Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af en arrendelag.

1896-02-20 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:18, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af en arrendelag.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

3

N:o 18.

Ank. till Riksd. kansli den 20 febr. 1896, kl. 12 mid.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående utarbetande af

en arrendelag.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling

hänvisad motion, n:o 70, hafva herrar Anders Olsson i Ornakärr, Jöns

Andersson i Ohrstorp, P. Truedsson, A. G. Jönsson i Mårarp, Hugo Hammarskjöld

och A. G. Gyllensvärd hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse

anhålla, att Kongl. Maj:t ville efter verkstäld utredning taga i

öfvervägande, under hvilka vilkor arrendator, som med jordegare träffat

skriftligt arrendeaftal, tillförsäkras rätt till ersättning för verkstälda

förbättringar, och på hvad sätt rättsförhållandena mellan arrendator och

jordegare jemväl i öfrigt må på ett betryggande sätt ordnas, samt derefter

för Riksdagen framlägga det förslag i ämnet, hvartill en dylik utredning

finnes böra föranleda.

Till stöd för motionen anföres:

öfvertygade om behofvet och nyttan af en tidsenligare lag rörande

arrende, än den som nu funnes, samt uppmuntrade af det bifall,

som från Riksdagens Andra Kammare kommit förut väckta motioner

om denna sak till del, tvekade motionärerna ej att åter vid denna

riksdag afgifva motion om samma ämne.

Enligt »Sveriges år 1895 utgifna officiella statistik» funnes i landet

brukare af annans jord med en areal af högst 2 hektar åker ett

antal af 8,905 personer; brukare af 2—20 hektar åker 28,044 personer;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

brukare af 20—100 hektar åker 9,439 personer; samt brukare af öfver

100 hektar åker 1,131 personer, eller tillsammans 47,519 personer, som

arrenderade och brukade annans jord. Dessutom funnes inom landet

brukare af jordtorp och andra smärre jordlägenheter till ett antal af

167,073 personer.

Sveriges odlade jord uppginge för närvarande endast till 3,407,191

hektar, under det icke odlad skog och äng utgjorde 19,896,844 hektar.

Af de stora arealerna skogs- och ängsmark funnes mycken till åker

lämplig jord.

Det kunde med skäl antagas, att en tidsenlig arrendelag skulle

för en stor del arrendatorer, åtminstone för dem, som icke hade skriftligt

upprättade arrendekontrakt, blifva af stort gagn, i det att de erhölle

en bättre betryggad brukningsrätt under arrendetiden. Många af

dem skulle derigenom beredas möjlighet att vidtaga förbättringar å

den arrenderade jorden till nytta för både jordegare och brukare samt

äfven att kunna uppodla till åker tjenlig jord.

Den stora utvandringen från Sverige till främmande länder hade

åstadkommit en betydlig minskning i jordbruksarbetarnes antal. Enligt

ofvannämnda »officiella statistik» emigrerade år 1892 45,509 personer.

Likaså hade jordbruksbefolkningens inflyttning till städerna minskat

den för landtbruket behöfliga arbetskraften. Nämnda år minskades

landsbygdens befolkning med 5,569 personer, under det städerna ökades

med 9,683 personer. Lämpliga medel för att minska eller afvända

dessa missförhållanden torde vara att bereda jordbruksarbetare tillfälle

att förvärfva sig egna jordbruk samt genom en tidsenlig arrendelagstiftning

bereda dem, som arrenderade andras jord, en tryggad besittning

af densamma under arrendetiden, såvida de uppfylde sina förbindelser

mot jordegarne.

De många jordbrukarnes ställning i Norrland, hvilka försålt sina

egendomar till skogsbolagen och blifvit arrendatorer under dessa, påkallade

äfvenledes stiftandet af en arrendelag, lämplig för slitandet af

tvister mellan jordegare och arrendatorer.

Det i vårt land på många orter icke endast i norra, utan äfven

i södra Sverige rådande bruket att endast träffa muntligt aftal om upplåtelse

af jord syntes motionärerna böra genom en ny arrendelag icke

endast motarbetas, utan rent af förhindras såsom föråldradj; och olämpligt.

Att vår nuvarande lags bestämmelser om arrende vore ofullständiga

och delvis olämpliga, hade mer än en gång af lagutskottet blifvit

erkändt.

Andra länders lagstiftning för ordnandet af jordegares och arren
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

datorers ömsesidiga rättsförhållanden (se motionerna n:o 59 vid 1893

och n:o 38 vid 1894 års riksdagar) visade, huru mycket som i den

delen blifvit gjordt i andra länder, och borde mana lagstiftarne i vårt

land till antagande af liknande bestämmelser, lämpliga för vårt land

och våra förhållanden.

