Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af 2 § utsökning slag en.

1896-02-27 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:20, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af 2 § utsökning slag en.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

1

N:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 27 febr. 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändring af 2 §

utsökning slag en.

I 2 § utsökningslagen den 10 augusti 1877 stadgas: »Utmätningsman

är å landet kronofogde, hvar inom sitt tjenstgöringsområde, och

i stad stadsfogde. Erfordras i stad mer än en stadsfogde, bestämme

Konungen deras antal och omfånget för hvarderas befattning.

Utmätningsman har att, efter ty i denna lag sägs, fullgöra hvad

öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall utan föreskrift

af annan myndighet förrätta utmätning».

I 3 och 4 §§ samma lag föreskrifves vidare bland annat:

»3 §. Kronofogde eger att för bestämdt fall till utmätningsman i sitt

ställe sätta länsman eller annan man, som af Konungens befallningshafvande

antagen är; svare dock vid utmätning kronofogden sjelf för

redovisningen och för skada, som af utmätningsmannens fel eller försummelse

kan komma. Ej må kronofogde åt annan uppdraga försäljning

af utmätt fast egendom eller fördelning af köpeskillingen derför, ej

heller fördelning af köpeskilling för utmätt lös egendom i fall, då

enligt 119 eller 120 § sammanträde för köpeskillingens fördelning

erfordras».

»4 §. Konungens befallninghafvande ege för bestämdt fall eller

inom visst område förordna länsman eller annan lämplig person att

på eget ansvar i kronofogdes ställe vara utmätningsman. Om sålunda

förordnad utmätningsman gällo hvad i denna lag om kronofogde stadgas;

dock må han ej i sitt ställe sätta annan man och ej heller, med mindre

Bih. till Likså. Vrot. 1S0G. 7 Sund. 11 Höft, (Näs 20, 21.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 26.

förordnandet innehåller särskild! medgifvande, befatta sig med försäljning

af utmätt fast egendom eller med fördelning af köpeskilling

för utmätt egendom i fall, som i 3 § 1 mom. omförmäles».

Andra Kammaren har till lagutskottet hänvisat en af herr J. Bvomée

väckt motion, n:o 148, så lydande:

»Sedan vid eu del föregående riksdagar motioner, dels af andra

och dels af mig, blifvit väckta derom, att länsmännen, hvar inom sitt

distrikt, borde få verkställa utmätning och försäljning af utmätt lösegendom,

då de derom af fordringsegare anlitades, har under tiden

vunnen erfarenhet ytterligare bekräftat den i motionerna framhållna omständigheten,

att kostnaderna för utmätningsförrättningar och försäljningar

af utmätt gods uppgå till onödigt stora belopp, derigenom att

kronofogdarne, som hafva mycket större tjenstgöringsområden att genomresa

än länsmännen, verkställa förrättningarne. Mig synes derför, att

fordringsegares, gäldenärers och andra rättsegandes intressen borde

sammanfalla deruti, att minska de dryga kostnader, som i allmänhet

uppstå vid här omnämnda exekutiva förrättningar, och detta särskilt

i de fall, då kronofogdarne verkställa dem, hvilket numera ganska ofta

eger rum. Det är icke blott det stora afståndet inom kronofogdedistrikten

eller fögderierna, som gör att deras resor blifva så dyra,

utan äfven den omständigheten, att kronofogdarne ega att beräkna reseersättningen

efter fjerde klassen i resereglemente!, som bland annat tilllåter

dem taga betaldt för 2 hästar, när resan sker med skjuts, då länsmännen

deremot erhålla reseersättningen efter femte klassen och blott för

1 häst. Det synes mig vara angeläget att få ett sådant missförhållande

rättadt, ity att detsamma ju ytterst och tyngst drabbar den förut skuldbelastade.

Vårt land är vidsträckt, och många inom riksdagen känna

icke de olika förhållandena inom detsamma, särskildt i dess nordligare

delar; jag hoppas emellertid kunna ådagalägga behöfligheten af

eu ändring i det påpekade förhållandet. Det finnes i midten af landet

ett kronofogdedistrikt, der fogden, så som han nu är stationerad, har

till midten af största socknen i fögderiet omkring 14 mil, till andra

socknar omkring 10 mil och till de öfriga, utom den i hvilken bostaden

är belägen, mellan 3 och 8 mil. I en hel del distrikt äro väl afstånden

mindre, men i många äfven mycket större.

