra ett enskildt tryckeri, omfattande frimärkestryck för

postverket, tillverkning af sedelblanketter för enskilda banker etc. Utredningsmännens

uppdrag blef ingalunda endast en vanlig sterbhusutredning

utan innefattade tillika högsta ledningen, disponentskapet för sterbhusets

begge vigtiga affärer under en stor del af utredningstiden, som lär

hafva omfattat en tid af nära 1V2 år. Arfvodet blef således icke endast

ett vanligt utredningsarfvode utan tillika ersättning för administrerandet af

en större affärsverksamhet, och med de vanligen förekommande boutredningarna

är fallet uppenbarligen icke likstäldt.

Då utskottet sålunda anser det vara hvarken behöfligt eller ens

möjligt för lagstiftaren att ingripa med allmänna regler för beräkning af

utredningsmannaarfvodet, vill utskottet dermed naturligtvis ej förneka, att

missförhållanden i ifrågavarande afseende kunna uppkomma. Men utskottet

håller före, att det enda lämpliga korrektivet mot dylika missförhållanden

är det, som redan nu står öppet för hvarje sterbhusdelegare, som anser en

utredningsman hafva tillgodofört sig större arfvode än honom rätteligen

bör tillkomma — att nemligen hänskjuta frågan till rättens afgörande.

Då, men icke i allmänna, på förhand gifna lagstadganden, kan tillbörlig

uppmärksamhet fästas vid de för hvarje fall vexlande omständigheter, som

äro af betydelse för arfvodets fastställande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 13.

Under åberopande af det ofvan anförda hemställer alltså utskottet,

att herr Hedins ifrågavarande motion icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJERNA.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.