I det för 70 år sedan af lagkomitén och gamla lagberedningen

utarbetade förslaget till eu ny arrendelag (se »Förslag till allmän civillag»,

kap. 6) förekomme visserligen bestämmelser, som numera vore

föråldrade, men äfven sådana funnes, som kunde tjena till någon ledning

vid utarbetandet af en lagstiftning i nämnda fråga. En blick på

det kapitel af jordabalken och de spridda stadganden i byggningabalken

i 1734 års lag, hvilka innehölle vår nuvarande ofullständiga lag om

arrende, visade, att dessa stadganden vore uteslutande lämpade efter de

enkla förhållanden, som funnos vid den tiden lagen skrefs; men icke

bidroge de dertill, att den arrenderade jorden blefve på ett rationelt

sätt brukad. Ett bättre brukningssätt skulle kunnat komma till stånd,

om nämnda lagförslag blifvit lag; derigenom skulle äfven främjats rättvisa

mellan jordegare och brukare. Hvad våra förfäder försummat med

afseende på lagstiftning om denna sak, kunde icke nutidens lagstiftare

godtgöra, men väl genom en tidsenlig lagstiftning hindra ett fortgående

på den allt för länge fortsatta vägen.

Att emot de skäl, som blifvit anförda för behofvet och nyttan af

en tidsenlig arrendelag — såsom stundom skett — anföra, att det fria

aftalet mellan jordegare och brukare vore tillräckligt att förhindra

orättvisor och missförhållanden samt befrämja ett rationelt bruk af den

arrenderade jorden, vore att protestera mot innehållet i den gamla godkända

tesen: »land skall med lag byggas». Då man erkände lagstiftningens

stora nytta för andra näringsförhållanden, men ansåge den

obehöflig i fråga om arrenderande af annans jord samt densammas odlande

och brukande, vore detta att göra sig skyldig till tydlig motsägelse.

— Det fria aftalet funnes och måste finnas, när fråga vore om

upplåtande af jord till arrendator samt bestämmande af arrendevilkoren.

Men lagen behöfdes såsom ett rättesnöre vid affattandet af de bestämmelser,

som i det privata aftalet borde intagas, och den måste finnas

för att tjena till rättelse i de fall, hvarom kontrahenterna ej uttryckligen

afhandlat. Doktor U. von Feilitzen hade härom yttrat följande:

»Lagbestämmelsen sätter försigtigtvis gränser för skadligt handhafvande

af jorden och för orättvist eller mycket planlöst beteende från den ena

eller andra kontrahentens sida. Lagstiftningen är här som i andra fall

till för att minska antalet Övergrepp, icke för att hämma eu liffull,

opaginerad Kontrollera mot PDF

fi Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

gagnelig verksamhet, icke för att störa naturenlig ordning. En tidsenlig

arrendelag kan verka påskyndande i ett tvifvels utan ytterst

önskvärdt hänseende. Man vet, att intensivt landtbruk är önskningsmålet,

och man bör alltid sträfva åt detta håll.»

Motionärerna ansåge, att en arrendelag borde, utom andra lagstadganden,

innehålla bestämmelser om, att arrendevilkoren skulle skriftligen

uppsättas för att vara förbindande. Vanligtvis upprättades väl numera

arrendeaftal af större betydelse skriftligen, men flerstädes i landet

vore ännu den sed rådande, att emellan jordegare och innehafvare af

mindre hemman skriftliga arrendekontrakt icke upprättades. Hvilka

talrika tvister och olägenheter detta måste medföra, vore lätt att tänka sig.

Derjemte borde lagen stadga, att arrendevilkoren skulle vara bestämda,

så att icke jordegaren på grund af obestämda arrendevilkor

kunde blifva i tillfälle att ålägga arrendatorn ökade utgifter, körslor,

arbete etc. eller arrendatorn skulle kunna undgå att uppfylla sina åtagna

förbindelser.

Vidare borde lagen innehålla bestämmelser, som skyddade arrendator^

nyttjanderätt, då han uppfylde sina förbindelser. Hvilken skada det

medförde för arrendator^ ekonomi, när han utan eget förvållande nödgades

afträda egendomen, vore lätt att inse. Dessutom medförde ett

sådant osäkerhetsförhållande rörande nyttjanderätten, att en driftig och

arbetsam arrendator icke kunde nedlägga det arbete och den kostnad

på egendomen, som skulle medföra eu förbättring af densamma.

