Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 58 och 63 ,§§ i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 18.91.

1896-02-28 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:27, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af 58 och 63 ,§§ i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 18.91.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

1

N:o 27.

Ank. till Riksd. kansli den 28 februari 1896, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af

58 och 63 ,§§ i lagen angående väghållningsbesvärets utgörande

på landet den 23 oktober 18.91.

Uti fyra särskilda, inom Andra Kammaren väckta motioner, nemligen

n:o 12 af herr iV. JSfilsson i Skärhus, n:o 24 af herr Ollas A. Ericsson i

Ofvanmyra, n:o 35 af herr J. Eliasson och n:o 112 af herr L. P. Larsson

i Berga, föreslås ändringar af 58 och 63 §§ i lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet den 23 oktober 1891. Fyra af Andra Kammarens

ledamöter hafva instämt i syftet med den af herr Ericsson afgifna

motion, och sex af kammarens ledamöter hafva instämt i det af herr

Eliasson väckta förslag.

Samtliga ifrågavarande motioner, Indika blifvit till lagutskottets behandling

hänvisade, åsyfta förändrade föreskrifter angående debitering och

uppbörd af vägskatten.

Sålunda föreslår herr Nilsson,

det Riksdagen beslutar,

att §§ 58 och 63 i väglagen den 23 oktober 1891 erhålla följande

förändrade lydelse:

§ 88.

De väghållningsskyldige skola vid sammanträde, hvartill vägstyrelsen,

så snart ske kan, utfärdar kallelse, sjelfva eller genom ombud pröfva och

Ilih. till Riksd. Prat. 18Dö. 7 Sand. 14 Höft. (N:o 27.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

fastställa inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan och i sammanhang dermed

äfven det belopp, med undvikande af bråktal, hvilket skall såsom vägskatt

uttaxeras på de till utgörande deraf skyldige.

Vid samma tillfälle eg a de väghållningsskyldige att bestämma, om

vägskattens debitering och uppbörd skall verkställas genom statens uppbördsman

i enlighet med hvad § 63 stadgar eller på annat sätt, som af

de väghållningsskyldige anses lämpligare.

Röstvärdet vid omröstningar i dessa afseenden beräknas efter vägfyrktalet.

§ 63.

I det fall, att de väghållningsskyldige, enligt föreskriften i § 58, icke

beslutat annat sätt, skall Konungens befallningshafvande, på vägstyrelsens

derom framstälda begäran, ombesörja, att vägskatten varder genom vederbörande

kronouppbördsmän i sammanhang med kronoskatterna debiterad,

indrifven och redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet.

Hafva de väghållningsskyldige bestämt, att vägskattens debitering,

uppbörd och redovisning skall verkställas genom vägstyrelsen eller socknevis

genom kommunalnämnderna, på sätt och emot ersättning, hvarom öfverenskommelse

träffats, så tillkommer det dessa samma rätt i fråga om

resters indrifning, som är åt kommunalnämnd för kommunalutskylder

stadgad.

Der uppbörden verkställes genom statens uppbördsman, eger Konungens

befallningshafvande och i annat fall de väghållningsskyldige att förordna

om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till

bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

Herr Larssons förslag är af alldeles samma lydelse som herr Nilssons

ofvan återgifna. Af de tvenne öfriga motionärernas förslag afviker herr

Ericssons i så måtto i sak från herr Nilssons, att han uti andra stycket

af 63 § ej upptagit, att vägskattens debitering etc. skall kunna verkställas

jemväl genom vägstyrelsen. Såväl hans som herr Eliassons erbjuda i redaktionshänseende

åtskilliga olikheter såväl sins emellan som med herr Nilssons

förslag, men dessa olikheter torde icke vara af den betydelse, att någon

redogörelse för desamma är erforderlig.

De af motionärerna till stöd för de föreslagna ändringarne afgifna

framställningar äro i hufvudsak af likartadt innehåll, och utskottet anser

det under sådana omständigheter vara till fyllest att här återgifva hvad

herr Eliasson i nämnda hänseende anfört.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o ''21.

3

Hans framställning är af följande lydelse:

»Uti 63 § i lagen af den 23 oktober 1891, angående väghållningsskyldighetens

utgörande på landet, stadgas: »Konungens befallningshafvande

ombesörjer, på vägstyrelsens derom framstälda begäran, att vägskatten

varder genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna debiterad,

indrifven och redovisad, på sätt om landstingsmedel är föreskrifvet; egande

Konungens befallningshafvande jemväl att förordna om afskrifning af sådana

afgifter till vägkassan, som i anseende till bristande tillgång icke

kunnat indrifvas».

