Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

1896-02-27 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:23, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Dokumentets text

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande Nn 23.

N:o 23.

Ank. till RikscL kansli den 27 februari 1896, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i förordningen

den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Uti tvenne särskilda, inom Andra Kammaren väckta motioner, den ena,

n:o 105, af herr Sicartling #ch den andra, n:o 115, af herr Petri, härtill

förnyad ompröfning framlagts förslag i samma syfte som en vid sistlidet

års riksdag afgifven motion, eller att för rätt till idkande af handel (herr

Swartling jemväl »annan rörelse»), som är af den omfattning, att böcker

deröfver enligt lag skola föras, skulle såsom kompetensvilkor stadgas erforderliga

insigter uti bokföring.

Herr Petri har tillika föreslagit, att Riksdagen uti den skrifvelse till

Kongl. Maj:t, hvarom han liksom herr Swartling hemstält, skulle anhålla

om förslag jemväl i det syfte, att, beträffande landthandel, skulle erfordras

tillstånd af vederbörande kommunalmyndighet till sådan rörelses utöfvande.

Till stöd för sin motion har herr Swartling erinrat om det vid sistlidet

års riksdag i ämnet väckta förslag samt framhållit de sympatier, som

i Andra Kammaren uttalades för stadgande om skyldighet för sökande af

rättighet till idkande af handel att styrka sig ega kunskap i bokföring.

Visserligen segrade lagutskottets afstyrkande hemställan med 134 röster

mot 72, hvilka afgåfvos för bifall till ett under diskussionen framstäldt

förslag af samma innehåll som det vid innevarande riksdag afgifna. Men

inånga af dem, som då röstade för afslag, hade sedermera förklarat, att de

så gjort endast på grund af det sammanhang, hvari frågan då förekom —

i samma motion, hvari förslaget om bokföring såsom kompetensvilkor för

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande Nm 23.

5

handel framlades, föreslogos nemligen tillika vissa, särskild!, för gårdfarihandel

afsedda bestämmelser —, och att de ansågo en sådan förändring

som den nu föreslagna vara lämplig och nyttig. Dessa omständigheter

hade föranledt motionären att äfven vid denna riksdag upptaga frågan.

Herr Swartling anför vidare:

»Som bekant hafva handelsidkarne länge klagat öfver, att de svårigheter,

som de inom sitt yrke hafva att kämpa emot, blifva år efter år allt

större och större dels till följd af den skarpa konkurrens, som framkallats

deraf, att antalet af dem, som egnat sig åt handelsyrket, oerhördt snabbt

ökats, och dels till följd deraf, och detta är det värsta, att den sålunda

uppkomna konkurrensen blifvit i hög grad osund, enär en stor mängd af

dem, som gifva sig in på köpmannabanan, göra detta utan att genom

föregående praktik hafva förvärfvat sig nödig insigt i och kännedom om

yrkets rigtiga bedrifvande, hvarför de också, ofta nog omedvetet, tillfoga

sig sjelfva och andra skada genom oförståndig och planlös skötsel af sin

affär. Att råda fullkomlig bot för detta onda ligger helt visst utom det

möjligas område, men något bör dock kunna göras till minskande af det

öfverklagade, och hvad som i sådant afseende kan göras bör icke underlåtas.

Bland medel, som i sådant syfte blifvit ifrågasatta, är äfven det om

stadgande af skyldighet för den, som vill erhålla rätt till idkande af

handel, att styrka sig ega erforderlig kunskap i bokföring. Väl torde

detta medel icke kunna antagas varda ett i förbemälda afseende synnerligen

kraftigt verkande, men då det å andra sidan svårligen kan vålla

någon skada, så borde det utan slör betänklighet kunna anlitas. Och då

det derjemte af Sveriges allmänna handelsförening vid flera tillfällen lifligt

förordats, samt den omständigheten, att enligt gällande lag det åligger

köpman att föra ordentliga handelsböcker och underlåtenhet härutinnan

är belagd med ganska strängt straff, jemväl synes tala för lämpligheten

af att sökande af handelsrättighet, innan han erhåller denna, göres uppmärksam

på detta lagbud, derigenom att bevis om hans förmåga att kunna

fullgöra det affordras honom, så torde tillräckliga skäl finnas för det ifrågasatta

stadgandet.»

På grund af livad han sålunda anfört, hemställer herr Swartling, att

Riksdagen ville besluta att i skrifvelse anhålla, det Kongl. Magt, om möjligt

redan till nästa riksdag, täcktes framlägga förslag till sådan ändring

af kongl. förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet,

att, för erhållande af rätt till idkande af handel eller annan rörelse, af

den beskaffenhet, att böcker deröfver enligt lag skola föras, såsom kompetensvilkor

stadgas, att den sökande skall styrka sig ega erforderlig kunskap

för verkställande af den i lag föreskrifna bokföring.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

Herr Petri har uti sin framställning erinrat hufvudsakligen om detsamma

som herr Swartling anfört.