Enligt 4 § utsökningslagen den 10 augusti 1877 eger Konungens

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

befallningshafvande för bestämdt fall eller inom visst område förordna

länsman eller annan lämplig person att på eget ansvar i kronofogdes

ställe vara utmätningsman; men kändt är, att inom hela landet högst

få hafva sådana förordnanden, och inom Jemtlands län finnes mig veterligen

ingen innehafvare deraf.

De med nu rådande förhållanden förenade dryga kostnader, långa

resor och obehag hafva i motioner och anföranden särskilt framhållits

vid riksdagarne 1888, 1889, 1890 och 1891, och vid 1890 års riksdag

syntes åtminstone Andra Kammaren inse vigten af den påyrkade ändringen;

och jag anhåller få hänvisa till de skäl, som vid dessa tillfällen

anförts för densamma.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen beslutar, att 2 § i utsökningslagen den 10 augusti

1877 ändras och erhåller sådan lydelse, att länsmännen, hvar inom sitt

distrikt, må ega rättighet verkställa utmätning och försäljning af utmätt

egendom, då de derom af fordringsegare anlitas.»

I motionen hafva fem ledamöter af Första Kammaren instämt.

Lagutskottet, som icke funnit sig föranlåtet att frångå sina vid

1887, 1888, 1889, 1890 och 1891 års riksdagar i förevarande ämne

uttalade åsigter, anser sig äfven nu böra erinra om följande förhållanden.

I det förslag till ny utsökningslag, som af Kongl. Maj:t framlades

för 1877 års Riksdag, hade 2 § följande lydelse: »Utmätningsman är

å landet och i stad, som under landsrätt lyder, kronofogde och i öfriga

städer stadsfogde. Utmätningsman har att, efter ty i denna lag sägs,

fullgöra hvad öfverexekutor förordnar, verkställa dom samt i vissa fall

utan föreskrift af annan myndighet förrätta utmätning.» Något stadgande,

som motsvarade den nuvarande 4 § i utsökningslagen, fans icke

i förslaget.

Det särskilda utskott, som tillsattes för behandling af den kongl.

propositionen, yttrade i sitt deröfver afgifna utlåtande (n:o 2 sid. 62)

följande i afseende å de föreslagna 2 och 3 §§.

»1 likhet med de föregående lagförslagen föreskrifver äfven det

kongl. förslaget, att å landet endast kronofogde får vara utmätningsman.

Han får visserligen sätta annan i sitt ställe, men denna lättnad

för kronofogden är dock förenad med skyldighet för honom att ansvara

för skada, som af vikariens fel eller försummelse kan komma, och den

part, hvilken för utfående! af sin rätt är nödsakad att anlita exekutiv

myndighets biträde, måste i allt fall alltid först vända sig till den

ordinarie utmätningsmannen. Uppenbart torde dock vara, att detta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

kan inom fögderier af större utsträckning och således framför allt inom

de norra länen medföra ej blott för kronofogden stora svårigheter att

kunna med tillbörlig uppmärksamhet följa de många förrättningar, som

han måste till vikarie öfverlemna, utan äfven för den enskilde betydlig

så väl tidsutdrägt som kostnad, och utskottet har derför ansett sig

böra tillse, om icke ändring härutinnan kunde åstadkommas. Tvenne

utvägar finnas. Den ena är att göra hvarje länsman till ordinäre utmätningsman

jemte kronofogden, så att borgenären finge, allt efter

hvad han funne för sig beqvämligast och det större eller mindre förtroende

han hyste för den ene eller andre, anlita hvilkendera utmätningsmannen

han ville. Mot en sådan anordning möta dock stora hinder

och svårigheter. Om än många af de nuvarande länsmännen ega både

de insigter och den ekonomiskt oberoende ställning, som man måste

fordra hos tjensteman, hvilka skola på eget ansvar verkställa förrättningar,

så pass ingripande i den enskildes rätt som utmätningar och

dylikt, kan dock detta ej antagas vara fallet med alla länsmän, minst

med. de unga, ofta nästan alldeles oerfarna män, som Konungens befallningshafvande