Vid sistlidet års riksdag föreslogs, i motion n:o 33 inom Andra

Kammaren, den förändring härutinnan, att kommunalnämnd skulle verkställa

debitering och uppbörd af vägskatten, samt förordnandet om afskrifning

tillkomma de väghållningsskyldige.

Ehuruväl lagutskottet på anförda skäl hemstälde om afslag å det sålunda

väckta förslaget, hvilket afstyrkande godkändes af begge kamrarne,

dristar undertecknad ändock å nyo draga denna fråga i något förändrad

form under Riksdagens pröfning.

Det kan väl från många håll anses, att det icke ännu vunnits alla

de erfarenheter om väglagens verkningar, som kunna föranleda ändringar

af densamma, enär tiden under hvilken den tillämpats varit allt för kort

för att stadga öfvertygelsen om dess brister och nödvändigheten af förbättringar.

Ådagalagdt är dock redan, att föreskrifterna om debitering

och uppbörd samt den derför bestämda provisionen på de flesta ställen betraktats

med ovilja. Att de gifna bestämmelserna icke öfver allt blifvit

följda, torde ock vara allmänt kändt. Inom Upsala län finnas flera distrikt,

hvarest vägskattens debitering och uppbörd verkstälts på annat sätt

än det i lagen föreskrifna, och jag har sport, att dylikt äfven eger rum i

andra län. Efter min uppfattning förtjenar detta förhållande en snar förändring.

Det lärer väl ej kunna förnekas, att en lag, som icke efterlefves

men som saknar stadgande om äfventyr för underlåtenhet, verkar menligt

på laglydnaden i öfrigt och åstadkommer misshälligheter, hvilka böra förekommas.

Erkännes detta förhållande, så torde, efter min tanke, den omständigheten,

att väglagen är ny, icke utgöra något skäl emot en ändring,

så fort sig göra låter, i de fall som af behof och billighet påkallas.

Hvad som efter inin uppfattning gifvit stor anledning till ovilja emot

väglagens tillämpning i fråga om vägskattens debitering och uppbörd är,

att kostnaderna för vinterväghållningen — hvilka i allmänhet utgöra den

största delen af hvad som i vägskatt erfordras — förut, enligt 5 § af

kongl. förordningen den 13 september 1790 angående allmänna vägars

underhållande vintertiden, ålegat kronofogden att vid de vanliga uppbörds
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

stämmorna, utan särskild vedergällning, uppbära och till ploglagen utdela.

Förut fingo de väghållningsskyldige, som fullgjorde vinterväghållning, således

lyfta ersättningen samtidigt med kronoutskyldernas betalande, men

nu skola medlen skrinläggas hos statens uppbördsman under 3 å 4 månader.

Förut erlades ingen uppbörds- eller annan provision, men nu måste de

väghållningsskyldige icke allenast lemna i debiterings- och uppbördsprovision

3 procent, utan äfven ersätta vägstyrelsen dels för medlens reqvisition

och afhemtning å landtränteriet ej endast en gång om året, utan, der

restantier förekomma, minst två, dels ock för utbetalningen till vederbörande

ploglag. På detta sätt hafva ju kostnaderna för vinterväghållningen

ökats, utan att samfärdseln vunnit derpå. Det lärer då icke kunna

förnekas, att missnöjet eger berättigande. I anledning häraf föreställer jag

mig, att i fall de väghållningsskyldige tillerkändes rätt att förordna, om

debiteringen och uppbörden skall verkställas på i lagen föreskrifvet eller

annat för dem lämpligare och mindre kostsamt sätt, så skulle en betydlig

förbättring mot hvad nu är förhållandet inträda.

Såsom vidare skäl för en sådan förändring tillåter jag mig anföra,

dels att då de väghållningsskyldige ega att bestämma vägskattens belopp,

så borde det ej vara dem förment att äfven få besluta om samma skatts

debitering och uppbörd på ett sätt, som befordrar deras egna intressen,

och det således inedgifvas dem att i någon mån få medverka till minskande

af de nya flerestädes stora utskylder väglagen medför; dels ock att vägskatten

obestridligen endast och allenast är afsedd för distriktets väghållning

samt i följd deraf jemförlig med kommunala skatter. Om det vore

så, att bland de väghållningsskyldige icke funnes vilja, förmåga och redbarhet

för verkställandet af debiteringen och uppbörden, då vore emot

lagens bestämmelser ingenting att säga, då vore det föreskrifna uppbördssättet

nödvändigt; men detta tyckes icke vara motivet. Efter min uppfattning

har 63 § i väglagen sitt ursprung från vägkomiténs förslag, enligt

hvilket länet skulle utgöra distinkt, men sedan detta öfvergifvits och

distrikten blifvit mindre, så förefaller det mig, att ett debiterings- och

uppbördssätt, som passar för ett län, ej är lämpligt för ett härad.»