Förordningen af 1864 angående utvidgad näringsfrihet har, påstår

herr Petri, för handel och näringar blifvit mycket ödesdiger på grund

deraf, att den beredt alltför stor lätthet för hvem som helst att kasta sig

på näringarne.

För att i någon mån hämma dessa olägenheter, borde enligt hans

förmenande vissa kompetensvilkor för utöfvande af handel föreskrifvas, och

deribland i första rummet kunskap i bokföring. Lagen stadgade visserligen

nu, att handelsböcker skulle föras, och utsatte straff, der sådant

underlätes, men det vore bekant, hur detta tillämpades eller rättare sagdt

icke tillämpades. Ett flertal köpmän, synnerligast detalj- och landthandlande,

hade ej den ringaste aning om bokföring och kunde således ej kontrollera

sin egen ställning. De beginge derför ofta omedvetet grof vårdslöshet

mot sina fordringsegare, och om de någon gång, man kunde nästan

säga undantagsvis, härför åtalades, så svarades merendels, att de handlat

af okunnighet och således ej borde straffas. Lagstadgandet vore nu att

kna vid eu dold fälla, och sådant kunde ej vara lämpligt.

Ett annat vilkor, som enligt herr Petris åsigt skulle medföra stor

nytta, icke allenast för handelsverksamheten, utan äfven för den stora

allmänheten, vore, att den, som å landet ville börja handel, skulle förete

bevis om tillstånd dertill af vederbörande kommunalmyndighet.

Kändt torde vara, huru landthandeln på senare tider tilltagit, till

föga fromma för befolkningen, som derigenom föi''anleddes till betydligt

större varukonsumtion, än eljest vore behörigt, och derjemte ofta inleddes

i borgens- eller andra förbindelser, tunga nog att honorera.

Till stöd för sitt förslag har herr Petri tillika åberopat ett yttrande,

som förekomme i det af statistiska centralbyrån utarbetade sammandraget

af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes femårsberättelse för 1886—1890, sid.

77, der det säges:

»Enligt nyss meddelade öfversigt funnos på landsbygden 14,922

handlande, hvilket motsvarar 1 på 261 personer af medelfolkmängden eller

något större proportion än år 1885, då förhållandet var som 1 till 286.

Den affärsverksamhet, som häraf representeras, nemligen landthandeln, är

i nu föreliggande fernårsberättelser föremål för i det hela enahanda omdömen

som i tidigare redogörelser. Om sålunda å ena sidan icke kan

förnekas, att landthandeln i allmänhet bereder befolkningen stor lättnad

och beqvämlighet att förse sig med sina behof, och att den på denna

grund i glest befolkade trakter är oundgänglig, så saknas likväl å andra

sidan icke anmärkningar mot det sätt, hvarpå denna handtering bedrifves

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

7

och de olägenheter, som nästan öfver allt åtfölja densamma. Oftast öppnas

sådan rörelse af personer utan ringaste underbyggnad eller insigt i köpmannayrket,

hvilka på detta fält, söka sin utkomst hellre än genom kroppsarbete.

Då de flesta derjemte sakna eget kapital, måste de stödja sig på

krediten, och denna lemnas dem åtminstone till en början i en utsträckning,

som mången gång är egnad att väcka förvåning och som tillskyndat

förlagsgifvarne, hufvudsakligen grosshandlarne i städerna, betydliga förluster,

der dessa icke blifvit betäckta genom de borgensförbindelser slägt

och vänner bland allmogen iklädt sig för handelsmannen. I många fall

är dennes bana lika kort som bedröflig, och det är, frånsedt andra faktorer,

uppenbart, att allmogens köpkraft och köplust icke räcka till att underhålla

alla dylika försöksmakare. Lika skadligt verkar kreditsystemet på

kundkretsen, hvilken derigenom lockas att förse sig med en mängd öfverflödsartiklar

och kram och indirekt alltid får betala sin kredit genom konsumtionen

af underlägsna varor. Landthandelns ofördelaktiga inverkan på

allmogens ekonomiska och sedliga ställning har länge varit föremål för

uppmärksamhet och faller ännu mera i ögonen, sedan handelsbodar öppnats

i snart sagdt hvarenda by och ofta alldeles inpå städerna. Om det

emellertid blir den enskildes sak att tillvarataga sina verkliga intressen,

och om lagstiftningen näppeligen har någon skyldighet att uppträda såsom

hans förmyndare genom att hindra öfverfiödiga inköp och skuldsättning,

så ger likväl det närvarande förhållandet osökt anledning till önskan, att

vilkoren för erhållande af lian delsrättigheter måtte skärpas. Redan nu

åligger det enligt lag köpmannen att föra handelsböcker, och detta visserligen

i det allmännas intresse för att vid behof kunna kontrollera transaktioner,

af hvilkas redliga handhafvande andras rätt och väl äro beroende,,

men denna skyldighet förlorar mycket af sin betydelse, så länge det icke

fordras af den, som vill öppna handelsbod, att med bevis styrka sig innehafva

de kunskaper, som äro oundgängliga för uppfyllandet af lagens bud.