vid inträffade ledigheter, förfall etc. måste förordna

att iippehålla länsmaustjensten. Och den valrätt, utmätningssökanden

skulle ega, innebär ej heller tillräckligt korrektiv i detta hänseende,

ty det är ej blott utmätningssökandens, utan äfven gäldenärens och

andra rättsegandes intresse, som måste bevaras. Skulle genom lagens

bud alla länsmän förklaras vara utmätningsmän, blefve det derför enligt

utskottets åsigt nödvändigt att äfven för dem höja kompetensvilkoren,

fordra uppbördsborgen o. s. v. Härigenom skulle dock de antydda

betänkligheterna endast i fråga om do länsmän, som derefter tillsattes,

komma att undanrödjas; hvarjemte de ökade kompetensfordringarna

ovilkorligen måste framkalla behofvet af eu högst väsentlig förbättring

i länsmännens lönevilkor, och hvilken utgift detta skulle medföra för

statsverket, torde tillräckligt framgå deraf, att länsmanstjensternas antal

uppgår till öfver 500. Då vidare hvarje länsman skulle fora utmätningsdiarium,

blefve i följd häraf det Konungens befallningshafvande åliggande

granskningsbestyret så betydligt förökadt, att fråga kunde uppstå,

huruvida med den nuvarande organisationen af länsstyrelserna tillräckliga

arbetskrafter dertill finnas. Den omständighet, att inom samma

distrikt funnes två behörige utmätningsmän, skulle derjemte lätt kunna

medföra åtskilliga förvecklingar; samma fastighet kunde t. ex. komma

att utmätas af kronofogden och länsmannen, utan att någondera hade

kännedom om den andres åtgärd, och hvardera derför särskild! förordnade

syssloman för uppbärande af räntor och hyror o. s. v. Den andra

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

utvägen är att åt Konungens befallningshafvande medgifva rätt att, när

särskilda omständigheter, såsom fögderiets vidsträckthet, det förtroende,

någon viss länsman lyckats tillvinna sig, eller annat dylikt dertill föranleda,

förordna länsman eller annan person att för visst distrikt eller

visst fall i kronofogdes ställe på eget ansvar vara utmätningsman;

och utskottet har så mycket hellre ansett sig höra tillstyrka denna

utväg som dylik rätt, om än i något mindre omfattning, redan finnes

i gällande landshöfdingeinstruktion Konungens befallningshafvande medgifven.

Härigenom kan, der behof af annan utmätningsman än kronofogden

förefinnes, den åsyftade lättnaden beredas parterna utan de

olägenheter, som den andra utvägen skulle medföra. Några förvecklingar

mellan kronofogden och den särskild! förordnade utmätningsmannen

behöfva ej uppstå, ty om denne är förordnad för visst distrikt,

blifver han der ensam utmätningsman, och afser förordnandet visst

fall, lär ej Konungens befallningshafvande underlåta att derom underrätta

kronofogden. Och i den personalkännedom, som Konungens

befallningshafvande måste ega rörande de dem underordnade länsmännen,

eger man tillräckliga garantier för att inga andra än fullt lämpliga

personer förordnas, och att således parternas säkerhet varder bevarad.

Med hänsyn just till den nära kännedom, Konungens befallningshafvande

eger angående de personer, som varda förordnade, har ock utskottet

ansett, att åt Konungens befallningshafvande bör kunna öfverlemnas

att efter omständigheterna utsträcka förordnandet att gälla alla de

exekutiva förrättningar, kronofogden är behörig att verkställa; den

enda ovilkorliga inskränkningen i den särskildt förordnades befogenhet,

som utskottet funnit böra stadgas, är, att han ej får sätta annan i sitt

ställe. Bestämmelserna angående den rätt, som sålunda enligt utskottets

åsigt bör tillkomma Konungens befallningshafvande att förordna särskild

utmätningsman, hafva intagits i en ny §, hvilken ansetts lämpligen

böra få sin plats efter 3 §.»

På dessa grunder hemstälde särskilda utskottet, att Riksdagen

måtte för sin del antaga den lydelse af 2, 3 och 4 §§, som dessa

paragrafer nu ega.

De skäl, hvilka särskilda utskottet vid 1877 års riksdag anförde

mot lämpligheten af att tillägga länsmännen eu med kronofogdarnes

sidoordnad befogenhet i utmätningsärenden, synas lagutskottet fortfarande

ega full giltighet; och vill utskottet bland dem särskildt framhålla

do många och svåra förvecklingar, som kunde uppstå derigenom,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 20.

att inom samma distrikt funnes två lika behörige utmätningsman, af

hvilka den ene ej behöfde hafva någon kännedom om den andres

åtgärder.

På grund häraf får utskottet hemställa,

att herr Bromées ifrågvarande motion icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSEN STJERNA.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.