Såsom herr Eliasson erinrat, förehade sistlidet års Riksdag till behandling

eu af honom väckt motion, åsyftande den ändring i väglagens

63 §, att åt kommunalnämnderna skulle öfverlemnas det bestyr med

debiteringen, uppbörden och redovisningen af vägskatt, som 63 § i dess

nuvarande lydelse ålägger kronans uppbördsman, och att i sammanhang

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27. 5

dermed de väghållningsskyldige sjelfva i stället. för Konungens befallningshafvande

skulle ega att besluta om afskrifning af de utdebiterade vägskattebelopp,

som ej kunnat indrifvas.

Lagutskottet yttrade i afgifvet utlåtande om berörda förslag bland

annat:

»I det fall, att väghållningsdistriktet består af allenast en kommun,

skulle det möjligen utan afsevärda olägenheter låta sig göra att åt kommunalnämnden

uppdraga vägskattens debitering, uppbörd och redovisning.

Men detta är ett undantagsfall. I de ojemförligt flesta äro flera kommuner

förenade till ett väghållningsdistrikt, och mångenstädes är kommunerna-s

antal inom distriktet ganska stort. 1 sådana distrikt skulle det af motionären

ifrågasatta förfarandet medföra omgång och svårigheter, ej minst för

vägstyrelsen, som finge skriftvexla med alla de särskilda kommunalnämnderna

i stället för, såsom nu, med en enda myndighet.»

På grund af hvad utskottet sålunda och i öfrigt anfört och då i allt

fall det borde betraktas såsom mindre rigtigt, att vidtaga ändringar, hvilkas

behöflighet icke vore uppenbar, uti väglagen, då densamma icke ens hunnit

att på alla orter träda i full tillämpning och innan man kunnat bilda

sig någon djupare erfarenhet af lagens verkningar, hemstälde lagutskottet

om afslag å då föreliggande motion.

Denna utskottets hemställan biträddes af båda kamrarne.

Af den nu lemnade redogörelsen framgår, att de till denna riksdag

väckta förslagen i icke oväsentlig mån skilja sig från det vid sistlidet års

riksdag i motsvarande syfte framlagda. Motionerna afse nemligen nu

allenast medgifvande af rättighet för de väghållningsskyldige, som det

önska, att åt kommunalnämnderna uppdraga vägskattens debitering och

uppbörd, då deremot förslaget till 1895 års riksdag åsyftade den genomgripande

förändring, att kommunalnämnderna, i hela landet och utan de

väghållningsskyldiges hörande, skulle öfvertaga det kronans uppbördsman

åliggande besväret med vägskattens debitering och uppbörd. Denna omständighet,

att kommunalnämndernas anlitande icke skulle blifva ^vilkorligt

utan fakultativt, gör, att det hufvudsakligaste motskäl, som förra Riksdagens

lagutskott anförde — eller att det föreslagna förfarandet ej passade för

väghållningsdistrikt med stor omfattning — numera förlorat sin betydelse.

Eu lagändring, sådan den nu är ifrågasatt, skulle nemligen medföra möjlighet

för väghållningsdistrikt, der det nuvarande uppbördssätt visat sig

olämpligt, att välja ett annat för förhållandena mera afpassadt förfarande,

men på samma gång tillförsäkra andra väghållningsdistrikt, som sådant

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

önskade, fördelare af uppbördens verkställande genom kronans uppbördsman.

Den principiella betänklighet, som af 1895 års lagutskott framhölls,

eller att ändringar i en så ny lag som väglagen ej borde vidtagas, innan

man hunnit bilda sig någon erfarenhet af lagens verkningar, lärer icke

heller böra i nu förevarande fråga vidare åberopas, sedan motionernas

antal och det understöd, de vunnit af representanter från olika delar af

landet, ådagalagt, att ett allmänt behof af den ifrågasatta lagändringen

redan gjort sig gällande.

Utskottet anser sig således böra tillstyrka eu lagändring i motionernas

syfte.

Rörande den lämpligaste formen för förändringens genomförande vill

utskottet till eu början erinra, att, då 58 § i väglagen icke innehåller

några bestämmelser angående sättet för debitering och uppbörd af vägskatt

eller för afskrifning af restantier, denna § torde böra bibehållas oförändrad

och samtliga nya bestämmelserna få sin plats i 63 §.