Genom ett sådant stadgande skulle intet intrång göras på näringsfriheten,

men mycken osund verksamhet förebyggas till båtnad för den enskilde

liksom för det allmänna.»

På grund af hvad sålunda anförts, och då det ej torde vara lämpligt

att nu framställa direkt formulerade lagförslag, hemstälde motionären,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Magt behagade

låta utarbeta och, om möjligt, till nästkommande riksdag framlägga förslag

till sådana ändringar i kong], förordningen den 18 juni 1864 angående

utvidgad näringsfrihet, att för erhållande af rätt till idkande af handel,

som är af den omfattning, att böcker deröfver enligt lag skola finnas, såsom

kompetensvilkor stadgas, att den sökande skall styrka sig ega: dels erfor
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

derliga insigter för verkställighet af den i lag föreskrifna bokföring, dels,

beträffande landthandel, tillstånd af vederbörande kommunalmyndighet till

sådan rörelses utöfvande.

I fråga om det för båda motionerna gemensamma förslaget om

insigter i bokföring såsom kompetensvilkor för drifvande af handel anser

utskottet sig böra åberopa hvad 1895 års lagutskott härutinnan yttrade i

sitt utlåtande n:o 13, hvilket godkändes af båda kamrarne:

»Emot hvad motionären till stöd för sitt förstnämnda förslag anfört,

vill utskottet erinra derom, att en hvar, som har för afsigt att idka

en rörelse, med hvars utöfvande följer skyldighet att föra handelsböcker,

är pligtig hafva kännedom om det stränga äfventyr, som i strafflagen,

derest konkurs mellankommer, stadgas för underlåtenhet att ordentligen

fullgöra sådan bokföring, och att sålunda den person, hvilken utan att ega

tillräckliga insigter härutinnan börjar drifva affärsrörelse, rättvisligen bör

bära följderna af sitt handlingssätt. I många fall, då handlande ådömts

ansvar för oordentlig bokföring, torde för öfrigt orsaken härtill hafva varit

att söka icke i bristande kunskap utan i vårdslöshet i andra hänseenden.

Att dessa fall icke kunna förekominas genom lagstiftningsåtgärder i den

rigtning, motionären ifrågasatt, synes vara uppenbart.

Om än utskottet är ense med motionären derutinnan, att det i

allmänhet måste anses önskvärd!., att handlande ega nödiga kunskaper i

bokföring, föreställer sig dock utskottet, att det skulle blifva förenadt med

stora svårigheter att i lag meddela fullt effektiva bestämmelser i detta

afseende.

Då härtill kommer, att en föreskrift i det af motionären afsedda

syfte skulle hindra åtskilliga personer, hvilka val icke sjelfva ega förmåga

att verkställa bokföring, men önska att genom andra besörja densamma,

från utöfvandet af en rörelse, för hvilken de i öfrigt kunna vara väl qvalificerade,

anser utskottet sig icke böra tillstyrka bifall till hvad motionären

i förra delen af motionen föreslagit.»

Hvad åter angår det i herr Petris motion framstälda förslag om

tillstånd af vederbörande kommunalmyndighet såsom vilkor för idkande af

landthandel, anser utskottet, att en dylik bestämmelse väl skulle kunna

vara mycket förmånlig för den eller de redan etablerade handlandena

inom en kommun, hvilka sålunda skulle få en utväg att trygga sig mot

besvärliga konkurrenter, men svårligen kunna lända till gagn för den

köpande allmänheten eller det allmänna. Och äfven om obestridligen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 23. 9

olägenheter mångenstädes uppstå i följd åt den utsträckning, hvari landthandel

bedrifves, kan dock utskottet ej finna, att för dess hämmande eller

begränsande lagstiftningsåtgärder böra beslutas i enahanda rigtning som

de i fråga om försäljning af spritdrycker och maltdrycker vidtagna. Skall

vidare, såsom motionären synes anse, möjligheten att å landet drifva handel

försvåras äfven af den grund, att landtbefolkningen bör skyddas mot

frestelserna att konsumera mera än behöfligt och att inledas i borgensoch

andra förbindelser, så torde kunna ifrågasättas, om verkligen landtbefolkningen

är så mycket mera lättledd än stadsbon, att fog finnes för att

göra åtskilnad mellan landt- och stadshandel, men något förslag att göra

rätt till handels idkande i stad beroende af allmän rådstugas eller stadsfullmägtiges

samtycke har motionären icke afgifvit.

Med stöd af det anförda hemställer utskottet följaktligen:

l:o) att herr Swartlings motion icke må af Riksdagen

bifallas,

2:o) att herr Petris motion icke heller må till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von K RUSENST JERN A.

Bill. till Riksd. Prof. 1396. 7 Sami. 12 Häft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.