Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ansvar för bristande tillsyn af hund.

1896-02-27 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:25, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ansvar för bristande tillsyn af hund.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

3

'' i ; !, •, _.,,r

In- -i: i n ■: *'' ’■ ut

J*:© S85.

»''t. i *.u f■ *>;<• f i; (m ''*7 i I./. j ni''*

I t. !?.i:; . 1 ''!V.;in- ; v, -i

Anb. till Riksd. kansli den 27 febr. 1896, kl. 2 e. m,.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ansvar för

bristande tillsyn af hund.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling hänvisad

motion, n:o 184, anför herr O. V. Vahlin:

Genom ett allt mer ökadt begagnande af rätten för kommunerna att

pålägga hundskatt, liksom genom intagande i städernas ordningsstadgar

af bestämmelser om ansvarspåföljd för nattetid utelöpande hund, hade

en del af de olägenheter, som den stora allmänheten nödgades vidkännas

till följd af enskildes hållande af hundar, i icke oväsentlig grad förminskats;

beaktansvärda obehag, liksom verkliga faror, vore dock allt

fortfarande härmed förenade. Det väldeliga osnyggandet af förstugor,

trappor o. a., af vid hamnar upplagda födoämnen, af matvaror å öppna

saluplatser — allt detta i vida högre grad än man i allmänhet torde

föreställa sig — den spridning af smittosamma sjukdomar, som genom

hundar förmedlas, skadegörelser af mångahanda slag, liksom förorsakandet

af svåra olycksfall — alla dessa följder af hundhållandet qvarstode

emellertid allt fortfarande.

Åtgärder till förekommande eller afsevärdt förminskande af dessa

olägenheter torde dock hos oss, åtminstone för närvarande, knappast

kunna ifrågasättas, särdeles som alla hundegare, äfven de som kände sig

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 25.

pligtige att egna sina hundar skälig tillsyn, härigenom skulle drabbas af

mycket besvärande föreskrifter. Men med så mycket större skäl torde

man kunna fordra, att allmänheten genom lagstiftningsåtgärder friades

från sådana olägenheter, som den nu nödgades underkasta sig endast derför,

att en del hundegare vore fullkomligt likgiltiga med hänsyn till de

obehag, som deras hundar förorsakade andra menniskor, och hvilka olägenheter

syntes motionären utan svårighet kunna förekommas genom bestämmelser,

som endast komme att drabba dylika hundegare.

Genom ansvarsbestämmelser för nattetid utelöpande hund kunde

visserligen i stad förekommas, att skällande hundar uppehälle sig nattetid

å allmän gata; något hinder härför fimnes deremot icke å landsbygden,

lika litet som mot att, vare sig i stad eller på landet, låta dessa

djur inne å egna gårdar föra huru stort oljud som helst och detta dygnet

om. Likaledes vore man oförhindrad att — hvad i flera fall kommit

till motionärens erfarenhet — intill grannes tomtgräns och bostad anlägga

hundgårdar, härmed förenande kanske fördelen att mer aflägsna dem och

det obehag de medförde från egen bostad. I dessa hundgårdar kunde

man inhysa en mängd dygnet om tjutande och skällande djur, utan att

denna granne till skydd för sitt hems trefnad och frid kunde häremot

vidtaga någon laglig åtgärd.

Äfven för friska personer, särdeles sådana, som vore upptagna af

tankeansträngande arbete, vore åhörandet af ett idkeligt, högljudt hundskall

pinsamt och störande, men för nervösa och än mer för verkligt

sjuka, för hvilkas återställande ostörd hvila kunde vara ett oeftergiflig!

vilkor, kunde och skulle det i inånga fall medföra ytterst betänkliga,

kanske äfven lifsfarliga följder. Härtill komme äfven den bittra känslan

af kränkt rätt, som måste väckas af det förhållande, att personer, som

i allra flesta fall hölle dessa djur uteslutande för sitt blotta nöjes skull,

vore fullkomligt oförhindrade att härigenom förorsaka andra så väsentliga

obehag som stördt arbete, störd hvila och härmed äfven förstörd trefnad,

kanske äfven helsa.

Möjligen skulle, genom kommunala ordningsstadganden, på enskilda

ställen här påvisade olägenheter kunna i någon mån undanrödjas, men

detta skydd stode det alldeles icke i den rättskränktes skön att kunna

utverka, och dessa olägenheter vore dessutom af så allmän natur, liksom,

enligt motionärens uppfattning, rätten till erhållande af skydd mot dem

vore så obestridlig, att motionären ansåge ett allmänt lagstadgande i sådant

syfte häraf fullt motiveradt. Ett dylikt stadgande, ungefär till den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 25. 5

omfattning nedan angåfves, torde icke blifva svårare att i förekommande

fall tillämpa än t. ex. att afgöra, huruvida en menniska fört oljud eller ej.

Med stöd af hvad här ofvan anförts föreslår motionären,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

sådana bestämmelser rörande vård och tillsyn af hund, att, om denne genom

tjutande eller skällande kan anses i afsevärd grad förorsaka närboende

obehag och pina, hundens egare eller vårdare kan härför ställas

till ansvar.

Utskottet, som icke kan dela motionärens uppfattning om lämpligheten

af sådana lagbestämmelser som dem, hvilka i motionen åsyftas, får

följaktligen hemställa,

att ifrågavarande motion må af Riksdagen lemnas

utan afseende.

Stockholm den 27 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.