För undvikande af missförstånd om verkliga innebörden af de rörande

sättet -för uppbörd och dylikt af vägskatt ifrågasatta förändringar har utskottet

ansett nödigt, att uttryckliga bestämmelser infördes om ifrågavarande

förhållandens likställighet med de rent kommunala bestyren af motsvarande

art. Att, såsom af tre motionärer föreslagits, medgifva åt vägstyrelse

rättighet att verkställa debitering och uppbörd af vägskatt inom hela

distriktet, har icke synts utskottet lämpligt, hvarför någon sådan bestämmelse

ej upptagits i utskottets förslag.

Under åberopande af det anförda hemställer utskottet följaktligen,

att Riksdagen ville, i anledning af herrar Nilssons,

Ericssons, Eliassons och Larssons förevarande motioner,

för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 63 § i lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet den 23 oktober

1891.

Härigenom förordnas, att 63 § i lagen angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober

1891 skall hafva följande ändrade lydelse:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

7

63 §.

Konungens befallningshafvande ombesörjer, på vägstyrelsens

derom framstälda begäran, att vägskatten

varder genom vederbörande, i sammanhang med kronoskatterna,

debiterad, indrifven och redovisad, på sätt om

landstingsmedel är föreskrifvet. De väghållningsskyldige

ege dock vid sammanträde, hvarom i 58 § förmäles,

bestämma, att vägskattens debitering, uppbörd och redovisning

skall verkställas genom kommunalnämnd mot

ersättning enligt öfverenskommelse; och galle i ty fall

i fråga om debitering och uppbörd, så ock om indrifning

af restantier i tillämpliga delar, hvad beträffande

kommunalutskylder tinnes stadgadt.

Konungens befallningshafvande eller, der uppbörden

sker genom kommunalnämnd, de väghållningsskyldige

ega att förordna om afskrifning af sådana afgifter till

vägkassan, som i anseende till bristande tillgång icke

kunnat indrifvas.

Stockholm den 28 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von KRUSENSTJGRNA.

Reservation

af herr J. Anderson:

Inom utskottet har jag uttalat den uppfattningen, att, då väglagen

är så ny och, enligt uppgift, på eu del ställen ännu ej i sin helhet tilllämpad,

man borde dröja någon tid, tills man fått mera erfarenhet, innan

man i densamma vidtager några rubbningar.

Då utskottets pluralitet emellertid beslutit tillstyrka en ändring i

63 § i nämnda lag i det syfte motionärerna föreslagit, synes mig som den

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 27.

föreslagna ändringen blefve opraktisk derigenom, att om än kommunalnämnden

blifver ålagd att emot särskild öfverenskommen ersättning verkställa

debitering, uppbörd och redovisning, så återstår att utröna, hvem

som är behörig att med kommunalnämnderna i de olika kommunerna afsila

öfverenskommelsen och huru den skall åstadkommas, synnerligast i

de väghållningsdistrikt, som bestå af många socknar, och slutligen huru

förhållas skall, der kommunalnämnderna i olika socknar fordra och vidhålla

olika ersättningsbelopp, kanhända dubbelt så mycket i en del socknar som

begäres i andra kommuner.

Skall någon förändring göras i 63 § i syfte att kommunerna sjelfva

få göra uppbörden, så bör kommunalnämnden icke åläggas eu dylik skyldighet,

utan böra kommunerna få rättighet att dertill utse hvilka förtroendemän

de behaga, och den valde, såsom vid de flesta andra kommunala

förtroendeuppdrag är fallet, ej i lag vara tillförsäkrad någon ersättning.

Jag anser alltså att utskottets hemställan bort få följande lydelse:

Konungens befallningshafvande ombesörjer, på vägstyrelsens

derom framstälda begäran, att vägskatten

varder genom vederbörande i sammanhang med kronoskatterna

debiterad, indrifven och redovisad, på sätt om

landstingsmedel är föreskrifvet, de väghållningsskyldige

obetaget vid sammanträde, hvarom i 58 § förmärs, bestämma,

att vägskattens debitering, uppbörd och redovisning

må verkställas genom å kommunalstämmor utsedde

förtroendemän, och galle i ty fall i fråga om indrifning

af restantier hvad om resterande kommunalutskylder

är stadgadt.

Konungens befallningshafvande eller, der uppbörden

sker genom förtroendemän, de väghållningsskyldige,

vid det i 58 § omförmälda sammanträde, ega förordna

om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan,

som i anseende till bristande tillgång icke kunnat indrifvas.

Herrar Hasselrot, G. Andersson, Rudebeck, F. Andersson och

Bruzelius hafva begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets

behandling inom utskottet.

Stockholm 1896. Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.