Slutligen borde lagen innehålla bestämmelse, att de förbättringar,

som af arrendator med jordegarens samtycke verkstäldes på den arrenderade

egendomen, skulle för brukaren medföra en skälig ersättning af jordegaren,

antingen under arrendetiden eller vid dess upphörande.

Motionärerna vore af den åsigten, att om lagstiftningen följde

goda principer och byggde en arrendelag på rättvisa grunder, kunde

både jordegares och arrendatorers intressen rättvisligen tillgodoses, och

den jord, som bortarrenderades, på ett rationelt sätt brukas, till gagn

icke blott för jordegare och arrendatorer, utan äfven för fosterlandet.

Då emellertid den djupgående och vidtomfattande undersökning

och utredning af jordbruksförhållandena, hvilken vore erforderlig för

utarbetande af ett för vårt land lämpligt förslag till arrendelag endast

genom Kongl. Maj:ts försorg torde kunna åvägabringas, vunnes motionärernas

syfte bäst genom en Riksdagens skrifvelse i ämnet till

Kongl. Maj:t.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o IS.

Motioner om utarbetande af en arrendelag hafva framlagts vid

1891, 1893, 1894 och 1895 årens riksdagar, men icke föranledt någon

Riksdagens åtgärd. De afstyrktes af det förstnämnda och de båda

sistnämnda årens lagutskott, men tillstyrktes af utskottet vid 1893 års

riksdag.

Då utskottet allt fortfarande till föreliggande fråga intager den

ståndpunkt, som häfdades af 1894 års lagutskott, anser utskottet det

vara tillfyllest att åberopa de skäl, sona af nämnda lagutskott i dess

utlåtande n:o 10 anfördes.

»Utskottet anser visserligen», så yttrade sig 1894 års lagutskott,

»särskildt med hänsyn till den utveckling, hvartill det svenska jordbruket

hunnit under de sista decennierna, de nuvarande bestämmelserna

i jordabalken rörande arrendeaftal för jord icke vara så fullständiga,

att ej en omarbetning af desamma skulle medföra nytta vid afgörande

af jordegares och arrendatorers ömsesidiga rättsförhållanden, i synnerhet

för de fall, då fullständigt aftal emellan upplåtare och brukare

saknas. Rättsförhållandet dem emellan bör likväl i främsta rummet

bestämmas genom det fria aftalet; och skall lagstiftning undantagsvis

inom detta rättsområde träda emellan i något hänseende absolut påbjudande

eller förbjudande, bör behofvet af ett dylikt ingripande vara

af erfarenheten så tydligt vitsordadt, att fara för misstag är utesluten.

Enligt utskottets uppfattning har af motionärerna icke åstadkommits

någon utredning, utvisande att utöfver de ovilkorliga bestämmelser,

hvilka i gällande lag redan finnas stadgade i fråga om lega af jord å

landet, ytterligare sådana äro af verkligt behof påkallade; och då

motionärerna angifva såsom föremål för ett ovilkorligt lagstadgande,

att de förbättringar, som af arrendatorn med jordegarens samtycke nedlades

på den arrenderade jorden, skulle för den förre medföra en skälig

ersättning af jordegaren, synes deremot med skäl kunna erinras, att

ett lagstadgande, hvarigenom, oberoende af vexlande förhållanden,

arrendator tillerkändes ovilkorlig rätt till sådan ersättning, skulle antagligen

verka till stor varsamhet och återhållsamhet från jordegarnes

sida i fråga om upplåtande af jord till nyttjande och sålunda icke utöfva

en obetingadt nyttig inverkan på ifrågavarande förhållanden.

T följd af den tänjbarhet, som utmärker ordet förbättring, torde

dessutom — såsom lagutskottet vid 1891 års riksdag anmärkte i fråga

om en i viss mån likartad motion, som då var föremål för utskottets

handläggning — eu bestämmelse i den ifrågasatta rigtningen mången

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande, N:o 18.

gång blifva anledning till misshälligheter emellan dem, hvilkas intressen,

om de rätt förstås, med hvarandra sammanfalla.»

Utskottet hemställer alltså,

att nu föreliggande motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. v. KRUSENSTJERNA.

Reservation

af herrar von Krusenstjerna, F. Andersson, Bruzelius, P. G. Petersson och

Redelius, hvilka, med erinran att en sådan skrifvelse, som nu föreslagits,

blifvit af Andra Kammaren vid de tre senaste riksdagarne beslutad,

ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen.

Herrar Hasselrot och Rudebeck hafva begärt få här antecknadt,

att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.